Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: köttproduktion

Lita på statlig statistik?

Av , , Bli först att kommentera 2

Kan man lita på statlig statistik? Jordbruksverkets intrummade ”85 kilo kött per svensk” sägs nu vara slaktvikt – med skinn, ben, hår med mera. I själva verket kan det handla om 23-24 kilo per person och år, tillagat.Hur har journalisterna missat att granska siffror som använts så flitigt? Hur ska man kunna lita på myndigheterna om politisk agenda (?) får frisera fakta?

Har funderat på dessa 85 kilon tidigare. Fast vi är ett älgjaktshushåll är vi väldigt långt därifrån.

Läs inte detta

Av , , Bli först att kommentera 6

Inte om du är mycket trött på prat om mat och självförsörjningsgrad eller har lätt för att bli väldigt orolig i onödan.

För dig som hör till den senare kategorin så vill jag säga att det förmodligen inte alls blir något större problem med matförsörjningen under din tid. Men, det hör till vårt ansvar för morgondagen att vaka över samhällets och våra efterkommandes möjligheter att klara olika omständigheter och att hålla viss beredskap för det osannolika.

Jag har sagt det mesta jag tänkte säga i ett par tidigare inlägg och en insändare, men vill lämna en länk till det fåtal som eventuellt kan vara lite intresserade av frågan. Det handlar om Livsmedelsverkets rapport ”Livsmedelsförsörjning i ett krisperspektiv”, beställd av FOI och presenterad i februari 2011. Den är intressant, har man begränsat med tid eller intresse kan man nöja sig med att läsa sammanfattningen.

Några uppgifter är helt inaktuella och var det när rapporten skrevs. Vi har i vårt samhälle ingående statistik över det mesta, men när det gäller matproduktionen är det tydligen magert. Den statistik Livsmedelsverket hade tillgång till 2011 kom från 2003-2005. Sedan dess har det inom flera områden skett stora minskningar av svensk matproduktion. Den självförsörjningsgrad på ca 50 % som till exempel LRF räknar med (några räknar högre) i den här koncentrerade SvD-artikeln förutsätter förstås det fria flöde av diesel vi har idag.

På 90-talet räknade vi i stort sett kollektivt med att storskalig oro och fara i vår del av världen var över i och med det kalla krigets slut. Det resulterade bl.a. i att EU och vi avskaffade beredskapslagren och sedan 2002 har ingen svensk myndighet haft ansvar för livsmedelsförsörjning vid kris. Sedan dess får var och en mer än förr räkna med att ta ansvar för sig själv vid kris, något få tycks ha förstått. 2010 fick Livsmedelsverket i alla fall en mindre del av ansvaret och året efter kom rapporten i första länken.

Några av oss tror att det är dags att mer konkret börja fundera på hur vi hållbart och så ekonomiskt som möjligt ska kunna bereda dagens och morgondagens medborgare en hyfsat pålitlig livsmedelsförsörjning. Frågan angår oss alla, inte minst städernas växande befolkning.

 

Maten igen

Av , , Bli först att kommentera 9


Sätter in en länk till en rätt ny artikel om självförsörjningsgrad och krishantering.

Bakgrundskunskap som kan vara bra att ha är att vi efter kalla krigets slut sålde ut våra (inte alldeles billiga) beredskapslager under 90-talet. 2002 avskaffades beredskapsförordningen vilket innebar att ingen myndighet längre ansvarade för matförsörjningen. 2010 gavs Livsmedelsverket ett samordningsansvar, så en del har hänt .

Det är inga lätta frågor som behandlas i den korta artikeln, men viktiga. Olika synpunkter kommer fram, dessutom en del intressanta uppgifter i slutet:

”► Sverige är självförsörjande på spannmål, men produktionen av mjölk samt gris- och nötkött har sjunkit till mellan 40 och 60 procent.

► Sedan inträdet i EU finns inga beredskapslager, vare sig i Sverige eller inom övriga EU.

► De enskilda hushållens livsmedelslager beräknas räcka mellan tre och tolv dagar.

► Butikernas lager räcker en dag, centrallagrens lager räcker mellan tre och åtta dagar, livsmedelsindustrin och hamnarna har lager för ett par dagar.

► Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.

► Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel, de som vi normalt sett importerar, slut efter tio till tolv dagar.”

För oss norrlänningar kan sägas att självförsörjningssiffrorna i statistiken ser väldigt annorlunda ut om vi skulle tala om Norrland. Det allra mesta av även vår ”svenska” mat produceras långt bort härifrån. Kanske naturligt, men inte alldeles ofarligt i osannolika krislägen.

Oroande lite mat

Av , , 8 kommentarer 11


För några dagar sedan skrev jag en insändare till VK som är på väg in i papperstidningen. Ikväll kom den på vk.se.

