Barnfattigdomen och begreppen

Tycker det är bra att vi sakta men säkert kan beröra pudelns kärna vad gäller ekonomisk utsatthet och ren fattigdom. I Sverige ska ingen behöva leva utan mat och kläder och det mest livsnödvändiga. Därför har vi försörjningsstödet som den sista utposten i välfärden. Det ekonomiska golvet för alla i vårt land.

Det som senaste tiden diskuterats är den relativa fattigdomen. Den når man när inkomsten ligger under 60% av medianinkomsten i ett land.

Om inkomsterna stiger för alla i Sverige men mer för de de som tjänar mest, ökar spannet mellan de som tjänar mest och de som tjänar minst. Trots att alla har fått högre inkomster om än med olika belopp ökar den relativa fattigdomen. Är det bra eller dåligt? Till saken hör att vi har de lägsta inkomstskillnaderna i västvärlden.

Om vi minskar antalet av de som tjänar mest sjunker den relativa fattigdomen. Innebär dock ingen ekonomisk förändring för de med de lägsta inkomsterna men den relativa fattigdomen minskar.

Vi kan alltså jaga de rika och göra det mer jämndåligt för alla och uppnå målet minskad relativ fattigdom. En del vill se det scenariot. Jag ser det dock viktigare att bekämpa fattigdomen än rikedomen av den anledningen att vi behöver även de rika i den kampen. Vi behöver människor som investerar i vårt land och som skapar arbeten och jobb. Det genererar välfärd för alla och speciellt de mest utsatta.

Jag ser fram mot en debatt som inte bara handlar om begrepp och siffror utan hur vi i realiteten kan hjälpa de mest utsatta i vårt samhälle. Hur får vi så många som möjligt att stå på egna ben och inte vara beroende av försörjningsstöd? Det är en viktigare fråga än antalet relativa fattiga.