Rena snurren, lider politiken av minnesförlust?

Av , , Bli först att kommentera 18

1. ”Vem är vem…”

I blogginlägget ”Vem är vem….” (17/2) skriver vice ordförande i kommunstyrelsen, Magnus Johansson (S), att om ska tro på Petter Bergner på VK och Eric Axelsson (SD) så är vi i Socialdemokraterna i majoritet nu tillsammans med Centern…”.

Både läsare och lokalpolitiker måste undra vad som egentligen pågår, när Johansson avslutar med ”…ett är säkert och det är att det är först efter den andra mars på fullmäktige vi vet svaret om vem som är vem i Vilhelminapolitiken, men fram tills dess finns det i alla fall en opposition och det är Framtid Vilhelmina (S+V).”

Ser man i backspegeln började koalitionen krackelera när Socialdemokraterna bad om en ajournering med Centern i november. Under ett extra kommunstyrelsesammanträde i december, då var sprickan ett faktum, när S+C förde en helt enig linje i budgetfrågan och besparingsramar, vilka inte var förhandlingsbara. Då, och sedan dess, i två månader har S+C agerat som en majoritet i kommunstyrelsen (KS) och dess arbetsutskott. När Johansson skriver, att fram till 2 mars, finns det i alla fall en opposition i S+V, då blir det väldigt förvirrade. Om en majoritet (S+C) i KS beslutar fast och bestämt, och F!, KD och PA, opponerar och lägger egna förslag, i minoritet, vad är de sistnämnda om inte en opposition?

I ett ärende i KS (11/2), sex dagar innan Johanssons blogginlägg, damp ett förslag ner från S+C, som en blixt från klar himmel, om nya presidier i kommunstyrelse och nämnder. I dokumentet, undertecknat av Magnus Johansson och Annika Andersson, redovisas synen på bakgrund och den rådande politiska situationen. Där följande fastslås: ”Den politiska plattform som nu gäller, är att Socialdemokraterna och Centerpartiet kan anses utgöra majoritetsblocket”. Vilket understryks i dokumentet, att Centern den 2 februari meddelat kvarvarande partier i Koalitionen att det valtekniska samarbetet har upphört.

Sedan tre veckor finns inte den forna Koalitionen. S och C har skrivit en programförklaring som hanterats i kommunstyrelsen. Menar Johansson allvar när han skriver att S fortfarande sitter i opposition tillsammans med Vänstern? Har han läst dokumentet han själv skrivit under? Står han inte för orden, att S+C nu kan anses utgöra majoriteten? För både politiker, partier och medborgare, blir detta mycket förvirrande. Man kan bara spekulera i varför så här sker. Men förtroendet för Magnus Johansson har definitivt fått sig en rejäl törn.

2. Historien om förslaget till nyval av presidier

Det var med bestörtning som vi (PA, F! och KD) mottog dokumentet om förslaget till nya presidier (som skulle tas över helt av S och C), under kommunstyrelsesammanträdet (11/2). Först och främst, om en ny majoritet formerar sig, så har all tidigare valteknisk samverkan upphört, vilket då var grunden till hur ledamöterna i kommunstyrelsen och nämnderna är valda. I ett sådant läge finns ”extra val”, dvs ett omständlig och kostsamt nyval eller ett omval (valfullmäktige) att tillgripa som lösning. Vill man frångå dessa givna lösningar, är det kutym att man gör en partiöverläggning med alla partier som deltagare, för att diskutera och finna en acceptabel och gemensam lösning. S+C förslag kom verkligen som en blixt från klar himmel, även för KD:s ledamot i arbetsutskottet (Au). Förslaget kom vid sittande bord, samma dag (ett Au en timme innan KS). Ändå finner Johansson detta besynnerligt, att S+C förfarande överraskade. Att S+C klubbade igenom förslaget, utan minsta gehör eller förändring, är snarast vad som är oerhört besynnerligt och anmärkningsvärt.

Att presidierna i nämnderna behöver ändras, när två kristdemokrater sitter som ordförande, är det ingen som ifrågasätter, om en ny majoritet tydligt formerar sig. ”…detta motsvarar inte den politisk majoritet som nu bedöms råda i fullmäktige”, har Johansson skrivit under på. Hans inlägg ”vem är vem…” borde benämnts ”vem är vad…”, men som i egentlig mening redan är fastslaget. I det avseenden är Johanssons inlägg lika meningslöst som just förvirrande. Men är väldigt talande för hans egen inställning, jämfört med Socialdemokraterna i Vilhelmina som vet vad de gör och vad de är.

Inför varje ny mandatperiod, utreder den s.k. förtroendemannautredningen hur den politiska organisationen ska se ut. I dess slutrapport kan följande utläsas: ”Beredningen vill dock understryka att viceordförandeuppdraget innebär ett särskilt ansvar att aktivt följa verksamheterna inom sitt nämndområde samtidigt som oppositionens övriga företrädare hålls försvarligt informerade om resp. nämnds verksamhet”. I utredningen deltog Magnus Johansson som även skrivit under dokumentet. Alla partier ställde sig bakom detta förhållningssätt, detta var och är grunden. Socialdemokraterna bryter både mot traditionen att viceordförandena ska var vigda åt oppositionen, samt att ingen representation alls (inte ens 2:e vice ordförande) är föreslagen i presidierna. Socialdemokraterna och Centern frångår nu tradition, praxis och överenskommelser. Sättet man gjorde det, utan partiöverläggningar, eller att i god tid avisera förslaget, så övriga partier kunde få betänketid och förankra, ledde till en politisk återvändsgränd. Där S+C tar makten, både abrupt och maktfullkomligt, och utan reson tänker stänga ute oppositionen (från insyn och delaktighet) i presidierna. Frågan är om S+C tänker lägga beslag på vice ordf arvodena också, totalt cirka 350 000 kr, eller passa på att spara när kommunens ekonomi är så ansträngd. Tar man alla arvoden, då är man verkligen giriga. För det sker då i ljuset av att arvodena är dimensionerade till oppositionens behov och arbetsinsatser.

Jag riktade skarp kritik mot förfaringssättet och agerandet från S+C, men ingenstans skrev jag omdömen att Socialdemokraterna är ondskefulla, att de utför onda handlingar. Men det är Magnus Johanssons ord, att beskriva Socialdemokraterna som varande ”ondskan”. Det får stå för honom.

Ondska för mig, det mörkaste som finns, om det nu finns. Som man dock kunde urskilja i Sovjetunionen eller Nazityskland. Eller i det forna Jugoslavien. Repressiva system som tillintetgör individer eller utvalda grupper. Onda handlingar, betyder inte att det finns en verklig ondska det stämmer ur. När någon tillskriver mig en syn, på andra, som varande ondska, så är det en mycket allvarlig anklagelse. Johansson borde välja sina ord bättre, än att smutsa ner politiker som riktat saklig kritik. Det blir bara ett led i maktfullkomligheten, att göra ner motståndarna, förskjuta dem så långt bort som möjligt. Att förespegla en opposition, såsom förtalande och oansvariga och odugliga.

För övrigt, undertecknad och många med mig, undrar verkligen i vilka ”konstellationer” ett utbyte av presidierna har diskuterats. Det var första gången jag fick höra talas om detta, när förslaget damp ner på KS 11 februari. Politiskt Alternativ (PA) har aldrig bjudits in till några partiöverläggningar. PA har heller inte varit i närheten av något som tydligen kan kallas ”Nya Koalitionen”, däremot har PA, KD och F! nyligen bildat en oppositionssamverkan kallad ”PDI”, Politiskt Demokratiskt Initiativ.

Som det ser ut idag, är KD, F!, PA, M och SD i opposition. Oavsett valteknisk samverkan eller inte, har oppositionen, eller en oppositionsgruppering, rätten till insyn och delaktighet. Det kan inte avskrivas med att tre av dessa partier bara besitter fem mandat i fullmäktige. Oppositionspartierna har sju (7) mandat. Och hur många skulle röstat på Centern om det vore ”extra val”, nyval idag? Där det självskrivna landsbygdspartiet, för hela Sverige ska leva, nu beslutat att lägga ner två byaskolor?

Vidare. Påståendet, från Johansson, att PA och F! sitter på Centerstolar i kommunstyrelsen är helt befängt. Situationen i dag, bygger på att C+M+PA+KD+F! valtekniskt samverkade. C fick kraft genom ytterligare fyra partiers stöd. Kanske vi istället ska diskutera att Socialdemokraterna i Vilhelmina snarare har tagit den stol Vänstern skulle haft i kommunstyrelsen. Vänstern skulle ta sig in av egen kraft (6%) men den orättvisan är väl ointressant att debattera. S borde bara haft 4 stolar. Valteknisk samverkan, mellan KD, F! och PA (nästan 20% av rösterna tillsammans), skulle det inte gett ens två stolar? Det kan Magnus Johansson också räkna på. Den enda känslan som infinner sig efter sådana här diskussioner (som ska förpassa små partier till skuggorna), är kravet på ”extra val” så väljarna kan tala om, hur de vill ha det i dag, när korten ligger på bordet.

När Vänstern oroar sig för att fokus låser sig på maktkamp, så kan de själva bara konstatera att de redan är offrade på maktens altare till S favör. Presidieärendet kan för övrigt hanteras parallellt med dussintals andra frågor och budgeten, men måste debatteras offentligt när ”kriskommissionen” ställer oppositionen utanför. En kriskommission, borde för övrigt snarast innebära parlamentarisk representation med alla partier som deltagare. Vänstern frågar sig, i en debattartikel i VK (14/2) vem man kan lita på i politiken. Sett till historien, har V utnyttjats ett flertal gånger, genom maktspelet från S, där V ofta givit men sällan fått något. Mer än förtroendet naggat i kanten. Man borde vara i ett läge, där man som Jonas Sjöstedt (V) på riksnivå uttalar, att rikta ett misstroendevotum mot regeringen.

Oavsett kris eller inte, måste politiken reflektera både helhet och långsiktighet, med minsta möjliga skadeverkningar. Vilhelmina behöver inte en bred majoritet som går över ”politiska lik” för härska och vårdslöst genomföra bedrövliga beslut. Spelet kring byskolorna är både cyniskt och kortsiktigt. Och har slagit en kil genom kommun och befolkning. Vänstern lägger fokus på maktkampen, vilken i egentlig mening är över, det handlar om hur makten stänger dörrar och på vilket sätt man kommer genomdriva oåterkalleliga beslut. Det handlar om val av synsätt, hur en kommun som helhet ska överleva och utvecklas, där rättighetsfrågan sopas under mattan. Där barn och människor reduceras till siffror, där partier och politiker, reduceras till spelpjäser på schackbrädet.

3. Ansvaret

Det är precis som med hur begreppet ansvar används av Johansson, som om inga andra partier än S och C kan ta ansvar. Det förvånar mig att han avfärdar KD och KS-au ledamoten Fjellman som oansvarig. KD:s linje är ett alternativ bland andra. Johansson insinuerar i sitt inlägg att KD inte är beredda att ta ansvar, att KD inte tror på besparingar. Den är en förolämpning mot Lennart Fjellman (KD). Det är en förolämpning mot Jonny Kärkkäinen (KD), vilket utfört sitt uppdrag med att ta fram besparingsförslag för 30 mkr, vilka han som ordförande yrkade på, där merparten klubbades i Utbildningsnämnden. En enig socialnämnd lämnade sina förslag till kommunstyrelsen, då måste Annika Wibrell (s) ha lika lågt förtroende som Rickard Norberg (KD). Socialnämnden vet mycket väl, att ytterligare nedskärningar handlar om att avveckla verksamheter.

Prislappsmodellen, som introduceras som budgetmodell, är en katastrof sett till hur verksamheterna ges budgetramar. De nu givna ramarna, kommer skada facknämnderna och kommunen i märgen. Prislappsmodellen blir ett slakteriverktyg. Som tycks omfamnas av S+C. De borde inse verkningarna, men hur lät det i kommunstyrelsen? Minskade ramar för UN med ytterligare 32 mkr och 10 mkr mindre för SN (i budget 2021). Det omfattande kvarstående beloppet, vigt för s.k. ”politiska prioriteringar”, hela 52 mkr, benämnde Mikael Österberg (s) som omställningsmedel. Som om detta är en godtagbar process i att återställa ”balansen”, men där många partier nu insett att detta är en vanvettig väg att gå. Kommunens förvaltningar behöver också arbetsro, för att implementera och verkställa de vittgående beslut som kommer tas den 2 mars i fullmäktige.

Kanske vi ska gå ett par steg tillbaka, för att konkretisera vad den ekonomisk krisen består av, samt hur den faktiskt fördjupats i onödan. När budgeten 2020 skulle tas sommaren 2019, så fanns ett ofinansierat underskott på 25 miljoner kr, vilket ledde till beredningar av ett sparpaket. Dessvärre, under ytan har i flera år ett pensionslösenförslag stannat underst i högen, istället för att minska pensionsåtaganden och kostnader, med uppskattningsvis 5-6 mkr per år. Under sommaren, var Koalitionen i stort överens att göra en skattehöjning om 50 öre, vilket skulle inbringat drygt 6 mkr. Men Moderaterna klev av och så finns ingen majoritet, om inte SD stöttade den. Allt eftersom Socialdemokraterna har vägrat skattehöjning.

Man skulle kunna haft cirka 11-12 miljoner mer som buffert, om viljan funnits. Men man kan nu låna upp 60 mkr till driften, vilket motsvarar nästan 5 kr i skattehöjning (under ett år), men vill inte höja skatten 50 öre, i den djupaste av kriser. Helt absurt egentligen. Synnerligen när också likviditeten (kassan) närmats sig noll (0). Det påpekade undertecknad och Fjellman flerfalt i kommunstyrelsen. F! har också ställt sig bakom en skattehöjning. Ingen kan ha missat detta. Inser inte flertalet, att det summerat handlat om 13-14 mkr, i mindre tryck att skära så radikalt som nu sker?

Under hösten, och i november och december, diskuterades återkommande att kommunstyrelsens verksamheter också måste genomlysas och utreda besparingsförslag. Men formellt togs aldrig några sådana beslut, det pratades bort av C och röstades slutligen ner. PA och KD förordade 6 mkr, ur detta skulle man kunna spara åtminstone 3 mkr. Väljer sedan S+C att stå kvar vid 21 mkr besparingar på Utbildningsnämnden (UN), liksom att väva in en prognos om ökade kostnader (9 mkr, vilket aldrig har tagits formellt beslut om), så sattes ett krav om hela 30 mkr på UN att utreda och skära ner.

Den här framtvingade situationen har skapat ett fördjupat kristillstånd, där det inte längre gick att ”osthyvla” utan istället att ta fram yxan, verksamheter måste huggas bort. Är det då byskolorna som har rusat i kostnader de sista fem åren? Nej, deras organisationer är tämligen intakta, dock färre barn och större lärartäthet statistiskt.

Vad som hänt i Vilhelmina, under de sista fem sex åren tål att repeteras, från att UN hade en budget på 170 miljoner drog det iväg till 230 mkr på ett par år. Den stora flyktingvågen skapade en våg av nyanställningar och belopp kring 100 mkr strömmade in från staten. När migrationsverksamheten ebbade ut och många flyttade vidare, stod en överdimensionerad organisation kvar, som sakta har avvecklats, men kostnadsnivåerna har varit svåra att nedbringa. År 2019 är det första året när det verkliga utfallet och kostnaderna sjunkit påtagligt för UN (i en första vända av nedskärningar). Är det då byskolorna som ska läggas ner för att få bukt med detta idag? På pappret sägs 12 mkr kunna sparas, skulle f-3 skolor kvarstå, som är högst rimligt sett till skollagen och barnkonventionen (och bedömt från de konsekvens- och riskanalyser som genomförts av verksamheterna), då skulle bara ett par miljoner sparas. Det duger ju inte, säger makten. Alltså måste yxan tas fram, säger flertalet och riskerar att skadskjuta kommunen för all framtid. Att utbildningsförvaltningen på tätorten svällt med i runda tal 50 mkr, på ett fåtal år, har man haft väldigt svårt att utreda, återställa och spara in på. Då är det väl naturligt, att man måste göra omställningar för 30-40 mkr eller? Men i debatten heter det att tätorten nu får ta den största smällen. Så ställer S-politiker tätorten mot byarna igen.

Oförmågan att hantera den utvidgade utbildningsförvaltningen, har majoriteten som tog makten 2014-2018 ett betydande ansvar för. En S-majoritet som bildades genom att stjäla ett mandat genom ”köpet” av en politisk vilde (stulen från PA). Med Magnus Johansson logik, borde alltså presidierna då stuvats om i nämnderna, så fort majoriteten då föll i fullmäktige. Varför tog inte socialdemokraterna sin ”Mats ur skolan” då? Varför avgick inte Åke Nilsson, Viveca Abramsson och Annika Wibrell? Det svaret är Johansson oss alla skyldig!

Oavsett S-majoritetens tillkortakommanden 2014-2018, har flertalet lagt allt fokus och ribban på 30 mkr för UN och vägrat släppa på kraven. Som nämnt, kraven skulle kunna varit 13-14 miljoner lägre. Vägran att sänka pensionskostnader och höja skatten, har förvärrat situationen. Är det att ta ansvar? Eller en metod att försätta kommunen i sådan djup kris, att bara en byskolenedläggning (Nästansjö/Malgovik) ger en budget i balans?

Det förslag som PA lägger, innebär besparingar på 18 mkr, att 3 mkr av välfärdspengarna från Riksdagen adderas, och på så sätt når sparmålet 21 mkr) och att byskolorna i Nästansjö och Malgovik står kvar. En gyllene medelväg som vi såg och ser det. Men med en skattehöjning om 50 öre, och pensionslösen, och 3 mkr i besparingar inom kommunstyrelsen, då hade inte så mycket nödgats ställas mot varandra, som både politiker och medborgare/skattebetalare nu gör. En spricka rakt genom kommunen, genom befolkningen har åter skapats. Tron på framtiden och kommunen har grumlats rejält. Till vilket pris?

