Dags att förbjuda kommunal äldreomsorg?

Är den lite provocerande titeln på en riktigt intressant ledare som Petter Bergner hade i veckans nummer av Västerbottningen.

När jag läser den så slås jag återigen av hur enfaldig diskussionen om privata utförare av välfärdstjänster ofta tenderar att bli.
Det finns bra och dåliga verksamheter oavsett om man diskuterar privata eller kommunala utförare.
Ett klockrent exempel tycker jag är tandvården, där valet är fritt mellan privata eller landstingets egna tandläkare, allt detta inom ramen för den offenligfinansierade tandvården.

Här nedan kommer Petters ledartext.

I december 2012 publicerade VK ett skakande reportage om brister inom den kommunala äldreomsorgen i Umeå. Äldre tvingades dö i sin ensamhet utan att extra personal kallades in, samtidigt som anställda vittnade om hur personalen valde att tiga på grund av rädsla för repressalier. Kommunen hade definitivt inte skött sig. Likväl hördes inga krav om att kommunala äldreboenden borde förbjudas.

Och varför inte det, kan man undra. Förmodligen därför att ett sådant krav skulle ha varit alltför korkat för att över huvud taget formuleras. För alla insåg att driftsformen i sig inte var källan till problemen.

Men när motsvarande brister hade konstaterats hos det privata äldreboendet Marielund tidigare samma år, då var tongångarna annorlunda. Socialnämnden beslutade utan större dubier att låta boendet återföras i kommunal drift så fort gällande avtal löper ut.

Men om de styrande i Umeå kommun valde att bedöma kommunal och privat äldreomsorg efter olika måttstockar så har Umeås äldre – det vill säga de som själva berörs – valt att se mer nyktert på saken. Som VK kunde rapportera (24/10) så väljer allt fler att anlita privata hemtjänstföretag. Hela 27 % av hemtjänsten inom kommunen utförs i dag av privata utförare. Allt fler inser nu de fördelar som LOV har medfört för Umeås äldre. Kvalitet och brukarfokus har blivit ett konkurrensmedel.

Och som kommunens egen utvärdering av införandet av LOV har visat, har valfriheten inneburit fördelar även för brukarna av den kommunala hemtjänsten. I konkurrensen med välfärdsföretagare som vågar tänka nytt har kvalitén på kommunens egen hemtjänst höjts.

Mot en sådan bakgrund är det beklämmande att läsa hur Tony Johansson på VF:s ledarsida (27/10) går till storms mot en av de lokala entreprenörer som har bidragit starkt till att få denna positiva spiral till stånd, Mattias X Lundberg. Med demagogi av den högre skolan uppmålas en bild av en girig profitör som bara bryr sig om pengar. Att den hemtjänst som företaget bedriver håller hög kvalitet och av många föredras framför det kommunala alternativet, det bekymrar inte skribenten. I stället väljer Johansson att passa på att angripa Mattias X Lundbergs fru, VF:s tidigare politiska chefredaktör Lena Sandlin Lundberg. Detta eftersom hon ”svikit” genom att börja jobba för ett företag som tillhandahåller ovärderliga välfärdstjänster åt Umeås äldre.

Hederlig och genomtänkt opinionsjournalistik? Många tvivlar.

Petter Bergner