Sedan allmänna skolplikten infördes 1842 och det blivit fler än en familj i ett område, har man försökt få till en skola för sina barn. Skolan har alltid varit en viktig tillväxtfaktor när det gäller utveckling för en bygd.
Flyttar folk till en bygd, vill föräldrarna att barnen ska ha tillgång till en bra skola. Man gör ett val, familjen är det viktigaste man har. Bosätter sig folk på ett ställe, kommer handeln efter och det blir ett samhälle. Företagaren ser att det finns arbetskraft och service på en ort, en bra plats att etablera sig på, då växer samhället. Att ta bort skolan ger omvänd verkan. Påståendet att skolan saknar betydelse för företagaren, är helt fel. Den som gör det, kan inget om företagande.
Folk flyttar ut från kommunen och det innebär att inkomsterna minskar för kommunen och vi måste ytterligare dra ned på servicen för medborgarna.
Vågar man inte satsa i tid på utveckling, försvinner samhället. Företagare flyttar sina verksamheter till orter, som har bra skolor och service, för där finns det arbetskraft.

Vill vi ha det så?

 

Den förhandlingsgrupp som ”Herrarna” i KS.au tillsatte i januari 2012, förhandlar fortfarande med Landstinget för Åsele Kommun. Någon förändring i den har inte skett.  Några strandade förhandlingar har jag aldrig hört talas om. Det som har varit besvärligt, har varit att få Landstinget att komma till förhandlingsbordet, med någon som haft mandat att fatta beslut.
Det är möjligt att Peter L. har gjort en egen utredning och att den strandade, men det är inget jag hört talas om. Det måste vara Landstinget han hjälpte med en professionell förhandlingsgrupp? Där var det problem. Åsele kommun hade redan en sådan, som fortfarande arbetar.
Hur kunde denna fråga hamna i hans knä som en ”soppa”? Det är så han beskriver det i sin blogg. Ambulansfrågan hade varit hetaste frågan i Åsele i 8 månader, när han tog över efter Bert-Rune. Att han, som S starkaste namn, inte följt och satt sig in i denna fråga, väcker många frågor. Saknas intresse? Undanhåller han information för oppositionen?  Är det som pågår bara ett spel för galleriet? Är det Landstingets villkor, som gäller och det har majoriteten accepterat?
Den beskrivning han ger, får ett järnspett att framstå som ett högteknologiskt instrument.

Måste återknyta till gårdagens blogg. Indragning av ambulansen i Åsele och ersätta den med en akutbil, vilket lyft blev det för vår kommun? Vad är nytänket kring den? Har den skapat större trygghet i Åsele? Får folk snabbare hjälp nu, sedan vi blev av med ambulansen? Har avstånden krympt i inlandet till de som behöver hjälp? Hur många människor har farit illa, av detta okloka beslut, att ta bort vår ambulans? Listan på frågor, går att göra mycket längre.
När detta hände, gällde det inte bara jobb som försvann, det var tryggheten som försvann för många inlandsbor. Vid det här tillfället var det väldigt tyst bland ledande kommunpolitiker i Västerbotten, alla avvaktade för att se hur det skulle slå i den egna kommunen. Det var bara ett S-märkt kommunalråd, som vågade ha synpunkter och ta strid mot Landstinget, det var Bert-Rune Dahlberg. Han var nog ganska ensam bland sina partikamrater i Åsele, om att kämpa för att behålla ambulansen.
Nu är det många som gör sin stämma hörd då det gäller TT, det är fyra jobb i våra största Norrlänska städer och det gäller nyhetsrapportering. Det kanske är viktigare än akutsjukvård?

 

Landshövdingen och flera anda kommunala toppolitiker i Västerbotten, tycker att det är viktigt att TT:s Norrlandskontor blir kvar. Det är viktigt att det finns lokal bevakning i Norrland och då menar man kuststräckan Sundsvall till Luleå och fyra anställda. Kan det vara på gränsen till en katastrof, då kontoren försvinner? Det är många år sedan vi i inlandet tappade vårt loka tidningskontor och några större rubriker blev det inte om detta. Man får lätt intrycket att Norrland är kustremsan, inlandet där kan vi spara.

