-"Varför är det alltid så här? Jag vet inte om jag orkar längre. Man är ju jämt ledsen, det är ju skit"

-"Jag vet faktiskt inte, jag önskar att jag kunde svara på det men det kan jag faktiskt inte"

-"Men varför bryr han sig bara om sina nya barn? Varför duger inte jag?"

-"Jag vet inte, men en del vuxna gör så där tyvärr. Jag skulle gärna ändra på det men det kan jag inte. Det är svårt att förstå även för mig som är vuxen"

-"Jag har funderat en del och nu tror jag faktiskt att jag ska försöka skita i honom. Jag orkar inte va ledsen jämt"

-"Du bestämmer själv hur du vill ha det och kom ihåg att det är helt okej att visa att du är arg och ledsen. Man behöver inte låtsas vara glad när man inte är det. Men det är viktigt att man talar om för RÄTT person att man är arg och ledsen"

-"Jag vet, men jag har inte vågat förut. Kanske jag vågar nu? Jag får se"

-"Du är modig och jag tror att du vågar säga vad du tycker och tänker. Annars kan du ju skriva ett brev? Skrivna ord finns ju alltid kvar och så får man tid att tänka efter ordentligt innan man skriver. Det kan också funka jättebra"

-"Mmm.. jag får se hur jag gör"

Så här kan det kanske låta i alltför många "vanliga" svenska familjer. Det är så sorgligt när barnen kommer i kläm och det är inte rättvist att barn ska ha sådana här funderingar överhuvudtaget, huruvida de är lika mycket älskade av bägge sina föräldrar.

Men det värsta av allt är när barnen inte bara måste längta efter en frånvarande förälder utan också efter sina nya syskon. Det är nästan snäppet värre eftersom barnen inte får en möjlighet att svetsas samman som syskon egentligen ska ha all rätt att göra!

Tyvärr kommer även den dagen då det är för sent att ställa allt till rätta! Om det inte redan är det…