Pappa var getare när han växte upp i Malgovik utanför Vilhelmina. Det var inte bara han utan också många andra barn på 1930-talet som fick, liksom pappa, ge sig av ut i skogen för att ta hand om de egna eller grannarnas djur som släppts lösa för bete under sommaren.

Det var ett alldeles för tungt arbete för en liten grabb som knappt fyllt tio år. Att gå själv i skogen kunde kännas kusligt och ansvaret för att se till så att inga vilda djur kom åt boskapen eller att de gick ner sig i något myrhål var egentligen ett alldeles för stort ansvar.

Jag tänker att med dagens teknik och den digitalisering som slagit igenom också i Västerbotten hade situationen varit helt annorlunda för en liten getare. Korna, fåren och getterna hade haft sändare kring halsen så att de gick att spåra i realtid. Med GPS-sändare är bortsprungna djur idag ett minne blott. Vi ser dem på hundar och katter, de är stöt- och vattentåliga och med en smart telefon går det att pejla in för att se exakt var djuret befinner si.

För getaren hade en sådan GPS-sändare inneburit en helt annan trygghet. Att veta var djuren befann sig var viktigt och nödvändigt.

I den smarta telefonen som getaren då skulle haft hade han, getaren var nog oftast en pojke, också kunnat ha tillgång till smarta kartor. Hundra år efter getarnas liv i skogarna har det i Lycksele byggts upp ett GIS-centrum som arbetar just med sådana kartor. Det gör det enklare för stadsplanerare, för de som inventerar skog och mark, för alla som har behov av geografisk information som läggs som ett lager på kartan.

Getaren själv skulle förmodligen också ha haft en GPS-sändare på sig. Så att föräldrarna kunna följa exakt var det lilla barnet är mitt ute i skogen. För att vara lite tryggare.

Och getaren skulle med den smarta telefon kunna skicka bilder av att djuren mår bra, att han själv äter av maten som skickats med.

Med ny digital teknik hade livet för en getare varit helt annorlunda.

Å andra sidan, även om getaren hade haft all digital teknik så hade han knappast haft någon glädje av den i skogen. För idag finns det inte längre någon boskap som släpps lös på skogsbete.

Och det finns inte heller några getare i Västerbotten. Fast barn finns det idag, och många av dem är i samma ålder som pappa var när han gick ut i skogen. De är inte getare men de har smarta telefoner och lever i ett digitaliserat Västerbotten.

Tanken på vilka möjligheter barnen idag kan ha av den digitala tekniken är spännande, och viktig att fundera kring. Med den digitala tekniken bygger vi framtid och nya samhällen. I det bygget är det viktigt att fundera på varifrån vi kommer och vart vi är på väg.