NATO – dagsaktuella anteckningar från ett källarhål – en resumé

NATO – dagsaktuella anteckningar från ett källarhål – en resumé 

0 Noll – den tomma mängden – inga fiender – inget behov av försvar

0.1 Inledning

Statsvetaren Linus Hagström skrev i Dagens Nyheter en debattartikel (2015) vilken argumenterade mot ett svenskt NATO-medlemskap (en omläsning rekommenderas precis som en läsning av ett inlägg i Aftonbladet den 8 april i år).

Efter DN-inlägget (2015) skrev DN:s huvudledare att Linus Hagström helt tycktes ”ha accepterat Vladimir Putins perspektiv” och Svenska Dagbladet skrev att Hagström förmedlade ”Kremls synsätt”. Poängen är att argumentationen från debattörer inte bemöttes utan projicerades som talespersoner för Ryssland och Putin. Det blev också starten på ett nytt avstamp i Hagströms forskning vid Försvarshögskolan.

Ulf Kristersson (M), argumenterade för ett medlemskap i NATO eftersom ”Vi tillhör väst, vi tillhör den fria världen”. Övertydligt konstrueras ett vi och dom. Det är identitetspolitik. Antingen är du med oss eller mot oss. Den som är emot är pro-rysk eller pro-putin. Är du emot NATO är du emot den fria världen, där en motståndare kan reduceras till anti-demokrat. Det är att skrämmas till omvändelse och flockbeteende, ingen vill associeras med diktaturer, fienden eller ondskan själv. Många politiker och debattörer verkar ha gett upp för denna retorik den sista tiden. Det är också ledarsidorna i rikstidningarna och partiledare som sätter denna låga ribba. Det smittar av sig på ett mycket skadligt sätt för sakdebatten. De som inte rakt av accepterar upprustning och NATO-medlemskap förlöjliga och misstänkliggörs ofta som ”Putinkramare” och ”landsförrädare”.

I sin forskning har Hagströms analys av den svenska NATO-debatten visat att debattklimatet i hög grad präglas av känslomässig identitetspolitik. Där personangrepp är också vanlig förekommande, framför allt mot NATO-motståndare.
– Vilka som utsätts för flest personangrepp i en fråga kan ge en fingervisning om hur den dominerande åsiktskorridoren är konstruerad och vad som ses som den mest politiskt korrekta åsikten. Min forskning kan därmed bidra till att förklara varför antalet svenskar som är positiva till Nato ökade 2014–2018, säger Linus Hagström.

Hagström avslutar sin artikel i Aftonbladet med följande: ”Säkerhetspolitik är fullt av inre motsättningar. Problem som kollektivt definieras som säkerhetsfrågor tenderar nämligen att hanteras som om de inte var eller borde vara en del av den normala politiken, med dess acceptans för öppna meningsskiljaktigheter. När alla tvingas att välja sida och ingen ambivalens tillåts, döljs eller undermineras politiken. Debatten krävs dock inte bara av säkerhetspolitiska skäl, utan även för att garantera att vi i vår iver att skydda demokratin inte beter oss lika odemokratiskt som fienden.” (Aftonbladet 8 april 2022)

När Washingtonbaserade CATO-institutets seniora forskare Ted Galen Carpenter skrev sin debattartikel (24/2) väckte den ont blod, för att den gav USA och NATO ett direkt ansvar för händelseutvecklingen i Ukraina. Titeln i magasinet ”1945” var talande: ”Warnings: How NATO expansion led to the current Ukrainian tragedy”…”We are now paying the price for US’s arrogance”.

Man borde fråga ledarsidorna i DN, Expressen och SvD vem T G Carpenter är: en Putinist eller vänsterflummare från Södermalm? Det borde inte finnas en rysk eller vänsterfixerad projektionsyta i debatten om NATO. Istället: att sakliga argument beaktas och bemöts. Carpenter gav 2019 ut boken ”NATO: The Dangerous Dinosaur”. Den är läsvärd. Frågan är vad vi ska kalla flera borgerliga dagstidningarnas återkommande drakoniska stämplingar, vilka alltmer liknar en ny form McCarthyism. Allt som avviker är ett hot… Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna. Året är 1948. George Orwells skrivningar ekar olycksbådande. 

Det är någonting djupgående som skett i Sverige de sista tjugo åren. De sista tio åren har det förstärkts. Det är en spricka genom hela samhället, genom hela landet. En osäkerhet och otrygghet breder ut sig vart man än blickar både i samhället och medialandskapet; den ekologiska katastrofen på jorden, klimatkrisen, energikrisen, organiserad brottslighet och gängkriminaliteten, och det grova våldet, som sprider sig överallt i samhället och långt ner i åldrarna, de vidöppna gränserna – kriminella, vapen och droger flödar okontrollerat, ett internet som öppnar för alla upptänkliga brott och förföljelse, sociala medier som hetsar och odlar gränslöshet och skapar utsatthet, precis som mobiltelefoner blir sociala vapen, suicidproblematiken och allt fler yngre som gör försök eller fullföljer, flyktingfrågan, skolkrisen, vårdkrisen, kvinnofrigörelsens bakslag, sexismens framåtmarsch, sexualiseringen och objektifieringen i massmedia och samhället, den stora ökningen av sexualbrott de sista 20 åren, trafficking, våld i nära relationer, integrationsproblematiken, segregation, parallellsamhället, pandemier och en omvärld som svajat betänkligt, synnerligen sedan 11 september 2001, med Irakkrig och Afghanistankrig i kölvattnet, födelsen av rörelsen IS/Daesh i maktvakuumet efter ett olagligt aggressionskrig och en värld med betydligt större spänningar och polarisation. Parallellt ser vi hur kontrollsamhället tar sig allt fler integritetskränkande uttryck och ingriper i våra liv. Ändamålen helgar medlen för att vi måste göra vårt land säkrare och tryggare. Vart är detta land på väg?

Är NATO plötsligt en lösning, en mental livboj, en projektionsyta, som nu ska bli en hörnsten i den nya svenska tryggheten? En tydlig jätte till fiende har återupptäckts och en enorm försvarsallians tycks vara enda räddningen. Det är som om alla samhällsproblem är så svårlösta men den här har verkligen en ”quick-fix”. Bara alla är överens om den, då kanske inte fasaden rämnar lika snabbt. Men är NATO en sådan organisation som även kan leda till kapprustning och skapar lokala och globala konflikter? Är NATO ett verktyg för USA mer än för säkerhet och stabilitet i Europa och Norden?

Frågorna är många men de måste debatteras och analyseras nogsamt inför ett eventuellt NATO-medlemskap. Kanske kapitlen nedan kan räta ut några frågetecken precis som det kanske blir fler efter läsning. Ibland måste man bara sätta sig ner och plita ner alla de rader man kan, för att ge sig själv svaret, varför man har antagit ett visst perspektiv och varför man gör ett specifikt ställningstagande.

0.2 Den förhärskande nationella doktrinen

Det finns geo-politiska analytiker vilka anser att de nationella perspektiven i NATO-medlemsfrågan, dels utgår från en föråldrad doktrin om länder som suveräna nationalstater vilka behöver kunna motstå angrepp från militära stormakter, vilket i sin tur leder till astronomiska försvarskostnader (vilket länder sällan har råd eller kapacitet för). Vilket dels är sammansvetsad med faktum att enskilda länder sällan eller aldrig utgör hot, utan främst om de är i försvarsallians med dominanta länder som sysslar med kapprustning, kärnvapen-terrorbalans och upprepad krigföring i maktsfärsbyggande syfte. Då blir behovet och hotbilden självuppfyllande.

Synen på och val av hantering av det s.k. säkerhetsdilemmat är avgörande. Men den har inte en given lösning utan en mängd perspektiv, beroende på historiesyn och hur vi analyserar samtidens händelser. Stater och försvarsförbund tenderar att uppfatta varandras upprustning och vidgade allianser som aggressiva snarare än defensiva, vilket leder till successiv upptrappning. Statsminister Andersson fick kritik när hon uttalade att en ansökan eller snabbt svenskt NATO-medlemskap då detta kunde destabilisera säkerhetsläget. Men utifrån teorier och praxis kring ”säkerhetsdilemmat” var uttalandet helt logiskt. Alla konkreta handlingar i svensk politik får konsekvenser. När slutade politiker, ledarsidor och debattörer tror på det?

I Sveriges exempel är ”trappstegen” – Individuellt Partnerskap och Partnerskap för fred – med det slutliga inträdet genom värdskapsdörrar (Ds 2015:39) så pass vidöppna att omvärlden närmast betraktar Sverige som ett NATO-land redan nu. USA-samarbetet har till och med pekat mot politiska gemensamma aspirationer. Under den nyckfulle Donald Trumps mandatperiod fördjupades detta samarbete 2018 med en socialdemokratisk signatur. Fanns det inte ett enda frågetecken kring var USA och dess ledarskap var på väg? Att ingen tvekan fanns, reser stora frågetecken.

Värdlandsavtalet med NATO var i egentlig mening den dubbla vägens omöjliga vandring. Här började svensk utrikespolitik gå en allvarlig kräftgång. Sett till regeringsförklaringar och verklig praktik. Det var det socialdemokratiska edsvurna löftet om alliansfrihet som skulle kombineras med att illusionen att NATO kunde kliva rakt in Sverige utan säkerhetspolitiska implikationer. Det här måste nog ses som bland det mest enfaldiga Sverige Riksdag företagit sig på många år [ursäkta mitt ordval, men det är i backspegeln jag tittar]. Kritiken från många håll var skarp, men eftersom en offentlig debatt hölls borta och riksdagen hade majoritet (V lade ner, MP drogs med i moraset, SD var emot, men ville inte skjuta beslutet på framtiden), så trillade frågan igenom.

Det är samma sak med de följande bi- och trilaterala avtalen med USA. Där Finland också dragits in i soppan. På tur stod då (2016) också avtalet med Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation. När Sveriges försvar säger att vi kan ställa om på ett dygn, begriper de flesta hur långt samarbetet har gått. De små stegens tyranni, snart i klorna på USA som befälhavare. Eller mot den västliga slutliga ”stora friheten” med kärnvapen som garant.

Det som präglade debatten (maj 2016) var att riksdagen utgår helt från Sverige som ensam nationalstat i en värld där inte Europeisk Unionen eller Lissabonfördraget existerar. Varken försvars- eller solidaritetsklausulerna däri nämndes. Där länder inom EU solidariskt kan och ska stödja, hjälpa och försvara varandra i kris och krig. Ihjäl-tigandet är ett s.k. diskursivt förhållningssätt, en förnekelsedoktrin, där NATO-förespråkare kategoriskt marginaliserar EU. Istället låter man NATO ha monopol på ansvar och försvarsförmåga där samtidigt ett utökat NATO är faktorn som destabiliserar det säkerhetspolitiska läget genom östutvidgningen och mängden vapensystem och kärnvapen re-lokaliserade dit.

Allt detta ovan nämnt, utgör grunden, avtal på avtal, för att Sverige närmat sig NATO och USA så pass långt att man säkerhetspolitiskt hamnat i ett läge där landet inte längre kan betrakta sig som alliansfritt och där NATO-medlemskap realpolitiskt närmast tvingas på. Det har skett i socialdemokratisk regi, med många socialdemokratiska initiativ och avtal, med en socialdemokratisk försvarsminister. Nu återstår bara att snubbla över tröskeln för att komma in i den varma gemenskapen av ett nytt kallt evigt krig och en amerikansk överbefälhavare.

Sverige har under femton år matats med diverse hotbilder på ett sätt som emellanåt påminner om ryska mediers förvrängningsmani eller dubbeltänkande i Orwellsk bemärkelse taget från romanen ”1984”. Orsakerna till Rysslands u-sväng och nya doktrin, praktiserad 2008-2014, vill man helst inte analysera historiskt i ett europeiskt perspektiv med fokus på 90-talets stora misstag. Utan främst värderas i det militära agerandet och den nya säkerhetssituationen – för NATO. Sammanhangslösheten fördunklar. Men verkar också vara nödvändigt, för opinionsbildningen. Då USA:s historia är fylld av tveksamheter, interventioner, oprovocerade aggressionskrig och krigsförbrytelser.

0.3 Påverkansarbete från främmande makt, makter att skydda sig mot – dilemmat som kan slå knut på sig själv

Försvarets och militärers synsätt får ofta bilda doktrin och ges ett tolkningsföreträde ofta bottnande i amerikansk underrättelsetjänsts partiska analyser. Man gör emellanåt USA och NATO:s språkbruk och perspektiv till sitt. Till slut har man en alternativ verklighet som dock är mer finstilt och subtil jämfört med statliga ryska mediers eller myndigheters överdrifter vilka som regel kan avfärdas tämligen lätt. Men visst rör sig påverkansarbetet i en mängd sociala medier, precis som i tidningarnas kommentarsfält. Rysk påverkan är påtaglig. Men det kräver initierad kunskap och välgrundade fakta för att genomskåda vad som sker på exempelvis internet.

USA:s påverkansarbete under åratal skulle förmodligen sällan eller aldrig hamna under luppen från Myndigheten för psykologiskt beredskap. Eventuella försök till hjärntvätt eller opinionsbildning kommer nämligen då från rätt håll. Rekryteringen till ny generaldirektör – någon på utrikesdepartementet passade som handsken – var ingen utanför den innersta kretsen. Det blev en f.d. riksdagsledamot från moderaterna som varit ordförande i försvarsutskottet. En före detta rektor vid försvarshögskolan. Tillika f.d. generaldirektör vid Folke Bernadotteakademin, en tjänst som aldrig utlystes trots regeringens beslut om ny utnämningspolitik 2006, där tjänster skulle tillsättas i öppenhet och genom utlysning.

Regeringen följde då inte sina egna regler och till Dagens Eko sade biståndsminister Gunilla Carlsson att man inte agerat på samma sätt som man kritiserat socialdemokratiska regeringar för. Partikorruption och rättshaveri är betyget. När ”moderaten Henrik Landerholm från Strängnäs jobbet som chef för hela den svenska insatsen i norra Afghanistan” var Kent Härstedt i utrikesutskottet kritisk då regeringen inte annonserat jobbet offentligt, utan enbart inom regeringskansliet. Offentligt valde Carl Bildt då att inte kommentera frågan.

Regeringen bröt mot egna föreskrifter och teg ihjäl kritik. Från första början hamnade nu den nyinrättade myndighetens generaldirektör (start 1 jan 2022) i blåsväder när informations-sekretessen var under all kritik och kunnat utnyttjas av främmande makt. Både detta, bakgrund och rekrytering, reser frågetecken. Inte av misstankar utan kring olämplighet.

Kritiken mot utredningens förslag om en ny myndighet vars svidande, den sågades internt i regeringskansliet innan den överlämnades till inrikesminister Mikael Damberg, hård kritik sades komma från tjänstemän under försvarsminister Hultqvist. Ett exempel var ”att insatser för att motverka påverkansoperationer getts en alltför framträdande roll i utredningen på bekostnad av att stärka samhällets allmänna beredskap i krislägen”. I efterhand känns det (subjektivt sett) som om detta ändå i praktiken är en av de mest framträdande uppgifterna. MSB får fortsätta syssla med det breda beredskapsarbetet och samverkan mellan myndigheter.

Här är en av stötestenarna i dagens komplexa värld. Att motverka påverkansoperationer, kan handla om hantera agenter opererande via sociala medier och internet. Hur ska kritiska åsikter från ett politiskt fält inrikes, eller från personer och nätverk utomlands, sorteras bort från sammalydande påverkan från främmande makt? Å ena sidan vet man mycket väl vilka personer (ett drygt 30-tal ryska medborgare) som opererar på svensk mark och socialiserar sig (ex.vis under Almedalsveckan). Å andra sidan är misstänkliggörande och åsiktsregistrering är bara en tangenttryckning bort.

Raderingen av delar av Europols gigantiska databaser är ett exempel där man närmat sig amerikanska NSA:s arbetsmetoder med underrättelsetjänst som illegala spanare i datamaterial av personligt känslig karaktär, även bland individer som aldrig varit misstänkta för brott. Men i EU satte man ändå stopp för det som USA fortsätter med rutinmässigt av dataströmmar och digitala arkiv. Det paranoida kontrollsamhället tar ytterligare ett steg framåt. Å tredje sidan är USA:s representanter och påverkansarbete från den ”goda” eller ”rätta” sidan. Att få reda på graden av kontraspionage mot USA:s spionage är lika hemligstämplat som okänt. Det är Kina, Ryssland och Iran som återkommande namnges.

0.4 Den socialdemokratiska linjen att bryta mot Europadomstolens dom

Den 25 maj 2021 fälldes Sverige i Europadomstolen för brister i FRA-lagstiftningen (Försvarets Radioanstalt ansvarar för signalspaningen mot utrikes företeelser). Istället för att åtgärda problemen röstades en utökad FRA-lag igenom i riksdagen i november. Lagändringsförslaget innebär bl.a. att utländsk säkerhetstjänst fr.o.m. 1 januari kan få direktåtkomst till personuppgifter som Försvarsmakten och Försvarets Radioanstalt (FRA) samlar in. Kravet tas bort för att signalspaning endast får ske när det hotar Sverige eller svenska intressen. Domen i Europadomstolen slog fast att FRA-lagen strider mot Europakonventionen när det gäller flera brister i skyddet för den enskildes integritet, ändå gavs FRA än ett mer utökat mandat utan justeringar.

Erik Lakomaa skrev i krönikan ”Regeringen vänder FRA-lagen mot svenskar”:

”Att Sverige redan delar övervakningsdata är inte heller okänt. I dokument som läcktes av visselblåsaren Edwards Snowden 2013 framgår att Sverige redan då var en ”särskild samarbetspartner” (med kodnamnet ”sardine”) och att Sverige hade tillgång till NSA:s övervakningdatabas och sökmotor XKeyscore – något som i princip förutsätter datadelning. Av dokumenten framgår för övrigt att man delade avlyssningsinformation redan 2004, det vill säga långt innan FRA-lagen legaliserade insamlingen av datan. Vidare framgår av Snowdendokumenten att NSA särskilt lyft fram Sveriges svaga skydd för enskilda som en fördel vid samarbete med Sverige.” 

Försvarsminister Peter Hultqvist uttalade sig aldrig i sak kring de enskilda punkterna som kritiserat hårt och fällts i Europadomstolen eller de nya lagändringarna, utan hänvisade i allmänna ordalag förändringarna i det utrikespolitiska säkerhetsläget som skäl och nödvändighet. Legaliteten syntes komma i andra hand. Söker man på nätet, är det hart när omöjligt att finna en kommentar från justitieminister Morgan Johansson kring FRA. Faktiskt anmärkningsvärt!

Kärnan handlar om att Sverige och Finland är transitland för en stor del av internettrafiken från Ryssland. Utökningen av FRA-lagen öppnade dörren än mer för amerikansk signalspaning (genom s.k. spegling m.m.) som när den går på objektet eller individen är direkt spioneri (synnerligen när inte brottsmisstanke föreligger). Är det den världen av brustet förtroende och fördjupad gränslöshet vi ska bygga framtiden på? Att ändamålen helgar medlen och vi bara tittar bort när främmande makt, sätter klorna i en annan främmande makt, inom vår egen nationella digitala infrastruktur?

Allt leder till ett etiskt och illegalt moras där Sverige utnyttjas som en bricka i stormaktspelet. Där Ryssland angriper Sverige just på grund av det i dag mycket nära samarbetet och formella försvarsavtalen med USA och värdlandsavtalet med NATO. Ju mer samröre med USA, ju mer öppna dörrar för amerikansk signalspaning i de svenska internetflödena, desto mer ökar konflikterna och hotbilden. Ännu ett självuppfyllande faktum i att skapa stämningar för en NATO-anslutning. Så vem är det som sysslar med påverkansarbete under ytan? Många parter och aktörer, inte bara en.

0.5 Regeringsföreträdares återupprepade besök i Konstitutionsutskottet (KU)

0.5 a) I den s.k. IT-affären 2015 – kring bristerna i Transportstyrelsens otillåtna outsourcing – underlät förvarsminister Hultqvist att informera statsministern och riksdagen (försvarsutskottet) om det faktum att känslig information kunde hamnat i händerna på främmande makt. Både MUST och SÄPO ansåg att all information i haveriet är att betrakta som läckt. Försvarsutskottets ordförande Allan Widman konstaterade faktum, att Hultqvist och Ygeman har suttit på kunskapen under mer än ett års tid (där man ungefär samtidigt erhållit informationen) och ingen av dem agerat för att den brottsliga verksamheten ska avbrytas (SÄPO markerade hårt) och de hade inte heller informerat statsministern.

Hotet om misstroendeförklaring kommer verkställas, sa då Allan Widman (L). För honom framträdde bilden att man inte ville att informationen skulle komma fram. Ett enigt konstitutionsutskott beslutade i juni 2018 att kritisera regeringen för hantering av IT-skandalen. Ygeman fick kritik men inte Hultqvist. I sak gjorde han närmast samma fel, men hanterades med silkesvantar. Trots att han i förhören inte svarade eller utvecklade sina svar vid flera tillfällen. Arrogant och ansvarslöst. Skäl nog för kritik.

Hans Wallmark (m), ledamot i försvarsutskottet yttrade sig över saken så här efter första informationen:  – Vi har fått några svar, men jag tycker att det återstår många svar. Det försvarsministern har bekräftat är att han har känt till det här från mars 2016 och han har ställt kontrollfrågor till Försvarsmakten, men har i sin tur inte informerat andra ministrar eller Sveriges statsminister och det är djupt allvarligt.

I en kommentar i Sveriges radio blir läsaren varse det kanske anmärkningsvärda förhållandet, att försvarsministern var populär i breda allianskretsar och Alliansen våndades och backade när Löfven vägrade avsätta honom. Hultqvist slank igenom det finmaskiga nätet i riksdagen och misstroendeomröstning genom Löfvens politiska rävspel. Ygeman dök senare upp igen i en annan kostym. De två ministrar som gjort de största misstagen hänger kvar. Eftersom ansvaret ytterst var statsminister Löfvens, skyddade han sig själv, även genom att avfärda kritiken och anmälan till KU som oansvarigt. När han själv tidigare sagt att affären var ett haveri. Och de borgerliga partierna såg ingen annan försvarsminister från (S) som duglig nog. Svensk politik byggde åter på feghet, en obskyr maktkorruption och oförmåga att finna bättre ledarskap.

0.5 b)  I maj 2020 klarnar konturerna för underskotten i det svenska försvaret när man står inför långsiktiga försvarsbeslut. Moderaternas förhandlare Pål Jonson och Hans Wallmark skrev i ett debattinlägg: ”Försvarsminister Peter Hultqvist har systematiskt försökt spela bort försvarsberedningen, tillsatt en analysgrupp utan möjlighet att utföra sin uppgift och mörkat underskott för försvarsekonomin i miljardklassen”

Allan Widman (L): ”Regeringen har inte lagt två fingrar i kors för att utreda hur 55 miljarder bara kunnat försvinna genom Försvarsmaktens överplanering och dubbelinteckning”… ”Peter Hultqvist, som borde ha varit mest oroad över detta som ansvarig minister, tycktes ta det hela med ro”.

I ett inlägg tillsammans med partiledaren Nyamko Sabuni (L) är slutsatsen att ”regeringen misskött styrning och uppföljning av Försvarsmakten och medvetet mörkat de kostnader som nu benämns som oundvikliga. Ansvaret vilar tungt på statsrådet Peter Hultqvist”.

Försvarsmakten larm om att det saknades 55 miljarder – var precis det beloppet Allan Widman nämner ovan. I februari 2020 justerades det till 60 miljarder för åren 2021–30 i en sammanställning från försvarsdepartementet. Förklaringen var att Försvarsmakten använt pengarna till annat än beredningen föreställde sig. Till annat!? Under den senaste förhandlingsrundan hade Hultqvist redovisat kostnadsökningar på ytterligare 15 miljarder som inte varit kända. Hultqvist hade då för egen del inte bemött kritiken. Att det pågick en enorm pengarullning i försvarssektorn skulle alltså passerat obemärkt i regeringskansliet.

Det var i februari 2018 som regeringen gav Statskontoret uppdraget att gå igenom hur ekonomiska rutiner fungerade i och mellan Försvarsmakten och försvarsdepartementet. Initiativet kom från Hultqvist. Slutsatsen i rapporten i december 2018 blev hård kritik i båda riktningarna och en uppmaning att skärpa alla former av styrning och kontroll. 18 månader senare var facit att totalt 75 miljarder av statliga medel förbrukats utan att informationen nådde fram till riksdagens partier och folkvalda politiker. Utkrävdes något ansvar? Eller undkom Hultqvist igen för att medlen ändå gick till ”rätt” sak? Om 15 miljarder kronor försvinner, eller går över budget utan avisering, brukar den ansvarige få lämna skrivbordet.

0.5  c) & d)  Under våren 2017 var två nya fall rörande försvarsminister Peter Hultqvist i hetluften. Ett rörde undanhållande av information från Riksdagen kring miljardaffären med den nya superubåten A26. Det andra fallet rörde jävsmisstankar i samband med att Hultqvist fick ett hyreskontrakt på Östermalm i den militära stiftelsen MHS-bostäder. Ska man säga, sin vana trogen, så vägrade Hultqvist att svara på vissa frågor helt. Konstitutionsutskottet behandlas respektlöst och som en transportsträcka. Nonchalansen är högst anmärkningsvärd.

0.5 e)  När än mer vatten runnit under broarna, så kommer nu (22/1-2022) ubåtsaffären åter till konstitutionsutskottet. Allan Widman (L) anmäler försvarsminister Hultqvist, då Riksdagen inte har fått godkänna tilläggsbeställningar rörande ubåten A26, vilket strider mot praxis och tidigare tillkännagivanden. Omfattningen på tilläggsbeställningen har ett värde av 5,2 miljarder kr, vilket måste ses som ”viktigare materialbeställning” och därigenom måste kravet på inflytande från riksdagen infrias. 5,2 miljarder extra – utan budgetjustering och finansiering. Hur kommenterar f.d. finansminister Magdalena Andersson detta? Eller Damberg i dag?

0.5 f)  Medlemskap i Joint Expeditionary Force (JEF). Försvarsminister Peter Hultqvist började kring 2015 att manövrera mot ett närmande av JEF då var Storbritannien samtidigt på väg att ta över befälet för NATO:s insatsstyrka Very High Readiness Joint Task Force (VJTF), med syfte att snabbt mobilisera vid ett eventuellt krigsutbrott i Baltikum.

Det få talar om är att NATO-länderna förfogar över tämligen få ”skarpa” förband som kan sätt in med kort varsel. Inom NATO avtecknar sig rutinen att insatser och stora övningar bygger på att förbanden inom NATO roterar, vilket också gör att förr eller senare korsas JEF- och NATO-uppdrag.

I Svenska Dagbladet rapporterade man hösten 2015 om att allt tydde på att regeringen planerade för att svenskt medlemskap i JEF. Då avfärdade Hultqvist uppgifterna med att det inte pågick någon beredning i regeringskansliet. I Sveriges riksdag anklagades försvarsministern för mörkläggning och att ta Sverige närmare NATO utan att informera någon. Under tiden drev regeringen JEF-spåret vidare och 2016 skrev Hultqvist under ett avtal om fördjupat samarbete med Storbritannien. Sverige anslöt sig sedan till JEF vid en ceremoni vid Karlbergs slott 2017. Väl varande ett faktum började det om i riksdagen, Peter Hultqvist KU-anmäldes för att ha vilselett försvarsutskottet.

Moderaternas ledamot Lena Asplund ansåg att ”ett svensk deltagande i JEF skulle innebära ett substantiellt steg närmare centrala processer i Nato” – och menade att ”kommunikationen från statsrådet Peter Hultqvist varit i bästa fall motstridig”. Hultqvist försvarade sig med att han ”vid varje rådande tidpunkt” hade ”lämnat korrekt och relevant information”. Men att lämna information är något helt annat än att man tar regeringsbeslut eller ministerbeslut. Här borde anklagelser och kritik om ministerstyre varit följdriktigt.

Att JEF under 2019 ledde ett av NATO:s mest framskjutna marina insatsförband talas det tyst om. ”Med svenskt deltagande i JEF är det bara en tidsfråga innan svenska soldater underställs samma brittiska befälsstruktur som Natos snabbinsatsstyrkor. För en regering som hävdar militär alliansfrihet och avvisar Natomedlemskap kan det vara en politisk belastning” (SvD 2019-07-04).

KU:s granskningsbetänkande 2018 drog slutsatsen ”att oklarheter hade förebyggts om försvarsministern lämnat viss information i ett tidigare skede än vad som nu gjordes”. Därmed sattes punkt för JEF-ärendet som pågått i riksdagen under fyra år.

Under 2018 signerade Hultqvist ännu ett avtal om den operativa gemensamma kapaciteten för JEF:s övriga åtta medlemsländer; Finland, Danmark, Norge Estland, Lettland, Litauen, Nederländerna och värdnationen Storbritannien. Året efter genomfördes övningen Baltic Protector med två svenska Visbykorvetter, på Östersjön, allt under brittiskt JEF-befäl med totalt 3850 soldater och ett 20-tal stridsfartyg.

Befälhavare för övningen var kommendör James Parkin (UK) som under 2019 var marin befälhavare över NATO:s snabbinsatsstyrka ”Initial Follow on Forces Groups – IFFG). Parkin beskrev JEF:s inriktning på följande vis: – Troligen skulle en stridsgrupp från JEF vara först på plats vid en kris i Norra Europa eftersom vi redan är där. Vi är anpassade för att ingå i en större Natostyrka men kan också operera på egen hand.

Försvarsdepartementets hemsida gav utförlig information om JEF-övningen i Östersjön och det svenska deltagandet, men inte att JEF-befälet parallellt leder en NATO-styrka. Den svenska regeringen försökte fortfarande sopa undan NATO-delen av JFG-styrkan. När Peter Hultqvist tillfrågades av Svenska Dagbladet blev svaret att ”Storbritanniens ledning av IFFG är ett nationellt beslut som inte kommuniceras med Sverige inom ramen för JEF”.

Man ska inte heller glömma Sir David Richards tal inför Royal United Services Institute, med visioner om tillämpningar, ”JEF kommer att kunna projicera makt med global effekt och inflytande… Ingenstans är detta viktigare för oss än våra vänner i Mellanöstern och Gulfstaterna…” Det är här kristallklart att JEF även har en särskild avsikt gentemot länder som Israel och Saudi-Arabien. Länder som Sverige inte har alls samma förhållande till som USA och Storbritannien. Som nation måste Sverige se vidare, i både vad och hur JEF kan användas globalt. Där befälet inte är vårt. Vilken kan ge stora utrikes- och säkerhetspolitiska följder.

När JEF kallas in kommer det i första hand vara ett beslut från NATO eller direkt komma från Storbritannien som är värdland och befälhavare. I operativt avseende kan man inte försöka påstå att Sverige är alliansfritt. Storbritannien kan operera med JEF självständigt, ja, men förmodligen aldrig utan NATO:s insyn och godkännande. Det är en del av NATO:s portalparagrafer, att medlemsländerna förhåller sig solidariska mot övriga medlemmar.

