Bosse funderade hur länge jag arbetade till sjöss. Jag var ute lite över två år, men fick upplevelser som motsvarar 50 år i land.

Åter ett roligt minne från den tankbåt där vi var 17 olika nationaliteter. Den hette  Margareta. Det är lika bra ni lär er namnen på båtarna redan nu, det kommer säkert flera historier därifrån. För en tankbåt blev det inga långa tider i hamn. Vi kunde lasta och lossa på 10 timmar om förutsättningarna var goda. För att kompensera detta fick vi några extra fridagar i lossningshamnen var tredje månad. Den här händelsen utspelade sig vid ett sådant tillfälle. Vi hade lossat i en hamn som heter Ravenna i Italien. Det ligger långt upp i Adriatiska havet.

På Margareta var det väldigt stränga regler kring alkohol. De som fyllt 21 år, som myndighetsåldern var den tiden, fick köpa en öl per dag. Vin och starksprit var en flaska var fjortonde dag. Vi yngre fick hålla oss till vatten, läsk och mjölk. Vi hade en järnko ombord, som producerade mjölk av vatten och pulver. Denna regel hade många i besättningen svårt att förstå, då de var vana att dricka vin dagligen från sitt hemland. Vår kapten var värre än tullen på att bevaka, att ingen sprit smugglades ombord. Han var svår att lura.

Vi låg nu ute på redden för ankar och vår ledighet gick mot sitt slut. De flesta hade kommit ombord, det var bara kocken som fattades. Kocken hade hög status ombord i alla båtar, alla ville vara hans vän. Klockan gick mot avgångstid, då en taxibåt kom emot oss. Ombord stod vår kock, han var från Malta, och på båtens däck stod ett stort svart piano. På Margaretas brygga stod vår kapten klar för avgång. Kocken ropade upp till bryggan att han köpt ett piano och behövde hjälp med att få det ombord. Vår kapten gav då order om att vi skulle rigga en bom på akterdäck och hjälpa kocken med pianot. Pianot kom ombord, men när vi skulle få in det i skansen, fick vi det inte genom dörren. Pianot surrades på poppdäck under en bit presenning och vi gick ut till sjöss.

Vår kapten upprepade vid ett flertal tillfällen under kvällen, att han tyckte det var roligt att grabbarna visade andra intressen än öl och vin. Att ett piano kommit ombord var något fantastiskt. Nu skulle kulturen spridas bland besättningen i form av klassisk musik. Vad kocken sagt till kapten fick vi aldrig veta, men tydligt var det något som höjt kaptens förväntningar både på kocken och på oss.

När vi kommit ut på öppet hav och jag gick på min kvällsvakt (jag gick vakt fm. kl.8.00-12.30 och kvällen 20.30-24.00) kom kocken och bad mig hjälpa honom med pianot. Vi lossade surrningen och tog bort presenningen och jag förväntade mig att han skulle sätta sig och spela på pianot. Döm om min förvåning, istället för att spela, plockade han bort frontluckan på pianot. Där fanns varken stämstock eller strängar. Hela pianot var fyllt med vinflaskor, som bars ned i skansen. Pianot kastades vid ett senare tillfälle över bord.

Senare fick vi höra hur kaptenen grämde sig över att pianot spolats överbord. Vem som berättat den historien för honom, fick vi aldrig veta. Jag gissar på kocken.

Gott Nytt År till Er alla!

 

 

 Torsten berättade  att han var på väg till Australien. Besättningen på hans båt var internationell. Den båt jag seglade på, var båtar alla sjömän villa ha. Broströms ”Ostasiatiska Companiet” var känt över hela värden bland sjöfolk. De hade relativt nya båtar och gick på rätt länder och hamnar. Det var hård konkurrens att få jobb på deras båtar, så de kunde ställa hårda krav på besättningen.

Efter en kort överläggning, bestämde Torsten och jag, att vi skulle följas till Australien. Planen var att jag skulle byta jobb med en av de svenska pojkarna i Torstens båt. Jag pratade men min föste styrman om saken och han lovade se om det var möjligt. Förste styrman på Torstens båt sa ja till ett byte. Den svenske pojken, som jag skulle byta med, blev glad att få hamna i en fin båt som Mandalay. Jag såg fram emot att få komma till Australien, möjligheternas land.

Jag hade läst, att det att det vid denna tidspunkt, gick att tjäna stora pengar på fiske runt Australiens kust. Det var danska fiskare som seglat ned sina båtar till Australien och hos dessa fanns det jobb. Deras båtar hade kylrum för att kunna ligga ute och fiska i flera dygn. Att få arbete på en sådan båt skulle ge oss stora inkomster, betydligt mer än en lättmatroshyra och det såg vi framför oss. De lokala fiskarna saknade kylrum och var tvungna att gå in till hamn varje dygn för att lossa fisken. Transporten in och ut tog längre tid än själva fisket. Danskarna landade betydligt mera fisk per resa till lägre kostnader, men till samma pris som de lokala fiskarna fick. Rena ”guldgruvan” skrev man i tidningen jag läst.

