Folkbladets Linda Westerlind förolämpar alla Vilhelminapolitiker (15/5) och bör offentligt be om ursäkt 

Den politiske redaktören Linda Westerlind har i en ledare i Folkbladet (15/5) sågat Vilhelminapolitikerna rakt av som oansvariga smitare som inte vill ta ansvar när krisen kommer. Påståendet är helt grundlöst och Westerlinds slutsatser är rent förtal.

Vi tar det från början. Först och främst har Vilhelmina kommun inte tagit fram reglementen för varken krisledningsnämnd respektive krigsorganisation (där det sistnämnda inträder vid höjd beredskap samt i krig), vilket inte klargör ledamöternas ansvar och uppdrag. Den bristen är akut och Vilhelmina kommun måste göra sin hemläxa som lejonparten av Sveriges kommuner redan gjort.

Uppdraget ska vara förutsägbart – i kris, beredskap eller krig – för både tjänstemän och politiker och styrdokumenten nödvändiga för att reglera lägen då krisledningsnämnd eller krigsorganisation aktiveras. Därför undertecknads krav och yrkande på återremiss i kommunfullmäktige (15/5) för att rätta till bristerna (§51, se även sid. 52 för utförlig text).

I styrdokumenten måste också hanteringen av säkerhetsprövning regleras. Enligt svensk lagstiftning har individen rätt att neka till prövning, den är frivillig (SFS 2018:585 18§). Detta har inte en kommun någon jurisdiktion över. En kommun kan inte tvinga ledamöter till personutredning, fullmäktigebeslutet (15/5) kan därför strida mot svensk lag. Westerlind verkar oförmögen att förstå sammanhangen.

De ledamöter som ej deltar i säkerhetsprövning, vilka genomförs av SÄPO, eller blir icke godkända, måste sedan kommunen hantera i det praktiska beslutsfattandet. Det är en ren formsak och ingen värderingsfråga. Precis som Sollefteå kommun gör i sitt reglemente för krisledningsnämnden i §12 Säkerhetsskydd. Är hela Sollefteå kommuns politikerkår svikare på grund av detta? Westerlind kan börja med att be Sollefteå om ursäkt.

I Järfälla kommun pågår nu samma arbete, där den moderata oppositionen är ödmjuk inför frivilligheten och prövningsprocessens karaktär. Det är mer klargörande än debatt, när krisledningsnämndens ledamöter anses behöva säkerhetsprövas.

Den svenska säkerhetsprövningen, genomförd av säkerhetspolisen SÄPO, kan uppfattas som både integritetskränkande och rättsosäker. Den bedömda kan inte granska beslutets grunder och inte överklaga ett negativt beslut. Bedömningen av individens lojalitet och grad av nationell säkerhetsrisk, kan därför upplevas som en fördold politisk ”rättegång”. Trots att det kanske bara är ekonomiska skäl som ligger till grund för ”icke godkänt”.

En icke godkänd politiker kan således vara både fri från brottsmisstankar och lojalitetsbrister. Ska den personen få delta i kommunstyrelsen arbete? Svaret är ett tydligt JA, vilket ett reglemente måste hantera och formalisera.

Eller menar Westerlind att den icke godkända personen, eller den som inte vill genomgå en rättsosäker granskning av SÄPO, ska stigmatiseras, exkluderas eller bestraffas? Alla ska tydligen ledas genom samma fålla, annars viner moralpiskan. Westerlinds utskällningar liknar härskartekniker, vilket är lika beklagligt som anmärkningsvärt.

Man måste respektera de individer som gör valet av avstå prövning. Sedan måste politiken hantera detta på bästa sätt. Att ”alla” skulle göra detta – avstå – var aldrig vad frågan handlade om. Även om kommunalrådet i Vilhelmina just hakade på, trots vetskapen om hur många som redan säkerhetsprövas i kommunstyrelsen. Partipolitiskt käbbel före kommunens bästa? Kommunala beslut i strid med svensk lagstiftning?

Borde det inte uppröra mer att även stora kommuner i Sverige till mycket nyligen haft endast två tre säkerhetsprövade politiker än att Vilhelmina kommun snart kan ha 20 stycken? Borde inte en ledare istället diskutera det landsomfattande behovet av styrdokument vid kris eller krig?

Att resa frågan om vem som ska leda Vilhelmina kommun vid en kris, är därför mer än att göra en höna av en fjäder. Det finns en fullt fungerande krisledningsnämnd. Som ska hantera kriser, naturkatastrofer eller terroristattacker mot regleringsdammar etc.