Det är så här socialdemokratisk alliansfrihetspolitik pö om pö ansluter sig till NATO och betraktas som en NATO-allierad. Allt utfört av en socialdemokratisk försvarsminister som mörklägger och utan – eller med bristfällig information – leder in Sverige i samverkan och försvarsavtal med NATO-länder. Har Peter Hultqvist eller socialdemokraterna som parti en dold agenda?

Övningen Baltic Protector ingick i den internationella storövningen BaltOps som 2019 innebar 18 nationer med 12000 personer, 44 örlogsfartyg och 40 stridsflygplan och helikoptrar. BaltOps planerades och fördes under befäl av chefen för den amerikanska andra flottan. Är detta den alliansfrihet socialdemokraterna talar om i sin regeringsförklaring? Kan man överhuvudtaget förstå att Ryssland kunde ha invändningar när USA och stora delar av NATO utnyttjar territorialvatten i alliansfria stater? Denna typ av krigsspel är USA fullt medvetna om, att dessa både är provocerande och eskalerande när USA:s militära styrkor befinner sig i Rysslands absoluta närhet. Det är vad samarbetsavtalen ger Sverige tillbaka, de har dragit in oss i en sådan djup delaktighet och polarisation att majoriteten av Sverige nu tigger om att bli medlemmar i NATO. Så vi kan ges säkerhetsgarantier vi aldrig förut behövde. Putin har slutligen blivit en nyttig idiot för svenska NATO-anhängare, precis som Sverige tycks ha blivit en nyttig idiot för USA och NATO. Det är naturligtvis ett perspektiv bland många.

0.5 g) Kärnvapenfrågan.

Socialdemokraterna var drivande under många för att nå slutmålet med en resolution i Förenta Nationerna (FN). När utrikesministern Margot Wahlström 2019 plötsligt deklarerade att regeringen inte kommer att inte underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, bröts en svensk tradition att aktivt verka mot kärnvapen – det största hotet mot mänsklighetens och jordens överlevnad. Samma år, 2019, meddelar Wallström att Sverige aktivt ska verka för ett Centrum för Nedrustning inom FN (i dag Common Security 2022). Trovärdigheten var och är mycket låg, när Sverige nu har dragits allt djupare in i NATO-samarbete och försvarssamverkan med USA – vilka är världens största kärnvapenallians respektive kärnvapenmakt.

Ingela Mårtensson, Kvinnor för Fred, berörde problematiken ovan i en debattartikel i SvD och ställde den adekvata frågan ”På vems mandat agerar Peter Hultqvist?”. Där många klart kan se att försvarsminister Hultqvist drivit Sverige till en totalt förändrad säkerhetspolitik, vilket inte haft stöd hos det svenska folket. Sverige hade blivit ett land, en militär bananrepublik, där man bjuder ut vårt land och våra vatten för övning av krig och testning av vapen (t.ex. Vidsel) och samtidigt bidrar till ökade spänningar i närområdet.

”Som ordförande i försvarsberedningen 2014 medverkade han (Hultqvist) till att begära att Sverige skulle sluta värdlandsavtal med Nato. Beslut togs av den då borgerliga regeringen mitt i sommaren – även den gången – och två månader senare skrev ÖB under avtalet på Natos toppmöte i Wales. Principbeslutet hade tagits redan fyra år tidigare utan att riksdagen eller medborgarna var informerade. Avtalet innebär att Nato kan upprätta högkvarter på svensk mark såväl i fredstid som i krig – visserligen med godkännande av Sverige men med tanke på hur vi nu accepterar Natos krav så kan vi befara det värsta. Kärnvapen nämns inte alls”, Ingela Mårtensson, Svenska Dagbladet 23/7 2019.

Kritiken var hård från Olof Palme Internationella Center/Olof Palmes Minnesfond, där Anna Sundström och Pierre Schori, klarsynt skrev debattartikeln ”Sverige måste skriva under FN:s kärnvapenförbud” (augusti 2021).

”FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet. Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen”

Det är uppenbart att det är försvarsminister Peter Hultqvists linje i (s)-regeringen som har segrat. När USA:s försvarsminister James Mattis i brev (hemligstämplat) till svenska regeringen hotade – att om Sverige avsåg att skriva under konventionen så skulle det få konsekvenser för vårt internationella militära samarbete – underförstått NATO och USA. Då gick genast gick Hultqvist ut och sa att vi aldrig skulle riskera våra militära samarbeten. Ministerstyre. Därefter tillsattes en utredare som bekräftade samma inställning. Margot Wallström rättade tigande in sig i ledet. Eller ska vi säga att hon fick nog. Hon gick.

Man bör åminna sig ett par saker i sammanhanget. Det finns NATO-länder som i avtalen skrivit in att de varken ska ha kärnvapen på sitt territorium, oavsett freds- eller krigstid, de länderna är Island och Litauen. Hans Blix belyste logiken och argumenten i SvD för att Sverige borde skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Är Island och Litauen drabbade av konsekvenser i det militära samarbetet inom NATO? Det finns två viktiga punkter att anmärka i detta. USA:s försvarsminister James Mattis hade ett behov att säkerställa det möjliga behovet av kärnvapenplacering eller transitering för kärnvapen inom svenskt territorium. Då vet vi det. Och försvarsminister Peter Hultqvist tog inte med sig en öppen fråga till riksdagen, om Sverige skulle hävda sin rätt att inte vara en kärnvapenlokal. Det var rädslan för störda relationer till USA som skulle styra, inte hur Sverige vill ha sina konkreta avtal och krav uppfyllda gentemot NATO. Då vet vi det 2. Peter Hultqvist är en riskabel ja-sägare som varken värnar socialdemokratisk eller miljöpartistisk inriktning om ett kärnvapenfritt Sverige. Lika allvarligt är att han hoppar över den demokratiska ärendegången.

En minnesvärt uttalande från Sverige regering kom i DN-debatt 2016-02-28, underskrivet ministrarna Margot Wallström och Peter Hultqvist:

”…Därför ger regeringen nu den nyligen återupprättade Folkrätts- och nedrustningsdelegationen i uppdrag att pröva en svensk anslutning till den humanitära utfästelsen med syfte att nå ett internationellt förbud mot kärnvapen. Dagens oroliga värld behöver fler, inte färre, regeringar som vågar formulera visioner om fred, säkerhet och internationell nedrustning…”

Margot Wallström hade varit aktiv i politiken i 40 år och inträdde i riksdagen 1979 när Olof Palme var statsminister. När Wallström beträdde Utrikesdepartementet 2014 hade hon fyra huvudpunkter med sig (omtalat i en intervju i DN), de fyra F:en: Fred och säkerhet i vårt närområde, FN i fokus, Folklig förankring och Feministisk utrikespolitik. Det var en stor förlust att socialdemokraterna och svensk utrikespolitik förlorade Wallström. Allt för att en person ska få som han vill. Löfven gav sitt bifall. Som gör så att USA snart får som de vill: kontroll över Sveriges försvar genom en snart oundviklig NATO-anslutning och en skärm till i sitt skyddande kärnvapenparaply.

Socialdemokraterna har sedan dess (2014) gått alltmer vilse och trasslat in sig dussintals bilaterala kopplingar till än fler NATO-länder genom Hultqvist-doktrinen. Men Sverige och socialdemokraterna har i praktiken lämnat alliansfriheten långt bakom sig. Partiprogram och hemsidor för (s) framvisar en tom kuliss med läpparnas bekännelse. Det allvarliga är att denna process under 8 år har lett till en allvarlig säkerhetspolitisk försämring, en geo-politisk förskjutning och destabilisering. Vilken man vägrar erkänna, från alla möjliga håll. Märkligt är därför, varför behövs då NATO i närområdet alls? Ena stunden är NATO inget som påverkar alls, i nästa stund är det NATO som räddar oss i en alltmer osäker instabil omvärld NATO själv varit delaktig att skapa.

0.6 Summerar man försvarsministerns politiska vandring…

…affärerna, slarvet, den enorma pengarullningen och underskotten, oförankrade försvarsinvesteringar, utländska avtal utan förankring eller information, underlåtenheten, den totala undfallenheten inför USA:s spionage på Sverige, att sänka förslaget om kärnvapenförbud för att rädda de militära samarbetsavtalen med USA och NATO, samt det återkommande valda tigandet inför KU – då borde nog vän av rätt och ordning per omgående entlediga Hultqvist från tjänsten som försvarsminister. Han har närmast agerat som en mullvad, ett ombud för NATO-inträde genom ständigt successiva avtal, där Sverige nu måste välja att löpa linan ut eller backa ett antal steg och göra ett omtag för att bibehålla någon form av alliansfrihet (t.ex. Finland, men inte NATO).

Det verkar vara de omfattande kontakterna och goda relationerna Hultqvist byggt upp internationellt, som står över all kritik. Hultqvist får sitta kvar för att han värnar försvaret (alltid en moderat käpphäst) och tycks besitta gedigen kunskap, vilket är skälet nog för den borgerliga oppositionen i stort släppa saken i riksdagen, trots återkommande hård kritik i försvarsutskottet eller KU. Hultqvist håller hårt i sina frågor och ansvarsområden som en direktör i sitt eget företag. Men har en förmåga att undkomma formellt ansvarsutkrävande. Han har hittills varit ”rätt” person även för de borgerliga partierna. För att Hultqvists spår leder rakt till NATO. Legalitet och rättssäkerhet kommer på glid. Dessvärre riskerar regeringskansliet skapa en mer sluten och intransparent kultur. Vilket även kan återspegla sig i rekrytering och urval.

Granskar man rekryteringen av ny generaldirektör till MSB (ansvarar under justitiedepartementet) känns det som motsatsen (jämfört Myndigheten för Psykologisk Beredskap), det var en mycket kompetent tjänsteperson med gedigen internationell erfarenhet och bredd, inte från regeringskansliet slutna korridorer. Regeringens utnämningar är dock inte något lotteri. Det finns en tydlig medveten linje. Att en (s)-regering väljer en moderat ”hök”, till Myndigheten för Psykologisk Beredskap, talar sitt eget tydliga språk. Man håller frågorna i en viss krets med visst synsätt, där en särskild gemenskapen går över partigränserna.

Kvarstår gör samtidigt frågan, varför tillät man inte MSB – Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap – utvecklas och ha ett samlat ansvar för frågorna? Precis som förslaget om inrättande av samverkansforum mellan myndigheter i frågorna, vilket delvis försvann efter kritiken. Ett av svaren är att försvarsdepartementet ville hålla frågorna i en mycket snäv krets. Direkt underställda regeringen. Transparens motverkades, även mellan departementen och myndigheter. Högst ansvarig är försvarsministern Peter Hultqvist i sitt tornbygge.

Ytterligare ett av svaren är politisk kontroll. Begränsa insyn ett annat. Genom att separera myndigheters möjligheter till bästa helhetssyn, vilken faktiskt skulle kunna kritisera en regeringspolitik och dess kontaktvägar, att bibehålla integritet. Nu kan den nya myndigheten bli mer ett politiskt redskap än vad många hade tänkt sig. Eller precis som en viss regering har tänkt sig, inte riksdagen som så ofta lämnats utanför regeringskansliets alla turer.

0.6.1 När eldfängda händelser nyligen brast ut i våldsamma upplopp – krävs helhetssyn – polarisationen måste brytas

Påskkravallerna på flera håll i landet, orsakade av möten som skulle praktisera bränning av den heliga Koranen, så blir eftermälet och förklaringen att det är islamister som uppviglat. Myndigheter lägger skuld på andra länder och muslimsk fundamentalism. För den som känner muslims kultur, är man nog beredd att erkänna att även sekulära och moderata muslimer (även i Sverige) skulle känna vrede inför att en helig skrift ska brännas offentligt. Tänk bibelbränning framför Vatikanen i Rom eller Representanthuset i Washington eller Torahn vid Klagomuren. Läser man professor Mårten Schultz kommentar om Påsk-kravallerna i Svenska Dagbladet förstår man hur Svensk lagstiftning och praxis i dag tolkas. Schultz kommenterar avslutningsvis:

”Det har funnits förslag att stärka skyddet för trosfriheten. I riksdagen har för inte alltför länge sedan företrädare för Kristdemokraterna motionerat för att kriminalisera angrepp på uttryck för religiös tro. Men dessa förslag har inte fått något bredare stöd. Kränkningar av religiösa uttryck och urkunder är ofta tillåtna – även om det är kränkande för de troende… Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte är något som automatiskt följer av yttrandefriheten.

I andra rättsordningar tolkas religionsfriheten på ett annat sätt och ges ett mer långtgående skydd än i det sekulära Sverige. I sådana länder kan det vara förbjudet att skända religiösa urkunder. Även en sådan reglering är fullt förenlig med ett rättighetsperspektiv på vad en stat kan, får och bör förbjuda.”

Poängen är att yttrandefrihet inte behöver begränsas i ord, men möjligen i fysisk handling mot religiösa urkunder. Det bör riksdagen faktiskt beakta. Reaktionerna runtom i världen är inte främst uttryck för fundamentalism men för den muslimska världens upprördhet – man behandlar inte muslimer och Islam på så vis att polisstyrkor ska försvara någon som skändar en helig skrift. Det är en grov förolämpning och allvarlig provokation mot muslimer. Det finns en stor risk, att uttalandena från Myndigheten för Psykologisk Beredskap (MPB) snarast rättfärdigar regeringens politik som korrekt (hur polisen agerar utifrån rättsläge och praxis), då ansvaret riskerar att projiceras på islamister. Det skapar en ”god fiende” men kan polarisera både inrikes och utrikes, genom att man inte tar de inhemska religiösa grupperna på allvar utan att externa ombud är drivande. Människor på plats, har till syvende och sist personligt ansvar för sina brottsliga handlingar i upploppen.

När nästa myndighet Nationellt Centrum för Terrorbekämpning (NCT) har uttalat, att om Sverige förknippas med händelser som kan uppfattas som kränkande mot muslimer eller Islam bedöms det exempelvis öka hotet för ett inspirationsdrivet terrorattentat. ”Vi har tidigare sett att upplevda kränkningar kunnat fungera pådrivande på avsikten att genomföra terrorattentat”, säger Ethel Limén chef på NCT, utan att göra kopplingar till enskilda händelser utan ser det som en del i ett större sammanhang över tid. Följer gör konspirationsteorier och digitala plattformars verkningar, inhemska som utländska, som förhöjer konfliktnivån och ökar risken för attentat, enligt NCT:s bedömningar.

Det intressanta är att myndigheterna uttalar sig om oklara omständigheter och inte om förundersökningens eventuella misstänkta (vilket i sig lyder under förundersökningssekretess). Man föregår brottsutredning, misstänkta gärningspersoner och deras eventuella kommunikation och bevekelsegrunder. När NCT nämner att fenomenen odlar konspirationsteorier och plattformars aktiviteter, så sker något i samma ögonblick detta uttalas från NCT och MPB om islamistiska tendenser, då aktiveras både konspirationsteorier och digitala plattformar i det andra lägret, ofta med högerextremistiska eller ultranationalistiska kopplingar. Därför kan både NCT:s och MPB:s kommentarer bli kontraproduktiva då de för fram misstankar om islamistiska kopplingar till offentligheten, istället för att endast göra andra myndigheter uppmärksammade på digitala tendenser i Sverige och utomlands (vilket naturligtvis inte går att verifiera officiellt). För regeln är att ingen är skyldig fram till dess dom faller.

För mig som ”granskare” uppfattar jag att det kan vara samverkan mellan myndigheter som är bristfällig, då man tydligt kommunicerar mot samhället och massmedia, i jämförelse med att vanligtvis SÄPO aldrig kommenterar enskilda fall eller händelser. Det gör man dock nu, kring påverkan från främmande makt i termer av Ryssland. Visst ska vi vara medvetna om vad som sker i det fördolda, synnerligen när Ryssland riktar hot om direkta militära konsekvenser, då går inte hotbilden att förringa, SÄPO:s arbete är f.ö. inte något att avundas i dessa tider.

0.6.2 Samtidigt, i fallet med påverkan av  ”LVU-kampanjen” (LVU – lagen om vård av unga), så hade hot mot Sverige framkommit i kommentarsfälten på utländska sajter. MPB uttalar att det är svårt att värdera konsekvenser av desinformation. MPB gör inga bedömning om risker, men kommenterar att ”…hot och hat minskar yttrandefriheten och hämmar demokratin. Det blir ett maktmedel som även riskerar att hämma myndighetsutövning”.

Det man som betraktare funderar över, är när en demonstration sker, vilken tar avstånd till hotkampanjer och våld  (Riksdagshuset februari 2022), är hur lätt det är, att omgivningen kan betrakta dem som ombud (sett till massmedias uppgifter) och förringa eller misstänkliggöra, när det faktiska budskapet ändå har substans bland demonstranterna, där man anser att fall finns där social myndigheter begår övergrepp genom felaktiga omhändertagande av barn. I Sverige är det de facto så att fler barn med utländsk härkomst omhändertas enligt LVU, än svenska. Man får inte glömma, att desinformation också kan vara andra ledet i en kampanj som bygger på ett verkligt fall. Dvs exploatering och förvrängning av enskilda personers inlägg på sociala medier.

När socialtjänsten hanterar en s.k. orosanmälan, informerar tjänstepersonerna om socialtjänstlagen, att man först gör en bedömning om barnet ska omhändertas inom 24 timmar. Rent pedagogiskt och psykologiskt, upplever många vårdnadshavare att föräldraskapet är ifrågasatt från första stund och att hjälp och stöd till själva familjen kommer i andra hand. Bara en sådan här liten språklig småsak, kan vara förödande i arbetet att bygga tillit mellan medborgare och myndigheter. Socialpsykologiskt handlar frågan mer om det praxisuttalade hotet om omhändertagande (för barnets bästa), än när omhändertagande verkligen sker. I väldigt mänga länder och kulturer är fortfarande familjen kärnan och det allra heligaste. Att bara uttala ordet omhändertagande, passerar för många en bortre gräns där de upplever sin familj hotad. Språket är inte bara nyckeln, utan interkulturell insikt och förståelse är lika viktiga. Förebyggande arbete genom hembesök tolkas lätt som kontroll av familj och hemmet i sig, där istället barnavårds- och familjecentraler är bättre lämpade och neutrala mötesplatser. Den svenska långtgående sociala ”goda viljan” kan tolkas som integritetskränkande. Med fel bemötande och onödiga missförstånd, skapas lätt polarisation.

Sverige var det första land i världen som förbjöd barnaga, vilket skrevs in i föräldrabalken 1979. Det var omdiskuterat, många vill kunna fortsätta att ge sina barn uppfostrande smisk. I många länder är barnaga fortfarande tillåtet och förekommer i barnuppfostran runtom i världen. Det ska inte stickas under stol med att gränsen är svår att dra mellan misshandel och aga, även i länder med aga tillåten. I svenska myndigheters ögon kan föräldrar vara misshandlande, när föräldrarna själva bara gör som man alltid har gjort. I Skärholmen (Stockholm) är 69,4 procent antingen födda i utlandet eller har två utrikesfödda föräldrar. Hur möts kulturer och hur förändrar man beteende och värderingar hos vuxna? Det är en process som inte alltid fungerar, genom att man tvångsomhändertar barn, men det är sådana exempel som får stor spridning i sociala media. I många år, har kritik riktats mot undermålig samhällsinformation och grundläggande juridik för nyanlända, flyktingar och invandrare. Den kommer ofta för sent, den är otillräcklig. Väl ute i samhällslivet i de utsatta områdena, möter politiker bara upp kris och kaos. Utanförskapsområden blir områden ingen lyssnar till eller talar med. Den regelbundna dialogen och politiska samtalet behöver återupprättas, i hela landet, i alla områden. Rikspolitiken har en hemläxa att göra.

Barn som blivit omhändertagna enligt LVU har i oräkneliga fall försämrats. Exemplen är många när barn tagit livet av sig på HVB-hem. Det finns fall där man kan betrakta barn som kidnappade av myndigheterna och där de mental försämras, fysiskt skadas eller begår självmord. Det är ett faktum och är det fem eller tio barn per år, så är det fem eller tio för många. Myndigheter anmäler sig själva (Lex Sarah) i ärenden där allvarliga missförhållanden för förekommit, i beslutet eller insatsen, 263 anmälningsbeslut gick till IVO (2020) vilka berör kategorin Barn och familj. Att kritiken är utbredd finns belägg för, liksom att dagens socialtjänst har en utsatt position och arbetsmiljö dito. Öronmärkta ökade resurser till kommunerna är ett måste.

Vad utsatta föräldrar upplever, är deras egna upplevelser, det kan inte tas ifrån dem. Ett faktum som inte är desinformation. Kritiken mot Statens Institutions Styrelse (SiS) har varit omfattande och när kommuner själva ger detta omdöme, då är det ett allvarligt underkännande, precis som när Justitieombudsmannen ger kritik i så många enskilda fall. En aktuell doktorsavhandling gav svidande kritik över hur behandlingshem snarare sysslar med inlåsning än vård.  Familjehemsplacering är likaså komplicerat, där uppföljning ofta är otillräcklig och att hemmen i sig varierar åtskilligt i kvalité. Forskning pekar tydligt på att barn som placeras hos vänner eller släktingar klarar sig bättre, en lösning som inte är lika vanligt förekommande. Rättssäkerheten i processen har kritiserats under lång tid. Många föräldrar med ungdomar som omhändertas, ser dem komma tillbaka i sämre skick och med ett utvidgat skadligt socialt nätverk än tidigare. Det är den erfarenheten många föräldrar i utsatta och segregerade områden har. Det finns ofta skäl att hålla distans till socialtjänsten. Man känner att de inte är ett stöd utan snarare ett hot.

Summerat är det här ett omfattande misslyckande på så många plan för Sverige och svenska myndigheter gällande tillämpningen av LVU. Övergreppen och kränkande behandling på Bärby ungdomshem var en ren bedrövelse. I vanliga fall skulle massmedia skrika skandal och kräva socialministerns avgång sett till LVU-vårdens otaliga tillkortakommanden. Rikspolitiken tiger. Det intressanta är, generellt sett borde detta väcka stor uppmärksamhet och kritik från många länder i EU eller världen i stort. Där man även från UNICEF måste fråga sig hur Sverige arbetar för uppfylla FN:s barnkonvention.

När det blir internationell kritik eller drev via sociala nätverk, då skyddar man sig. I massmedia framställs det då som att svenska myndigheter alltid gör rätt och aldrig bryter mot lagen, när kritiken kommer från ”fel” håll. Att inlägg på sociala medier blir virala är kanske inte så konstigt. Det är heller inte så konstigt, att många med släktingar i avlägsna länder upplever Sverige vara ett mycket märkligt land. I dagens internetvärld utan gränser, kan det självklart utnyttjas av tredje part. Men man kan inte gömma sig bakom att allt är ”desinformation” eller uppviglat av islamister, det riskerar snarare bli ett sätt att disciplinera massmedia och opinionsbildning, med medveten återhållsamhet, för att främmande makt kan utnyttja kritik mot svenska myndigheter. Eller med följden att stigmatisera de som protesterar och demonstrerar mot missförhållanden. Misstänkliggöranden. Polarisation. Yttrandefriheten beskärs. En negativ spiral. En svensk tiger. För barnens bästa.

Det som Sveriges myndigheter sällan analyserar eller redovisar, är hur graden av påverkanskampanjer och terrorhot hänger samman med Sveriges val av säkerhetspolitik. Sedan 2016 har vi avtal med USA och NATO, 2018 fördjupades samarbetet, desto starkare band man knyter med USA och NATO, desto mer påverkanskampanjer och hot följer. Som USA-allierad följer USA:s fiender och kritiker som ett brev på posten (där Sverige förmodas stå närmare USA:s utrikespolitik, t.ex. i pro-israelisk bemärkelse där stödet för Palestina och muslimska länder antas minska). Självklart står där även Ryssland beredda, att öka trycket med cyberangrepp, påverkanskampanjer m.m. Det finns således en baksida man måste vara medveten om, när man går djupare in i den amerikanska maktsfären. När Sverige och svenska myndigheter misslyckas med sin inrikespolitik och myndighetsutövning (t.ex. SoL/LVU), så får man akta sig (preventiva och övervakande myndigheter) noga med att offentligt projicera protester och kampanjer som verktyg för islamister. Förstärkt polarisation blir följden. Myndigheters enskilda bedömningar, i specifika fall, borde stanna kvar inom korridorerna i en större utsträckning. När Sverige har verkliga brister och problem, studsar det annars tillbaka än mer, i en alltmer globaliserad och polariserad värld.

Tillbaka till koranbränningen. När justitieminister Morgan Johansson omgående och offentlig uttalar att det finns tecken på islamistisk påverkan, så är det inte konkreta fakta eller bevis, det föregår brottsutredningar, det berör ett enskilt pågående polisiärt fall som är under sekretess. När polisens kommenderingschefen Jonas Hysing tillfrågas, vill han inte kommentera vilka länder som kopplas till uppviglingen, att ”det inte är en del av brottsutredningen just nu…” Frågan är ledande, det handlar om länder och inte enskilda eller grupper i andra länder. Fokus hamnar på ”främmande makt”. Morgan Johansson berör alltså ett enskilt rättsfall, han projicerar också ansvaret och föregår rättsprocessen. Detta kan förstärka polarisationen och förhöja risker. Myndigheterna får sedan återgå till standardrutin, inte kommentera pågående rättsfall. Myndigheterna får ännu en uppgift, att mildra affekterade ministrars utfall. Myndigheterna blir en buffert.

Det är förmodligen ett trendbrott och policyskifte för svenska myndigheter, man rör sig inte i en sluten samverkan och arbetar mot en medvetenhet inom alla myndigheter och verk, utan skickar signaler offentligt t.ex. att muslimer i Sverige har islamistiska kopplingar och att man ska vara misstänksam för rysk påverkan kring valet eller hur Ukraina ska nå fred eller förhandla fram villkor för fred. Människor ska vara på sin vakt, vara misstänksamma.

Det finns risker, för polarisation och eskalering, genom ett sådant förfarande. Sett till konflikthantering leder det ingen vart. Istället får vi reda på att terrorvarningsnivån ligger kvar på 3. Jaha 3, är det ett år nu. Hur länge sedan sist var det något hände? Hur många våldsbrott, mordförsök, dråp och mord, har skett sedan den tidpunkten? År 2020 anmäldes 81600 stycken fall av misshandel. 25000 sexualbrott anmäldes, varav 9580 rubricerades som våldtäkt (26 st per dag). Ett mord sker ungefär var tredje dag. Våld och sexuellt våld är absolut ett av de största samhällsproblemen i Sverige. Risknivåerna i samhället är enormt mycket större, både i våld kopplat till social närhet eller anonymt. Folk borde var rädda att gå ut, i jämförelse med risken att bli drabbade av terrorattentat. Med bakgrund av det, blir uttalanden om ”tecken på islamism” snarare något som odlar paranoia och förstärka ett ”vi och dom”, mer än att förhindra eller dämpa konflikter och i sin tur minska risknivåer på både kort och lång sikt.

Myndigheternas ledord är stabilitet, att förebygga inflytande från främmande makt, att förebygga brott och terrordåd. Att förebygga inflytande från främmande makt, måste också komma inifrån. Där respekten för medborgares rättigheter, för kulturer och religioner, moraliskt och etiskt, kommer före rätten att skända och kränka religiösa urkunder. Upploppen var katastrofala, närvarande människors delaktighet omfattande och våldet besinningslöst, brottsliga handlingar räknade i säkert tusental, polisens resurser på plats var undermåliga samtidigt oerhört svåra att förutse i verksamhetsplanering, taktiken får polisen själva utvärdera. Polisens rätt att säga nej till ”möten” av detta slag borde utökas, samtidigt som ett förbud mot att fysiskt skända religiösa urkunder inte är något som begränsar det fria ordet. Det finns val att göra som kan mildra och förebygga konflikter i det svenska samhället. I det här fallet var en persons kränkande handlingar som tändande gnista. Polisen kunde gjort en anmälan om hets mot folkgrupp på plats. Det var ju vad som skedde, det var så många upplevde det.

Sett till historien och Paludans parti, menar de att det inte strider mot dansk grundlag att förbjuda Islam. Vad Paludan politiskt verkar för – förbud mot Islam – står helt i strid med svensk och internationell lagstiftning och religionsfrihet. Paludans ”kamp” strider mot Sveriges grundlagar och ifrågasätter därmed människors existens, deras kulturella och religiösa yttringar: att förbjuda religionsfrihet. Samhällsomstörtande verksamhet med andra ord. Det i sig känns mer som hot mot rikets säkerhet än självklarheten att tillåta hets mot folkgrupp i förtäckt form av yttrande- och mötesfrihet där urkunder ska brännas. Är det den ”strama kursen” Sveriges rättsväsende och riksdag ska försvara? Det får mig att tänka på den tyska författaren Heinrich Heine som redan 1821 myntade ”där man bränner böcker, bränner man till slut människor”.

Kanske är brännande av böcker och bokbål något som försvunnit ur det kollektiva minnet. Att bränna böcker var Nazitysklands metod för att begränsa yttrandefriheten. 1933 brände nazisterna tusentals böcker skrivna av judar och politiska motståndare. I Berlin genomfördes offentliga bokbål, i slutet av 1934 hade mer än 5000 boktitlar förbjudits i Tyskland. Att bränna böcker, att bränna urkunder, är för många både ett likhetstecken och en symbol för att begränsa yttrandefriheten. Att bränna yttrande- och religionsfriheten. Det var Paludans avsikt. Att visa att ingenting kan någon få hålla som heligt. Att bränna uttrycken för yttrandefrihet, är det verkligen yttrandefrihet i sig?  Det finns inget större hinder i att förbjuda bränning av religiösa urkunder, bokbränning hör inte hemma i en demokrati.

Man måste gå halvvägs och mötas för att finna en medelväg bortom fördjupad konflikt. Att måla upp främmande makt som huvudorsaken kanske också skulle hållits internt inom regeringskansliet för krishanteringen. När den muslimska världen ser att man kallar muslimer som islamister har redan säkerhetsläget och de internationella relationerna försämrats. [Regeringen i sig, genom Morgan Johansson, kritiserade polisen genom att delvis reducera frågan till hur myndigheter ska prioritera sina resurser. Vilket i sig närmar sig ministerstyre, när det gäller att döma en enskild händelse].

0.6.3 Reaktionerna liknar det som USA ofta sysslar med, att spåra kontakter till muslimer som i sina nätverk (sociala medier etc.) nästan alltid kan leta upp en person som är misstänkt för islamism eller har samröre med någon i sin tur (men inte nödvändigtvis heller anklagade, åtalade eller dömda), när reaktionerna från stora delar av den muslimska världen är precis de samma som här. Det var inte Iran som först markerade hårt, det var Irak som direkt kallade till sig Sveriges diplomater.

