…och nu gör han inte det längre.

Första gången vi träffades var jag nog inte mer än fjorton år och han skällde på oss för att vi smygrökte på toaletterna inne på Ålidhems centrum.

Han hade alltid ett litet öga på vad vi skräniga tonårsligister hade för oss och säga vad man vill, men det kändes bra. Jag har alltid haft grym respekt för honom och under den vuxna delen av mitt liv blev vi till och med vänner.

Ett stort hjärta, alltid vänliga ord och en okuvlig vilja att orka med fastän sjukdom slog sina klor i honom. En kämparglöd man inte ser hos många idag.

Men nu är han alltså borta.. Och jag känner mig så jäkla ledsen. Att sist vi sågs var den sista gången hade jag aldrig kunnat tro men så blev det.

Han var en speciell människa som jag tyckte mycket om och jag kommer alltid att tänka på honom varje gång jag går förbi det stället som var hans. Jag hoppas att en bit av honom alltid ska finnas kvar just där!

Så ikväll tänder jag ett ljus och tänker på en fin människa som inte längre finns bland oss.

"Var rädda om varandra"