Läs det här stycket:

Och här misstänker man ju att när det framför allt är vita, heterosexuella, medelålders män som sitter på makten, ja då är risken att samhället byggs utifrån normen om vita, heterosexuella, medelålders män, och det blir fel. För de allra flesta av oss är faktiskt inte just vita, heterosexuella, medelålders män utan människor, ni vet sådana som har lika värde men som är olika på alla möjliga sätt. 

Byt nu ut ordet <vit> mot <svart>, <heterosexuell> mot <homosexuell> och <män> mot <muslim> eller varför inte <judar>.

——————-

Den som klarar av att rentvå sitt samvete från den textraden skulle sannolikt inte ha något samvete. Eventuellt bara besitta en fruktansvärt dålig människosyn med mycket obehagliga undertoner.

Miljöpartiets Åsa Romson kunde dock slänga sig vilt med att hänga ut heterosexuella medelålders män under sitt tal på Almedalen. Det gick, i alla fall inom de radikalfeministiska kretsarna, hem. Och även fast de kretsarna är högljudda så tillåter jag mig själv, i vart fall hoppas, att gemene person tyckte det var ett obehaglig tal som i mångt enbart syftade till att hänga ut män som (o)djur. Romson väljer i talet att göra en motsättning mellan vita män och människor.

Tyvärr var inte det här en ny nivå av radikalitet inom radikalfeministisk analys, utan en fortsättning av den allt mer fördummande uppdelningen av människor.  Vit mot svart. Man mot kvinna. Hetero mot homo. Analysmetoden har än inte fördömts av den breda massan. Den har snarare letat sig in från radikala partier till de etablerade som Socialdemokraterna. Det fungerar än så länge, eftersom den ”slår uppåt”. Men när slår den om? Hur hanterar vi en omvänd tågordning?

Radikalfeminismens analys har för länge sedan spårat ut. Det personifieras av Åsa Romsons tal:

Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.

Dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barns.
Det måste ifrågasättas.

Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska prioriteras högre än kvinnan som tar tunnelbanan in till jobben varje dag?
Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo?
Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd? 

Klimatförändringarna visar att världen är i akut behov av en feministisk politik.

Radikalfeminismen försöker måla upp dikotomier som inte existerar, eller som åtminstone är helt irrelevanta för inbördes jämförelser.

Politiken står inte mellan en stadsjeep eller tunnelbana. Mig veterligen betalar staten inte ut stadsjeepar. Motsatsparet mellan Bromma flygplats och en kvinnlig student är helt absurd. Bostadskrisen slår lika hårt mot alla studenter oavsett kön och Bromma flygplats kan på intet sätt stå som ett hinder mot bostadsbyggandet.

Och sist men inte minst. Sen när har mannen rätt att äta kött? Vilken lagstiftning fastställer det? FNs lista över mänskliga rättigheter?

Klimatförändringarna visar inte att världen är i akut behov av en feministisk politik.

Däremot påvisar Åsa Romsons tal i Almedalen att svenskt debattklimat är i behov av ett bryskt uppvaknande från den radikalfeministiska tankesättet. Den diskurs som delar upp människor i allt fler grupper och tillhörigheter är fördummande och kontraproduktiv. Den är totalitär genom att diskvalificera människor genom att enbart se till deras yttre attribut. Hudfärg, kön, etnisk tillhörighet.

Världshistorien bevisar att det inte är på den vägen vi vill vandra.