Det är så lätt att skapa en ”god fiende”. Att lägga ansvaret på den ”andre”, på något utanför landets gränser, där islamism tillsammans med kriminella nätverk som kliver in ohejdat när tillfälle bjuds. Visst är tendenserna oroväckande. Men alla parter har sitt strå att dra till stacken. Massmedia rusar och brottsutredningar tar månader. Svaren kommer inte nu utan senare. Därför är gissningar och spekulationer bara till skada och eskalerande. Efter några dagar till (19/4), kommentar MPB saken igen, man anser att det inte pågår några otillbörliga påverkanskampanjer. Det verkar som om även myndigheter bör överväga att sitta still i båten ibland. Hur står sig Morgan Johanssons kommentarer i ljuset av detta?

Att Myndigheten för Psykologisk Beredskap existerar och verkar genom massmedias kanaler har vi nu alla begripit. Komplexiteten måste vi hantera, inte reducera till enkla lösningar och svar. USA:s 20-åriga krig mot terrorismen är det sista vi behöver återuppliva, men det är precis vid det vägskälet vi står och ser tendenser till. Det var detta jag ville peka på, när det gäller nya myndigheter, är hur rekrytering sker, vilket ledarskap som förordas, vilka inriktning som ges. Hur offentliga uttalanden kan bli en del av en regeringspolitik. Men också förstärka polarisation genom stigmatisering, som i fallen ovan, via en större öppenhet och utåtriktad kommunikation i enskilda händelser, från t.ex. MPB, NCT och SÄPO.

Man måste slutligen också kritiskt anmärka på svängningarna i bedömningarna. I ena sekunden är Rysslands påverkansförmåga helt sönderslagen enligt MPB (SvD 4 april, Aftonbladet 10 april), fyra dagar senare i Aftonbladet kommer reviderade kommentarer om att sannolikheten för ryska påverkans försök kan öka. Förmodligen var det fel signaler som MPB skickade den 4 och 10 april… den 15 april i Aftonbladet, kommer nya kommentarer från MPB som bryter mönstret påtagligt, där man varnar för ”förrädiska rykten” som ”smusslas in i debatten och får fäste i betrodda kanaler” där allmänheten ska ha särskild vaksamhet gällande ”uppgifter om NATO”. Plötsligt känns MPB mer som ett inrikespolitiskt instrument än en myndighet för samhällsskydd. Åsiktskontroll, åsiktsförtryck (anti-nato=pro-ryssland), politiskt styrning, ger en bitter bismak från det kalla kriget, den unkna doften av IB eller CIA släpper inte i första taget.

Det kan konstateras: Vissa främmande makter är mer främmande än andra. En sak ska vi här mycket noga minnas, att signalspaningen sker i enlighet med den nya FRA-lagen som har en räckvidd och omfång den inte borde ha, enligt Europadomstolen, vars dom Sverige riksdag och regering inte rättar sig efter. Den stora utmaningen för svenska myndigheter är att öka tilliten mellan människor, och öka tilliten mellan myndigheter och människor.

0.6.3 Främmande makt, kan väl heller aldrig USA bli. När USA, genom sin myndighet NSA (via Danmark) spionerade på svenska politiker, högre tjänstemän men också bedrev spionage på försvarsindustri och flygplanstillverkaren SAAB (i syfte att underminera en JAS-upphandling som amerikanska Lookheed senare vann) – så var det en av de största skandalerna i senare tid. Operation ”Dunhammer” omfattade även spionage på de tyska toppolitikerna Angela Merkel, Frank-Walter Steinmeier och Peer Steinbrück, vilka var måltavlor för USA:s riktade spionage via den danska underrättelsetjänsten. Värre var att Danmarks regering höll spionaget hemligt för Sveriges regering. Ett EU-land, ställde ett annat EU-land åt sidan, till förmån för främmande makt – USA. Det är intressant. Var lojaliteten ligger.

USA:s handlingar mot allierade, var mycket allvarliga, olagliga, oacceptabla. Men statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist mumlade mest i skägget när ansvarsutkrävande och konsekvenser kom på tal. Ingen har hittills velat talat om vilka tjänstemän och politiker det berörde. Att det rörde Hultqvist själv, Löfven eller Wallström, är kvalificerade gissningar, vilka som tidigare uttalade NATO-motståndare var de högvilt i spionagesammanhang från USA.

Ännu en gång ska de ”goda” relationerna med USA inte på något vis störas. Vad man i underrättelseforskning antar vara logiskt eller ”normalt” legitimerar inte spioneri ett skvatt. När Ryssland spionerat, då utvisas en hel hop. Varför utvisade inte Sverige fem amerikanska diplomater? Helt rimlig markering. Men allt handlade om att det var ”fel” främmande makt. Kanske tio utvisade USA-medborgare hade varit mer rättvist, eftersom det handlade om spionage från en ”allierad”. En allierad spionerar inte, det gör bara förrädare. USA som förrädare. Det låter som en främmande makt man bör hålla på minst en armlängds avstånd. Och då bör man hålla NATO, med USA som befälhavare, på lika behörigt avstånd. Värdlandsavtalet med NATO borde sagts upp per omgående.

Alla”letter of intent”, avtalen med USA, från 2016 och 2018, borde definitivt sagts upp, makulerats. Där fanns även politiska avsiktsförklaringar, utbyte, det sker genom dialog och formell diplomati, inte spionage på individnivå av ledande nationella toppolitiker eller tjänstemän. USA visade bara att deras närmast sjukliga kontrollbehov var på samma nivå som både innan och under kalla kriget. Det måste även vägas samman med spionaget på andra EU-länders politiska ledare. Förtroendet var förbrukat för USA men samarbetet med USA rullar på som vanligt. Det är Sverige i ett nötskal. Livrädda att stöta sig med dem som påstår sig vara allierade med oss. Sverige är ett skämt. De måtte asgarva åt vår räddhågsenhet. Regeringen tassar på tå så snart ett ärende rör USA.

0.7 Det maktlösa Sverige – rädslan att stå utanför

Det finns också en subtil återspegling av Sveriges marginaliserade roll i EU. I takt med att nya medlemmar har trätt in har Sverige cirka 2% av befolkningen och 3% röstetal i parlamentet. Sverige är en av de små i ett sällskap av 27 länder. Veto-rätten har försvagats kraftigt och ja-sägar-kulturen är mer än dominant. Kommissionen lägger förslag och ministerråd instämmer. Parlamentet har mest en fördröjande effekt om man lyckas sätta ner foten. För att uttrycka sig krasst, Sverige är närmast helt maktlöst i EU. Till slut är gemenskapen vad som betyder något. Att besluta tillsammans i samma rum. Ja ja och ja. Som en religiös ritual, en trosbekännelse. Man får känslan av att det är vad man eftersträvar och längtar efter, att få sitta i samma rum som NATO:s medlemmar med lika rättigheter vid bordet. Med förnekelsen att det är USA som sätter agendan och bestämmer handlingsutrymmet. Liksom att USA är befälhavare. Liksom att USA ofta agerar i strid med internationell rätt, globalt destabiliserar och tjogtals gånger blockerat FN och resolutioner genom sitt veto i säkerhetsrådet.

Den andra maktlösheten som återspeglar sig i svensk politik är Januariavtalet och Decemberöverenskommelsen, vilka gjort att Socialdemokraterna ofta fått köpslå, kompromissa eller gå en socialliberal linje, för att kunna regera och kvarhålla makten. Det är åtta år av ideologiska och sakpolitiska glidningar man tvingats till, där hotet om missförtroendeförklaringar ständigt knackat på axeln. Till slut riskerar man föra någon annans politik. Eller en politisk linje ingen trodde var möjlig. Det vi nu faktiskt ser resultatet av.

I dag handlar det inte bara om NATO eller inte, utan om Sverige måste backa ut från det amerikanska politiskt-militära samarbetet. En för Sverige central ödesfråga som aldrig debatteras på allvar. Att få skaka hand med USA:s president innebär att man har ett förbund med världens starkaste militärmakt. Men som bara hjälper dig om du är fullvärdig NATO-medlem. Värdlandsavtalet betyder slutligen ingenting, mer än att öppna dörren helt för USA. Sverige måste sälja sin själ, överge allt man trott på, för att bli kompis med de stora gossarna och få tillgång till hela arsenalen. Med ett nytt kallt krig på köpet. Där kärnvapen är stommen i avskräckningen. Men kärnvapen är inget sätt att försvara sig på, det är hot, om inkapslad massdestruktion och folkmord. Kärnvapen är och förblir ren ondska.

Ett försvar för en nation, kollektivt eller inte, måste befrias från termonukleära stridsspetsar, från atombombens fasor. Nagasaki och Hiroshima är nog. Det är ett etiskt och moraliskt ställningstagande, ett måste, att förpassa kärnvapnen till historiens skräpkorg. Det i sig är ett fullgott skäl att aldrig någonsin bli medlem i NATO. Varje människa borde betänka frågeställningen. Göra ett val.

Kärnvapen innebär i varje enskild användning, även med ”lättare” taktiska kärnvapen, storskalig allvarlig skada eller förstörelse av ett ekosystem. Många, bl.a. Polly Higgins, har föreslagit att ekocid ska läggas till som brott i Romstadgan. Det skulle innebära att även krigshandlingar med konventionella vapen kan falla under brottsrubriceringen ekocid. Det skulle bli ett preventivt verktyg för all mänsklig miljöskadlig verksamhet. Higgins föreslog följande formulering:

”Allvarlig skada på, förstörelse eller förlust av ekosystem i ett angivet område, orsakad av mänsklig handling eller andra omständigheter, i sådan omfattning att fredligt åtnjutande av invånarna i det angivna området kommer att bli eller har blivit avsevärt förminskat.”^[5]

Varje människa och parti måste ställa sig frågan, är kärnvapen något hen eller organisationen skulle kunna tillåta, kunna tänka sig använda vid något tillfälle någonsin? Svaret är vägledande för ett ställningstagande till medlemskap i NATO. I att bli medlem i en kärnvapenallians.

0.8 Den ökade kapprustningen med kärnvapen

NATO-expansionen österut och eventuellt i Sverige och Finland, kommer öka kapprustningen med taktiska kärnvapen, det är bortom allt rimligt tvivel. Det har redan skett i Östeuropa. Även om kärnvapen redan finns i Kalingrad, så kommer numerären öka, också mobilt, med fartyg, ubåtar eller flygplan som kärnstridsbärare. Det är den direkta konsekvensen av ett NATO-medlemskap.

Dessvärre har Finlands senaste utredningsrapport utgått från både legitimiteten och grunden i kärnvapen som avskräckning för säkerhet i ett samarbete med NATO. Men med garanterad ökad destabilisering och kapprustning som följd, vilket dock inte vidrörs eller bedöms nämnvärt. Oavsett är det ljusår bort från den doktrin Sverige haft i decennier och som varit socialdemokraternas fundament och vision – nedrustning och förbud mot kärnvapen. Kärnvapenmakternas försök att sätta hård press på FN:s medlemsländer för att stoppa förbudsresolutionen var ett lågvattenmärke sett till världssamfundets gemensamma försök att långsiktigt bidra till avspänning, fred och undvika ekologiska globala katastrofer.

Det var mycket av detta kritiken riktades mot. I de svenska avtalen med NATO och USA återfinns inga klausuler om förbud om kärnvapen på svenskt territorium. Hur många bortförklarande ord regeringen än staplat på varandra förändrade det inte avtalens utformning och undantag. Det finns inga klausuler som inrymmer förbud om kärnvapen på svenskt territorium varken under freds- eller krigstid. I kris- och krigstid kan Sverige räkna med allt acceptera det NATO anser vara strategiskt. Sätter inte Sverige avtalsvillkoret med kärnvapenfrihet, då blir vi en del av kärnvapenkapprustningen. Utan detta, räcker inte alibit att varje land kan säga nej i termer av insatser och placering, det kommer mötas av ett väldigt hårt tryck från NATO och dess amerikanska befälhavare i ett skarpt läge.

Det intressanta är händelserna att (värdlandsavtal och bilaterala avtal) skedde i ett säkerhetspolitiskt opinionsmässigt öppet fönster precis som vad nu sker med en eventuell NATO-ansökan. I kölvatten av annekteringen av Krim och separatist-republikernas tillblivelse i Donbas i Ukraina, stod Europa i en ny situation. Historiskt kände man orsakerna väl, NATO:s östexpansion och USA-baser i forna öststater med kärnvapenplacering, i kombination med EU och USA:s idoga arbete att få in Ukraina i sin intressesfär med ett än mer marginaliserat Ryssland.

I skuggan av detta allvarsamma geo-politiska spel, kunde Sverige avstått från fördjupad samverkan redan 2014. Vi visste efter 2008 att Ryssland följde en helt ny doktrin. Vladimir Putin var kristallklar 2007 vid Münchenkonferensen – östexpansionen hade nått vägs ände. USA och NATO tog inte till sig ett ord. En konfrontation handlade därför inte om utan när. Att kliva in i detta getingbo, var inget som skulle öka stabiliteten. Men i utsatt (s)-minoritetsregering visste man att ett nej (NATO-värdland) kunde leda till ifrågasättande och misstroendeförklaring, man mötte de borgerliga partierna och erhöll borgfred i sin minoritetsställning. Bakgrunden till detta banbrytande agendaskifte för (s) borde massmedia och forskare granska mer noggrant.

Förfarandet har sakta men säkert påverkat säkerhetssituationen negativt i Östersjöregionen, vilket tog ytterligare fart 2016 med ett ”letter of intent”, även den gången signerat av Peter Hultqvist (s) i Washington. Obalansernas tillväxt, har Sveriges försvar och underrättelsetjänst tydligt kunnat utläsa genom hybridkrigföring och ökade ryska aktiviteter mot och inom Sverige. Detta är konstaterade faktum, inte rysk retorik från regering eller försvarsmakt.

Varje steg mot USA och NATO, genererar geo-politiskt destabilisering i Östersjöregionen. Frågan måste handla om hur Sverige ska och vill hantera uppkomna hot och risker. Att kliva av alla samarbeten med USA, och agera självständigt med EU och medlemsländer som bas, eller att träda in i NATO fullt ut. Men det är minst två möjliga val, inte ett. Men NATO-vägen blir ett steg mot förstärkt polarisering och höjd konfliktnivå vilken kommer bestå. Tron på ökad säkerhet, tål att nagelfaras, när riskerna och kärnvapenhot ökar på köpet. Går Sverige in i NATO måste USA-avtalen släckas för gott och makuleras. De hade syftet att eliminera NATO. Men blev rutschkanan in.

Sedan 2014 har Sverige tecknat 14 bilaterala försvarsavtal med omvärlden. Den har av många kallats ”Hultqvist-doktrinen” genom ett lappverk av ”internationella” samarbeten som ska försvara Sverige utan att gå med i NATO. Det är en omfattande lista men vad som sticker ut och är giltigt är försvarsavtalet med Finland. Det gäller också under krigstid. Men avtalet har inte den starka solidaritetsklausulen som NATO:s artikel 5 har. Men för flertalet svenskar, är opinionsundersökningar tydliga, 61% kan tänka sig försvara Finland. Det är något annat än en tillfällig topp om 46% för NATO. Skulle Finland och Sverige förhålla sig alliansfritt i övrigt (att bibehålla JEF har ett stort frågetecken kring sig), inskriva en ”artikel 5”, släppa USA som allianspartner och förlita sig på EU:s försvars- och solidaritetsklausuler, då skulle NATO-frågan aldrig ens behöva resas. Har Sverige blivit en marionett i NATO:s dockteater? Ändå framställs NATO som enda alternativet.

Vissa pro-amerikanska massmedia har drivit detta spår – att definiera problemformuleringen: att bara ett val finns – att allt annat är undfallenhet och pro-ryskt. Den här stämplingen börjar likna åsiktsförtryck och propaganda. Då måste Finland utrikespolitik i efterkrigstid varit rent Sovjetisk. Det är en lögn. Finland gick en ytterst svår balansgång men kan sägas lyckades väl, sett till det kalla kriget som USA flera gånger drev så långt att ett tredje världskrig var nära. Kubakrisens fredliga upplösning var främst Sovjetunionens förtjänst, USA:s inställning och agerande var globalt livsfarlig. J F Kennedy var allt annat än en ängel i dessa turer.

Inte heller massmedia har iakttagit någon vidare borgfred i djupa kristider, d.v.s. varit försiktiga och konfliktdämpande, sett till många ledarsidors högljudda megafoner. Det handlar inte om en önskan om cencur, utan måttfullhet i värld där kriget stampar i farstun. Men tvärtom eldar många för allt vad man är värda. Som i inrikespolitiken. Polarisationen har emellanåt övergått i misstänkliggöranden av meningsmotståndare och avvikande åsikter företräder ryska ombud eller rysk retorik. Ted Galen Carpenter belyste detta fenomen träffsäkert i en Newsweek-artikel 7 mars. Som skrevs i ljuset av hans artikel den 27 februari, ”How NATO Expansion Led to Current Ukraine Tragedy”, vilken fick honom att utstå hårda personangrepp och anklagelser.

0.9 Vad hände med Finland? Är sisun borta eller är en ny sisu pånyttfödd?

Krigshysterin präglar inte bara kvällstidningarna i Sverige utan har samma upphetsade tonart i Finland. Ett Finland där man ondgjorde sig över en svensk statsministers uttalande om Sveriges situation och vägval, vilket kan vara destabiliserande. Som om en tolkning och sanning, spelar Ryssland i händerna. Vad har hänt. Med ett Finland som balanserat förträffligt mot Sovjet och senare Ryssland. Fanns det inget värde och stolthet i den prestationen? Ryssland minns vinterkriget. Finland likaså. Att ingen ger sig på Finland ostraffat. Finland skulle klara sig utomordentlig själva. Nu som då. Deras försvar är gediget och omfattande i alla avseenden. Tillsammans med Sverige motar vi Olle i grind. Utan amerikanska springschasar och mutkolvar. Vad har hänt med tron och viljan? Finns bara begreppet sisu bara kvar ordböckerna? Jag är övertygad att finsk sisu kan ge svenskar densamma, om vi hjälps åt, om vi går sida vid sida.

Kanske statsminister Sanna Marin tänkte så också, att NATO var det sista Finland behövde på jorden. Hon gick så ”långt” att man från flera partier undrade om hon inte begick grundlagsbrott. Sanna Marin (SDP) uttalade i en intervju till nyhetsbyrån Reuters (januari 2022) att det är ”mycket osannolikt” att Finland under hennes ledarskap kommer att ansluta sig till NATO, ”Unlikely under her watch”, på engelska… ”Ingen kan påverka oss, varken USA, Ryssland eller någon annan. Finland är inte på väg att ansluta sig till NATO inom en nära framtid”

I egentlig mening bröt ett uppskjutande inte saken, det betonade Marin i intervjun, att Finland har sin rätt att ansluta sig till NATO i framtiden. Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo uttalade i Helsingin Sanomat att Marin talade i strid med Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska linje: ”Den kan inte statsministern rucka på hur som helst”.

Sami Metelinen, redaktionschef för Näringslivets delegation EVA, anklagade Marin för ett allvarligt utrikespolitiskt misstag. Marins uttalande förminskar Finlands utrikespolitiska svängrum genom att säga att Finland inte håller Nato-dörren öppen, ens vid behov.

Den förre diplomaten, professor Alpo Rusi antyder att Marin till och med kan ha brutit mot Finlands grundlag: – Det är republikens president som leder utrikespolitiken i samråd med statsrådet. Marins uttalande verkar inte grundlagsenligt. Hoppas jag har fel, sa Rusi

Det känns som politiska hårklyverier, men var då hårda markeringar från flera tunga aktörer, för statsminister Sanna Marin skulle tryckas till ordentlig, sättas på plats politiskt. Rätta in sig i ledet. Tänk att en NATO-option utgör en hörnsten i försvarspolitiken, att vid en allvarlig säkerhetspolitisk förändring öppna för medlemskap. Det är då man förstår att Finland långt tidigare har lämnat sin renodlade alliansfria väg. Precis som Sverige med sina dussinet bi- och multilaterala avtal plus NATO-värdlandsavtalet och medlemskapet i Joint Expeditionary Force (JEF).

Ungefär samtidigt uttalade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, i Moskva (14 januari), i väntan på USA:s och NATO:s svar på kravet om en ny säkerhetsordning: ”Jag respekterar till fullo Finlands och Sveriges suveränitet och ländernas neutralitet. Neutralitetspolitiken är de viktigaste bidragen som de här länderna har kunnat tillföra i försöken att nå stabilitet i Europa”. Lavrov sa vidare: ”Att Ryssland respekterar Finlands och Sveriges sätt att själva bestämma om de kan gå med i NATO”. Vid en pressträff i EU:s utrikesministermöte i Frankrike kommenterade då utrikesminister Pekka Haavisto saken: ”Finland har inga planer för närvarande att gå med i Nato”.

I Rysslands krav mot USA och NATO, om en ny säkerhetsordning för Europa, fanns aldrig kravet att Finland och Sverige ej skulle tillåtas bli medlemmar i NATO. Det handlade om Ukrainas exkludering, det handlade om avrustning i forna öststater som innehade amerikanska trupper, missilbaser och amerikanska kärnvapen. När Ryssland slutligen fick ett bestämt nej från Blinken och Stoltenberg, att allt skulle vara som förr, ”there is no change”, följde Rysslands beslut att invadera Ukraina. Sett till ”säkerhetsdilemmat” och mobiliseringen, var det lika logiskt som förutsägbart.

USA och NATO kunde förhandlat, backat, om ett Ukraina som man i egentlig mening aldrig tänkt släppa in i NATO. Som inte heller EU:s företrädare i efterhand ansåg lämpligt. I det hänseende, förändrades ingenting i förhållandet mellan Ryssland och Sverige/Finland. Allt kunde stått kvar precis som förr, allt annat lika. Både Sverige och Finland insåg, att inte göra något alls, var det som stabiliserade och minimerade hot och risker. Det är här geo-politiska analyser ställs upp och ned. Om Finland inte gjorde någonting, borde löftena från Ryssland infriats enkelt. Om Finland närmar sig NATO, är det möjligt att Ryssland trots sina utfästelser ändrar sig. Inte till krig, men ett spänt långvarigt nytt kallt krig. Varför är Finland då på väg att välja det sistnämnda?

I Finland finns en president, Sauli Niinistö, som varit med längre än många rikspolitiker i Finland och Sverige. Efter Rysslands annektering av Krim uttalade Niinistö att Finland kunde fungera som en medlare mellan Ryssland och Europa. Men efter aggressionskriget mot Ukraina har en röd linje passerats. Att Ryssland, att president Putin, nu måste förstå Finlands inställning till ett NATO-medlemskap. När Niinistö tillfrågades om synen på Ryssland, efter invasionen, konstaterade presidenten ”The masks have now been taken off, showing only the  face of war”. Ryssland hade passerat en bortre gräns, något oförlåtligt och oförsonligt.

När man tittar tillbaka på toppmötet i Helsingfors mellan presidenterna Niinistö, Trump och Putin 2018, så är det tydligt, att det i dag är ett fruktansvärt svek, en besvikelse och uppgivelse bortom all rimlighet, som nu drabbat världen, Finland och Niinistö. Det går att utläsa ett par saker i detta. Niinistö har tagit detta inte bara relationellt i nationellt hänseende, han har tagit det personligt och för sitt folk. Det är den benhårda linjen vi nu ser, som vi aldrig tidigare sett Finland driva. Det är den linjen som också drar in Sverige i en malström, vilket både Finland och Sverige som nationer borde söka motstå. För det är närmast en känsla av hämnd och bottenlös markering, när man studerar den finländska radikala omsvängningen. Presidenten pekar med hela handen, tillsammans med ett antal starka NATO-förkämpar, där de finska socialdemokraterna tycks omvända sig av trycket, där man slutligen får hela folket med sig. Det är förståeligt, men förrädiskt. Att använda NATO-medlemskap som bestraffning mot Ryssland.

Det finns stora risker i detta, kort- som långsiktigt. Överallt, i denna process, starka känslor och vanmakt, som försätter oss i tillstånd där vi riskerar förblindas av vrede eller hat. Som  närmar sig krigshets. Europa var tvungna att lämna andra världskrigets grymheter och Nazityskland bakom sig, men får i dag inte heller upprepa misstagen av det kalla kriget. Inte heller upprepa Versaillesfredens villkor som skulle knäcka Tyskland för gott – med fågel Fenix och krigsgudars återkomst som resultat.

Att straffa Ryssland, att gå till dess nyuppväckta ärkefiende, som en hämnd, leder ingen vart. Bara till ett nytt kallt krig som framtida generationers finländare kommer gå till mötes. Det ödet kommer Sverige delvis undslippa. Norge ges en helt annan landgräns att leva vid, att bevaka. Där NATO:s gräns ligger direkt mot Ryssland. Med ytterligare 130 finska mil av taggtråd, posteringar, spänningar, provokationer och krigsretorik. Territorialvatten angränsande. Oavsett hur tomma orden från utrikesminister Sergej Lavrov i dag ekar kring ett närmande av NATO:

’Does Northern Europe need this? How Russia will react?’ President Niinistö asked these questions with the subtext. He knows that the answer is negative: nobody needs this”; Lavrov added ”President Niinistö realizes that what happened in Ukraine is impossible in Finland.”^[28]

I ett avseende är fortfarande Sergej Lavrov skyldig både Finland och Sverige ett konkret svar. Att Ryssland i alla avseenden respekterar ländernas eventuella önskan att bli medlemmar i NATO. Att inga konsekvenser ska ges, oavsett våra val. När nu bägge länderna trots detta fått hot om konsekvenser, måste länderna ändå fråga Lavrov, hur ska något land kunna lita på Rysslands löften och överenskommelser? Det svaret är Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov oss alla skyldig.

Ryska federationens största dilemma i dag är att det inte finns en tillstymmelse tilltro och inte ett endaste frö till tillit kan gro. Därför bör alla organisations- och alliansbeslut vila till dess kriget är slut. En värld får aldrig ge upp hoppet, om förändring, även om somt och visst är oförlåtligt. Det har vi lärt oss av andra världskriget. Även om någon Marshallhjälp aldrig diskuterades när ett sönderfallande Sovjetunionen var i behov av stöd för rädda chansen till verklig demokrati och folklig rättvisa. Miljardären George Soros föreslog ett starkt riktat stöd för reformering och utveckling, han blev utskrattad. Det är det arvet vi har i dag, att hantera. Om murar ska byggas eller om vi kan se bortom geografins maktkamp. Konfrontation leder ytterst till krig. Där är vi nu.

I Huvudstadsbladets intervju med den finske generalmajoren Pekka Toveri, påpekas att Rysslands militära kapacitet är klart försvagad. Många brigader i Rysslands västra del har omgrupperats till Ukraina och lidit stora förluster. ”Ryssland kunde potentiellt förorsaka en del skada med distansrobotar men kan inte skapa ett existentiellt hot för Finland i nuläget”.

Förmodligen kan man göra samma analys med Sverige, vilket dock inte har några direkta gränser mot Ryssland. Ett Sverige där MUST (den militära underrättelsetjänsten) de sista åren har varit närmast alarmistiska, jämför med sina finska kollegor. Vad är det som skiljer så pass mycket mellan två länders analyser trots samma Östersjöverklighet? Journalister ställer ofta en fråga för lite. Vad skulle generalmajor Pekka Toveri svarat på frågan: Vilka säkerhetsrisker löper Finland om ett försvarssamarbete bara kvarstår med Sverige och inom EU?

Det här är symptomatisk för många massmedier, man frågar vad som händer vid en NATO-ansökan eller ett NATO-medlemskap, men inte om allt står kvar som det är eller rentav mildras. Det enda läsare uppfattar, är att riskerna ökar – och måste hanteras. Fröet är sått. Ensidigheten blir lätt enda vy.

På andra sidan Öresund, från Danmark, ropar NATO:s f.d. generalsekreterare (intervjuad i Helsingin Sanomat) att Finland behöver säkerhetsgarantier under ansökningsprocessen. Sverige kanske skulle ha garantier att inte Danmark fortsätter tillåta spionage via utom-europeiska ombud. Sverige kanske skulle krävt att Danmark manifestar att Lissabonfördragets solidaritetsklausul gäller mellan EU-medlemmar. Danmark kanske borde ge både Sverige och Finland säkerhetsgarantier. Oavsett NATO eller inte.

Men det är som vanligt, Finland och Sverige verkar inte ingå i något slags ”EU”, det finns inga solidaritetsklausuler eller försvarssamarbeten som täcker ett enda jota. De stackars pytte länderna är helt i händerna på den arga ryska björnen. Som är så uttröttad och långt bortsprungen att man knappt ser svansen. Om Danmark inte klarar sig utan kollektivt försvar, låt så vara. Sveriges och framför allt Finlands försvarsförmåga är betydande och klarar omfattande militära angrepp. Tolkningsföreträdet och översitteriet är ett slag i ansiktet: på EU, på Sverige-Finland-samverkan, faktiskt också på JEF – oavsett hur man ser på Joint Expeditionary Force som organisation – men inte minst på Sverige och på Finland självt. Vem behöver Anders Fogh Rasmussens misstro och förolämpningar? Alla verkar vara inkapabla, i Fogh Rasmussens ögon, så länge de inte går med i NATO.

Samma diskurs håller vissa svenska experter, när de intervjuas i Svenska Dagbladet. Vissa kritiker menar att Sverige är ensamt och ingen att hålla i handen och kommer få storstryk om Finland ensamt går med i NATO. Somliga verkar utgå från verkligheten i 80-talets Sverige, minus dåvarande invasionsförsvar, där EU inte heller finns. Att Baltikums tre länder med både EU- och NATO-medlemskap skulle lida risk för invasion är obefintligt. Angrepp på NATO-land är krig mot NATO. Ett angrepp på ett EU-land är ett anfall på EU. En mobilisering kommer alltid ske och ett fullskaligt krig följer, ockuperat eller inte. Vad som är fysiskt genomförbart är det varken i teorin eller praktiken, bara för att en tankesmedja som RAND snickrat ihop ett krigsspel där länder faller på vecka. Ett anfall på de Baltiska länderna skulle nå oöverstigliga politiska och militära konsekvenser inom EU, NATO och Östersjöområdet, men även globalt.

Hur tror man världen då skulle behandla Ryssland om man som nu satt ekonomiskt strypkoppel? Med dagens underrättelsetjänst och spionsatelliter är det närmast omöjligt att i framtiden utföra ett överraskningsanfall. Att använda ett sådant här scenario för att sedan peka ut Gotland som nästa mål och att taktiska kärnvapen kan komma att användas är närmast absurt. Om Sverige förblir alliansfritt och beaktat Rysslands gängse kärnvapendoktrin är det en omöjlighet. Möjligen hypotetiskt om Gotland är en NATO-bas och att kärnvapen finns stationerade i Sverige i en storkonflikt – underförstått världskrig. Skäl att gå in i NATO? Tvärtom.

Ytterligare en expert, vid FOI:s Avdelning för försvarsanalys, pekar på det kan bli som en mur med stora logistikproblem mellan Norge och Finland om inte Sverige är NATO-medlem. Politiska kostnader är en svårbedömd parameter och visst finns det strategiska nackdelar, men det är ju för Finland och Norge, inte Sverige. Man ska inte glömma att Sverige och Finland är medlemmar i EU och Lissabonfördraget kräver länders ömsesidiga stöd och hjälp i kris och krig, det ger en vidöppen väg. Försvarsamarbetsavtalet mellan Sverige och Finland är f.ö. omfattande även under krig. Om Sverige dessutom stannar kvar i NATO värdlandskap så kvarstår än fler dörröppnare och legitima passager, vilket innebär att alla de argument som presenterats i SvD helt faller.