 På eftermiddagen grusades våra planer av min styrman, han ville inte släppa mig. Han ville att jag fortsatte med Mandalay till Japan. Denna händelse utspelades för 50 år sedan och med facit i hand, tror jag att det var det bästa som hände för alla parter.

När vi skiljdes, Torsten fortsatte sin resa mot Australien och jag mot Japan, lovade vi att hålla kontakt med varandra. Det blev en mycket sporadisk kontakt. Våra vägar har korsats ibland och några vykort har växlats. Nu på gamla dagar har kontakten upptagits och till sommaren har vi bestämt en  grillafton i Åsele. Förmodligen kommer en och annan historia att dras vid detta tillfälle.

 

På vår resa till Japan hade vi förmånen att få fira nyår i hamn. Vi kom till Singapore dagen före nyårsafton. Det var en sådan tryckande hetta, att det inte gick att stå stilla på fartygsdäcket. Värmen gick rakt igenom skosulan. Skulle man stå stilla och arbeta på däck, var man tvungen att stå på en träskiva för att inte det skulle bli för hett. Singapore var vid denna tid en Brittisk Kronkoloni med alla de fördelar det medförde. Det var bla. riktigt nyårsfirande.

Nyårsafton skulle firas på en mycket känd restaurang i Singapore. Vi klädde oss i våra finaste kläder och gick dit. Under kvällen satte sig ett annat gäng grabbar vid ett bord en bit från oss. Avståndet var så pass långt, att vi inte kunde höra vilket språk som talades. En av grabbarna påminde om en bekant, med namnet Torsten, men jag kunde inte tänka mig att han skulle vara där. När de reste sig för att gå, tog jag en chansning och ropade Torsten. Han kom då fram till vårt bord och sa att han hade haft samma funderingar som jag. Det blev ett glatt återseende och vi firade nyår tillsamman.

Men historien slutar inte där. Den båt Torsten arbetade på, var en gammal tankers, som var på väg till Australien. De hade fått fel i maskin och blev inbogserade till Singapore. Eftersom det var helg fanns det inga lediga kajplatser, så det slumpade sig, så att Torsten båt förtöjde på vår utsida. Båten hade legat där hela dagen, Torsten hade passerat över vårt däck för att komma i land och vi hade inte upptäckt varandra. Det krävdes att vi gick i land där det fanns hundratals restauranger, tusentals av människor, för att hamna på samma restaurang bara några bord från varandra.

Det var inte vilken Torsten som helst, det var Torsten Cederblad från Åsele. Nyårsdagen blev en förhandlingens dag, som jag återkommer till.

 

Man kan fundera hur regeringen tänker kring denna fråga. Årligen kommer det över 20.000 flyktingar till Sverige. Det viktigaste för dessa är att få lära sig svenska språket, arbete kommer långt ned på listan. I dagens skogsbruk använder skogsbolagen i huvudsak arbetare från öststaterna, som kommer hit och arbetar under sommarhalvåret med röjning och plantering. Har dessa mäniskor högre utbildning och lärt sig svenska språket? På den frågan kan vi svara nej. De kommer hit och arbetar och lämnar ingen skatt kvar i Sverige.

 Varför inte utbilda de flyktingar som vill, att arbeta med skogsvårdsåtgärder? Språk är inget hinder om viljan finns. Att vara analfabet, innebär inte, att man inte är intelligent, det är bara det att man har andra kunskaper än att läsa och skriva.  De skulle snabbt komma ut i arbetslivet och få lära sig både språk och kultur och visa att man vill arbeta. De vill inget annat än att få ett arbete och försörja sig själva. Det har de med sig hemifrån.

Jag arbetade på en oljetanker i ett år. Båten gick på ”ströfart” jorden runt. Vi mönstrade på för ett år och båten gick aldrig till Sverige. Vi var 43 man i besättningen och var 17 olika nationaliteter.  Av dessa var vi tre Svenskar. Alla större religioner var representerade. Det fanns de som inte kunde läsa och skriva. Många kunde inte engelska, som var det officiella språket. De fanns de, som inte tyckte om att ha skor på fötterna. Det fanns massor med olikheter bland oss, men vi hade en del väsentliga saker gemensamt. Vi var alla människor och hade respekt för varandra. Vi hjälpte och lärde av varandra. Ute på öppet hav, fanns det ingen återvändo, vi måste lita på varandra och det gjorde vi. Religion pratade vi aldrig om, de var din privatsak.  Vi hanterade stora värden och ägarna litade på oss.

