Bilden visar min sons bataljon som har precis kommit hem från Kuba. Mike står i den sista raden vid den stora amerikanska flaggans ”andra vita rand” från vänster.

Min son, Mike, har varit på Kuba i tjänsten för den amerikanska armén under de senaste 10 månaderna. Jag har inte haft möjligheten att ringa eller sms:a honom på nästan ett år p.g.a. (enligt sonen) det dåliga telefonnätet på Kuba. Tack och lov kunde jag åtminstone följa honom på Facebook för att få en uppfattning om hur det gick för honom.

Men hans riktigt tuffa tjänstgöring är slut nu och Mike har nyligen skickats hem… fastän inte än till Michigan. Han och hela hans bataljon är vid tillfället på en speciell anläggning i Texas för ”de-briefing” för att hantera den starka känslorna från tjänstgöringen på det ökända fängelset, Guantanamo Bay.

Jag ringde honom nyss och det var guld värt att få höra hans röst igen! Han berättade för mig några av de hemska upplevelserna han har haft, så det är bara bra att han får hjälp med den där de-briefingen inför den riktiga hemresan så att han kan vänja sig med ett normalt liv igen.

Det finns redan massor av ljung i skogen.

Idag var vädret betydligt bättre så vi bestämde oss för att vandra längs en viss skogsstig som jag gillar mest – Tavelsjöleden. Vi tog med oss en picnic-lunch hemifrån som Kalle bar i ryggsäcken och jag bar jackorna, kamerorna och en flaska vatten i en annan ryggsäck.

Tavelsjöleden består av flera etapper men vi brukar börja vid Långforsen och vandra fram till Tavelsjöberget. Vyn över Tavelsjö är gudomlig och det finns bord där vi får vila en stund medan vi äter vår lunch. Jag är helt tagen av Tavelsjöleden av flera anledningar men mest för att stigen är härligt krokig och full av rötter och mindre och stora stenar som man måste se upp för eller klättra upp och över. Det är jättekul!

Vi har vandrat Tavelsjöleden i flera år och har aldrig träffat en annan människa på etappen mellan Långfors och Mullkälen. Men eftersom det finns parkering längs motorväg 363, är det inte alls ovanligt för oss att åtminstone träffa några fler vandrare mellan Mullkälen och Tavelsjöberget. Och tänk vilken överraskning det blev när vi träffade en arbetskompis till mig där uppe på Tavelsjöberget idag! Världen är minsann liten och naturen är det bästa jag vet.

Jag hade tänkt utföra flera utomhusaktiviteter idag men vädret blev så himla klart en hinder… igen. Jag älskar verkligen Sverige men vädret är oftast en stor besvikelse. Det instabila och opålitliga vädret här i Västerbotten är det starkaste anledningen till att jag ibland fantiserar om att Kalle skulle skaffa ett amerikanskt uppehållstillstånd så att vi kunde flytta till USA och slippa detta förbaskade väder!

Å andra sidan har jag gott om tid idag att hinna skriva några brev till vänner och lägga upp många bilder till min resedagbok. Det finns mycket bra i Sverige men jag kan inte låta bli att klaga just idag. Men nu har jag klagat färdigt och skall återgå till USA-brevet som redan är på gång. Trevlig lördag!

En sak som jag har saknat från USA under alla dessa år har varit möjligheten att läsa ”Reader’s Digest” som är en amerikansk tidskrift som publiceras månadsvis. För tre år sedan blev jag överlycklig när jag hittade en viss kiosk på Arlanda som har Reader’s Digest bland dess sortiment.  Jag började då att köpa ett nummer Reader’s Digest varje år på den kiosken för att läsa på flyget mot USA. Jag köper juni-numret medan vi befinner oss i USA för att läsa på flyget tillbaka till Sverige.

Till min glädje läste jag i det sistnämnde numret att Reader’s Digest erbjuds nu som ”app” (kort för applikation) för smartphone och läsplattor! Kalle hjälpte mig ladda ner den speciella applikationen som krävs för att kunna prenumerera på Reader’s Digest. Jag läser nu Reader’s Digest på bussen fram och tillbaka till jobbet. Kul!

Vilken tur att min man, som är lite mer tekniknörd än jag, förutsåg förmånen med att ha en I-pad som vi enligt hans förslag köpte för ett par år sedan! Utan hans nyfikenhet på dagens teknik skulle jag inte alls ha fått möjligheten att läsa Reader’s Digest året runt här i Sverige.

Snusanvändning tycks dessvärre vara överraskande populär bland såväl kvinnor som män. Jag har vid flera tillfällen iakttagit snusanvändare som plockar ut den blöta stinkande snuspåsen från munnen och lägga den under ett litet lock på snusdosen. Jag antar att det är meningen att ta upp den saliv-genomblöta snuspåsen vid ett senare tilfälle och stoppa tillbaka den under läppen.

