Mandaly var det första svenska handelsfartyget, som gick på linjefart i Indonesien efter andra värdskriget och jag var med på den resan. De rådde inbördeskrig i området, så vi fick ett krigstillägg på vår lön. Den var satt i procent, så för min del var det 25 kronor per månad. Detta hände för ett halvt sekel sedan.

När vi kom till Djakarta , vår första hamn i Indonesien, tog vi ombord 200 stuvare, som skulle följa oss runt till tre andra hamnar, Semarang, Surabaja och Banjuwangi. Det var inga garantier, att det fanns stuvare, som ville arbeta i dessa hamnar. Av dessa 200 stuvare vi hade med oss, var det bara 50 per dag, som arbetade. De skulle ha betalt varje dag. Med oss hade vi också två bogserbåtar, som hade med sig 20 pråmar vardera. Det fanns inga kajer i dessa hamnar, så all lossning och lastning skedde ute på redden.  Vi lossade maskiner och reservdelar från Ryssland och lastade kopra=torkade kokosnötter och lin.

Detta var en mycket intressant resa, här hände det mycket. Det var ingen lång resa, men det tog tre månader, innan vi var tillbaka i Djakarta. Det var förbjudet att dricka vatten i land. Här nere var koleran lika vanlig som hösnuva hemma.  Detta innebar att det blev vattenransonering, vi fick 15 liter sötvatten per dag och man. Vi led dock ingen nöd, det fanns annat att släcka törsten med och badvattnet var varmt i havet.
 Det var begränsning, på hur mycket pengar, man fick ta med sig, när man gick i land. Valutan hette rupi och man fick ta med sig 200 rupi per dag, när man gick i land. 100 rupi motsvarade 11 kr. I sjömanskretsar, var växling mellan olika valutor, en viktig kunskap, för att dryga ut hyran(lönen). I Indonesien stod Singaporedollarn högt i kurs. För en Singaporedollar, som motsvarade 1,70 kr fick man 100 rupi. Växlingen med singaporedollar gav en bra vinst, i stället för 11kr, betalade vi 1,70kr för 100 rupi. Tänk er, det var tillåtet att bara ha 3,40kr med sig i land, vem var nöjd med det? 

  För att komma i land, måste man passera tre vaktkontroller, en vakt på båten, en vakt på kajen och sista vakten ut från hamnområdet. Att gå iland med bara 200 rupi, var det ingen som gjorde. Skulle man handla lite sovinirer, krävdes det mera pengar. Det var inget ovanligt, att man hade 2000 rupi på fickan. Vakterna visiterade alla, om man inte genast gjorde” affär” med vakten.  Här var mutan, som gällde för att komma ut med pengarna. Man fick betala alla tre vakterna, när man skulle i land. Men vakterna hade ett väl utvecklat affärssystem, hade man handlat prylar i land, som kostade mera än 200 rupi, fick man betala en gång till. De hade aldrig sett en tidigare eller fått några pengar, det var bara att betala en gång till.

Ett starkt minne jag har från denna resa, var när vi skulle förlänga vaccin mot kolera. Det var när vi kom tillbaka till Djakarta. Det kom ombord en läkare, som satte sig vid ett bort och hade en värmelåga tänd på bordet. Besättningen, 40 man, ställde upp sig på rad, läkaren fyllde en stor spruta med vaccin. Sedan fick vi var sin dos ur samma spruta, han värmde sprutans nål över lågan mellan sticken. Ingen blev sjuk och alla överlevde.  Var det bättre förr?
Jag har många roliga minnen från Indonesien, så jag får nog anledning att återkomma om det.