En tredje forskare är klok nog att svara att han måste analysera saken djupare, när det gäller hypotetiska nya positioner om Finland går in och Sverige står kvar. Det här snarare asymptomatiskt, att någon ber om tid då säkerhetsbedömningar är komplexa och inte slänger i väg en skjutjärnsreplik som så många andra tvärsäkert gör.

Det man blir varse, vid läsning av experter, forskare, debattörer, ledare och krönikörer, är att nästan alla företräder en egen tämligen personlig linje med sitt eget perspektiv och sina egna slutsatser. Det är egentligen alla dessa disparata vyer som gör att ju mer man läser, ju mer och fler uttolkningar. Om hit och om inte dit. Spelteorier och krigsspel dominerar och fascinerar. Och från ett genus-perspektiv: det är nästan bara män, män och åter män, som har svaren och de militära kunskaperna och slutsatserna. En genus- och maskulinitetsanalys skulle inte skada som komplement i debatten.

En sak man kan notera, att det ofta verkar ges ett slags tolkningsföreträde för militärer, försvarshögskolor och FOI. Att så här går krig till. Men de geo-politiska och ekonomisk-politiska och politik-teoretiska (och statsvetenskapliga) aspekterna måste alltid vävas samman. Det vi märker är att få behärskar alla områden tvärvetenskapligt sett, några holistiker sällan dyker upp. Det finns också en tydlighet, att när statsvetare kliver in (specialiserade på t.ex. internationella relationer) så blir inte svaren lika entydiga och förenklade. Historien får också, måste också, göra sitt anslag. Komplexiteten och osäkerheten ökar naturligtvis. Det kan vara ett av skälen till att många tyr sig till enkla och handfasta lösningar, även om de inte är de långsiktigt bästa. Det är när en kollektiv rädsla och flockbeteende rusar som vi måste vara på vakt. Över oss själva.

Här tycker jag Linus Hägström och Ted Galen Carpenter belyser saken från intressanta synvinklar, dels hur debatten är affekterad och identitetspolitisk, dels hur det historiska perspektivet och ansvaret inte får frånkopplas, USA och NATO:s östexpansion gick allt för långt trots alla varningar under 25 år. Statsvetarna Parsi och Strenn pekar på ett flera länder i NATO har betydande problem med en demokratisk tillbakagång, som måste vägas in i ett övervägande om eventuellt medlemskap. Det tidigare ambassadrådet i Moskva, Krister Eduards, anser att ett svenskt NATO-medlemskap riskerar att försämra säkerhetssituationen för både Sverige och Östersjöregionen. Ännu ett intressant inspel kom i en understreckare i SvD, från Mathias Mossberg (f.d. ambassadör och chef för UD:s analysgrupp) och Sune Olofsson (f.d. försvarsreporter och debattredaktör vid SvD), vilka underströk vikten att inte göra förhastade beslut om medlemskap – utan att vänta, vilket också läggs som ett argument i ögonblicket – för Ukrainas skull. Om Finland och Sverige avvaktar, bordlägger allt till efter kriget, ökar inte eskaleringen den vägen. Det är inte att möta Putin utan att stabilisera läget, trycket på Ukraina kan då också mildras. Naturligtvis ett av flera synsätt, men definitivt väl värt att beakta. Om NATO dras in i kriget, då dras Sverige in. Var det vad vi önskade?

Risker och sannolikheter får sällan eller aldrig en siffra tillskriven i analyser. Den kan var minimal eller något större än minimal. Eller som i termer av krigsrisk, det går inte att utesluta. Det vill säga den är större än noll (0). Retoriken avspeglar egentligen bara en realitet, kan vi någonsin till 100% avfärda en hypotetisk händelse? Bristen på siffror och procenttal är egentligen uttrycket för att osäkerheten i bedömningen är mycket stor. Även om osäkerheten i sig är just minimal. Men får ofta ändå representera det mest sannolika (eller riskfyllda) i brist på andra påhittade scenarier. Där ligger ofta vinklingen. Det är de hypotetiska spelsituationerna som skapar en agenda och sätter behovet av försvarskapacitet. Som framgår tydligt, man utgår nu från en NATO-anslutning och debatterar riskerna under processperioden (och hur de bäst och snabbast ska hanteras), inte riskerna om inte gör något alls utan tvärtom lägger sig på en lägre nivå, t.ex. att lämna avtal med USA och NATO bakom sig. EU som union existerar inte i diskussionerna när Nordens och Europas nya säkerhetsarkitektur förs. Var är EU:s högste representant Josep Borrell nu?

För många är det en bekräftelse på det som nu sker i Sverige och Finland är vad EU och EU-kommissionen föredrar. Trots solidaritetspaktens fulla omfång och räckvidd. Trots alla de efterkloka kommentarer som följt i kölvattnet av kriget, att Ukraina eller Georgien aldrig borde diskuterats eller givits några löften kring NATO-anslutning. Tänk om någon skulle drista sig till att hänvisa till försiktighetsprincipen, att lämna gråzonen och gå tillbaka till en renodlad alliansfrihet. Men inte ett ord hör vi från Josep Borrell eller Ursula van der Leyen. Nu är det åter varje lands fulla rätt att välja säkerhetsallians oavsett implikationer. Ukraina som exempel.

Somliga avfärdar helt en samverkan eller samarbete mellan Sverige och Finland. Somliga gör det för att NATO kommer före. Det är politiska beslut som leder till nästa.  I en finsk opinionsundersökning säger 61% av svenskarna att de skulle försvara Finland i händelse av rysk aggression. Det är en majoritet som skriver under på att Finlands sak är vår (Sveriges). Vi har varandra, vi har EU, varför skulle vi behöva NATO!?

Analysen, i händelse att Finland går med och inte Sverige, skruvas om till att Sverige löper mycket stora risker som isolerat land och Gotland invaderas inom kort. Tänk att man drar slutsatsen att Sverige skulle anfallas för att Sverige är en solitär. Då skulle bra många fler länder i Rysslands gränszoner varit invaderade för länge sedan. Det finns inga ryska minoriteter med separatism som etniskt/geografiskt mål i Sverige, varför alla områden är ointressanta för ockupation. Paranoian speglad i viljan att se en fiende överallt, får verkligen fullt spelrum i dagsläget.

Men inte ett ord att det nyuppfunna stora kalla kriget kommer utspela sig utmed 130 mil av den finsk-ryska gränsen. Att spänningen även öka mot Norge är självklart då NATO som helhet växer österut. Det blir de nya NATO-länderna och de ytterst i öst som kommer i skottgluggen. Ryssland låter länder som förblir alliansfria vara hyfsat i fred. Ungefär som det var innan 2008 med Sverige. Allt annat är skräckvisioner. Kränkningar, provokationer, cyberattacker, spionage och påverkanskampanjer, kommer däremot öka väsentligt när Sverige går med i NATO. Helt beroende av det val landet gör.

Kränkningarna av Danmarks luftrum, t.ex. när ett amerikanskt strategiskt bombflygplan modell B52 (möjlig kärnvapenbärare) lämnat Riga över Bottenhavet – en handfull mil från ryska militärbasen Kaliningrad och flyger över Bornholm med ryska plan hängande i svansen – är bara resultatet av NATO:s multinationella närvaro i Östersjön där USA ofta är den mest synliga. Utan NATO har amerikansk militär ett dyft att göra i innanhavet. För att förstå allvaret, så måste man räkna ut att en B52:a, om den tvärt ändrar kurs, bara kan behöva tre (3) minuter för att nå Kaliningrad. Det är det facto en provokation. I NATO är krigsspelen bara ”rutinmässiga” övningar som tyst ska accepteras av omgivningen. När USA tränar med robotvapen som M142 HIMARS på Gotland (hösten 2021), är det vapensystem som har räckvidd till Kalingrad. Varför ska Gotland ha (oavsett tillfälligt besök eller inte) offensivt raketartilleri som når 300-500 km? NATO koloniserar territorialvatten och luftrum genom sin allians, där USA:s närvaro alltid har varit och är det mest provocerande för Ryssland. Tänk om Ryssland eller Kina opererade via Mexiko i en försvarsallians. Tänk om de där placerade taktiska kärnvapen några mil från gränsen.

Samma sak med de gigantiska övningarna i Nordkalotten. Skulle undertecknad som nation haft nära gränser och territorialvatten, med ett tjugotal icke-arktiska länders militära närvaro och krigsspel, så hade det irriterat. Vad är som gör att enorma realistiska NATO-krigsövningar ska normaliseras?  Det har hänt att dylika offensiva övningar uppfattats så realistiska att Ryssland gått upp i beredskap för ett potentiellt anfall. Rysslands klagomål och kritik har genom åren närmast helt ignorerats av NATO. Det är även sådant som eskalerar och leder till instabilitet. Tiden efter 2014 har sedan förändrat karaktär till Rysslands nackdel.

0.9 Den svenska ombytlighetens nya fixstjärna – interndemokrati på undantag?

Statsminister Magdalena Andersson försäkrade vid regeringsförklaringen i november 2021 att Sveriges försvarspolitiska linje ligger fast:

”Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige ska inte söka medlemskap i NATO”.

Nu verkar statsministern vilja att Sverige går med i NATO i juni. En omedelbar reflektion går i banor att samma vändning kanske vi ser om fyra månader igen. Eller att partistyrelsen hoppat av och nu återfinns i moderaterna. Poängen: att färdplanen lagts om diametralt i en ödesfråga utan att en partikongress pekat ut riktningen för partiets företrädare. En ordförande för partiets talan. Inte tvärtom.

Socialdemokraternas partiprogram säger följande (hemsidan uppdaterad 15 mars 2022):

”Den säkerhetspolitiska doktrinen ligger fast, vi säger nej till Natomedlemskap. Den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet och kontinuitet i vår del av världen och ska därför fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige har genom åren visat att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria.”

Vad har den socialdemokratiska partikongressen beslutat? Vad har socialdemokratiska väljare röstat på? Under decennier. Hur kan en partiledare leda ett helt parti och dess väljare bort från sina beslutade grundvalar? Hur ska väljare och partimedlemmar kunna lita på politiker och regeringsföreträdare? Det är ännu ett skäl, för (s) att vända sig inte bara till en extrakongress, utan till folket för en formell omröstning. Att medborgarna i detta land tar ansvaret för nationens framtida försvarsinriktning. Då befrias samtidigt partierna för beslutet.

Återigen: Ukraina utgjorde aldrig ett hot, det var NATO-anslutning och NATO:s (egentligen USA:s) kapprustande östaktiviteter och kärnvapen som var hotet. Om Sverige bestämmer sig och står stadigt, säger nej, då minimeras hoten. Men om Finland går in och Sverige kvarstår utanför med ett stort ”vill och kanske”, då ökar nog riskerna. För Finland. Ett nationellt beslut måste vara entydigt och brett förankrat, vare sig det är ett nej eller ja. Blir det ett ja, då kommer konsekvenserna och risknivåerna höjs. Vad säger en opinionsundersökning (sifo) med 47% för medlemskap? Att det i befolkningen inte finns en tydlig majoritet. Då talar vi om 60-70%. Där är inte Sverige alls. Men under ansökningstiden torde det bli lugnt, det är när ett medlemskap blir skarpt som det kalla kriget slår in över oss. Men ingen har ännu frågat EU om säkerhetsgarantier. Det verkar vara en förbjuden fråga. Eftersom svaret kan vara jakande. Behövs då NATO?

Apropå det. Sverige skulle till och med klara en invasion utan ett militärt försvar. Det finns inget land som kan ockupera Sverige och underkasta folket. Lite tillspetsat. Men ett par miljoner jaktvapen och hundra miljoner patroner skulle leda till undergång för alla inkräktare i krig och gerillakrig. Över tid. Har alla glömt att Ryssland aldrig hade för avsikt att ockupera Ukraina? Då hade man behövt en miljon soldater i ett anfall, men skulle förmodligen inte klara av en långsiktig ockupation ändå. Sverige är ett stökigt land redan, är det nån på allvar som tror att Sverige är ett bra byte som man kan hålla på halster i åratal? Irak och Afghanistan är bra exempel, inte ens USA med världens största krigsmakt, kunde bända verkligheten som den ville.

Dessutom. Ett krig mot ett EU-land är ett angrepp och krigsförklaring på Europeiska Unionen. När ska Ursula van der Leyen och Josip Borrell högt och tydligt säga orden som redan finns i Lissabonfördraget? Varför ger då inte EU en säkerhetsgaranti för sina egna medlemsländer? Oavsett NATO-medlemmar eller inte? Bygger EU:s säkerhetsarkitektur på NATO eller EU:s medlemsländer? Det sägs att det är bägge. Var är EU när vi mest behöver det (oss)? Det är så här EU skapar incitament för NATO-medlemskap. Är det en medveten handling från kommissionen? Att förneka sitt eget förbundsfördrag och våra solidariska förpliktelser.

Sverige har inte ens en geografisk landgräns mot Ryssland, ryssarna har Kalingrad och behöver inte Gotland. Den ön är bara ett hypotetiskt militärt mål att slå ut – om Sverige är en del av NATO och gör vårt missilförsvar till USA:s. Som på en ögonblinkning får Ryssland att omplacera fler strategiska och taktiska kärnvapen till Kalingrad och ombord på fartyg och u-båtar i Östersjön. Det är nog inget hot, utan ett krasst faktum om Sverige går med i NATO.

Jag drar en djup suck. Mentalitetsmässigt verkar Sverige gått från ett stolt och starkt land till ett krypande lilleputtland som måste åka snålskjuts på storpappas rygg. I ett Östersjöområde som kan blir en bra mycket mer hotande kokande gryta. Bara genom ynka två bokstäver. J och A.

Samtidigt, i detta nu, ett mycket ansträngt Ryssland som nu har svårigheter att mobilisera sitt försvar och lidit stora förluster (närmare 21000 döda, förmodligen en faktor 2-3 avseende skadade, bekräftat av 60000 reservister som ska kallas in), ett land som är belagt med en strypsnara av ekonomiska sanktioner som på några månader kommer försätta landet i en än djupare kris. Fabriker stannar redan i dag, då råvaror, reservdelar, komponenter, elektronik, halvledare och så mycket annat stoppats. Produktionslinjerna bryts en efter en. Att t.ex. ersätta de i kriget i dag drygt 900 förlorade stridsvagnarna (tanks) tar många år (produktionskapaciteten låg före kriget på ca 300 stycken om året). Det här gäller hela kedjan i den ryska krigs- och vapenindustrin, även för ammunitions- och missiltillverkning.

Med omfattande naturgas- och oljeembargon sjunker sakta Rysslands ekonomi mot botten. Rysslands rörelseutrymme kommer bli minimalt. Med processer för misstänkta krigsförbrytelser ser sanktionerna ut att kunna bli mycket långvariga. Den ryska björnen är både skadskjuten och har fastnat i rävsaxen. Det här gör att Ryssland inte utgör något större hot i närtid eller de närmaste året.

Ruslan Leviyev, grundaren av The Conflict Intelligence Team (CIT), en rysk organisation som övervakar ”open-source” information kring Ryska försvaret, har berättat att återvändande soldater i en betydande utsträckning vill avsluta sin tjänst, vilket kan allvarligt dämpa och försvåra Rysslands ambitioner att omgruppera eller förnya sina militära operationer i östra Ukraina.

“The phenomenon of refusal is becoming systemic,” Leviyev said. “Such soldiers are found in practically every unit that has returned from Ukraine. According to our estimates, from 20 to 40 percent of the contract servicemen that returned from Ukraine and that are being readied to be sent back are refusing to return to combat.”

Allt pekar mot att Ryssland får allt svårare att ersätta förluster från reserverna för döda och skadade soldater, men även i ansträngningarna att nyrekrytera eller att få soldater att förlänga sin tjänsteperiod. Vilket också pekar mot en utbredd avsaknad på försvarsvilja där den bristande stridsmoralen är omtalad i många ryska bataljoner.  Detta också med grund att vissa enheter har lidit stora förluster eller blivit helt utplånade. Om 80% av Rysslands militära styrkor deltagit i invasionen av Ukraina, så har i runda tal 30% av denna slagits ut. Ryssland stridsförmåga/stridsmoral i dag, sammanvägt med stort utnyttjande av sina förråd av ammunition/raketer/missiler samt materialförluster som inte går att ersätta på åratal, gör att förutsättningen för ytterligare aggressionskrig mot andra länder (NATO-länder går dock inte att helt utesluta) torde vara mycket begränsad för att inte säga obefintlig i dagsläget. Efter fyra månader av mobilisering och två månader av krig på annat lands territorium, är den ryska armén i ett utmattat läge.

Det tar åratal innan Ryssland återhämtat sig och de ekonomiska sanktionerna försvårar saken ytterligare. Inrikespolitiskt torde varje framkastad idé om nya ”militära operationer” skapa betydande turbulens. Ryssland är väl medvetna om, att de beräknade kostnader för förstörelsen i Ukraina, i dagsläget 1000 miljarder US$, kommer att återkrävas av de internationella samfundet FN och EU för återuppbyggnaden. Det ska man ta med i dagens bedömningar av risken för ytterligare väpnad och aggression, Ryssland kommer få betala varenda öre. De är uppträngda i ett hörn. Att skicka ett antal missiler mot ett EU-land är att förklara kring mot EU. Som har den fyrdubbla försvarsbudgeten mot Ryssland sammanräknat. Det är därför den ryska krigsretoriken om kärnvapen dyker upp titt som tätt. Man är underlägsna, man är hotade. Ett kärnvapenkrig ingen vinner, då världen blir ödelagd.

Kriget i Ukraina är hittills ett enormt misslyckande för Ryssland och den slutliga striden om Donbas kan bli mycket långvarig och med stora förluster. Summerat, det finns inga skäl för Sverige och Finland att framhasta beslut, det är ingen brådska, risken för angrepp är att betrakta som minimal. Men det i sig ska inte vara skälet att just utnyttja beslutsfönstret när Ryssland nu är som mest pressat, ”passa på” beslut är som regel aldrig bra beslut. De ska vara välgrundade och helst förankrade i en folkomröstning när vi talar om nödvändiga grundlagsändringar – i bägge länderna. NATO-frågan är av samma dignitet som EU-frågan.

Det krävs minst en kvalificerad majoritet (2/3) för en ändring ska godkännas  i Riksdagen utan folkomröstning. Vad den rådande majoriteten för ett JA även är väl införstådd med, är att om kriget avslutas och Ryssland lugnar sig, så kan opinionssiffrorna för ett NATO-ja minska avsevärt. Det är det andra öppna fönstret man försöker utnyttja i dagsläget. Paniken, vreden och maktlösheten är de största allierade i dagsläget. Och om Putin inte finns vid makten om sex månader, är då läget ett helt annat för förhandlingar och avspänning? Då kan ett utvidgat NATO sätta käppar i hjulet precis som förut.

I en opinionsundersökning den 7 mars stöttade 38% av socialdemokratiska väljare ett NATO-medlemskap, det är drygt var tredje (s)-väljare. Den socialdemokratiska regeringen har sannerligen hela partiet bakom sig, långt bakom sig. I det krisläge vi befinner sig, vill ändå bara 53% ansluta om även Finland gör det, för (s)-väljare. Jag skriver ”bara” för att ”53%” är strax mer än hälften. Socialdemokraterna är djupt splittrade i saken, det är ett faktum. Hur kan man med ett sådant internt opinionsläge göra tvärtom? Det är en elit som styr och en elit som måste göra sin väg till hela partiets. Varför bemöda sig en extrakongress, varför utlysa en folkomröstning? Det kan ju ryktas att Sverige är på väg att bli en demokrati. Värt att visa Ryssland, för de kan ju göra propaganda av den saken också.

0.10 Ingen vill sitta still i båten, ingen vill ta på en flytväst

Det är i det läget Sveriges större partier ser ett utomordentligt tillfälle att inte sitta stilla i båten, utan utnyttja det där fönstret bara för att fönstret finns. Det finns kloka personer som både anser att man bör vänta tills kriget är slut (Leonidas Aretakis), Björn Wiman noterar skarpsynt den rena ondskan i kärnvapendoktrinen om avskräckning och att om några år kan det vara en ny Trump eller en lynnig och trotsig Trump själv, som är överbefälhavare i NATO och indirekt över Sverige. En Donald Trump som titt som tätt berömde diktatorer och totalitära stater och från och till vill lämna eller upplösa NATO, vilket i sig kanske vore en välgärning. Men summerat pekar det på stora osäkerheter och risker i att ta förhastade oövertänkta beslut i ett inträde.

Niklas Ekdahl pekade på det är för sent nu. Ju mer man tänker efter, så finns bara goda skäl för vänta, men att även Sveriges medborgare måste få folkomrösta om saken. Med en djuplodande debatt – efter valet hösten 2022. Att lämna in en ansökan innan detta sker, är både prematurt, odemokratiskt och oansvarigt. Låt kriget ta slut först. Sitt stilla i båten. Den f.d (s)-ministern Carl Tham belyser klokt detta, att inte göra valtaktik av NATO-frågan.

Utrikesminister Ann Linde åthutade moderatledaren Ulf Kristersson då han uttalat, att han som ny statsminister efter valet lovat sända in NATO-ansökan (även med bara en rösts övervikt, den linjen ansåg Carl Bildt var förkastlig). Det var oansvarig och olyckligt, tyckte Linde. Eskalerande, enligt Magdalena Andersson. Några veckor senare kan vi konstatera att regeringen nu företräder en lika oansvarig och olycklig NATO-linje. Att göra valfrågan till sin egen och sedan radera den, blir nästan en händelse som ser ut som en tanke. I att komma runt den största politiska frågan sedan EU-inträdet. Man har till och med rundat sitt eget parti och den största stridsfrågan som borde stått på tur i en extrakongress. Det talas om demokrati. När en minister i regeringen haft en individuell agenda, när eliterna pekar ut färdriktningen och folket ska stå med mössan i hand. Det är en märklig känsla av ett loppbitet 1940-tal. Politiker talar och en svensk tiger.

Det militära hotet. Ett exempel. När man i dag vet att Ryssland i dag förlorat 180 stridsflygplan och 150 helikoptrar  kan uppskattningsvis 500 eller fler piloter/styrmän vara satta ur spel. Den kan vara 300-400 besättningsmedlemmar som är döda eller svårt skadade. Hur lång tid tar det för en krigsmakt att ersätta dessa? Säkert 5-10 år. Om tre fjärdedelar av Rysslands kapacitet har utnyttjats och varit mobiliserade  i närmare två månader för att seden ligga i fält och direkt aggressionskrig under ytterligare två månader som inkräktare, där permissioner och rotation är satta på undantag, torde de ryska styrkorna vara både fysiskt och mentalt uttröttade med av många bedömt låg stridsmoral. Mitt i detta, militära analyser vilka ofta fastnar i kapacitetbedömningar om vad som är teoretiskt möjligt men kan sällan bedöma sannolikheten praktiskt, säkerhetsmässigt och geo-politiskt (samt att förhärdad krigsretorik är ytterst svårbedömd). Metoden skapar ofta överdrivna hotbilder, där man väljer att utgå från värsta scenariot. Allt för säkerheten, men också för en skenverklighet och psykologisk beredskap. Som kan lura oss. Sänka trösklarna. Ta onödiga risker, onödiga vägval. Där står vi nu.

I dagens omedelbara internetvärld där artiklar väller över läsararen, blir följden lätt krigshysteri och vapenskrammel. Är det några medier i Sverige som frågar alla experter vad som händer om Finland och Sverige väljer att stå utan för ett samarbete med NATO och USA? Det är en ett-svars-journalistik i sin värsta form som läsare får utstå i dag. Militärer och experter, uttalar ofta i sina intervjuer att de är NATO-positiva. Det är både märkligt och olustigt, just gällande statstjänstemän ska aldrig avslöja politisk tillhörighet eller ta ställning i politiska frågor, men just nu verkar sådana etiska diskussioner och krav helt bortblåsta. Man står på rätt sida.

NATO-experten Magnus Christiansson konstaterade efter att ha granskat den finländska regeringens analys av säkerhetsläget och för- och nackdelar med ett eventuell NATO-medlemskap, att så blev det inte: ”Den säger inget om fördelarna med att stå utanför, och inget om nackdelarna med att gå med. Den här produkten (rapporten), krattar bara manegen för NATO”. Det är något alldeles särskilt med president Niinistös agenda, som bara har ett spår.

I svenska media gör man knappast en nyhet av att den ryska krigsmakten nu är kraftigt försvagad. Ekonomisk står Ryssland till randen av nationell konkurs sett till de internationella förpliktelserna, där man redan befinner sig i ett s.k. defaultläge. Sanktionerna ger effekt, sakta men säkert.

I stället framställs det i ena stunden som om hotet är samma som förr och kan riktas åt nya väderstreck när som. För att man skjuter upp en ny robot med namnet Satan 2, vilket snarare visar på desperationen att hytta med näven och vifta med kärnvapen. Krigsretorik. Samtidigt som bottenläget för Ryssland är säkerställt i så många andra avseenden. Denna skeva dubbla hotbild bildar en stark opinion för NATO och för NATO-medlemskap omedelbart. Hoten mot Sverige blir också självuppfyllande, då kriget och konflikterna i grunden handlar om NATO:s östutvidgning och USA:s militära närvaro och kärnvapenutplacering i forna öststater.

Men det som verkar vara det huvudsakliga skälet, är vad som väckt så mycket känslor, är hur Ryssland gått till väga i sitt aggressionskrig, med groteskt övervåld och brutalitet. Det är främst det man inte vill se igen. Kärnan kvarstår, det är genom avspänning och nedrustning som långsiktig stabilitet inträder, det är genom säkerhetspolitiska allianser man kortsiktigt upplever ett skydd men långsiktigt ger ökad polarisation ökade geo-politiska obalanser och instabilitet. Och kapprustning. Är det inte fler krig vi ska undvika? Krigets vidriga laglösa ansikte som nu Ryssland visar oss, återfanns på samma sätt i USA:s krig i Irak, stundtals i Pakistan eller Afghanistan, eller genom hela Vietnamkriget. Där ett land skulle bombas till underkastelse (Julbombningarna), när man visste att Ho Chi Mihn skulle vinna ett demokratiskt val i ett återförenat Vietnam.

Hur stort verkligt hot är Ryssland mot Finland och Sverige? För Ukraina, var avsikterna mot NATO-medlemskap och USA-samarbete vad som fick vågskålen att tippa över. Å andra sidan, Ukraina är landtungan in i centrala Ryssland (där ett hypotetiskt NATO-flyg och taktiska kärnvapen skulle vara minuter från gränsen), med historiskt gemensamma nämnare, regioner med ryskt språk och etnicitet, slavisk kultur”, ett ”brödrafolk”. Det är högst osannolikt att Ryssland någonsin skulle invadera ett annat land där inte ryska språket finns som första- eller andraspråk. Skriftspråket kyrilliska är också en begränsande faktor. Inget av detta återfinner man i fallet Sverige och Finland. De unika språken här är tillika barriärer som gör det komplicerat för både infiltration och kollaboration. Invasioner är helt osannolika. Attacker självklart hypotetiskt möjliga. Men blir också omedelbart ett direkt angrepp på den Europeiska Unionen.

Om dessa två länder nu inte gör någonting och lämnar USA bakom sig, då blir det kav lugnt på sjön. Är den som stöttar denna gyllene medelväg pro-rysk eller stolt svensk eller finsk? Är fred och stabilitet något man ska undvika om det finns en möjlig färdväg dit? Är det att vara partisk – att minimera konflikter mot omkringliggande länder? Vill verkligen människor ha kapprustning och fördjupade konflikter i Östersjöområdet? Det är inte att stödja Ryssland, om man säger nej till NATO, för att finna en långsiktig balans och avspänning för hela regionen. Att vara pro-svensk, pro-finsk och pro-EU tycks blivit förräderi. Landet som inte längre finns, är på väg att bli verklighet.

0.11 Norges starke män – statsministrar som frälser världen

McCarthyismen verkar ha återuppstått på vissa ledarsidor i pressen. Märkligt nog också ett direkt eko av Norges statsminister Jonas Gahr Støres. Både han och Jens Stoltenberg upplevs som talespersoner för det Nya USA. Landet som pånyttföddes och lämnade imperialismen bakom sig när Joe Biden tillträdde som president för ett land som nyss stod på randen till inbördeskrig. Innan Bidens mandatperiod, tangerade i många avseenden president Trumps politiska praktik vad kan benämnas som neo-fascistiska tendenser.

Støres underströk i DN-intervjun att Natomedlemskapet varit en helt avgörande garanti för norsk säkerhet. Säkerhet genom trans-atlantisk avskräckning. Historien har dock andra vingslag; ”Norge kommer aldrig glömma Röda arméns krigsinsats när øst-Finnmark i norr Norge befriades från Nazityskland” sade kung Harald i Kirkenes vid 75-årsjubileet av den sovjetisk-norska offensiven i andra världskriget.

Om Norge förblivit neutralt, efter andra världskriget, på vilket sätt skulle det hotat Norges säkerhet och självständighet? Sett till Finland och Sveriges neutralitet – förmodligen ingenting. 6000 sovjetiska soldater miste livet i Norges befrielse. Men det är det kalla kriget som Jonas Gahr Støres gör till nödvändighet att skyddas för. Det är den självuppfyllande profetian. Träder du in i kretsen, måste kretsen skydda dig. NATO snuddar en religion, precis som USA emellanåt beter sig som en sekt. Uppenbarligen har Norge har lämnat den nordiska stigen väsentligen. Vilket också är EU:s skuld och ansvar. Med murar som reser sig.

Gränser är något som bara finns i våra huvuden, skaldade den norske upptäcksresande Thor Heyerdal. som en gång brände vassbåten Tigris utanför Djibouti i protest mot alla krigen i området. Krig med ursprung i koloniala krig och imperialism. Reflektion: Förstår EU-medborgare i dag att Europeiska Unionen, i kombination med USA-ledda NATO, för utomstående länder och världsdelar kan ses inte bara en supermakt, utan som ett enormt imperium med oerhörd makt, en makt som både skrämmer och hotar? Ändå var och är EU så maktlöst att inte ett aggressionskrig kunde förhindras i dess absoluta närhet.

Synen på EU och NATO, uppmålandet som ofta ofelbara och ideala, dröjer sig kvar. Hur granskar massmedier EU och NATO annars? Före 24 februari 2022 var det närmast som vanligt, rapporter och refererat, men mer sällan djuplodande granskning eller allvarlig kritik. EU-forskning kring demokrati, unionen som helhet och dess funktion, verkar satt på undantag eller lever i skuggorna. EU är en byråkratisk koloss. EU är procedurernas och talarskrivarnas värld. Regeringarnas och eliternas bord. Pandemin överskuggade samtidigt många viktiga politikområden (inrikes och inom EU), vilken gjorde coronaviruset till en evig följetång. Samma sak sker inledningsvis med kriget i Ukraina, med konstant live-rapportering som tidvis påminner om ett sportreferat. Kriser i fokus, vardagsarbetet i slagskugga.