Denna vana är för mig lika äckligt som om någon tuggade 2-3 gånger på en banan och sedan spottade ut den halv-tuggade röran i en burk för att ta upp den igen senare på dagen, tugga färdigt och svälja. Usch, usch, usch!! Har jag som icke snusanvändare missuppfattat någonting eller är jag bara för känslig?

Om man klickar på bilderna blir de stor!

Earl är ”trädgubben” som vi har anlitat tre gånger under de senaste fyra åren för att ta bort flera träd från vår 2 000 kvadrat meter-tomt i Michigan. Han har visat sig att vara en pålitlig och hederlig man som är arbetsledaren till ett gäng ”träd-grabbar”. Earl är den skjortlösa mannen i bilden ovan.

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, fick vi ett stort problem sent på den kvällen före hemresan tillbaks till Sverige. Flera stora grenar blåste ner på garageinfarten – bara drygt en meter ifrån hyrbilen! Vi lyckades plocka upp dem men hann bara lägga dem bredvid garageinfarten med hoppet att jag skulle kunna få kontakt med Earl efter vi kom hem.

Jag blev nästan orolig när Earl inte svarade telefonen på flera dagar, men till slut fick jag veta att stormen hade slagit ut hans telefon. Han lovade att plocka bort grenarna så fort han hade tid för att det var många andra husägare som drabbades mycket värre än vi av stormen. Det tog nästan tre veckor men nu är det gjort!

Det finns inget postgiro-system i USA, så när jag frågade om betalning svarade Earl – ”inget problem! Ni får betala när vi ses nästa år!” I själva verket är det rätt så typiskt amerikanskt att göra upp en överenskommelse så där, men vi är ändå mycket tacksam för och imponerad över Earl.

Säg vad man vill om USA:s problem och tidvis tokiga partipolitik men man kan inte neka att Amerika verkligen är ett vackert land. Om du har lust att göra en kort datorgenererad flygresa över USA här har du chansen! Klicka HÄR för att flyga över USA från New York till Kalifornia. Det enda problemet är att filmens skapare glömde bort Alaska och Hawaii, som konstigt nog är ganska typiskt till och med för Amerikaner!

En sak som jag i synnerhet gillar om filmen är sättet som människorna vinkar och ropa ”hej” till piloten när hen flyger förbi! Att hälsa så ivrigt och öppet så där är väldigt typiskt amerikanskt! Jag blir nästan tårögd när jag tittar på filmen, och jag hoppas att ni gillar den också.

Ha en trevlig måndag hur som helst ni skall tillbringa dagen.

Bilden ovan togs för exakt åtta år sedan

Igår tillbringade Kalle, hans bror, Tommy, och jag hela dagen någonstans emellan Brån och Höga Kusten. Jag hade nämligen en spelning i Främmerveda tillsammans med musikkompisen Pelle. Det var en strålande dag och fint väder (fastän lite för blåsigt) så efter den trevliga och lyckade spelningen bestämde vi oss för att åka runt i det vackra landskapet där på Höga Kusten.

Vi körde först till Mannaminne i Nordinggrå för att äta sen lunch och sedan ströva omkring i det annorlunda området. Vi åkte därefter till Bönhamn där Kalle och jag hade varit över en 3-dagars helg för åtta år sedan. Vi parkerade bilen och gick långt ut på ett klippstig ute i havet.

Det var precis där på klipporna i Bönhamn som Kalle tog sin allra första ”kan själv” bild av oss tillsammans. Den bilden är fortfarande min favoritbild av oss för att jag minns så väl det strålande vädret, värmen från såväl solen som Kalles famn och känslan av att vara ”tokkär”.

Vi kunde förstås inte motstå att återskapa samma scen med samma bakgrund. Vi vet att vi stod på precis samma plats, men vi mindes tyvärr fel mot vilken bakgrund vi stod. Vi hade vänt ryggarna mot hamnen på den första bilden men mot havet på den andra bilden. Det syns att det har gått åtta år och kommit några kilo och många gråa hårstrå. Men det spelar ingen roll för att vädret var precis lika strålande, värmen från solen och Kalles famn var precis lika skön och jag är fortfarande kär.

Bilden som togs igår

För exakt sextiofem år sedan, idag den 3:e juli, föddes min syster Kathy. Hon var bara femtioåtta år gammal när hon dog den 6:e augusti 2006. Jag tror att hennes förhållandevis korta tillvaro på jorden präglade starkt mitt liv. Men om du förväntar dig en upplyftande historia om syskonkärlek blir du besviken, för att 98 % av minnena jag har av min syster är dessvärre negativa.

