Psykisk ohälsa är….

….så vanligt idag. Speciellt bland barn och ungdomar. Det känns så sorgligt när man ser den aldrig sinande strömmen av rapporter om hur barn och unga mår idag. Drogerna flödar och alkoholdebuterna sker tidigare än någonsinn.
Köerna till BUP är långa och vuxenpsykiatrin har väldigt många ’unga vuxna’ som nyss tagit steget ut i den, ibland hårda vuxenvärlden som de kanske inte riktigt klarar av.

Vad beror detta på? Säkert väldigt många faktorer, men när jag läser om hur ’unga vuxna’ idag har svårt att klara av livets sk normala kriser så kan jag inte låta bli att undra:

VARFÖR klarar man idag som ung inte av ’normala kriser’? Såsom tex hjärtesorg, ekonomiska motgångar eller andra saker som hör livets utveckling till?

För varje kris man genomgår så blir man ju faktiskt starkare. Man ska kunna vara med om jobbiga saker och ändå kunna resa sig och gå starkare ur det. Ja, så skulle man ju vilja att det var, men verkligheten ser annorlunda ut och statistiken talar sitt tydliga språk. Folk mår inte bra idag.

Spekulationerna om varför är många.. men en högst personlig reflektion dyker upp i mina tankar och jag drar mig till minnes en fras som jag väldigt starkt tror på och det är denna:

’Själen är barndomens landskap och där skall Du vandra för resten av ditt liv’

Det ligger något i detta… Och det innebär att vi alla som är vuxna idag har en ofantligt viktig uppgift. Och det är att stärka barnen/ungdomarna genom att ställa KRAV på dem. Att lära dem ta ansvar både för sig själva och för andra. Att lära dem följa regler och lagar som finns i samhället. Att lära dem bli självständiga och starka individer som en dag ska bli vuxna som ska kunna klara av ett liv med ’normala kriser’

Ja, helt enkelt genom att rusta dem för vuxenvärlden… För vuxenvärlden kan vara hård och ganska orättvis ibland. Det vet vi alla, men vi måste ändå klara av det för det ingår liksom i livet så att säga.

Släng bort alla krav på vilka materiella statusprylar som kan tänkas göra dig lycklig för sånt är i slutändan inte ett jävla dugg viktigt! Snarare tvärtom.

Vi lever ibland livet lite för snabbt och det är lätt att glömma bort vad som är viktigt… på riktigt alltså.

Det kanske vi alla måste påminna varann om då och då… För vi har trots allt bara en kropp, en själ och ett liv! Och då är det viktigt att ta vara på det!

En kommentar

  1. Mänsklighet tack!

    Föräldrar ÄR de viktigaste personerna i ett barns liv. De har ett speciellt ansvar, och alla vuxna har skyldighet att verka för barns bästa. Barn är i grund och botten bekymmersfria och tänker inte som vi. Det är vi som färgar och sätter vår prägel, våra regler, våra känslor etc. på barnen.

    Vuxna har en sådan otrolig makt över barn. Jag hävdar att det gamla uppfostringsreceptet som även på 2000-talet fortfarande tillämpas är oerhört tragiskt ”Om ungen artar sig ska han rosas och belönas, i annat fall ska tonen skärpas och friheten begränsas” eller ”Om du gör som vi är du inne i värmen, om inte är du ute i kylan”. Vilken levande varelse som helst kan nog förstå att det är en ytterst kränkande behandling som förmodligen bara leder till tråkigheter i förlängningen.

    Att ex berätta för ett barn hur ”fel” det är, är en klar kränkning av deras intregitet. Detta har barn i alla tider försökt att berätta för vuxna med en klar och otvetydig, icke-verbalt budskap. De sänker blicken mot golvet, blir stela i kroppen, kanske tåras ögonen. Ett klart budskap som endast saknar orden: ”Du sårar mig!” Orden har kanske funnits där i början men möts med ”Var tyst när jag talar till dig! och kroppsspråket har tolkats som trots och mötts med ett ” Se på mig, när jag talar till dig!”. ”Det är inte så viktigt om det jag säger gör ont i dig eller inte – om det gör det, så sitter det kanske bättre i ditt minne! Det ÄR viktigt att du lyder.

    Många anser än idag att det viktiga i dessa sammanhang är: barn SKA sammarbeta!
    Vad händer så: Jo barn som behandals på detta sätt mister för varje gång en smula självkänsla, blir lite mindre sig själv och lite mer sån som de vuxna vill ha barnet.
    Och självklart sammarbetar barnet, men barnet måste offra sin integritet för att tillfredsställa den vuxne.

    Är det då så konstigt om barn mår dåligt i Sverige när dom knappast får lov att vara just bara barn?

    ”Normala kriser” klarar de allra flesta barn av alldeles utmärkt idag. De som av en eller annan anledning inte gör det, har ofta tråkiga saker med sig i bagaget som upplevda trauman och tidiga ”omvårdnadsbrister? vilket innebär en miljöbetingad sårbarhet hos barnet.

    Allt handlar om hur väl föräldrarna kan härbärgera barnets
    eventuella problem, sätta gränser och hitta strategier till nya tillvägagångssätt. Det finns två sorters föräldra grupper, den kapabla föräldern och den sviktande föräldern.

    Identiteten hos den sviktande föräldern ser man en förälder som inte kan hantera sin egen ångest, oro eller konflikter med partnern och/eller lägger
    över vuxenansvar på barnet. Denna identitet innebär, i enlighet med det utvecklingspsykopatologiska
    synsättet, en riskfaktor för barnets utveckling. Barnets problem betraktas i dessa
    fall som en konsekvens av förälderns/föräldrarnas oförmåga, och lösningen blir därmed att
    föräldrarna på egen hand bör ta itu med sina egna problem.

    Barn som är nedstämda, som yttrycker att dom inte vill leva eller ofta hamnar i konfliker och dispyter har självkart ett sämre mående. Finns det då dessutom sviktande föräldrar, utgör dessa en stor riskfaktor för barnets fortsatta utveckling.

    Man kanske ska fundera på vad man kräver utav barn idag, varför kräva? Varför inte bara vägleda, uppmuntra, stötta och lära barnet. Låt barnet få utvecklas i sin egen takt och låt barnen få lov att vara just bara barn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.