30 mkr innebär cirka 50-60 jobb bort, för främst akademiker vilka har svårt att finna andra vägar, hur många flyttar då med sina familjer inom några år, synnerligen de där redan någon i familjen veckopendlar? Vad händer med ett gymnasium som beskärs med 10 mkr, (och då också riskerar att tappa interkommunal ersättning med 6 mkr) lägger ner program och tappar ett stort antal elever? Skatteintäkter och statsbidrag sjunker kraftigt och den mörka spiralen snurrar allt fortare nedåt. De samhällsekonomiska följderna kan kosta tiotals miljoner årligen. Vad är att ta ansvar, är det inte också ett ansvar för hur nedskärningar genomförs?

Att ta ansvar, kan definitivt vara att mildra nedskärningar och skadeverkningarna, och hur man verkställer besluten (också i termer av tidsperspektiv). I kommunstyrelsen upplever jag, att den nya majoriteten S+C tagit minimal hänsyn till riskanalyserna, skollagen eller barnkonventionen. Vilket jag såg och ser allvarligt på. Det påtalade jag uttryckligen, under ett kommunstyrelsesammanträde.

4. Slutspel

Det cyniska slutspelet, hur barnets bästa inte kommer i första hand, är den stora stötestenen. Hur hanterar man utredningar att omstrukturera skolverksamheten i Vilhelmina? Först måste man ställa frågan, hur kom det sig att man lade till ytterligare 9 mkr i besparingskrav, när ramarna ”bara” hade sänkts med 21 mkr för UN? Merkostnader som kan uppkomma, under 2020, hanteras  genom att nämnden (UN) äskar tilläggsanslag från fullmäktige. Inte att det tas i en minimal budgetberedning (bestående av kommunstyrelsens arbetsutskott), som direkt skickar sparuppdraget till UN. En ytterligare ramminskning måste fullmäktige ta ställning till. Jag har aldrig sett ett beslut i KS-au eller KS som gett dessa direktiv (vilka skulle hanterats av fullmäktige). Oavsett regelvidrigheter pressades UN hårdare, i en redan hårt pressad situation.

Det har funnits en närmast blind rationaliseringstro, att storskalighet och centralisering kan lösa Vilhelminas ekonomiska skolproblem. Men att lägga ner byskolor kräver betydligt större lokalbehov på tätorten. Lösningen har varit ”logistisk” (att flytta elever som vore de ting i en industriprocess), att flytta årskurs 6 (från Volgsjö, Nästansjö och Malgovik) till Hembergskolan, dessutom att skapa en 6-9-organisation har varit den ekonomiska lösningen, men som inte någon vill ha i praktiken. Förutom en beslutande majoritet. Då man tror skolverksamhet går att räkna i kronor med lägsta priset som val. Och att skadeverkningar och merkostnader kan avskrivas till noll.

Risk- och konsekvensbeskrivningar från mellanstadiet vid Volgsjö skola och högstadiet vid Hemberget talar sitt tydliga språk. När vare sig lärare, rektorer, lärarfacken eller elever (genom enkäter) och föräldrar, vill ha en årskurs 6-9 organisation och att ingen tror på en uppflyttning av 6:orna till Hemberget, då reser det frågetecken. När så många allvarliga risker konstateras, och att man från berörda verksamheter tror att det till med kan bli ökande kostnader i slutändan, då reser sig frågetecknen högt.

Skollagens 1 kap, §10 Särskild hänsyn till barnets bästa, I all utbildning och annan verksamhet enligt denna lag som rör barn ska barnets bästa vara utgångspunkt. Med barn avses varje människa under 18 år. Barnets inställning ska så långt det är möjligt klarläggas. Barn ska ha möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom eller henne…

Ibland skulle jag vilja diskutera barnens och medborgarnas rättigheter och politikers förbannade skyldighet att tillgodo se dem. Jämt önskar jag att utsatta pressade kommuner sätter ner foten, ställer regering och riksdag mot väggen och kräver svar, vilken skola ska vi i det här landet, hur landet ske leva, hur hela Sverige ska leva. Jag har tillskrivit alla berörda ministrar i regeringen i den här frågan. Med kravet på ett svar, om de underkompenserade ytstora glesbygdskommunerna kommer ges balans, i Vilhelminas fall med drygt 31 miljoner kr om året. Det svaret vill jag och många med mig ha, så vi vet, att vi står med en riksdag som sviker sitt eget folk, som strukturellt ger order till glesbygdskommunerna att administrera sin egen undergång. I dag under en socialdemokratisk ledd regering som svikit de svaga och mindre bemedlade, medborgare såväl som kommuner och regioner. Jag manade uttryckligen till samling till detta, över alla partigränser, i kommunstyrelsen, har man skrivet en protestskrivelse, krävt ett möte med regeringen, eller bara viskat ohörbart i sina partikanaler?

5. Barnkonventionen

Artikel 3, I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa. Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem.

Tillbaka till slutspelet. Har alla beslutsfattare i Vilhelmina läst riskanalyserna och konsekvensbeskrivningarna? Jag förutsätter att alla gjort så, men både underlaget, Skollagen och sedan den 1 januari lagstadgade Barnkonventionen tycks alla lagda åt sidan, av en majoritet. Det har gått så långt att de kommande besluten definitivt borde laglighetsprövas. Jag drar mig inte för att påstå, att Vilhelmina kommun kommer bryta mot Barnkonventionen och de Mänskliga rättigheterna om man genomför besluten förordade av majoriteten S+C.

Risk- och konsekvensanalysen (instämplad 30/1 till KS), ”Omorganisation av grundskolans senare år – sett ur mellanstadieskolornas perspektiv”, redovisar följande i sina slutsatser/åtgärder (punkt 5):

”Vi anser att ett införande av 6-9-skola medför många allvarliga risker i form av ökad arbetsbelastning för kommunens lärare och skolledare. Vi ser stora svårigheter att på ett för eleven rättssäkert sätt upprätthålla de riktlinjer vi har att förhålla oss till utifrån exempelvis Skollag, läroplan, kursplaner, tillsynsplikten och andra direktiv… Ett alltför stort ansvar kommer läggas på omogna förpubertala elever, vilket kan äventyra både deras måluppfyllelse och sociala utveckling. Detta kommer förutom elevers personliga misslyckanden på sikt också belasta kommunens budget i form av utanförskap, försörjningsstöd och förlorade skatteintäkter… Vi kan konstatera att arbetsmiljöriskerna är för stora för att denna förändring ska genomföras överhuvudtaget. Vi ser risker med en orimlig arbetsbörda för personal som redan nu är hårt pressade (se punkt 3). Det kommer bli svårigheter att rekrytera legitimerade lärare i en verksamhet där det redan nu är stora problem med personalanskaffning.”

Det är inte tuffa och svåra beslut, att lägga ner byskolor och omorganisera grundskolan och splittra stadieindelning, samt att flytta alla sjätteklassare till Hemberget. Det är snarast förenat med många allvarliga risker, det är kontraproduktivt, rent skadligt, och kommun- och samhällsekonomiskt behäftat med stora risker. Ingen verkar heller ha lyssnat på barnen, på eleverna, vid skolorna, det finns tre enkätundersökningar från Volgsjö, Malgovik och Nästansjö. Det är ett totalt nej till lägga ner byskolorna, det är ett unisont nej, till att 6:orna ska flyttas upp till Hemberget.

Det är bara prislappen på förväntade besparingar som styr besluten, inget annat. Nedskärningsmaximering styr. Tuffa och nödvändiga? Oansvarigt och besinningslöst, är mitt personliga omdöme, om det här ska framtvingas mot bättre vetande, mot alla lagar och regelverk, mot närmast allas vilja (elever såväl som lärare/rektorer). Sammanvägt med detta, måste vi komma ihåg, att bland barn och ungdomar i Vilhelmina finns utbredda psykosociala problem och även missbruk. En annan aktuell tendens är vikande skolresultat, sett till att elever i en högre uträckning än tidigare ej får godkänt (åk 3, Svenska) eller behörighet till gymnasiet (åk 9). Försiktighetsprincipen i detta läge anmodar ”Låt stå!”.

Låt allt vara som det är i dag, det är den bästa lösningen. Inte heller börja rycka och dra i 6:orna varken i byskolor eller Volgsjö. Men inte nog med alla dessa vanvettiga förslag, det handlar också om tidsaspekterna. Riskerna och konsekvenserna, med att redan hösten 2020 genomföra nedläggningarna av Nästansjö och Malgovik, är lika ansvarslösa som riskabla. Om majoriteten trots allt, tänker lägga ner dessa skolor, då gör man det efter vårterminen 2021. Om majoriteten, mot allt bättre vetande och alla allvarliga risker, tänker flytta upp 6:or till Hemberget, då gör man det hösten 2022. Vad som styr den snäva tidsramen, är tron att man ska kunna spara pengar redan 2020. Det finns ett annat underliggande skäl, man är förmodligen från majoriteten rädd att friskolor ska kunna etableras och återuppliva nämnda byskolor. Vad är samhällskostnaderna på sikt, för all dessa åtgärder?

Magnus Johansson (S), avslutade sitt blogginlägg med ett anglo-amerikanskt uttryck, ”It ain’t over till the fat lady sings”. Det finns många barn och ungdomar läser ledande politikers bloggar, det finns vuxna som kan undra, vad det här med att den feta damen ska sjunga betyder. Kanske kan Johansson förklara, varför inte i talarstolen den 2 mars på kommunfullmäktige. Och då berätta på vilket sätt S+C har tagit hänsyn till både Skollagen och Barnkonventionen i sina besparingsförslag.

Vem som är vem, vet vi sedan mycket länge tillbaka. Vem som är vad, vet vi också.

/ Tommy Streling

Bli först att kommentera

Nya majoriteter, nya vintervindar

Av , , Bli först att kommentera 30

I Vilhelmina kommun finns en hel del traditioner att bryta traditioner. Som när en (s)-majoritet för ett par mandatperioder sedan skulle styra och ställa över oppositionens egna val av ledamöter (ersättare i kommunstyrelsen) och funktioner (vice ordf. i kommunstyrelsen). Det var en svart dag för demokratin, för respekten för oppositionens rätt att själva bestämma över vem som ske representera dem. Det drabbade Centern och Kristdemokraterna. Det drabbade tilltron på respekt, på den representativa demokratin.

En mandatperiod senare, värvade Socialdemokraterna en fullmäktigeledamot, från Politiskt Alternativ (PA), som gav (s) majoriteten, med hjälp av en avhoppare, en politisk vilde. Sverigeunikt att ett valfullmäktige konstituerade ett politiskt styre med grund i en person utan partitillhörighet. När detta till slut föll, fanns inte den valtekniska samverkan kvar, som gav (s) makten. Men (s) gjorde saken till ett fyllnadsval, där en socialdemokrat fyllde PA:s plats. Man tog makten med en vilde, man behöll den sedan i kommunstyrelsen och nämnderna, när fullmäktigemajoriteten föll. Moraliskt förkastligt, i bägge fallen.

Det har nu återkommit diskussioner, kring hur Centern skulle hantera ett delat ledarskap i kommunstyrelsen (hösten 2018), där Centern ansågs roffa åt sig vice ordförandeplatsen från oppositionen. Det hade kunnat undvikas, om man fört en öppen diskussion och tillåtit sig breda partiöverläggningar, där lösningen kunde diskuterats. I PA hade vi tankegångarna, att det inte var något problem med ett delat ledarskap, om kommunrådstjänsten delades av ordförande och vice ordförande, men att man då delade på heltidsarvodet och gav vice ordförandearvodet till andre vice ordförande. Proceduren beslutades att beredas, men kom aldrig så långt, då den ena halvan av C-ledarskapet i KS hoppade av. Ett förslag till lösning, kom aldrig upp till beslut. Nu används den här händelsen, åter som ett tillhygge i debatten, om vem som är värst kålsupare.

Den majoritet, ”koalitionen”, vilken bildades efter valet 2018, rämnade av en mängd olika skäl. Men när en majoritet faller och en ny bildas, faller egentligen allt som tidigare konstellationer av partier skapat genom sin valtekniska samverkan. Egentligen står man inför två val, ”extra val” (nyval) eller ett nytt valfullmäktige, där man genom nya grupperingar gör sin valtekniska samverkan och väljer kommunstyrelse, facknämnder och funktioner (poster). Vill man göra avsteg från dessa två, inte bara bör man, utan man måste bjuda in till partiöverläggningar på bred front, där alla partier i fullmäktige bjuds in för förutsättningslösa samtal om hur man ska hantera den ny politiska situationen, hur man ska hantera den politiska organisationen. Men icke!

Självklart kan den nya majoriteten bjuda på förslag till övriga partier, men det bör göras i god tid och definitivt inte som en kalldusch vid sittande bord (alltså vid ett kommunstyrelsesammanträde). För det är så man upplever det, när ett arbetsutskott hållits stunden innan, där protokoll och förslag dyker upp som gubben i lådan. Eller kanin ur hatten. Det var ett sådant förslag, till en radikal omdaning av alla presidier (ordf, vice ordf, 2:e vice ordf), som dök upp vid kommunstyrelsen sammanträde den 11 februari. Hur kan man överhuvudtaget lägga ett sådant förslag, som inte övriga partier (som helhet eller partistyrelser) kan beakta? Förslaget var lika oansvarigt, odemokratiskt och respektlöst som sättet det lades fram på.

Presidieplatserna i kommunstyrelsen, socialnämnden och utbildningsnämnden, ska nu delas mellan Socialdemokraterna och Centern. Inte ens en andre viceordförandepost, skulle kunna tillfalla oppositionen. Det här påpekade jag vid kommunstyrelsesammanträdet. Liksom att det här helt bröt med den tradition/praxis vi haft i Vilhelmina under decennier, att oppositionen alltid haft vice ordförandeposterna. För insyn och delaktighet, i det så centrala och viktiga, i agendasättning och beredningsarbetet. Allt bortblåst med några penndrag. Och ett klubbslag. I ett beslut där alla utbytbara entledigas, som det så vackert heter.

Man måste rikta väldigt hård kritik, mot förfaringsättet. Att inte ens diskutera de två vägvalen, utan gå sin egen tredje väg, utan diskussion eller överläggningar, är lika bedrövligt som maktfullkomligt. Man måste rikta hård kritik, mot förslaget i sig som lämnar både demokratisk tradition och insynsmöjligheter helt därhän. Man måste också rikta hård kritik, mot att inga förslag till ändringar i arvodesreglementet föreslås. Vice ordförandeposternas arvoden var och är helt ”dimensionerade” för en oppositionsrepresentant, inte en andra styresperson från majoriteten. Här handlar det om summerat närmare 300.000 kr som man borde skära bort och spara in. I dyrtider som dessa. Gör man inte detta, är maktfullkomligheten total.

I kommunstyrelsen (KS) upplevde jag två saker, att man från den nya majoriteten inte förklarade varför man valde denna oupplysta väg och förslag, att man inte heller bemötte kritiken i sak. Majoriteten ändrade inte ett ord eller en lydelse i förslaget. Man körde bara på. Man hade bestämt sig.

En sak jag aldrig kommer glömma är orden som yppades under ärendet i KS, att det finns ingen opposition. Vare sig det finns en opposition, i termer av enskilda partier eller grupperingar, så fanns det en opposition som lade realistiska och seriösa budgetalternativ och sparpaket vid kommunstyrelsens sammanträde den 11 februari. Men oppositionen finns inte. Kanske ska jag själv skriva som svar, att det finns ingen majoritet i Vilhelmina, bara maktfullkomlighet.

Bli först att kommentera

Om två vinterkrönikor, eller, om hur en kommun ska slaktas

Av , , Bli först att kommentera 19

Karina Folkessons krönika i VK (29 dec) ställde frågan om (statlig) krishjälp ska bekosta för stora kostymer. Frågan grundade sig i vilhelminapolitikern Magnus Johansson (s) liknelse om budgeten ”uppenbarligen har vi för stor kostym”. Jag är övertygad om att alla politiker i Vilhelmina förstod innebörden, att den ekonomiska kostymen är två nummer för liten och att kommunen måste anpassa sig, genom kraftiga nedskärningar eller intäktsökningar. För VK-läsare och medborgare, kan det dessvärre framstå, som om kommuner slösar och inte begriper hur det kunde bli så här.

Kanske ska jag berätta för Folkesson och övriga läsare, att somt har förvärrats under åtskilliga år. Jag kallar det för strukturella brister som förvärrats och ackumuleras,

1. Tex att pensionskostnader/åtaganden för cirka tio år sedan, låg på 10-15 mkr för att sedan rusa upp mot närmare 35-40 mkr. Man lyckades lösa bort en del, med fonderade medel, och idag ligger siffran på runt 30 mkr och ökar med 1 mkr om året.

2. Investeringarna (och återinvestering) har varit eftersatta länge, det låg ofta på 10-12 mkr och idag har vi stadiga 20-25 mkr årligen.

3. Den omdiskuterade assistansersättningen (LSS, under socialtjänstlagen) har spätt på kostnaderna med flera miljoner varje år.

4. Underskott och investeringar har ofta tagits i kassan (egna medel), och urgröpt likviditeten, som nu är närmast noll i Vilhelminas fall. Enligt beslut ska den vara 30 mkr (måste räcka till löneutbetalningarna varje månad).

Under de 13 år jag har följt Vilhelminapolitiken har jag bara skådat åtstramningar. Det finns ingen lyx eller utsvävningar. Avvecklingen av den omfattande migrationsverksamheten, har också haft eftersläpande merkostnader.

Vad är det som gör, att Folkesson drar så fullkomligt felaktiga slutsatser?

Om jag nu berättar, att kommunen nu måste låna upp kring 70 mkr för att hålla kassan likvid? Förstår hon då att det här motsvarar en skattehöjning på 6 kr? Att kommunbudgeten är underbudgeterad så in i vassen? Att kassan är helt tom? Att kommunens kreditvärdighet snart är så låg, att Kommuninvest snart lär säga nej till utökad upplåning?

Att underskottet för 2019 lär hamna på minus 20 miljoner kr?

Att underskottet för 2020 lär hamna på minus 20 miljoner kr också?

