Idag den 26 mars hade min mor Rut Berggren fyllt 95 år om hon fortfarande varit i livet. Trots att hon avled sommaren 2008 är hon fortfarande mycket levande i mitt liv och jag tänker på henne varje dag. Men jag sörjer inte längre, idag är jag enbart lycklig och stolt över att vara hennes son. Tack mamma!
…och gomorron till er andra!
Var på H&H i Hörnefors igår och provade jeans. Butiken var som vanligt mestadels befolkad av yngre och medelålders damer varav en del köade utanför provhytterna. Därför tvekade jag inför provandet eftersom skynket var för avslöjande, men det facila priset på jeansen fick mig att ta plats i en av hytterna. Precis när jag skulle avlägsna mina byxor kom jag att tänka på mina långkalsonger och hur de var instoppade i sockorna. I sista sekunden – innan byxorna nått knäna – tvingades jag därför ställa först ena och sedan den andra foten på den lilla pallen för att justera kalsonernas nedre linningar. Man vill ju inte avslöja sina mest privata skrymslen. Alternativet att helt enkelt avlägsna långfillingarna för att låtsas ha boxershorts faller av naturlig anledning bort när man ska prova sprillans nya jeans, särskilt när det ska göras stående på en liten pall…
Gomorron!
När jag körde igenom "växlarna" i den labyrint av skoterspår jag kört upp runt gården förflyttades mina tankar till grannen Nordströms i Hörnefors där min barndoms finaste Märklin-järnväg stod uppställd.
Gomorron!
Jag klarade med ett nödrop den deadline jag satt för mitt famösa vedhusbygge. Föresatsen var att det skulle stå klart före den 2 november som är min numera avlidne fars födelsedag. Det var därför extra vemodigt att åka till Hörnefors och tända ett ljus på föräldragraven denna dag sedan jag precis dragit in den sista skruven i bygget.
Under byggtiden har pappa varit mycket närvarande, särskilt när jag använt mitt klarröda vattpass. Jag har inte kunnat frigöra mig från känslan av att han suttit på sitt moln däruppe och sett mig vifta med vattpasset. Pappa var mycket noga med att allt han byggde skulle vara i vattring och det är honom jag har att tacka för alla mina vedhusplankor sitter som dom ska.
Eftersom kommunalrådet inte tar in obekväma kommentarer till sin blogg använder jag mitt egna lilla utrymme för att kommentera politikernas underbara resa med Botniabanan till Sundsvall. Det är faktiskt inte konstigt att turtätheten och antalet vagnar på Botniabanan är så snålt tilltagna när man betänker vilka som styr och ställer i de olika trafikbolagen, företag som i huvudsak är politikerstyrda. Skulle dessa proselyter bege sig ut i verkligheten, dvs stå och trängas på överfulla tåg mellan Nordmaling respektive Hörnefors varje morgon och kväll skulle det säkert se annorlunda ut.
Att gratisåka på en arbetsresa till och från Sundsvall i ett halvtomt tåg är säkert en underbar upplevelse, men det får inte vara sådana erfarenheter som styr den medborgarfinansierade tågförbindelsen.
Gjorde ett snabbt besök i Hörnefors i morse. Eftersom tiden var knapp ville jag koncentrera titten till något som är speciellt för min gamla hemort. Gråbelanne? Nej, för bakvillt till. Megrundet? Nej, dit var jag sist. Hamnskär? Nej, dit har jag också nyvarit. Till sist återstod den röda kishögen. Till den körde jag ofta i min ungdom moped för att kolla vilka fartyg som låg inne. Ja, nöjena stod inte som spön i backen på den tiden precis, och det gör de ju inte nu heller. Tyvärr är kishögen numera alltför farlig att vistas på och är därför inhägnad, men däremot fanns nya fartyg att beskåda i havet utanför. Ett gäng skarvar hade nämligen parkerat på resterna av en gammal pråm och det var en syn som var mycket ovanlig när jag bodde hemma…
i badet idag. Igår badade jag för första gången i den nu isbefriade Bergsjön. Vattentemperaturen låg då på plus 10° och jag har nog aldrig – i vuxen ålder – badat i så kallt vatten. Idag gjorde jag om bravaden, men nu hade vattnets "värmts upp" med hela 20 procent. Inför doppet kände jag mig plötsligt som den lilla frusne men tappre gossen Pär som var på väg att doppa sig i Kvarkens iskalla vatten vid Medgrundet i Hörnefors en tidig majdag i mitten av 1950-talet. Jag har nämligen inte dristat mig till att bada i så kallt vatten sedan dess.