Inlandet drabbades av en kraftig neddragning av akutsjukvården, och när vi hade synpunkter kring detta, fick vi till svar att vi måste vara beredd på förändringar, vi förstår inte, det kommer att bli bättre efter förändringarna. Gäller inte samma sak nu, när TT gör sina förändringar? Dom har ju svarat som Landstinget, då det gäller förändringen av akutsjukvården.  Det kommer att vara lika bra, kanske bättre sedan kontoren kommer bort och nyhetsbevakningen sker från Stockholm. Vem tror på det?

Den här händelsen utspelade sig för 52 år sedan, långt före mobiltelefoner fanns. Det var när tågen gick och kom enligt tidtabell. Statens järnvägar (SJ) svarade för trafiken och kunde erbjuda service på tågen. Jag hade mönstrat av min första båt Belona och skulle åka hem på för en kort semester. Det var försommar och då ville man vara hemma med ”gänget”. Midsommarfirande i Näsåker var en tradition för Åseles ungdomar vid den här tiden.
Jag stod i biljettluckan på järnvägsstationen i Göteborg och beställde en biljett till Mellansel, när grabben som stod efter mig sa:” ja hör att du ä från Norrland, ja ske åk åt Bastuträsk. Kan vi int göra sällskap”? Jag svarade: varför inte? Han räckte fram handen och sa: ”jag het Nisse, men dom kall me för Tattarnisse”. Något mer vet jag inte om denna nya bekantskap. Han var född i Boden sa han.

Vi satte oss på nattåget mot Norrland och när vi kom till Hallsberg sa Nisse:” vi åk åt Örebro, där känn jag lite brudar”. Jag upplyste Nisse om att våra biljeter inte gick förbi Örebro och skulle vi dit måste vi lösa ny biljett. ”Inget problem ” sa Nisse,” vi säg att vi missa o byt tåg o däm hör ju att vi ä Norrlänninga”. Vi åkte till Örebro och Nisse hade rätt, det var inga problem att åka på fel biljett. Tågpersonalen försökte hjälpa oss, så vi skulle hamna rätt vid nästa byte. Några brudar träffade vi inte, så vi fortsatte vår resa mot norr, den gick kors och tvärs i Sverige på samma biljett och jag minns inte alla platser vi klev av på och bytte tåg. Vi passerade bland annat Östersund, så ni kan förstå att vi utnyttjade våra biljetter. Efter tre dygn var vi i Mellansel där jag lämnade Nisse åt sitt öde. Han fortsatte norrut och sedan har jag aldrig sett eller hört av honom. Det var en mästare att åka utan biljett och han visste att utnyttja sin Norrländska dialekt.

Nu uppstod nästa problem, det gick ingen buss till Åsele den här tiden på kvällen. Det var sommar, varmt och ljust, varför inte lifta? Mitt bagage bestod av en sjösäck, som jag bar över axeln och en mindre väska i handen. Jag gick en bit från stationen och fick lift med en bil till Bredbyn, sedan var det stopp. Jag gick kanske en timme innan nästa bil kom, det var en gammal tvåsitsig Willys jeep med ett äldre par som bjöd mig att sitta på flaket. De bodde på ett torp cirka 25km från Solberg. Nu var det bara att börja gå igen. Efter att ha gått några timmar och inte en bil passerat, lade jag mig för att sova en stund vid en bäck som rinner intill vägen. Detta hände på den tiden, då det mesta av allt virke flottades till industrin och det var bara varubilar som var ute tidigt på morgon.  Det var varmt och fint väder, men mycket mygg. Jag saknade myggmedel så det var svårt att somna. I ett desperat försök att få lite sömn, tog jag ett par kortkalsonger ur bagaget och drog över huvudet. Det hjälpte föga, så efter en stund gav jag upp, bröt en björkkvist och började gå igen. Då hörde jag en bil i fjärran, jag tyckte att det tog evigheter innan den dök upp. Det var en lastbil, som fraktade Margarin. Den stannar säkert tänkte jag, då jag såg den. Men ack, den gasade bara på och jag blev kvar på vägen.