Förstår Folkesson, att de här ovan nämnda strukturella bristerna, när de sammanräknas, belastar kommunbudgeten negativt med 10-tals miljoner varje år? Att ett paket från riksdagen om 5 eller 7,5 miljarder inte räcker någonstans, utan måste hamna kring 50 miljarder för att kommuner och regioner (tidigare benämnda landsting) ska kunna göra skillnad och få en verklig återhämtning?

Dessvärre finns det partier som vägrar höja skatten i kommunerna och därmed inte visar Sveriges riksdag och regering, hur långt det faktiskt har gått, och hur jävligt, rent ut sagt, det har blivit. Att många kommuner nu sitter och nedmonterar välfärden och tvärtemot alla vackra ord och målsättningar bidrar till utarmningen (eller avvecklingen snarast) av Sveriges lands- och glesbygd.

Å andra sidan citeras Magnus Johansson av Folkesson så här ”Vi vet inte hur vi har gjort budgeten”. Mig veterligen var fanns alla ledande partier (genom presidierna) med i budgetberedningen och Koalitionen, den nu spruckna, sammanställde den och lade fram den. Underlagen utgår från verksamhetsbehoven och som alla vet, var intäkterna för låga (och har ytterligare nedskrivits i december). Vilket förstärktes av information i december, att Utbildningsnämnden skulle få ett påspätt underskott om 9 mkr, bla. att löneökningar ej räknats in. Utbildningsnämnden/förvaltningen, har inte slösat eller betett sig oansvarigt. Den ”blöder” inte. Man äskar nödvändiga medel och den summan hade budgetberedningen (sedan kommunstyrelse och slutligen kommunfullmäktige) att ta ställning till.

Där satt fullmäktige i juni och kunde inte besluta slutgiltigt om en budget, för underskottet måste balanseras. En budget får inte läggas med underskott, dvs med ett minusresultat. Ett sparpaket skulle utredas och omfatta 25 miljoner kronor. Här börjar historien som nu rullas upp i massmedia. Där byaskolorna sätts under galgen (som enda utvägen att spara pengar). Det intressanta är ett beredningen inte längre hade samma bredd, från alla nämnder, utan bara bestod av arbetsutskottet i kommunstyrelsen. Det var och är jag kritisk till, det yttrade jag även på kommunstyrelsen sammanträde i november och det extrainkallade sammanträdet i december, då jag var tjänstgörande ledamot.

Kritiken grundade sig i att man på intet sätt gav uppdraget att även kommunstyrelsen [KS] verksamheter och förvaltningsorganisation skulle sättas under luppen, för utvärdering av organisationen och förslag till besparingar. Den verksamhet som är ”icke-lagpliktig” omfattar drygt 20 mkr. Mig veterligen diskuterades detta under sommaren och hösten, bland koalitionspartierna, men inte ett formellt beslut togs att genomlysa ”KS”. När vi påminde om detta, från KD och PA, under överläggningar, fick vi till svar från C, hur kan ni komma med detta nu? Det fanns tid då, det fanns tid om fullmäktige tagit detta beslut i december.

Tre partier inom Koalitionen (som decimerades redan när M lade en egen budget i somras), KD, FI och PA, pekade på både intäktsförstärkning (höjd skatt) och att besparingarna måste fördelas mer jämlikt för att inte sätta orimlig press på Utbildningsnämnden [UN]). Som jag upplevde det då, under bägge kommunstyrelsesammanträdena, så fanns ingen lyhördhet från varken S eller C för detta. I en förhandling innan sista fullmäktige, inom Koalitionen, upplevde jag att C gick KD till mötes. Nästa dag i det extrainkallade kommunstyrelsesammanträdet, var detta raderat. För mig reste sig många frågetecken. Precis som det gjorde när Socialdemokraterna i november på KS begärde en ajournering med Centerpartiet. För en riktig Koalition, borde förfarandet diskuteras innan C talade med S i enrum. Jag var ärligt talat mer än förvånad. C satte sig tillsammans med S, och PA, KD, FI var naturligtvis både brydda och skakade. Vad var det som hände, och hur kunde det ske som om det var helt naturligt? Här började koalitionen att krackelera. Egentligen sprack den redan då, som jag ser det.

Under de sista månaderna, är det C som lämnat en tämligen enig skara, där PA, KD och FI in i det sista, trodde på både skattehöjning och omfördelning av de sänkta budgetramarna för nämnderna. Jag förklarade PA:s ställningstagande under KS innan sista fullmäktige, att en skattehöjning om 50 öre (vilket alla partier en gång i koalitionen ställt sig bakom) skulle ge 6 mkr förstärkning och att ett sparbeting om 6 mkr på kommunstyrelsen, skulle lätta på trycket med 12 mkr (för nämnderna). Och därmed avlasta Utbildningsnämnden med cirka 10 mkr. 30 mkr var helt orealistiskt att spara i UN, jag yttrade vid det tillfället att 21 mkr var helt orealistiskt. Och den verkliga effekten i bästa fall kunde hamna på 10 mkr. Ingen i Centern eller Socialdemokraterna tog till sig detta.

KD hade då ”sålt” bort skattehöjningen mot att förhandla fram ett besparingskrav på kommunstyrelsen, vilket vi (PA och KD) var överens om i KS, att utreda 6 mkr i nedskärningar/besparingar. Centern vände då plötsligt tillbaka till Socialdemokraternas ståndpunkt, ingen beredning/besparingar på kommunstyrelsen. Då sprack Koalitionen på riktigt, som jag ser det. FI lade inget eget yrkande, men tre partier (KD, FI och PA) reserverade sig mot förslaget och beslutet. Det var Centerns och Socialdemokraternas budget som drevs igenom i kommunstyrelsen (som är beredningsorgan till kommunfullmäktige).

Vad som skedde i fullmäktige, beskrev Petter Bergner en krönika om i VK (18/12). Han har rätt i att länge såg det ut som om Koalitionen hade rämnat, men att FI och KD jämkade in sig i ledet. Och samarbetsformerna tyckte Bergner framstod som underliga. Det är det minsta man kan säga. Och att man pressade till KD och FI till eftergifter. Eller snarare, att i stort gå med på förslaget från C och S (även om FI hade modet och civilkuraget att föreslå att höja skatten med 50 öre).

Bergner skrev också, i längden fungerar det inte att köra över folk på det sättet. Nej, det håller inte ens på kort sikt. För det är de ”logiska konsekvenserna” av det gemensamma budgetbeslutet som nu ska realiseras. Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ har ställt sig bakom att besparingar ska ske med 21 miljoner kr på Utbildningsnämnden och 4 mkr på Socialnämnden.

Utbildningsnämnden har i egentlig mening aldrig spårat ur eller slösat. Nämnden har äskat sina medel sett till verksamhetsbehoven, men samtidigt under 2019 gjort stora besparingar och för 2020 också föreslagit besparing i sin budget. Men det är här som kommunstyrelsen arbetsutskott (och majoriteten i KS) väljer att skära ner massivt, för att kommunbudgeten som helhet ska gå ihop. När debatten om byaskolornas vara, eller icke vare, nu blommat upp, är det som om sparbetingen om 21 mkr (eller 30 mkr då ytterligare 9 mkr adderats) beror på utbildningsförvaltningen i sig. Närmast som om man misshushållar. Så är definitivt inte fallet. Allt handlar bara om ledande politikers beslut. Hur nedskärningar ska fördelas eller om intäktsförstärkningar väljs. UN har fått ett fullkomligt orimligt uppdrag och ansvar.

Jag har vid flera tillfällen sagt, att 1 krona borde vara ett minimum för en skattehöjning. Men jag valde att gå fram med 50 öre, för att alla partier i Koalitionen (utom M) en gång stod bakom detta förslag. 1 krona skulle däremot gett 12 miljoner i förstärkta intäkter. En besparing på ett antal miljoner på kommunstyrelsen kunde funnits parallellt, för att lindra verkningarna och minska trycket på besparingar på Utbildningsnämnden. Då kunde besparingar och nedskärningar blivit måttfulla och hanterbara. Istället för att utreda byskolornas avveckling och nedläggning.

Framför allt är det Kristdemokraterna som har agerat mot sin egen övertygelse (vilket Bergner poängterar), man har varit med att besluta om 21 mkr i besparingar för UN, det beslutet har både Rickard Norberg och Jonny Kärkkäinen ställt sig bakom. Liksom FI, Inez Abrahamsson, även om hon yrkade för en skattehöjning. Både FI och KD efterlyser mer stöd från staten, men gör inte det man måste göra, när staten, genom regering och riksdag, sviker. Att se till att intäktsförstärkning sker samt att moderera och sprida nedskärningar. I fullmäktige lät man kommunstyrelsens verksamheter vara helt orörda. Den (KS) fick segla under bekvämlighetsflagg. För mig oansvarigt och oacceptabelt. Ni skulle hört retoriken från S i kommunstyrelsen, att vi inte skulle ställa verksamheter mot varandra (vilket man själva gjorde genom att inte röra sin egen verksamhet alls). Eller från C, börja tala om vad som är rättvist. Jag kontrade med, att allt måste genomlysas och prioriteringen sker i politiken, när vi ser både prislappen och konsekvenserna (med riskanalyser utförda). Då först, då kan man också diskutera, vad som är rättvist och solidariskt. Och hur vi ska prioritera.

Till VK (22/1) uttalar KD och FI att man säger nej till nedläggning av byaskolorna. Men hur ska utbildningsnämnden spara 21 mkr som de alla varit med att besluta om och som ordförande Jonny Kärkkäinen (KD) har ansvaret att både bereda och besluta om? Det går inte att ”osthyvla” utan det handlar om att flera verksamheter (byaskolor eller tex. gymnasieskoleprogram) måste avvecklas.

När Maja Nordström intervjuar (Folkbladet 21/1) Magnus Johansson (s) säger han att ”Vi blöder i skolan”, så låter det som skolorna kostar mer än vad som är avsatt. Men är skolorna underbudgeterade eller åläggs orimliga sparbeting, hur beskriver man då läget? Man måste våga uttala, att kommunen inte kan finansiera verksamheten fullt ut (eller att kommunstyrelsen prioriterar icke-lagpliktiga verksamheter framför byaskolorna), att staten (läs: Sveriges regering) sviker, att kommunen måste höja skatten för att prioritera kärnverksamheterna. Men kommunstyrelsens verksamheter, har ingen kommenterat. Välbudgeterad spräcker KS inte sin budget nämnvärt, naturligtvis påstår ingen politiker att kommunstyrelsen skulle ”blöda”.

Ibland önskar jag att politiken utgick från två saker, medborgarnas/skattebetalarnas behov och rättigheter. Det sistnämnda formulerat i Kommunallagen, Skollagen och idag även i Barnkonventionen som är lagstadgad sedan den 1 januari 2020. Vad har barn och familjer rätt till, vad kan de kräva? Ska barn och familjer bara behandlas som klossar som flyttas på ett spelbräde där allt blir till optimering och logistikövningar?

När man bestämt sig för detta, vilka målsättningar och prioriteringar man ska ha, då ordnar man finansieringen för att tillgodose detta. Inte låter industriellt storskaligt centralistiskt tänkande bli regel. Politiker är samhällsbärande, bär ansvaret som väljare och skattebetalarna givit dem, förtroendet att styra kommunen, för medborgarnas, för invånarnas, för barnen och allas bästa. Jag instämmer helt, i det som Jonny Kärkkäinen och Inez Abrahamsson säger i intervjun i VK (22/1). Men de måste förstå, att genom att vara lojal med C och S (inte koalitionens grundanslag i juni) har de öppnat för både vanvettiga beslut (om besparingarna ska infrias) och en cynisk svekdebatt om besparingarna inte infrias.

Men beredningarna kvarstår i Utbildningsnämnden, nedläggning av högstadiet i Dikanäs (som har 110 km till tätorten och 76 km till Saxnäs) samt sammanslagning (f- årskurs 6?) med Slussfors (läs nedläggning Dikanäs skola), vilket kommer innebära tvångsutflyttning (avståndet och restid från Kittelfjäll till Dikanäs är redan idag krävande). Många barnfamiljer och företag kommer försvinna på ett par år, byarnas och övre Vojmådalens död är förestående. Kittelfjäll som har en av kommunens enskilt största utvecklingsmöjligheter! (precis som Saxnäs och Klimpfjäll har det). Ska sedan Saxnäs också förlora sitt högstadium? Det finns en mängd lösningar, för avlägsna byaskolor med få elever, om bara viljan finns. Så länge det finns elever i fjälldalarna, så ska grundskoleutbildning garanteras.

Vilhelmina kommun är till ytan stor som många län i södra Sverige, kommunen har dessutom ovanligt nog två dalgångar. Varför står inte alla politiker upp för lands- och glesbygd och gör gemensam sak för att värna och försvara det vi har? Protestera och höj skatten. Visa regeringen sanningen. Upplåningen (70 mkr) som nu ska ske motsvarar 3 kr skattehöjning över två år. Precis som ekonomichefen uttalade, om vilka vägval som finns. Vad är då 1-2 kr i skattehöjning? Tror man att det leder till utflyttning, då ska man nog inte låna upp ett öre till kassan heller. Kommunen och skattebetalarna kommer att få betala tillbaka, men värst av allt, om det sker genom en söndertrasad och slaktad kommun, då kommer den negativa spiralen snurra allt fortare nedåt.

Slutligen, PA stod upp för en skattehöjning och omfördelning av besparingsbetingen. Men jag höjer inte skatten för att rädda byaskolorna, de står prioriterade som kommunens kärnverksamhet. Jag kan dock idag säga, att jag gärna skulle höja skatten 2 kr, för att rädda simhallen, för att rädda biblioteket, för att se till att ishallen, fotbollsplaner och idrottshallar är öppna och tillgängliga. För att skidspår, skidbackar och fritidsanläggningar blir kvar på tätorten. För att ridhus och fritidsgården ska finnas kvar. För att föreningar och organisationer ska få ett stöd till sin verksamhet. För att se till att Folkets hus förblir intakt, genom att kommunens stöd fortlöper och verksamheter finns i ”huset”. Allt detta jag nämnt, är frivillig och ej lagpliktig verksamhet, som ligger under kommunstyrelsens ansvarsområde.

Vill du att hela kommunen ska leva och kunna utvecklas, tala då om, både för politiker och kommunförvaltningarna, ring eller skriv till dem, vad du tycker om det som håller på att hända i Vilhelmina.

Lokalpartiet PA (Politiskt Alternativ) kommer inte vika sig i beslutsfattande organ, vi kommer kämpa för att alla kvarvarande byaskolor ska kunna fortleva. Det är vårt svar till alla de föräldrar, som oroat sig och även slutit upp vid stormötet i Nästansjö, om byaskolorna och deras framtid. En framtid vi vill se ljust på, för alla.

Det är dags att alla partier verkligen försöker ena sig, för att bära fram kommunens röst tillsammans med våra grannkommuner och drabbade glesbygdskommuner. Vi har inte råd med maktspel och en politik som handlar om att bokslutets sista rad ska vara plus till varje pris. Ett samhälle är så mycket mer, så ofta omätbart i pengar. Vi måste stå upp, för ett samhälle som ger alla medborgare lika rättigheter och livschanser, det handlar om geografisk rättvisa. Från älvens utlopp till dess källa.

Tommy Streling, inhoppare i kommunstyrelsen i Vilhelmina

Bli först att kommentera

Odlingsgränsen fyller 150 år – livsviktig men verkningslös gräns?

Av , , 1 kommentar 59

Odlingsgränsen fyller 150 år – livsviktig men verkningslös gräns – i ett ”Stulet land” …. där dekolonisation var lika viktig – då som nu – förnekat av kronan/staten till förbannelse

Stundom råder okunskap kring den i nådens år 1867 upprättade odlingsgränsen. Att riksdagen och konungen gav nåden, i detta land, ”i Norrland hafva vi ett Indien” (Axel Oxenstierna), var ett uppriktigt tecken på den svenska kolonisationens haveri i de samiska markerna. Nåden bestod i att stoppa kolonisationen vid en geografisk gräns. Diskussionerna hade dock funnits, allt sedan början av 1800-talet, i att förlägga en odlingsgräns till skydd för samernas näringar, väster om Lappmarksgränsen, i sig definierad kring 1750-talets mitt.

Landshövding Johan Graans förslag, att kolonisera lappmarkerna med grund i parallellteorin – att samer och nybyggare bör kunna samexistera – vann gehör hos Karl XI. Lantmätaren Gedda fick uppdraget att upprätta en jordebok, för att i Ume lappmarker endast konstatera att all mark var reglerad i s.k. lappskatteland, där tydligt ägarskap kopplades till de samiska innehavarna. Historikern Lennart Lundmarks forskning påvisar att statens konfiskation av lappskattelanden var och är att betrakta som stöld. Vilket har föredragits inom regeringskansliets väggar.

Lappmarksplakatet (1673) – fribrevet om tillåtlighet att uppta nybyggen och åtnjuta skattefrihet, samt befrielse från knektutskrivning – renderade allvarliga följder och konflikter. I den ”finska” lappmarken kan rennäringen sägas kollapsat, i de ”svenska” inkräktade nybyggarnas jakt och fiske, ty jordbruk var en besvärlig gärning, synnerligen i fjällsocknarna. I Vilhelmina socken fanns år 1850 26 nybyggen (av vilka hela 17 låg väster om den kommande odlingsgränsen), ett drygt halvsekel senare, bor närmare 9000 i socknen. Konkurrensen, om näringarna, ökade dramatiskt. Att lappmarkerna ansetts börja en dryg mil in från Östersjökusten, var ett minne blott.

Inför Riksdagsbeslutet 1867, om odlingsgräns, föreslogs att landet ovan denna skulle reserveras för ”lappar och andra renägare”. Nybyggen skulle återbördas till s.k. kronoparker då de blev lediga eller ej uppfyllde plikterna. Inriktningen var ingen tillfällig nyck, 1890 lagstadgades den definitiva odlingsgränsen. Men 1898 års renbeteslag förstärkte renägande samers rättigheter. Icke renägande samer ställdes alltmer åt sidan. Initierat, i den kungliga skrivelsen av 1867, som inristade i riksdagsförslaget att ”...upplåtas till renbetesland åt samer eller andra renägare”. Blott ett ord, delar redan här en urbefolkning mitt itu.

