En gång var hon min bästa vän…

och jag såg henne häromdagen på en alldeles vanlig ica butik någonstans i vår lilla stad. Hon såg inte mig, men mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg henne.
Det är några år sedan vi slutade umgås och mycket har hunnit hända sedan dess.

Vi var väl båda två i mer eller mindre livsavgörande skeden då vi slutade träffas. Barnafödslar, giftermål, husköp och andra saker som tog upp både tid och energi gjorde väl till slut att vi inte längre hade något att tillföra varandra.

När vi lärde känna varandra var vi bägge två ensamma mammor som råkade bo grannar. Vi blev mycket goda vänner och hjälptes åt med det mesta som ingår i en ensam mammas liv.

Vi lagade mat tillsammans, vi hjälptes åt med barnen, vi delade förtroenden och förhoppningar. Hon var en riktig klippa och just då trodde jag att vi skulle vara vänner för evigt.

Tyvärr blir det ju inte alltid som man tänkt sig. Vi gick skilda vägar och det tog ganska lång tid innan jag hade sörjt klart. En liten del av mig kommer alltid att sakna det vi hade, men idag vet jag ju att sånt är livet:

Man möts och man skiljs! Och oavsett hur goda vänner man är i nuet så ska man ALDRIG ta någon eller något för givet. Idag förstår jag lite bättre hur det hängde ihop när vi skiljdes åt.. Fast det förstod jag först när det redan var för sent. Giftiga tungor kan, hur smått och obetydligt det kan verka för stunden förstöra en, som man TROR är orubblig och solid vänskap.

Nåväl, så kan det gå ibland men man får vara glad för det man hade. Och det vi hade fyller ett alldeles eget kapitel i livets bok. Ett av de bästa kapitlen där man gärna viker några hörn och plockar fram fina minnen från det som en gång var…