Kan man lita på statlig statistik? Jordbruksverkets intrummade ”85 kilo kött per svensk” sägs nu vara slaktvikt – med skinn, ben, hår med mera. I själva verket kan det handla om 23-24 kilo per person och år, tillagat.Hur har journalisterna missat att granska siffror som använts så flitigt? Hur ska man kunna lita på myndigheterna om politisk agenda (?) får frisera fakta?
Har funderat på dessa 85 kilon tidigare. Fast vi är ett älgjaktshushåll är vi väldigt långt därifrån.
…
Ulf Berg, Moderaternas landsbygdstalesman, informerade och provocerade Norrlands M-politiker med en timme landsbygdspolitik. Bitvis kontroversiell.
En rolig detalj var det han sa om invånarantalet på landsbygden. 1950 var de tre miljoner. 2014 är de också tre miljoner, enligt dagens definition av landsbygd. Även om där ingår tätorter än landsbygden sannerligen inte död och idag flyttar faktiskt fler dit än från.
När man hör att den danske bonden skattar 60 öre per liter diesel och den svenske 450, då blir man upprörd. Särskilt när gränsen mellan överlevnad och katastrof är så hårfin för många lantbruksföretag.
Glädjande var att beskedet att det tänks centralt över vår skrämmande låga självförsörjningsgrad på mat. Den är mindre än hälften idag. Epidemier, klimatfenomen, miljökatastrofer eller ofred kan göra att de som säljer till oss måste sluta med det. Ulf Bergs recept var bättre konkurrenskraft för jordbruks- och livsmedelsbranschen, inte bidrag. Konkurrensen måste bli jämlik!
Det var lite GW över Ulf, sas det. Det stämmer. 😉
…
Det var bekymrande och bekräftande att läsa den här debattartikeln i VK idag. Den är skriven av Anders Hartman, vd vid Institutet för jordbruks- och miljöteknik, och Sven Lindgren, ordförande för Civilförsvarsförbundet – inga allmänna krösamajor direkt. Ämnet var mat, matbrist och risken för svält. I Sverige, nutidens Sverige.
Genom åren har jag ibland skrivit om risken för genomklappning för vår matförsörjning. Att vi i vår osäkra värld kan hamna i lägen då Sveriges låga självförsörjningsgrad resulterar i ren svält. Jag har också berört oljans och oljeprisets betydelse och vikten av att bevara så mycket åkermark som möjligt i bruk för den tid då oljan sannolikt blir oerhört mycket dyrare för att sen ta slut. Det är knappt 55 år bort enligt BP. Då behövs det ett helt annat jordbruk i Sverige och världen.
De som skriver varnar för ett läge då Ryssland av någon anledning stryper oljetillförseln. Hälften av vår olja kommer därifrån. Mardrömmen vore ett läge där EU både har en konflikt med Putins Ryssland och betydande delar av Mellanösterns oljefält antingen behärskas av någon som inte vill sälja eller kanske brinner. Oljan är kanske inte så betydelsefull för den vars ideal är 600-talet eller vill påskynda världskaos.
Snabbt kunde vi komma ner i 50 % oljeleverans, eller mindre. Det betyder inte bara att vi fick ställa bilen varannan dag eller så. Eller att det rullar som vanligt bland söders cyklar. Enligt skribenterna är risken för svält mycket stor vid 50 % leverans.
Sådana här budskap är inte direkt säljande i valbudskapens tid, men jag tror debattörerna har rätt. Sätt igång skarpa forskningsprojekt med mål att hitta alternativen för basnäringar och transporter. Man kan nog behöva både 25 och 40 år för att skaka ner nya, breda, praktiskt och ekonomiskt gångbara lösningar. Jag tror jag har rätt, bevara jordbruksmarken, se till att den hålls i hävd, spridd över landet.
Lite trist att vi förutom allt annat avskaffade beredskapslagren för några decennier sedan. Det skulle kunna inträffa lägen då vi gärna hade haft dessa stötdämpare. Lite olja förutom den i tankbilar och mackar. Lite mat förutom i långtradare och butiker.
…
Det är tydligen likadant med både djur och grönsaker i Sverige.
Vi höjer kraven lite extra på dem som ska ta fram vår mat. Vanligtvis motiverade krav som innebär ett plusvärde för hälsa, miljö eller djur.
Men, vad hjälper det när kommuner, landsting, grossister, affärer och konsumenter istället köper maten som producerats där det är fritt fram för det som är förbjudet här?
Det kanske värsta med den dubbla moralen på matens område är att de svenska producenterna bara blir färre och färre. I ett krisläge skulle det kunna kosta oss hur mycket som helst.
…
Inte om du är mycket trött på prat om mat och självförsörjningsgrad eller har lätt för att bli väldigt orolig i onödan.
För dig som hör till den senare kategorin så vill jag säga att det förmodligen inte alls blir något större problem med matförsörjningen under din tid. Men, det hör till vårt ansvar för morgondagen att vaka över samhällets och våra efterkommandes möjligheter att klara olika omständigheter och att hålla viss beredskap för det osannolika.
Jag har sagt det mesta jag tänkte säga i ett par tidigare inlägg och en insändare, men vill lämna en länk till det fåtal som eventuellt kan vara lite intresserade av frågan. Det handlar om Livsmedelsverkets rapport ”Livsmedelsförsörjning i ett krisperspektiv”, beställd av FOI och presenterad i februari 2011. Den är intressant, har man begränsat med tid eller intresse kan man nöja sig med att läsa sammanfattningen.
Några uppgifter är helt inaktuella och var det när rapporten skrevs. Vi har i vårt samhälle ingående statistik över det mesta, men när det gäller matproduktionen är det tydligen magert. Den statistik Livsmedelsverket hade tillgång till 2011 kom från 2003-2005. Sedan dess har det inom flera områden skett stora minskningar av svensk matproduktion. Den självförsörjningsgrad på ca 50 % som till exempel LRF räknar med (några räknar högre) i den här koncentrerade SvD-artikeln förutsätter förstås det fria flöde av diesel vi har idag.
På 90-talet räknade vi i stort sett kollektivt med att storskalig oro och fara i vår del av världen var över i och med det kalla krigets slut. Det resulterade bl.a. i att EU och vi avskaffade beredskapslagren och sedan 2002 har ingen svensk myndighet haft ansvar för livsmedelsförsörjning vid kris. Sedan dess får var och en mer än förr räkna med att ta ansvar för sig själv vid kris, något få tycks ha förstått. 2010 fick Livsmedelsverket i alla fall en mindre del av ansvaret och året efter kom rapporten i första länken.
Några av oss tror att det är dags att mer konkret börja fundera på hur vi hållbart och så ekonomiskt som möjligt ska kunna bereda dagens och morgondagens medborgare en hyfsat pålitlig livsmedelsförsörjning. Frågan angår oss alla, inte minst städernas växande befolkning.
…
För några dagar sedan skrev jag en insändare till VK som är på väg in i papperstidningen. Ikväll kom den på vk.se.
Den handlar om maten. Idag får vi fram ungefär hälften av vad vi behöver i Sverige. En för dagsläget relativt ung bonde jag träffade igår gissade att vi är nere på 25-30 % om tio år. Medelåldern är mycket hög, ytterst få vågar börja. En helt ohållbar utveckling är det hur som helst. Redan dagens nivå hade varit helt oacceptabel för dem som visste att inget är säkert och självklart.
Vi måste börja ta i detta, och inte bara prata.
Jan
Senaste kommentarerna