Riksdagsmannen Almquists (tillika landshövding i Västerbotten) förslag, att skattelanden skulle gränsläggas och beskrivas av lantmätare, slopades helt i beslutet. På så vis raderades lappskattelandens individuella ägare och bredare användningsområde bort. Även om 1886- och 1898-års renbeteslagar inte definierade vem som omfattades av lagen, tycks lagstiftaren förutsatt att det gällde de renägande samerna (ref. ”Tiden börjar på nytt”, Lantto). Men för precis 100 år sedan, formaliserades detta genom en proposition från justitieministern, år 1917, att när lagen talade om ”lapparna” avsågs endast den renskötande befolkning, vilket även gällde frågan om jakt och fiske. Därför är märkesåret 1867 lika mycket en sorg som en ”glädje”. Precis som 1917. Samerna skulle ges stärkta rättigheter, men blott ovan odlingsgränsen och endast för rennäringens folk.

Västerbottensutredningen 1913 pekade även ut de nybyggen som ansågs lämpliga att lösas in och avvecklas. Avsikterna var kristallklara, en avkoloniseringsplan sjösattes – främst till gagn för rennäringen – ändå kom föga att verkställas. Men så sent som 1966 diskuterades ändå förutsättningarna för att skapa nya områden för renbeten som ett led i kompensationer (Stöttingfjället var ex.vis på förslag). Vilket främst föll på att inlösen för markerna ansågs bli för kostsamma, för Lappmarker som staten redan ”stulit” och förskingrat. Men frågan om kostnader, borde snarare handla om politisk ovilja att genomföra det nödvändiga. Att återbörda mark till samerna.

Det är mot bakgrund av 1886- och 1898 års inskränkande renbeteslagar (och lappskattelandens upplösning) som en etnopolitisk mobilisering sker i början av 1900-talet. Förgrundspersonerna Torkel Tomasson och Elsa Laula, besökte Stockholm 1904 i en samisk deputation för att framföra samernas perspektiv, då också den första samiska centralorganisationen Lapska Centralförbundet bildades. Tomasson blev redaktör för Lapparnes egen tidning och Elsa Laula skrev skriften ”Inför lif och död? Sanningsord i de lappska förhållandena”, vilka skapade grunden för både opinionsbildning och organisering genom att ge historien och förtryckets offer en röst, de blev agitatorer för samernas rättigheter. I Laulas text, pläderar hon för att alla samiska näringar skall ge tillåtlighet ovan odlingsgränsen. Noteras skall, att ”Inför Lif och Död…” blev uppläst i Sveriges Riksdag 1918. Trots denna mobilisering och bildandet av nya och lokala organisationer runt om i landet, blev 1928 års renbeteslag i grunden ingen förändring, tvärtom, den spelade slutgiltigt ut samer mot renägande samer, där den samiska rätten till land och vatten förbehölls de renskötande samerna.

Vad innebär då egentligen löften och lagstiftning? 81 år senare, 2009, börjar tvisten, där Girjas sameby stämt staten, för att få prövat vem som har rätten att förvalta småviltsjakten och fisket på samebyns renbetesområde i fjällen ovan odlingsgränsen. Samebyn vann målet i tingsrätten, men staten överklagade, vars bevekelsegrunder i sig är värd att syna. Processen har hittills tagit åtta år i anspråk och hovrättsförhandlingar är inledda. Ur ett urfolksperspektiv blir rättsprocessen vägledande och förmodligen prejudicerande, med förhoppningen att lagstiftaren skapar en bättre fungerande förvaltningsmodell, på samernas egen mark. Förmodligen en tidsödande följetong, men viktig och värd att följa. För är det de renägande samerna, genom samebyarna, som ska ges rätten, eller ska urfolket samerna som helhet vävas in i ett nytt rättighets- och förvaltningssystem? Tiden får saken utvisa. Vad landet ligger, år 2067 ämnar jag återkomma till.

Nedan följer en länge genomgång och sist en avslutande diskussion, kring de stora strukturella förändringar (i grova drag) som skett i Lappland sedan upprättande av odlingsgräns 1867 fram till idag.

Skogen som en gång var skog

I början av 1800-talet ansåg svenska beslutsinstanser att skogen var i stort sett värdelös. Utvecklingen vände snabbt, Skogstyrelsen inrättades 1859 som motvikt till hotet om skogsskövling. Men instämplingskravet stoppade inte träpatronernas uppköp av nybyggesskog, eller avverkningsrättigher, under eller ovan odlingsgränsen. Hotet om avskogning beredde 1903 års Skogvårdslag varvid krav på återväxtåtgärder följde. Men renbetesrättigheterna i sjumilaskogarna ligger än i dag inbäddade i en gråzon, gödande konflikter, då lagen sammanblandar de allmänna intressena av skogsproduktion och rennäringen med äganderätten och renskötselrätten, vilket inte förenligt med det konstitutionella egendomsskyddet. Samrådsförfarande har i praktiken haft föga effekt. Skogsvårdslagen diskriminerar och särbehandlar i Skogsstyrelsens tillämpning. Är särskilda domstolar/institut och nya ersättningsformer lösningen? Eller bör fokus riktas på att hela Lappland i egentlig mening är ett av staten konfiskerat landområde, och stöldgodset förskingrat genom avvittringen?

Skogsvårdslagstiftningen kom att under nästan ett sekel fokusera på maximerad virkesproduktion, där naturhänsyn och biologisk mångfald sattes på undantag. Mekanisering, trakthyggesbruk och markberedningsmetoder (där en mekaniska metoder utvecklades efter andra världskriget, ex.vis hyggesplöjning, vilken förbjöds 1993 efter omfattande kritik), har varit förödande i kärnområden för rennäringen. Skogen har omvandlats till industriåkrar. Vad många glömmer, är att snart inga gammel- eller naturskogar finns kvar, successivt minskande både renbetesområden och naturens artrikedom. Det finns inte en (1) procent urskog kvar i Sverige. Ett stort pågående ekosystemskifte har snart nått sitt slutskede. Och statliga Sveaskog fortsätter avverkningar av allt mer sällsynt skyddsvärd skog. Även i lappmarkerna (Brännliden, Melakträskliden och Rävdalen står för dörren). Kan egentligen någon enskild säga sig äga naturen, vattnen och skogarna? Eller bruka den enskilt för endast ett volymmaximerande produktionssyfte? Oavsett svar, har den svenska staten, i fallet Lappland, ett betydande historiskt ansvar som borde förpliktiga

En avslutande skogsparantes. Paradoxalt nog sökte staten skydda nybyggarna mot skogsbolagens rofferi och skövlingar, genom att skapa allmänningar (väster om odlingsgränsen) vid avvittringen, med syfte att stärka de enskilda brukarnas och därmed bygdens ekonomi. Men skogsförvaltningen skiljer sig idag föga från bolagens, trakthyggesbruk är ännu förhärskande. Inom allmänningarna i Västerbotten förekommer fortfarande stora områden av artrik gammelskog och urskogsartad skog, skyddvärd med mycket höga naturvärden. Ofta sammanfallande med områden av vikt för rennäringen, där till och med staten definierat områden som riksintresse för rennäringen. Allmänningar är sällan omtvistade, men striden kring Njakafjäll var en komplicerad historia. Då var det miljöorganisationen Greenpeace som stod på barrikaderna och gjorde blockad mot virkestransporter. Men det var inte storbolagen man stred mot, utan glesbygdens skogsägare och fjällbor som såg sin skog försvinna. Njakafjällområdet blev slutligen utlöst och naturreservat, men händelserna och dagens bruksmetoder påminner om vikten att hantera både natur och renbetesskogar med hänsyn och finna metoder för ett långsiktigt hållbart sambruk.

Den rena vattenkraften, från strömvattenfall till fullkomlig industrialisering av älvarna

Den moderna vattenkraftexploateringen, av reservoarmodell, minskade renflyttningsvägarna kraftigt och viktiga flyttbeten försvann. Öppna vatten med dim/frostbildning skapade lokala klimatförändringar och strandzoner blev problematiska och riskabla. Fisket slogs ut under åratal och återväxte minimalt, med följd att näringsfång minskade. Utbyggnaden skedde i hela Lappland och Jämtland, med ytterst få skyddade undantag. Vattenlagen (1918) och följande lagstiftningar har sällan eller aldrig, i sin tillämpning, tagit större hänsyn till urfolk eller nybyggare (vilka i sig ofta var samer eller hade samisk härkomst). Utlösen och ersättningar, ersatte aldrig förlorade näringar, vatten eller marker.

Utan exploateringen i Lappland, hade aldrig vattenkraften kunnat vara ryggraden i den svenska energiförsörjningen eller grundbulten till tillväxtundret under hundra år. Men med vilket rätt? Efter ett par generationer är vattenkraftverken och de enorma magasinen så pass normaliserade att de närmast är en del av naturen själv mellan ödestugorna. Där ”rent” dött vatten flyter – under ytan en ständigt pågående ekologisk katastrof, miljöförstöring i egentlig mening – som sägs vara en förnyelsebar energikälla. Att vattenkraften i Norrland varje år producerar kring 50 TWh, är ännu en självklarhet för huvudstadens beslutsfattare, allt bara finns där i kornboden Lappland så varför inte plocka ut lite mer?

Svensk energipolitik, med fokus på förnyelsebar energiproduktion, ökar exploateringsgraden i naturen (en utfasning av urankärnkraft påverkar indirekt), skogarna ska frambringa mer biomassa och lappmarkerna nykoloniseras med omfattande vindkraftutbyggnad. Den urusla tillgängligheten (produktionsmässigt) i södra Sverige har skapat en tvångsmässig utbyggnad i Norrland, för att bättra på en produktion som aldrig kan planeras eller lagras, utan främst prisdumpas bort på export. Utan subventionssystemet med elcertifikat, skull få anläggningar uppföras i Lappland. Avfolkningskommunerna famlar desperat efter halmstrån (efter 60 år av misslyckad glesbygdspolitik), efter exploateringsprojekt och en handfull arbetstillfällen i drift, beledsagat av en offensiv energipolitik som kräver omställning där rikspartierna tävlar att vara bäst i klassen. Till och med vattenkraftutbyggnad framviskas. Så vi alla vet. Att val inte finns. Inte här. Bara i huvudstaden.

Vindkraften som käpphäst – för att mätta statens och storstädernas osinliga hunger

Inledningsvis klagade vattenkraftproducenter över vindkraften som ökade reglerkraftbehovet (för att reglera energibehovet i varje ögonblick í landet som helhet) och s.k. korttidsreglering i vattendragen, men också ökade förslitning och kostnader i kraftverken. I takt med förändrad ägarstyrning, och vindkraft som lukrativ investering, har kritiken tystnat. Trots negativ påverkan i de akvatiska ekosystemen, vilket enligt Vattendirektivet strider mot försämringsförbudet. Men dött vatten ser ofta kristallklart ut, så vem orkar bry sig?

När SLU:s rapport ”Vindkraft och renar II” skulle godkännas av forskningsprogrammet Vindval (drivet av Energimyndigheten och Naturvårdsverket) underkändes rapporten, där vindkraftföretagens referensgrupp (bl.a. Vattenfall, Nordisk Vindkraft) hade avgörandet. Trots att oberoende forskare godkänt dess vetenskaplighet. Rapporten påvisade omfattande störningseffekter på renar från vindkraften. Men efter långvariga påtryckningar, underkände statliga tjänstemän forskningsrapporten som staten finansierat. Hela upplägget underminerar oberoende forskning och leder mot korrupta vägval och propagandaproduktion som ska gagna energibolagens exploatering. Varför får man ibland känslan, av att man befinner sig i Ryssland? För att denna typ av modifierad korporativism, sammantvinnad med nykolonialism, hör hemma på den svenska historiens skräphög.

Så var finns forskningen som sammanväger de lokala och regionala störningseffekterna, såsom ljus-, – skugg och bullerstörningar? Infraljudpåverkan? Interferensfenomen i stora vindkraftanläggningar vilka ger besvärande entoniga bullereffekter på mycket stora avstånd. I exploateringsområdet kraftig påverkan på djurlivet. Risker vid nedisning och iskast. Utestängningeffekter vid stängsling. Rekreation och friluftsliv begränsas. Förstörd jakt i stora områden. Kraftigt fallande fastighetsvärden och ofta osäljbara fastigheter. Negativ påverkan (flygsäkerhet) av inflygningsområden till flygplatserna. Ambulanshelikoptrar tvingas flyga längre och högre vid låga molnbaser med längre insatstider… Vi får hoppas på att Vindval klaras sig ur snårskogen av kommersiella egenintressen och kan prestentera objektiva vetenskapliga sammanställningar på det här området också.

Kommunala vindkraftplaner utarbetades med statliga medel för att snabba på exploateringsprocessen och utpeka lämpliga etableringsområden, då regering och riksdag beslutat, att vindkraften skulle stå för 30 GWh per år. Ej att förglömma, Energimyndigheten gjorde 2008 riksintresseanspråk för vindbruk även i högfjäll eller områden som redan ägde skydd eller föll inom andra riksintressen. Till och med Länsstyrelserna runtom i landet häpnade över anspråken. Då var erfarenhet och kunskapsnivå bristfälliga i många kommuner. Trots alla i idag kända negativa och skadliga effekter, sitter en mängd fjällkommuner och klubbar lättvindligt igenom bifall vid remissförfaranden. Senast i Vilhelmina kommun, med en gigantisk anläggning om 200 verk kring Västra Sjulsberget, vars nu tilltänkta område inte ens fanns med i godkänd vindkraftplanen (vilken 2014 beslutades att revideras, pga mängden negativa konsekvenser från vindkraft). Det bör gå, blir ett mantra i parallellteorins anda. Man hoppas på byggjobb och stor bygdepeng. Och om markägare blir överens om storskaliga arrenden till vindkraftprojekt blir det mångmiljoner för dem. Incitamenten tycks vara många, att lämna naturen och urfolksrättigheter åt sidan.

I Sorsele sade en folkomröstning nej till fortsatt vindkraftutbyggnad men kommunfullmäktige obstruerade, projektet Sandselehöjderna kommer därför att genomföras av Vattenfall. Frågan är, varför respekterar inte Vattenfall ens en folkomröstning? Apropå deras idoga policyarbete. Under hela projekteringstiden kommer Vattenfall pumpa in årliga 200000 kr i bygdepeng fritt att söka för föreningar. Vilket tros bli en (1) miljon kr vid driftsättning. I hur många länder skulle man inte kalla detta mutor eller köpt opinionspåverkan? Ytterligare en Sorselehistoria är domänreservatet Blaiken, vilket kommunen motsatte sig bli naturreservat, länsstyrelsen ska uppenbarligen inte få bestämma över statens markanvändning, med hänvisning till att kommunens planmonopol skulle ruckas på och ett naturreservat skulle hindra möjligheterna till exploatering, hävdade Sorseles kommunalråd. Det kommunala egenintresset ska här överordnas allt. Man ser sig ofta som ägare genom makten. Inte ett ord, någonstans, om samer eller rennäring. De ska finnas, vid sidan om. I tysthet.

Gruvor – helveteshål som statens nationalekonomiska bisyssla

Gruvdrift har i samiska området haft ett mörkt märke alltsedan silvergruvan i Nasafjäll. Gruv- och minerallagar har varit renodlade exploaterings- och exproprieringslagar i långa tider. Sverige är ett av de länder i världen, vilket idag rankas högst gällande ett gott investeringsklimat för nya gruvor. Skälet är en närmast obefintlig gruvskatt, få lagliga rättigheter för ursprungsbefolkning och stora malmfyndigheter. Ett aktuellt exempel är det brittiska Beowulfs planerade dagbrott i Gállok, utanför Jokkmokk, där gruvan tillsammans med infrastruktur skulle dela renbetesmarker mitt itu och omöjliggöra renskötsel. Det sista avslaget från Länsstyrelsen i Norrbotten hamnar naturligtvis nu på regeringsrättens bord. Men diskussionerna kring olika riksintressens viktning är i sig en semafor, i svenska Sápmi, i ett stulet land, ovan odlingsgränsen, där konungarikets pappersstämplar ska vägas mot varandra av centralregimen i kolonialväldets huvudstad.

FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter, slår i en rapport fast att ingrepp i urfolks egendomsrätt till land som enbart tjänar privata vinstintressen sällan utgör ett legitimt samhälleligt intresse, och att sådana ingrepp i princip aldrig är proportionerliga. Men att Sveriges minerallag ställer samerna maktlösa inför gruvetableringar trots att FN påtalat att deras samtycke till sådan verksamhet krävs. Från Samerådets sida, anser man att samebyarna har upparbetat en egendomsrätt som ger dem rätt att säga nej till gruvverksamhet.

En färsk vetenskaplig studie från Stockholm Environment Institute påvisar att svenska myndigheter och bolag inte ger samebyar tillräckliga villkor för att skydda sina rättigheter vid miljöbedömningar av nya projekt, som t.ex. gruvor och vindkraftanläggningar. Sverige får här sämst resultat i jämförelsen där Norge, Kanada, Australien och Nya Zeeland ingår. Grundorsaken är Miljöbalkens krav på MKB(miljö- och konsekvensbeskrivning) ensidigt ligger på tillståndssökande för framtagande. Studien visar att bolagen ofta saknar ofta samiskt perspektiv, kunskap och erfarenhet. Rapporten lämnar flera förslag till åtgärder men understryker att svenska staten måste finna politiska lösningar gentemot samebyar i frågan om samiska markrättigheter och behovet att öka samernas inflytande i stort. Där MKB-arbetet enbart är en liten del av det totala och omfattande reformarbetet som behöver göras. Studien föreslår som direkta åtgärder att att tillståndsmyndigheter och samebyar tillsammans styr arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar på samebyarnas marker. Samt att bolagen i högre grad ska lämna i från sig kontrollen och ge finansiering till samebyar för att utföra egna studier och förse tillståndsmyndigheterna med beslutsunderlag.