Westerlind bör därför be om offentlig ursäkt till Vilhelmina kommuns politiker. Det finns ingen, som uttryckt, att de ”inte vill” ta ansvar. De orden lägger Westerlind i mun på de folkvalda. Om det i Vilhelmina skulle handla om två eller tre personer, av totalt 30 ledamöter/ersättare i kommunstyrelsen, så är det varken svek eller oansvarigt.

Därför att: Politikers personliga, etiska, politiska eller religiösa bevekelsegrunder för att inte vilja ingå i en krigsorganisation, måste respekteras. Samma sak med att avstå från en rättsosäker integritetskränkande granskningsprocess. Mänskliga rättigheter slutar inte att gälla, varken i kris- eller krigstid, inte ens i Sverige.

Eller är det detta Westerlind vill nagga i kanten? Att underblåsa ett övervakningssamhälle där politisk fördold övervakning och granskning blir legio och politiker hamnar i kylan bortom rättssäkerhetsprinciper i en modern demokrati. Där åsiktskontroll och åsiktsförtryck leder mot ett auktoritärt samhälle.

Linda Westerlind beskriver, trots att det solklara i fullmäktige, hela politikerkåren i Vilhelmina som svikare och skambelägger alla, för att en opposition sakligt ifrågasätter och därmed avviker från majoritetens ”rätta” väg, vilken i sig kan vara olaglig. När det för oss politiker snarast handlar om skyldigheten att reglera krisledningsnämnden och kommunstyrelsen som krigsorganisation. Detta är att ta ansvar.

Politiker måste kunna ställning, till om de i praktiken kan delta i en kommunstyrelse som aktiverats till krigsorganisation. Det kräver transparens och förutsägbarhet i uppdraget. Det är också ett ansvar, för både politiker och partier, att nominera de som besitter kompetens och lämplighet. Och de valda måste känna till premisserna. Så har det inte varit och vi har inte nått målet än.

Undertecknad markerade och yrkade att kommunstyrelsen ska tillse att ledamöterna i allmänna utskottet, tillika krisledningsnämnd, ska genomgå säkerhetsprövning. Men att vi alltid måste beakta lagstiftningens krav på frivillighet, i ljuset att Vilhelmina kommun framgent måste ta fram nödvändiga styrdokument och reglementen. Belysande exempel från Sollefteå och Hjo kommun omnämndes.

Vilhelmina kommuns nya utskottsorganisation ställer också till saken. De förtroendevalda som tidigare satt i utbildnings- eller socialnämnden, med sitt politiska kall i dessa hjärtefrågor, har nu blivit en del i kommunstyrelsens alla ansvarsområden. Omfattningen var betydligt större än vad många kanske förväntat sig. Det bör också beaktas och utvärderas.

Vilhelmina kommunfullmäktige beslutade (15/5) med kvalificerad majoritet att gå på kommunstyrelsens förslag om krav på säkerhetsprövning och därtill avslå tilläggsyrkanden som hanterade ledamöter som ej genomfört säkerhetsprövning. Linda Westerlind har då fått precis som hon vill och merparten av kommunstyrelsen är redan under säkerhetsprövning, vad finns det att uppröras över? I sammanhanget måste nämnas att även mitt partis (PA) ledamöter nu genomgår säkerhetsprövning.

Mot bakgrund av debatten och beslut framstår Westerlinds slutsatser som lika kluvna som absurda. Men hon klänger sig fast vid förvrängningarna för att behålla upprördheten, över att de som inte vill genomgå säkerhetsprövning är smitare och svikare, vilka tydligen vill gå den enkla bekväma vägen och slippa ansvar. Samtidigt, smyger sig obehagskänslan in, att Westerlinds utskällningar sker för att tysta avvikande åsikter. Att disciplinera.

Dock, det finns ingen enkel väg alls för någon fritidspolitiker, alla tar sitt ansvar efter egen och bästa förmåga. Men avvägningen måste både politiker och partier ta ansvar för, där förutsägbarhet och tydlighet i uppdrag är fundamentet (vilket Vilhelmina kommun måste förstärka).

För de som arbetar politiskt, del- eller heltidsarvoderat, kan högre krav resas. Men som förtroendevald fritidspolitiker, kan inte ledarskribenter fördöma eller tillskriva enskilda människors val något som beror på slöhet, svek, ansvarslöshet eller ovilja (om inte konkreta exempel ges). Spörsmålet är så mycket större än så.

T.ex. den som haft eller lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSS, kanske helt bör avstå från medverkan i krisledning eller krigsledning, men har full förmåga att deltaga i kommunstyrelsens normala beslutsfattande. Ska någon som har funktionsnedsättning/variation tvingas avstå vardagens politiska deltagande för att moraliserande ledarskribenter skambelägger en ledamots val att välja bort säkerhetsprövning eller deltagande i krigsorganisation?

