Folkbladets Linda Westerlind förolämpar alla Vilhelminapolitiker (15/5) och bör offentligt be om ursäkt 

Av , , Bli först att kommentera 19

Den politiske redaktören Linda Westerlind har i en ledare i Folkbladet (15/5) sågat Vilhelminapolitikerna rakt av som oansvariga smitare som inte vill ta ansvar när krisen kommer. Påståendet är helt grundlöst och Westerlinds slutsatser är rent förtal.

Vi tar det från början. Först och främst har Vilhelmina kommun inte tagit fram reglementen för varken krisledningsnämnd respektive krigsorganisation (där det sistnämnda inträder vid höjd beredskap samt i krig), vilket inte klargör ledamöternas ansvar och uppdrag. Den bristen är akut och Vilhelmina kommun måste göra sin hemläxa som lejonparten av Sveriges kommuner redan gjort.

Uppdraget ska vara förutsägbart – i kris, beredskap eller krig – för både tjänstemän och politiker och styrdokumenten nödvändiga för att reglera lägen då krisledningsnämnd eller krigsorganisation aktiveras. Därför undertecknads krav och yrkande på återremiss i kommunfullmäktige (15/5) för att rätta till bristerna (§51, se även sid. 52 för utförlig text).

I styrdokumenten måste också hanteringen av säkerhetsprövning regleras. Enligt svensk lagstiftning har individen rätt att neka till prövning, den är frivillig (SFS 2018:585 18§). Detta har inte en kommun någon jurisdiktion över. En kommun kan inte tvinga ledamöter till personutredning, fullmäktigebeslutet (15/5) kan därför strida mot svensk lag. Westerlind verkar oförmögen att förstå sammanhangen.

De ledamöter som ej deltar i säkerhetsprövning, vilka genomförs av SÄPO, eller blir icke godkända, måste sedan kommunen hantera i det praktiska beslutsfattandet. Det är en ren formsak och ingen värderingsfråga. Precis som Sollefteå kommun gör i sitt reglemente för krisledningsnämnden i §12 Säkerhetsskydd. Är hela Sollefteå kommuns politikerkår svikare på grund av detta? Westerlind kan börja med att be Sollefteå om ursäkt.

I Järfälla kommun pågår nu samma arbete, där den moderata oppositionen är ödmjuk inför frivilligheten och prövningsprocessens karaktär. Det är mer klargörande än debatt, när krisledningsnämndens ledamöter anses behöva säkerhetsprövas.

Den svenska säkerhetsprövningen, genomförd av säkerhetspolisen SÄPO, kan uppfattas som både integritetskränkande och rättsosäker. Den bedömda kan inte granska beslutets grunder och inte överklaga ett negativt beslut. Bedömningen av individens lojalitet och grad av nationell säkerhetsrisk, kan därför upplevas som en fördold politisk ”rättegång”. Trots att det kanske bara är ekonomiska skäl som ligger till grund för ”icke godkänt”.

En icke godkänd politiker kan således vara både fri från brottsmisstankar och lojalitetsbrister. Ska den personen få delta i kommunstyrelsen arbete? Svaret är ett tydligt JA, vilket ett reglemente måste hantera och formalisera.

Eller menar Westerlind att den icke godkända personen, eller den som inte vill genomgå en rättsosäker granskning av SÄPO, ska stigmatiseras, exkluderas eller bestraffas? Alla ska tydligen ledas genom samma fålla, annars viner moralpiskan. Westerlinds utskällningar liknar härskartekniker, vilket är lika beklagligt som anmärkningsvärt.

Man måste respektera de individer som gör valet av avstå prövning. Sedan måste politiken hantera detta på bästa sätt. Att ”alla” skulle göra detta – avstå – var aldrig vad frågan handlade om. Även om kommunalrådet i Vilhelmina just hakade på, trots vetskapen om hur många som redan säkerhetsprövas i kommunstyrelsen. Partipolitiskt käbbel före kommunens bästa? Kommunala beslut i strid med svensk lagstiftning?

Borde det inte uppröra mer att även stora kommuner i Sverige till mycket nyligen haft endast två tre säkerhetsprövade politiker än att Vilhelmina kommun snart kan ha 20 stycken? Borde inte en ledare istället diskutera det landsomfattande behovet av styrdokument vid kris eller krig?

Att resa frågan om vem som ska leda Vilhelmina kommun vid en kris, är därför mer än att göra en höna av en fjäder. Det finns en fullt fungerande krisledningsnämnd. Som ska hantera kriser, naturkatastrofer eller terroristattacker mot regleringsdammar etc.

Westerlind bör därför be om offentlig ursäkt till Vilhelmina kommuns politiker. Det finns ingen, som uttryckt, att de ”inte vill” ta ansvar. De orden lägger Westerlind i mun på de folkvalda. Om det i Vilhelmina skulle handla om två eller tre personer, av totalt 30 ledamöter/ersättare i kommunstyrelsen, så är det varken svek eller oansvarigt.

Därför att: Politikers personliga, etiska, politiska eller religiösa bevekelsegrunder för att inte vilja ingå i en krigsorganisation, måste respekteras. Samma sak med att avstå från en rättsosäker integritetskränkande granskningsprocess. Mänskliga rättigheter slutar inte att gälla, varken i kris- eller krigstid, inte ens i Sverige.

Eller är det detta Westerlind vill nagga i kanten? Att underblåsa ett övervakningssamhälle där politisk fördold övervakning och granskning blir legio och politiker hamnar i kylan bortom rättssäkerhetsprinciper i en modern demokrati. Där åsiktskontroll och åsiktsförtryck leder mot ett auktoritärt samhälle.

Linda Westerlind beskriver, trots att det solklara i fullmäktige, hela politikerkåren i Vilhelmina som svikare och skambelägger alla, för att en opposition sakligt ifrågasätter och därmed avviker från majoritetens ”rätta” väg, vilken i sig kan vara olaglig. När det för oss politiker snarast handlar om skyldigheten att reglera krisledningsnämnden och kommunstyrelsen som krigsorganisation. Detta är att ta ansvar.

Politiker måste kunna ställning, till om de i praktiken kan delta i en kommunstyrelse som aktiverats till krigsorganisation. Det kräver transparens och förutsägbarhet i uppdraget. Det är också ett ansvar, för både politiker och partier, att nominera de som besitter kompetens och lämplighet. Och de valda måste känna till premisserna. Så har det inte varit och vi har inte nått målet än.

Undertecknad markerade och yrkade att kommunstyrelsen ska tillse att ledamöterna i allmänna utskottet, tillika krisledningsnämnd, ska genomgå säkerhetsprövning. Men att vi alltid måste beakta lagstiftningens krav på frivillighet, i ljuset att Vilhelmina kommun framgent måste ta fram nödvändiga styrdokument och reglementen. Belysande exempel från Sollefteå och Hjo kommun omnämndes.

Vilhelmina kommuns nya utskottsorganisation ställer också till saken. De förtroendevalda som tidigare satt i utbildnings- eller socialnämnden, med sitt politiska kall i dessa hjärtefrågor, har nu blivit en del i kommunstyrelsens alla ansvarsområden. Omfattningen var betydligt större än vad många kanske förväntat sig. Det bör också beaktas och utvärderas.

Vilhelmina kommunfullmäktige beslutade (15/5) med kvalificerad majoritet att gå på kommunstyrelsens förslag om krav på säkerhetsprövning och därtill avslå tilläggsyrkanden som hanterade ledamöter som ej genomfört säkerhetsprövning. Linda Westerlind har då fått precis som hon vill och merparten av kommunstyrelsen är redan under säkerhetsprövning, vad finns det att uppröras över? I sammanhanget måste nämnas att även mitt partis (PA) ledamöter nu genomgår säkerhetsprövning.

Mot bakgrund av debatten och beslut framstår Westerlinds slutsatser som lika kluvna som absurda. Men hon klänger sig fast vid förvrängningarna för att behålla upprördheten, över att de som inte vill genomgå säkerhetsprövning är smitare och svikare, vilka tydligen vill gå den enkla bekväma vägen och slippa ansvar. Samtidigt, smyger sig obehagskänslan in, att Westerlinds utskällningar sker för att tysta avvikande åsikter. Att disciplinera.

Dock, det finns ingen enkel väg alls för någon fritidspolitiker, alla tar sitt ansvar efter egen och bästa förmåga. Men avvägningen måste både politiker och partier ta ansvar för, där förutsägbarhet och tydlighet i uppdrag är fundamentet (vilket Vilhelmina kommun måste förstärka).

För de som arbetar politiskt, del- eller heltidsarvoderat, kan högre krav resas. Men som förtroendevald fritidspolitiker, kan inte ledarskribenter fördöma eller tillskriva enskilda människors val något som beror på slöhet, svek, ansvarslöshet eller ovilja (om inte konkreta exempel ges). Spörsmålet är så mycket större än så.

T.ex. den som haft eller lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSS, kanske helt bör avstå från medverkan i krisledning eller krigsledning, men har full förmåga att deltaga i kommunstyrelsens normala beslutsfattande. Ska någon som har funktionsnedsättning/variation tvingas avstå vardagens politiska deltagande för att moraliserande ledarskribenter skambelägger en ledamots val att välja bort säkerhetsprövning eller deltagande i krigsorganisation?

Vi måste istället tala om inkludering och icke-diskriminering. Där alla kan deltaga i samhällsarbetet och lokalpolitiken efter förmåga och på lika villkor. Den jämställdhetsfrågan borde Westerlind ta på betydligt större allvar.

Debatten kring politikers ansvar, under höjd beredskap och krig, får inte reduceras till person- och åsiktsförföljelse i fredstid. Westerlind gör demokratin en otjänst precis som hon motverkar öppenhet och diskussion, i hur kommuner ska kunna attrahera och locka nya förtroendevalda till det kommunala politiska arbetet.

Ska piskan vina över den som reser adekvata frågor i ett fullmäktige, ska folkvalda politiker rannsakas offentligt i massmedia innan protokollet ens är justerat? Vem vill bli kommunpolitiker i dag, med den hets som återfinns både på ledarsidor och i sociala medier?

I en kommun representerar de folkvalda politikerna sina partier, valda av medborgarna genom valsedlarna genom våra fria val. Partiväsendet är grunden för den representativa demokratin. Det finns inga frågetecken i Vilhelmina kommun kring ledamöters egenintresse eller ansvar i händelse av krishantering och krisledningsnämnd.

Men när frågetecken kring en högst oklar krigsorganisation vid höjd beredskap eller krig, sammanfaller med rättsosäkerheten vid säkerhetsprövning, måste en kommun kunna debattera och utreda tillvägagångssätt och ta fram styrdokument.

Om en ledamot inte kan ta del av säkerhetsklassad information, innebär det inte på något sätt, att man kan dra slutsatsen att personen inte vill ta ansvar i allt övrigt beslutsfattande eller att egenintresse styr. Westerlinds attacker på individer och det politiska kollektivet är rent förtal och bidrar endast till politikerförakt. Finns det någon politiker som går in som förtroendevald för att slippa engagemang och ansvar? Svaret är nej, sett till min erfarenhet av 15 år av politik i Vilhelmina.

Vilhelminapolitikerna har tagit ansvar och kommer ta ansvar. De ideella och personliga uppoffringarna är som regel stora. Att sitta som politiker, i en kommunekonomi som är ständigt underfinansierad, är mer en mardröm än en ynnest. En välfungerande kommun, där vård, skola, omsorg har tillräckliga resurser, är förutsättningen för en fungerande kommun i krisläge, höjd beredskap eller krigstillstånd. Sveriges kommuner och regioner borde ha minst 25-30 miljarder mer än lagt i statsbudgeten, för att ens bibehålla nivån av i dag, detta borde också vara i fokus i beredskapsdebatten.

Avslutningsvis, man kan snarast rikta kritik mot att en kvalificerad majoritet i fullmäktige slog igen dörren och inte vill klargöra hur ansvar och uppdrag bör se ut, genom att inte bifalla återremissens förslag att utarbeta reglementen och riktlinjer för krigsorganisation eller krisledningsnämnd. Detta däremot, är en del av att vara politiker, att ta ansvar för det allmännas bästa, genom adekvata styrdokument.

