Men borde inte den där roboten ha lite kläder på sig när det är så kyligt ute? Åtminstone en jacka?

Jag håller med, det låter dumt, men trots att jag vet att roboten som forskaren Helena Lindgren bär i sin famn inte kan känna kyla kommer tanken för mig. Och jag vill ropa: ”Håll om den hårt så att den inte fryser. Det är kallt ute!”

Vi är på väg ut från Kafé Station i Umeå där Helena Lindgren precis hållit en lunchföreläsning om sin forskning kring robotar. Med sig upp på scenen har hon haft Neja, en halv meter hög robot som under föreläsningen får sitta i en fåtölj bredvid.

Neja ser ut som en lite människa, med huvud som kan vrida sig, ögon som lyser, en mun som talar och med sina armar och ben kan hon till och med och dansa.

Jag vet det är en robot. Jag vet att den inte kan dra egna slutsatser som en människa, jag vet att den inte på samma sätt som människor förstår begrepp som ont och gott eller lycka och olycka eller hat och kärlek. Men ändå väller det fram i mig känslor för lilla Neja som om hon var ett litet barn. Och när vi går ut på gatan måste jag hindra mig från att ropa ”Hon har ju inga kläder! Nu kommer hon att frysa!”

Under föreläsningen har Helena Lindgren berättat om sitt arbete som forskningsledare vid institutionen för Datavetenskap vid Umeå universitet och hur forskningsgruppen som hon leder undersöker hur roboten ska kunna förstå vad som är viktigt i mötet med människor och hur den ska kunna anpassa sig till människors vardagsliv.

För detta krävs smarta system och egentligen är det dessa system som är det intressanta, inte hur den lilla roboten kan vicka med huvudet eller dansa med foten. Den stora utmaningen, förklarar Helena Lindgren, är att bygga kunskapssystemen som styr roboten. För det är inte roboten som är smart, det är informationssystemet som styr roboten som är smart.

Tanken med roboten är att den ska kunna finnas i människors hem och hjälpa till så att kanske äldre eller sjuka får stöd i sitt vardagsliv. Men då måste det intelligenta system som styr roboten kunna förstå hur en människa mår, kunna uppfatta om personen blir sjukare eller vad personen vill göra.

Det är inte roboten som sedan tar beslut om hur den ska reagera på det som människan i dess omgivning gör. Det är det intelligenta systemet som gör det.

Det är där det smarta ligger. Att få systemet att vara så intelligent att det kan ge signal till roboten hur den ska uppträda.

Sakta börjar vi som lyssnar på Helena Lindgren att förstå. Inte bara denna robot utan allt i samhället håller på att kopplas till olika smarta intelligenta system. Trafikövervakning som hjälper till så att köer minskar. Smarta hem som blir mer energieffektiva då intelligenta system styr värme och elövervakning. Automatiska smarta system i fabrikerna som styr processer och produktion.

Inom företagsvärlden finns till och med ett begrepp för detta. Det kallas business intelligence och är smarta intelligenta system som kan läsa av rörelser på marknaden och ge stöd för beslut som ett företag måste ta, ibland till och med utan att någon inom företaget själv behöver reagera, det går automatiskt.

När vi börjar förstå vidden av detta ställs vi inför nästa stora fråga. Vem ska ha makten över dessa intelligenta system? Vem tar besluten över hur de utformas och vilken information de ska matas med?

Den lilla roboten Neja visar sig med ens vara något mycket mer än bara en liten söt bekantskap. Hon är den synliga representationen av det smarta systemet bakom. Innanför hennes lysande blinkande ögon kan vi finna systemen som driver på utvecklingen av vårt samhälle.

De intelligenta smarta systemen måste vi tala mer om.