Man kan inte låta bli att undra om skadan faktiskt kvarstått, att många svenska medier idkade klappjakt på myndigheter, tjänstemän och politiker under corona-pandemin där även sociala medier skapat parallella verkligheter och sanningstempel. Det var en värld i kris, länder i kris, men borgfred syntes sällan till. Varken i politik eller massmedia. Publicisterna vill ha uppmärksamhet. Åsiktshets och populism är inte längre tidens tecken utan norm. Fria oberoende granskande objektiva balanserade medier, känns liksom avlägsna, där i dag krönikörer och ledarskribenter ofta tävlar i att väcka ryggmärgsreflexer och opinion, ofta med identitetspolitik och skrämselpropaganda som verktyg. Man vill också göra politik. Skapa flockbeteende. Påverka mer. Massmedia har blivit mer än vad som en gång benämndes som tredje statsmakten. Samtidigt, samma gamla visa, dåliga nyheter säljer, rädsla säljer, upplagor och sidvisningar ökar, reklamintäkterna trillar in. Svart på vitt.

Märkligt nog har svenska massmedier varit odugliga på att skramla fram tillräckliga miljarder till polis och rättsväsende. Två ubåtar för 8 miljarder skakas fram lättare. För tryggare vatten i Sverige. Är det någon som vill minnas att de misstänkta ”främmande makt” händelserna vid vattnet handlade om en söndrig boj och en plastbåt vid namn ”Time bandit”. Ryssland skrattade och uttalade att det var lika sannolikt att hitta en rysk ubåt som att hitta Karlsson på taket. Till och med Astrid Lindgren användes i informationskriget. Skrämselpropagandan gav i vart fall Löfven skäl att beställa ubåtar. Var det inte för säkerheten så var det för jobben. Signerat en tidigare fackföreningsordförande i Metall. Långsiktigt höjs nu försvarsbudgeten med 42 miljarder. I ett land med skjutningar, organiserad brottslighet, gängrelaterade avrättningar, narkotika som kriminell motor, en stadigt uppgående kurva av vålds- och sexualbrott, och upplopp som ny bubblare, närmast varje dag och vecka, i ”inbördeskrigets” Sverige. Här finns det stora hotet mot Sverige som demokrati och rättsstat. Brottsutvecklingen de sista tjugo åren borde få ledarsidor att slå bakut varje dag. Tillståndet förvärras snabbt. Men när det inte finns några stora politiska skiljelinjer verkar mediaverkligheten bli ett referat av maktlösheten och uppgivenheten i samhället.

0.12 Försvarsanslagen som är lika astronomiska som tillräckliga

Har någon halvintresserad räknat på att den befintliga militära förmåga inom EU som räcker långt och blir över för vilket uppdrag som helst? Ett uppdrag som inte går att uppbåda. För den sifferexercerande har USA (778 miljarder US$) 13 gånger större försvarsbudget än Ryssland. Om EU summeras är försvarsanslagen är de fyra gånger större än Rysslands. USA har 1,5 miljoner försvarsanställda, man har en militär reserv på en miljon. Ekonomiskt omfattar EU och USA 45% av världens totala GDP (gross domestic product: bruttonationalprodukt)

Alla sakkunniga vet att USA i dag ensamt slår ut Ryssland med hästlängder sett till konventionell krigföring. Ryssland vet, att man förlorar i alla avseenden, i en väpnad konflikt med EU eller NATO eller USA individuellt. Det behövs inte en krona till i försvarsanslag. Eller dollar eller euro, för den delen. Det verkar mest vara en viljeinriktning till fler industriarbeten. Eller att USA känner att stormakten Kina flåsar i nacken och vill sträcka upp sig några tum till. Och att NATO-länderna ska betala mer av den stora kakan, där USA är den största vapenexportören i världen. Är det inte så att det är NATO/USA som behöver Finland och Sverige, och inte tvärtom? Det lutar allt mer åt det hållet. Att få två länder till från EU in i fållan.

Just det, det var det här med försvarsanslag med 2% av BNP som NATO-krav. Vad Sverige behöver är synen på EU som EU, något vi är en del av, samarbetar inom, inom alla områden. Vi kan och borde lägga pengarna på det vi behöver bäst. Vård, skola, omsorg, eftersatt infrastruktur, energiomställning och miljö- och klimatarbeten, särskilda insatser i utsatta områden, en hållbar lands- och glesbygdspolitik, och sist men inte minst rättsväsende och polis. Militär rustning?!

Världen har fått nya glasögon, där omedelbara ögonblicksbilder via smartphones och internet väcker känslor eller skapar panik, där eftertanke och analys lätt kommer långt senare eller glöms bort i den digitala mediafloden. Det är den minutfärska, affekterade och fragmentiserade journalistiken som sedan ställer frågor och krav på politiken med ögonblickliga svar och lösningar. Otryggheter staplas. Politiken smittas av nämnda affektering, riskerar bli grund och kortsiktig, brandkårsutryckande. Långsiktigheten och helheten tappas här så lätt bort.

Vad är det som hänt i det land man en gång kallade Sverige under de sista 28 åren? Är vi en del av EU eller ett isolerat land i arktis som står inför invasion om vi väljer fel lag i världsmästerskapet i globalt herravälde? Dags att lämna det globala gängkriget. Varför kan ett land inte längre heller välja en tredje väg, utan att ständigt dras in på arenan eller upp i publiken? Metoden att skapa medskyldighet genom en nations val av frihet (som omskrivs till val av utanförskap), blir skadlig för civilsamhället i en kultur av misstänksamhet och nedbrytande för människan som fredssträvande varelse.

0.13 The letter of intent – djävulens kontrakt? Sverige i en politisk allians med USA

Det är något anmärkningsvärt med både Sverige och Finland, man samverkar formellt med NATO, men har en betydligt starkare avtalsmässig försvarsrelation till en allianspartner på andra sidan Atlanten, när länderna är medlemsstater i Europeiska Unionen. Valet av den notoriska krigsförbrytaren och globala konfliktskaparen USA häpnar.

Man får hoppas att den socialdemokratiska kongressen i Sverige insett vad man då gjorde. Men varför ska socialdemokrater göra NATO-frågan demokratisk i partiet? Reformisterna ropar efter extrakongress och partistyrelsen säger att partistyrelsen räcker väl. I en fråga som är lika viktig och omvälvande som EU-medlemskapet, i en fråga det borde folkomröstas om. En extra S-kongress borde också ställa sig frågan, ska Sverige ha den typen av intimt politiskt och försvarssamarbete med USA? I det första avtalet från 2016 omnämndes följande målsättning att verka för:

• betydelsen av interoperabilitet liksom att stärka förmågor genom utbildning och övning, verksamheter som sänder distinkta politiska signaler

Vad betyder detta? Hur praktiseras ”verksamheter som sänder distinkta politiska signaler”, tillsammans med USA?

Ingen lämnas oberörd när offensiva strategiska bombflygplan av typen B52 Stratofortress (också kärnvapenbärare) dånar över riket (det ökar tryggheten, säger försvaret stolt i pressmeddelanden), USA:s marinkår i Bohuslän eller amerikanska truppövningar på strategiska Gotland. Är Sveriges politiker mer än lovligt aningslösa? Att associeras med USA som allierad, ger bra många fler fiender runt om i världen och försvårar Sveriges traditionella roll som medlare i internationella konflikter eller fredsbevarande uppdrag. Varför fördjupade man inte samarbetet inom EU? Tror man inte på EU? Det svaret är partiledarna medborgarna skyldiga!

Det tredje kruxet är att en försvarsallians är summan av delarna men kan missbrukas av enskilda tungviktare där mindre ofta fattiga stater blir ombud för dominanten med geo-politisk destabilisering som följd. USA:s flygbaser, trupper och robotsystem, i Rumänien och Polen, är belysande exempel. De står ofta utanför NATO genom direkta bilaterala eller trilaterala avtal (Task force East) med USA. När Polen köpte luftförsvarssystem från USA för 67 miljarder Skr krävdes amerikanska kongressens tillstånd och Polen som en trogen allierad. Vapensystem som sedan kan används för USA:s försvar mot ballistiska missiler i ett system som kärnvapensköld (inom NATO:s organisation). Polen betalar och USA ges indirekt försvar. Har någonsin Polen varit hotat? I dag vädjar Polen till USA om att få kärnvapen lokaliserade dit. Att skapa hotbilder, har USA varit världsmästare i sedan 1945.

USA har använt NATO som brygga under decennier. Det är inte östutvidgningen av NATO som är grundproblemet, enskilda länders försvarsförmåga är närmast sekundärt, kärnan är USA:s metod att placera amerikanska strategiska stridskrafter, eller vapensystem och kärnvapen, nära ryska gränser som är ”detonatorn” för en geo-politisk förskjutning och destabilisering. Synnerligen när det rör kärnvapenbalansen. Ryssland hade i sak rätt att avtalen (INF) borde omförhandlats med hänsyn till hela NATO:s och inte bara USA:s egna kärnvapeninnehav. Denna kollisionskurs vidhöll USA. NATO:s expansion österut och kärnvapenplacering i öst ökade spänningarna drastiskt. Avtalen rann ut i sanden.

2015 var det åter en f.d. sovjetisk bas vid Deveselu i Rumänien som blev en amerikansk missilförsvarbas. Sveriges radio rapporterade ”Från rysk sida reagerade man kraftfullt både på den ökade Natonärvaron i östra Europa och på missilförsvarssystemet som man i Moskva ser som ett direkt hot mot Ryssland… I somras sade vice sekreteraren vid Rysslands säkerhetsråd att Rumänien och Polen genom att upplåta sina baser för USA:s missilförsvar automatiskt gör sig själva till möjliga ryska mål. Under 2015 beslutade NATO också att öppna sex nya stridsledningscentraler runt om i östra Europa. Bland annat i Rumänien.

Att nedrustnings- och kontrollavtalen slutligen upplöstes 2019, hade dessförinnan lett till fler taktiska kärnvapen och militära åtgärder, däribland USA:s missilförsvarssystem, vilket i sin tur ledde till ökad kapprustning mellan USA och Ryssland. Ska överhuvudtaget några länder bli offer eller utnyttjade för det? Men det precis så USA gör, använder NATO:s länder som ombud och spelpjäser. I Bryssel talar EU om ett starkare NATO för EU:s säkerhet. Mer pengar in, fler länder in. Hur kan EU gå så fel? Rustning från ett håll leder omedelbart till rustning från ett annat, alltid, när det gäller Ryssland.

USA eftersträvar dessa geografiska plattformar likt amerikanska enklaver (kan i viss mån jämföras med Cypern för Storbritanniens egna områden). Det är att betrakta som militär kolonialism. 2020 tog Donald Trump beslut om att hemlighålla antalet kärnvapenstridsspetsar, en osäkerhetskapande manöver som också leder till ökad rustning, Biden var klok nog att plocka bort det stolleprovet. Men allt pekar åter på att USA inte är konsekvent eller förtroendeingivande, det hänger ofta på en person, på en president.

Med kapprustning och tippande terrorbalans där omgivningen dras in i och får ta kollektivt ansvar. Och alla försvarar förfarandet, med att alla länder har rätt att välja sin egen säkerhetspolitik. Alibit är suveräniteten ingen utomstående ska lägga sig i. När USA:s metod är att exploatera medlemsländers geografi inom NATO, där avancerade vapensystem och ekonomiskt/militärt stöd närmast liknar mutor. Det var precis så Rumänien fick tjogtals med amerikanska atombomber på sitt territorium. Är detta av intresse för EU:s nya säkerhetsarkitektur? Eller gör NATO som man vill? Inte ett ord går att spåra från EU-kommissionen om kapprustningen eller kärnvapenplaceringen. Är detta den nya Europeiska Säkerhetsordningen?

När NATO:s talesperson Jens Stoltenberg (intervjuad av Kirill Martynov) uttalar: ”If president Putin wants less NATO on his borders, he will get more NATO at his borders” så är avskräckningspolitiken i sitt esse, men när en stormakt står på andra sidan, riskerar en sådan konfrontativ linje leda till världskrig. Orden bär andemeningen av amerikansk utrikespolitik sedan andra världskriget, vilken Stoltenberg företräder. I bakgrunden ekar orden från den amerikanske f.d. översten Lawrence Wilkerson, ”America Exist Today To Make War”. (2020). Expansion av intressesfärer är USA:s norm och vapenexport är en central basnäring. Nu har USA fått ännu en återhämtning, naturgas, olja och vapen säljer som smör i solsken.

När Stoltenberg säger att Ukraina aldrig utgjort ett hot mot Ryssland, är det helt korrekt. Det är NATO:s östutvidgning i kombination med USA:s missilförsvar, baser och kärnvapen i dessa länder som i huvudsak lett till situationen i Ukraina. Sedan kan man ha alla åsikter om hur rättsvidrigt och monstruöst Rysslands aggressionskrig var och är. Omvärlden har blivit åskådare till folkmord, bestialitet, tvångdeportationer, brott mot mänsklighet och krigsbrott. Det råder det inget tvivel om. Men grundorsaken är oomtvistlig och slutet på konflikten ligger inte i att Sverige och Finland ansluter till NATO. Tvärtom, kapprustning och konflikteskalering, liksom hybridkrigföring, kommer blir den direkta följden.

Vad hjälper det då om NATO ger de bästa säkerhetsgarantierna om Kalla Kriget version 3.0 infinner sig, skapar ett  ständigt orosmoln över land och rike, och om 5-10 år återigen briserar? Är krig att föredra, bara vi har det bästa militära understödet? Säkerhetsgarantier måste också vägas mot militär eskalering och geo-politisk destabilisering. Avskräckning och samtidig avspänning är mer än en balansövning. Att jämföra Norge med Rumänien är här dock mycket avlägset, ett kärnvapenfritt land och ett land med inhemska USA-baser med anti-missilsystem och som förvarar dussintals kärnstridsspetsar ägda av USA.

0.14 Geografins makt – imperiers eviga hunger

Varför inte ta ett steg tillbaka. Ryssland är Ryssland, oavsett om Putin sitter kvar vid makten. Geografins makt är och förblir ledstjärnan för den Ryska Federationen. Detta rike kommer inte förändras över en dag, dagen då ett nytt ledarskap träder in. Världen måste verka för en omedelbar fred men också avspänning i hela Östeuropa, men också i Finland och Sverige. Hur ser en sådan modell ut? För en framgångsrik hållbar historia.

EU samarbetar inom medlemsstaterna för säkerheten inom EU, man arbetar intimt med NATO, återkommande är nya strategier, avsiktsförklaringar och avtal. Det har varit centralt, att fördjupa samarbetet med NATO och skapa en ny säkerhetsarkitektur. Avstampet i Bratislava 2016 ledde till ett fördjupat arbete och tydliga målsättningar för, Plan on security and defence. I juli 2018 undertecknades EU-NATO-joint declaration 2018, vilket konkretiserade en gemensam vision för hur EU och NATO tillsammans ska hantera säkerhetshot. Hur ska EU inom ramen för denna kompass (visuellt integrerad i NATO:s logotyp) hantera kapprustning, eskalering, konflikter och krig som NATO-medlemmen USA skapat och skapar?

Genom NATO:s organisation har USA alltid Supreme Allied Commander Europe (SACEUR) som högste operative militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa, Allied Command Operations (ACO). USA står fortfarande alltid som överförmyndare över Europa. EU har strävat för att slutligen få till en strategisk kompass. EU för ett starkare NATO. För den som läser mellan raderna innebär det att fler EU-länder bör ingå i NATO. Läs ”alla”.

Det är i ljuset av detta, av krig och folklig oro, som EU inte alls verkar vilja manifestera solidaritetspaktens räckvidd och tyngd. Är detta en dold agenda, att tiga ihjäl en fördragsklausul? Det som EU:s freds- och säkerhetsarbete kan och ska vila på. Att ett angrepp på ett EU-land är ett angrepp på EU. EU står nu vid ett vägskäl. Gäller Lissabonfördraget eller inte?

Eftersom EU aldrig kunnat befria sig från NATO, liksom alla nya EU-länder så unisont även trätt in i NATO, så kanske allt bli så mycket enklare, med alla äggen samlade i samma kartong. Det må vara bekvämt men underminerar EU:s självständighet. Adderandet av avtal och policys är bara det korsvisa vävandet för att alltid ha NATO vid sin sida i säkerhetsarbetet. Vid en grundlig läsning, framstår det som EU och NATO går hand i hand.

I praktiken måste ändå EU uttryckligen tydliggöra att EU måste vara med i samtal kring Europas säkerhet, vilket blev tydligt när Rysslands konkreta krav kom på pränt i december 2021. Där NATO:s generalsekreterare och USA:s utrikesminister höll i rodret för förhandlingarna. EU höll på att bli lämnad utanför, varför annars ett offentligt förtydligande?

Det visar sig att Josep Borrell sedan uttalar precis samma stavelser som NATO och USA. Innan kriget. Trots decennier av markeringar från Ryssland och sakkunniga amerikanska analytiker och f.d. diplomater som varnat om och om igen för östutvidgningen. Man måste ställa sig frågan, vem sätter agendan för EU:s säkerhetspolitik. Att USA är befälhavare för NATO inger sannerligen trygghet i varje ögonblick. Observera: ironi!

Hur kommer det sig att man misslyckats kapitalt att avvärja ett krig mot Ukraina? Hur agerade EU när huvudtvisten var att NATO inte skulle expandera österut och att amerikanska baser var oönskade i yttersta öst. När NATO skapat en situation som dragit in EU i den svåraste krisen sedan andra världskriget (oräknat forna Jugoslavien). Svaret är enkelt, det fanns ingen diplomati, ingen vilja till kompromisser. NATO och USA var entydiga, alla länder väljer sin säkerhetspolitiska inriktning. ”There is no change, there will be no change…”(Antony Blinken, januari 2022). Konfrontationen blev realpolitiskt oundviklig när inte ett uns av öppning till seriösa förhandlingar gavs. Blinkens svar var därför närmast en krigsförklaring.

EU krävde att vara med på ett hörn. I tidskriften Die Welt uttalade EU:s högste representant för utrikesfrågor Josep Borrell:

“If Moscow, as announced, wants to talk about the security architecture in Europe and security guarantees from January (2022), then this is not just a matter that concerns America and Russia…The EU must be involved in these negotiations.”

“This is the first time that the Russians have put their agenda on the table in writing, in the form of a real treaty. This has never happened before. Only winners do that: To say that and these are my conditions,” he noted, adding that the demands are “completely unacceptable.”

Redan då gav Borrell samma orubbliga och hårda svar som Blinken och Stoltenberg gav. Året innan hade Borrell uttalat att ”Europe Must Learn Quickly to Speak the Language of Power” inför och under arbetet med EU:s nya säkerhetsarkitektur. Josep Borrell höll vad han lovade.

USA, NATO och EU vek inte en tum. Inte en tum västerut. Det var inga förhandlingar. Det var maktspråk. Ryssland fortsatte sina förberedelser och väntade på en vändning eller öppning som aldrig kom. Istället kom kriget till Europa.

Josep Borrell, gav senare i en intervju med TF1 följande perspektiv: ”I am ready to admit that we have made a number of mistakes and that we have lost the opportunity of Russia’s rapprochement with the West … There are moments that we could have done better, there are things that we proposed and then could not implement, such as the promise that Ukraine and Georgia would become part of NATO… I think it’s a mistake to make promises you can’t deliver,”

Om EU och NATO, inom slutna dörrar, var så rörande överens om det olämpliga och prematura, i NATO-anslutning för Ukraina och Georgien, varför gav man ingen förhandlingsöppning överhuvudtaget? Var själva maktspelet mer värt än spelet om en nations öde, Ukrainas öde?

Vidlyftiga löften mot forna östländer strödde allt mer salt i såren, ju närmare expansionen kom Rysslands gränser. Var principen om varje lands självbestämmande så pass viktig att man kunde fördjupa en kris till ett verkligt krig? Ett svar är ja. Men det är inte där skon klämmer för oss. I tur står Sverige och Finland. Inte för direkt krig, men det skapar väsentliga geo-politiska förskjutningar och risker om dessa länder träder in i NATO. Där NATO och USA står nu med öppna famnen och medlemskapet fixar man på en kafferast. Trots risker om allvarlig eskalering och destabilisering. NATO tvekar aldrig på expansion, trots det krig som nu utspelar sig framför världens ögon. Ett krig ingen ingriper i. Är det den säkerheten vi vill förvalta i Europa och inom EU?

När ska Europas makthavare och politiker gå från insikt till handling, att stoppa länder från att bli brickor i ett globalt maktspel? Självbestämmandet förespeglas som val, men nyttjas så ofta som alibi för en enskild supermakts egenintresse i expanderande av maktsfärer, t.ex. för sitt självförsvar mot kärnvapen, vilket direkt skapar en nationell och global hotbild (för inte bara värdlandet), även för Europa. Som sedan behöver försvaras…

Ännu ett exempel är Rumäniens dyrt från USA förvärvade M142 HIMARS raketartilleri-system, vilket kan nå 300-500 km. Vad ska Rumänien med ett offensivt vapensystem som når så långt bort som Sevastopol och Krim? Erövringståg på Svarta havet? Rumänien betalar och USA kan nyttja NATO:s samlade stridssystem som man önskar. Det är så utstuderat affärsmässigt och taktiskt, offensiva Rumänska vapen under NATO:s befäl och stridsledning. Det Ryssland kritiserat, är att ett system som M 142 HIMARS rent tekniskt går att konvertera för att bestyckas med kärnstridsspetsar. Därför blir raketartilleriet ytterligare en allvarligt destabiliserande faktor.

Det är inte Rumänien som behöver amerikanska flygbaser och robotförsvar, det är USA. Det var till Rumänien som USA flyttade 20 atombomber från Turkiet 2016. Nämner man att flytten från Turkiet (Incirlik) även inkluderade ett 50-tal bomber av typen B61 då blir det genast mer intressant när B61 rent konkret är en termonukleär bomb – en atombomb. Och att den moderniserade B61 mod. 12 är en precisionsstyrd variant för användning främst som taktiskt kärnvapen. Detta är den är enastående arsenalen som USA placerat allt närmare Ryssland. Det är att respektera ett lands, Rumäniens, suveränitet och självbestämmande. De kontrollerar inte kärnvapnen, de bara förvarar dem. Ordet respektera borde bytas ut mot exploatera. EU ska alltid försvara länders rätt att bli ombud i kärnvapenkapprustning och indirekt blir mål i ett s.k. kallt krig. Säkerhetstänkande?

Bara som exempel, uppskattningsvis ett hundratal atombomber av typen B61 finns lagrade i Belgien (Kleine Brogel), Italien (Aviano och Ghedi), Nederländerna (Volkel), Tyskland (Büchel). Det är USA:s kärnstridsspetsar, inte NATO:s. Men finns i NATO:s arsenal. Under amerikanskt befäl.

Det är USA som än en gång nyttjar NATO som brygga, för sina egna nationella syften. De bi- och trilatera avtalen går sedan helt vid sidan av både NATO och EU. Den är den rätten USA (genom NATO) kämpar för att behålla. I små, ofta fattiga, eller utsatta, länders namn. En rättighet man uppenbarligen är beredd att offra ett land för. USA har frihet att göra precis vad man vill. Genom NATO. På Europeiskt territorium, inom EU. USA talar sig varm för att skydda Europa, men anklagas aldrig för att kränka någon annans suveränitet eller militärt exploatera ett EU-land. I spåren av Ukraina-krisen pressar USA nu NATO-länder att bygga fler eller förstärka baser i Europa och att länderna även ska betala för dem. USA får ännu fler språngbrädor, tack vare det nya säkerhetsläget.

USA:s egna baser, blir som en stat i staten. USA ska försvara Europa – det låter det. Där ingen längre behöver USA, där inget hot från några länder i Europa eller EU på något vis hotar Ryssland. Där EU har en fyrfaldig militär förmåga jämfört med Ryssland. Här står vi, där EU tittar på, signerar dokument efter dokument om vackert samarbete för fred och säkerhet, medan USA opererar i militärt i varenda världsdel. Där interventioner otaliga gånger lett till destabilisering och långvariga infekterade konflikter under decennier, dessvärre med oräkneliga krigsbrott och humanitära katastrofer i kölvattnet. En världspolis som behöver en organisation för att legitimera sina handlingar som skyddande andras intressen, försvarande andras intressen. När skälet allt som oftast är egenintresset och kontrollbehov. Där krig efter krig, läggs till listan.

Hur kan EU efter alla dessa år av krig och väpnade interventioner, påskina att det USA-ledda NATO är det som ger EU och världen säkerhet och fred? Behovet av självförsvarsförmåga, ökar snarast så snart man inträder i en USA-allians eller NATO-sfären. Myten blir kostsam att försvara. Ett folk offras just nu.

0.15  Mutual Defence Clause, artikel 42:7 – Europeiska Unionens mest nedtystade nationella rättighet

Vad är det då som skiljer NATO:s paragraf 5, om kravet på kollektivt solidariskt självförsvar, och Lissabonfördragets artikel 42, punkt 7? Ingenting! 42:an är förmodligen starkare. Förmodligen kvarstår faktum att EU:s fördrag gjort NATO som organisation lika onödig som meningslös. Vilken otur. Bäst att inte tala om. Tig ihjäl. Trägen vinner.

Punkt 7. Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

Ett medlemskap i Europeiska Union (EU) ska ge ett fullt tillräckligt skydd för ett enskilt medlemsland. Det är nog de länder som vill lämna EU, eller inte tror på EU:s solidaritetspakt, som vill bli medlemmar i NATO. I Sveriges fall verkar man inte längre förstå Lissabonfördragets räckvidd (artikel 42:7). Räcker inte den enkla frågan, till EU-kommissionens ordförande, vad sker om ett EU-land angrips, är det då ett angrepp på EU? Försvarar EU ett angripet medlemsland? Ingen i NATO-debatten verkar vilka ställa frågan eller ha svaret. Varför är osäkerhet så eftersträvansvärt? För att rädslan är nödvändig för att bilda opinion. Få människor att ropa efter trygghet. Säga ja. Till en krigsorganisation som spelat ut sin roll för 30 år sedan. Om inte 30 så 12 år, när Lissabonfördraget trädde i kraft.

Visste man verkligen vad man röstade om i Sveriges Riksdag eller har det gått slentrian i att bifalla EU-fördrag utan folkomröstningar? Den sistnämnda frågan är jakande, knappt något land har stått så handfallet och aldrig sett till att framförhandla undantag eller sänkt EU-avgift såsom Sverige. Konungariket Sverige måste absolut tillhöra det främsta ja-sägar-garnityret inom EU. Det är en slags undfallenhet som är svårbegriplig. En uråldrig konflikträdsla måhända. Som hållit Sverige utanför krig i 200 år. Men nu verkar det som nya krafter drar i gamla tåtar. Hur kunde situationen vara så kristallklar för ett dussin år sedan?

Det är här nödvändigt att återvända till Interpellationsdebatten 2009/10:297, kring Lissabonfördragets räckvidd. Bosse Ringholm (s) ställde ett antal frågor till dåvarande utrikesminister Carl Bildt (m).

Bosse Ringholm: I fördraget om den europeiska unionen, det så kallade Lissabonfördraget, redogörs i artikel 42 för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska successivt leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.

I samma artikel framhålls också: ”Unionens politik enligt detta avsnitt ska inte påverka den särskilda karaktären (läs alliansfrihet) hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

I artikel 42 punkt 7 sägs att om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är övriga medlemsstater skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Och därefter markeras: ”Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.” Det vill säga undantag görs för alliansfria stater som Sverige, Irland och Österrike.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var mycket tydlig med att utan dessa undantag hade det inte varit möjligt för Sverige att acceptera Lissabonfördraget.

Utrikesminister Carl Bildt har i en interpellationsdebatt om Sverige och Nato förnekat dessa undantag: ”Låt mig göra ett sakligt påpekande som inte är ointressant. Det finns inget undantag i Lissabonfördraget.”… (citat Bildt)…

…Låt mig därför fråga utrikesministern:

Vad är skälet till att utrikesministern lämnar felaktig information i Sveriges riksdag om de undantag som Sverige och andra stater begärt och fått i Lissabonfördraget om alliansfria staters särskilda ställning i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU?

Carl Bildt gav följande svar i sitt första anförande:

”…Militärt är vi allianslösa – för att uttrycka sig på det sättet. Jag ser ingen förändring i det förhållandet under överskådlig tid. Men politiskt är vi allierade genom Europeiska unionen. Den så kallade solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget är det naturliga och det konkreta uttrycket för just detta. Det förändrar inte den karaktär som olika länders säkerhetspolitik har. Det handlar självfallet och framför allt, skulle jag vilja säga, om huruvida man är med i Nato eller inte. De flesta är det. Vissa är det inte. Så kommer det säkert att förbli under överskådlig tid. Men låt oss vara rätt tydliga om vad det handlar om i säkerhetspolitiken i det nya Europa. Skulle ett angrepp eller en katastrof drabba något annat EU-land eller något annat nordiskt land kommer vi aldrig att vara neutrala. Den saken uttalades med lika stor tydlighet av regeringschefen i den regering där Bosse Ringholm faktiskt var Europaminister”.

Carl Bilds svar var lika tydligt som tvetydigt. Bildt ville inte förespegla EU:s fördragsartikel som unisont kraftfull och solidarisk, som täcker ett försvar att ett medlemsland från andra medlemsländer, då NATO skulle förbli totalt meningslöst. Även om Bildt alltid må ha vetat att NATO blir meningslöst, så snart Lissabonfördraget var ratificerat och implementerat. Ingen vill väl hota herrklubbens existens och sociala samkväm där världens bästa leksaker distribueras av den amerikanska försvarsindustrin.

Tillbaka på spåret: Carl Bildt avslutar i sitt sista anförande:

”Vad gäller Lissabonfördraget gäller solidaritetsklausulen alla. Den gäller oss fullt ut. Det finns ett påpekande om att det inte påverkar om man är med eller icke är med i Nato. Det är en självklarhet. För att återkomma till det: Inte ens i den socialdemokratiska partimotionen hävdar man att detta skulle vara ett undantag i formell bemärkelse från Lissabonfördraget, och det är det inte. Om Bosse Ringholm är oklar på den punkten rekommenderas till exempel ett studiebesök i Finland, ett land som har diskuterat denna sak relativt ingående, och han kan höra exakt samma beskrivning av verkligheten, som den faktiskt är, från företrädare för den finska statsledningen och för den delen, är jag övertygad om, för det finska socialdemokratiska partiet”.

”…Solidaritetsklausulen innebär en ny realitet. Det är en realitet som är positiv för Europas möjligheter till fred och frihet, som är positiv för Sveriges möjligheter att hantera situationer och som ger oss en möjlighet att spela en mer framträdande och aktiv roll i europeiska freds- och frihetsfrågor än vad som varit fallet tidigare…”

Det intressanta med interpellationsdebatten visade Sveriges riksdag och Sveriges medborgare: att inga undantag ges. Man kan inte förhålla sig neutral inom EU, men i sammanhang som rör EU-länder eller NATO-länder och deras utåt sätt internationella relationer och eventuella konflikter. Solidariteten mellan medlemsländerna, i vått och torrt, är en förbundsakt, en rättighet och skyldighet. En för alla, alla för en.