Som en sista not, det är anmärkningsvärt är att Westerlind aldrig omnämner undertecknad eller den andra förslagsställaren i ärendet Annika Andersson (c). De två fullmäktigeledamöter som yrkade annorlunda, de varken existerar eller tycks sagt något i talarstolen. Westerlinds sätt att osynliggöra de politiker som lade skarpa förslag blir ännu ett exempel på härskarteknik. Vi ska tigas ihjäl.

Westerlind slår in öppna dörrar, förolämpar och skuldbelägger grundlöst hela Vilhelminapolitiken och dess förtroendevalda, samtidigt stöttar hon det sannolikt olagliga i att en kommun tar tvingande beslut gällande kollektiv säkerhetsprövning. Westerlind borde sätta sig in nogsamt i ärendet, i undertecknads specifika yrkanden, därtill läst protokollet, innan hon slänger ur sig plattityder om storsveket på plassn.

Det är så lätt att från åskådarplats beskriva vad en politiker ska vara och hur agera, men det politiska arbetet är inte ett privilegium utan regelmässigt en uppoffring av tid och energi, av sitt liv. Här finns det ingen, som försöker göra det enkelt för sig.

Den som gör det enkelt för sig, är den som inte alls engagerar sig i kommunalt politiskt arbete. Kanske hög tid för Westerlind att bli folkvald, för att se hur verklighetens förtroendevalda arbetar i en kommun. Att bita sig fast i en verklighetsfrånvänd fantasivärld gagnar ingen. Det underblåser bara konflikter, polarisation och politikerförakt.

Folkbladets politiska redaktör Linda Westerlind bör be Vilhelminas politiker om ursäkt!

Tommy Streling, ledamot för (PA) i Vilhelmina kommunfullmäktige

”What we are currently experiencing is the brain death of NATO”, Emmanuel Macron 2019

Av , , Bli först att kommentera 20

”What we are currently experiencing is the brain death of NATO”

Uttalandet kom från Frankrikes president Emmanuel Macron 7 november 2019, då USA:s president Donald Trump beslutat att dra tillbaka amerikanska trupperna från norra Syrien. Ett förräderi mot de kurdiska områdena och dess försvarare, vilka slagits sida vid sida i den USA-ledda koalitionen mot IS/Daesh. Trumps snilledrag öppnade för ett Turkiskt aggressionskrig, det öppnade för olaglig ockupation och destabilisering. Macrons kritik reste också frågetecknet om det fanns ett kollektivt försvar inom NATO när det verkligen gällde. Summeringen var att den nordatlantiska försvarspakten nu led hjärndöden. Organisationen hade slutat att fungera.

Förbundskansler Angela Merkel var upprörd och ansåg att Macron: ”used drastic words – that is not my view of co-operation in NATO”. Kanske var det sanningen hon var mest upprörd över. USA:s tidigare spionage och avlyssning mot enskilda politiker (t.ex. mot Merkel själv), borde däremot lett till djupare insikt. Om det avslöjats tidigare. Att ingen kan lita på USA när USA inte litar på någon. Detta var ett förräderi från USA mot USA:s allierade. USA borde sparkats ut från Europa i alla avseenden.

Precis som Danmarks regering inte avslöjade att Svenska ledande politiker var avlyssnade av signalspanarna NSA (USA) via Danmark. USA gick före både EU och Sverige. Tack Danmark. Var det som NATO-allierad? Norden eller EU göre sig icke besvär. Försvarsminister Peter Hultqvist teg sig igenom skandalen för att inte skada ”relationerna” med USA (när Hultqvist själv förmodligen var en av de avlyssnade p.g.a. socialdemokraternas tidigare cementerade ställningstagande mot NATO). Att inte kunna göra upp med övermakten, visar bara att Sverige förblir en marionett. Varför utvisades inte 10 amerikanska diplomater som markering? När kom den offentliga protesten, var är den offentliga ursäkten från USA?

USA beslöt om återtåg från norra Syrien utan att konsultera NATO. USA konsulterade inte heller EU eller FN. En president i USA kan med ett telefonsamtal till ett visst land, vilket av många ses som en diktatur, ändra ödet för en hel region, för länder, för nationer, för hela folkslag. För hela världen. Det händer om och om igen.

Kurderna tvingas till befrielsekrig. Till motstånd. Under decennier. Mot ett land som förföljer sin egen befolkning och bedriver statsterrorism. Och i Sverige sätter man nu offentligt mer och mer likhetstecken mellan PKK och övriga kurdiska organisationer. En glidande anpassning, för syns skull. När man snarare borde diskutera om terrorstämpeln på PPK borde lyftas. Men Turkiets krav är att Sverige slutar stötta t.ex. syrisk-kurdiska YPG och bryter kontakten helt. Kraven på utlämning av utvalda kurdiskt härstammande och förändring av svensk lagstiftning ter sig lika rättsvidrigt som vansinnigt. Liksom det nytillkomna avgångskravet på den svenske försvarsministern, som för drygt tio år sedan varit på ett jubileum hos en kurdiska förening.

Sedan 2019 och med närmast årliga återkommande attacker mot kurderna i Syrien och Irak, borde Turkiet vara föremål för behandling av FN:s säkerhetsråd och hårda sanktioner. Istället sitter en diktatur som Turkiet och dikterar villkor för att Sverige ska kunna bli medlem i NATO. Var är sanktionspaket nr 2 mot Turkiet? Turkiets absurda krav är en politisk fars alla borde ta avstånd till. Även NATO. Men USA skriver om det till bilaterala förhandlingar för Sverige. Allt har ett pris. Men inte att förglömma, det är USA som markerar vad NATO gör och inte gör. Men inte inte minst, sätter agendan för eventuella sanktionskrav, där länder som Turkiet och Israel kommer undan. Det finns inte så få, som anser att USA och NATO-medlemmar är rena hycklare när situationen i Ukraina kan jämföras med Israel i många avseenden. USA har förmodligen avstått, som en strategi för att behålla Turkiet i en viss närhet, istället för att förlora landet som istället stärker sina band till Ryssland och Kina. Precis som USA vill behålla det täta samarbetet med Israel som bundsförvant, bl.a. i ”kriget” mot Iran.

NATO har ingen exkluderingspolicy, det borde vara det minsta man kan kräva. Utan en sådan, måste Sverige snarast vägra medlemskap. NATO har som krav, att ett land ska vara en demokrati, det borde gälla under medlemskapet också. Sverige borde ställa krav på att de politiska fångarna i Turkiet ska släppas. USA har också riktat kritik och visat världen sin oro för Turkiet, till och med kanaliserat genom medier förbjudna i Turkiet. Sverige borde ställa krav på en fredsprocess och övervakande av gränszonen, där FN ansvarar med målet att buffertzonen kan reduceras/avvecklas. Den sistnämnda diskussionen är anmärkningsvärt frånvarande globalt sett, både offentligt och i FN.

Istället släpper nu Storbritannien vapenexporten till Turkiet och saken diskuteras i svenska massmedia kring uppluckring av praxis. I dagarna hade Storbritannien planerat att utvisa 30 asylsökande kurder till Irak, ett land de själva inte rekommenderar någon att resa till på grund av stora riskerna. Storbritannien var väldigt snabba med att blidka Turkiet för att moderera processen kring Finland och Sverige. Trots att Turkiet utfört nya attacker på mål, även civila, i norra Syrien under april månad. Vilken lojalitet är starkast? Mot internationell rätt  och mänskliga rättigheter eller allianskollegor?

Som medlem i NATO förväntas man nu stödja varandra, stöd som kan gå användning i olagliga krig och folkförföljelse. Det visar vad NATO är för en organisation. Den skapar en internationell tystnadskultur och ett medlöperi. Det olagliga kriget mot Irak 2003 står som fond. Var fanns sanktionerna mot USA och Storbritannien? Konfiskation av miljardärers egendomar? Var fanns omvärldens krav på USA att upphöra med övergreppen i Irak? Islamiska staten/Daesh är helt detta krigs skapelse. Ett IS till och med Turkiet samarbetade med inledningsvis, då fiendens fiende var Turkiets vän. Och Erdogan spelar skickligt, håller både USA och Ryssland nära. När Turkiet borde hållas på en armslängds avstånd från alla. NATO:s integritet urholkas tillika, om medlemsländer ska avtvinga enskilda länder åtgärder och underkastelse, denna bilaterala nyordning hotar NATO i sig, förhandlingar borde ske med NATO som helhet. Turkiet utpressar Sverige med hjälp av hotet om användning av sitt VETO, en vink om hur handlingsförlamat och likriktat NATO kan bli inifrån. Där ett land alltid kan använda hotet om veto, för att antingen hindra beslut eller tillskapa majoritet.

En långsiktig lösning för Kurdistan är mer än viktig. Istället blir dödläget i dag, en strategisk period som möjliggör en ny turkiskt offensiv mot norra Syrien och de kurdiska autonoma områdena. Den förbereds. Kommer någon våga ingripa? Kritisera? Utpressningen från Turkiet håller NATO-medlemmarna nertystade. USA och Ryssland varnar. Inget händer i praktiken. Turkiet fortsätter förbereda för anfall. Det liknar Rysslands tillvägagångssätt inför aggressionen mot Ukraina. Det var, är och blir hjärndött, igen.

En debattör i Frankrike förslog att Frankrike och Macron skulle lägga in sitt veto i NATO, för att hålla Finland och Sverige utanför NATO. För att stabilisera regionen. Bäst vore att även kärnvapnen i Östeuropa tas hem till USA. Det är den bästa lösningen för Europa. Men NATO vill skydda sin östra flank genom expansion, militarisering och kapprustning. Få anser att Georgien och Ukraina någonsin var realistiska för medlemskap. Ändå har det förespeglats. I ett ständigt spel. Öppna dörrar. Varför låter Jens Stoltenberg som en amerikansk ”hök” på 80-talet? Det enda hotet mot Ryssland är NATO:s expansion, och allt alla vill är att NATO ska expandera och upprusta. Väpnade konflikter knackar på dörren direkt. Hjärndött?

Ett citat från NATO:s Jens Stoltenberg när Macron hade klivit utanför den europeiska åsiktskorridoren: ”European allies are stepping up, investing more in defence…The US is increasing investments in Europe with more troops, more exercises. The reality is that we do work together. We have strengthened our collective defence. Any attempt to distance us from North America risks not only weakening the alliance, the transatlantic bond, but also weakening Europe.”

Försvarsutgifterna inom EU överstiger Rysslands kostnader fyrfaldigt. Stoltenbergs analys är lika sann som vilseledande. Det är det återkommande mantrat, det retoriska hotet, om USA överger Europa så blir Europa ”försvagat”. Det intressanta är, EU:s länder har gemensamt mer än tillräcklig militär förmåga. All kapprustning och eskalering i öst, om den försvinner, skulle leda till avspänning och betydande minskade militära behov och utgifter. USA behövs inte, NATO behövs inte. NATO måste skapa djupgående konflikter för att legitimeras.

En före detta minister, en av de sista i det forna Öst-Tyskland, ansåg att Ryssland behöver en ny Gorbatjov. Varför tog man då inte Vladimir Putin på allvar i hans tal i förbundsriksdagen Bundestag 1998? Tyskarna applåderade. Men NATO och EU släppte aldrig in Ryssland på allvar. NATO stängde dörren, började expandera våldsamt österut. Alla sakkunniga i USA var övertygade i slutet av 90-talet, att det leder bara till ett nytt kallt krig och en slutlig konfrontation, krig. Det förutspådde USA för 25 år sedan. Det vet man i dag också. Ukraina offrades. Ryssland visade sig vara en värre monstruös förövare än vi någonsin trott. Ryssland blev en nyttig idiot. I att NATO:s narrativ handlade om att alla länder i öst och NATO nu skulle vara hotade. Det var dock inblandningen från väst, genom militärt stöd till Ukraina, som resulterade i den våldsamma retoriken som inkluderat omnämnandet av kärnvapen. Osäkerheter födde osäkerheter. Alla exploaterar varandra i termer av propaganda. Krig är krig. Men med ett stort observandum, militär scenarioproduktion får inte stå för den säkerhetspolitiska och geopolitiska hotbildskonstruktionen. Hur ofta har svenska regeringen ställt direkta krav och krävt uttalanden från Ryssland? Allt för ofta filtreras frågor och krav bort, när ombud tar hand om saken. Det har förstärkts efter Sveriges värdlandsavtal med NATO 2016.

