I min tidiga barndom, var det vanligt att alla barn gick söndagsskola. Jag var inget undantag, mina äldre systrar släpade iväg med mig varje söndag. Själv var jag nog inte medveten om vad det hela gick ut på. För mig var det en plats där man fick träffa en massa barn och springa runt och leka. En sak jag minns, var den sparbössa som stod framme vi altaret. När man stoppade ned en slant så nickade den, dåtidens tekniska under.

Till julen skulle vi barn spela en teater och läraren sa att alla som ville vara med skulle komma fram. Även jag sprang fram tillsammans med mina systrar. En annan förutsättning, för att få vara med, var att man kunde läsa för att lära sig rollerna. Den konsten hade jag inte hunnit lära mig, så jag fick ingen roll. Mina systrar fick sig roller tilldelade och ett papper med den text de skulle lära sig.

När vi kom hem berättade jag gråtande för mina föräldrar att jag inte fick delta i julspelet. Min pappa sa då till min äldsta syster att hon skulle ta mig med och gå tillbaka och låna boken så skulle pappa hjälpa mig med min roll. Han läste före och jag repeterade. Enda sättet för mig att veta när det var dags för min replik, var att lära mig hela spelet utantill (det var säkert inte långt).  När julfesten kom och vi framförde vårt julspel, infann sig premiärnerverna hos många hos de äldre barnen. Det visade sig i form av att de glömde sin replik och då fyllde jag på med deras replik, och det blev en bejublad föreställning.  För mig var det helt naturligt att hjälpa de andra, jag hade själv blivit hjälpt när jag lärde mig min text.

Jag vet inte om det var från denna händelse, eller om det var senare i min uppväxt, som pappa lärde mig ordspråket: Du skall se en uppgift i varje svårighet och inte en svårighet i varje uppgift.
Det är värt att pröva leva efter detta ordspråk.