Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: LRF

Oroande lite mat

Av , , 8 kommentarer 11


För några dagar sedan skrev jag en insändare till VK som är på väg in i papperstidningen. Ikväll kom den på vk.se.

Den handlar om maten. Idag får vi fram ungefär hälften av vad vi behöver i Sverige. En för dagsläget relativt ung bonde jag träffade igår gissade att vi är nere på 25-30 % om tio år. Medelåldern är mycket hög, ytterst få vågar börja. En helt ohållbar utveckling är det hur som helst. Redan dagens nivå hade varit helt oacceptabel för dem som visste att inget är säkert och självklart.

Vi måste börja ta i detta, och inte bara prata.

Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 6


Fick syn på den här 12-minutersfilmen som Thomas Hartman lagt ut på Twitter.

Den är nog starkt präglad av att vara daterad 1943, under brinnande världskrig, och handlar mycket om försörjning och idoghet. En annan värld på många sätt.

Det är väl att Isak Nilsson en bit in i filmen slapp se de massiva utflyttningarna tjugo år senare och hur hans mödor värderats därefter. Han hade nog aldrig kunnat tro att Sverige skulle hamna i ett läge där man får fram hälften av maten vi behöver. Intressant att se även ursprunget till Volvo Umeverken och det som väl är Liljaskolan i slutet av filmen.

När jag sen betänker att jag föddes 16 år senare anar jag mer hur gammal jag är. 🙂

Här kan man söka fler historiska filmer.

Närproducerat

Av , , Bli först att kommentera 10


Roligt att läsa om det här nya lilla slakteriet i Örsbäck utanför Nordmaling. Bara detta att man slaktar ett djur i taget. En sorts slowfood redan från början.

Det visar sig ibland att stordriften inte alltid är så självklart ekonomiskt överlägsen. Hoppas att detta är ett sådant exempel.

Att djuren slipper stå och skaka upp till Luleå är ju bara det ett köpargument.

Lycka till!

Maten i morgon

Av , , Bli först att kommentera 5

Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.

Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.

Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.

Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.

Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.

Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.

Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.

 

 

Samma pris som 84

Av , , 3 kommentarer 16


En lantbrukare jag pratade med idag berättade att mjölkpriset han nu får är på samma nivå som 1984. Nittonhundraåttiofyra. Få av oss skulle vara glada över den lön vi hade då.

Det finns mellan 4 och 5 000 mjölkbönder med hög medelålder kvar i Sverige, men antalet sjunker snabbt. Det påminner om när grisbönderna slogs ut. Idag slaktas 40 000 grisar per dag i Europa som kan behandlas nästan hur svinaktigt som helst, med bara avkastningen för ögonen. I Sverige är det bättre att vara gris, men dyrare att föda upp dem och nu är det få producenter kvar. Det går att få fram mjölk billigare i Centraleuropa, om vi ser saken kortsiktigt och isolerat.

Man räknar med att våra knappa 5000 mjölkbönder ger jobb till 30 000 andra, allt från professorer och ostmästare till elektriker, chaufförer och industriarbetare. Det är en anledning att värna näringen. Djurskydd, kvalitet, natur, miljö och beredskap är andra tunga orsaker. Jag menar att vi med historien i minne måste inse att vi behöver en levande jordbruksnäring över hela vårt land.

Idag står det om ett av bidragen markägarna får i VK. En mindre del av dem är mjölkbönder. Trots de bidrag de får går verksamheten nätt och jämt ihop, i bästa fall. Ofta är det de få unga och mest skuldsatta som nu tvingas sluta. De som skulle leverera ost, youghurt mjölk och kött till dig, dina barn och barnbarn.

När vi nu en gång har börjat subventionera är det inte lätt att klippa. Nuvarande bidrag kan på ett sätt ses som ett direkt konsumenstöd. Vad skulle mjölken kosta utan och hur skulle det se ut med gran och några hästhagar på allt som nu är åker och öppna landskap?

Det finns saker att se över och stöd att ta bort, t.ex. EU:s stöd till tobaksodling. Men det svenska och norrländska jordbruket måste överleva. Eftervärldens dom kan bli hård om vi nu bara stoppar huvudet i sanden.

Man blir orolig

Av , , 8 kommentarer 11


Hörde just att Konsum börjat och ICA snart börjar med egen mjölk. Hittills ”bara” från södra Sverige, men framöver blir det kanske som med Bregott. Mjölken dit kommer enligt uppgift från Danmark. Numera ätes Norrgott här hemma. Västerbottensbregott.

Själv kan jag beskyllas för att vara både ”krösamajaaktig” och alarmistisk, men för mig är det delvis en beredskapsfråga varifrån jag köper just maten. Jag vill att det ska finnas ett nät av många, många aktiva jordbruk i Norrland och att unga människor ska vilja och kunna bli morgondagens regionala matproducenter. Vi skulle få tillräckligt stora problem ändå om det otänkbara skulle hända och fattas oss bönderna skulle det bli så fruktansvärt illa.