NATO-expansionen anno 2004 startade en ny epok. USA visste precis var det skulle sluta. Några år senare, Putin på Berlinkonferensen, Ryssland slår in på en annan väg, när NATO militariserar öststaterna. Rysslands svar är en direkt respons på USA:s och NATO:s expansionism. En helt naturlig respons, i termer av ”säkerhetsdilemmat”. Utökade ryska intressesfärer inleddes genom hybridkrig vilket krävde ett mer auktoritärt styre. Avdemokratisering följde, istället för visionen om ett frihandelsområde från Vladivostok till Lissabon. Om USA militärt hållit sig utanför EU och Europa, hade aldrig detta hänt.

Efter 1998, 2004, hanterade EU föga, EU stod vid sidan om, såg NATO träda in i land efter land. Där USA är befälhavaren. Befälhavaren över de Europeiska styrkorna. Sina verktyg.

När Myndigheten för psykologisk beredskap, varnade för påverkan från främmande makt, gjorde man ett allvarligt misstag, då man varnade för en specifik åsikt. Som att USA ytterst låg bakom Ukrainakrisen. Den åsikten skulle associeras med främmande makts påverkan och indirekt skulle sådana åsikter kategoriseras som desinformation och falska. Så har Sverige äntligen fått sitt propaganda- och sanningsministerium. USA:s allvarliga inblandning i Euromaidan-krisen 2013-2014 och det hårdnackade sättet att vägra förhandla om NATO:s expansion och kärnvapen, utlöste en revolution och är likafullt en grundorsak till det befintliga kriget. Oavsett hur groteskt och hjärndött Rysslands krig är (vilket visat sig oräkneliga gånger, när de jämnar Donbas städer med marken och begår krigsförbrytelser tusenfalt). Men det var lika hjärndött av USA att aldrig att ge sig. Halvvägs. Att mötas i remi. USA gick ifrån ”not an inch eastward till ”not an inch westward. Det fanns inga hot i slutet av 90-talet. Det fanns inget behov av NATO, NATO var meningslöst. Borde lösts upp. USA höll på att tappa inflytande i Europa, i rollen som dess evige beskyddare. Blake Fleetwood (New York Times) skrev lakoniskt ”America made Putin who he was after 2007”. Grundat i att Putin och Ryssland nekades medlemskap i NATO och EU. Ryssland sades vara för stort. Inte heller kampen mot terrorismen förenade. Ursäkterna blev många. Löften om stopp för NATO:s östexpansion, bröts om och om igen. The Open door policy, fungerade istället som ett utstuderat passivt vapen vilket pressade Ryssland allt längre in i hörnet. Putin gick till slut i fällan.

Det finns ingen militärt hot mot Sverige, varken tidigare eller nu. Bara om man går med i NATO får man dela på konflikt- och krigsbördan, utifrån NATO:s framtida militära infrastruktur. Det sker ingen mobilisering i närområdet, ingen eskalering kring Östersjön. Försvarsminister Peter Hultqvist säger nu att det är viktigt att se att det finns en hotbild mot Sverige. Han ljuger ju inte fullständigt, med 40 krigsfartyg från NATO i omgivningen och Sverige på väg in i NATO, då skapas en självuppfyllande hotbild. Hultqvist säger att vi ”kan kalla det ett nytt kallt krig”. Detta är den största ”gåvan” Sverige erhåller genom att gå in i kärnvapenalliansen. Hjärndött? Typ.

Orden som följer: ”Vi måste förbereda oss på att leva med ett nytt krig en lång tid”. Hjärndött, för andra gången. Vilket självmål. Vad har riksdagen ställt till med? Det är så här socialdemokraterna mentalt ska överleva sitt beslut att gå in i NATO, att uppfinna hoten och det kalla kriget på nytt. Så urbota korkat. Bara NATO, amerikanska krigsfartyg och offensiva strategiska bombplan kan skapa tillräckliga spänningar. Tack för den militära närvaron. Sveriges befolkning känner sig säkert helt trygga med att 40 måltavlor i NATO rör sig i närområdet. Snarast är känslan, att kriget kan komma närsomhelst, om USA och Storbritannien provocerar, går över gränsen och öppnar dörren till ett verkligt storkrig. NATO:s krig blir Sveriges.

Häromdagen, uttalade president Joe Biden att man skulle försvara Taiwan, om de militärt skulle angripas av Kina. Det var varken ett tvetydigt eller diplomatisk, bara rakt på sak. Vilka avgrundslika komplikationer för NATO, och indirekt EU, detta skulle innebära, vågar man knappt tänka på. Uttalat i ett läge där man behöver ha Kina på rätt sida, i att bana väg för vapenstillestånd och fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, krävs en helt annan ton och samarbete. USA är för mäktigt, USA vet att NATO alltid finns i bakgrunden. Det blir lätt överord och övermod. Med geopolitiska förskjutningar som följd.

Befälhavararen för världens starkaste krigsmakt, agerar likt Putin i Ryssland, genom militära hot och säkerhetspolitiska utfästelser. Irak och Afghanistan, och kriget mot terrorismen, visade att ingen kom undan, var de stämplade än befann sig i världen. Att 11:e september attacken i New York främst var organiserad med saudiska och pakistanska medel, var och är ointressant. Förevändningen att anfalla Afghanistan och förinta Talibanerna behövdes. De sistnämnda var villiga att låta Usama Bin Laden stå rättegång för det inträffade. Men USA ville ha sitt krig. Dubbelt så länge som Sovjetunionen i Afghanistan. 20 år sisådär. Som en USA-ledd allians slutligen förlorade. Hjärndött? Var än USA har intervenerat, eller invaderat, har traditionalism, radikalism och religiös väckelse uppstått och spirat. Iran, Irak, Palestina, Afghanistan…

Det spelar ingen roll om det är en republikansk eller demokratisk president, så är svaret entydigt. Trump talade gärna med Putin och Erdogan och gjorde gärna överenskommelser. Trump kunde tänka sig att USA lämnar NATO och för Biden skulle NATO:s östexpansion drivas intill Ryska gränsen och amerikanska baser och kärnvapen kvarstå i forna östländer. Bara inom NATO och EU, ses denna koloniserande militära praktik varken som aggressiv eller destabiliserande, utan som ett led i en liberal imperialism där världen ska erövras, land för land. Där kärnvapensekten ska hota fram fred och välstånd, genom avskräckning. Utrikesminister James Bakers ord ”Not an inch eastward”, efter kalla krigets slut, var ett löfte USA aldrig höll. USA:s militarisering och exploatering av Rumänien var droppen som fick bägaren att rinna över ett kvartsekel senare. USA gömde sig bakom bilaterala och trilatera avtal som varken NATO eller EU hade insyn i. USA:s egna kärnvapenbaser är helt fristående, som en stat i staten. Det handlar inte om Rumäniens försvar, utan USA:s försvar av ”Europa”. På bekostnad av kapprustning och geopolitisk destabilisering. Igen.

När USA nu säger sig stödja Italiens fredsplan, så aviserar man nästa dag att man ämnar sända avancerat satellitstyrt raket/robotartilleri (HIMARS) till Ukraina, samma sak gör då Storbritannien (M270). Ryssland replikerar att tredje land nu riskerar att dras in i kriget. Då uttalar Sveriges Peter Hultqvists att man tänker leverera Robot 17 till Ukraina och så tar regeringen beslut på detta. Sverige säger sig vara i ett säkerhetspolitiskt vakuum, i en farlig och känslig tid, då sänder regeringen iväg avancerade sjövärnsrobotsystem. Då måste riskerna vara minimala eller snarast obefintliga. I ljuset av ryska hot, måste de ses som 100% tomma hot.

Svenska Försvarets sakkunniga gör bra reklam för Boforsförädlade Hellfire-systemet i kvällstidningarna, att det är ett ypperligt vapen. Att sända vapen i det här ”farliga” läget, borde benämnas för ”hjärndött”. Var har Sverige med konflikten att göra? Det är USA och NATO som helt bär ansvaret och varit parter i målet från början till slut och helt bör ansvara för alla militära stödåtgärder. Alliansfria stater som Sverige och Finland, borde hålla sig helt utanför NATO:s konflikter. Detta är en NATO-konflikt. Associationsavtalet med EU ligger långt tillbaka i historien.

EU var och är en organisation för fred, vilken aldrig borde gett sig in i termer av militärt stöd (vilket man aldrig någonsin gjort tidigare till ett krigförande land). Man drog undan mattan för sig själv som möjlig moderator, förhandlare och fredsmäklare, man gjorde sig till en part, ett proxy-ombud. Det borde vara upp till varje enskilt land (och NATO-medlemmar) att sända militärt stöd. Inte förstärkas av EU som aktör. Det här är ett oerhört misstag. Där EU och NATO smälter samman i samma kropp. EU blir så lätt NATO:s och USA:s verktyg. Denna blinda fläck debatteras inte. Den ligger utanför åsiktskorridoren. Precis som att en mängd sanktioner mot Ryssland kan vara rent kontraproduktiva.

NATO:s f.d. befälhavare Philip Breedlove gav följande omdöme i en intervju i New York Times: ”In the West when we deal with Putin, it’s almost always completely in sanctions—sanctions, additional sanctions, wider sanctions, special sanctions, extra special sanctions, magnificent, incredible sanctions… Sanctions have hurt Russia. They’ve hurt the Russian people. They’ve hurt the Russian economy, but they have never changed Mr. Putin’s actions… We’re going to have to do more than sanctions to change Mr. Putin’s behavior… What Mr. Putin responds to is force.”

Det var och är Rysslands inkomster som måste begränsas, gas, olja och mineraler. Kan allierade inte kriga direkt, eller stödja tillräckligt genom vapensystem, då är kraften den riktigt skadliga, genom att strypa inkomsterna från olja och gas, vilka omspänner 1 miljard dollar dagligen. Inte stigmatisera och straffa alla ryska medborgares som medskyldiga, med följden av ett utbrett rysshat och en ren kulturfientlighet. Sanktionerna har främst drabbat de fattiga och medellösa i Ryssland. I Ryssland har man parallellt sett ett ökat stöd för Putin och den ”militära specialoperationen”, bekräftat av oberoende opinionsinstitut. Att konfiskera egendom, utan att brottsmisstanke finns, strider mot internationell rätt. När USA föreslår att sälja sådana privata tillgångar och återföra till Ukraina, beter man sig som en kommunistisk diktatur eller tjuv. Oligarker har ingen makt över Putin eller hans inre cirkel. Ryssar generellt och oligarker har låsts in i Rysslands brutala struktur, istället för att kunna vara goda krafter för påverkan och opinionsbildning både inifrån och utifrån. Många av de hundratusentals ryssar som flytt landet, måste återvända då de inte kan överleva ekonomiskt utomlands, avskurna från alla betalningssystem. Opposition, kan i dag bara verka utomlands, mot Rysslands politik. Och det är dödstyst. Folkets missnöje stärker Kreml.

Många har varnat för att den globala ekonomiska recessionen, bristen på livsmedel vilken allvarligt hotar både världsekonomin, folkhälsan och därmed miljontals liv. Istället hör vi premiärministrar som Kaja Kallas att EU-länder inte ska tala med Putin utan låta kriget fortsätta så Ukraina kan slå björnen. Kaja Kallas, som anser det vara farligare att vika sig för Ryssland och Putin än att provocera Putin. Tänk om Kaja Kallas kunde säga detsamma om Turkiet och president Erdogan. Men det samarbetet fungerar ju så bra inom NATO, enligt Kallas. Det är skillnad på diktator och diktator. Poängen är, man får aldrig ge upp diplomatin. Inget annat än diplomati och förhandlingar, kan leda till vapenvila och ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina. Och det behövs nu! I dagsläget är det bara Emmanuel Macron som aldrig stänger dörren.

Rysslands krig mot Ukraina har handlat om NATO:s expansion i östländer och om hur USA har militariserat dessa länder med amerikanska trupper och kärnvapen. Kärnan är hur USA använder NATO och EU-länder för sitt eget kärnvapenförsvar, inte för att skydda Europa. Vilket i sig EU och Europa klarar själva med lätthet. Om man tillåter sig att tro att PESCO och Lissabonfördragets artikel 42:6 och 42:7 gäller. I dagsläget verkar det som både NATO-länder och EU-kommissionen tiger ihjäl både försvarsorganisationen och tankar om ett gemensamt organiserat försvar (inte en EU-armé). Danmarks folkomröstning häromdagen försvann som en notis till skuggorna. EU behöver inte längre NATO, NATO är meningslöst.