Ytterligare aspekter som måste vägas in, vilka ofta kräver komplicerade analyser, är att alla exploateringar, exploaterande hot (även förändringar i skogvårdslag/bruksmetoder), externa hot (effekter av klimatförändringar m.m.) och samhällelig/politisk påverkan (turism, infrastruktur, rovdjurspolitik, jakt-och fiske politik, försämrade renbeteskonvensioner mellan länder är ett typexempel där Sveriges undfallenhet beskar renbetesområden kraftigt, konventionen upplöstes dock 2005 efter att förhandlingarna brutit samman mellan Norge och Sverige, varför idag Lappkodicillen från 1751 gäller); skapar s.k. kumulativa effekter på rennäringen (men även jakt och fiske), i en komplex samverkan. Exploatörer, precis som allmänheten och kommunpolitiker, kan tycka att just en ”inmutning” är geografiskt begränsad, men måste sättas i sammanhanget av ett renbetesområdet som sträcker bortom ”kölen” och ner till kustvattnen. Och att alla effekter tillsammans, kan påverka både kort- och långsiktigt, med följder att förutsättningarna för samiska näringar försämras allvarligt eller helt kan förstöras. Det är på den tröskeln man ofta befinner i dag.

Inledande avslutning

Utöver de exploaterande verksamheter och hot (ett urval, det finns åtskilligt mer att redovisa), i Sápmi, ovan nämnda i texten, har svensk naturresurslagstiftning kommit att präglas av exploaterings- och produktionslagar, vilket synnerligen genomsyrar Vattenlagen (idag under Miljöbalken), Minerallagen och Skogsvårdslagen. Över tid har ett system av s.k. riksintressen införts, som i praktiken blivit ett medel att skapa hävarmar i beslutsprocesserna. Nationella eller nationalekonomiska hänsyn och intressen, tillåts och kan överväga lokala eller regionala intressen eller rättigheter. Det låter enkelt, att två riksintressen står mot varandra och att regeringsrätten ska avgöra. Men är det rimligt att åratal av krävande och slitsamma processer inte kan avgöras på ett annat sätt (eller tidigare), som när ett brittisk gruvbolag vill expropriera samiska kulturmarker ovan odlingsgränsen i Sápmi? Ska ett ”riksintresse för mineral” kunna åsidosätta urfolk på deras eget hävdvunna land? Det borde inte ens kunna ske, ens i teorin.

Näringsdepartementet lämnade härförleden tillbaka en regeringsrättsprövning av en nyöppningsansökan av Stekenjokkgruvan (samt Levi) till Bergstaten. Både Länsstyrelserna och berörda samebyar har sagt nej. Bergstatens avslagsbeslut markerar otillåtligheten, ett beslut som ansökaren överklagat. Vilhelmina kommun har arbetet intimt med tillståndssökaren Vilhelmina mineral (som inte har säte eller i förankring i Norrland, utländska intressenter är f.ö. på väg in som majoritetsägare i bolaget), löftena om arbetstillfällen och utveckling har genomgående varit kraftigt överdrivna för att mildra kritik och blåsa upp stora förhoppningar i kommunen, uppenbart i opinonspåverkande syfte.

Ett antal viktiga frågeställningar som kommunens miljöinspektörer riktat till exploatören, gavs aldrig några svar, trots löften uttalade inför alla fullmäktigeledamöter. Kompletteringar utfördes aldrig, noterat vid min egen uppföljning långt senare. Allt var tomma ord från Vilhelmina Mineral. Boliden arbetar än i dag på restaurering och förbättringar av dammsäkerhet. Utläckage skedde under gruvtiden och kan sedan aldrig elimineras helt, det förekommer även likartade läckage naturligt, men tydliga sedimenteringar kan återfinnas nedströms, i vattendrag och sjöar. Senast 2015 restaurerades och förstärktes dammen vid Stekenjokk för närmare 100 miljoner. Det är också detta ansvar, som Vilhelmina Mineral måste ta över, vid en ny gruva.

Trots att Länsstyrelserna i Västerbotten och Jämtland och berörda samebyar säger nej till en ny gruva, driver Vilhelmina kommuns ledande politiker proaktivt frågan. Att vid remissförfarande ta ställning till Stekenjokkområdet som riksintresse för mineral, var något kommunen kunde sagt nej till. Bifallet blev istället ett sätt att ge nationellt företräde framför det lokala och bäddade på så vis för en verklig konkurrenssituation vid rättslig prövning i Mark- och Miljödomstolen. Kommunen tillskrev sedan regeringsrätten/näringsdepartementet otillbörligt och försökte påverka överprövningsprocessen genom bl.a. arbetsmarknads- och tillväxtargument. Man accepterar och tror ensidigt och blint på exploatörens löften om miljöanpassning och möjligheterna till samexistens av gruvverksamhet och rennäring. När Bergstaten (som har avslagit ansökan en första gång) ånyo ska pröva saken, är den politiska ledningen positiv till att riksintressen prövas mot varandra (märk väl, riksintresse för gruvdrift existerar inte, utan för ”mineral”), men indirekt ställer man sig inte bakom samebyarnas eller länsstyrelsernas ställningstagande. Det är bara ett i raden av flera subtila ja. Kommunens brev till näringsdepartementet/regeringsrätten var övertydligt i det hänseendet. Strömsunds kommun har dock utan omsvep ställt en nyöppnad gruva framför rennäringen, där kommunstyrelsen ser näringslivsutvecklingen i området som överordnad rennäringen.

Historien och urfolksrättigheter äger i lokalpolitiken föga giltighet eller värde. Det är centralmaktens huvudstadslagar och tillväxtmaximering som är ledstjärnorna, i ljuset av avflyttning och vikande näringslivsutveckling. Även en misslyckad statlig gles-och landsbygdspolitik, över decennierna, bidrar till ett strukturellt ökande exploaterande tryck mot samernas näringar.

Stekenjokkområdet är beläget i fjällen, ovan odlingsgränsen, i Sápmi, i samernas land, i viktiga kalvning- och renbetesland. Frågan är om kommuner överhuvudtaget ska ha någon som helst inrådan, i dylika ärenden, utan fråntas delar av sitt planmonopol och kommunala självbestämmande, synnerligen i urfolksfrågor, synnerligen ovan odlingsgränsen. Det riktar fokus på Lappland som ett möjligt framtida federativt område. Nästa inlägg, på denna blogg, kommer diskutera denna fråga mer ingående.

Slutord

En sista reflektion, i ljuset av 150 år av odlingsgräns, denna demarkationslinje mot vidare kolonisation och exploatering, är att Samerna i dag erkänns som ett folk, i den svenska konstitutionen, där man enligt folkrätten har rätt till ett eget land, sitt eget land. Ett land som konungariket Sverige redan stulit, avvittrat och utfördelat (eller behållit själv, sällan med lagfart).

Så med vilket rätt, beslutar och lagstiftar den svenska regeringen och riksdagen, över Lappland, över Sápmi, med makt att åsidosätta det urfolk som bevisligen befunnit sig där, i århundraden före den sentida svenska lappmarkskolonisationen? Det finns ett starkt behov av både en sanningskommission (inte någon floskelbok benämnd ”vitbok”) och en konstitutionsdomstol i Sverige.

Sveriges sista koloni ”Lappland”, och i mångt även ”lappmarker” inom Jämtland, är någon som konungariket Sverige och den svenska staten måste gå till botten med. Det historiska ansvaret kräver detta. Sveriges regering och riksdag kan inte längre vända sig bort eller blunda för orättvisor, diskriminering och sin fortsatta koloniala praktik. Om samerna nu enligt grundlagen är ett folk, så ska de därefter behandlas. Det är den svenska riksdagens förbannade skyldighet att tillse.

Fortsättning följer i ”Odlingsgränsen 200 år, del 2”

 

fotnot, i texten har ” Sápmi” används om Samernas land, eftersom det är ett vedertaget begrepp, även om det har sitt ursprung i Nordsamiskan.

1 kommentar

En gårdag för drygt 40 år sedan – upproren i reservaten

Av , , Bli först att kommentera 71

Svenska Dagbladet publicerade på sin förstasida, den 15 mars 1973, ett fotografi av en indian sittande framför den episkopala kyrkan i byn Wounded Knee i indianreservatet Pine Ridge i South Dakota. Mannen håller i en bok men blicken är fjärran, runtom skymtar hundratals aktivistersom vid denna dag ockuperat byn under två veckor. Flertalet tillhör den militanta rörelsen American Indian Movement (AIM). Den 27 februari 1973 intogs byn Wounded Knee som en protest mot ett korrumperat reservatstyre, fattigdom, hopplöshet, brutna fördrag och brustna drömmar.DSCN5979

I förordet till nyutgåvan av Dee Browns klassiker ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”, återberättar Mikael Kurkiala kongenialt, ger en bakgrund och inblick, även till bokens tillkomst och följderna av utgivningen 1970. En avgrundslik historia rullas upp, om hur ett urfolk berövades sitt land, men samtidigt bidrog Browns bok till att forma en ny vision för framtiden.

Vid tiden för massakern vid Wounded Knee, 80 år tidigare, hade de heliga riterna förbjudits, barnen skickats till internatskolor där de varken fick tala sitt språk, bära långt hår eller be på sättet de lärt sig. Till och med glaspärletillgången hade strypts för att indianernas traditionella hantverk skulle kväsas. Svaret på förtvivlan var ”andedansen”, en dröm om en väg ut, om ett liv värt att leva. En dröm som Hotchkisskanonerna slets sönder i Wounded Knee. En dröm som slängdes i en massgrav nyårsdagen 1891.

Nyutgåvan är en enastående publikation, nu kompletterad med tidigare uteslutna kapitel (1974) med utförliga sakkunniga kommentarer, förord och en mängd nya illustrationer. Köp, låna, läs! Dee Browns bok om Fettermanmassakern (utgiven 1962)DSCN5981 - Kopia kom häromåret i nyutgåva ”Månaden när hjorten fäller sina horn”, i vilken kulturantropologen Kurkiala författat ett enastående förord, bara det värt en läsning.

I Sverige har få händelser historiskt utbrutit i öppet våld i det samiska området (Sapmí). Upproret i Kautokeino (1852) får snarast betraktas som en parantes. Erövringen, konfiskationen av Lappmarkerna, benämns rätteligen som det ”oblodiga slagfältet”. Av historikern Lennart Lundmarks böcker om stölden av lappskattelanden – stulet land – borde åtminstone någon skrift vara standardläsning i svensk historieundervisning.

När Sveaskog upplåter mark till Vattenfalls vindkraft i Lappland, då är det en dubbel kolonialism. När kommuner, som famlar efter halmstrån i ändlös norrländsk utarmning, hamnar i folkomröstningar kring naturresursexploateringar, då är det enda som är säkert att landsbygds- och glesbygdspolitiken misslyckats helt, och att samer spelats ut mot renägande samer, som i sin tur underordnas centralmaktens och majoritetssamhällets intressen och desperata arbetsmarknadspolitik (som även ska utgöra grund för nationella miljömål). Från urminnes hävd och äganderätt till renbetesprivilegier på nåder av konungariket Sverige. Malmen, skogen och vattenkraften, har varit grunden för uppbyggnaden av den moderna välfärdsstaten. Tärande förblir Norrland, i huvudstadens sinnebild. Och vindkraftexploatering en ”kompensation” för tidigare exploatering. Återbäring och återinvestering för en ny lokalt hållbar framtid synes avlägsen. Kommunernas ekonomiska strypsnara underminerar, centraliserar och går ofta exploateringskapitalet till mötes.

Lagstiftningarna som reglerade samers rättigheter, utmönstrade och utarmade desamma, successivt från 1886, 1898, 1928 och 1971. Den sistnämnda avvecklar ett samefolks rättigheter och urminnes hävd, till en rennäringslagstiftning för samebyar och främst renägande samer. Under 130 år; en ständigt tilltagande rättslöshet, diskriminering och rasism, tvångförflyttningar (dislokation). Skogsamebyar och sydsamisk renskötsel som något avvikande från den ”rätta” nordnormen. Lappväsendet och lappfogdar som överförmyndare, i alla avseenden, varefter länsstyrelserna tog över i början av 70-talet. Fogdar blev konsulenter. Men vassa pennor och tjocka kritstreck bestod i stort. Koncessionssamebyarna, i Norrbottens län, i Tornedalen, har sin egen historia där otaliga oförrätter förekommit.

Konstnären Anders Sunnas måleri tar även utgångspunkt i sin egna historia i koncessionssamebyarnas land, där tvångförflyttning även förekommit. En historia som drabbat hans familj, vars kamp pågått i över 40 år.

Den samiska konsten har varit alldeles för undfallande och opolitisk. Det menar konstnären Anders Sunna som skildrar sin egen bakgrund med ett ohöljt raseri. – Om jag inte haft en bra uppväxt trots allt, hade det kanske blivit militanta handlingar i stället för konst. Genom konsten kan jag utöva mina aggressioner. Den har räddat mig och kanske andra, säger han.” Sapmí 2013-09-17

En omfattande utställning finns nu på Västerbottens museum, där fotografen Michiel Brouwers kliniska bilder ger skarpa påminnelser om samisk historia, av rasbiologi och av svensk samepolitiks misslyckanden in i nutiden, vilket ackompanjerar Anders Sunnas konst på ett ypperligt sätt. I utställningen väcker Anders Sunna och Michiel Brouwer frågor om samepolitiken, rasismen och exploateringen som den svenska staten utsätter det samiska samhället för. Det är på sin plats. Varje dag. Gå och se MAADTOE, det är min starkaste rekommendation! Den är ett uppror mot en förtryckande stat. Vars praktik och handlingar regering och riksdag ständigt vänder bort blicken från.

Upproret i reservaten borde inte låta sig vänta, till ett Lappland där samer ej ställs mot samer, och samer ej ställs mot nybyggares ättlingar och andra utbyssingar. Att sätta ner foten mot den osinliga raden av exploateringar och kräva rätten, rätten till rättvisa för folk som urfolk. I de inställda upprorens tid, är det hög tid att vakna.

Maadtoe [maa­too­ä] sydsamiska: ”ursprung, härkomst”

Västerbottens museum:

IMG_4299

 

Bli först att kommentera

Demokratiska nyval [extra val] – inte seriöst?

Av , , 5 kommentarer 103

Valmöjligheterna till en ny politisk ledning, i och med återgången till samma oklara parlamentariska läge som efter valet 2014, redovisar Max Fredriksson på ett bra sätt i sin blogg. För det är komplicerade regelverk och metoder, likaledes komplicerat att lösa. Hur kan man politiskt betrakta skeenden och lämpligast hantera dem?

I kommunvalet 2014 fick S&V 46,2% av rösterna, övriga partier 53,7%. Räknades de etablerade oppositionspartierna erhöll de 49,3% (Sd borträknat). Socialdemokraterna förlorade tydligast valet med ett stort tapp ( – 17 %-enheter). Vänstern stärkte dock sin position en aning.

Men genom en omoralisk politisk kupp och mandatstöld återtog S&V makten. Majoriteten har nu fallit, fulspelet är över. ”Får detta ingen tydlig konsekvens är fria val meningslösa”, skrev jag tillspetsat i VK:s tyck-till. Vem ska köpas nästa gång för att säkra makten? Hur ska väljarna kunna lita på partier och politiker?

Efter valet fanns det inte en chans att något alliansparti skulle liera sig med S&V. Efter den politiska kuppen och mandatstölden borde närmast ett avståndstagande föreligga, nu när majoriteten har fallit genom Bergstens utgång. Efter vad jag betecknar som politiskt maktmissbruk. Hårda ord, men det är så jag upplever saken. För förhistorien är varken glömd eller förlåten.

Kan man göra vad som helst i Vilhelminapolitiken, lägga sig i nomineringar (Kristoffersson, Jonzon) och degradera/utestänga ”skadliga” politiker? Nita politiker för fabricerade regnbågeskandaler (Kristoffersson, Kärkkäinen) eller köpslå med politiska vildar (Bergsten) – utan verklig politisk konsekvens? Räcker busfrölöftet igen: ”ska inte göra om det”. Ytterligare två allianspolitiker blev spelpjäser i detta cyniskt spel (2010). Partier tufsades till rejält, allianssamverkan ansattes hårt och folkpartiet dukade under i valet 2014. Den politiska hårdnackade praktiken har påverkat och skadat politiker i hjärta och själ. Det var en plåga att bevittna. Under år.

Så kom mandatstölden 2014 för ”Vilhelminas bästa” och mediautspelet att S/V/BB till och med skulle driva PA:s politik. Ett lågvattenmärke jag benämnde politisk sjöröveri. Hetsen och drevet mot PA chockade många med mig. Att åter styra kommunen, återta makten, överordnades det höga priset. Att använda en politisk vilde för att skapa majoritet, dessutom ge vilden höga poster i kommunstyrelsen, var Sverigeunikt – och en skandal. Att sopa bort partiväsendet som grund för den representativa demokratin – en sorg.

Med 2010 års manipulationer av alliansens nomineringar, förra mandatperiodens mörker i åminne och den politiska kuppen 2014, så kanske man kunde anta, att det är nu är dags för S&V att möta de politiska konsekvenserna. Att släppa majoriteten i nämnderna/styrelsen helt eller att gå till nyval, s.k. extra val. Förutsättningslösa samtal ska inledas mellan partierna, men hur är det med ingången?

Det är utmärkt att socialdemokraterna önskar fortsätta det goda samarbetet som hittills kännetecknat kommunpolitiken, men för ett parti har varken budgetförslag eller merparten initiativ bemöts med omfamningar eller vidare respekt. Den avgrund som S&V öppnade mot PA finns kvar på flera plan. Politiska konsekvenser borde inses, men utropstecknet reser (s) kring svåra och nödvändiga beslut och att alla hinder ännu inte är undanröjda. En underton av vädjan till samstyre förnimms.