Min jordevandring har således tagit den vändning jag alltid befarat att den till slut skulle ta: antalet hjärnceller avtar i samma takt som de ökade i min barndom och resultatet blir den nu pågående regressionen, dvs den gradvisa återgången till barnets begränsade mentala förmåga…
Gonatt!
Den här dagen växer för varje år som går sedan mamma avled. Fyra tunga år har nu passerat och när jag vaknade i morse fanns tankarna redan hos henne. Första bilden som dök upp i minnet var på ett morsdagskort modell 1955. Ett sånt där med ett stort hål i mitten på en ihopvikt A4 (från pappas jobb på pappersbruket i Hörnefors) där gratulationen GRATTIS PÅ MORS DAG! fiffigt placerats. Därefter passerade brottstycken ur vårt liv tillsammans för att slutligen landa i våra fantastiska bilresor tillsammans i slutet på 1990-talet från vår exil här uppe i norr till hemtrakterna i Gästrikland, Norduppland och Dalarna. På bilden promenerar mamma i min födelseby Vintjärn i Dalarna. Det hade då gått 51 år sedan jag föddes. Suck!
Gomorron och grattis alla mödrar!
När jag var liten jobbade morsan som lokalredaktör för VF i Hörnefors. Utan att ha tillgång till bil bevakade hon i ur och skur års- och dödsdagar, föreningsevenemang och andra händelser av värde som inträffade på orten. Det var låångt före datorernas inträde på den mediala arenan.
När jag nu bevakar vad som händer och sker här i Brattsbackas närhet tänker jag ibland på hur enkelt det är att meddela sig med omvärlden nu jämfört med tidigare. Skrivmaskinen (en grön Halda) och en Rolleicord- (eller om det var en Rolleiflex-kamera) var de verktyg som stod till buds när mamma kreerade de reportage som via buss skulle transporteras till redaktionen i Umeå. Hennes deadline styrdes således av bussturlistan. Om texten skulle införas i följande dags tidning hade hon endast förmiddagen på sig.
När hennes alster väl kommit till redaktionen vidtog en redaktionell koll, framkallning och urval av bilder, sammanställning av materialet, sidplacering och sedan inlämning till sätteriet. Där sattes texten i bly på sättmaskiner och eventuella bilder hamnade på repro för att förvandlas till zinkklichéer inför tryckningen som liksom nu skedde på natten. Liite omständigt alltså!
Nej, nu är det dags att skriva ihop en liten "ortsnotis" om vad som timat vid dagens stora event här i Brattsbacka, Folknykterhetens dag på Brattsbackagården. Om lyckan står mig bi kommer den att ligga på vk.se inom en timme efter insänt mejl – med bild och allt. Kanske inte en notis av samma kvalité som de formidabla hantverk mamma lämnade ifrån sig, men kvalitén på distributionen är iallafall klart överlägsen.
…så vad är problemet? Jo, kompetensen att använda systemet saknas. Eller rättare sagt, man har byggt en infrastruktur som bygger på en dröm. En önskedröm om att det nu finns datorer som kan göras smartare än "den mänskliga Faktorn". Jag sitter fast på Botniabanan mellan Hörnefors och Umeå och tågföraren verkar med manualens hjälp försöka få eländet att röra sig. Vid ett stopp sprang han förbi för att någon minut senare springa tillbaka med något som såg ut som en bruksanvisning under armen. Och jag som hade tänkt hinna ut en sväng till fågelparadiset Degernäs före jobbet. Men jag får kanske till slut tröst av amatörmässigheten hos tågbolaget. Ett långstopp vid Degernäsängarna vore inte helt fel…
Gomorron!
Senaste kommentarerna