NATO försvarar sin existens till varje pris och uppmålar hot efter hot. Man närmast söker konfrontation. Jens Stoltenbergs: ”ju mindre NATO Ryssland vill ha, desto mer får de”, är egentligen krigshetsarens ord. NATO har aldrig förhandlat, aldrig varit diplomatiska, aldrig vikt sig, aldrig mötts halvvägs, aldrig lyssnat på Ryssland under snart 30 år. NATO företräder en militärallians som är meningslös utan fiender. USA har haft en subtil strategi, genom NATO, att erövra militär kontroll över landområden genom att sälja säkerhetsgarantier, alltid på bekostnad av förlorad stabilitet och höjd konfliktnivå.

Hultqvists erkännande, om den nya ”hotbilden” och ett ”nytt kallt krig”, om ett långt krig, bekräftar bara vad många visste, äntligen tar vi steget in i en nykonstruerad verklighet bortom Sveriges alliansfrihet, rakt in i en undergångssekt. Hjärndött men nödvändigt, majoriteten bestämmer. Men efter vad som hänt, efter vad NATO i allmänhet och Turkiet i synnerhet visat sig kapabla till, vore en grundlig utredning och debatt välkommen, med en efterföljande folkomröstning. Kan riksdagens partier tillstå, att detta med NATO, är en ödesfråga där Sverige ska frånhända sig en del av sin suveränitet och politiska internationella självständighet?

I konstitutionsutskottet kritiseras justitieminister Johansson för sitt värv. Statsministern hotar med hela regeringens avgång om ett misstroendevotum i riksdagen fäller Morgan Johansson. Ett misstroendevotum sker när riksdagen så beslutar och så är påkallat. Politik och demokrati, är inget som kan skjutas upp. Efter åtta år i minoritetsregering och ett nödtvunget december- och januariavtal, borde socialdemokraterna inse att man alltid måste ta ansvar. Det är inte att hota med regeringsavgång, i de tider man påstår vara farlig och osäkra. Ska vi då dra slutsatsen att det inte är några farliga eller osäkra tider? Kanske inte i Östersjöområdet överhuvudtaget, men inrikes fortsätter avrättningar och våldsbrott som aldrig förr. Som vore det ett inbördeskrig mellan falanger.

Häromdagen skulle polisen göra ingripanden mot misstänkta gängkriminella i Trollhättan. Som på beställning följde ett antal mordbränder ögonblickligen. Det var samlade aktioner, det var terrorhandlingar, som direkt motreaktion och hämnd på de rättsvårdande myndigheternas arbete. Ett står klart, svenskt brottsförebyggande arbete, rättsväsendets och kriminalvårdens arbete, har i väldigt många avseenden misslyckats. Det är närmast ett krig som pågår, inom Sveriges gränser.

Det är ändå förvånande, att Magdalena Andersson sätter hela regeringen på spel, i denna situation. Som för att magistrera oppositionen (vilken nästan har en majoritet, på en röst när) till undergivenhet och passivitet, givet just situationen. Politiken och ansvarsutkrävande måste dock ha sin gång. Precis som försvarsminister Peter Hultqvist kommer kallas till KU för sina återkommande äventyr av självvådlighet, bristande ekonomistyrning och miljardrullning i försvaret utan kontroll eller offentlig finansiering. Efter hans alla tidigare turer och kritik i KU, borde Hultqvists avgång vara det mest naturliga i dagsläget.

Någonstans får jag känslan, att förhandlingarna med Turkiet aldrig blir förhandlingar, då det är ren och skär utpressning, omöjligt för regeringen att tillmötesgå. Någonstans får jag känslan, att fler ministrar står på tur att fällas för misstroende och att socialdemokraterna varken vill lyda Turkiet eller misslyckas i arbetet med NATO-ansökan. Magdalena Andersson och regeringen befinner sig i ett s.k. moment 22, där ingen politisk lösning finns i sikte. Att regeringen avgår, är definitivt en möjlig strategi. Vilken man delvis hamnade i, för att (s) till varje pris skulle undkomma att NATO-frågan skulle bli en valfråga, vilken man istället förseglade före valet. Inte på grund av en konkret hotbild, utan den säkerhetspolitiskt förändrade situationen. Sett till bakslagen, borde man vara ödmjuk, en folkomröstning i NATO-frågan är inte längre orimligt. Men att hela regeringen avgår, kan inte i situationen ses som ansvarstagande. Under det halvår som gått, under de tre månader som passerat, visar det sig att politiskt spel och maktinnehav, ofta tycks överordnat politikens innehåll. Men jag bedömer det inte som hjärndött, bara en slags allvarlig inflammation i politikens ryggrad.

Historiens slut – nu bombar Turkiet Kurdistan – igen!

Av , , 2 kommentarer 11

Historiens slut – den nordatlantiska försvarspakten NATO genom kaklet

eller

Nu bombar Turkiet Kurdistan – igen!

Francis Fukuyama skrev The End of History and the Last Man. I boken argumenteras att historien bringats framåt av konkurrerande samhällssystem och ideologier, att kampen var över i och med Sovjetunionens upplösning och det Kalla krigets slut. Att inga alternativa samhällsmodeller utmanar den marknadsekonomiska liberala demokratin. Året var 1992.

Sett i backspegeln, verkar kolonialismen och imperialismen aldrig lämnat huvudspåret, det var lika oskiljaktigt då som nu. Rentav grunden för kapitalismens överlevnad. Och slutseger. Mitt i denna globala kamp om det ekonomiska herraväldet, vissa geografiska områden alltid i linjalstreckens och krigsslutens skärningslinjer. Kurdistan är ett område med mångtusenårig historia, dess folk, ständigt i fokus för förföljelse och förintelse. Århundrade in, århundrade ut. En viss men kort respit när det ottomanska riket föll samman efter första världskriget. Det är ingen folkspillra med mer än uppskattningsvis 35 miljoner. Främst i Turkiet, i Iran, i Irak, i Syrien. Men många miljoner kurder har också tvingats på flykt och till exil.

Kampen för ett erkännande av Kurdistan, med viss eller full autonomi, men framför allt rättigheten att existera i sitt språk, sin kultur, i politisk frihet, i sin värld, har drivit flera rörelser historiskt. Kemal Atatürks sekularism och landreformer resulterade i kurdiska uppror som besvarades med förtryck och i värsta fall folkmord (som i fallet med massakern i Dersim 1938). Långt senare bildades det kurdiska arbetarpartier PKK 1978. I kampen mot ett repressivt Turkiet, tog sig också frihetskampen emellanåt terrorns uttryck. Det asymmetriska våldet som metod och vapen, vilken i flera avseenden speglade sig i palestiniernas kamp för ett land att återvända till. Här ett gemensamt land, över alla kolonialt dragna gränser, att leva i. Centralmakten i Turkiet har gungat, precis som motståndet.

Befrielserörelser skulle kallats för vad de är, men efter den 11 september 2001 har terrorstämpling blivit ett utstuderat redskap att kontrollera och legitimt attackera rörelser och nätverk. USA:s drönarkrig har gett tusentals oskyldiga och civila dödsoffer sin sanning, sin död, och framvisat statsterrorismens ansikte. När USA ska utredas för krigsförbrytelser ska den internationella brottsdomstolen ICC blockeras, tjänstemän sanktioneras, straffas. Det är som det inte längre finns några folk eller nationer kvar att befria. Bara vettvillingar som inte kan respektera stormakternas feta röda penndrag över världskartan.

I bakhuvudet kan man aldrig frigöra sig från det Armeniska folkmordet där en miljon Armenier dödades i det ottomanska riket (vid tiden för det första världskriget), en miljon deporterades där en bråkdel överlevde. Antropologer har beskrivit skeendet som Ethnocide – förintelser av kulturer. Vissa länder har förbjudit förnekelse av det armeniska folkmordet. Socialdemokraterna har drivit frågan i opposition men vägrar erkänna händelserna i regeringsställning. Margot Wallström vacklade och Ann Linde erkänner fortfarande (2021) inte folkmordet. Det finns t.o.m. ett antal dokumenterade svenska ögonvittnesskildring från den tiden, där och då. Ann Lindes omskrivning av folkmord till massövergrepp är att skönmåla en organiserad förintelse. Var Nazi-Tysklands folkmord och utrotning bara ”massövergrepp”? Den turk-armeniske journalisten Hrant Dink mördades med tre skott i nacken 2007 på öppen gata i Istanbul, han hade offentligt förolämpat Turkiet genom att skriva om folkmordet.

I Sverige lyfte ett antal socialdemokrater den kurdiska frågan år 2003 i en motion, när mänskliga rättigheter åter kom i fokus i riksdagen. Motionen var ett tillägg till utrikesutskottets betänkande 2003/2004 UU9. När man läser yttranden, motioner och reservationer, från alla svenska partier känns engagemanget och viljan, som det en gång alltid var i Sverige. Oavsett moderater eller miljöpartister. En drivenhet och en tydlig nationell inriktning av utrikespolitiken. Den kurdiska frågan och Turkiet var högst närvarande. Men inte med ett ord nämns USA, om dödstraffet, den strukturella rasismen och diskrimineringen, om avrättningar (polisvåld, kriget mot terrorismen), om kriget i Afghanistan, om folket i Afghanistan. Utskottet visar i betänkandet en ”förståelse” för fånglägret Guantanamo på Kuba, utskottet understryker aldrig Genévekonventionens räckvidd. USA ges en specialstatus som orörbar (untouchable). När nu Turkiet sätter press på Finland och Sverige, verkar samma sak upprepa sig. Inte kritisera den militära broderskapsrörelsen. När det egentligen främst handlar om USA där NATO-aspiranterna blir brickor i spelet. För kurdernas framtid och säkerhet. Eller makten och medlen att fortsätta sitt krig mot dem.

Vad har då hänt på snart 20 år? Beaktat ett land, Turkiet, med militärkupper 1960, 1971 och 1980. Med ”kuppförsöket” 2016 tog Turkiets kräftgång i demokratiutveckling och mänskliga rättigheter en ny vändning. Det är omdebatterat än i dag, om det var iscensatt som en kontrollerad kupp som bäddade för en omfattande utrensning av regeringskritiker och oppositionspartier. Där närmast allting som associeras till kritik mot Erdogan, representerar omstörtande verksamhet eller terrorism. Där kurdiska partier och rörelser jämställs med terroriststämplade PKK, för att de är kurder och inget annat.  Efter 2016 försämrades samhällsklimatet globalt för turkar och kurder i diasporan. Nu jagades även Gülenanhängare, angiveri och förföljelse förekom i många Europeiska länder och världen runt.

När Danmarks säkerhetstjänst 2017 stoppade mordförsök på tre personer, framvisades att Turkiet planerade politiskt motiverade mord på oppositionella. Det är statsterrorism på annat lands territorium. Den turkiska nationella underrättelsetjänsten MIT var inblandad. I april 2018 meddelade Turkiets vice premiärminister Bekir Bozdag till kanalen CNRHABER att: ”Hittills har MIT paketerat 80 FETÖ-medlemmar från 18 olika länder och tagit dem till Turkiet”. Det har avslöjats att liknande likvideringar planerades i Tyskland (riktat mot kurder). Kritiska kurder/turkar har utsatts för skjutningar och misshandel, där kriminella gäng är ombud. Bozdags skrädde inte orden i intervjun: ”Vår underrättelsetjänst, våra säkerhetsstyrkor, den turkiska staten och vår regering förföljer dem – var i världen de än är”. Ordalydelsen är ett nationellt löfte om global förföljelse. Vad ansåg Sveriges regering om detta? Vad Turkiet sysslar med är något som kan benämnas som statsterrorism.