Jag vill också gynna det jordbruk vi belagt med världens hårdaste miljö- och djurskyddskrav. Att först införa dessa och sen köpa från länder där producenterna kommer enklare och billigare undan är inte bara inkonsekvent, det krävs mycket starkare ord i sammanhanget.

Sist men inte minst vill jag gynna mitt öppna landskaps bönder därifrån maten inte behöver åka så långt.

Bönder

Av , , Bli först att kommentera 12


En av mina absoluta favoriter bland lantbrukarna stod som just bonde i telefonkatalogen. Fast det kunde även ha stått filosof. Bland annat.

Man skulle kunna kalla mig fantasifull alarmist, men det här med matproduktionen oroar mig och har gjort så en längre tid. Jag fick idag ögonen på en notis i Dagens Industri som aktualiserade saken.

Snittåldern på de matproducerande är 60. De som är 35 eller yngre utgör 4 % av hela kåren. Av de 71 000 lantbruksföretagarna jobbar idag bara 24 % heltid. 1980 var 44 000 mjölkbönder, 2010 var de 5 600.

Jo, jo, jag vet att man har så många fler kor i snitt idag och att de dessutom är rejält upptrimmade. Minskningen och snittåldern på deras hussar och mattar oroar mig i alla fall. Vi är knappast självförsörjande på någonting idag, på vissa klassiska basvaror ”fattas” hälften. Hur ser det ut om 5000 dagar om nuvarande utveckling och avveckling fortsätter? Jag är inte helt övertygad om att världen alltid kommer att se ut ungefär som tvärsnittet av de senaste 40 åren. Det skulle kunna komma överraskningar på flera olika plan och minst en förutsättning för det riktigt storskaliga jordbruket vet vi kommer att förändras rejält. Det rent otänkbara har dessutom bevisligen hänt förr.

Vi har ohållbart lite bönder och de blir färre. Skulle några av de senaste 150 årens värre saker tillnärmelsevis upprepas så skulle vi dessutom kunna få erfara att vi har skört mycket folk som inte bor på landsbygden. Nu är det inte så sannolikt med kraftig nordisk och europeisk missväxt några år i rad, inte heller att det blir ett storkrig eller att oljeutvinningen snabbt och drastiskt minskas.

Men, vår matproduktion blir för varje år alltmer beroende av medvind, goda tider, riktigt gynnsamt väder och stabilitet i Mellanöstern.

Debatt om det lokalproducerade

Av , , Bli först att kommentera 5

Det blev en ganska intressant kväll i Bjurholms Folkets hus. Det blev kanske mer tal om ekologisk mat än just skolmat. Föreläsaren Eva Fröman kommer från föreningen EcoMatCentrum, så det var kanske väntat.

Lokala matproducenter var med både under dagen med skolelever och Castorkökets personal och nu ikväll. Tyvärr kunde jag inte vara med tidigare idag. Bitvis hade det visst varit mycket intressant, t.ex. när en av de lokala jordbrukarna hade gett liv åt hur mjölken blir till och börjat med vallfrö i en skål. Ikväll bjöds det på provsmakning på plats av lokala produkter och man kunde också få med sig ett kok potatis från Provåker att prova hemma.

Stundtals brände det till lite mellan föreläsaren och matproducenterna ikväll. De senare undrade t.ex. lite över de energiförbruknings- och miljöbelastningssiffror som presenterades och undrade hur uppdaterade de var då det händer mycket inom producentledet.

För min del tycker jag mest att diskussionen berikade och understryker att medaljen har olika sidor. Någonstans ska ju idévärlden och sinnevärlden mötas.

Själv är jag en invånare och politiker i Vännäs som jobbar i Bjurholm. Susann Olofsso är en Bjurholmsbo som jobbar i Vännäs kommun. Hon var med och gav diverse tankar från åhörarplats utifrån sitt arbete med lokalproducerad mat i Pengsjö skola.

Det blev en del tal om upphandling, om prioriteringar och politiska mål för matverksamheten i kommunen. Även här kom det fram lite olika tankar. En liten kommun där få får kämpa hårt för att alls hålla verksamheterna flytande kan förstår inte lägga hur mycket tid och kraft som helst på enskilda detaljer, hur betydelsefulla de än är. Det är inte många som anar vilken arbetsbelastning kommunala tjänstemän har i småkommunerna med lite pengar, ständigt nya lagar och ökande krav som ska fyllas. Samtidigt finns förstås möjligheter att lägga in politiska mål och att öppna upp för mer lokal och regional upphandling.

Det blir spännande att se vad som händer i Sveriges minsta kommun. Dagmar Schröder, Ingemar Nyman och några politiker till var på plats och matfrågan lär komma upp på det politiska bordet på ett eller annat sätt.