Slottet – den sista färden

Av , , 2 kommentarer 85

Det mest sorgliga, i efterdebatten kring Slottetfrågan, är det anonyma nedvärderandet, på webbkommentarer och tycktillsidor, av ett antal personligheter som namngivna värnar kultur och kulturhistoria. Det har varit en glädje att upptäcka så många drivna människor, vilka vill utveckla Vilhelminas kulturutbud.  Och en bedrövelse att ett sådant spännande initiativ skall kvävas av en majoritet i kommunstyrelsen. Samma kommunstyrelse som tidigare under 2012 godkände rivningen av två andra hus i fastigheten Skollägdan 13, men då beslöt att bevara ”Slottet” och utveckla området kring byggnaden.  

Det hastigt påkomna kommunstyrelsebeslutet att riva Slottet gav uppkomst till ett nätverk, vilket har haft stormöten och småmöten, vilket lett till ett förslag om en plan, för husets användning med tillhörande finansieringsförslag. Ansåg kommunstyrelsemajoriteten detta som väl optimistiskt, vore det ändå billigt om totalkostnaden drar iväg till 300-400 tkr. En utvecklingsplan och finansieringsmodell har lämnats till kommunstyrelsen. Nätverkets utsedda talespersoner har själva presenterat sina idéer och visioner inför kommunstyrelsen, man är beredda att starta en helt ny kulturförening som huvudman för verksamheten. Så vad är problemet? Är det brist på framtidstro hos politiken?

Jag närvarade på det första stormötet då nätverket Rädda Slottet uppstod, där en mängd intressanta förslag och idéer dryftades – fantasi och vilja rådde ingen brist på. Någonstans trodde jag att dessa eldsjälar verkligen skulle kunna genomföra räddningsaktionen i praktiken. Och i samma ögonblick rädda en av få kvarvarande byggnader före storbranden i Vilhelmina kyrkstad. Och i samma ögonblick skapa möjligheter för kulturaktiviteter och utställningar. Ett välbehövligt komplement och värdefullt bidrag till utvecklingen av kyrkstaden och besöksnäringen i Vilhelmina kommun. Och i samma andetag befria kommunen från en kostsam renovering genom en lågbudgetvariant bekostad av bygdeavgiftsmedel och ideella krafter – inte via skattepengar. Allt sammantaget pekade på en s.k. vinn-vinn-situation för alla parter. För den lokala kulturhistorien likaså.

Jag ställer fortfarande frågan om kommunstyrelsen tagit sitt ansvar enligt sitt förpliktande reglemente med ansvar för bevarandet av kulturhistoriskt och estetiskt värdefulla byggnader. Jag anser att svaret fortfarande är nej. Man kan inte pröva saken om rivning, utan att ha tagit ställning till sakkunnigt utförda bedömningar. Färska utlåtande finns från både Västerbottens museum och Länsantikvarien. Har dessa handlingar funnits med, delgivits ledamöterna i kommunstyrelsen, värderats och beaktats inför ett beslut? Mig veterligen fanns det inte i underlagen och ingen sådan redovisning skedde, så vitt jag förstått. Kommunstyrelsen har därför brustit i sitt uppdrag genom en undermålig beredning av ärendet, kommunstyrelsen har inte tagit ansvar enligt sitt eget reglemente. Här nedan följer därför innehållet från länsantikvariens yttrande:

”Föreslagen rivning av bostadshus på fastigheten Skollägdan 13, Vilhelmina kommun

Länsstyrelsen har beretts möjlighet att lämna yttrande inför eventuell rivning av rubricerad byggnad. Den aktuella byggnaden ligger utmed Storgatan alldeles vid gränsen för riksintresset Vilhelmina kyrkomiljö och kyrkstad (AC 44). Storgatan och den så kallade Storgatsarkitekturen är ett väsentligt inslag i riksintresset och ramar in kyrkstadsbebyggelsen på ett tilltalande sätt. Utmärkande för Storgatsarkitekturen, som tillkom i inlandets tätorter mellan ca 1890 och 1925, är individuellt utformade träbyggnader med detaljrika paneler och rik utsmyckning i den tidens anda. Fastigheten Skollägdan 11, som ligger strax nedanför den aktuella byggnaden, är den förnämligaste representanten för denna arkitektur i Vilhelmina och skyddas genom kulturminneslagen som byggnadsminne. Byggnaden på Skollägdan 13 tillhör samma kategori av byggnader om än med något enklare utformning.

I Vilhelmina centrum skapar den kuperade terrängen, den täta kyrkstaden och den kvarvarande Storgatsarkitekturen en ovanligt fin och välkomnande miljö. Byggnaden på Skollägdan 11 utgör ett viktigt inslag och en förstärkning i denna miljö. Inom ett riksintresseområde, eller i direkt anslutning till ett sådant, bör rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse naturligtvis inte förekomma. En rivning av den aktuella byggnaden skulle inverka negativ både på riksintresset och det lagskyddade byggnadsminnet Skollägdan 11. Länsstyrelsen avstyrker därför rivning av byggnaden.”

Länsantikvariens utlåtande borde stämma till eftertanke. En tidstypisk antikvarisk restaurering av exteriören, i kombination med tankarna om en grafikverkstad och keramikverkstad på övervåningen, är helt enkelt förträffligt. Bottenvåningens öppna planlösning är som gjord för utställningar av foto, konst och konsthantverk. Kurser och utbildning, föreläsningar och work-shops, barn- och ungdomsverksamhet, hantverk och konstnärligt skapande, kan samsas i en och samma byggnad – det var och är en enastående idé.  Ett kulturens och skapandets hus.