Tolv år senare verkar ingen rikspolitiker eller minister längre veta vad EU eller Lissabonfördraget artikel 42 och punkt 7 innebär. Det är anmärkningsvärt med en lag alla godkänt som alla begriper men inte vill understryka offentligt. Finland diskuterade detta även dåförtiden, men i dag verkar frågetecknen rest sig högt igen, EU-kommissionens ordförande van der Layen kunde inte förtydliga innehållet tydligt nog heller för president Sauli Niinistö på hans direkt fråga. Det är därför det finska ledarskapet genom Niinistö och Marin driver en hård linje där EU som säkerhetsgarant försvinner i dimmorna.

Varför gavs Finland aldrig en ”briefing” om en briefing? En föredragning av EU:s första exempel på hur klausulen i artikel 42:7 aktiverades. Man kan skönja en dold irritation från både Finland och Sverige, som när oklarheten dröjer sig kvar, istället tar ännu ett steg till närmare NATO. Handlingen ser ut som en tanke. Klausulen nämns, påminns om, men aldrig konkret uttalad innebörd.

Att skapa osäkerhet, att resa frågetecken, har också USA och NATO utnyttjat för att så oro och otrygghet. Att bara NATO kan ge säkerhetsgarantier, vilket är en lögn. Det kan och ska alla länder inom EU ge varandra. Men allt man kan prata om där, i EU, är nya policydokument och strategiska kompasser som riktlinjer men aldrig understryker formellt ansvar och förpliktelser. Eller rättigheter. Eller hur det praktiskt ska hanteras, samt, i vilken organisatorisk del av EU detta ska inrymmas.

Den ”särskilda karaktären” i  artikel 42:7 handlar om ett land ingår i en försvarsallians eller är självständigt. Men i det konkreta fallet finns inget undantag att inte vara skyldig att med all medel stående, när det gäller ett annat medlemsland, en fråga som aldrig i praktiken hanterats varken i teorin eller praktiken. Det har alltid handlat om utomstående länder. Tills nu.

Paradoxen har blivit allt svårare att hantera för NATO-förespråkare. Ett angripet EU-land ska av EU-länder med alla medel försvaras, även om det enligt fördraget verkar ligga på en mellanstatlig nivå. Men kriteriet existerar och är skarpt. Skarpare än NATO:s paragraf 5.

Varför är det då så långsökt att partiledare och rikspolitiker som vill ha ett entydigt förklarande svar från EU-kommissionens Ursula van der Leyen och högste företrädare för utrikesfrågor Josep Borrell? Varför förklarar man inte solidaritetsklausulen i klartext? Visar räckvidden. Förmodligen för att NATO i samma andetag blir ifrågasatt, rentav icke behövligt.

Statsminister Andersson begärde det, ett förtydligande, tillsammans med Finlands motsvarande Sanna Marin, i ett brev till Europeiska rådets ordförande, men kan ändå inte få till en seriös debatt – varken i EU eller Sverige – om själva räckvidden. I anteckningarna från det informella Europeiska rådets möte i Versailles 10-11 mars, är förtydliganden väldigt sparsmakade för att inte säga obefintliga:

”…A stronger and more capable EU in the field of security and defence will contribute positively to global and transatlantic security and is complementary to NATO, which remains the foundation of collective defence for its members. The solidarity between Member States is reflected in Article 42(7) TEU…”

Inte heller togs ärendet om klargörande upp på sammanträdet som följde i slutet av mars, eller kommenterades av ordförande Charles Michel. Den NATO-ivrande grupperna i Sverige slår också dövörat till, allt torde bli meningslöst om man erkänner verkligheten: att Sverige är medlem i EU och att en allomfattande solidaritetspakt finns. Hur kommer det sig att inga EU-företrädare refererar till Europaparlamentets resolution kring artikel 42:7 från november 2012?

Hur kommer det sig att EU-företrädare inte hänvisar till dokumentet The EU’s mutual assistance clause? Vilken framtogs 2015 just för att klausulen aktiverats av Frankrike. Hur kommer det sig att så många ledande riks- och EU-politiker säger att saken aldrig prövats? Svaren existerar och oviljan att svara, eller oviljan att ta fram svar, blir till slut bara politiska dimridåer. För att kunna övertyga NATO-motståndare lättare. Agendan verkar stå över alla fakta.

Retorisk fråga: Varför vill då inte alla NATO-förespråkare lämna EU så att de verkligen kan debattera frågan och resolutionen 2012/2223(INI) på allvar? Men kanske blir då ett oansenligt land som Sverige helt ointressant. För Sverige är ointressant. Det är bara när Sveriges försvar upplåter territorium och vapensystem åt andra makter, genom NATO och/eller USA, som Sverige blir ett potentiellt hot, då Sverige blir en destabiliserande faktor i kärnvapenbalansen i allmänhet och Gotland i synnerhet direkt blir ett strategiskt militärt mål i händelse av en konflikt. Det borde vara Gotlänningarna som först folkomröstar kring godkännande av NATO och dess närvaro innan man går ett steg vidare nationellt.

Det är inte Ryssland som vill erövra Gotland, det är USA. Den ekvationen trädde på allvar in 2016 med just detta ”letter of intent” och blir för Sveriges militär det bakvända alibit för att närma sig NATO fullvärdigt. Det sistnämnda är här min efterhandskonstruktion, men jag vill visa på komplexiteten i spelet.

I Sverige domineras 90% av tidningspressen av åtta mediajättar som är väldigt borgerliga, sätter en liberal, storstadsfixerad agenda där utrikesjournalistiken är väldigt NATO-vänlig. Efter krigsutbrottet har kritik av NATO och nejsägande blivit emellanåt blivit synonymt med pro-ryskhet eller putinism. Det liknar allt oftare propaganda men i en liberal tidningsvärld är allt bara uttryck för yttrandefrihet. Det finns ingen eftertanke i media över det här fenomenet heller. Att sitta still i båten istället för att gunga den maximalt. En gång fanns Styrelsen för psykologiskt försvar, nu har den återuppstått som ny Myndighet.

Psykologiskt försvar syftar till att så långt det är möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier. Såväl i fred som i höjd beredskap och då ytterst i krig bidrar värnandet av dessa grundläggande värden till att öka befolkningens risk- och krismedvetenhet, motståndsanda och försvarsvilja. Därmed förbättras samhällets förmåga att hålla emot och avvärja påtryckningar från en eventuell motståndare. Regeringen framhöll i den försvarspolitiska inriktningspropositionen att Sverige ska kunna identifiera och möta påverkanskampanjer samt neutralisera propagandakampanjer, och att detta var något som berörde flera myndigheters ansvar och roller. Därför måste denna förmåga, såväl i fredstid som vid höjd beredskap, utvecklas…

Allt som har med Ryssland att göra är skadligt. Allt som hör med USA att göra är gott. Något överdrivet, men det är en slags universell attityd hos dagens massmedia, generellt sätt. Kriserna i USA:s inrikespolitik och den återkommande intervensionistiska linjen globalt, blir aldrig riktiga ifrågasättanden, mer som notiser. Vad är det som gör att Sverige och EU sällan eller aldrig sätter gränser och politiskt hårt markerar mot USA som alltid blir förlåtet?  Självfallet finns inga skäl att legitimera Ryssland, men skälen att hålla USA på en dryg armlängds avstånd är väldigt många. Varför tvekar Sverige på att skriva under kärnvapenförbudet?

Den 2 mars 2016 aviserade den socialdemokratiska regeringen följande: ”Vi intensifierar nu arbetet för en värld fri från massförstörelsevapen. Därför ger regeringen nu den nyligen återupprättade Folkrätts- och nedrustningsdelegationen i uppdrag att pröva en svensk anslutning till den humanitära utfästelsen med syfte att nå ett internationellt förbud mot kärnvapen”.

Inget har hänt på sex år. Rädslan för repressalier är solid, precis som när svensk industri specialtillverkade klusterbomber för export, bara till USA, av värsta sorten, flechettebomben ADM 401, ett slakthusvapen för maximal påverkan på ”mjuka mål”. Det var en paradox vid det tillfället, då Sverige verkade för ett klusterbombsförbud.

Varför tror Sverige att man måste välja mellan pest och kolera när man kan avstå och förbli självständiga, trygga och råda över sitt eget öde och bli en modererande kraft för avspänning och nedrustning. Den notoriske krigsförbrytaren USA:s ökade militära närvaro i Sverige, med överflygningar med offensiva strategiska bombplan, truppbesök, krigsfartyg, gigantiska övningar i ryskt närområde, är för många ett mysterium. Allt har lett till en försämrad säkerhetssituation i Sverige och Östersjöområdet.

Att sätta likhetstecken mellan – fred, säkerhet och NATO – är mycket förrädiskt så länge USA leder NATO. Hur skulle en opinionsundersökning se ut om frågan inkluderas att Ukrainakriget är följden av USA:s militära expansion och kärnvapen-kapprustning i NATO-länder i Östeuropa? USA ut ur Europa, kunde vara slagordet, istället är NATO sista halmstrået för skräckslagna politiker i norden. Som verkar slutat tro på sin egen förmåga.

Svensk militär är ofta ogenerat tydliga med önskan att tillhöra NATO. Militära experter utgår regelmässigt från enbart riket Sverige och sällan EU som försvarsrättslig entitet. Det är subjektiva eller ideologiska ställningstaganden som förstärker den upplevda hotbilden. Man isolerar aldrig fenomenet att USA:s närvaro på Svenskt territorium och samarbetsavtalen med USA, vilka påverkat hotbilden negativt med eskalering tydligt sedan 2016. NATO och USA har tankesmedjor som jobbar oavbrutet på strategier. policys och målsättningar vilka blir ankare och rorkult i överläggningar och förhandlingar med länder som förvärvar avancerade vapensystem. Där militärt samarbete och alliansbyggande är villkor för själva tillståndsgivandet för amerikansk vapenexport till annan makt. Skulle Sverige fått inköpa Patriot-systemet med de sista uppgraderingarna och robotmodellerna (PAC-3) om vi inte haft våra försvarsavtal och värdlandsavtal med USA respektive NATO?

Sett i backspegeln var det dock inte avsikten. Att gå med i NATO bakvägen. Hela förfarandet grundar sig i att Sverige och Finland skapade en försvarssamverkan med USA för att undkomma de säkerhetspolitiska komplikationerna med Ryssland, en sidomanöver istället för riskerna att närma sig NATO. Steg efter steg fördjupades samarbetet, det trilaterala Statement of Intent följde 2018. Målsättningen var att säkerheten skulle öka i Östersjöregionen, men avtalet och USA:s och NATO:s ökande närvaro och delaktighet i militärövningar och försålda vapensystem har haft den rakt motsatta effekten. Anti-missil-systemet Patriot på Gotland, är där perfekt placerat för att bekämpa ballistiska missiler, även riktade mot USA. Detta är vad som sticker Ryssland mest i ögonen, reduktionen av sin avskräckande kärnvapenförmåga. Som Sverige påverkar i ett NATO-medlemskap.

Anmärkningsvärt nog verkar inte Magdalena Andersson inse vilken utomordentligt skydd Sverige i dag har med alla varianter av robot- och luftvärnssystem (t.ex. robotsystem 103). Det blir riktigt pinsamt när kvällstidningarna skriver att Sverige vill ha säkerhetsgarantier och att socialdemokrater vill att man ska luta sig mot Biden som garant. Sverige har ett utomordentligt avvärjningsförsvar, det är en skymf mot försvaret att tissla och tassla om Biden och USA som försäkringsbolag. Om svenska försvaret uttalat gör den bedömningen, att förstärkningar behövs under en ansökningsperiod, då borde detta formellt riktas till EU men inte NATO (då artikel 8 i Washingtonfördraget, förhindrar medlemmar att uttala några formella skyddsgarantier till icke-medlemmar). Men detta faktum är väl inte regeringen medveten om heller. Således, EU eller JEF som ligger operativt närmast. Och dialogen föras genom de rätta kanalerna. Det är därför anmärkningsvärt att inte EU formellt tillfrågas först, vilket vi är ett medlemsland i, istället för länder som inte bär det skyddet EU har och inkluderar (genom artikel 42:7).

Varför vänder sig Sverige till USA och Storbritannien som inte tillhör vår union? För att EU inte existerar. För att EU:s fördrag inte existerar. USA och Storbritannien som nu övergått i en ny fas, man ska till varje pris göra allt för att Ukrainas stridsförmåga leder till vinst. Ryssland är uttröttat men har resurser för åratal av krig och kriget kan nu sprida sig. Kärnvapenhotet har betraktats som ringa men ökar. Är det dessa två länder vi ska luta oss mot? När de nu är de två största krigshetsarna på Europeisk mark? I de här kommande diskussionerna (Ramstein) känns EU mycket frånvarande. Sammantaget ännu ett skäl att stå utanför allt fram till dess kriget är slut.

Sverige har under så många år varit oerhört kritiska till USA och deras försvars- och utrikespolitik, USA har startat olagliga krig och är misstänkta för krigsförbrytelser i tusental (Irak och Afghanistan), men nu beter sig den svenska regeringen som om Sverige ansökt att bli en delstat i USA.

Sverige har en beredskap utifrån bedömt säkerhetsläge och ett fullt fungerande försvar. Regeringen börjar skämma ut oss. Kommer kriget genom  en prematur NATO-ansökan så får vi väl för f-n ta det. Har man (regeringen) valt NATO så är Sverige en del av denna soppa och inte ett företag som hyr in en livvakt. Vi har ett väl utvecklat försvarssamarbete med Finlands som även gäller i krig, vad är problemet? Har Sverige och Finland tappat helt sin tro på sig själva? Och från regeringskansliet sipprar uppgifter ut att man är missnöjda med att DN och Aftonbladet lyfter frågan om bristande säkerhetsgarantier. Det vi ser är hur regeringskansliet sprider kritik för att påverka fria massmedia och opinionsbildningen. Tecken på att massmedia ska bli en magistrerad propagandaapparat. Hur nära Ryssland har vi nu inte kommit.

NATO-debatten i Finland visar hur ett land med ett drygt halvsekel av allians- och konfliktfrihet har hamnat i en komplicerad situation. Där osäkerheten kring EU:s solidaritetspakt lämnas i dimmorna, för att istället söka maximala säkerhetsgarantier för Finland genom militärpakten NATO. Det intressanta är, Finland har alltid varit relativt säkert i skuggan av det kalla kriget och aldrig haft något reellt invasionshot i efterkrigstid. Östersjön och gränsen mot Ryssland har varit närmast varit lugnare än vanligt de sista månaderna. För hundrade gången: Kriget i Ukraina handlar i grunden om NATO:s östexpansion och USA:s militärbaser och kärnvapen. Sverige och Finland blir bara ett potentiellt hot mot Ryssland om de går med i NATO eller fördjupar samarbetet med USA.

Sverige och Finland har försökt runda problemet med NATO genom en egen samverkan tillsammans med USA. Något som de bägge ländernas socialdemokratiska partier diskuterat, vilket samtidigt skapat debatt då styrande majoritet i Finland upplever att man tenderar att gå bakom ryggen på finska försvarsutskottet, regeringen och statsministern. En utomstående betraktare ser ett fördjupat samarbete mellan länderna som nu bara läggs åt sidan för en NATO-ansökan. Vilka är hoten mot Finland? Vilka blir hoten mot Finland om man ansluter till NATO och fördjupar samarbetet med USA? Är det bara kollektiv stridsförmåga man tittar på istället för konfliktminimering och avspänning? Samma synsätt gäller i en allt högre grad Sverige. Inser man att det återuppväckta kalla kriget kommer fördjupas allvarligt?

En sak är säker, den hundratrettio mil långa gränsen mot Ryssland kommer inte vara som i dag. Den blir demarkationslinjen mellan NATO och Ryska federationen. Varför skapa destabilisering och geo-politiska obalanser, istället för att förhålla sig alliansfri inom den Europeisk Unionen och bedriva ett freds- och nedrustningsarbete där? Säkerhetsgarantier från NATO låter vackert, men att leva med de framtida spänningarna och ett kallt krig bådar inte gott alls.

Minns exemplet: Om Ryssland eller Kina skulle etablera ett försvarssamarbete med Mexiko med trupper, flygbaser och robotsystem, nära USA:s gränsområden, då skulle USA gått i krig för länge sedan. Det är vad amerikaner anser. Men i Europas östra delar, där ska alltid USA få göra precis som man vill. En hel ocean bort. Vem är det egentligen EU-länderna slåss för, vems frihet är det vi slåss för? USA:s rätt att militärt träda in i varje NATO-land för sina egna behov och nycker.

Det finns en tydlig aggressiv konfrontativ kompromisslöshet från NATO och många förespråkare i dag, där symbolhandlingar väger tyngre än stabilitet och bi- eller multilaterala överenskommelser med länder inom EU. Friheten att välja vad som helst ska prövas, även om detta inte behövs. En slags nyliberal extremism där varje gräns ska töjas bortom all rimlighet. Innan Ukrainakriget skulle NATO till varje pris expandera. Under Ukrainakriget ska skrämselpropaganda få Sverige och Finland över tröskeln. När det just NATO-medlemskap och USA-marionetter krisen och kriget handlar om.

Det världen nu har sett, är att NATO- och EU-länder inte vill lyfta en resolution i FN om en verklig intervention med stöd till självförsvar. Efter snart 60 dagar av krig har inget hänt. Trots oprovocerad aggression, nukleär terrorism, krigsförbrytelser, uppenbart folkmord och misstanke om kemiska stridsmedel. (När det gällde forna Jugoslavien gick det bra för NATO utan FN-mandat).

Man vill inte skapa en ”no-fly-zon”. Man vill inte sända avancerade anti-missil-system (mellan- och lång räckvidd) och var länge tveksam till att överföra s.k. S300/S400-robotsystem. Man vill inte se till att Ukraina får stridsflyg med fler MiG-29:or. Bara reservdelar, låter som ett hån, som förvisso får fler plan i luften, en nödlösning men inte tillräckligt alls. Att inte MiG-29:or kan överföras (USA:s beslut) är så bottenlöst svagt. Kriget är inte över på långa vägar. Vapen till Ukraina är inte NATO:s deltagande. Definitivt inte så länge vapnen används inom Ukrainas territorium och luftrum. Har avhållsamheten lett till ett mer humant hanterande i Mariupol? Bara fortsatt terrorbombning och upprepat inställda humanitära korridorer med återkommande beskjutning, bara ett fåtal slipper igenom nålsögat. Man skulle kunna föra in MIM Patriot 104 som är ett defensivt vapensystem för att t.ex. skydda städer, synnerligen Kyiv. Man kan kväva Ryssland ekonomiskt och låsa valutareserven utomlands (egentligen en krigsförklaring), men inte tillhandahålla självskydd för Ukraina. Sjömålsrobotsystem var det slutligen Storbritannien som skickade som ett nationellt stöd.

Ukraina har rätt till kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan men inget land/länder träder in, ingen vill stödja Ukraina i kriget genom att lyfta en FN-resolution. Man styrs av rädsla. Man är passiv. Man styrs av Ryssland. Vad ska man med NATO till? Ukraina har om och om igen bett om det nödvändiga och är helt införstådda att vissa insatser och stöd från omvärlden direkt får en motreaktion från Ryssland. Varje pressmeddelande om stöd ger en missil tillbaka. Men Ukraina är beredd på detta, det är övertydligt från Volodomyr Zelensky, de måste ha rätt medel att verka med för att kunna avgöra kriget eller åtminstone hålla Ryssland i schack.

Det är mycket märkligt, här är Europas fruktan helt i sin ordning men om USA/NATO:s militära närvaro och samarbete med Sverige och Finland, leder till eskalering av konflikter och geo-politiska avgrunder, då är det något man bara ska pressa sig igenom. Det finns ingen logik i resonemangen. Att man måste in i NATO innan det är för sent. Att alla länder går in NATO är just precis det som leder till upptrappning och upprustning. Är det vad man vill se om Östersjön blir ett s.k. NATO-innanhav? Kaliningrad kommer ligga kvar precis där det ligger, liksom Sankt Petersburg.

Om en intervention togs i FN, genom en resolution som gav formellt stöd, sanktionerat från världssamfundet, där man rör sig inom Ukrainas territorium, vilken överprovokation är det? Är hjälp till självförsvar med konventionella vapen, ett skäl för att starta ett världskrig, där Ryssland sedan skulle förpassas till decennier av isolering och eviga skadestånd? Rysslands kärnvapendoktrin är distinkt, man använder den endast vid motattack på kärnvapen och om landets existens är hotat. Taktiska kärnvapen är osannolikt att använda så länge slaget utkämpas inom Ukrainskt territorium. Användningen av ett ynka taktiskt kärnvapen skulle låsa in Ryssland i en hermetiskt tillsluten isolation i decennier framåt. För ingen skulle använda det som motmedel, inte ens om det inte riktas mot annat land i NATO. FN skulle besluta om ett totalt fördömande. Ett kärnvapen i vedergällningsattack kan vara utlösande för ett kärnvapenkrig, ingen kommer göra det från västs sida. Man vet att man tiofalt kan slå Ryssland i konventionella krigföring. Inrikespolitisk i Ryssland, skulle en användning av ett (1) taktiskt kärnvapen i den här situationen, leda till en fullständig nationell kris. med vissheten om ett land totalt isolerat och blockerat i åratal.

Men NATO använder det yttersta argumentet (risken för kärnvapen från fienden) för att förbli mer än lovligt passiva. Ukraina offras av NATO. Vars länder inte väcker frågan i FN. NATO har varit extremt tydlig från början till slut, man går inte in i konflikten. Trots samverkan och samarbete med Ukraina sedan 1991. Återigen, varför inte lyfta artikel 51 om självförsvar och hjälp till detta i FN? För att USA vill stå för lösningen, till och med ställa EU och NATO i bakgrunden. Det är ett ideologiskt krig och USA:s slutliga försök att återupprätta sin heder och sin roll som den gode herden, där det globala ledarskapet äntligen kan bli förverkligat efter alla misslyckanden  under decennier. Man vill påskina att man skyddar Europa och att man räddar Europa.

För några år sedan övade amerikanska stridsstyrkor, även B52:or flög över Ukraina. En övning som Ryssland betraktade som en allvarlig säkerhetspolitisk förskjutning i området. NATO och USA var mycket väl medvetna om hur provocerande aktiviteterna var. Ryssland ansåg att USA gick över gränsen. Oavsett om Krim är olagligt annekterat, är amerikanska B52:or någon mil norr om Krimhalvön en otroligt stark medveten manifestation och provokation mot Ryssland. Det är USA och NATO som använt Ukraina som krigsspelplats och gjort ett land till en bricka i ett maktspel om NATO:s räckvidd som kommit för nära Ryssland. Och nu, nu sitter NATO i publiken efter sitt eget startskott. Med EU på parkett. Försvarsminister Peter Hultkvists ord kring USA-avtalet 2016 ekar: ” Det transatlantiska samarbetet är grundläggande för såväl amerikans som europeisk säkerhet”.

Volodomir Zelensky intervjuad i amerikanska CBS 11/4 2022:

…At the same time, Zelensky said that he has no legal claims against the leaders of NATO countries, however, in general, in his opinion, they are responsible.

”When you can close the sky… Yes, it is scary that the Third World War will start. It is scary, I understand it. I cannot put pressure on them every day, because everyone is afraid of war. But the world is responsible,” the president said.

USA och NATO säger att man inte vill eskalera konflikten. I samma andetag är Sverige och Finland välkomna över natten till NATO, när kriget handlar om just denna östutvidgning mot ryska närområden. Det omvärlden också visar, är att FN är maktlöst och internationell lag verkningslös. Att små länder ska sitta i knät på krigsorganisationer för att känna en obskyr trygghet. För debatten har gått hög om hur Baltikum-länderna verkligen kan räkna med stöd i ett skarpt läge.

Det är ett misslyckande. Tilltron till världssamfundet vittrar. En reformering av FN är lika angelägen som en ny säkerhetsordning i EU. Då menar jag ny. Inte byggd på NATO utan varje medlemsland i EU. En ordning som vi nu sett motsatsen till. Där NATO ska byggas in i EU bakvägen. Säkerhetsrådet i FN måste reformeras, veto-rätten måste avvecklas för alla permanenta medlemmar. Det är grunden för att förhindra framtida aggressionskrig.

Sverige gick uppenbarligen i fällan, eller för att använda ett populärt uttryck, blivit något som liknar en nyttig idiot. Enkelt uttryckt, Sverige borde säga upp alla samarbetsavtal med USA och sedan välja väg, antingen alliansfri (inom EU och t.ex. behålla samarbetet med Finland, men helst inte ”JEF”) eller fullvärdig medlem i NATO. Solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget ska ge fullvärdigt skydd till sina medlemsländer. Finland och Sverige har militär kapacitet för att bekämpa en fiende fram till dess en kollektiv EU-styrka ansluter. Detta är ett faktum och tillräcklig avskräckning i alla avseenden. Varför är misstron då så avgrundslik och tystnaden total? För att NATO inte längre behövs. Det är den frågan massmedia och rikspolitiken borde debattera. För att fastslå räckvidden. Kräva EU-kommissionens utfästelser. Då först vet vi, om vi ens behöver diskutera NATO.

USA har lockat in både Sverige och Finland på en farlig väg med betydande säkerhetspolitiska risker. En väg som torde vara väl kalkylerad av andra sidan Atlanten – associationen med USA som allianspartner blir dock närmast tvingande för att förr eller senare gå in i NATO. Det var raka motsatsen av vad socialdemokraterna i Sverige hade förutsatt sig. Kanske är likadant Finland upplever saken, när man nu främst utreder NATO-medlemskap och sekundärt tittar på samarbetslösningar (vilket redan finns, men känns överspelat i praktiken). Det är märkligt, om Finland och Sverige står kvar i alliansfrihet och samarbetar inom EU samt med europeiska länder (t.ex. Storbritannien), vad är det som skulle hota respektive länder? Varför inte välja avspänning framför ett fördjupat kallt krig med USA i spetsen? Vad är det USA och NATO kan ge, som vi inte har i dag? Vad blir offret?

Den forne statsministern Olof Palme skulle förmodligen vänt sig i graven. Eftersom USA under de två första decennierna av 2000-talet sysslat med sådant som är brott mot internationell rätt och kan kategoriseras som krigsförbrytelser. I tiotusentals fall. Understruket av att USA allvarligt motarbetat den internationella brottsdomstolen ICC i ett sanktionskrig mot namngivna företrädare för domstolen. Till och med vägra tjänstepersoner inresetillstånd till USA. Allt för att straffa ICC till lydnad. Detta skedde så sent som under åren 2020-2021.

USA:s förhärskande doktrin är avskräckning och den är en spegelbild av Rysslands förhållningssätt. Möts de utan geografiskt avstånd blir det konfrontation. Sedan andra världskrigets slut har USA dussintals gånger intervenerat i demokratiska länder, med världen och FN som åskådare. Amerikansk retorik är slående lik Rysslands, om än vackert iklädd frihetliga och liberala ideal. Som vore våld mindre otillåtet. Praktiken har historiskt varit densamma. Att kritiker till NATO och USA nu i många medier ska göras om till pro-ryskhet eller putinism, visar bara på att vissa fria media blivit lika propagandistiska som det vi förfäktar. Den som vill vara självständig, alliansfri, stå utanför kärnvapendoktriner och arbeta för nedrustning reduceras till språkrör för en fiende i öst. Där ett ja till NATO påstås vara är det enda sättet att säga nej till Ryssland. Att säja ja till NATO är också att säga ja till amerikansk förvars- och utrikespolitik, som vi obönhörligen blir en del av.

Problemet bland många svenska politiker och ledarskribenter är att man tror att det finns den rätta sidan. I en värld av stormakter. Där vi hållit balansen så bra, så länge. När varje land kan gå sin egen väg för att lämna det kalla krig version 2.0 och terrorbalanser bakom sig. Att låta sig styras av ett Finländskt beslut, visar bara hur ensidig och viljelös svensk försvarspolitik blivit. Nu styrs vi av Helsingfors, i morgon är USA befälhavare över vårt försvar. Grattis alla svenskar! Allt detta försätter Finland i en lika märklig som obekväm sits.

Det talas så mycket om suveränitet och respekt för nationell integritet men nu ska två länder göra precis likadant annars rämnar hela Skandinavien och helvetet brakar löst om Sverige står ensamt. Eller Finland.  Gotland hängs ut varenda sekund som det först offret. Ack ack. Inga fler brandskattningar av Visby. Utpressningen tar sig alla känslomässiga uttryck. Hur klarade sig Sverige genom ett helt kallt krig och ända fram till 2022, genom ren och skär tur? Nå, det var stor skicklighet, diplomati och uppoffringar. Det var en pragmatism bortom strikt neutralitet. Men här filmen är ju sämre än vanligt i svenska sammanhang. Kanske alla vettskrämda politikerna ska köpa en enkel biljett till Norge och söka politisk asyl där. Poängen här är, man kan inom ramen för EU hålla sig närmast strikt alliansfri, erhålla en god säkerhet med inhemska (Finland-Sverige) allianser och ges ett stort utrikespolitiskt utrymme bortom kampen och kapprustning mellan stormakter och försvarsallianser.

Slutligen undrar man ibland, om man vill tillspetsa det, om Sverige ens finns längre som nationalstat, utan bara blivit en marionett i sandlådekamp mellan två kriminella gäng, ursäkta, supermakter. USA under en vid mantel döpt NATO. Lösningen är dock så enkel, att stänga dörren för gott till USA och vara en solid och fullvärdig del i Europeiska Unionen som gemensamt bygger upp en säkerhetsorganisation som fundament i freds-, kris- och krigstider. Där Sverige har en specifik försvarsallians, i fred och krig, med Finland. Vad då göra när Finland plötsligt blivit frälsta av den trans-atlantiska pakten?

Lissabonfördraget gav oss förbundet, genomförandet tycks återstå, trots tolv års giltighet. Det är dags att vända blad. En strategisk kompass kan vara ett verktyg, men EU måste fungera som en solid entitet. NATO kan inte vara en stat i staten. Resultatet ser vi nu. Det är inte rysk retorik utan ett faktum och en respons på en oansvarig expansionistisk praktik från NATO som indirekt blev EU:s utrikespolitik. Där USA satte agendan i NATO, och USA i Europa kapprustade militärt i forna öststater. Där kärnvapenhotet inte är ensidigt, utan två parters ansvar. Där USA aldrig backat, i namnet av Europas försvar. Som blivit vår dom. Hur länge ska USA upprepa sitt mantra att man finns i Europa, för Europas försvar? När man paradoxalt nog skapat kapprustningen och militariseringen i öst, så att USA:s del i NATO för Europas försvar förblir lika nödvändigt som självuppfyllande.