Min syster var en mycket underlig människa, vars oförklarliga beteende ofta orsakade ett mörkt moln av frustration och stress i mitt barndomshem. Hon var en väldigt orolig person och, enligt mamma, hade varit så alltsedan hon föddes. Hon var plågsamt blyg och rädd för nästan allting utanför hemmet. Hon var envis som en åsna, sur periodvis som ett omoget äpple, och till råga på ilskan hade hon en mycket kort stubin. Mamma sökte hjälp genom att ordna upp några besök hos barnpsykologen utan framgång för att Kathy vägrade att delta i behandlingen hos psykologen genom att titta bort med armarna i kors.

Kathy var i ett avseende briljant för att hon satt och läste nästan oavbrutet och var därför ”boksmart”. Dessutom hade hon ett slags fotografiskt minne som gjorde att hon kom ihåg i stort sett allting hon hade någonsin läst. Men hon var inte det minsta socialt begåvad som gjorde att hon inte alls intresserad  sig för andra människor och därför höll sig undan i sitt rum dag efter dag. När jag försökte prata med Kathy blev jag bara tillrättavisad om jag sade någonting ”fel” så jag lärde mig att det inte var lönt att prata med henne. Hon vägrade skaffa ett jobb så mamma och pappa blev tvungna att försörja henne tills de dog. Till slut gav alla upp med följd av syrran fick göra precis som hon ville utan motstånd. Pappa höll sig utomhus mest i trädgården och mamma tappade helt och hållit livsgnistan och satt bara på tv:soffan och rökte och deppade fram till sitt död.

Jag ”ärvde” min problematiska syster efter det att mamma och pappa dött. Jag skänkte min del av pengarna som vi hade ärvt av föräldrarna till Kathy så att hon kunde utbilda sig till sjuksköterska. Tanken var att hon kunna skaffa ett bra jobb efter utbildningen, försörja sig själv, betala tillbaka pengarna som jag hade skänkt och även köpa ut mig från huset som vi bägge två hade ärvt. Kathy fick MVG i precis alla ämnena men p.g.a. sitt konstiga beteende och brist på social förmåga kunde hon inte klara av praktiken. Hon fick därför inte legitimera sig som sjuksköterska. Det blev aldrig ett bra jobb och jag fick aldrig tillbaka pengarna.

Jag fick till slut barndomshemmet när Kathy dog. Men hon hade tillåtit huset att förfalla hemskt mycket så där har Kalle och jag spenderat mycket pengar och tillbringat många timmar hårt arbete under de senaste nio åren för att först göra huset beboeligt och senare snyggt och modernt. Det är vårt sommarhus nu.

På ett sätt tycker jag synd om min syster för att hon uppenbarligen var mentalt sjuk utan att ha tillgång till dagens förbättrade förståelse för och behandling av mentalsjukdom. Men jag tycker synd ibland om mig själv också för att jag aldrig fick uppleva äkta syskonkärlek. Å andra sidan är jag tacksam att min besvärliga syster gjorde mig på gott och ont till den person som jag är idag – framför allt stark och oberoende.

Genom att iaktta Kathy har jag lärt mig att vi människor tyvärr inte är födda precis lika och att vissa av oss klarar inte av livet lika bra som vi andra ,vars vilja och förmåga är stark. Jag lärde mig att det är omöjligt att tvinga andra människor att ändra sitt beteende, men man kan istället ändra sin egen inställning till den personen. Jag lärde mig av Kathy att man är ansvarig för sitt eget liv och egen glädje och just den där biten är en stor anledning till varför jag befinner mig i Sverige idag.

Jag kan inte ärligt påstå att jag saknar Kathy i mitt liv, men å andra sidan kommer alltid den 3:e juli att väcka diverse känslor till liv hos mig.

Vilken fantastisk tur att vi västerbottningar fick, för andra året i rad, strålande väder under midsommarfirandet! Enligt vår tradition åkte min man och jag till Sävar där jag och mina musikkamrater i Umebygdens Spelmansgille spelade musiken för midsommarfirandet. Direkt efter spelningen åkte vi till Umeå för att vi hade blivit inbjudna av min svägerska och hennes man till middag.

Efter vi hade ätit klart blev vi plötsligt sugna på att sjunga lite allsång. Jag hade förstås gitarren med mig men ingen allsångstext.  Men med hjälp av vår surfplatta som min man kopplade upp till svägerskans WiFi kunde vi hitta hur mycket sångtext som helst! Vi hade så kul att det nästan är svårt att föreställa ett liv utan IT-prylar och internet.. så länge man inte glömmer bort att sätta IT-prylar åt sidan och umgås på riktigt med våra ”levande” nära och kära.