Vi måste istället tala om inkludering och icke-diskriminering. Där alla kan deltaga i samhällsarbetet och lokalpolitiken efter förmåga och på lika villkor. Den jämställdhetsfrågan borde Westerlind ta på betydligt större allvar.

Debatten kring politikers ansvar, under höjd beredskap och krig, får inte reduceras till person- och åsiktsförföljelse i fredstid. Westerlind gör demokratin en otjänst precis som hon motverkar öppenhet och diskussion, i hur kommuner ska kunna attrahera och locka nya förtroendevalda till det kommunala politiska arbetet.

Ska piskan vina över den som reser adekvata frågor i ett fullmäktige, ska folkvalda politiker rannsakas offentligt i massmedia innan protokollet ens är justerat? Vem vill bli kommunpolitiker i dag, med den hets som återfinns både på ledarsidor och i sociala medier?

I en kommun representerar de folkvalda politikerna sina partier, valda av medborgarna genom valsedlarna genom våra fria val. Partiväsendet är grunden för den representativa demokratin. Det finns inga frågetecken i Vilhelmina kommun kring ledamöters egenintresse eller ansvar i händelse av krishantering och krisledningsnämnd.

Men när frågetecken kring en högst oklar krigsorganisation vid höjd beredskap eller krig, sammanfaller med rättsosäkerheten vid säkerhetsprövning, måste en kommun kunna debattera och utreda tillvägagångssätt och ta fram styrdokument.

Om en ledamot inte kan ta del av säkerhetsklassad information, innebär det inte på något sätt, att man kan dra slutsatsen att personen inte vill ta ansvar i allt övrigt beslutsfattande eller att egenintresse styr. Westerlinds attacker på individer och det politiska kollektivet är rent förtal och bidrar endast till politikerförakt. Finns det någon politiker som går in som förtroendevald för att slippa engagemang och ansvar? Svaret är nej, sett till min erfarenhet av 15 år av politik i Vilhelmina.

Vilhelminapolitikerna har tagit ansvar och kommer ta ansvar. De ideella och personliga uppoffringarna är som regel stora. Att sitta som politiker, i en kommunekonomi som är ständigt underfinansierad, är mer en mardröm än en ynnest. En välfungerande kommun, där vård, skola, omsorg har tillräckliga resurser, är förutsättningen för en fungerande kommun i krisläge, höjd beredskap eller krigstillstånd. Sveriges kommuner och regioner borde ha minst 25-30 miljarder mer än lagt i statsbudgeten, för att ens bibehålla nivån av i dag, detta borde också vara i fokus i beredskapsdebatten.

Avslutningsvis, man kan snarast rikta kritik mot att en kvalificerad majoritet i fullmäktige slog igen dörren och inte vill klargöra hur ansvar och uppdrag bör se ut, genom att inte bifalla återremissens förslag att utarbeta reglementen och riktlinjer för krigsorganisation eller krisledningsnämnd. Detta däremot, är en del av att vara politiker, att ta ansvar för det allmännas bästa, genom adekvata styrdokument.

Som en sista not, det är anmärkningsvärt är att Westerlind aldrig omnämner undertecknad eller den andra förslagsställaren i ärendet Annika Andersson (c). De två fullmäktigeledamöter som yrkade annorlunda, de varken existerar eller tycks sagt något i talarstolen. Westerlinds sätt att osynliggöra de politiker som lade skarpa förslag blir ännu ett exempel på härskarteknik. Vi ska tigas ihjäl.

Westerlind slår in öppna dörrar, förolämpar och skuldbelägger grundlöst hela Vilhelminapolitiken och dess förtroendevalda, samtidigt stöttar hon det sannolikt olagliga i att en kommun tar tvingande beslut gällande kollektiv säkerhetsprövning. Westerlind borde sätta sig in nogsamt i ärendet, i undertecknads specifika yrkanden, därtill läst protokollet, innan hon slänger ur sig plattityder om storsveket på plassn.

Det är så lätt att från åskådarplats beskriva vad en politiker ska vara och hur agera, men det politiska arbetet är inte ett privilegium utan regelmässigt en uppoffring av tid och energi, av sitt liv. Här finns det ingen, som försöker göra det enkelt för sig.

Den som gör det enkelt för sig, är den som inte alls engagerar sig i kommunalt politiskt arbete. Kanske hög tid för Westerlind att bli folkvald, för att se hur verklighetens förtroendevalda arbetar i en kommun. Att bita sig fast i en verklighetsfrånvänd fantasivärld gagnar ingen. Det underblåser bara konflikter, polarisation och politikerförakt.

Folkbladets politiska redaktör Linda Westerlind bör be Vilhelminas politiker om ursäkt!

Tommy Streling, ledamot för (PA) i Vilhelmina kommunfullmäktige