Den handlar om maten. Idag får vi fram ungefär hälften av vad vi behöver i Sverige. En för dagsläget relativt ung bonde jag träffade igår gissade att vi är nere på 25-30 % om tio år. Medelåldern är mycket hög, ytterst få vågar börja. En helt ohållbar utveckling är det hur som helst. Redan dagens nivå hade varit helt oacceptabel för dem som visste att inget är säkert och självklart.

Vi måste börja ta i detta, och inte bara prata.

Närproducerat

Av , , Bli först att kommentera 10


Roligt att läsa om det här nya lilla slakteriet i Örsbäck utanför Nordmaling. Bara detta att man slaktar ett djur i taget. En sorts slowfood redan från början.

Det visar sig ibland att stordriften inte alltid är så självklart ekonomiskt överlägsen. Hoppas att detta är ett sådant exempel.

Att djuren slipper stå och skaka upp till Luleå är ju bara det ett köpargument.

Lycka till!

Maten i morgon

Av , , Bli först att kommentera 5

Att det var länge sedan länet var självförsörjande på potatis och att det snart inte finns odlare i Västerbotten beror på flera saker enligt VK:s artikel idag. Bristande lönsamhet p.g.a. billig import som ofta används till lockpriser i butikerna och brist på unga som vill ta över. Även på ändrade matvanor. De stora potatisfälten i Västerbotten är snart ett minne blott.

Nostalgiska gammelmanstankar? Kanske, men inte bara.

Jag har flera gånger skrivit att jag har svårt att förlika mig med tanken på att vi nu får fram knappt hälften av vårt matbehov inom landet. Jag tror inte det är bara för att jag föddes bara fjorton år efter andra världskrigets slut då vi räddades av vårt småskaliga och vittförgrenade lantbruk. Jag har också sett matbristen i ryska Karelen och i St Petersburg på 90-talet då även de med prestigeyrken var beroende av att kunna odla maten som inte fanns att köpa för tillgängliga pengar.

Att vi inte får fram allt är acceptabelt, men att matproducenterna är en åldrande och krympande skara samtidigt som självförsörjningen redan ligger så lågt som den gör är oroande. Det osannolika har hänt och kan hända igen. Det är ingen konst att räkna upp ett antal osannolikheter som drastiskt skulle ändra våra möjligheter att importera den billiga mat vi är vana vid och betraktar som närmast självklar.

Visst är det bra att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördelar pengar till ändamålsenliga ledningsplatser och andra nyttigheter. Men vad hjälper dessa om inflödet av mat plötsligt begränsas extremt kraftig av naturkatastrofer, en miljökollaps, krig, strategiska terrorangrepp, hittills osedda sjukdomsangrepp i flora eller fauna eller kanske en gigantisk ekonomisk kris i världen? Ja, jag vet att jag låter som Krösa-Maja och att man kan oroa ihjäl sig för allt möjligt. Jag är faktiskt inte lagd åt det håller, men jag anser att man ska använda sitt förstånd när det gäller den nödvändiga maten.

Hasse å Tage önskade i sången att ”barna ändå får ett glas öl”. De frågade sig också om barnen skulle ha det mer nödvändiga: mat, får, kor, fläsk och potatis. Även om jag inte har några egna önskar jag verkligen att de ska ha det.

Jag hoppas att vi i alla fall någon utsträckning börjar fundera på maten ur ett strategiskt perspektiv. Inte bara ur det ekonomiska, marknadsmässiga och miljöteoretiska.

 

 

Håller med Sverker

Av , , Bli först att kommentera 8


Fär inte länkningen att fundera, men kopiera in och läs den här artikeln om du inte gjort det. ligger mycket här: http://www.vk.se/955858/tva-kronors-prisskillnad-gor-skillnad

I butiker där man satsar på mjölk och andra mejerivaror från andra länder försöker jag undvika att handla över huvud taget.

Jag har många argument för detta. Ett är den skriande dubbelmoralen i att skruva upp kraven rekordhögt på de egna bönderna och sen ta existensen av dem och landskapet av oss alla genom att köpa där regelverket gör produkterna billigare.

Ett annat är att det är fullständigt livsfarligt att tappa matproduktionen i ett land och i en landsända. Mat är inte som andra varor. Mat är ”halva födan”.

Samma pris som 84

Av , , 3 kommentarer 16


En lantbrukare jag pratade med idag berättade att mjölkpriset han nu får är på samma nivå som 1984. Nittonhundraåttiofyra. Få av oss skulle vara glada över den lön vi hade då.

Det finns mellan 4 och 5 000 mjölkbönder med hög medelålder kvar i Sverige, men antalet sjunker snabbt. Det påminner om när grisbönderna slogs ut. Idag slaktas 40 000 grisar per dag i Europa som kan behandlas nästan hur svinaktigt som helst, med bara avkastningen för ögonen. I Sverige är det bättre att vara gris, men dyrare att föda upp dem och nu är det få producenter kvar. Det går att få fram mjölk billigare i Centraleuropa, om vi ser saken kortsiktigt och isolerat.