Niklas Orrenius granskning i DN 2017 visade hur Turkiets regim kartlägger oliktänkande i Sverige. Med exempel på hur nio svenska moskéer har imamer utsända och betalda av turkiska staten, där uppdraget inkluderade att rapportera regimkritiker. När flyktingspionage, påtryckningsinsatser och förföljelse förekommer i stor omfattningen även i Sverige, så är frågan befogad, kan turkar/kurder här känna sig skyddade? Kan man garantera att ingen utlämnas? Oron och farhågorna var och är stora, många kritiska interpellationer har ställts i riksdagen med ljumma och svävande svar. När vänsterns Nooshi Dadgostar nyligen i debatt med Ann Linde efterfrågade tydlighet för de kurder som bor i Sverige, avfärdade utrikesminister Linde farhågorna som ”desinformation”.

Desinformation betyder avsiktligt falsk eller felaktig information för att påverka en målgrupp. Det är en allvarlig anklagelse men i det här fallet avfärdande retorik från utrikesministern för att slippa frågan. Det är lika billigt som oansvarigt att leda in ämnet på arguments ”falska” ursprung snarare än att debattera sakfrågan. Och fortfarande finns ingen rättssäkerhet i säkerhetspolisens bedömningar för utvisning, de är hemligstämplade och kan inte granskas. Sett till historien efter 2016 borde det vara högst troligt, att Turkiet i dagsläget ökar sitt påverkans- och underrättelsearbete, när Turkiet nu offentligt krävt att Sverige ska utlämna 21 personer som anses vara terroristkopplade.

Hur skulle den svenska regeringen i dag hantera kravet att lyfta terrorstämpeln på PKK? Det är i mångt USA och Turkiet som utövat hårda påtryckningar för att få PKK på EU:s terrorlista. Frågan är rykande aktuell, då Turkiets utrikesminister anser (13/5 -22) att USA:s beslut att nu lätta på sanktionerna för ”YPG/PKK-hållna syriska territorier” är ett försök att legitimera terroristgrupper. Men retoriken går inte ta miste på. Bokstavsleken förvirrar, Turkiet skriver just YPG/PKK när man talar om nordöstra Syrien som är kurdiskstyrda, där man bör benämna styrkor som Syrisk-Kurdiska.

Det var USA:s Victoria ”Fuck the EU!” Nuland, som i Marrakech (11/5 -22) introducerade planen för en ekonomisk revitalisering: “The United States intends in the next few days to issue a general license to facilitate private economic investment activity in non-regime held areas liberated from ISIS in Syria,” Man ska inte vara alltför elak mot Victoria Nuland, eller USA, vad USA nu gör är en betydelsefull insats för att skapa utveckling, tillväxt och stabilitet. Som ett led i att motverka att IS/Daesh får en grogrund i de ofta fattiga och besvärliga levnadsförhållandena. Det handlade om en generell licens som befriar företag från amerikanska sanktioner och restriktioner. Det är detta Turkiet reagerade så starkt över. Som om USA stöttade PKK.

Parallellt frågar man sig varför inte EU eller världssamfundet FN reagerarTurkiets militära operationer i kurdiskstyrda områden (Syrien och Irak), vilka tog fart i mitten av april (2022). Det började med flygangrepp på ”misstänkta” PKK-lokaler. Så låter definitionen från turkiskt håll, beträffande de attackerade är nyhetsartiklar och pressmeddelanden tydliga, det handlar HPG (Peoples Defense Forces).  Men Turkiet besköt även städer som Kobani med artilleri där bostadsområden träffades. Det är ren terrorbombning och strider mot internationell rätt och kan även betraktas som krigsförbrytelser. Man gör det när övriga världen har blickarna riktade på Ukraina. Turkiska drönare anföll den USA-stödda milisstyrkan i Kobani och dödade befäl och två kvinnliga soldater i YPJ. Den organisation som är i koalition med USA i kriget mot IS/Daesh. Dagar senare attackerade turkiska Bayraktar-drönare säkerhetsstyrkornas faciliteter. Det är inte PKK, men Turkiets politiska ledning associerar närmast allt kurdiskt med den organisation som är terrorstämplad.

”These attacks carried out by the Turkish state do not take place in the areas of contact and confrontation on the fronts, but directly target society,” including urban centers, Peoples’ Protection Units (YPG) spokesperson Nuri Mahmoud…”The attacks occur as we strive to abide by the ceasefire agreement reached in October 2019.”

Turkiet har nu brutit avtalet om vapenvilan och gör spjutspetsattacker in i både Syrien och Irak. Det är förklarligt att det blir motreaktioner. En eskalering självklart Turkiet utnyttjar, då man inrikes har ett stort missnöje med levnadsförhållandena och den politiska situationen. I takt med ökad repression mot opposition (framför allt Gülenrörelsen) och kurder, är det närmast självklart att kurdiska rörelser svarar. Politiska protester vid Turkiska ambassader ser Turkiet som terrorattentat sprungna ur PKK. När attacker sker i Turkiet, vilka de facto är terrordåd, spelar det ingen roll om det är Turkiska revolutionära kommunistpartiet (DKP) eller Marxist-Leninistiska kommunistpartiet (MKLP) som misstänks, så läggs fokus och ansvar på PKK, förespeglande att PKK en huvudorganisation som ger order till ”sina” underorganisationer. Men mönstret är tydligt, dödar Turkiet 20 personer i syriska eller irakiska Kurdistan, sker något riktat tillbaka som direkt respons på turkiets militära attacker i Kurdistan. Det är en våldspiral som sedan används av Turkiet som exempel på terror. Där Turkiet slår först och förväntar sig motreaktion. Den turkiska offensiven i irakiska/syriska Kurdistan i april var övertydlig, det handlade inte bara om dussintals attacker, utan att vinna terräng med marktrupper. Det är tydlig förändring i agendan dessutom en kränkning av internationell lag. Turkiska provokationer, militära attacker och tusentals politiska övergrepp fortsätter, år efter år. Motreaktioner följer, annat vore märkligt. Ett befrielsekrig för kurderna, i Turkiet kategoriseras allt motstånd som terrorism.

Så här håller det på. Omskrivningar, tillskrivningar och projektioner. I alla massmedier, i sociala medier, twitter och instagram, där matas ”sanningen” om PKK ut. Vilket ske ge argument och legitimitet att fortsätta kriget mot kurderna, på hemmaplan och i Irak och Syrien. Från USA och Ryssland, som är garanter för vapenstilleståndsavtalet från 2019, är det anmärkningsvärt tyst. Ryssland har fullt upp med sitt eget katastrofala aggressionskrig, men USA borde haft tid att yttra sig. Men väljer att inte göra det.

Är Turkiet verkligen ett land som Sverige vill och ska solidariskt försvara i enlighet med NATO:s artikel 5? Kollektivt försvar innebär att en attack på en allierad, är att betrakta som en attack på alla allierade. Attacker mot Turkiet från Kurdiska styrkor måste alltså Sverige bekämpa om detta begärs? Förstår verkligen svenska politiker, massmedia och medborgare de långtgående implikationerna med detta?

NATO, Article 5

“The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognized by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”

Beaktat kraven och innebörden i artikel 5, är i egentlig mening Turkiets krav på utlämnande av terrormisstänkta, terrorkopplade eller personer kopplade till kurdiska organisationer, helt förståeligt. Oavsett hur absurt och vansinnigt det än låter. Men det är Sveriges nya verklighet. All kurdisk militär verksamhet utgör för Turkiet ett existentiellt hot, vilket de allierade i NATO är förpliktade att bistå hjälp till (om det efterfrågas). Det handlar inte om längre om vilka krav Turkiet ställer, utan vad NATO är för en försvarsorganisation och vilka principerna är. Som det ser ut, kan Sverige tvingas lämna delar av sin fastlagda utrikespolitik. Inte bara i ansökningsprocessen, utan även som medlem i NATO, där handlingsfriheten kommer beskäras. Men Sverige kommer även få svårigheter att arbeta för internationellt stöd till de kurdiskt självstyrande områdena i Syrien och Irak. Ser inte Sveriges regering och riksdag, redan i dag, att vissa utrikespolitiska vägar är helt oförenliga med NATO:s principer??

Man bör också också passa på att fundera över hur övriga NATO-länder, till följd av Turkiets medlemskap, mildrar eller frånvarar med kritik mot Turkiet gällande den kurdiska frågan. En slags kollektiv oavsiktlig broms. Eller än värre, låsta dörrar som öppnas för husfridens skull. Turkiet belades av många länder med importförbud av vapen, p.g.a angreppen i norra Syrien 2019. Nu har Turkiet återupptagit militära attacker i kurdiska områden i Syrien, och just då, i denna kris då Turkiet kräver så mycket av Sverige och Finland, då lättar Storbritannien på exportrestriktionerna för vapen, man lättar på dem helt. Det är en eftergift för att Turkiet ska sänka ribban för Sverige. Det är så NATO fungerar. Nu överväger Canada att följa britternas exempel. På så vis kan Turkiets arsenal utökas i kampen mot ”terrorismen” utanför sina egna gränser. När Turkiet har återfallit i militära utomterritoriella operationer borde snarast embargon kvarstå eller låsas hårdare. Istället ser vi motsatsen. När och om, Sverige släpps in NATO, blir det spännande att se vilken flygplanslösning USA kommer erbjuda Turkiet som belöning. Hela utpressningsprocessen med att ”säga nej till Sverige” ser ut att ha minskat stödet för de kurdiska områdena och stärkt Turkiets ställning och möjligheter.

Nordöstra Syrien har haft ett autonomt självstyre där det kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) har styrt. Att partier och kurder har eller haft kopplingar till PKK är socialt och geografiskt förklarligt. Kopplingar som i realiteten ofta är att betrakta som sociala nätverk. Det var PYD:s milis Folkets försvarsenheter YPG som utgjorde lejonparten av de styrkor som varit USA:s allierade i kriget mot IS/Daesh. PYD och YPG betraktas som hjältar. Bara Turkiet betraktar PYD och YPG som terrorister. Allt med koppling till dem, ses som terrorister, många av dem, är personer som Turkiet vill att många länder ska utlämnas från. Sättet att behandla kurder är närmast rasistiskt. Och nu plötsligt vill Turkiet att även YPG ska terrorist-klassas. Ännu en brandfackla och förhandlingsbricka har kastats in. Men det är inte förhandlingar på något vis, mellan två jämbördiga parter, utan bara utpressning från Turkiets sida.

Turkiet hade två uttalade mål med militäroffensiven in i nordöstra Syrien (2019), dels att krossa det kurdiska självstyret (som betraktas som ett hot mot Turkiets nationella integritet), dels att etablera en säkerhetszon 3 mil in på den syriska sidan längs med den syriska gränsen. Området som i egentlig mening var kurdiskt ska reserveras för miljontals syriska flyktingar som befinner sig i Turkiet, vilka man vill ska återvända ”hem”. Offensiven var tänkt att lugna hemmaopinion och kritiker och skapa en etnisk rensad buffertzon befolkad med syrier.

Det började med flygattacker och bombningar den 6 oktober 2019, där 300000 människor flydde (Turkiet opererade tillsammans med syriska styrkor SNA). Offensiven åtta dagar, hotet från Turkiet var en invasion av nordvästra Syrien, förhandlingar följde, så skrev Turkiet, Ryssland och USA ett eldupphöravtal och hundratals kvadratmil lades under turkisk ockupation. Förenta nationerna (FN) är tusentals mil bort. Tysta. Om fredsbevarande styrkor borde vara någonstans, är det här. Men FN:s säkerhetsråd göre sig icke besvär.

Allt skapade en osannolik vändning där kurderna i nordöst tvingades till samarbete med Assadregimen, vilken kan/kunde ta tillbaka områden utan krig mot kurderna. Ryssland uppskattade det säkert också. Det var Ryssland som gick in militärt i Syrien 2015 för att rädda Assad, som var på väg att falla. USA var djupt imponerade av kurderna och man lovade att aldrig överge dem (11-12 tusen frihetskämpar fick sätta livet till i kampen mot IS). Men det räckte med ett telefonsamtal, mellan Erdogan och Trump, så var det löftet brutet. Initialt var det USA som hade inlett ett samarbete med de kurdisk-arabiska Syriska demokratiska styrkorna SDF, där större delen av soldaterna kom från den kurdiska YPG-milisen. En amerikansk presidents ord och 180 grader i kompassen. Förrådda av Trump. Ett exempel blev Rojava. Där världen vänder. Precis som när Donald Trump ville ha mandat från kongressen att själv kunna starta ett krig med Iran. Hur skulle alla NATO-länder dragits med och in då?