Den här tiden lärde mig mycket. Man ska inte vara rädd för mäniskor, som inte är lik en själv, inte talar samma språk och inte gör som jag. Sådana möten berikar ens liv och du får nya vänner och kunskap för livet.

Efter att ha läst reaktioner på gårdagens blogg kom jag att tänka på ett ordspråk av Einstein:
”Det finns ting som är oändliga, universum och mänsklig dumhet, men när det gäller universum så är jag ändå inte säker”.

I dagens VK läste jag ett ordspråk av Kennedy som också passar i sammanhanget:
”Låt oss aldrig förhandla utifrån fruktan, men låt oss heller inte frukta att förhandla”.

 

 

Det är nådens år 2012 och en skadad människa får ligga i en snödriva och vänta i två timmar på ambulans. Att en ambulans går sönder, kan hända var och när som helst. Akutbilen från Åsele blev utlarmad till Dorotea och vände i Varpsjö, kan det vara sant?  Det kan ju inte vara så, att de som arbetade på akutbilen eller de som larmade ut den, inte vet att Dorotea inte ligger i Åsele kommun. Jag vill inte tro, att det är så.

 En kommungräns får inte vara ett hinder för att hjälpa människor i nöd, men ibland undrar man om det inte gör det. Kommer vi att i framtiden få 15 små stater i Västerbotten och alla får klara sig själv efter bästa förmåga?

Robert Ylipää, chef över akutsjukvården sa: ”De resurser vi har, är de resurser vi jobbar med, men det är ett stort geografiskt område”. I praktiken innebär hans uttalande: De resurser vi har, är de resurser vi jobbar med och de använder vi i Umeå och kustregionen.

Akutsjukvården och ambulansen i inlandet måste återställas. Vi betalar samma skatt som resten av länets medborgare och har rätt till samma vård. Det kan väl inte vara så att vi blivit andra klassens medborgare och får fixa det själva efter bästa förmåga?

I min tidiga barndom, var det vanligt att alla barn gick söndagsskola. Jag var inget undantag, mina äldre systrar släpade iväg med mig varje söndag. Själv var jag nog inte medveten om vad det hela gick ut på. För mig var det en plats där man fick träffa en massa barn och springa runt och leka. En sak jag minns, var den sparbössa som stod framme vi altaret. När man stoppade ned en slant så nickade den, dåtidens tekniska under.

Till julen skulle vi barn spela en teater och läraren sa att alla som ville vara med skulle komma fram. Även jag sprang fram tillsammans med mina systrar. En annan förutsättning, för att få vara med, var att man kunde läsa för att lära sig rollerna. Den konsten hade jag inte hunnit lära mig, så jag fick ingen roll. Mina systrar fick sig roller tilldelade och ett papper med den text de skulle lära sig.

När vi kom hem berättade jag gråtande för mina föräldrar att jag inte fick delta i julspelet. Min pappa sa då till min äldsta syster att hon skulle ta mig med och gå tillbaka och låna boken så skulle pappa hjälpa mig med min roll. Han läste före och jag repeterade. Enda sättet för mig att veta när det var dags för min replik, var att lära mig hela spelet utantill (det var säkert inte långt).  När julfesten kom och vi framförde vårt julspel, infann sig premiärnerverna hos många hos de äldre barnen. Det visade sig i form av att de glömde sin replik och då fyllde jag på med deras replik, och det blev en bejublad föreställning.  För mig var det helt naturligt att hjälpa de andra, jag hade själv blivit hjälpt när jag lärde mig min text.

Jag vet inte om det var från denna händelse, eller om det var senare i min uppväxt, som pappa lärde mig ordspråket: Du skall se en uppgift i varje svårighet och inte en svårighet i varje uppgift.
Det är värt att pröva leva efter detta ordspråk.

 

Det här är en historia som jag fick höra som barn, och den utspelades i Söråsele.
Vid den här tiden började man arbeta i skogen så fort man orkade bära en yxa och såg. Det var tre bröder som drog till skogs efter jul och med sig i matsäcken hade deras mamma gjort en välling av den överblivna risgrynsgröten. Hon hade blandat i russin i vällingen för att överraska pojkarna med dåtidens godis.

Det här var före matdosans och mikrougnarnas tid. Vällingen var i en trebent järngryta, som skulle värmas upp i en öppenspis. Det var stor ålderskillnad på bröderna, så när det närmade sig matrast, skickades den yngste brodern till kojan för att göra upp eld och värma vällingen.

 När de två äldre bröderna styrde stegen mot kojan, tänkte båda på hur gott det skulle bli med den varma russinvällingen som deras mor skickat. När de öst i sina tallrikar för att äta, såg de äldre bröderna till sin fasa, att alla russin saknades i soppan. Genast flög tankarna till den yngste brodern- hade han ätit upp russinen?

