En gårdag för drygt 40 år sedan – upproren i reservaten

Av , , Bli först att kommentera 72

Svenska Dagbladet publicerade på sin förstasida, den 15 mars 1973, ett fotografi av en indian sittande framför den episkopala kyrkan i byn Wounded Knee i indianreservatet Pine Ridge i South Dakota. Mannen håller i en bok men blicken är fjärran, runtom skymtar hundratals aktivistersom vid denna dag ockuperat byn under två veckor. Flertalet tillhör den militanta rörelsen American Indian Movement (AIM). Den 27 februari 1973 intogs byn Wounded Knee som en protest mot ett korrumperat reservatstyre, fattigdom, hopplöshet, brutna fördrag och brustna drömmar.DSCN5979

I förordet till nyutgåvan av Dee Browns klassiker ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”, återberättar Mikael Kurkiala kongenialt, ger en bakgrund och inblick, även till bokens tillkomst och följderna av utgivningen 1970. En avgrundslik historia rullas upp, om hur ett urfolk berövades sitt land, men samtidigt bidrog Browns bok till att forma en ny vision för framtiden.

Vid tiden för massakern vid Wounded Knee, 80 år tidigare, hade de heliga riterna förbjudits, barnen skickats till internatskolor där de varken fick tala sitt språk, bära långt hår eller be på sättet de lärt sig. Till och med glaspärletillgången hade strypts för att indianernas traditionella hantverk skulle kväsas. Svaret på förtvivlan var ”andedansen”, en dröm om en väg ut, om ett liv värt att leva. En dröm som Hotchkisskanonerna slets sönder i Wounded Knee. En dröm som slängdes i en massgrav nyårsdagen 1891.

Nyutgåvan är en enastående publikation, nu kompletterad med tidigare uteslutna kapitel (1974) med utförliga sakkunniga kommentarer, förord och en mängd nya illustrationer. Köp, låna, läs! Dee Browns bok om Fettermanmassakern (utgiven 1962)DSCN5981 - Kopia kom häromåret i nyutgåva ”Månaden när hjorten fäller sina horn”, i vilken kulturantropologen Kurkiala författat ett enastående förord, bara det värt en läsning.

I Sverige har få händelser historiskt utbrutit i öppet våld i det samiska området (Sapmí). Upproret i Kautokeino (1852) får snarast betraktas som en parantes. Erövringen, konfiskationen av Lappmarkerna, benämns rätteligen som det ”oblodiga slagfältet”. Av historikern Lennart Lundmarks böcker om stölden av lappskattelanden – stulet land – borde åtminstone någon skrift vara standardläsning i svensk historieundervisning.

När Sveaskog upplåter mark till Vattenfalls vindkraft i Lappland, då är det en dubbel kolonialism. När kommuner, som famlar efter halmstrån i ändlös norrländsk utarmning, hamnar i folkomröstningar kring naturresursexploateringar, då är det enda som är säkert att landsbygds- och glesbygdspolitiken misslyckats helt, och att samer spelats ut mot renägande samer, som i sin tur underordnas centralmaktens och majoritetssamhällets intressen och desperata arbetsmarknadspolitik (som även ska utgöra grund för nationella miljömål). Från urminnes hävd och äganderätt till renbetesprivilegier på nåder av konungariket Sverige. Malmen, skogen och vattenkraften, har varit grunden för uppbyggnaden av den moderna välfärdsstaten. Tärande förblir Norrland, i huvudstadens sinnebild. Och vindkraftexploatering en ”kompensation” för tidigare exploatering. Återbäring och återinvestering för en ny lokalt hållbar framtid synes avlägsen. Kommunernas ekonomiska strypsnara underminerar, centraliserar och går ofta exploateringskapitalet till mötes.

Lagstiftningarna som reglerade samers rättigheter, utmönstrade och utarmade desamma, successivt från 1886, 1898, 1928 och 1971. Den sistnämnda avvecklar ett samefolks rättigheter och urminnes hävd, till en rennäringslagstiftning för samebyar och främst renägande samer. Under 130 år; en ständigt tilltagande rättslöshet, diskriminering och rasism, tvångförflyttningar (dislokation). Skogsamebyar och sydsamisk renskötsel som något avvikande från den ”rätta” nordnormen. Lappväsendet och lappfogdar som överförmyndare, i alla avseenden, varefter länsstyrelserna tog över i början av 70-talet. Fogdar blev konsulenter. Men vassa pennor och tjocka kritstreck bestod i stort. Koncessionssamebyarna, i Norrbottens län, i Tornedalen, har sin egen historia där otaliga oförrätter förekommit.

Konstnären Anders Sunnas måleri tar även utgångspunkt i sin egna historia i koncessionssamebyarnas land, där tvångförflyttning även förekommit. En historia som drabbat hans familj, vars kamp pågått i över 40 år.

Den samiska konsten har varit alldeles för undfallande och opolitisk. Det menar konstnären Anders Sunna som skildrar sin egen bakgrund med ett ohöljt raseri. – Om jag inte haft en bra uppväxt trots allt, hade det kanske blivit militanta handlingar i stället för konst. Genom konsten kan jag utöva mina aggressioner. Den har räddat mig och kanske andra, säger han.” Sapmí 2013-09-17

En omfattande utställning finns nu på Västerbottens museum, där fotografen Michiel Brouwers kliniska bilder ger skarpa påminnelser om samisk historia, av rasbiologi och av svensk samepolitiks misslyckanden in i nutiden, vilket ackompanjerar Anders Sunnas konst på ett ypperligt sätt. I utställningen väcker Anders Sunna och Michiel Brouwer frågor om samepolitiken, rasismen och exploateringen som den svenska staten utsätter det samiska samhället för. Det är på sin plats. Varje dag. Gå och se MAADTOE, det är min starkaste rekommendation! Den är ett uppror mot en förtryckande stat. Vars praktik och handlingar regering och riksdag ständigt vänder bort blicken från.

Upproret i reservaten borde inte låta sig vänta, till ett Lappland där samer ej ställs mot samer, och samer ej ställs mot nybyggares ättlingar och andra utbyssingar. Att sätta ner foten mot den osinliga raden av exploateringar och kräva rätten, rätten till rättvisa för folk som urfolk. I de inställda upprorens tid, är det hög tid att vakna.

Maadtoe [maa­too­ä] sydsamiska: ”ursprung, härkomst”

Västerbottens museum:

IMG_4299

 

Bli först att kommentera