Vad en ny republikansk president med trumpistiska tendenser kan åstadkomma, kan man bara spekulera i. Den som minns, minns hur NATO-möten kunde vara en ren pina för medlemsländerna, vad skulle Trump göra i dag, vad skulle han blockera i morgon? Det var i juli 2018 som det stormade en del. Men inga hot att USA skulle lämna NATO, uppgav NATO-källor till Reuters. På frågan om USA kan lämna NATO utan att godkännande från kongressen svarade Donald Trump: Det kan jag nog göra, men det behövs inte. Framtiden är oviss, när innevarande mandatperiod för president Joe Biden är över.

Klockan tickar. Det är nu Turkiet sätter ultimatum på Sverige och Finland, när det egentligen handlar om USA:s stöd till de kurdiska styrkorna i Syrien. Samt att PKK:s terrorstämpel huggs i sten. NATO-medlemskapen är handelsvaror.

Uppenbart är att Turkiet vill att sanktioner ska bestå mot de kurdiskt styrda områdena, att PPK fortsatt vara terrorist-kategoriserat (när de egentligen borde tas upp för diskussion om avskrivning), samt att vapenembargon lyfts, både från USA och Sverige. Turkiet vill även att man upphäver sanktionerna för innehavet av de rysktillverkade S-400 anti-missil-system. Men inte minst att Turkiet får del i stridsflygplansprogrammet F-35. Det sistnämnda har dock helt kommit på skam, inte ens F-16 verkar komma på fråga. Eller modernisering/uppgradering av befintlig flygplansflotta. För Biden-administrationens försök att ta ett beslut, vilket i viss mån kunde blidka Turkiet, godkändes plötsligt inte av den amerikanska kongressen. Turkiets inbetalade 1,4 miljarder dollar för flygplansprojektet verkar frysa inne till deras stora frustration. Erdogan är nog förbannad på riktigt nu.

När den grekiske premiärministern talade inför den amerikanska kongressen, vittnade han om de tilltagande turkiska kränkningarna av grekiskt luftrum och territorialvatten, då sjönk motivationen ytterligare i kongressen.

Vi kommer inte att acceptera öppet aggressiva handlingar som kränker vår själv­ständighet och våra territoriella rättigheter”, deklarerade han och krävde att Turkiets flygningar över grekiska öar omedelbart måste upphöra”… ”Det sista Nato behöver i ett läge där vårt fokus ligger på att mota den ryska aggressio­nen är ytterligare en källa till instabilitet på Natos sydöstra flank.” (SvD 18/5 -22)

Ordförande för senatens utrikeskommuniké Bob Mendendez uttalade senare, att Turkiet har den hel del att förklara. Bidens möte med Greklands premiärminister, samt tecken på att istället Grekland ser ut att få F-35 flygplan i sin flotta och dessutom överta uppgiften som komponenttillverkare, torde sticka i ögonen på president Erdogan och Turkiet. Om Turkiet inte får något av sina krav tillgodosedda efter dessa utspel, ökar definitivt inte sannolikheten för ett ja till svenskt NATO-medlemskap.

Hur ser då den svenska regeringen på att Turkiet brutit mot vapenstilleståndsavtalet från 2019 och riktat attacker mot inte bara militära mål (bortom för den ”olagliga” 30 km breda ockupationsremsan) utan medvetet även beskjutit granater mot civil kurdisk befolkning i norra Syrien och Irak? Räderna riktas mot all kurdisk verksamhet, men alltid med argumentet att det är PKK. PKK är kurder, kurder är terrorister. Ett evigt mantra, en evig lögn. Hur kan Europeiska Unionen och Förenta Nationerna bara titta på? För att det är USA och Ryssland som sitter i säkerhetsrådet?

Hur ser den svenska regeringen på förföljelsen av politisk oliktänkande, pro-kurdiska tidningar och politiker återkommande terrorstämplade och terrormisstänkta. Sedan 2016 har 77000 personer arresterats för påstådd inblandning i kuppförsöket (som sagt, vilket ingen än i dag vet ursprunget till).

Ytterligare inskränkningar i mänskliga rättigheter är vid handen, förbud mot HBTQ manifestationer och aktivt fördömande mot dessa från politiska företrädare.

Förbud mot att fotografera eller filma myndighetsutövare/tjänstemän. 2-5 års fängelse för spridande av ”desinformation” i massmedia.

Covid-19 har använts som alibi att förbjuda demonstrationer och politiska manifestationer.

Man kan rada upp exempel efter exempel, på tortyr och polisbrutalitet, på mord av politiker och inkapacitering av journalister (200 har åtalats och fängslats), författare och oppositionspolitiker. Politiska fångar i mängder, med andra ord.

Tillbakagången var rent bedrövlig när Turkiet som första land (2021) lämnar Europarådets konvention om förebyggande av våld mot kvinnor och inomrelationellt våld (Istanbul-konventionen).

På punkt efter punkt, ser vi en tilltagande repression, inskränkningar i mänskliga rättigheter och en demokrati som är på fallrepet. En partigräns på 10% hindrar effektivt små eller nybildade partier att få inflytande. När partier väl når över 10%-spärren riskerar de att förbjudas och ledarna interneras utan rättegång. Sedan 2016 har det bara gått utför.

En interpellation från riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (nov 2021) till utrikesminister Ann Linde berörde situationen för partiet HDP där tusentals politiker och medlemmar satts i fängelse utan rättegång och belyste svårigheterna för många utsatta fattiga kurder när kurdiska områden beläggs med undantagstillstånd.

Hemma i konungariket Sverige står statsminister Magdalena Andersson och håller tal till nationen via television och internet:

”Sverige ser också framåt emot att samarbeta med Turkiet inom NATO och det samarbetet kan ju bli ett nytt och viktigt element i vår bilaterala relation”.

Man kan fråga sig varför Sverige ska ha mer samröre med Turkiet bilateralt. Är det en återupptagen vapenförsäljning som avses? Varför ska vi ett uns mer än nödvändigt att göra med Turkiet, än vad NATO innebär? Den dagen ett nytt ledarskap kommer i dagen, kan frågan seriöst diskuteras. Det är inte så få statsvetare, journalister, författare, politiker och analytiker som tydligt ser tecken på autokrati och fascistiska tendenser (Utrikespolitiska Institutet gör sådana slutsatsen också), detta faktum har påtalats tydligt alltsedan 2017-2018, där sedan exempel på exempel förs till listan, år efter år.

Det är verkligen politisk teater från Sveriges regering och jag är övertygad att Olof Palme i hjärtat skulle uppleva att nu har Sverige nått historiens slut. Att arbeta med avspänning och demilitarisering i en kärnvapenallians, är en ny ofantlig utmaning tillsammans med ett land som är krig med delar av sin egen förtryckta befolkning. Ett land, Turkiet, som fortsätter bomba ett folk, i ett landområde benämnt Kurdistan.

Det är när kritiken nu växer mot Turkiet som plötsligt vissa massmedier i Sverige börjar angripa kritikerna mer än Turkiet själva. Aftonbladet, med närmare 3-4 miljoner läsare på nätet, har oförhappandes blivit socialdemokraternas partiorgan och denna nya megafon levererar i parti och minut, allt för att slå ner kritik och omintetgöra den samhällsfarliga splittringen som vanligtvis kallas åsiktsfrihet och fri opinionsbildning.

Det är farlig tid, uttalar statsministern, under ansökningstiden. Dessvärre rent nonsens, det finns inget militärt hot mot Sverige och kommer inte finnas, så länge Sverige inte är fullvärdig medlem i NATO. Då först delas riskerna och hoten, med försvarsalliansens medlemmar, utifrån NATO:s militära infrastruktur. Enklare än så kan det inte bli. Men en upplevd ”reell” hotbild under ansökningstiden verkar vara livsavgörande för opinionsbildningen, utan hot inget behov av NATO. Samma sak efter ett eventuellt inträde. En hotbild måste målas upp och underhållas. Annars inget existensberättigande, annars inga skäl att höja försvarsbudgeten med årliga 40 miljarder.

CIA, NSA, MUST och SÄPO får nu ligga i för att finkamma nätet och Myndigheten för psykologiskt försvar får läcka ut en extern påverkansinsats i veckan. Men de säger sällan att det är från främmande makt. Kanske ren politisk opinionsbildning snart liknas vid påverkansarbete och desinformation. Då börjar vi närma oss Turkiet. Håll grytan och hotbilden kokande, ledarsidorna i Sverige har nu ett styvt jobb. Att skrämmas lagom och samtidigt hålla huvudet kallt.

Hur var det utrikesminister Ann Linde uttryckte sig, vad Ryssland skulle kunna vara kapabla till, jo, att använda gift. Förgiftning var vad Sverige kan förvänta sig under den farliga tiden. Vem eller vilka har gett en sådan högkvalitativ information? Desinformation. Gift använder Ryssland mot ryska dissidenter, förrädare och utvald opposition. Boris Nemtsov sköts däremot ihjäl ett stenkast från Kreml 2015. Han var en av de få verkligt stora utmanarna till Putin. Det mordet gjorde mig heligt förbannad. Alla mord gör mig förbannad. Men giftattacker mot svenska medborgare eller politiker!? Inte höll Linde huvudet kallt i det uttalandet. Men det gäller ju att hålla huvudet kallt i rätt fråga. Att injicera rädsla i ett folk. Osäkerhet och otrygghet är här och nu regeringens bäste vän.

När USA levererar underrättelseinformation som leder till avrättande av ryska generaler, då är de emellertid en allierad till Ukraina. Underskrivet av löftet de gav, när USA ska ge sig in i kriget, beroende på eventuell rysk användning av ABC-vapen. Bidens uttalande om att Putin borde tas bort från ämbetet, passerade samma gräns. Beaktat det militära stödet och utbildningsinsatser på Ukrainsk mark, är USA att betrakta som delaktigt i ett s.k. proxykrig. Storbritannien var tydliga, deras vapen kan användas mot ryska mål på ryskt territorium, underförstått offensiv krigföring bortom Ukrainas gränser. Bortom självförsvar och FN:s artikel 51. Retoriken och uttalanden har varit hårda och provokativa. Man måste inse, att som allierad till USA och Storbritannien, kan man dras in i världskonflikter och krig – ”solidariskt”…

Samtidigt, diplomatin får aldrig överges… Storbritanniens Cathrine Ashton, en gång EU:s högste representant, visade att det gick att göra stordåd, i förhandlingarna med Iran kring dess kärnkraftsprogram, precis som i förhandlingarna mellan Serbien och Kosovo. Samtidigt, om fler jokrar är med i leken, som USA i kulisserna under Euromaidan 2013-2014, då kan förhandlingar, diplomati och stabilitet raseras. Där ett lands öde formas av yttre krafter. Där till och med EU blir åskådare. Till och med Cathrine Ashton sidsteppades. När krisen i grunden handlade om associationsavtalet med EU…

Vad är det vissa NATO-länder gör, som kan betecknas vara, att hålla huvudet kallt? Om USA och Storbritannien drar in NATO i krig, då kommer Sverige följa med i kölvattnet. Då är det ypperligt med säkerhetsgarantier och artikel 5 att luta sig mot, från just dessa två militärmakter. Krig är något man gör tillsammans. Samma sak för Finland, man har sin solidaritetspakt och kommer vakna upp i ett helt nytt självuppfunnet Kalla kriget version 3.0. Det är inte Finlands gräns längre, det är NATO:s gräns mot Ryssland man ska bevaka och försvara. Finland uttalar precis som Sverige, att man gör inte detta (ansöker om medlemskap) på grund av Ryssland. Men varför göra det överhuvudtaget då?

Man får verkligen hoppas att säkerhetsgarantierna uppväger de ökade spänningarna och kapprustning. Finland och Ryssland har inte haft några större problem i relationerna efter Sovjetunionens sammanbrott. Ärligt talat, 70-talet och mitten av 80-talet var inte superkul. Det fanns och finns goda skäl att ansöka om eventuellt medlemskap efter detta krig är slut. För Finland och Sverige skulle aldrig angripas om de är alliansfria. Den paranoian som odlats de sista månaderna, har inte varit hälsosam för någon.

