Kommer just från en intervju med en interaktionsdesigner. Hennes sexårige son satt med hela tiden, men han stördes inte av oss för ett ögonblick. Han lånade mammans iPhone och spelade spel hela tiden i väntan på att vi vuxna skulle bli färdiga med vårt samtal.

Själv tillhör den unge sexårs-mannen  next generation, Generation iPhone, Generation Internet, Generation Allt Tillgängligt Via Mobilen Nu. 

Till hösten börjar han förskoleklass. Tycker sig ha vuxit ur dagis nu.

Och jag undrar hur förskolan och skolan ska kunna ge honom läromedel som svarar upp mot den digitala kunskap och erfarenhet han redan nu skaffar sig.

Mamman sneglade mot sonen och berättade att hon tog några kort för ett tag sedan med en digitalkamera som hade ett par år på nacken. När sonen fick den i sin hand försökte han bläddra på kamerans skärm med tummen som om där skulle finnas en touch-funktion.

"Jag fick försöka förklara för honom att förr i tiden (ett par år sedan) kunde man inte bläddra på det sättet", berättade mamman.

Men för sonen är det en självklarhet att man ska kunna det och jag undrar hur skolan ska kunna ge honom möjlighet att utveckla sina digitala kunskaper.

Samtidigt vet vi att många sexåringar inte har samma digitala kunskaper. Finns det risk för nya klyftor i årskurs ett? Hur kommer skolan att hantera en sådan situation?