Man räknar med att våra knappa 5000 mjölkbönder ger jobb till 30 000 andra, allt från professorer och ostmästare till elektriker, chaufförer och industriarbetare. Det är en anledning att värna näringen. Djurskydd, kvalitet, natur, miljö och beredskap är andra tunga orsaker. Jag menar att vi med historien i minne måste inse att vi behöver en levande jordbruksnäring över hela vårt land.

Idag står det om ett av bidragen markägarna får i VK. En mindre del av dem är mjölkbönder. Trots de bidrag de får går verksamheten nätt och jämt ihop, i bästa fall. Ofta är det de få unga och mest skuldsatta som nu tvingas sluta. De som skulle leverera ost, youghurt mjölk och kött till dig, dina barn och barnbarn.

När vi nu en gång har börjat subventionera är det inte lätt att klippa. Nuvarande bidrag kan på ett sätt ses som ett direkt konsumenstöd. Vad skulle mjölken kosta utan och hur skulle det se ut med gran och några hästhagar på allt som nu är åker och öppna landskap?

Det finns saker att se över och stöd att ta bort, t.ex. EU:s stöd till tobaksodling. Men det svenska och norrländska jordbruket måste överleva. Eftervärldens dom kan bli hård om vi nu bara stoppar huvudet i sanden.

Provrörsodlat kött

Av , , 4 kommentarer 0

Jag håller på att laga till en köttgryta. Eller, jag har startat processen, just nu sköter koket sig själv.

När jag tog fram älgköttet och skar det i tärningar tänkte jag på det jag nyligen läste. Att vi snart kan få fram kött som producerats genom att några celler fått växa till sig i en näringslösning.

Allt lät fantastiskt fiffigt och sades kunna lösa världssvälten. Jag vill inte vara utvecklingsfientlig, men jag hoppas jag slipper behöva äta det. Det skulle förvåna mig om det inte kommer fram både problem och baksidor innan det köttet ligger på tallrikarna.

Tacka vet jag en bit som vuxit i skogen. Eller hos en bonde som brytt sig om sina djur.

 

 

4 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Vinkel på grisdebatten

Av , , 11 kommentarer 4

Det är bra att ordföranden i Swedish Meats avgår från sina djurrelaterade uppdrag.

Vissa av bilderna vi sett är gräsliga, några kom från hans gård. Det är helt klart att man ser djur som far illa. Andra vet jag inte vad man ska säga om när man inte vet hela "bilden". Då tänker jag på foton av rena djur som tagits ut ur sina boxar.

Djur blir sjuka och dör. De kan drabbas av många sjukdomar, som vi. Finns det ett antal tusen djur på en grisgård kan flera bli sjuka och dö ungefär samtidigt. Vissa individer blir "hackdjur" och "mobbas ut" som i en grymmare sorts "grisrobinson". Själv födde jag och några vänner upp en sån gris en gång för länge sen. Hon var mindre än syskonen och hade motats bort från suggan.

Jag talade med en bekant som har lagård just när de här bilderna hade publicerats. Han gav mig en vinkling på några av bilderna som jag inte tänkt på.

Förr grävde man ner djuren, men nu ska de hämtas till destruktion. I hans lagård hade en ko dött för ett tag sedan. Hon fick ligga i nästan en vecka efter att han beställt hämtning. Min bondevän tyckte att det var hemskt att gå och se på kon som låg där utanför lagården. Förmodligen både uppsvälld och illaluktande innan den hämtades. Ett foto på den kon hade kunnat ljuga väldigt mycket om förhållandena på den gården.

Smutsiga, såriga grisar och uppsvällda kadaver som är kvar i samma boxar ger en bild som knappast kan missförstås. Men vad jag förstått blandas dessa bilder med sådana som är tagna ur sitt stora sammanhang. T.ex. bilder från sjukboxar dit man tagit djur som man försöker bota och bilder på djur som tagits ut och väntar på hämtning.

Det är bra att det felaktiga och upprörande kom fram. Samtidigt får man förstå att Djurrättsalliansen har en särskild agenda när de väntade 2 år med att publicera de blandade bilderna "stötvis" just innan julskinkedags nu i år.

Man får också hoppas att folk framöver inte tar sig friheten att gå in i djurbesättningar lite hipp som happ. Man kan via kläder och skor ha med sig flera virus och baciller som gör att många grisar blir dödssjuka. Hela besättningar kan slås ut.

Önskar alla köttproducenter som sköter sina djur lycka till! Hoppas ni klarar er del av drevet med hopp och hälsa i behåll.

 

VK SvD DN DN2