Som ett svar på posten, skrev Göran Jonzon, för övrigt gruppledare Kd, på VK-Tyck-Till; att han inte trodde ”någon seriös politiker vill bidra till de jänkasteg bakåt ett ett nyval skulle innebära för den viktiga saneringsprocessen för vår ekonomi vi påbörjat och kommit en god bit på vägen med”. Kanske varje val ska betraktas som ett bakåtgående. Men när en majoritet faller tungt, så måste man ta ett steg framåt, i mitt tycke. Och ett blockpolitiskt kaos, som Jonzon förespegar efter ett nyval, skulle bevisa att inget under ytan förändrats. Jag tror annorlunda.

Besparingar och omstrukturering har f.ö. varit på tapeten sedan 2008. Den grundliga genomlysning kommunen gjort under 2015 och  som under vårvintern kommer avslutas med beredningen ”kultur och fritid”, vars förslag torde läggas in i budgetremissen, har varit djuplodande och skapat ett bra underlag. I egentlig mening återstår främst de politiska prioriteringarna och avvägningarna. Budgetremissen arbetar partierna igenom under april/maj. I egentlig mening finns inga hinder varken för styrelseskifte eller nyval. Det sistnämnda behöver två fullmäktigepassager, en bordläggning och ett beslut. Ytterligare ett skäl för extra val, är att det är 2½ år till ordinarie val. Ett år vore något annat.

Som ansvarstagande partier måste alla partier arbeta vidare som tidigare. Oavsett vad man sinsemellan anser om hela smörgåsbordet av ärenden, lösningar och besparingar. Eller hur mandatfördelningen ser ut mellan partierna efter ett extra val.

Varje ordinarie val kan väl inte sägas vara ett hinder, till arbeta för Vilhelminas utveckling eller ta sig an de utmaningar som finns. Tänk hypotetiskt tanken om någon föreslagit idén om att låta 2010-års val vila fyra år, för att kommunens ekonomi var under hårt tryck, då skulle alliansen blivit sågade utmed fotknölarna. Att blåsa upp kris och ropa sanering, som alibi för ”låt stå”, kan snarare ses som populistiskt då man vädjar till folket om förståelse till att låta den diffusa ”ledningen” av idag stå intakt.

Komplikationen av en valteknik samverkan (med rådande mandatfördelningen13-13-1) skapar lottade majoriteter i nämnder och styrelser och en förmodat ofta hoppande majoritet i fullmäktige (hur många vågmästare finns inte!). Naturligvis kan man förlita sig på den goda samförståndsanda som förespeglas, bland partierna som ställde sig bakom budgeten, men jag undrar om någon verkligen önskar denna situation med lottad ledning. Fyllnadsval är dock helt oacceptabelt. Intressant är om något parti ändå möter upp S&V, för att återupprätta deras maktställning – en ny ”kupp”. Vilket sätter fokus på om oppositionspartierna i grunden anser att politiska konsekvenser för en gång skull borde utges.

Jag tycker faktiskt, att alliansen har ett stort ansvar, utifrån hur ”majoriteten” tagit makten och att allianspartierna gick till val som en fyrklöver ”Allians för Vilhelmina”. Ett nyval (extra val ) skulle ge alla chansen att börja på nytt, att rensa luften, och även markera möjligheterna uttryckligen för ett blocköverskridande samarbete, från de partier som så vill tillkännage. Det förtjänar väljarna. Vilhelminapolitiken behöver en nystart och revitalisering. Med början nu, inte om två år.

Klart att sittande, eller ska vi säga fallande, majoritet nu försöker samla sig och klara livhanken, i Vilhelminafallet finns en stark självbevarelsedrift, rentav för stark. Att behålla makten eller dela makten, för att behålla makten, är i dagläget urtypen av ett partipolitiskt egoistiskt beteende. Vilket Göran Jonzon istället befarar vid ett nyval (enligt Tyck-Till). Men jag tror ett nyval verkligen skulle sätta fokus på sakpolitiken, med luppen på vad partierna gått till val på, och vad partierna genomfört i politiken. En sansad och vänlig valkampanj, blir kvittot på att inte bara ord finns bakom samförståndsandan utan politisk vilja i handling. Nyval, extra val, är något jag tycker de politiska partierna i Vilhelmina faktiskt bör överväga på allvar.

5 kommentarer

Trygghetsboende – i gamla kontorslokaler vid E45an eller nybyggnation?

Av , , 3 kommentarer 64

Med trygghetsbostäder avsågs enligt stödförordningen (2007:159) bostadslägenheter och utrymmen för de boendes måltider, samvaro, hobby och rekreation. Med personal som dagligen på olika sätt kan stödja de boende under vissa angivna tider. Trygghetsbostäder kunde byggas som hyresrätt, kooperativ hyresrätt eller bostadsrätt. Ytterligare ett krav var att bostäderna ska innehas av personer som fyllt 70 år. Det sistnämnda tycker jag var en onödig begränsning. Av olika skäl kan människor ha olika behov, vid olika åldrar, en 60-årsgräns kan kännas mer flexibel.

Genom Boverkets sjösättning 2007 av investeringsstöd till äldrebostäder skapades uppmärksamhet och incitament för bostadsombyggnad eller nyproduktion. Stödet handlade om 2200 kr/m2 respektive 2600 kr/m2. I dagsläget kan inte stödet längre sökas, då regeringen utreder en ny stödform för äldreboenden. Att inte en stödform ersätter en annan, där kontinuiteten nu brutits, skapar tyvärr ett vakuum. I en tid när Sverige behöver hela 75000 nybyggda bostäder per år, skulle betydligt mer kraftfulla åtgärder/stöd för äldreboenden kunna lösa en del av bostadsbristen. Det handlar inte om utan när en ny stödform kommer. Förhoppningsvis rejält förstärkt.

Gemensamma lokaler, för måltider, samvaro, hobby och rekreation ställer höga krav på utformning och byggnader. En viss storskalighet är att föredra, för ekonomi och möjligheter till socialt umgänge och goda servicemöjligheter. Uppmärksammat mediellt var Bäckbackas projekt ”Backen” med 108 lägenheter (där 500 seniorer ställde sig i kö vid projektstart). I  Vinnovas belysande broschyr finns många exempel, bl.a. ”Backen”. Den stora vinsten, för alla, är att boendeformen skapar mening, gemenskap och fyller sociala och individuella behov. Som är hälsofrämjande i sig. Samtidigt minskar behovet av kostsamma platser på s.k. särskilda boenden.

För mindre kommuner och behov, tycker jag Bäckbacka Röbäck är ett bra exempel på utformning av äldreboende (även om det ligger i Umeå). Utöver Vinnovas inspirationsbroschyr, finns en väldigt intressant förstudie ”Höstsol” som utförts i Vännäs kring kooperativt äldreboende. En tankvärd redogörelse av önskemål, behov och idéer, där samtidigt goda boendeexempel lyfts fram i bilagorna. Bara fantasin sätter gränsen för trivselfaktorerna. Ett trygghetsboende är en plats man ska kunna bo på i tiotals år.

Genomgående för ”Backen” och många andra boenden är att varje lägenhet ska ha uteplats eller balkong. Ofta önskat är; närhet till grönområde/natur, en ”kolonilott” där man odla lite. Att bo i markplan. Inglasade uterum mot söder (inomhusträdgård), utomhusträdgård, ombonade matsalar och gemensamhetslokaler, hobbyrum och gästrum/lägenhet. Närhet till service är betydelsefullt, samtidigt i stadstermer sett, är avstånden relativt korta inom mindre kommuntätorter. Äldre vill ofta behålla sin rörlighet (kollektivtrafiken är begränsad i inlandskommunerna) varför bilen för många är en nödvändighet. Behovet av carport eller garage får inte förglömmas.

Fallet Vilhelmina kommun

Här har flera politiska partier drivit frågan kring trygghetsboende i många år. När ärendet nu blivit skarpt talas det om ”på senare tid”. Det har även funnits aktörer som presenterat förslag, men som ignorerats av kommunstyrelsen. När påståenden kommer, som att inga företag presenterat förslag, klingar det falskt. Vilhelmina kommun, som ligger i den verkliga botten av företagsklimatundersökningar, har mycket att bevisa – aktivt – inte sitta och vänta på företag som ska bulta på den blytunga porten. Och om några beslutsfattare har aversioner mot Riksbyggen, eller privata alternativ, så är det enkelt att bota:

Kommunen börjar med att se över potentiella markområden och rivningsmöjligheter, utför enkätundersökning och förstudie kring önskemål, behov och markalternativ. Bjuder sedan in aktörer (inklusive allmännyttiga bostadsföretag) till att lämna förslag på lösningar. Då har alla likabehandlats. Under 2015 hade kommunen alla chanser att förlägga ett trygghetsboende på området för det rivningsbeslutade Tallåsen (f.d. elevboende). Förslag ingavs i maj till budgetremissen. Och det skall sägas, det här är ett av de mest viktiga strategiska långsiktiga besluten för att avlasta och minska behovet av särskilda boenden. Inget som ger effekt i en handvändning, men ett trygghetsboende ska vara hållbart i många decennier framåt.

Verkställigheten av Tallåsens rivning åsidosattes (vilket ett blogginlägg framgent ska belysa). Tack vare detta reducerades alternativen. Men en inbjudande sondering kunde skapat fler. Tallåsens närhet till äldreboendet Tallbacka har f.ö. samordningsmöjligheter. Ett annat kvarter med möjligheter är ”Hemmanet” (naturligtvis ska inget rivas där). Samtidigt, när Tallåsen inte längre behövs, vad gör man då, river och låter tomten stå? Tallåsen är därför fortfarande intressant på något års sikt. Hemmanet och Tallåsen kan vidareutredas. Men centrumhuset är kvar på tapeten, med två huskroppar byggda 1962 respektive 1974. Delvis tömt efter en skandallös myndighetsflytt (till industriområdet i tätortens yttersta östra kant). Främst med kontorslokaler, idag med stora renoverings-, energieffektiviseringsbehov och påtagliga vattenskador (platta tak i Norrland borde förbjudits).centrumhuset lennart sehlin

Kostnader för ombyggnationer ansågs så stora att en förhyrning av lokaler inte var tänkbara (uppbundna i en räcka av år), och riskerna för tomma lokaler i framtiden var så betydande att VIBO/VIFAB (kommunens bostads/ förvaltningsbolag) ville har kontraktsklausuler för ersättning från kommunen vid framtida vakansproblematik. VIBO/VIFAB bedömde inte risken tillräckligt låg. Då borde det ringt en varningsklocka. Istället funderar politiken över hur ett inköp ska legitimeras.

Naturligtvis med så många hyresgäster och verksamheter som går att trycka in. Så börjar karusellen snurra. Man förespeglar att utbildningsnämnden är positiv när gymnasiet säger nej till lokaler pga för höga kostnader. I handlingar anges att även individ- och familjeomsorgen är intresserade. Gäller det? För att få in hemtjänsten (hur många fordonsplatser behöver de f.ö?) så kräver lokalbehovet så mycket ytor att långvariga befintliga hyresgäster kan komma att sägas upp. I sig beror allt även på trygghetsboendet. Att bara bygga 8 lägenheter skapar ingen tillfredställande lösning, beaktat synen ovan på vad ett trygghetsboende bör och ska innehålla. Då krävs det minst 16. Som kräver ytor och två våningsplan. Hur blev det slutgiltigt med utbildningsförvaltningens behov? Frågetecknen reser sig på rad.

Läget vid E45:an inrymmer bullerstörningar, ofta på kvällar och nätter, utmed raggarstråket och cirklande epatraktorer och däckslirande. Det kan vara skränigt av passerande kvälls- och nattetid. Någon utemiljö i markplan går inte tillskapa, en yta ovanpå ett parkeringsgarage i norrläge är ingen höjdare alls. Balkonger i syd skulle bli kostsamma och närmast ”hänga” ut över en bullrig E45. Det är alltså i ett utsatt läge många vill skapa ett s.k. trygghetsboende. Eventuellt inklämt mellan undervisningslokaler och kontor.

När jag gått igenom äldreboenden i ett antal kommuner, så bedömer jag att centrumfastigheten inte är lämplig. Och själva avstampet, att det är socialnämnden som driver frågan, ställer jag mig lite frågande till. Initierande, ja, men trygghetsboende borde vara fråga för privata, kooperativa eller allmännyttiga aktörer. Utan trygghetsboende blir centrumhuset ett verkligt högriskföretag. Men inte en enkät- eller intresseundersökning har genomförts. Vill någon bo där? Men självklart, finns ett (1) trygghetsboende att flytta till, så ska efterfrågan ledas dit. Att sitta och rösta om ett (1) alternativ (på socialdemokraternas blogg) är som ett presidentval i forna öststater. Det finns bara en kandidat. Valfrihet och boendekvalité känns avlägset.

Beslut på beslut har tagits i kommunstyrelse och fullmäktige, sistnämnda instans utan varken pris eller renoverings/ombyggnationskostnader presenterade (14/12). Anmärkningsvärt? Siffror mellan 15000-19000 kr/m2 i ombyggnationskostnader har cirkulerat. Men om kalaset landar på, låt säga 30-35 mkr, räcker det till ett nybyggt trygghetsboende, med passivhusegenskaper och låga driftskostnader, med låt säga 20 lägenheter (om kommunen äger marken).

Ett par personer, ledande politiker, säger sig ha siffrorna i huvudet. Som vanligt ska övriga politiker lita blint på upplägget. Och en stor enighet vaccinerar mot framtida politiskt ansvarsutkrävande. Men inte en kostnadssammanställning har satts på pränt. Flyttkaruseller (hemtjänsten ånyo) kostar och framför allt kan driftskostnader dra iväg rejält. Vad blir kostnaden för kommunala verksamheter och vad kalkyleras hyran till för trygghetsboendet? Och besluten redan tagna. Pappersexercis kvarstår. Att allt är sig likt, är ingen trygghet, inte i Vilhelmina.

Det går säkert att fylla upp centrumhuset med verksamheter och aktiviteter, liksom att långsiktigt återetablera statliga servicekontor och verksamheter (dock till stora kostnader, förmodligen bortom god ekonomisk hushållning och affärsmässighet), men något trygghetsboende tror jag oavsett inte på.

fotnot: fotografiet är hämtat från Vilhelmina kommuns fotoarkiv, copyright, fotograf Lennart Sehlin

3 kommentarer

Aftonbladets ledare om dödshjälp – överförmynderi av guds nåde?

Av , , Bli först att kommentera 31

Fredrik Virtanens ledarkrönika (6/2) löd: ”Att döda de svaga är lönsamt men oetiskt”. Meningen är en moralisk dubbelfälla. Det är inte bara olagligt att döda människor, utan olagligt och oetiskt att döda svaga människor. Ingen lär säga emot. Att dessutom döda de svaga, för det är lönsamt, är verkligen lika groteskt som avskyvärt. Virtanen försätter läsaren i försvarstillstånd, ska lönsamt dödande av svaga bli verklighet? Huvvaligen, ge oss argument NU för att säga mot, kvider ryggraden darrande.

Skälet till Virtanens utspel är ett inlägg på DN-debatt (30/1), ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”, signerad Jersild, Klein, Koivunen Bylund och Ulvaeus. Ett inkast som var en återkoppling till Harald Norbelies upprop ”Sverige måste våga utreda frågan om frivillig dödshjälp” (DN 4/8) vilket möttes med tystnad. Tilltalad sjukvårdsminister Gabriel Wikström teg. Norbelie avled en månad senare av sin obotliga cancer. Hans inlägg är mycket tankvärt.

Jag undrar om debattreplikerna (DN-debatt 3/2, 5/2) skulle formulerats så kategoriskt och närmast aggressivt om de även hade adresserats Harald Norbelie. För replikerna bär just kännetecknet av den statliga utredningen 1997, Vård i livets slutskede, vars direktiv avfärdar dödshjälp som utökad rättighet. Margot Wallström var ansvarig minister den gången.

Debattkvartetten citerar i sin artikel den als-drabbade Gloria Taylor som hann dö, innan hennes fall togs upp av kanadensisk domstol, där hon postumt fick rätt: ”Jag vill inte avsluta mitt liv på ett våldsamt sätt. Jag vill inte att min död ska bli traumatisk för mina närmaste. Jag vill ha den lagliga rätten att dö fridfullt, vid den tidpunkt som jag själv väljer, omgiven av min familj och mina vänner. När den tiden kommer vill jag kunna kalla samman min familj, berätta för dem om mitt beslut, säga ett värdigt farväl och nå ett avslut – för min del och för deras. Min nuvarande livskvalitet försämras av att jag inte säkert vet att jag kommer att ha rätt att be en läkare hjälpa mig att dö …”

Vad kvartetten i ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp” riktar in sig på är den sista friheten, det egna livet i dess slutskede. Enligt en doktorsavhandling från Karolinska Institutet är 73% av landets befolkning positivt inställd till frivillig dödshjälp för den bortom all hjälp. Fredrik Virtanen viftar bort argumenten lättvindigt, men antalet motioner i riksdagen säger inget om tjugo års vakuum att inte utreda saken grundligt. Socialutskottet kommer dock inom kort lägga ett betänkande 2015/16:SoU7 men saken kan mycket väl åter förpassas till törnrosasömn.

De sjuttiotre procenten människor direktkopplar Virtanen med sådana som stödjer ”statligt sanktionerade mord”. Statliga mord vilka ”uppskattas” i Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Och benämner frivillig dödshjälp som ”läkarassisterade självmord”. Så har dödshjälp också omformulerats till självmord, som är ett väldigt stort samhällsproblem där känslan ska väckas, det här ska vi väl inte sanktionera? Men hur ställer sig Virtanen till Aftonbladets egen Sifoundersökning 2010, då 87% av de tillfrågande var för aktiv dödshjälp?

Virtanen viftar vidare med svårfångade blytunga haranger, att ”ur ett strikt liberalt identitetspolitiskt perspektiv låter det måhända mysigt”. Liberala ideal har varit grund för mänskliga och individers rättigheter i århundranden. Med frihet från övergrepp och förtryck. Eller där staten inte ska lägga sig i det privata. Där gränserna ständigt är föremål för debatt. ”Identitetspolitik” är sällan entydig, men handlar ofta om minoriteters rättigheter. Det är kärnan för mig, om ett antal människor väljer dödshjälp och en majoritet ställer sig bakom detta, vad är problematiskt? Jo, tydligen att de inte vet sitt eget eller andras bästa, utan behöver expertstyre från övermänniskor som Virtanen. ”Liberalt” ska användas för att blåfärga saken negativt, ”mysigt” för att smitta ner saken som en ideologisk njutning eller excess, lika blåfärgat.

