Många lärare, elevassistenter, fritidsledare, präster, församlingspedagoger och andra ungdomsledare använder Facebook för att hålla kontakt med ungdomar och stötta dem när de brottas med svåra livsfrågor. De privata och förtroliga samtal som då förs sparas i Facebooks databaser vilket kan innebära en risk för att dessa förtroenden ska komma i orätta händer. Kan vi lita på Facebook som en del av elevvården och omsorgen om ungdomar?

Gårdagens uppgifter i Dagens Nyheter om att Facebook slarvat med ett säkerhetslås och därmed gjort det möjligt för annonsörer att komma åt användarnas personliga profiler väcker frågan om hur bra Facebook egentligen är för att hantera kontakter inom skola och omsorg. För det som sägs på Facebook är inte så hemligt som många kanske utgår från.

Fler och fler lärare, pedagoger, fritidsledare och anställda i ideella folkrörelser har börjat använda Facebook som en mötesplats för att stötta unga som har problem. Lärare kan lägga till elever som sina vänner för att sedan skicka privata meddelanden eller hålla en privat chatt via Facebook med eleven. På samma sätt kan elevassistenter eller fritidsledare bygga nätverk med ungdomar via Facebook, och präster och församlingspedagoger blir vänner med konfirmander på Facebook och för privata samtal med dessa.

Det är skrivna samtal som kan vara mycket personliga kring mobbning, utsatthet, ensamhet, sexuell läggning och annat som den unge skriver om i förtroende men absolut inte vill ska bli känt för fler.  

Det som sägs mellan dessa vuxna och ungdomarna i ett privat meddelande på Facebook eller i Facebooks chatt kan synas vara något som enbart de två kan ta del av. För ingen annan kan enkelt smygläsa sådana meddelanden eller följa en sådan konversation.

Men det är viktigt att komma ihåg att också det som skrivs i förtroende hamnar i Facebooks databaser och det är inte känt hur länge dessa ibland livsavgörande meddelanden sparas av FacebookNär nu nyheten når oss om att ett säkerhetslås gått upp hos Facebook måste lärarna, pedagogerna, prästerna, fritidsledarna och andra som använder Facebook för att stötta unga fundera över hur de ska göra.

Ska man köra på och utgå från att det förmodligen aldrig kommer att sippra ut något från de privata samtal man för? Eller måste man hitta andra vägar för att stötta unga som har behov av stöd?

BRIS har valt sin egen väg utanför Facebook och har byggt upp en egen databas och egen hantering av de samtal man för med barn över internet. BRIS erbjuder idag både kontakt via hjälptelefon och via nätet, men eftersom man äger all data själv inom organisationen så löper man förmodligen mindre risk att de privata samtalen ska komma på avvägar än den som kopplar upp sig via Facebook för att vara ett stöd i vardagen.

Det här är ingen lätt fråga. Facebook har blivit ett fantastiskt redskap för vuxna ledare som vill erbjuda stöd åt unga. Och att som BRIS bygga upp en egen infrastruktur och driva egna servrar med databaser är knappast något som enskilda skolor eller kyrkor eller lokalavdelningar av skilda slag klarar. 

Men det är heller inte bra att stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Att vara beroende av Facebooks säkerhetsrutiner kan vara vanskligt eftersom man inte har någon insyn i dem eller kan påverka dem i större grad.

Det är viktigt att skolorna och organisationerna tar tag i dessa frågor och för en aktiv diskussion om hur man i framtiden ska stötta unga på ett säkert sätt också över internet.