Svensk politik verkar ha slutat att andas. Man agerar i syrebrist och panik. I kristid när ett militärt angrepp inte kan uteslutas (enligt försvaret) då måste s.k. borgfred råda. NATO-frågan ska då inte heller bli varken en debattfråga eller valfråga. Att frigöra NATO-frågan från höstens val, är i detta läge det enda rätta, det enda kloka. Men så tvärvände frågan. Finland väckelse var något närmast religiöst. Att inge lugn, var ordet och vägen, för en dryg månad sedan och nu plötsligt vill regeringen forcera fram saken till ett medlemskap i juni. I mångt syns det vara en uppgivelse, för att man inte stått emot oppositions tryck och samtidigt ville omintetgöra en oönskad valfråga. Det är två veritabla politiska förluster man försökt göra om till ett plus. Steg för steg, närmade sig ändå regeringen både USA och NATO, mitt under blossande konflikt. Istället för att sitta still i båten.

Men det är också ett utslag av ett extremt pressat inrikespolitiskt tillstånd, där man svingar vilt med NATO som slagträ år efter år. Inrikespolitiken har varit sönderslagen efter januariavtalet, med regeringskriser och misslyckade misstroendeförklaringar. Borgerligheten hittade äntligen en skiljelinje man trodde kunde bli partipolitisk startraket i valkampanjerna. Och socialdemokraternas ledning närmade sig denna linje, för att få politisk lugn. Så blev det inrikespolitik ändå, så blev det en valfråga ändå, genom att ta den ifrån borgerligheten. Att bli övertalad av ett omvänt argt Finland sammanföll och banade en ”pragmatisk” väg. Inte socialdemokratiska partiets väg. Sveket är för många totalt, men måste nu omskrivas till att ta ansvar. Nu måste man bara övertyga väljare och partimedlemmar. Socialdemokraternas kräftgång och toppstyrning betjänar inte situationen, det är inte tid för käbbel, det är tid för eftertanke, fördjupad analys och demokratisk förankring. Att lyssna på partiernas fotfolk och medborgarna.

Både Finland och Sverige har, både i parti- och medborgarhänseende, under decennier hållit sig avståndstagande till NATO, hållit USA på en armlängds avstånd, varför folkomröstningar borde vara enda rätta. Det skulle också ge legitimitet och tyngd åt både partier och regeringsföreträdare. I samma andetag finns det de som spår splittring och att en marginell eller otydlig majoritet spelar främmande makter i händerna. Statsvetaren Olof Ruin ansåg ett en folkomröstning är för riskabel. Det var innan kriget började. Är han av samma åsikt nu? Spionnätverken i Europa är närmast sönderslagna, de som finns i Sverige är punktmarkerade eller utsatta för ständig kontraspionageverksamhet (blåsningar). Desinformation och utrikes påverkan lyfts fram som argument när det bara är dimridåer. Folk är inte dumma i huvudet. Vad är det som gör, att folket ska hållas borta från frågan? För att skillnaden mellan en omröstning i Riksdagen och en Folkröstning skulle kunna bli besvärande stor, genom att en mindre känslomässig/identitetspolitisk debatt förs, genom att en sakligare och partifixerad debatt förs, mycket väl kan vända siffrorna kraftigt neråt där ”vet inte/osäkra” väljer ett ”nej”.

Det finns i dagsläget inte så mycket att oroa sig för, vi måste dessutom lita på medborgarnas egna omdömesförmåga och att ta till sig fakta och söka information. Lika intressant är att parti efter parti ansluter till hållningen att en folkomröstning är överspelat eller olämpligt. Nu är det merparten av alla politiska partierna i Sverige som ska avgöra när det lämpligt eller inte, jag trodde i min enfald att folket själva kan ta initiativet till folkomröstning. Känslan av överförmynderi vill inte lägga sig.

För undertecknad blir det dock den slutsatsen (sett till Olof Ruins rekommendationer) att folklig demokrati är för riskabel. Istället förordas att partieliterna ska sätta agendan och sedan pressa fram ett beslut i konsensus för rikets säkerhets skull. Vaccinerade mot både folkstyre och kritik. För mig är det som om man åter låter Ryssland styra vår politik och slå bort medborgarnas givna rätt till inflytande i frågor vilka handlar om att frånhända sig landets suveränitet och underordna sig en försvarsallians under USA:s befäl. Och så är det, de ledande partierna styrs av rädsla för Ryssland, inte av sin tro på länders självständighet och egna förmåga. Kanske vore det bättre med ett gemensamt EU-försvar ändå. Avveckla NATO och låta USA gå ut köksvägen.

Men dagens politik styrs de facto av rädsla  i kombination med en vald historielöshet och enögdhet mot USA:s krig och förbrytelser under decennier. Man talar om att inte eskalera situationen och fördjupar i samma andetag samarbetet med USA (mars 2022). Om USA agerade säkerhetspolitiskt korrekt, skulle man inte göra något under en kris. Det är istället då de skjuter fram sina positioner, sträcker ut handen och vettskrämda länder omfamnar och finner en falsk trygghet. För eskalering följer och skyddsbehovet ökar. Det är en ständig paradox, NATO:s östexpansion och kärnvapenrustningen i forna öststater, vilka passerade en bortre gräns och konfrontationen blev ett faktum. USA har en betydande skuld och ensamt står till synes Rysslands monstruösa svar som en gigantisk reklamskylt för den rena ondskan. Man måste ställa sig över detta stormaktspel som slutligen gick åt helvete, för att tala på ren svenska.

Svenska och finska folket förtjänar återhållsamhet, eftertanke och stabilitet. Folkomröstningar i NATO-frågan, skulle ge respit och inför vardagen och det svenska valet rikta fokus på brinnande frågor som samhällets och polis- och rättsväsendets otillräckliga förmåga, där gängkriminalitet och organiserad brottslighet utgör ett så allvarligt samhällshot som fortsätter skaka samhällets grundvalar. Vi verkar ha vant oss, vid ett tillstånd som snart liknar inbördeskrig i Sverige, men låter nu andra osannolika och retoriska hot överrösta Sveriges enorma problem och brister i så många delar av vårt samhälle och välfärdssystemet.

NATO är lika föråldrat som det kalla kriget, vilket USA genom NATO försökt återuppliva så många gånger och slutligen lyckats få liket att leva. Kriget i öst kom, alla visste det men ingen ville tro det, och existensberättigandet för atlantpakten flammade hastigt upp men visade att det totala kriget kunde stå för dörren. Var det värt det? Var offret tillräckligt, Ukraina till krigsgudarna?

EU sades vare ett fredsprojekt. Där USA under ett kvartsekel raskt klev rakt österut i varenda forna öststat, i NATO:s namn. USA:s trupper, baser och taktiska kärnvapen fyllde på. NATO blev och var ett verktyg för en annan nationell kropp, USA, med dussintals marionetter i släptåg.  NATO har överlevt sig själv, som borde bli begravd en gång för alla. Dödens ängel, borde få sin eviga vila. Kärnvapnen fungerar bara i dag som avskräckande för att någon (USA/NATO) inte ska våga intervenera i ett oprovocerat aggressionskrig. Det blev i praktiken motsatsen till avsikten. Det pågår ett folkmord och världens starkaste krigsmakt står och tittar på. Det är det den organisationen, NATO, så många omhuldar och vill vara den del av.

Rekommendationer:

Den första rekommendationen är att man skjuter upp ett eventuellt beslut om NATO-ansökan till efter ett krigsslut.

Den andra rekommendationen är att man utreder frågan grundligt med en statlig utredning, därefter låter en bred och djupgående debatt föregå beslut, där alla möjliga vägar måste utredas. Även i att uttömma Lissabonfördragets räckvidd (artikel 42:7) där man inte får förminska kraften och det solidariska ansvaret mellan medlemsländerna som man hittills gjort. EU och med ”interna” försvarsavtal (t.ex. mellan Finland och Sverige) borde i alla hänseenden räcka och garantera säkerheten. Man måste kräva att EU-kommissionen reser på sig och uttalar orden: Att Lissabonfördragets artikel 42 gäller i alla lägen för alla länder. Och att en övergripande ny försvarsorganisation i EU träder in som grund, i framtiden i NATO:s ställe (och med samverkan som i dag, för de länder önskar kvarstår i NATO).

Den tredje rekommendationen är att Sverige säger upp alla samarbetsavtal med USA, oavsett NATO-medlemskap eller inte. EU och inom-europeiska avtal samt ett eventuellt NATO-avtal ska räcka fullgott. Den återkommande konfliktskapande amerikanska utrikespolitiken (och återkommande instabiliteten inrikes i USA) och USA som ständig befälhavare, är ingen långsiktigt hållbar lösning som garant för geo-politisk stabilitet och säkerhet. USA fula ovana att regelbundet bryta mot internationell rätt och misstänkas för krigsförbrytelser, är och förblir oacceptabelt.

Den fjärde rekommendationen är att folkomröstning hålls i NATO-frågan. Den är av samma dignitet som medlemskap i Europeiska Unionen. Blir det ett tydligt folkligt beslut, kommer medborgare i en större utsträckning respektera den ingångna vägen. Annars blir det inte bara en splittring politiskt utan ett folkligt missnöje och en nationell splittring som kan komma att pågå i decennier. Bara för att omvärlden befinner sig i en svår kris, ger höga opinionssiffror som talar för ett NATO-medlemskap (47%), är det ändå inte en övertydlig majoritet (opinionsundersökningar är opinionsundersökningar). Stabiliserar sig läget kan debatten sansa sig och eftertanke i en större utsträckning få råda. Som det är nu, är NATO-beslutet överilat. En folkomröstning skull ge Sverige riksdag och dess politiska partier är tydligt mandat, en formell folklig legitimitet, oavsett omröstningens utfall.

Den femte rekommendation är att Sverige i Förenta Nationerna driver på en reformering av FN:s säkerhetsråd där man måste ifrågasätta de permanenta ledamöternas platser men i synnerhet veto-rätten. Veto-möjligheterna har skapat både alibi och ett vapen, för att kringgå världssamfundets fördömande eller hindra intervenerande åtgärder. Bildandet av allianser (med veto-länder) har gjort att nationer undgått både ansvar och insatser, när ett enskilt veto-land kan stoppa hela världen från att agera samfällt och resolut. Ska Ryssland förlora sitt veto, ska alla länder förlora det. Är inte USA intresserade av denna reformering, eller ”straffar” länder som förordar förbud mot kärnvapen, då utesluter sig USA från alla former av partnerskap och allianser, nu såväl som i framtiden. Veto-rätten måste upphöra för alla. I det här paketet ligger också, att man inte ska samarbeta med ett land (USA) som inte är medlem i, eller ej accepterar, den internationella brottsdomstolen ICC.

Den sjätte rekommendationen är att Sverige omgående ansluter sig till FN:s resolution om förbud mot kärnvapen. Detta ska ligga till grund för en hållbar avspänningspolitik i Norden, oavsett medlemskap i NATO eller inte. NATO måste acceptera att Sverige ska vara fritt från kärnvapen (placering, transitering) i freds- såväl som krigstid. Sverige får på inga villkor bli en bricka i spelet i kärnvapenterrorbalans och kapprustning. Sverige undviker på så sätt också att bli ett legitimt mål med kärnvapen vid en möjlig storkonflikt i Östersjön. Det handlar om ett kärnvapenfritt Norden som krav.

Den sjunde rekommendationen är att Sverige driver frågan att ekocid ska läggas till som brott i Romstadgan. Det skulle innebära att även krigshandlingar med konventionella vapen kan falla under brottsrubriceringen ekocid. Ett preventivt verktyg för all mänsklig miljöskadlig verksamhet.

För det åttonde rekommenderar jag att Europeiska Unionen ska ändra sitt regelverk. Medlemsländer som avser att ha militära samarbetsavtal och allianser med icke-medlemsländer, först måste få detta godkänt av ministerrådet och EU-kommissionen. Friheten ska gälla inom unionen men måste av säkerhetspolitiska skäl godkännas kollektivt av medlemsländerna.

(kap 1-6, nedan förklarar i detalj, sveket mot landet vi skulle hjälpt).

 

”Not an inch eastward” – USA:s utrikesminister James Bakers löfte 1990

1. Slaktaren USA

Det var en gång ett olagligt krig som stred mot folkrätt och internationell rätt. Det var ett oprovocerat aggressionskrig mot Irak som USA iscensatte i mars 2003. Inga av de anfallande länderna var på något sett hotade av Irak. Det fanns inga legitima skäl. FN var starkt kritiska, före och efter. I ett olagligt krig, blir varje krigshandling en krigsförbrytelse. Kriget skördade minst en halv miljon liv, kring 100 000 civila dödades och ödelade ett land. Irakkriget destabiliserade hela regionen och inbördeskrig följde, i kölvatten föddes Islamiska staten IS med ett kalifat som slutmål.

Under ockupationens gång, internerade USA irakier i fångläger som överträffade Nazityskland i grymheter. Fångar torterades ihjäl, kvinnliga fångar våldtogs systematiskt. Abu Ghraib var helvetet på jorden. Precis som Bagram i Afghanistan eller Guantanamo Bay på Kuba. I interna PM godkände USA:s högsta ledning att Genéve-konventionen åsidosättes: ”enhanced interrogation techniques” tilläts. Tusentals misstänkta och oskyldiga torterades. Många dog, många begick självmord. Bara för ett fåtal år sedan, i detta millenium. Vissa internerade är fortfarande inte rättsligt prövade eller dömda – än i dag.

Hur kommer det sig att angriparna av Irak inte ställdes till svars? USA och Storbritannien borde förlorat både platser och vetorätt i FN:s säkerhetsråd. USA borde även förlorat sin plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Ett land med en sådan kvarvarande strukturell rasism och ett sådant historisk brottsregister av aggressionskrig och interventioner, borde kastats ut för länge sedan. I dagsläget har tanken om uteslutning av Ryssland förts på tal, när egentligen veto-rätten helt borde avskaffas då stormakter ofta utnyttjar kryphålen och undkommer straffansvar. VETO som alibi eller vapen, måste ges ett slut. Oförmågan att reformera och förbundets meningslöshet, kommer bara i blixtbelysning när president Volodomyr Zelensky kräver: gör något eller upplös er själva. FN avslöjar sig som en kuliss av vackra ord och besvärjelser. En maktlös papperstiger. Vilket ska ses i ljuset av USA:s metoder att iscensätta dussintals kupper där demokratier störtas av militärjuntor, som t.ex. i fallen med Iran, Chile eller Grekland (även då ett NATO-land), en praktik med interventioner – ofta fördolda, ofta olagliga – som har fortsatt långt in på 2000-talet.

I ”kriget mot terrorismen” bekämpade USA också fienden på distans med drönare på utländskt territorium, trots att länders parlament eller regeringar snart motsatte sig metoderna, vilket innebar att varje drönarattack från USA var statsterrorism, varje dödsoffer ett mord. New York Times granskning fann att 1300 attentat var misslyckade. År 2020 beräknades att USA genomfört 14 000 drönarattacker med 1000-2000 civila dödsoffer och närmare ett halvt tusen barn avrättade. Jag skriver avrättade, det är inga olyckshändelser, någon av pressat avtryckaren, alltid. Har länderna inte givit sitt samtycke, då är det statsterrorism.

En drönarattack i Sanaa, Jemen, den 8 oktober 2016, riktades mot en begravningsceremoni där 132 människor dödades och 695 personer skadades. Amerikanska laserstyrda robotar användes, värst av allt, det var en ”double tap” attack, andra vågen kom efter några minuter och krävde massor av liv på redan skadade, på civila som tillskyndat liksom räddningspersonal. Saudi-Arabien förnekade först men beklagade senare attacken och skyllde på dålig underrättelseinformation. USA upphörde inte med vapenexporten, trots internationella påtryckningar. Vem är det som likaväl som Ryssland kan kallas slaktare? Sveriges regering borde veta.

Sverige började samarbeta med krigsförbrytaren USA 2016 och under 2021 var det ingen skillnad, USA gjorde sina krigsförbrytaravtryck i historien då också. Vad är det som gör USA och deras militärteknologi till religion och gud?

2. USA:s krig mot internationella brottsdomstolen ICC

USA beslutade 2020, genom Donald Trump, att införa sanktioner mot chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Fatou Bensouda och medarbetare, genom inreseförbud. Både USA och Israel hotade även med personliga sanktioner mot ICCs tjänstepersoner. Det var ett direkt angrepp på domstolen ägnat att med hot undergräva dess roll i världssamfundets strävan att bekämpa krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Joe Biden upphävde sanktionerna men meddelade att USA ”med kraft” kommer att skydda nuvarande och tidigare personal från alla försök från ICC:s sida att utöva juridisk makt mot dem. Allt berodde på att ICC ämnade öppna förundersökningar mot USA och Israel för misstänkta krigsförbrytelser. Varför ska USA och Israel stå över internationell lagstiftning.

3. Krigsförbrytaren USA:s brottsregister

Under de sista månaderna av den särskilda säkerhetsoperationen i Afghanistan (notera, det namngavs aldrig kriget mot terrorism eller talibanerna. Precis som Irakkriget främst benämndes ”militär operation”, förekom ett uppmärksammat drönardåd då två robotar avfyrades mot ett hus i ett bostadsområde i Kabul. Tio civila dödades, varav sju barn. De var alla oskyldiga, de avrättades utan gripande eller rättegång. USA ansåg att militären aldrig gjorde några fel, man ansåg inte att ansvarsutkrävande behövdes. Tio döda, tio mord, utförda 29 augusti 2021, då hade Biden suttit vid rodret sedan januari. Det massmordet kan Magdalena Andersson kommentera nästa gång hon möter Biden. Om varför det är så känsligt för USA att erkänna ICC som internationell domstol. Vem ska annars döma krigsförbrytare? Varför annars anklaga något land för krigsförbrytelser?

I Irakkriget 2003 fällde USA-koalitionen 13000 klusterbomber med 2 miljoner substridsdelar, vid många tillfällen i civila bostadsområden, vilket definieras som krigsbrott. Förgiftningen var ofta omfattande. I slaget vid Fallujah 2004 användes fosforbomber som vapen direkt mot trupp (förbjudet enligt konvention), även napalmliknade vapen användes. Civilbefolkningen drabbades på ett oförsvarligt sätt. Fosforbomber användes av USA på likartat sätt 2009 även i Afghanistan.

Ej att förglömma, Jemen. Där president efter president, Biden efter Trump, obstruerar senatens beslut att stoppa vapenexporten till Saudi-Arabien. Jemen har länge varit den enskilt största humanitära katastrofen, nära fem miljoner barn riskerar svält. 24 miljoner är i behov av humanitärt stöd. Kriget är ett proxykrig (krig genom ombud), där stormakterna bakom måste stänga av tillflöden av vapen för att en varaktig förändring ska kunna ske.

Saudi-Arabiens osinliga tillgångar och USA:s vapenarsenal har varit största hindret för vapenvila och en fredsprocess. USA var direkt ansvariga för hundratals drönarattacker under årens lopp och har haft amerikanskt ledda och finansierade privata trupper med legosoldater. Ingen skillnad på dessa och ryska Wagner-gruppen. Sverige var naturligtvis inblandade, genom att ett statligt bolag tillhandahållit satellitsignalöverföring för styrning av amerikanska militära drönare i bl.a. Jemen. Bolaget hjälpte också USA att utplacera spionsatelliten WGS-4 över Mellanöstern. Det är man också medveten om i Sveriges riksdag.

The American Service-members’ protection Act (ASPA), förbjuder federala, statliga eller lokala regeringar och ombud, från att assistera den internationella brottsdomstolen (ICC). Den förbjuder utlämning av USA-medborgare och den förbjuder överföring av klassificerad nationell säkerhetsinformation och lagupprätthållande information till ICC. Det är skurkstaten USA (som vägrar erkänna ICC), som paradoxalt nog nu anklagar Ryssland för krigsförbrytelser. Det finns åtskilliga länder som inte skulle vilja ta i USA ens med tång. Och Sverige skakar hand gladlynt i sitt alliansbyggande. Har Sverige tappat omdömet fullständigt och blivit en ”nyttig idiot”?

Under Donald Trumps epok snuddade USA en neo-fascistisk praktik, där USA visade klara tecken till demokratiskt sammanbrott. En extrem ny-konservatism och den blinda lojaliteten till Trump vittnade om ett land på randen till inbördeskrig. Biden fortsätter inte på samma enväldiga sätt, men den vårdslösa retoriken mot Putin, som slaktare/mördare – som inte kan sitta kvar (underförstått: Putin måste plockas bort) – är tongångar som ekar av USA:s egen utrikespolitiska praktik under decennier, där miljoner dödats (då krigen och interventionerna med få undantag varit olagliga, där dödade bör benämnas mördade) och dussintals statskupper och avsatta statschefer varit rutin.

Är det hundratusentals eller miljontals brott – mot internationell rätt, mot folkrätten, mot mänskligheten – som USA borde ställas till svars för? Donald Trump ville få mandat att självständigt kunna förklara krig mot Iran. I förlängningen storkrig. USA har envisats med att operera i och från Irak, trots Iraks parlamentsbeslut att sparka ut USA. USA vägrar släppa sina baser som kan övervaka och angripa Iran. USA vägrar att acceptera att Irak och Iran normaliserar förbindelser och samarbete för fred och stabilitet i regionen, det enskilt viktigaste för att hindra återväxt av IS (Islamiska staten). Där USA:s militära närvaro i sig är ett av skälen till IS fortsatta existens och rättfärdighet. Trump ville få rätten att trycka på knappen helt ensam.

4. Krigsförbrytaren USA anklagar krigsförbrytaren Ryssland, hotbilden växer

Joe Biden odiplomatiska utspel mot Putin och Ryssland utlöser risker som faktiskt kan utlösa världskrig, i värsta fall resulterande med användning av kärnvapen. Vita huset var blixtsnabba att dementera och omskriva Bidens uttalanden. Det var bekräftelsen på att Biden gjort allvarliga snedsteg. Upptrappningen, riskerna, måste ses mot bakgrund att de omfattande sanktionsåtgärderna vilka är en ekonomisk krigsförklaring som långsiktigt kan underminera Rysslands existens. Eskaleringen genom hetsigt ordkrig är därför fullständigt oacceptabel. Joe Biden uttalade därtill, att man i väst måste stå absolut lojala. Joe Biden bad Europa hålla tyst. Samtidigt har USA eldat på i kaminen för att förespegla invasionshot mot Sverige och Finland, den amerikanska FN-ambassadörens uttalande i FN var så överdrivna att de kan kallas propaganda. Så vilken fot ska man stå på?

5. USA:s metod att offentlig avgränsa NATO:s agenda där vitala ärenden nollas

Länder i forna Östeuropa, i dag medlemmar i NATO, har erbjudit att skicka flygplanstypen Mig-29 och luftförsvarssystem (S-300/S-400) till Ukraina (vilka Ukrainas försvar är ”typinflugna” på respektive är utbildade i), men USA:s president sade nej, Biden satte dagordningen offentligt innan NATO:s ledare ens träffats. NATO fungerar inte demokratiskt. Då, för någon månad sedan, kunde konventionella vapen vara för eskalerande (för USA), även inom Ukrainas eget territorium. Ukraina förvägrades rätten till ett adekvat självförsvar. Frågan om MiG 29:or dödades av USA och lyftes inte på NATO:s toppmöte. Därav Ukrainas upprepade vädjan till omvärlden. Vid attacker från fartyg i Svarta havet, t.ex. mot Odessa, kommer det visa sig om Ukraina fick något stöd med sjövärnsrobotar eller anti-missil-system. Rätten till självförsvar, enligt FN stadgan artikel 51, kan ingen förneka Ukraina.

Varför läggs inget förslag till resolution i FN om detta, där även kollektivt försvar kan åberopas och legitimeras enligt artikel 51? Är det Ryssland som avgör om det är världskrig (eller ett krig mot NATO), eller ett angrepp på Ryssland om ett eller flera länder bistår Ukraina direkt i sitt försvar av Ukrainas territorium? Att frågan inte rests i FN, eller något/några land/länder föreslagit en resolution (oavsett stöd, stöd till självförsvar eller intervention), markerar bara hur maktlöst FN kan vara, hur maktlöst EU ofta är och hur maktlöst NATO kan vara, i skuggan av USA:s kungsord. Alla har blivit passiva åskådare till brott mot mänskligheten och vi bevittnar folkmord. Att FN behöver reformeras organisatoriskt är ett understatement. Där t.ex. vetorätten i säkerhetsrådet en gång för alla försvinner.

USA sätter agendan, USA är befälhavare för de Europiska styrkorna (inom NATO). Strax senare (25/3), besökte USA:s president Polen och uttalar ett fördjupat försvarssamarbete från USA med Ukraina. Bortom NATO:s och EU:s räckvidd. USA som garant för säkerheten vid fred. Men det är sedan – inte nu. Ukraina välkomnar säkert inriktningen, de famlar efter halmstrån i ljuset av NATO:s kräftgång (som USA sätter agendan för), USA har den mest avancerade vapenarsenalen i världen och levererar som regel till länder i krig. EU marginaliseras, ånyo. Om USA nu ämnar överföra avancerade luftvärnssystem mot missiler, till Ukraina, är det på USA:s konto. Men det väntar. Beaktat Bidens tidigare ordval om Putin, blir det dock lätt både en provokation och eskalering. Lägger då USA locket på igen, för att president Biden eldat för hårt i polemiken mot Putin, då blir Ukraina ett offer igen, för det ovarsamma spelet mellan supermakter. I det avseendet hjälper utökade sanktioner ingenting, tvärtom, blir detta kan bli ett hinder för Ukrainas möjligheter att försvara sig och sitt territorium. Så går veckorna.

Paradoxalt ropar president Zelensky efter mer sanktioner. Man kan förstå desperationen, eftersom bistånd eller köp av avancerade vapensystem uteblivit. 60 dagar, främst fördjupade sanktioner och inget reellt skydd eller medel för att stänga himlen ” to close the sky”. USA håller sig nu fysiskt borta från kriget så till vida, men ämnar bita sig fast i samtida och framtida fredstider, hitom Ukraina. Även detta inspel (mars 2022) kunde ökat spänningarna och destabilisera. Signalvärdet att sedan vara den största nationella enskilda bidragsgivaren, betygar sedan Ukrainas ledning högt och ljudligt för hela världen. Man skryter upp varandra. Och EU (och NATO) blir publik igen. USA backar alltid ett steg vid kritik för att sedan ta två steg framåt. NATO är det känsliga att dra in, som organisation, vilket USA som nation sedan kringgår och agerar självständigt. När det inte finns ett samlat grepp för EU och NATO, och USA springer vid sidan om, då kan balansen förloras, tyngdpunkten förskjutas och Ryssland inte bara provoceras utan göra det vi kanske inte förväntade oss. Krigsretorik övergå i mörk handling. USA:s parallella agenda kan eskalera onödigtvis och den gör det.

Att för USA behålla intressesfärer är närmast maniskt, liksom att träda fram med ett inbillat globalt ledarskap, när en geo-politisk analys indikerar att USA snarare borde lämna Europas östra stater, synnerligen i termer av kärnvapnen. Det var det nyuppfunna 2:a kalla kriget vi skulle lämna bakom oss. USA meddelar sedan plötsligt (1 april) att man kommer vara ”contractor” och leverera vapensystem till Ukraina. För att stärka Ukrainas försvar, men i samma andetag eskalerande. Men det görs när kriget har gått i stå för Ryssland som fastnat runt Kyiv. EU, NATO och USA var varken samspelta eller samordnade. USA är ännu en gång på väg att etablera sin egen maktsfär och ett lands beroende, mitt under en konflikt som i grunden handlat om NATO:s östutvidgning och USA:s militära etablering i dessa länder. Det känns nästan regisserat när de åter står längst fram på barrikaderna.

Sanktionstrycket använder sedan Ryssland bara som alibi för att måla upp västmakterna som ett existentiellt hot. Naturligtvis. De statliga ryska nyhetsbyråerna är lika fenomenala som bedrövliga. Och Ukraina förblir utlämnat åt sig själva. Fler sanktioner, fler missilattacker. Hårda ord och personomdömen, från USA, än nu fler missiler mot Ukraina. Öga för öga, tand för tand. USA:s president måste använda en mer diplomatisk och resonlig ton. Trots vad som sker i kriget. Sanktionerna borde frysas, i termer av systemsanktioner, men sättas in i kärnan, av Rysslands inkomster, med en total bojkott av naturgas och olja. Då reduceras Rysslands ekonomi snabbt och djupgående. Det är förlusten av reella inkomster som är avgörande.

Västvärlden borde nog tänka mer på att inte ständigt basunera pressmeddelanden kring stöd och åtgärder, utan göra det i stillhet och större tysthet (länder har verkligen en förmåga att vilja marknadsföra sitt stöd men det provocerar naturligtvis). Ukraina kan sedan inte låta bli att basunera ut tillbaka, visa världen och Ryssland. Nästan som att retas. I krig förr, sades knappt ett ord, i dag, i internettider, med sociala medier och smartphone-dramatik, blir mediahanteringen tyvärr ofta både omogen och skrikig. De emotionella, tvära och snabba kasten, blir lätt krigshetsande och ömsesidigt provocerande.

USA kan heller aldrig låta bli att göra teater eller utspel kring varje stödinsats och nu framstå som Ukrainas främsta räddare. Följderna blir bara etter värre, om och när vapensystem levereras, detaljerat i fullt dagsljus, till Ukraina. Följer gör fler attackerna mot infrastruktur. Massmediaspelet har spårat ur tidvis, man behöver inte sätta sig på höga hästar. Istället för att låta Ryssland famla i mörkret kring information om vapensystem och kapacitet. Det är inte nödvändigt att peka på den första brittiska roboten som skjuter ner en rysk helikopter. Låt Ukraina göra det de gör. Som en stark samlad enskild nation och inget ombud för NATO-länder. Ryssland använder också detta per omgående till att NATO bedriver ett proxy-krig och att tredje världskriget väntar bakom hörnet. Synnerligen om Ukraina anklagas genom ”false-flag” manövrar i själva Ryssland där NATO-länders vapen påstås används. Det här kriget är smutsigt och kommer bara bli smutsigare och hetsigare, i termer av propaganda. Om endera USA eller Storbritannien går över gränsen, blir överprovokativa (t.ex. offentligt legitimerar attacker med NATO-vapen inne i Ryssland) och det resulterar i ett utökat krig med fler länder involverade eller en återgång till konstant missilregn över Ukrainas städer, är det NATO-länder Sverige bör samarbeta med (eller överhuvudtaget söka garantier av)?

Det finns uppenbara risker vi inte kan kalkylera i dagsläget och scenarier vi inte kan förutse, därför är en ansökan och eventuellt medlemskap någon som bör vänta till efter krigets slut. Vi ser nu, hur vissa enskilda länder vässar klorna för mer krig, istället för att lyfta en resolution i FN om Ukrainas rätt till självförsvar och rätt till kollektivt självförsvar, samt även resa frågan om en resolution om en internationell intervention. Dessvärre isoleras FN och EU alltmer. Det är en polarisation som inte gagnar världssamfundet. USA och Storbritannien börjar nu agera som inför Jugoslavienkrisen och Irakkriget 2003. Pentagon etablerar nu, enligt CNN, en samordningsorganisation EUCOM Control Center of Ukraine vid US European Command Headquarters i Stuttgart. Den sistnämnda är en renodlad amerikansk försvarsorganisation som leds av en tvåstjärnig amerikansk general. EUCOM ska göra jobbet tillsammans med IDCC, det internationella donationscentret, som leds av en enstjärnig brittisk general. Då blir det USA som ska samla hittills 15 länders militära bistånd i sin korg och lyckas åter bli befälhavare för den operationen också.  EU syns ingenstans, trots att Stuttgart befinner sig mitt i Tyskland, mitt i EU, mitt i Europa.