När artilleriet är slut äntrar Virtanen sin jag-skuta. ”Jag kanske skulle be en stackars läkare skriva ut dödlig medicin… (för det vet alla att det är synd om alla läkare som i framtiden kan komma att assistera (vilket i sig kan och bör ges frivillighet). Virtanen ställer sig även grundfrågan ”Och varför skulle jag be om att få dö?”.

Uppenbarligen handlar det mycket om hans egen personliga inställning och syn på dödshjälp. Och argumentet ”för att bespara sjukvården pengar” ska upprepas till sanning. Är det så han tänker, undrar jag. Och återkommer till hans anslag, att i de privata sjukförsäkringarnas USA, där vill man tjäna pengar på att människor dör i förtid där ”en död patient är en billig patient”. Frågan är inte bara etisk, som Virtanen skriver, utan även ”egoistisk” (bra, då har han stämplat alla dödshjälpsförespråkare som egoister, och Harald Norbelie, måste väl varit en otrolig egoist som ensam gick ut och debatterade frågan på DN-debatt).

Samtidigt misstänkliggörs vårdsektorn och landsting, ekonomiskt pressade kan de vika från den etiska vägen för att bli mer lönsamma. Dödshjälpsfrågan är marknadsliberal, blåmålar Virtanen vidare. Men USA är inte Sverige. I Sverige, med ett offentligt finansierat socialförsäkringssystem, där privatansvar förblir privatansvar vid sådant vårdval, är det snarare lönsamt för privata vårdgivare att hålla människor vid liv så länge som möjligt (debattrepliken i DN 5/2 exemplifierar övertydligt, där debattörerna f.ö.anser människor ej vuxna om de inte klarar av slutfasen i sitt liv, utan att fuska med amoralisk dödshjälp).

Virtanen avslutar med att ingen ska få den möjligheten (att erbjuda döden istället för en havererad vård). Ingen ska tvingas känna den pressen. Som om detta vore den springande punkten för att förpassa dödshjälpsfrågan till sophögen.

Nej, Fredrik Virtanen, jag är övertygad att Sveriges Riksdag, socialdepartementet och socialstyrelsen kan utföra ett gediget arbete med att utforma en svensk etisk modell för aktiv dödshjälp, som tar sin utgångpunkt i den breda erfarenhet som finns i andra länder.

Tänk om Virtanen lade samma värderingsraster över svensk abortlagstiftning, med liv till varje pris och Hippokrates läkared ristad i sten. Att bestämma över embryot som bärs, är i dag den enskildes rätt, med hänsyn till de etiska och medicinska kriterier som är satta. Skulle detta raderas i en handvändning med Virtanens syn? För övrigt svär inte läkare någon läkared (till Apollon eller en räcka av gudar) utan förhåller sig till Socialstyrelsens riktlinjer. Men Hippokrates läkared tillåter f.ö. inte fosterfördrivning (abort). När Virtanen ropar ”hallå Hippokrates” för visa att dödshjälpsdiskussionen öppnar för tanken att vissa liv är mindre värda mot andra, så öppnar han snarare dörren till abortförbud och överförmynderi (ingen ska få bestämma över sitt livs slut, i skedet då assistans krävs).

Kärnan ligger i att det förmodligen handlar om ett smärre antal människor som kommer att välja aktiv dödshjälp om det tillåts. Att 73%, eller 87%, av befolkningen vill ge människor denna chans, förvägrar Virtanen. De vet inte sitt bästa. De rika, skriver han, får finna sig i att tvingas dö lika långtråkigt som alla andra. Om Virtanen vakat vid en dödsbädd förefaller avlägset, liksom att han följt en nära anhörig under år av sjukdom och lidande till det bistra smärtsamma slutet. ”En skön cocktail”, är inte vad jag lägger i betydelse till dödshjälp, oavsett om det handlar om en letal dos morfin. Men Virtanen ska borra till slutet, förvränga varje begrepp till något osmakligt som vi ska känna äckel eller avsky till.

Fredrik Virtanens ledare är cynisk och oempatisk. Full med logiska kullerbyttor för att frammana en moralisk panik som stöd för sitt personliga korståg. Sättet att piska fram känslor och stigmatisering på, sker med en manipulation som ger mig obehag. För Virtanen är duktig på sitt hantverk. Att sänka skepp istället för att samtala om något så viktigt som rättigheten till sitt livs slut. De ideologiska skruvarna är lika hårda som onödiga.

Jag blir trött, bedrövad. För Aftonbladet är en av landets största tidningar, faktiskt Årets Dagstidning 2015. En blogg i ett hörn av cyberrymden, visst, men på ledarsidan… Det är rent kränkande mot de människor som tror och kämpat för rättigheten, att få bestämma över sitt eget slut, den sista friheten. Inte ens de cancersjuka som stått upp på barrikaderna i slutet av sitt liv, ska ges en tanke eller ett uns respekt. Som vore det ett test för Virtanen, kan jag göra min åsikt till allas. Alla ska behandlas lika, alla ska dö lika – om det är en socialistisk identitetspolitik betvivlar jag, det luktar bara unket mentalt envälde. Det enda som saknades var att Virtanen skulle gett sig på Humanismen och förpassat den som nåt omänskligt ner i individualismens soptunna.

Måtte socialutskottet ha modet att ge Riksdagen mod att i sin tur att utreda saken grundligt, genom tillsättande av en statlig offentlig utredning och därvidlag lägga ett lagförslag. Det är ju i en demokrati möjligt att en minoritet, eller mindre skara människor, kan tillerkännas rättigheter genom att alla ges den principiella rättigheten, även om ett litet fåtal önskar nyttja den i praktiken. Att ge enskilda rätten att bestämma över sina egna liv och livsslut. Även om inte majoriteten av riksdagsledamöter kan tänka sig dödshjälp för sin egen personliga del.

En slutreplik kom i skrivande stund från kvartetten ”Låt oss få välja” (länk nedan). Det får bli slutet.

 

Repliker på DN-debatt till ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”

Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika:
”Riskabelt tillåta aktiv dödshjälp”

Tre överläkare inom den palliativa vården:
”Sverige halkar inte efter i dödshjälpsfrågan”

Slutreplik från P C Jersild, Georg Klein, Tuulikki Koivunen Bylund och Björn Ulvaeus:
”Låt oss få välja”

Bli först att kommentera

Lappland – det stulna landet – en påminnelse med anledning av Samefolkets dag

Av , , 4 kommentarer 39

Idag, den 6:e februari, är det samernas nationaldag, i vissa fall eller länder även kallad Samefolkets dag. En påminnelse om den koloniala historien.

Odlingsgränsen framstår ibland som ett mysterium. Kring begreppet ställs ofta frågan – går det inte odla väster om den? Men gränsen var en senkommen åtgärd, för att inga fler nybyggen skulle anläggas bortom denna och markerna enbart användas till renbetesland. Det var intentionen.

Den provisoriska odlingsgränsen drogs 1867. Riksdagens beslut blev en kunglig skrivelse i december detta år, om ”bestämmandet av en provinsiell gräns mellan kulturland och fjällbygd”. När odlingsgränsen fastställdes 1890, förstår man att det var just senkommet, redan 1815 togs det första nybygget upp i Dikanäs och fler långt upp i fjällen.

I Kittelfjäll fick inte lappskattelandinnehavarna insyna nybyggen. Länsstyrelserna hade tagit över häradsrätterna och år 1800 är en brytpunkt i synen på ägande. Tidigare betraktades innehavaren som ägare av lappskatteland, så länge denne betalade skatt. Lappskattelanden, i vad som kom att bli Vilhelmina, ägdes av enskilda samer och samiska familjer, med exklusiv nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt- och fiskerätt. Lappskattelanden kunde ärvas, säljas eller bytas bort. Men i Matsdal iddes inte landhövdingens utsände få medgivande från dalgångens samer, så det blev nybygge och en framväxande by. I en fjälldalgång där kornet knappt gick i ax.

Det tycks som rena lotteriet, men ”lapp ska vara lapp”-politiken lyser igenom, samer ska inte vara annat än nomadiserande renskötare, enligt myndigheterna, Ett synssätt som blev norm i slutet av 1800-talet. Skogssamebyar och jakt- och fiskesamer sågs varteftersom som en avart. Än mer avvikande var att odla jorden och bli bofast, då fick man välja att bli ”svensk”. En effektiv statlig assimilationspolitik som även ställde samer mot renskötande samer och i sin tur ställde nybyggare mot renskötande samer.

Stormaktskonflikterna spädde på med tvångsförflyttningarna av karesuandosamer. Omflyttningarna skapade turbulens i dåvarande lappbyar och var en ytterst plågsam flytt för många. Unionsupp-lösningen 1905 gav sedan upphov till en märklig eftergiftspolitik där lappkodicillens grund (1751), om gränsöverskridande renskötsel, vittrade bort och samer på svensk sida förlorade omfattande renbetesområden andra sidan riksgränsen. Den forne diplomaten Lars Norberg beskriver detta på ett förträffligt vis i ”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur”. Fortfarande är ”vi” långt ifrån en renbeteskonvention som ger urfolket sin rätt. Att inga gränser finns i sameland.

Att odla pären invid en fyrkantig stuga vid fjällvistet kunde leda till att en same allvarligt ifrågasattes som same, med därtill följade ”privilegier” hotade (för rättigheter ersattes succesivt genom rennäringslagen 1886, 1898 och 1928, med privilegier). 1928 försvann lappskattelanden. Lantmäteriets förrättare var sedan delaktiga att stryka bort begreppet ur rullorna, en gång för alla, strax efter andra världskriget. Statlig revisionism i full blom. En erövrande epok avslutades som kan summeras i uttrycket ”det oblodiga slagfältet”.

Till slut var det endast renskötande samer som bibehöll ”privilegier” – på sin ursprungliga mark med urminnes hävd. Den s.k avvittringen/laga skifte var ett delmoment i att upplösa lappskattelanden och avstyckade mark till nybyggarna. Värdefulla områden, t.ex. med fallrättigheter kring forsar och älvar, tillskansade sig ofta kronan. Det är mycket av denna process som historikern Lennart Lundmark belyser i ”Stulet land”. Hur staten stal marken från samerna. Stulet land som staten idag förvaltar. Sveaskog har nyligen presenterat en försäljning av skogsegendomar i Lappmarkerna öster om odlingsgränsen. Samma sak där, är det inte i egentlig mening häleri Sveaskog sysslar med, försäljning av stulet land?

Under avvittringsfasen uppstod sedan en mängd olika nya kategorier mark, kronoparker, domänreservat och kronoöverloppsmarker m.m. Fjällägenheter kom till pga olagliga bosättningar, men hur kan man kalla ett samiskt nybygge på samiska lappskatteland för olagliga? Allt beroende på vem som äger blicken. Kronan har kunnat mycket. Under den statliga myndigheten Lappväsendets tid reglerades renskötselverksamheten hårt under lappfogdarnas styre (som avvecklas 1971 i och med renäringslagens införande). Genom samebyar som ekonomisk föreningar och ny rennäringslagstiftningen sopade man bort kvarlevorna av en bred samisk kulturform i ett forna sameland, som ersattes med rennäring – en renodlad näringsverksamhet: Vilket flertalet svenskar betraktar det som idag, som vilken näring som helst. Statens förvaltning av sjö och land skapar uppfattningen att det just är staten som äger och alltid har gjort, landet ovan odlingsgränsen. Men staten har inga fångesthandlingar, därmed inga lagfarter. Rättighetsuppfattningen har nötts och nötts, ner till en illusion att det är samerna som tär på majoritetssamhället och ”svenskarna”. När saken historiskt är annorlunda. När rättigheterna för samerna, just grundar sig i urminnes hävd och urfolksrerkännandet.

Men vad var det i grunden som gjorde att de forna innehavarna och ägarna av lappskattelanden inte fick nyttja sitt land som man ville? Vad var det som legitimerade de av konungen utfärdade lappmarksplakaten1673 (plakatet av 1695 förtydligages tonvikten på jordbruk och boskapsskötsel med synsättet att samernas näringar var förenbara med kolonisatörernas, den s.k. parallellteorin). Landshövding Graans enträgenhet att få till stånd kolonisering är ett mynt med två sidor, vilka än idag spökar. Att befria samerna från slavlika pålagor och se till att kronans gruvor får sitt manfolk för att stärka statskassan. Känns det sistnämnda måhända igen?

Det finns stråk av eftertänksamhet efter samernas flykt undan sina tvångsåtaganden och umbäranden kring Nasafjäll silvergruva. Att kolonisatörer kanske vore bättre skickade att bringa hem rikedomarna, i detta Lappland som skulle kunna bli Sveriges Indien. För att stärka krigskassor och härar och stormaktsspel. Och paradoxalt nog var befrielse från knektutskrivning och skatt som skulle locka nya bosättare genom lappmarksplakaten. Mindre känt är att första plakatet av 1673 var orsaken till att rensköteln inom sinom tid kollapsade i Kemi lappmark. För svedjebruket avtog inte oavsett nya plakats fortfarande tänjbara förordningar.

När man kastar ett getöga på markområden ovan odlingsgränsen, är de skiftade nybyggenas mark och allmänningen (i sig en historia att diskutera) närmast marginella. Mitt bland alla fritidshus, allteftersom förvinnande bofasta och övrigas bopålar vilar en inställning, detta är en del av Sverige, där några i periferin uppfattas vara samer. Notera bilden på statens områden (blåmarkerade). Då förstår man att den marken har ett mycket bestämt syfte vilande på historiska och urfolksmässiga grunder.

Statens mark ovan odlingsgränsen Vilhelmina

Renskötselrätten är en egendomsrätt, enligt rennäringslagen, som motsvarar och är lika stark som äganderätt. Samer är enligt regeringsformen erkända som ett urfolk. Men hur många är inte ättade från samiska nybyggare? Så hur borde samiska rättigheter se ut? Staten bär en oerhörd skuld som delat upp samer och renskötande samer och ställt de förstanämnda närmast rättslösa under långa tider.

Få känner till att före 1751 endast fanns endast samer i vad som senare blev Vilhelmina socken. Få känner till att det 1752 fanns en (1) nybyggare – i Råsele. I många socknar var samer de första nybyggarna. I Vilhelmina t.ex. Tresund, Storsele eller Dajkanvik. Liksom den första nybyggaren i Åsele. I Gafsele slog finska nybyggare ner bopålårna precis som i Örträsk – Lycksele lappmarks första nybyggare. Men synar man idag nybyggarnas bakgrund framträder att betydligt fler var samer än vad man ansåg för några decennier sedan. Men oavsettt bakgrund summeras vid sekelskiftet 1900 drygt 6500 invånare i Vilhelmina. Befolkningen närmast exploderade i slutet av 1800-talet. Samer befanns sig vara en en bedövande minoritet som genom ett trollslag.

Var detta avsikten med statens kolonisation? Att kolonisera ett ofantligt område, Lappland, att ta över alla tillgångar, göra dem till sina? Oavsett avsikten, så blev det följden. I successiva rättsliga stegvisa anpassningar. Med vilken rätt skedde detta, då man betraktat samerna och deras lappskatteland som eget territorium där uppbörden och skatten garanterade deras ägande?

Elsa Laulas skrift ”Inför Lif och Död” avtecknar den snabba förändringen och stora inverkan på det samiska samhället och traditionalla näringsfång. Ett eget land, Sápmi, var en av hennes tankar. Men det var hundra år för sent. Ändå var Laulas kamp mycket betydelsefull och inte en ögonblick för sent, utan en av gnistorna till starten av den etnopolitiska mobiliseringen som gjorde motvärn mot statens kolonisation, gränslösa rofferi och diskriminering. Utan denna mobilisering hade förmodligen det samiska samhället varit betydligt mer ansatt och eroderat idag. I ljuset av statens syn, med nomadiserande renskötsel som något som kommer dö ut. Där det moderna, det industrialiserade samhället med enhetskultur, lyste så mycket starkare. För beslutsfattarna i riksdagen.

I lappmarksplakaten finns andemeningen kvar, nybyggare ska inte inkräkta på samernas näringar. När upphörde kraven på nybyggarna?

Detta var en ”kort” generaliserad beskrivning målad med bred pensel (ett och annat sakfel har säkert smugit sig in precis som tolkningarna kan vara fler än mina). Under 1800-talet ses samerna både som en exotisk och underlägsen kultur, där rasistiska och diskriminerande inslag duggade allt tätare mot slutet av århundradet och 1900-talets början. Kronan hade då förstått vilka otroliga tillgångar som fanns i Lappland. Skogen, vattenfallen och malmen. Mycket har staten tagit, konfiskerat, eller som många tolkar det, stulit på ren svenska.

Ursäkten från jordbruksminister Annika Åhnberg 1998 till samerna räckte inte långt. Det vore dags att inte bara tala om en ratificiering av urfolkskonventionen ILO-169, utan hur den ska genomföras i praktiken för att inte utesluta samer och samiskättade i stort. Men också finna en modell för hur övriga bofasta och nybyggarättlingar inte ska få sina rättigheter försvagade samtidigt som samiska rättigheter stärks. Det går om fantasin tillåter. Om viljan finns. I kommuner och riksdag. Om man också hanterar statliga markegendomar på ett klokt sätt i Lappland. Sveaskogs försäljning borde läggas på is till dess en ny utredning om hur ratificeringen av  ILO-169 ska genomföras i praktiken.

När pendeln slår tillbaka, då är frågan, vem äger egentligen Lappland, vem har rätt att fördriva och förpassa samerna till marginalen. Ännu en gång få dem att maka på sig. Jag tycker alla ska ställa sig den frågan. Och söka större kunskap och bilda sig en uppfattning på saklig, historisk och rättslig grund.