Mot morgonsidan(5-6 tiden) kom jag till backarna före Solberg och där i backen stod en lastbil som fått framhjulspunktering och chauffören stod och hoppade på fälgkorset och fick inte loss muttrarna. Det var Margarinbilen, men jag gick bara förbi, för nu var det mindre än en mil till Solberg, där jag kunde invänta postbussen. Jag såg att han försökte låta bli att titta åt mitt håll, han kände väl med sig att han varit ofin, som inte bjudit på skjuts och nu behövde han hjälp. Så här i efterhand, har jag förstått varför han inte hade fått loss hjulet, det hade gått timmar sedan han passerat mig. Gamla Scania hade felgängade muttrar på ena sidan, så att inte hjulet skulle gänga upp sig själv. Det visste han nog inte.

Jag hade hunnit fika på caféet i Solberg innan Margarinbilen passerade och vid 11-tiden kom postbussen som jag klev på till Åsele. Detta är min längsta resa mellan Göteborg och Åsele, men nog så minnesrik.

 

När Mandalay lämnade Singapore efter nyår, gick vi till ett ställe på Filippinerna som heter Cebu. Det ligger på en liten ö i södra Filippinerna. I dessa farvatten var det många som försörjde sig på sjöröveri och smuggling. Amerikanska cigaretter var en stor smuggelvara i detta område i början på 50 och 60-talet. De flesta sjömän försökte smuggla några limpor cigaretter för att få ett tillskott till hyran. Vi betalade 5.50 ombord och fick 20 kr för en limpa cigaretter i land.

Ombord på Mandalay hade vi ett spel, som bestod av en skiva med fem pinnar som stod uppåt. Man kastade ringar kring dessa pinnar, som gav olika poäng. Vi spelade ofta om cigaretter på detta spel. Alla som deltog, satsade en limpa cigaretter och högsta poängen vann. Innan vi kom till Cebu, hade jag haft stor tur och vunnit en hel del cigaretter. Jag såg fram emot att gå iland som en kapitalstark man. När vi kom in mot hamnen, kom smuggeluppköparna ut emot oss i små gummibåtar med dubbla 50-hästars Jonsonmotorer i aktern. De kom ombord med stora sedelrullar i handen och ville handla.

Detta var mitt första möte med dessa Söderhavets köpmän. Jag hade gömt mina cigaretter i två 20-liters rengjorda målarburkar, som jag ställt inne i färgförrådet. Värdet motsvarade en hel månadshyra. När jag fått kontakt med en uppköpare och vi förhandlat om priset och var överens, gick jag för att hämta cigaretterna. Han följde mig till färgförrådet och jag plockade fram hinkarna. När jag visade cigaretterna sa köparen, tullen kommer. Jag satte på locken, stängde dörren och lämnade platsen. Det var inte bra att vara i närheten av smuggelgods som blev upptäckt. Det blev en hel del folk på däck, så det var bara att avvakta.

När det lugnade ner sig kollade jag efter min affärskontakt, men kunde inte hitta mannen. Jag gick till färgförrådet för att kolla mina varor och till min fasa var mina burkar borta. Jag hade blivit lurad av smugglaren, han kollade var jag hade gömt cigaretterna, skrämde mig med tullen, gick sedan dit och hämtade cigaretterna. En mycket vanlig affärsmetod dessa vatten.
Av skadan blir man vis, i framtiden gick mina affärer på mina villkor.

 

Det är mycket prat om visioner både i vanlig press och på nätet. Pratar alla om samma sak när man använder ordet vision? Ställer alla upp kring denna tolkning, ett framtida tillstånd som man vill uppnå, och behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet?

