Klåfingrighetsvänstern har gjort sitt

Jag går fortfarande och funderar mycket kring detta med eget ansvar. Hur stort ska det vara i förhållande till andras ansvar för mig? Alltså, när slutar mitt egna ansvar och när tar samhällets ansvar för mig över?

Omvänt, vad ska samhället ansvara för och vad ligger an på mig som individ? Finns det någon tydlig gränslinje när man direkt kan peka ut vad som gäller vid varje givet tillfälle?

Svaret på det nej. Det finns en gråzon, en gummibandszon med olika stor töjningsförmåga, för varje individ i vårt samhälle. En gummibandszon där ansvaret helt enkelt är flytande mellan individ och samhälle och som inte är exakt definierbar.

Med lagar och regler försöker vi så långt möjligt skilja ut det som bekommer på den enskilde att hantera och det som ska hanteras av samhället. Men det finns inte nog med lagar i världen som kan hantera alla situationer i en människas liv och därmed uppstår gummibandszonen.

Man kan ändå genrellt säga att ju mindre eget ansvarstagande desto mer samhällsingripanden och därmed kostsammare lösningar. Ju mindre eget ansvarstagande desto mindre är man "rädd om" det gemensamma. Det är ju någon annan som betalar om det går sönder. Desto mer samhällsansvar ju mindre hjälps individer och vänner åt för att söka lösningar och hjälpa varandra och därmed blir det färre sociala kontakter mellan människor.

Frågan är var ribban ska läggas mellan det egna ansvaret för ens väl och ve och samhällets ansvar? Jag personligen har en känsla av att vi bör backa en bit på några områden där samhället tagit på sig rollen som "föräldrar". Politikers uppgift är att lita på att kloka beslut kan tas av den enskilde och låta den enskilde också göra det.

Klåfingrighetsvänsterns samhällsbyggarpolitik har gjort sitt.