Kommunens utvecklingsenhet beredde behoven och möjligheterna, tillsammans med lokalerna i f.d. turistbyrån å Storgatan började det verkligen likna något, för behoven är skriande. Där utställare, museets utställningar och vandrings/gästutställningar kan få sin givna plats och verkligen en anhalt, ett kulturellt vattenhål likt en signad kallkälla, i övre kyrkstan. Där ”Slottet” även kan bidra till ett besöksmål inte bara över sommaren, utan med målet åretruntturism, för bofasta och besökare. Fotoklubben, Konstföreningen och Vualtjere Duodji kan alla använda lokalerna och få kulturlivet att blomstra än mer, med en höjd trivselnivå på köpet.

Att få besökare att göra en eller två övernattning i Vilhelmina, betyder väldigt mycket för näringarna i kommunen, istället för att resenärer bunkrar käk och åker vidare längs 45:an. Här ligger en av kommunens stora utmaningar: att skapa och erbjuda en mängd kulturaktiviteter för att höja attraktiviteten och öka utbudet. En förädling av Slottet och kyrkstaden borde vara självklara beståndsdelar i detta.

I mitt stilla sinne väcktes en projektidé, mycket möjligt som ett s.k. Leader-Lapplandprojekt, där en projektledare samordnar verksamheten, bygger upp verksamheten i själva Slottet, bygger upp en donationsfond och långsiktig finansiering (söka samverkan med Statens kulturråd och Region Västerbotten), parallellt, gemensamt med kommunen och föreningar, ta fram en bebyggelse-inventering för Vilhelmina kommun (jmf Lycksele kommuns arbete), vilket i sig kan bli en spännande bok, och skapar underlag för en bevarandeplan. I detta projekt kunde även inlandsbanan mellan Dorotea och Storuman få sin givna plats, där alla fastighetsägare ska med på tåget. I samma andetag, skulle projektet bygga upp ett antal tematiska basutställningar (historia, samtidskonst, fotokonst/foto m.m.) som kan förevisas i tre fyra utställningslokaler (där Folkets Hus även ingår). Basutställningar vilka alltid backar upp när inga tillfälliga eller vandringsutställningar finns att tillgå. Och faktiskt skulle detta kunnat bli verklighet under 2013, för att under våren 2014, Umeås kulturhuvudstadsår, dra till sig blickarna: Att även i lilla Vilhelmina, uti Västerbottens läns lappmarker, finnas en kulturverksamhet, ett kulturliv, ett skapande som ger liv och själaådra i bygd och vildmark. Vilhelmina kommun skulle bara behöva bistå med en smärre medfinansiering för ett dylikt projekt, men få en avsevärd utväxling. Om man gör detta nu.

Det är denna fantastiska möjlighet som nu glider kommunen och entusiaster ur händerna genom beslutet att fullfölja rivningen.  Det är sedan väldigt mycket lättare att finna mindre komplementbyggnader (kan självklart ditflyttas) som passar väl in i denna del av kyrkstan. Som till exempel en efterlängtad bagarstuga, vid platsen där ”Kefas” stod. För det man idag frågar sig är, hvad vilja kommunen med denna rivningstomt därefter och vilka kostnader torde eventuella nybyggnationer sluka.

När man bläddrar blad i kommunstyrelsehandlingarna av den 23 januari, finner man en nystartad förening som ska bedriva kommersiell verksamhet genom kommunens upplåtelse av ett antal s.k. pensionärsstugor i Saxnäs. Föreningen betalar en hyra motsvarande driften, dvs subventionerat. Kommunen ger även ett renoveringsbidrag om 100000 kr över tre år. Till en ny förening som mig veterligen aldrig presenterat en budget eller driftkalkyl. Varför såg inte kommunstyrelsen några tveksamheter här? Jag ser själv inget större fel i projektet som sådant, såvida inte uthyrande stugägare och turistföretagare i Saxnäs ser saken som ett utslag av snedvridande konkurrens. Men det handlar ånyo om s.k. p-stugor, vilka kommunen hittilldags alltid sålt för avflyttning eller rivit bort. Tanken slår mig, hur kommer det sig att detta projekt är så rumsrent och tillåtligt, när ett annat inte är det? Om vi nu ska tala om användningen av skattemedel eller kommunens egendom. Min uppfattning är att man inte behandlar föreningar (d.v.s. kommunmedlemmar) lika, sett från detta perspektiv.

Jag konstaterar bara en sak, det handlar i grunden inte om renoveringskostnader och framtida drift i fallet Slottet, utan ren och skär ovilja, det finns ett antal ledande politiker som bara inte vill att Slottet ska räddas eller att föreslagen kulturverksamhet här skall få odlas och spira. Uttalar man sig från majoriteten, att det inte ska få kosta kommunkassan en krona, då har egentligen uttalat en dödsdom mot projektet. Ska t.ex. en ny förening inte erhålla ett lokalstöd som alla andra föreningar kan uppbära, i dagläget 8000 kr/år?När jag granskar projektets vidd och lovvärda möjligheter skulle jag själv tvärtom förespråka att kommunen ger ett driftstöd under tre (3) år med årliga 20000 kr, till dess verksamheten är väletablerad och självgående.

Vad som nu upprepar sig, är motviljan att arbeta med full bredd i kommunen, på alla områden, där vi enskilt eller i förening tillfogar något, till helheten, byggande samhället, istället för att snävt sovra utan att vingar får prövas eller bara blicka på det frälsande storslagna som så sällan infinner sig. Jag tycker mig känna igen något, under de snart sju år jag följt Vilhelminapolitiken. Det bekymrar mig. Varför inte ge chansen till dem som nu har en vision och framtidstro gällande Slottet?