Kärnan i argumenten ligger i att man har gjort Rysslands aggressionskrig till vilket krig som helst och att nästa land står på tur. Den propagandan har blivit en sanning i dag. Eller ska vi säga desinformation. Rysslands olagliga och monstruösa krig, och dess orsaker, går att förstå (men varken respektera eller legitimera), om man studerar historien i detalj och inte inbillar sig att demokratin föddes i Ukraina den 20 februari 2014. Hade Sverige aldrig stått på tröskeln till NATO hade synen på kriget och NATO:s öst-utvidgning sett annorlunda ut. Det pågår ett informations- och propagandakrig från bägge håll. I väst betydligt mer subtilt. Även om Expressens ledarsidas värsta uttalanden emellanåt borde bältesläggas. Människor är inte landsförrädare eller pro-putin, bara för att man säger nej eller är tveksam till NATO.

I Aftonbladet skrev Peter Gustavsson med rubriken ”Sluta sprida Erdogans propaganda, vänstern”, där Gustavsson menade att Vänsterpartiet ”återupprepat Erdogans talepunkter, som om hans krav redan hade genomförts”. Det finns definitivt poänger med att upprepa och analysera Erdogans krav, för det avspeglar den groteska realpolitiska värld vi kliver in i när och om Sverige går in i NATO. Där det ställs krav på både USA och Sverige, för att medlemskap ska tillåtas, men det är bara början.

Här måste vi fråga oss, vad blir nästa resa, att acceptera ännu ett amerikanskt/brittiskt aggressionskrig som mot Irak 2003? Vilka NATO-länder lyfte denna skandal och detta brott i FN:s säkerhetsråd? Frankrike? Alla teg inte, men alla var lojala inom NATO. FN:s generalsekreterare Kofi Annan, var tydlig, det var ett olagligt krig. En halv miljon mördades. Det är rätt ordval. Varenda död människa var ett krigsbrott. Håll huvudet kallt, inte ett knyst om att USA:s miljardärer ska betala skadestånd och återuppbyggnad av ett sargat och traumatiserat land.

Vissa massmedia återkommer med mantrat ”hålla huvudet kallt” vilket innebär att medborgare och politiker ska hålla käften under NATO-ansökningsprocessens gång. Det är för helvete inte jag som dragit in Sverige i en NATO-ansökan mitt under ett brinnande krig.

Peter Gustavsson skrev i en första upplaga i Aftonbladet att Turkiet var en hjälpligt fungerande demokrati. Kanske ”sluta sprida Erdogans propaganda” var riktat till honom själv främst. Skärmdumpar är farliga, kanske de borde förbjudas. Skrivelsen ändrades med noten att det var en arbetskopia som publicerats. I och med detta, vet jag och övriga, att det som skrivs är ur propagandasynvinkel. För att slå ner kritik och tillintetgöra den. Och samtidigt tjäna Erdogan. Tänk vad Aftonbladet kan! Lena Mellin kan vara stolt över sitt svenska Pravda.

Den handlar inte om att ge och ta, utan att ge avkall på grundläggande principer, på mänskliga rättigheter och geo-politiska ställningstaganden. I egentlig mening borde inte ett endaste av de krav Turkiet kräver (av någotdera land) uppfyllas på några villkor. Det är ett de-militariserat Turkiet som borde vara första kravet sammanvävt med att helt dra sig ur aggressionskriget mot kurdiska områden i Syrien och Irak. De borde också av-ockupera den 30 km breda landremsan. Och att acceptera att PKK avregistreras som terrororganisation. Och frige alla politiska fångar och utlysa nyval. Och ge både turkar och kurder livsluft. Och frihet. Allt annat är ett förräderi mot de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna. Likheterna mellan Ryssland och Turkiet är tyvärr slående.

För den som följer riksdagens arbete och ledamöternas motioner, äger Robert Hannahs (L) motion för en samlad svensk politisk manifestation med konkreta punkter mot Turkiets brott mot mänskliga rättigheter, minst samma giltighet och aktualitet i dag, om inte betydligt mer än då. När man träder in i NATO innebär det också en allians där solidariteten mellan länderna innebär ett obrottsligt stöd, i kris såväl som krig. Det är vad Turkiet som medlem och Turkiet som kravställare vittnar om. Axel vid axel. Det är en av konsekvenserna man måste beakta och räkna med. Medan Turkiet bombar kurderna i deras eget Kurdistan. I NATO gäller konsensusbeslut. En röst, ett land, räcker för att blockera. Det föder konformitet och flockbeteende. Och risk för tystnad.

Jag tänker tillbaka en vecka eller två. Medlemskap i denna kärnvapenbaserade undergångssekt var något som ett större parti i Sverige plötsligt övervägde. Häromveckan, S-kvinnor sa nej, S-studenter sa nej, SSU sa nej. Men socialdemokraternas framtid och fredsrörelse göre sig icke besvär. Efter kampanjer och massmediala drev och Aftonbladets U-sväng och omvändelse, hade man nått upp till ett halvtomt glas i socialdemokratin (som i stort är beror på kriget i Ukraina, kring 32% sa ja före kriget). Man brukar säga: Ta aldrig ett beslut med grund i rädsla. Istället blev det i sig en strategi. Då argumenten tröt.

Opinionsundersökningarna berättade att slutligen, äntligen, så var hälften av S-väljarna för. Trots att alla stora dags-, kvälls- och rikstidningar har en liberal och nato-propagerande inställning, har opinionsundersökningar visat tämligen konstanta värden, stabilt under någon månad med 46% för NATO-medlemskap och så 48% den sista veckan före beslut (nationellt). Opinionen gick uppenbarligen inte att magistrera hur som helst. Skillnaden är anmärkningsvärd.

I riksdagen sitter en majoritet med 86% och förordar NATO-inträde. Det är den politiska eliten och massmediala ledardreven som förordar NATO-medlemskap medan Sverige befolkning fortfarande inte har en klar och tydlig majoritet (i paritet med eller över 55-60%). Men nivån ökar då Finland drar in Sverige i sitt ställningstagande. Där har ytterligare en hävstång skapats. Det borde egentligen inte avspeglat någon skillnad.

Men man använder skräckscenariot storkonflikt i Östersjön som argument. Då är det närmast ett världskrig vi talar om. Med det obskyra antagandet att icke medlemmar då anfalls av Ryssland. Militärstrategiskt ett ad-hoc antagande. I ett hypotetiskt krig mellan Ryssland och NATO antas närmast alltid scenariot att Ryssland invaderar alla strategiska områden som inte tillhör NATO-länder. I sig byggande på ett scenario där Baltikum först invaderas och ockuperas (realpolitisk och praktiskt omöjligt med både NATO- och EU-medlemskap), där Gotland sedan står på tur. Det kommer aldrig hända. Men som mardröm skrämmer den både svenskar och gotlandsbor. Ingen vill beakta eller lyfta att Europeiska Unionen har artikel 42:7 för kollektivt försvar och att FN:s artikel 51 för kollektivt självförsvar är tillämpliga. Ett angrepp på ett EU-land borde både teoretiskt och praktiskt vara omöjligt. Istället utgår militärstrategiska analyser från en isolerad nationalstat (Sverige) av årgång 1987. Interpellationsdebatten mellan Carl Bildt och Bosse Ringholm 2010 var övertydlig, Lissabonfördragets artikel 42:7 ger inga undantag på solidaritetsplikten mellan EU-länder. NATO blir meningslöst.

Gotlandsparadoxen är en fiktion: Utan NATO, då invaderas Gotland. Som medlem i NATO angrips Gotland i en militär konflikt men har ett bättre påstått skydd. Hur vet man att Gotland kommer invaderas? När det gäller det sista aggressionskriget som Ryssland företagit sig, fanns det ingen som kunde förutspå nästa steg, under många många veckor. Analyser i dag bygger på tidigare erfarenhet och praxis. När vapenstillestånd och fred är klart, i kriget Ukraina-Ryssland, kommer Ryssland agera på ett sätt vi förmodligen inte känner igen alls. Det motstånd de mött från Ukraina och den sjätte vågen av sanktioner från EU och USA vill Ryssland aldrig någonsin mötas av igen. Relationerna till omvärlden måste byggas upp. Avtal, löften, måste hållas. Annars har Ryssland inte chans att återuppbygga och utveckla sin federation. Vissa analytiker i väst börjar nu åter snegla på taktiska kärnvapen när Ryssland börjar bli trängt, men i dagsläget är det ren retorik från Ryssland. Ett enda atombomb och Ryssland är borta från allt vad som gäller utbyte, utfrysta för decennier. Oändliga skadestånd och förlusten av Kina som ”allierad” är vad som då väntar. Det vet hela Rysslands befolkning, när man i statliga massmedia uttalar verkligheten, att hela världen nu är emot deras land. Militärstrategiska diskussioner i västliga massmedia väger allt mer sällan in vad som är realpolitiskt och geopolitiskt möjligt. För att enklare upprätthålla hotbilden.

I ett hypotetiskt krig är det bästa att Sverige är helt alliansfritt och inte upplåter Gotland för NATO-försvar. Inlemmat i ett NATO-försvar skulle Gotland vara det första strategiska militära målet att slå ut (luftvärn, antimissilförsvar), men inte att ockupera. Realpolitiskt borde Gotland som invasionsmål vara omöjligt i ett alliansfritt Sverige med medlemskap i EU. Men USA:s och NATO:s tankesmedjor arbetar för att tänka i värsta tänkbara scenario. Liksom svenska försvaret. Man ska skrämma in opinionen i fållorna. Även om sannolikheten är noll. Det är detta som påverkar synen på det så kallade säkerhetsdilemmat. När inga konventionella vapen bedöms räcka till (med grund i överdrivna hotbilder och undergångsscenarier), då är kärnvapenavskräckning slutstationen. Man måste ha tusentals kärnstridsspetsar så man kan spränga världen flera gånger om. För att ”försvara” sig. Men om inte NATO:s avskräckning räckte, för att storkonflikten i Östersjön ändå uppkom, så kan det väl bara varit kärnvapenkriget som befriade oss. Alla är döda. Då är vi tillbaka vid historiens slut. Den sista människan. Sitter och fiskar på kajen i Slite. Inte ett fartyg i sikte.

Vad vi i Sverige omvittnat och omvittnar, är att både politikers och massmedias hets och drev gått så långt att samtalsklimatet börjar begränsa både yttrandefrihet och opinionsbildning. Kombinerat med skrämselpropaganda och skräckscenarier som ingen får ifrågasätta utanför försvarets eller FOI:s väggar. Det har skett genom att åsiktskorridoren har smalnat av och att åsiktsförtryck skapas genom ett hårt skuld- och skambeläggande av NATO-kritiker eller NATO-motståndare. Trötta, bråkiga, farliga, skadliga, landsförrädare, putin-kramare, nationella säkerhetsrisker, desinformanter…

Emotionaliseringen av debatten har varit primitiv och skadlig för det politiska samtalet. De fullständiga konsekvenserna av ett NATO-medlemskap har inte utretts i tillräcklig grad. Agendan har varit klar, att bekräfta en ny doktrin. Men även ett eventuellt framtida medlemskap kan ytterligare destabilisera säkerhetsläget. Säkerhetsgarantier måste vägas mot en eskalering och nyskapat kallt krig samt riskerna för ett verkligt krig. Stater tenderar att uppfatta varandras upprustning och allianser som aggressiva snarare än defensiva, vilket leder till successiv upptrappning. I Östersjöområdet finns i dag knappt  en tillstymmelse till förändring av ryska aktiviteter. Men hela Östersjön och närområdet kokar av NATO-aktiviteter. Mobiliseringen i NATO-länderna borde i egentlig mening räcka fullt ut (för de som tror säkerhetsgarantier behövs). Vilket inte behövs. Det finns inget militärt hot mot Sverige, det finns inget land med fientliga militära avsikter i omgivningen.