I mediakriget har Ukraina i viss mån blivit ett offer. USA:s och enskilda länders behov av att manifestera explicita vapenleveranser och stöd slår direkt mot Ukraina. Ryssland dammsuger alla massmedia i väst. Reportage om frivilliga, som strider på ideologiska grunder och får en spottstyver av Ukraina, karaktäriseras direkt som legosoldater av Ryssland som gör propaganda i ett grisblink och legitimerar sina Tjetjenska och Syriska/Libyska soldater, dock med helt andra substantiella köpekontrakt via Wagnergruppen. Summerat, i massmedia, reklamkampanjer av historiska mått för alla vapenleveranser, detta krig kommit utomstående betraktare väldigt nära, med en smartphone kan varje människa fotografera och filma allt. Krigsbrott dokumenteras i tusental. I takt med att bilderna sprids, häpnar man, det är som USA:s tidigare koloniala krig upprepas spöklikt, närmast utstuderat, där alla monstruösa ingredienser finns med. Det fruktansvärda: att detta kan tillåtas upprepas i Europa år 2022. Men det sker, för att det är en spegelbild av historien och motståndaren som aldrig drog sig tillbaka när tillfälle gavs.

6 USA:s metod och fula ovana att ständigt spela ut NATO och EU – Europas dilemma – för att ställa sig ensam på världsscenen

Ena sekunden företräder USA organisationen NATO, i den andra bara sina egna intressen, eller i rollen som befriare och världspolis. NATO tycks ofta bli ett alibi, en marionett eller bara en bro. När USA stänger dörren, är dörren stängd. Ursprunget i Ukraina konflikten är NATO:s (USA:s) expansion i Östeuropa men främst militariseringen, amerikansk närvaro och kärnvapen i dessa nya NATO-länder. Det som nu sker är närmast absurt, cirkeln är sluten, NATO:s värvningskampanj slutade med en katastrof i Ukraina, som riskerar att förvärras om USA nu går in som tätast allierad. Märkligt nog verkar dock Ryssland emellanåt reagera mindre på USA än om det är NATO som agerar. Ordkriget går kräftgång också. Men agendan och rodret sköter ändå USA, t.ex. när forna sovjetiska stridsvagnar flyttas från forna östländer (som är NATO-länder), då ombesörjer USA detta och så blir det USA som liksom fixar stridsvagnarna och tar äran från de som kan bistå. När det t.ex. är Tjeckien som fraktar vidare T-72:or och BMP-1 på järnvägsvagnar till Ukraina. Man frågar sig, är det amerikanska lok som drar eller var är själva mellanhanden? USA kan det här med reklam.

Ukrainas kritik mot NATO under Rysslands aggressionskrig, som passivt och fegt har varit svidande men rättvis. Det är anmärkningsvärt, att Ukraina efter närmare 60 dagars krig, inte ges adekvata resurser till självförsvar. Ändå står USA fortfarande där med dörren på glänt med halvtomma löften. Västvärlden gjorde sitt val, man trodde på drakoniska sanktioner, som blev en krigsförklaring i sig och drog därigenom rentav undan mattan för ett avancerat och tungt militärt stöd till Ukraina i rädsla för eskalering. Vem betjänar det mest? Under de månader kriget kommer pågå, är det endast Ryssland som vinner på undfallenheten. Ukrainas möjligheter offras lätt igen. För sanktioner kommer inte knäcka Ryssland inom kort, utan pressa landet på lång sikt.

Vad är det som gör EU, USA och omvärlden så fruktansvärt intelligent? När krigsförbrytelserna upptäcks, massgravarna blottläggs och synen av summariska avrättningar av civila, visar det vilket slags krig Ryssland bedrivit. USA och NATO kunde gått halvvägs, i december och januari, men vägrade. USA och NATO, kunde sedan gett Ukraina bästa möjligheterna och resurserna att självförsvara sig. Istället för vassa eskalerande ordkrig och irrationell rädsla vilket stängde förrådsdörren för det osannolika hotet om kärnvapen. Och ingen har hittills lyfte ett förslag om en resolution kring artikel 51 i säkerhetsrådet eller generalförsamlingen i FN. Ryssland har en kärnvapendoktrin som svårligen bryts, såvida de inte blir attackerade själva. NATO försvarar sina egna medlemmar, men ser på när ett folkmord sker i ett land med partnerskapsavtal och samverkan sedan 1991. Vad betyder värdlandsavtalen, vad betyder partnerskap för fred? Är det bara fångsgroplika trappsteg som skapar geo-politisk destabilisering som sedan med nödvändighet kräver fullt medlemskap? För Sverige känns det definitivt på det viset.

7 Den meningslösa östutvidgningen – utan den föga existensberättigande för NATO

Tillbaka till 1997, tillbaka till gårdagens framtid

Det var och är många analytiker, även f.d. amerikanska militärer, som anser att Ukraina inte var moget för inträde i NATO, inte heller att det var lämpligt. Det skulle öka spänningar allvarligt och Europas stabilitet. 50 experter i USA tillskrev Bill Clinton i juni 1997:

“We believe that the current U.S. led effort to expand NATO … is a policy error of historic proportions” that would “unsettle European stability.”

Rysslands marginalisering och NATOs fullständiga östexpansion, lade slutligen om det ryska rodret år 2007.  En ny politisk era sjösattes, där nya intressesfärer skulle erövras. EU har sakta byggt en mur mot omvärlden, en mur ingen inifrån vill erkänna eller se, Fortress Europe, i både migrativa och nationalekonomiska termer.

USA:s ambassadör i Moskva, William J Burns, skrev 2008 till utrikesminister Condoleezza Rice:

“Ukrainian entry into NATO is the brightest of all redlines for the Russian elite (not just Putin). In more than two and a half years of conversations with key Russian players, from knuckle-draggers in the dark recesses of the Kremlin to Putin’s sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine in NATO as anything other than a direct challenge to Russian interests.”

Parallellt gick EU:s expansion i Östeuropa oerhört snabbt, integrationen trög och skapande social och ekonomisk dumpning, med stora interna migrationsströmmar och ekonomiska flyktingar. Paradoxen är att USA:s krig och interventioner i världen efter andra världskrigets slut har geo-politiskt destabiliserat världsregioner under decennier, där flyktingströmmar till Europa sedan kan räknas i dussintals miljoner. EG/EU fick och får alltid bära följderna och oket efter USA:s otaliga koloniala krig i att försvara eller utöka sina ekonomiska och militära intressesfärer. Varför bröt inte EU med USA efter Irakkriget 2003? FN:s generalsekreterare konstaterade och uttalade att det var ett olagligt krig.

De protektionistiska tendenserna och samtidigt expansiva politiken i EU, gav Ukraina ett särskilt fokus. USA och NATO såg möjligheter för över 15 år sedan, men det var inte förankrat i geo-politiska eller säkerhetsmässiga bedömningar. Det handlar om den yttersta politiska ledningen, presidentskapet, som närmast känslomässigt leder en nation mot en ny-kolonial och destruktiv riktning, där det kalla kriget återuppstår. 2008 stödde George W Bush starkt idén att Ukraina och Georgien skulle kunna bli medlemmar i NATO. Ur The Guardian 1 april 2008.

//…George Bush said he ”strongly supported” Ukraine’s attempt to join Nato, and warned he would not allow Russia to veto its membership bid.

Speaking in Kiev after a meeting with Ukraine’s president, Viktor Yushchenko, the US president said both post-Soviet Ukraine and Georgia should be allowed to join the alliance – despite vehement objections from Russia.

In remarks likely to infuriate the Kremlin, Bush said Ukraine should be invited during this week’s Nato summit in Bucharest to join Nato’s membership action programme, a prelude to full membership.

He also said that there could be no deal with Moscow over the US administration’s contentious plans to locate elements of its controversial missile defence system in eastern Europe…//

Steven Pifer, USA:s ambassadör i Ukraina 1998-2000, under Bill Clinton, kommenterade saken: “That was a real mistake… It drove the Russians nuts. It created expectations in Ukraine and Georgia, which then were never met. And so that just made that whole issue of enlargement a complicated one.”

President Bushs linje var aggressiv till omfattning och framtoning, full öst-expansion och utplacering av kontroversiell missil-försvarssystem i Östeuropa, trots alla varningar. Det mest anmärkningsvärda är att det sker i ljuset av att EU-länderna Tyskland och Frankrikes bestämt opponerade sig mot ett sådant drag, då det skulle onödigt motarbeta Ryssland och provocera fram en ny kris mellan Ryssland och Väst. Den franska premiärministern François Fillon uttalade att Frankrike inte kommer ge grönt ljus för ett inträde av Ukraina och Georgien. Samtidigt uttalade säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley, intervjuad ombord på Air Force One, att det var viktigt att hjälpa både staterna att bli NATO-medlemmar. Presidentens ord ekade. Återigen, USA satte agendan, trots andra länders diametrala inställning inom NATO.

Det är samma president Bush som startade ett olagligt aggressionskrig i Irak 2003 och destabiliserade en region i decennier. Bush var i NATO-utvidgningsfrågan nonchalant och provocerande, han behandlade Ryssland respektlöst, likt en mindervärdig och obetydlig dussinstat. Det är här, självbilden som enväldig och värdsdominant blir farlig. Geo-politiskt farlig. En amerikansk president som inte lyssnar på analytiker och rådgivare, inte lyssnar på andra länder eller sina egna diplomater. Det går igen från Clinton till Trump. Och den vårdslöst valda vägens konsekvenser ska nu Joe Biden ta hand om. När det i stort är USA som bär ansvaret för upptrappningen.

Expansionen i Öst-Europa ledde till att kärnvapenbalansen rubbades, närheten till Ryssland blev omedelbar och den geografiska (och tidsmässiga) buffertzonen minimal – rustningen av taktiska kärnvapen kraftigt. I nästa skede amerikanska flygbaser (där både strategiska och taktiska krigsflygplan kan stationeras) och anti-missil-robotsystem (som sägs vara riktade mot Iran men uppenbarligen är skydd mot Ryssland), på lagom avstånd från ryska gränsen. Vilket Ryssland ånyo ansåg snedvrida ”terrorbalansen”. Kravet på att USA:s militära förband och robotsystem ska lämna Östeuropa är inte omotiverat eller orealistiska. Inte skulle väl USA tolerera ryska vapensystem och robotbaser ett stenkast in från Mexikanska gränsen?

8 Krisen i Grisbukten, en nödvändig blick i backspegeln

USA tolererade aldrig Kubas revolution 1958 när en sadistisk enväldig diktator avsattes. JF Kennedy gav först CIA uppdraget att invadera Kuba med militärstyrkor men försöket misslyckades. CIA och Pentagon, men även brodern Robert Kennedy, involverades i nya planer för en statskupp att störta och mörda Fidel Castro. CIA samarbetade även med maffialedaren Sam Giancana för att mörda Castro. Maffian hade förlorat stora inkomster när vinstbringande kasinon hade konfiskerats. Fidel Castro blev skakad av invasionsförsöket och planerna på att störta honom, han trodde ännu en invasion var förestående. Övertygelsen ledde till steget att tillåta Sovjetunionen att placera kärnvapenrobotar på Kuba. Händelsekedjan var helt logisk, följderna helt logiska och USA:s hantering hade skapat den skarpaste krisen i historien.

Varför ljög JF Kennedy? Under valrörelsen 1960 hade han påstått att Sovjetunionen var överlägset till sin numerär. Det var propaganda och skrämseltaktik. Tvärtom hade USA nio (9) gånger så många kärnvapen som Sovjet. Trots detta fortsatte USA en långtgående upprustning av strategiska kärnvapen med t.ex. medeldistansrobotar i Italien och Turkiet (1962). Från sovjetiskt perspektiv blev detta ett hot den egna säkerheten då missilerna kunde nå Kiev, Minsk och Moskva på några minuter. USA hade utöver detta hundratals interkontinentala robotar. Detta var tillräckliga argument för beslutet att placera kärnvapenrobotar på Kuba. USA:s blinda tro och mål på absolut global dominans kunde inte ignoreras. Det var och är begripligt.

Nikita Chrusjtjov sa själv, att han ville ge USA en dos av deras egen medicin. Räckvidden täckte nästan hela USA från Kuba. Amerikanska spionflygplan upptäckte utplaceringen av kärnvapen och krisen var ett faktum den 16 oktober 1962. En kommité – EXCOMM – bildades omgående och under vecka diskuterades alternativen, allt från att bomba missilbaserna till att invadera ön. Kennedy var emot en militär lösning då det kunde leda till kärnvapenkrig och uppskattningsvis 70 miljoner döda. Man bestämde sig för en blockad av sovjetiska skepp för att stoppa leveranser av materiel, vilket formellt betraktades som en krigshandling, varför USA kallade det för ”karantän”. Att Kuba de facto hade kärnvapen som var redo för avfyrning, hade presidenten och hans män ingen aning om.

USA gick upp i beredskapsläge. Sovjetunionens fartyg eskorterades av ubåtar som alla hade en kärnvapentorped vardera. En blockad på internationellt vatten var olagligt, det var en krigshandling. Efter ett antal dagar av blockad, hände det oundvikliga, fartygen konfronterade sovjetflottan. När inte ubåtarna gick upp (för de hade inte radiokontakt och inga förhållningsregler), då började USA fartyg att jaga med sjunkbomber. En ubåt var nära att rammas, vilket är också är en krigshandling. Den 27 oktober 1962 attackerades ubåten B-59 av jagaren USS Beale med sjunkbomber. Kaptenen Valentin Savitskij trodde tredje världskriget hade startat och Savitskij ville avfyra en kärnvapentorped mot hangarfartyget USS Randolph. Men det krävde de tre högsta officerarnas medverkan, en gav inte bifall. Vasilij Achipov förhindrade ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. Eller snarare, förhindrade ett världskrig.

Ödet avgjorde, Sovjet förhöll sig avvaktande, trots USA:s krigshandlingar. USA trodde provokationerna skrämt Sovjetflottan som stannat upp till havs, som vore man fega. Sanningen var att Nikita Chrustjev inte ville ha ett krig till. Han hade sett hur Sovjet förlorade 30 miljoner människoliv i det stora fosterländska kriget (WWII). Han ansåg en förhandlingslösning var att föredra. USA förstod aldrig att deras aggressiva hållning och vårdslöshet kunde fått så ödesdigra konsekvenser, 162 missiler kunde avfyrats. Chrustjev framförhandlade vad han fann tillräckligt, Kuba skulle fredas från USA, i utbyte mot att Sovjet tog hem kärnvapnen skulle USA inofficiellt ta bort kärnvapnen från Turkiet och Italien. De vi i efterhand fått erfara, var hur långt USA var beredda att gå, för att få bort Sovjet från sin närhet. Förutom Florida, var det ändå 600-1000 km till Amerikas fastland, men hur kommer det sig att USA ska förvänta sig Ryssland acceptera amerikanska baser på nära och perfekt avstånd från ryska närområden?

9 Missilförsvar som kärnvapensköld och omedelbar destabilisation

Under 2016 startade USA:s kontroversiella missilförsvar för Europa på när den första landbasen officiellt invigdes i Rumänien. USA säger att syftet är att försvara Europa mot anfall från främst Iran. Varför skulle något som helst land i Europa attackeras av Iran, när det bara är USA är som är Irans främst uttalade fiende? Allt handlar om en kärnvapensköld som kan fånga upp interkontinentala robotar på ett tidigt stadium. Det var presidents Bushs plan 2005, där en bas sedan upprättades i Polen 2018 och som kompletterades med fyra amerikanska örlogsfartyg med samma missilförsvar ombord. I Europas namn försvarar USA främst sig själv.

USA påståenden att det både av geografiska och tekniska skäl är principiellt omöjligt att använda mot ryska kärnvapenstyrkor är bara vilseledande ordlekar. Enskilda system kan inte heller isoleras från den samlade förmågan, där USA har strategiska och taktiska stridsflygplan samt en mängd robotsystem med olika räckvidd, placerade i Östeuropeiska länder. I Moskva hävdar man att det verkliga skälet är att kunna stoppas ryska kärnvapenmissiler, vilket är det mest rimliga.

I kölvattnet av Ukraina-kriget ställer nu sig slutligen Polen på tå och vice premiärminister Jaroslaw Kaczynski uttalar att Polen nu är redo att mobilisera USA:s kärnvapen till polsk mark för att avhålla Ryssland från aggression. I tron att det skulle stärka inneslutningen (containment) av Moskva. Man undrar om världen blivit galen, i det här läget borde ingen använda ordet kärnvapen offentligt i syfte att påverka Ryssland. NATO kan inte skicka 70 stridsflygplan till Ukraina, då USA sagt nej, men kan tänka sig flytta fram kärnvapenpositionerna. Hotbilden ökar ömsesidigt, eskalering tilltar. Bara av ord. Det är i detta ögonblick man inser, att ingen människa eller armé borde få inneha kärnvapen.

EU:s högste representant för utrikesfrågor Josep Borrell sa i en intetvju med den franska teve-kanalen Al-Isayyah den 12 mars 2022, att Västmakterna (the West) hade gjort ett misstag med ge Ukraina löftet om ett medlemskap i NATO. Borrell förtydligade:

”There are moments when we could have reacted better. For example, we offered things that we could not guarantee, especially Ukraine’s membership in NATO. This never happened. I think it was a mistake to make promises that we could not keep”.

Borrell medgav också att Väst hade gjort misstag i etablerandet med relationer till Ryssland, ”…så vi missade möjligheten att föra Ryssland närmare Väst, för att stoppa det”.

I eftertankens kranka blekhet, kan omvärlden och Borrell konstatera faktum, att Rysslands aggressionskrig och invasion av Ukraina har skett helt i onödan. Att det faktiskt kunde undvikits med klarspråk, förhandlingsvilja och diplomati. Men USA och NATO gav aldrig vika en tum. EU marginaliserades i processen. Vilket visar hur och var säkerhetsbedömningar och beslut tas. Där konsekvenserna får bäras av EU och världen, aldrig NATO.

Den tidigare amerikanske försvarsministern Robert Gates hävdade att planerna på att inkludera Ukraina och Georgien i NATO ”underminerade syftet med alliansen och ignorerar hänsynslöst det ryssarna ser som avgörande nationella intressen”. Sedan rann vatten under broarna. I sina memoarer 2014, uttalade Gates: ”trying to bring Georgia and Ukraine into NATO was truly overreaching.”

Det är i ljuset av detta man måste fråga sig, varför backade inte Blinken och Stoltenberg en tum i januari? Två veckor ytterligare, fortsatte samtal mellan Ryssland och Västs företrädare. Läser man Borells syn på saken, känns det ändå som det är NATO:s nej kvarstår som orubbligt. Spelet med högsta insatserna tilläts, spelet med Ukraina som offer, tilläts. EU och NATO kunde kommit överens, om att klarlägga fakta, för världen, men gjorde aldrig under den månad som löpte mellan formella uttalanden och krigsutbrottet. Så utlöste NATO den slutgiltiga konfrontation och yttersta konsekvensen av sitt eget handlande.

Även Borells stelbenta inställning, som var NATO:s inställning rakt av, återspeglades i december 2021 (intervju i DieWelt): “European security is our security,” he said. “It’s about us. This is not simply the case for two states, i.e. America and Russia, or NATO and Russia — even if Moscow imagines it.”…“This is the first time that the Russians have put their agenda on the table in writing, in the form of a real treaty. This has never happened before. Only winners do that: To say that and these are my conditions,” he noted, adding that the demands are “completely unacceptable.”

Var börjar förhandlingar och diplomatin om kraven sägs vara fullständigt oacceptabla?

Inget tilläts att diskutera, förhandla, i termer av nedrustning och avspänning. USA och NATO gav skenet att den långa marschen mot Öst aldrig skulle ta slut. Man får känslan, att man ville att Ryssland skulle ta steget fullt ut. Där krigsspelet övergick i verklighet. Alla visste att man trängt upp Ryssland hårt upp i hörnet.

10 Barbarossa och Krisen i Grisbukten –  två angrepp – två olika trauman – som utgångspunkt för det sista ryska vägskälet

USA och NATO verkar sedan sällan förstå, att det finns ett ”psykologiskt” trauma som hänger kvar. Tysklands svek och förräderi under andra världskriget mot Sovjet, genom Operation Barbarossa 1941, som bröt icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentrop 1939) med ett anfallskrig av Sovjetunionen. Ingen ska smyga sig på, ingen ska skapa förutsättningar för att smyga sig på. Kuba blev en påminnelse om intoleransen till relativ geografisk närhet. Vilken man trodde ömsesidigt skulle respekteras. Ukraina är landbryggan rakt in i Ryssland. Ukraina var den sista bufferten efter att Lettland, Litauen, Estland, Rumänien, Bulgarien, Slovenien, Slovakien blev medlemmar i NATO år 2004. Det är då pendeln svänger. Den geo-politiska förskjutningen blir enorm. Det är då Ryssland börjar arbeta på en helt ny strategi. NATO:s omfattande destabiliserande och provokativa östexpansion är grundorsaken.

Kubakrisen, av historiker benämnt som ”det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia”, markerade tydligt vilken närhet från ett annat block som nära nog utlöste ett kärnvapenkrig. Varför gäller inte samma motsvarande sak för USA och NATO? I bakgrunden ligger också, att USA:s missilförsvar inte bara kan användas defensivt, utan modifieras och utrustas med offensiva taktiska kärnvapen eller konventionella stridsspetsar. Inte just Patriot-104-systemet men system i övrigt, t.ex. HIMARS H142 vilka kan stationeras på amerikanska baser och mobiliseras till i östra delen av EU. Eller redan utnyttja de befintliga av Rumänien inköpta systemen.

Det är ytterligare en aspekt som eldar på konflikten. När Ukraina utmålades som framtida NATO-medlem, var det droppen som fick bägaren att rinna över. Det här visste USA, det här visste NATO. Ett framtida EU-medlemskap var inte nog i deras ögon. Trots att så många ansåg att Ukraina varken var moget eller lämpligt, för NATO-medlemskap, så har USA och NATO förespeglat detta. Det har varit ett schackspel som gått överstyr, som om den slutliga segern med total östutvidgning gick att envisa och stånga sig fram till. Där ett nytt kallt krig nu nått sitt crescendo – krig på riktigt. I efterhand vill man verkligen ha ett explicit svar från NATO och USA – varför lät man det gå så långt? Varför ställer inte Sverige den frågan till NATO inför ett eventuell medlemskap. Att NATO och USA i framtiden aldrig riskerar att provocera fram fler krig. Kruxet: Iran var ett land som Trump ville förklara krig mot. Så vad är USA:s ord värt i dag, när det kan vara motsatsen för en ny republikansk president?

Det var inte Rumäniens militära försvar problemet låg i, som medlem i NATO, utan USA militära kolonialism, där USA använder Rumänien (och Polen) precis som eget territorium och där benämner ”enklaverna” för NATO-baser. USA har lämnat NATO bakom sig i fallet Bulgarien och Rumänien där man har sitt eget försvarsavtal i trilateral form. Precis som man haft för avsikt att snärja in Sverige och Finland i, bortom NATO:s formella hägn. Och likt Rumänien, vill USA göra samma sak med Gotland, för att skapa en kärnvapensköld, till skydd för anfall mot USA (men alltid i NATO:s namn). Men man måste få med Sverige i NATO för att kunna använda sin egen försålda vapenarsenalen (Patriot 104, luftvärnssystem 103 i svensk terminologi) i NATO:s tjänst och stridsledning, underförstått under amerikanskt befäl och kontroll.

I ljuset av detta, behovet av avspänning och nedrustning, ingen mer östutvidgning. Men vad sker: ingen hörsamhet, ingen hänsyn, förfarandet upprepades i stort under ett kvartsekel av amerikanska presidenter. Där slutligen ombuden Stoltenberg och Blinken vägrade vika en tum i Januari 2022. Man lyssnade inte nu heller, man vägrade kompromissa och nå en ömsesidig lösning. Ville man ha krig? Ville man bara testa hur långt det gick att gå? I bakhuvudet ringer den f.d. USA-översten Lawrence Wilkersson ord ”America Exists Today To Make War”.

Om NATO och USA nu fått det slutgiltiga svaret vad en ny säkerhetsstruktur innebär, från Ryssland, är då lösningen verkligen att ytterligare länder österut ska in i klubben? Sannolikt inte. Kommer NATO själva nu våga sätta ner foten och säga: Nej, varken Ukraina, Sverige eller Finland kan eller ska bli medlemmar. I stället vakuum. Tystnad. Väntan. Mitt i den här sörjan, i mars månad, öppnar USA för nya bilaterala allianser och avsiktsförklaringar. Det är främst USA som ensam aktör som öppnar dörren. Vem säger nej till en amerikansk president? Så går några veckor. USA och NATO öppnar dörren. Kriget avgörs inte till Rysslands fördel direkt. Ukraina försvarar sig.  Rysslands sätt att kriga avgör, krigsbrotten avgör, inte att de startat ett aggressionskrig mot Ukraina. Det är samma Ryssland som startade kriget, med tusentals missiler att krossa luftförsvarssystemet liksom slumpvisa civila områden i städer, som i dag fortsätter sina bestialiteter.

Snarare visar tecknen att USA verkat sikta in sig på ett militärt herravälde (för den liberala demokratin), eviga krig (proxykrig, dvs. krig genom ombud) med fördjupade konflikter och ytterligare geo-politisk instabilisering oavsett risker och kostnader. I Väst och NATO-sfären kallas det sedan för trygghet och säkerhetsbyggande. På andra sidan EU-muren känner andra utanförskap och isolering. Känslan av det Romerska rikets expansion och Pax Romana, imperiets inre fred, är historiska myggbett som inte slutar klia. Där freden gav inrikes blomstring och gränskrigen hårdnade. Här stod NATO fastgjuten vid vägskälet och rörde sig inte ur fläcken. I egentlig mening är det helt oansvarigt att släppa in Finland och Sverige i det här läget. Ändå framställs det som det enda alternativet med vidöppen famn. Hur blev världen så enögd? Ser Sverige och Finland vad som håller på att hända, risken är inte obetydlig att vi dras in i ett krig.

Det paradoxala är en spegelbild av det man förespeglade Sovjetunionen att vara, sökande herravälde. Vilket i sig en gång startade genom den anonyma insändaren ”article X” som ledde till den s.k. uppdämningspolitiken. Allt byggde på George F. Kennans ”långa telegram”, sänt från Moskva till Washington i februari 1946. Vilka lade grund för både Trumandoktrinen och dominoteorin. För det som gav USA rätten att göra samma sak, då man företrädde den rätta sidan. Den rätta ideologin. Nog för att störta demokratier. Nog skäl att starta ett Vietnamkrig för. Att påtvinga underkastelse. Rysslands krig kopierar mycket av USA:s forna strategier, närmast som en ”copycat”. Som att kasta ut en spegel – ”känner ni igen er?”.

Finland och framför allt Sverige har drabbats av massmedial panikscenarioflod där rikspolitikerna hukar från skräckslagna ledarsidor och debattpöbelns högljudda rop om NATO som enda räddare. När det bara är samarbetet med USA och NATO som gör Sverige – och framför allt Gotland – till ny strategisk militär måltavla (i fred såväl som i konflikt). I det här fallet, måste man verkligen tillstå att även Ryssland blivit en nyttig idiot.

Folket då? Vid statsbesöket av president Bush i Ukraina 2008 hamnade hundratals protestanter i blickljuset vid en demonstration där man också skanderade anti-NATO ramsor. Vid Maidan, självständighetstorget i Kiev, samlade sig tusentals människor och protesterade mot NATO. Vid den här tidpunkter, var inte NATO en prioritet alls för Ukrainare, kring 30% stödde en sådan tanke då. Men folket fanns det inte tanke på, inte förrän man skrämt upp dem så paniken politiskt stöttar ett medlemskap. Fröna ska planteras i tid, smyga sig på. Hoten stå på tillväxt och konfliktsituationen normaliseras så att försvararen beter sig som en angripare. USA har lyckats och skördar nu frukterna som den gode herden, när man under snart 80 år varit ”satans hantlangare”.

11. En tillbakablick – murens fall och hitom

Långt innan Maidan-revolutionen 2013 har USA funnits med i spelet, ända sedan början av 90-talet. Det är långt senare som Rysslands nya riktning ses i världen, i praktiken, 2008, det år Ryssland gick in i Georgien. Det första steget i att lämna EU och NATO bakom sig i uppbyggandet av en egen ekonomisk och maktsfär med nya militära allianser och utbrytarrepubliker. Utanförskapet omformade Rysslands vägval, en parallell värld, med egna grundvalar. Att skapa en egen maktsfär. Det skedde i mitten av 00-talet. Det var en strategisk och medveten respons på EU:s utvidgning och NATO:s expansiva expanion.

Om Ukraina hör hemma i den Europeiska familjen borde Ryssland kunna göra det också. När järnridån föll, försäkrade USA:s utrikesminister James Baker och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, till Sovjetunionens Micheal Gorbatjov, att någon östutvidgning aldrig skulle ske: ”Not an inch eastward”. Det handlade då om det forna Östtyskland, övriga östländer fanns inte i tanken. Året var 1990. Allt efter det, var brutna löften, mot Ryska Federationen.

Östutvidgningen orsakade djup huvudbry i USA. Diplomaten George F Kennan varnade i New York Times 1997 att ett sådant beslut kommer elda på nationalistiska, anti-västliga och militaristiska stämningar och skada utvecklingen mot demokrati i Ryssland.

I Maj 1998 varnade Kennan igen, inför senatens ratificiering av NATOs första expansionsomgång: ”Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

Kennan hade rätt, dessvärre fortsatte expansionen, inklusive Baltikum. NATO hade nu gränser direkt mot Ryssland. Analytiker, historiker, politiker, journalister, diplomater, hade under åratal varnat, man fortsatte, men förblivit obeaktade. Det var i USA helt förutsägbart att NATO:s expansion skulle sluta i en tragedi. USA:s behandling av Ryssland, bara en handfull år efter murens fall, var ett gigantiskt politiskt misstag. Efter år av östlig expansion, förstärktes polarisationen. Washington gjorde slutligen Ukraina till en NATO-politisk och militär bricka i stormaktspelet. Men varken USA, EU eller NATO får nu själva betala priset, det får Ukraina. Ett oerhört högt pris. Ett land som ville gå vidare, bli en demokrati, ge folket frihet, bygga ett öppet samhälle. Offrat på maktens altare. Av västvärlden som publik.

Tiden kring 2013 – Maidan-revolutionen…

FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA BLOGGINLÄGG…

Boken som är utlovad ”NATO – Dödens ängel”, tar en liten paus… kapitel kommer…