Sanningen var en annan. Den yngste brodern visste inte vad russin var och hade inget minne av att han ätit det någon gång. Det var långt mellan de gånger det inköptes russin på den här tiden i enkla jordbrukarhem. När den yngste brodern gjort upp eld ställde han grytan på elden för att värma den. Bröderna hade förmanat honom att röra om i grytan, så att det inte brände fast. När han började röra om i grytan, såg han till sin förskräckels, att det var fullt med svarta klumpar i soppan. Han trodde i sin okunskap, att de svarta klumparna var kolbitar från elden, som hamnat i grytan. För att hans äldre bröder inte skulle bli arg på honom, skyndade han sig att peta bort alla klumparna, som i verkligheten var russinen som skulle vara måltidens höjdpunkt.

Den här händelsen dök upp lite då och då och den yngste brodern blev ”pikad” för sitt misstag. Han som petade ut russinen, var en för de flesta Åselebor, mycket känd person. Det var Kalle Rådström, som tillsammans med sina äldre bröder Göte och Erik var med i denna historia. Göte har berättat den för mig.

Julafton är nog den högtidsdag som betyder mest för människan. För de troende går tankarna till Betlehem och vad som hände där för 2000 år sedan. För andra går tankarna till barndomens jular.
Jag minns när vi satt i mässen på Mandalay i tropiknattens tryckande hetta och sjöng ”när jusen skall tändas där hemma” då var inget öga tort. Allas tankar återvände hem till sina kära eller till en barndomens jul.
De flesta barn längtar till julafton hela året, men det finns barn som hoppas att julen snabbt ska passera. Deras jul består av föräldrar som super och bråkar och saknar helt den gemenskap och värme som symboliserar julen. Jag tycker att alla föräldrar ska ta sitt ansvar ge sina barn den jul som alla barn drömmer om. Satsa på en vit jul i dubbel bemärkelse.

En morgon som denna, med 27 grader minus, går tankarna tillbaka till min jul i Indiska oceanen. Det var 40 grader varmt och vi låg syd om Ceylon när vi tog fram vår julgran ur frysen. Alla var lediga, det var bara vakten som var i arbete. De flesta av manskapet deltog i att klä julgranen och skapa julstämning i mässen. Det var många händer som hjälpte till, men ingen tänkte på att granen kanske skulle må bra av vatten i julgransfoten. På juldagsmorgon hade julgranen fått” värmeslag” och barren rasade av granen så fort man snuddade vid den. Under dagen placerade en uppretad ”mässkalle” granen ute på poppdäck. Han var från Kina och kunde inte tåla att det rasade barr fulla ”durken”(golv), han ville ha rent och snyggt i sin mäss. Han hade ingen förståelse för våran ”knäppa” tradition att ta in ett träd i mässen.
Nu när jag sitter och hör på julmusik, kommer jag ihåg när vi var hos missionärsfamiljen i Japan. När vi ätit och väntande på julklapparna satte sig en gammal ”eldare”(de kallades sedan för motormän, när ångmaskinerna ersattes av moderna motorer) vid en flygel som stod i rummet, han började spela och sjunga både psalmer och julsånger. Han sjöng som Bing Crosby, med en fantastisk stämma och genast infann sig en riktig julstämning i rummet. Något man aldrig glömmer.

God Jul!

 

I min yngre ungdom, när värden fortfarande var stor och billiga flygresor inte fanns, levde jag som vagabond och sjöman i några år. När julafton 1961 inföll, låg vi i Indiska oceanen på väg till Japan. Skepparen bjöd oss alla, som hade frivakt, upp på soldäck där han bjöd på en snaps och önskade oss alla en god jul. Vi hade med oss en riktig julgran från Sverige, som vi förvarat i frysrummet. Det dukades upp ett fantastiskt svenskt julbord med alla de rätter, som finns representerade i hela vårt avlånga land. Det rådde en högtidlig stämning i mässen, där svensk julmusik spelades och vi sjöng julsånger. Det som förvånade mig, var att dessa luttrade ”sjöbusar” var så sentimentala av sig. Det var många av gubbarna, som varit med i andra värdskriget och blivit torpederade, så det berättades minnen om jular de trott skulle vara deras sista. Den julaftonen gav mig minnen för livet. När vi i början på januari kom till Japan, inbjöds vi till en svensk missionärsfamilj, för att fira jul en gång till och få julklappar från Sverige. Det mesta var fina handarbeten, som snälla människor i Sverige, skickat till sjömän runt hela vår jord. I paketen var det namn och adress på givaren. Jag fick en fin halsduk, som en lärarinna från Småland stickat och jag skickade ett vykort och tackade. Den halsduken hade jag i många år och den påminde mig om en annorlunda jul. Sedan min hustru läst vad jag skrivit säger hon att jag fortfarande har den halsduken kvar.

God Jul till er alla!