Vi lämnade Manilla på Filipinerna och satte kurs mot Hong Kong. Det var en resa på cirka två dygn över Sydkinesiska Havet. Vi hade korkbalar från Lissabon till Hong Kong som däckslast, på fördäck. En del av lasten hade lossats i Manilla, så att surrningen av lasten var av en lägre kvalité, då det var en kort resa i bra väder. På kvällen blåste det upp och några av de övre balarna började på att rulla fram och tillbaka på fördäck. Vi som hade vakten, fick order om att säkra balarna, så de inte åkte över bord. Det var en farlig uppgift, då korkbalen studsade tillbaka när det blev stopp mot andra balar eller mot något skott. Man fick vara snabb, med att slå fast den mot övrig last, så att man inte blev fastklämd. Detta utspelades i mörker och i grov sjö, men vi lyckades.

Hong Kong var 1962 en Brittisk kronkoloni, med allt vad det innebar. Låga skatter innebar, att allt var billigt. Högteknologiska prylar, sådant man aldrig sett, fanns i överflöd.  Hör köpte vi skräddarsydda kostymer, byxor och skjortor för en spottstyver. Alla skräddare fanns efter en gata, guld och silversmeder efter en annan gata, träslöjdare, tatuerare, barer, hotell, matserveringar, alla hade en egen gata. Många har ställt frågan, varför jag aldrig tatuerade mig och mitt svar blev, ”jag är nog attraktiv som jag är och behöver ingen ytterligare utsmyckning”. Sanningen var en annan, jag var för snål och prioriterade andra saker i stället.

Mandalay ankrade upp på redden mitt i mellan Kowloon på fastlandet och Hong Kong, som är en ö och vi fick åka taxibåt när vi skulle iland. Jag minns så väl, när jag för första gången klev i land på Black Pier i Hong Kong. Jag möttes av en liten man, ca en meter hög, som saknade ben och flyttade sig med hjälp av två käppar. Han erbjöd oss sina tjänster, om vi skulle åka färja, buss eller ritcha. Han lotsade oss dit vi ville och för det så fick han en slant. På kajen bodde det flyktingar från Kina i stora papplådor och de försörjde sig på tiggeri. Ingen munter syn för en yngling, man fick sig en tankeställare, här var det otroliga kontraster mellan fattig och rik.

Red Lion, en känd bar i Hong Kong, var ett ställe de flesta sjömän besökte. Det var ett otroligt hålligångställe. Här kunde allt hända. Dörrvakterna var Kinesiska tvillingar, exakt lika och skulle mer än väl, platsa i en Bond-film. Knubbiga och välväxta muskelpaket. En rolig händelse, var en kapplöpning runt kvarteret, med ritschor. Tillvägagångssättet var enkelt, de som ville vara med hyrde var sin ritscha, och satsade en slant i en pott. Kinesen som drog ritschan fick bra betalt för ett varv runt kvarteret och en andel i vinsten. Du som deltog måste åka med på ritschan och det var fördel om man var lätt. Både Kineserna och sjöfolket tyckte det var roligt. Det blev en del extrainkomster för ritschagubbarna.

På den här tiden, var det inte många skyskrapor i Hong Kong och mesta trafiken var på vattnet. Det var inga broar mellan Hong Kong och Kowloon, men massor med färjor av skilda slag, som trafikerade sundet. Det fanns en gata med teatrar och biografer, som var välbesökt av oss västerlänningar. Här kunde man se alla stora filmerna. Biosalongerna var stora och lyxiga. Här kunde man köpa en logebiljett, där det ingick servering och rökning var tillåten. Här såg jag bl.a. Ben Hur och en film som hette ”Kärlek i Hong Kong”. Den filmen var inspelad i Hong Kong 1960 och visade många intressanta miljöer från Hong Kong, som vi beslöt oss för att besöka Om det ska jag berätta senare. När man ser Hong Kong i dag, så är inget sig likt.