Kommer jag alltid vara sökbar? Kommer de som lever efter mig att alltid kunna följa de digitala spår jag lämnar i databaser runt om i världen? Blir det bättre så? Tanken kommer till mig där vi står i ett garage och tar till vara gamla fasters saker.

Ett liv har gått till ända. Gamla faster somnade in för ett tag sedan och denna helg ägnar vi åt att ta vara på möbler, kläder, dukar, porslin och annat som hon lämnat kvar.

Inför hennes gästbok, tidningsnotiserna hon sparat och fotoalbumen stannar jag särskilt upp. De berättar om ett liv i Västerbottens fjällvärld, om fisket efter rödingen, om skidutflykter och födelsedagar som blivit bevarade på bild.

Någon dator lämnade faster inte efter sig, inte heller några sparade disketter, usb-minnen eller filer uppladdade till molnet. Där finns inga Spotify-listor och inget Facebook-konto att avsluta eller Twitter-inlägg att följa. Allt som hon lämnat är analogt och fysiskt. Det går att ta på, att känna på, ja, till och med att lukta på.

Faster fick vara med om mycket. Hon kommer från en tid och ett liv präglat av stora förändringar. Där var kriget med pojkvännerna som drog ut i uniform för att vakta landets gränser. Där kom rockens födelse och Elvis genombrott med allt vad det innebar av nytt tänkande och nytt sätt att leva. Och TVn, hur den förändrade vardagsrummet och öppnade hemmet för rymdfärder, Vietnamkrig, Hylands hörna och sådant faster tidigare knappt kunnat drömma om.

Liksom faster lever också jag i förändringens tid. Jag lever i den tid då det analoga blev till det digitala. När det som en dag ska delas efter mig, när jag liksom faster somnat in, kommer mina spår inte bara vara fysiska och analoga i ett garage som fasters. Där kommer också att finnas en mängd digitala fotspår, kvarlämnade och sparade i databaser runt om i världen.

Kommer då de som ska dela upp och ta vara på mina efterlämnade saker att stanna upp inför dessa digitala fotspår på samma sätt som jag nu stannar upp inför fasters fotoalbum? Mina Spotify-listor som berättar en del om vem jag är. Mina twitter-inlägg som visar ytterligare en sida av mig. Mitt Facebook-konto där jag kommenterat vardagshändelser runt mig. Den här bloggen där jag skriver om hur it förändrar vår vardag. Och allt det övriga av digitalt liv som jag lämnar efter mig, kommer någon att vilja bry sig om det?

Predikaren i Bibeln skriver, närmast lite förskrämt:
”Det finns ingenting nytt under solen…
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.”
(Predikaren 1:10-11)

Så som Predikaren skriver har människan levat i tusentals år. De flestas liv har försvunnit i glömska, bara några enstaka lärde och kungligheter känner vi till. Men de flesta, nästan alla, är för alltid glömda.

Kommer den stora förändringen nu? Nu, när jag lämnar mina digitala fotspår som kommer att kunna finnas kvar, långt, långt efter att jag somnat in, kommer då Predikarens ord att komma på skam, i en ny tid då det i servrar och databaser alltid kommer att vara sökbart vad varje människa gjort som närmat sig ett tangentbord?

Jag stänger garagedörren där fasters saker ligger i banankartonger och plastsäckar. En liten tid till, sedan är hon, liksom de som levt före henne, bortglömd.

Hur blir det då med mig? När dörren en dag stängs efter mig, kommer då allt vara förändrat så att jag inte blir bortglömd, eftersom mina digitala spår alltid blir sökbara?

Kommer jag alltid vara sökbar? Blir det bättre så?