Rekommenderad läsning:

”Stulet land” av Lennart Lundmark

”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur” av Udtja-Lasse (Lars Norberg)

”Lappväsendet” av Patrik Lantto

”Från skattemannarätt till nyttjanderätt” Nils-Johan Päivio

”Lappskattelanden på Geddas karta” av Gudrun Norstedt

4 kommentarer

Asyl i dödens väntrum – vad är humanitärt mottagande? För vem?

Av , , 5 kommentarer 59

När den avslagna flaskan glittrar rycker jag till. Än i dag. Ser människan som tappat flaskan på väg in i bussen, ögonen flackar, trött, aggressiv, men plötsligt vapenlös. Söker passagerare med blicken, gestikulerar, skriker. Men attackerar inte, bara skenanfall, som en björn. Men för berusad. Jag ser uppgivet på soldaten, uniformslös, förlorad i världen som en gång var hans räddning. Åk hem, säger jag, om du vill kriga. Åk hem. Chauffören kliver ur båset och avvisar personen som viftar och skränar. Lika maktlös som innan. Hur en avslagen flaska sliter sönder halsens vävnader har inget med etnicitet att göra. Bara med brukaren. En hårsmån från utbrott. Vad är hem?

På ett hem för vård eller boende (HVB), i Mölndal, knivhöggs en människa ihjäl av en ung man. Omständigheternas pusselbitar blåser kring. Det är inga vandrarhemsboenden med tågluffande ungdomar. Det är uppsamlingsplatser för unga människor, vars liv ofta är kantade av krigets bestialiteter, tortyr, familjetragedier, sönderbombade hem och byar, död och slakt, upplevelser bortom fantasins gränser. Unga människor som varit offer. Men förövare förekommer. Barnsoldater. Alla i skuggan av krig. I krig.

Men bara flykten genom världen kan vara fylld av vedermödor och svåra traumatiska uppleveler, ryggsäcken ett berg. För att slutligen hamna utan familj, släkt, vänner, i sällskap med helt okända. Utsatthet, otrygghet, psykisk ohälsa, kan följa, ledsagat av en malande ovisshet genom asysprocessen – som kan ta år. Även bland landsmän kan etnicitet bygga murar. Utanförskap, mobbing, trakasserier, våld. Ett kvävande kollektiv bestå, men en utsatt omplaceras. För sin egen skull, samtidigt som det tysta medgivandet beseglats. Förstår ingen personal språket är det inte ens en fråga om att se bort. Men likafullt händer det att något rinner över. Innan. Besinningslöst. Att kristna eller konvertiter t.o.m. dödshotas för ett de inte deltar i fredagsbönen, på ett asylboende, vittnar om allvaret, att toleransen mot det intolerabla inte får bli norm. Sexualövergreppen mot asylsökande pojkar är inte bara oroande, utan lika förskräckligt som skandallöst. Nolltolerans mot hot, våld och kränkningar, är ett måste, men känns avlägset.

Under 2015 skedde runt 1300 incidenter (för inskrivna hos Migrationsverket). Av dessa rörde 230 av fallen hot om självmord, psykiska kollapser och självskadande. I ett fall tände en man eld på sig själv när han besökte ett myndighetskontor. Anlagda bränder är f.ö. återkommande. Rådiga ingripanden har förhindrat katastrofer. Storbråk bortom personalens kontroll förekommer allt oftare. Polisbrist och långa utryckningstider gör att väktarbolag anlitas. Bristen på lokaler och bostäder skapar ett hårt tryck. Verbalt utagerande och hot, har f.ö. ett stort mörkertal, språkbarriärer och människors fruktan minskar upptäckt respektive anmälningsbenägenhet.

Det slutna rummets psykologi knackar på. Världen utanför ett stängsel. En låst avdelning på psyk eller LVM-hem. Ett kök där gemensam matlagning är ett terapeutiskt inslag. Där knivar ingår. Att aldrig veta säkert. Subtila skämt. Förtäckta hot. Psykologiskt maktspel. Lukten av metallisk svett. Det våld som vrider sig ur sig själv, ur människor på kanten till avgrunden, kan riktas varsomhelst. Men likafullt mot det som de egentligen tycker om, rentav värnar, en vårdare eller behandlingsassistent som kommit betyda något, där en relation och tillit kanske börja spira eller bara förhoppningen. (Liksom avundsjuka och svartsjuka – ibland.) Där rädslan för svek och uppbrott kan frammana slutet. Innan det skett. Mekanismerna är sällan medvetna, snarare ryggradsreflexer. Bråkdelar av en sekund. Handlingen som skär genom huden. Där man sällan eller aldrig kan förutspå sprickan när verkligheten rämnar. Till en ny sanning.

Kommunalrådet i Mölndal uttryckte att hennes tankar även gick till gärningsmannen, att det finns en människa bakom. Rikspolischef Eliasson riktade förtvivlad sina frågor kring gärningsmannens bakgrund – vilket trauma bär han med sig? Frågorna kan tyckas rimliga, men i andra fall har gärningsmän varit psykotiska, haft psykopatisk personlighetsstörning eller brottet varit hederskulturrelaterat. Eliasson föregår brotts- och personutredning, leder in på ett spår av relativisering. Kondoleansorden (kommunalrådet) eller den närmast ömmande attityden (Eliasson), borde riktas till de som inte nämns, övriga ungdomar på HVB-hemmet, och personalen. Om några riskerar att bli traumatiserade är det av ett dråp/mord mitt bland dem, synnerligen i flyktingarnas asyl, där de sökt skydd (ytterligare en person attackerades). Att försöka förstå, för att hjälpa och förebygga, får aldrig snudda ett legitimerande, oavsett en våldsverkares bakgrund.

En klient, vilken jag var övervakare för, hade under drogrus upprepat huggit en taxichaufför i bröstet med kniv. Ett mirakel att mannen överlevde. Det fanns inga tydliga minnen, inga förklaringar, bara ett vettlöst våld mot någon som inte gjort ett dyft, kanske fel betoning, för lite pengar i plånboken, kanske ingenting. Besinningslöst. Denne klient, en ung man, var mitt uppdrag att följa, stötta, i görligaste mån, för att bli en del av vad vi delar och uppbär, ett samhälle. Men när en människa sökt skydd – asyl – och dödar den eller de som skyddar, då är för mig asylrätten förbrukad. Vilket även leder till frågan om erhållet medborgarskap efter asyl ska kunna fråntas vid grov brottslighet. Att konsekvens av handling, utvisning, kan bli följden. Ett allmänpreventivt förhållningssätt. Att en bortre villkorad gräns existerar.

En handläggare berättade en gång, att det var svårt att tillgodose kravet på samhällsorientering till nyanlända, på modersmål, men gjordes det första året så var det bra. Grundläggande samhälls- och rättsinformation borde vara ett krav att förmedla snarast efter ankomst dvs första veckorna. Distansteknik kan överbrygga mycket. Och tidigt sätta igång en lärandeprocess, istället för att väntan blir vardagens fokus. Fokus måste även riktas på både kompetenta SFI-lärare och lektionstid. Bristfällig undervisning, och på många håll tok för få lärotimmar, försenar nycklarna till integration och delaktighet. 2016, 2017 lär inte bli bättre. Bristen på SFI-lärare är redan skriande.

Tillståndet i december? Några axplock från Socialstyrelsen och MSB (Myndigheten för skydd och beredskap).Under hösten gjorde 31 kommuner Lex Sarah-anmälningar om missförhållanden vid HVB-hem. Men kommunerna själva har också ett bedrövligt återredovisningsresultat. Strax före jul skickade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) en rapport till regeringen som beskrev att kommunerna inte klarade uppdraget, de uppfyllde inte lagens krav på kvalitet, säkerhet och rättsäkerhet. Under veckorna 48-50 rapporterade 186 kommuner allvarlig eller kritisk påverkan på socialtjänsten. I massmedia framkommer allt tydligare att situationen på många HVB-hem anses vara ohållbar.

Istället för åtgärder har Socialstyrelsen gett efter. Efter årsskiftet behöver inte HVB-hemmen uppfylla alla krav. En ny boendeform införs också – stödboende. Bakgrunden, drygt 35000 ensamkommande flyktingbarn/ungdomar kom till Sverige 2015 (jmf. 7000 ensamkommande år 2014 och 23000 för hela EU detta år). Förmodligen tog Sverige emot fler än övriga EU-länder tillsammans (Eurostat dröjer). Oavsett, legitimiteten, att ge efter, är obefintlig i mitt tycke. Kravet att EU delar ansvaret är absolut. Den direkta kostnaden för ensamkommande är 23 miljarder! Men Dublinförordningen ger föga verkan, att Sverige är en bland de få nettobetalarna till EU (närmare 20 miljarder 2016) intresserar ingen heller. Medlemsländer tittar bort. Sammanhållningspolitik och solidaritet förblir ord likavackra som tomma. Med en flyktingmottagning jämnt fördelad över EU skulle Sverige tagit emot 23 000 året 2015 (totalt – alla kategorier asylsökande). Motsvarande siffra 2014 blir 12 000. Kräver inte Sverige en kraftig nedskrivning av medlemsavgiften, då består regeringen av mähän.

Under 2015 sökte 163 000 människor asyl i Sverige. Prognosen för 2016 ligger på 120 000. Samhällskostnaderna för mottagande och integration kommer kosta hundratals miljarder – de närmaste åren. 2016, 2017 och 2018 är 100 miljarder årligen i nettokostnader, för den offentliga sektorn, rentav en låg uppskattning. Jag tar inte ställning numerärt, utan påpekar vilken finansering som krävs och ska budgeteras. Flyktingkrisen har administrerats ut i kommunerna på ett sätt som många upplevt som ren ordergivning. Trots att prop 2015/16:54 först börjar gälla 1 mars. Det blev kommunerna som fick ansvar för ett havererad flyktinghantering i EU. Omfördelningsmodellen (september) i EU är ytterligare ett bevis på publika avsiktförklaringar utan reell verkan. Statistik om flyktingars etablering framvisar att 50% av arbetsföra personer har arbete efter 10 år. Cirka 60% efter 13 år. Integrationen i Sverige är sämst i OECD-länderna. Med den mängd asylsökande som anlänt krävs radikala grepp, insatser och resurser, för att ändra riktningen på utvecklingen, vilken annars kan förvärras.

Alla röster som återkommande hävdar att Sverige är så rikt och att det finns pengar, kan de förklara varför regeringen i tidigare budgetpropositioner tillskjutit en eller ett par miljarder till kommuner och landsting? En betydande del av smulorna är fortfarande låsta i ofta kontraproduktiva stimulansmedel. Landstingen och regionerna, av vilka många gått på knäna under år och åter står inför drastiska sparbeting. Vård och omsorg, patientsäkerheten, faktiskt folkhälsan i stort, har hamnat i bakvattnet Hundratusentals undersökningar, medicinska och psykiatriska behov, ska nu tillgodoses för alla asylssökande och kvotflyktingar. Sverige, som för övrigt är det land som över tid tagit emot flest tortyroffer.

Polisen behöver 2500 fler tjänster. Ökade resurser måste tillföras migrationsverket, till kommunerna, för säkra boenden, trygga arbetsförhållanden, utbildning, samt övriga nödvändiga insatser. Men bara medel räcker inte (vilket ständigt är föremål för debatt som om bara pengar kan lösa allt och bibehålla höga nivåer på mottagande), brist på personal, handläggare, utredare, lämpliga boenden, skollokaler, språklärare, tolkar, ”gode män”, socialsekreterare, psykiatrisk kompetens, vårdinsatser, väktare, mm, gör att gränsen är nådd. Och kärnan, det bästa för barn och unga, är som oftast familjehemsplacering är i absolut bristvara, familjehem vilka måste identifieras och i sig kräver utredning, vilket sällan hinns inte med. Det ofta bästa helt satt på undantag. Det finns kritik mot vad som blivit norm, uppfyllda hyreshus och lokaler, långa korridorer och en expedition i ett hörn. Ofta överbelagda. HVB-hem ska inte vara förvaring. Inte heller reproducera trauman.

Folkhälsomyndigheten bedömer flyktingsituationen med låg risk för smittspridning av ett antal infektionssjukdomar. Riskbedömningen förutsätter dock att tidiga hälsoundersökningar för asylsökande genomförs. Samtidigt rapporterar länsstyrelserna i enkätsvar att sjukvården på vissa platser i landet inte klarar av att genomföra hälsoundersökningar i tillräcklig utsträckning. I de landsting där distriktsläkarbrist råder och stafettläkare huserar förvärras saken, långa väntetider och bristande kontinuitet (vilket övriga bofasta i länets inland lidit av länge). Socialstyrelsen bedömer att situationen inom främst primärvården, tandvården, psykiatrin och elevhälsan kommer att bli ytterligare ansträngd under 2016.

Elevhälsan har främst ett förebyggande och hälsofrämjande uppdrag, men har även betydligt tyngre uppdrag på sina axlar. Antalet barn i skolan som far illa ökar, mängden utredningar ökar, parallellt med flyktingbarn/ungdomar, därtill en avsevärd mängd ensamkommande. För en kommun som Vilhelmina, med ett gymnasium med tillresande från kranskommuner, blir arbetsbördan betungande. I dagarna rapporterar media om allt hårdare arbetsförhållanden för skolkuratorer. Tre av fyra upplever att de inte hinner eller knappt hinner med sina arbetsuppgifter.

Så vad fångas upp i detta system, där primärvården har det huvudsakliga uppdraget med hälsoundersökning vilken även ska ta fokus på psykisk hälsa och livsresan. Utan kompetenta inkännande tolkar blir det som vilket läkarbesök som helst. Utan insikter om ungdomars psykiska ohälsa, blir det föga remittering till BUP eller vuxenpsykiatrin. Komplicerar gör normer, att erkänna problem eller ”må dåligt” är tabu inom flera kulturer och kan leda till social isolering. Stigmatisering av psykiska sjukdomar är också vanligt. Kunskapen, och bemötandet, är helt avgörande. Ett samarbetsprojekt i Uppsala konstaterade att när man vidareremitterade flyktingpatienter med s.k. storkonsumtion av sjukvård och oklara symptombilder, visade det sig att 66,4% hade en traumatisk bakgrund, något de aldrig hade berättat för sina husläkare på berörda vårdcentraler.

Psykisk ohälsa och/eller posttraumatiskt stressyndrom. (PTSS) kännetecknas av ångestreaktioner, där intryck från en livshotande händelse präglas så starkt, men fragmenterat att minnen, tankar och rädslor inte släpper sitt grepp trots att år har förflutit. Utlöst av minnen (flash-backs) som leder till återupplevanden/ångest/panik som i sig skapar undvikande, stress , mardrömmar, rädsla, överspändhet mm. I många fall kan drabbade få svårt att få sitt liv att fungera normalt. Men PTSS kan således förbli oupptäckta av en mängd orsaker. Asylsökande kvinnor är särskilt utsatta. Kompetens och resurser inom s.k. transkulturell psykiatri/flyktingtrauma, PTSS samt behandlingsformer, är i Norrland tämligen begränsad. Primärvårdens förutsättning bör genomlysas i grunden, per omgående, precis som BUP och vuxenpsykiatrin. Varför?

Uppskattningsvis 20-30% av de asylsökande (Sverige) beräknas lida av psykisk ohälsa. För 2015 kan det värsta fall handla om nästan 50 000 personer. Förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom och depressioner är svåra att uppskatta. Men olika forskningsstudier pekar, för barn, mot 19-54% av PTSS och 3-30% för depression (ref. Socialstyrelsen). Summerat har man tidigare uppskattat att cirka 30% av alla flyktingar som kommer till Sverige är svårt traumatiserade. Den psykiska ohälsan kan försämras, efter några års vistelse, av en mängd stressfaktorer. Ovisshet, arbetslöshet, utanförskap påverkar, men kan också bero på sen debut av PTSS. Det handlar i dag om tiotusentals människor som lider av psykisk ohälsa vilket kan leda till sociala funktionsnedsättningar, arbetsoförmåga och psykiskt lidande. Vilket påverkar familj och omgivning.

Syndromet PTSS beskrevs från början bland krigsveteraner och överlevande från koncentrationsläger. Utan tidigare insatser, stöd och behandling, kommer både lidande och samhällskostnader blir mycket omfattande och riskera att en betydande del människor som fått uppehållstillstånd, tillfälligt eller permanent, hamnar i utanförskap därtill med mycket lång tid till etablering på arbetsmarknaden (där vissa aldrig beträder den). Påminnelsen: 50% har etablerat sig på arbetsmarknaden efter 10 år.

Med mottagningsnivåerna för 2014, 2015 och en fortsatt relativt hög flyktingström 2016, ställer det oerhört stora krav på mottagande och omhändertagande. Landstingen/regionerna måste fortsättningsvis få betydande förstärkning för att stärka kompetens och öka resurser i sina organisationer, för att möta ett omfattande behov, varav tusentals svåra fall, som på inga villkor får tappas bort. Men närheten till psykiatrin, framför allt barn- och ungdom (BUP), är också central. I dagsläget borde både Vilhelmina och Storumans psykiatriska mottagningar definitivt kompletteras med barn- och ungdomsmottagningar.

Några uppskattningar om vilka medel som behöver tillskjutas, har jag inte siktat, men det hög tid för myndigheter, verk, landsting, kommuner och beslutsfattare att omgående se över saken. Situationen, och tusentalet incidenter, på anläggningsboenden och HVB-hem talar sitt tydliga språk. Den psykiska ohälsan förskjuter vi annars bara rakt in i framtiden och vårt samhälle, påverkande alla och envar. Människor i långvarig psykisk och social utsatthet, löper sedan en betydande risk att hamna i missbruk och kriminalitet. Ansvaret, måste man nu ta nu.

Asyl, betyder fristad eller tillflykt, denna frizon ska inte behöva beträda tröskeln till dödens, smärtans eller marornas väntrum.

Boktips för den intresserade: ”Transkulturell psykiatri” av Sofie Bäärnhielm (Natur och Kultur)

Uppdragsutbildning ger Karolinska Institutet i samverkan med Transkulturellt Centrum (SLL).

5 kommentarer