Vår kommun har en vision om att öka befolkningen. En kommundel har viljan och kraften att ta upp kampen, för att förverkliga vår gemensamma vision. Deras önskan är att få en frist fram till år 2015 för att se vilka effekter Vattenfalls etablering i Fredrika kan bli. Det är en omfördelning av 1,8 miljoner, som kan ge vår kommun mycket mera tillbaka. Här lade oppositionen ett förslag, på hur detta kan finansernas. Vid omröstning i Fullmäktige vann majoriteten med siffrorna 16-15. Det är ett demokratiskt beslut och det får vi respektera.

Åter till visionen. Om majoriteten inte har något förslag på hur vi ska förverkliga vår vision, utan röstar bort en möjlighet, hur har man då tänkt? Vid röstsiffrorna 16-15 tycker jag att majoriteten skulle ha visat sin vilja, att föra vår kommun framåt, genom att ge Fredrika möjligheten att jobba på att förverkliga vår vision.  I Åsele har vi gjort större akuta investeringar, för att behålla arbetstillfällen av samma storlek, som vad Fredrika förlorar genom denna förändring.
Kan skolan och Duvan i Fredrika liknas med ambulansbeslutet? Prestige? Jag tror att det är dags för majoriteten att släppa rikspolitiken och försöka ägna sig åt kommunpolitiken och komma med konkreta förslag på hur en utveckling ska ske. Samarbete kan vara en bra början.

 

Gårdagens Uppdrag Granskning gör en bestört. I min ungdom var det ungdomen som fick en möjlighet känna en slant på skogsplantering. Det var ett hårt arbete, men man fick bra betalt för mödan. Man fick lära sig att hårt arbete kunde löna sig och att passa tiden för det var samåkning till arbetsplattsen. Allt detta var bra för både ungdomen och samhället.

Att skogsbruket förändrats på många vis till det bättre, innebär inte att skogsbolagen, som är verksamma i en byggd, inte har ett samhällsansvar. En rörlig arbetsmarknad och att arbetsgivaren får fritt välja personal är inget fel, men den typ av arbetskraftrekrytering som nu förekommer är fel. Det är länge, sedan vi i Sverige slutade med 6-dagars arbetsvecka och arbetspass på 12 timmar per dag, till samma pris som för en 40-timmars arbetsvecka. I det här fallet fick de inte ens betalt för 20 timmars vecka. Till detta kom dåligt boende och mat som var undermålig.

 

Hur skulle det vara om vi i Åsele offensivt försökte att marknadsföra allt det fina som finns i vår kommun. Det räcker inte med bara hemsidor, det måste skapas personliga kontakter. Om vi ser på vårt hembygdsområde, som är ett av Västerbottens finaste muséer. Hur många företagare använder sig av hembygdsområdet för att locka turister till Åsele? Där finns Västerbottens finaste klädsamling, boendemiljöer från1700-1800-talet, kyrkstugemiljö och en stor föremålssamling som speglar Åseles historia. Modeller av Åsele kyrkby, 14 olika byggnader från 17-1800-talet. Det mesta av detta finns digitalt, lätta att jobba med för den intresserade. Under Åsele Marknad är det många besökare på området, men hembygdsgården står där hela året och kan användas hela året. Det bästa med det hela är, att det är möjligt för alla att dra nytta av området.Kan näringen göra en gemensam satsning? Bara att ta för sig.

 

Infrastrukturen är viktig för att företag ska etablera sig i inlandet. Det är viktigt att det finns en mångfald av yrkesgrupper i ett samhälle, om det ska utvecklas. Skolor, sjukvård, äldreomsorg och en flora av småföretag av skilda slag, är förutsättningar för att folk ska flytta till en kommun.
Nu har vi små inlandskommuner den fördelen, att det finns en rad möjligheter att söka pengar till att utveckla olika projekt i inlandet. Alla dessa möjligheter administreras av kontor vid kusten och skapar jobben där. Varför inte flytta dessa kontor till inlandet, så de finns där de ska vara verksamma? Det ger säkert en hel del jobb i inlandet. Statliga myndigheter borde också synas i inlandet, då inte minst polisen.