Idag är det årsdagen av min pappas dödsdag. För ett år sedan dog han, 86 år fyllda. Sedan dess har vi hunnit sörja, gått igenom hans saker, kastat somligt, sparat en del. Ordnat med gravsten. Följt honom till sista vilan.

Nu ett år efter hans sista dag på denna jord googlar jag efter honom. Men inte en enda träff får jag upp. Jag klickar fram sida efter sida på Google, men ingenstans finns pappa. Andra med hans namn hittar jag. Några är på Facebook, men ingen av dem är min pappa. Jag får några förslag på LinkedIn, men inget som passar med min pappa, en före detta möbelsnickare, född 1925.

Han kom från Malgovik utanför Vilhelmina. Flyttade till Umeå där han under stora delar av sitt liv arbetade som snickare. Vi har kvar en del av de sniderier som han gjorde om kvällarna. Han var skicklig med huggmejseln. Möbler med intarsia finns också kvar. Intarsia är en metod då snickaren fäller in tunna skivor av olika träslag i en bänk eller bord. Eftersom träslagen har olika färg kan en skicklig träsnidare skapa bilder på så sätt. En av träbilderna pappa gjort ska visst innehålla 40 olika träslag.

Det gläder mig att vi har kvar en del av hans hantverk. Jag känner stolthet inför hans yrkeskunskaper.

Men på Google hittar jag honom inte. Han hade aldrig en mejladress. Han skapade aldrig ett Facebook-konto. Var aldrig på Twitter. Visste inget om LinkedIn. Använde aldrig någon internetbank.

Faktum är att pappa aldrig hade ett lösenord på internet. Aldrig en inloggning. En mus var för honom något han fångade i råttfällan.

Senaste veckan har fyllts av debatter om Twittertoppen. Det är en lista där de mest retweetade och mest följda personerna på Twitter får vara med.

Jag tittar på listan. Jag tänker på pappa. Och funderar: Vad är en människas liv? Vad är det som ger henne värde? Hur kommer det sig att en yrkesman som byggt trappor, gjort fönsterkarmar, satt upp hus, skapat träfigurer med sin huggmejsel inte går att hitta på Google? Fanns aldrig pappa?