Säkerhetsgarantier måste därför symboliskt förevisas med ett gigantiskt plåtschabrak från USA. Det var svaret på försvarsminister Hultqvists begäran om örlogsfartyg med stor eldkraft. Det är ett amfibiskt attackskepp av wasp-klass. Begäran om flygningar med tungt strategiskt bombflyg var än mer anmärkningsvärt, det är inget avvärjningsförsvar utan tydligt offensiv stridskraft. Sådan mobilisering är snarast destabiliserande i Östersjöregionen. Nog sänder det en signal, att NATO har kapacitet att anfalla och bomba Ryssland och att Sveriges och Finlands försvarssamarbete varken räcker eller duger, det sistnämnda är en förolämpning mot de bägge länderna. Enligt flygvapenchefen har Sverige ett av de mest avancerade luftförsvarssystemen i Europa. Vilket USA vill få del av genom Sveriges NATO-medlemskap. En sköld mot kryssningsmissiler och ballistiska kärnvapen. Ett färdigpaketerat idealiskt flyg- och antimissilförsvar. Till värn för USA. Ändå måste vi sätta oss i knät på Amerika. Känns det säkrare? Situationen med dussintals slagfärdiga NATO-stridsfartyg i Östersjön påminner om krisen i Grisbukten på Kuba. Att ett krig riskerar att utlösas av misstag eller av storslagna krigsövningars (t.ex. ”Hedgehog 2022” eller kommande ”Baltops”) strategiska provokationer, just i krigstider. Men om NATO är i krig, då blir Sverige en del av det kriget, i inträdesögonblicket. Den scenariot diskuteras inte alls. När Joe Biden uttalar att USA går till Taiwans försvar, i händelse av militär konflikt med Kina, är det snarast ett löfte om ett världskrig.

När försvarsminister Peter Hultqvist ropar in bombplan, tunga vapen och stridsfartyg från USA, då är det verkligen offensiva vapenslag som ska in på arenan. Vända i riktning mot östfronten. Ingen i Sverige noterar att detta skulle kunna vara provokativt och eskalerande. Men kanske är den självuppfyllande faktorn som eftersöks. Som självbekräftelse för behovet av utökat försvar och NATO-medlemskap. Så har USA har äntligen fått ytterligare en skyddsling att försvara. EU finns inte. Lissabonfördragets artikel 42:7 är starkare än NATO:s artikel 5. De som förnekar Lissabonfördragets räckvidd, förnekar EU:s existens. Till förmån för medlemskap i en kärnvapensekt. EU var och är ett fredsprojekt. Trodde man. EU-kommissionens tystnad vittnar om att agendan är förankrad även där. Jag väntar fortfarande på ett svar från Josep Borrell. Att också han ställer sig bakom Lissabonfördraget. Det vore klädsamt, för den högste representanten i EU-kommissionens nav.

Det talas om och om igen, om vissa stormakters narrativ, om en framställd berättelse, en önskad verklighet och bakgrund, från Ryssland, från USA. Men det är mer än uppenbart, kriget och konflikten har handlat om Minskavtalets misslyckande att implementeras, men fokuserat främst på NATO:s expansion och östutvidgning, med en kontinuerlig förskjutning mot alla länders rätt att välja, välja försvarsallianser. I väst har narrativet riktats in på att de som önskar träda in i NATO löper samma risk som Ukraina för att invaderas. I viss mån en projektion, då NATO verkligen gick för långt i österled, att NATO och EU i egentlig mening aldrig såg Ukraina som realistiskt inom NATO:s sfär. Där sedan friheten att välja, till vilket pris som helst, står över alla konsekvenser, vilket även det blivit en liberal projektionsyta. Där nej till Minsk, där ja till NATO, ledde till den slutliga konfrontationens utlösande. När ”ja till NATO” var livbåten då Ukraina vägrat genomföra ett fredsavtal och förstod att detta kontraktsbrott inte skulle accepteras. Där fokus i väst vreds om helt till ”ja till NATO” som grundorsak till kriget. I denna berättelse, har ”väst” utelämnat USA:s militära kolonisering och upptrappning av forna östländer, Rumänien fyllt av amerikanska kärnvapen, flygbaser, antimissilförsvar och trupper. Det var det militariserade exemplet Ryssland ville slippa se återupprepas i Ukraina. Antony Blinkens ord ekar ”…There will be no change” om NATO:s expansion.

I detta narrativ, har Sverige dragits in, då den tjänar vissa politiska grupperingars och länders (främst USA) önskningar att Sverige ska inträda i NATO. Krigets bestialiteter blev sedan en ”game-changer”. Samma spektrum av grymheter som USA företog sig i Irakkriget 2003 och åren som följde. I ett narrativ där Saddam Hussein måste elimineras då han hotade världen med sina påstådda massförstörelsevapen. Kriget förevisades, genom CNN, som en direktsänd följetång. Det var ett olagligt aggressionskrig, en halv miljon människor dödades, de lemlästade kropparna och förödelsen visades sällan, bara USA rusiga segermarsch. På vilket sätt skiljde sig USA:s regisserade version, sitt narrativ, från dagens i Ryssland? Tron och viljan att tro, bestämde verkligheten vi valde. Att vi tydligt kunde se ondskans ansikte och våra handlingar som varandes goda. Även som blott betraktare.

I svenska medier har narrativet i dag fokuserats på vidmakthålla hotbilden mot Sverige med ett angrepp som inte kan uteslutas (oavsett minimal sannolikhet), trots säkerhetsanalysen att Ryssland inte kommer att anfalla vid ett NATO-inträde, där massmedia med tydlig ”bias” lägger fokus på vad som bekräftar och ignorera vad som pekar på motsatsen. Objektivitet och kritiskt tänkande, som publicistisk strävan, har i flera avseenden gått förlorad. När sedan både NATO och USA ser Sverige och Finland som en förstärkning och vinning, för NATO:s sak, då har fler narrativ spunnit samman till en ny tråd. Säkerhetsgarantiernas tillbedjan, NATO:s slutliga seger, expansion ända intill Ryssland gräns. Där solidaritetspakten och kärnvapenavskräckningen ska leda till evig fred. Där en transatlantisk militärallians nått vägs ände, historiens slut. Med ett nytt långvarigt kallt krig att vänta. Evig fred, evigt krig. Med min farhåga, att en enskild stark röst för de svagas och utsattas sak i denna värld, har tystnat. Då det är rädslan som styrt och rädslan som kommer styra, narrativet i Sverige. Och finns inga direkta hot eller rädsla, då måste den tillskapas och piskas upp. Dubbeltänkande, i Orwellsk bemärkelse.

När man tittar tillbaka på regeringens utrikespolitik, på interpellationer och motioner, slås man av en sak. De mjäkiga och uddlösa svaren, är inget nytt som tillkommit det sist året. Det har skett en tydlig omsvängning med NATO-värdlandskapet, de två tillkommande bilaterala avtalen med USA, 2016 och 2018, har närmat sig Sverige även i politiskt hänseende. Kritiken mot USA och NATO-landet Turkiet, har blivit ljummen. Den svenska så tydliga och klara rösten i världspolitiken har inte tystnat men försvagades redan för flera år sedan. Man kan befara, att det inte blir bättre genom ett fullvärdigt medlemskap i NATO. Det oroar mig. Liksom att man inrikespolitiskt och i massmedia vädjar till återhållsamhet, i debatt och opinionsbildning. Det nya Sverige. Vi ska inte komma i onåd.

När Sverige väl trillat in i NATO, vet man att kritik måste hållas nere mot andra medlemmar, internt och nationellt, för att inte diskrimineras när Sverige själva har önskningar och åsikter. Att som ny medlem försöka förändra eller påverka försvarspakten, kommer kräva stor följsamhet. Att ifrågasätta stater som USA och Turkiet, kommer inte leda någon vart, snarast tvärtom. Sveriges utrikespolitiska röst kommer falna än mer och resten av världen ser nu Sverige som en tätt allierad till USA. Det är ett politiskt och internationellt högt pris man tvingas betala. Estlands premiärminister Kaja Kallas uttalar att Turkiet är inte något problem inom NATO och Kaja Kallas har lovordat Turkiets stöd i Ukrainakriget. Men det är precis detta som blir praktiken i en militärallians eller försvarspakt, medlemsländernas egna interna eller internationella konflikter läggs ofta åt sidan. Ingen förråder eller ifrågasätter ett medlemsland i onödan. Det här är det största tillkortakommandet och följden inom NATO. USA och Storbritannien har startat aggressionskrig och begått krigsförbrytelser i tusental. NATO blir ett försäkringsbolag mot internationell kritik och ger länder alltför stor rörelsefrihet. I kombination med att veto-rätten inte tas bort i FN:s säkerhetsråd, blir krig och krigshandlingar en ”intern” uppgörelse som ökar geopolitisk destabilisering. NATO är världens maktfullaste militärallians, ledd av USA. Det finns ingen motkraft. Den ses som det rätta och enda. En religion. Övermod följer. USA ges för stort spelrum. Precis som Turkiet, som är att betrakta som en diktatur. Det har Kaja Kallas inget problem med. När likheterna mellan Putin och Erdogan är slående.

Kaja Kallas själv, uttalade att…it would be “much more dangerous giving in to Putin than provoking him”. Hur betraktar Kaja Kallas president Zelenskys vägran att genomföra Minsk 2 avtalet för en långsiktig fredslösning? Som ett sätt att provocera? Är ett internationellt bilateralt avtal, något som är en aningslös eftergift eller en diplomatisk väg till fred och stabilitet? Förordar Kaja Kallas krig, är hon en ”hök”?

Kaja Kallas glömmer, att EU och NATO stängde dörren till Ryssland och Putin, att forna östländer sedan koloniserades och militariserades av USA . Att det var den rysktalande befolkningen och de rysktalande områdena i Ukraina, som ingen lyssnade på eller tog hänsyn till. Nu står vi där igen. Ingen lyssnar till kurderna, ingen tar hänsyn till kurderna. Kurdernas sak, kurdernas kamp, är som bortblåst. När Turkiet, USA och Ryssland tittar bort och övriga instämmer med tystnad. Det är mer farligt att ge efter för Erdogan än att provocera honom. Varför uttalar inte Kaja Kallas de orden? Kommer Sveriges regering agera likadant, att det är mer farligt att ge efter än att provocera? Att ge efter, öppnar NATO-dörren, att provocera kan öppna upp världen för att gemensamt sätta ner foten i frågan om en verklig demokrati i Turkiet och ett Kurdistan utan förtryck. Det är farlig tid, uttalade Magdalena Andersson. För Kurderna är detta en verklig sanning. När Sverige förhandlar bort sin självständighet och utrikespolitik, i utbyte mot en diktaturs godkännande. Detta är NATO. När världen borde diskutera hur frågan om Kurdistan långsiktigt kan och bör lösas, när vi borde diskutera om inte PKK borde befrias från stämpeln som terrororganisation.

Ser man i perspektiv, av konsistens i termer av tid, är det 2 månader, under en hel efterkrigstid, som ett unikt opinionsläge har uppstått i Sverige och NATO-frågan. Man kan konstatera, att Sverige har varken långvarigt eller stort majoritetsstöd från befolkningen. Inom socialdemokratin talas det nu om en förankringskampanj. Naturligtvis uppifrån och ner. Igen. Det luktar mer som omprogrammering av de avvikande eller osäkra. Kritiken mot S egen process, har gjort det till den valfråga de själva ville undkomma. Inom sitt eget parti.

Nu är det inte andra partiers syn, utan de egna partimedlemmarna eller väljarna, det handlar om. Om de ska välja en annan väg. Eller förankras i den nya värdegrunden. Den gamla värdegrunden har S lämnat utan kongressbeslut. Det är historiens slut, som jag ser det. Socialdemokraterna har nu ont om tid, att återuppstå, likt fågel Fenix. Valet kommer ge ett förebud om förnyelsen. Där vi i framtidens backspegel kommer att se, hur väl det bilaterala samarbetet med Turkiet föll ut. Men framför allt, hur Sverige och socialdemokraterna ska hantera en utrikespolitik som inte går i takt med NATO:s solidaritetsprinciper. Lojalitet mot den nordatlantiska militärpakten i vilken Sverige önskar inordna sig i, ersätter lojalitet i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Undrar vad jag ska rösta på i år, krona eller klave?

Ärligt talat behöver man nog inte singla slant längre.

Medan bomberna faller…

Kyiv 2015 manifestation

NATO *** Ukraina 2013-2014 *** USA deputy state secretary Victoria Nuland: ”Fuck the EU!”

Av , , 1 kommentar 19

Victoria Nuland: ”Fuck the EU!” – UKRAINA 2013-2014

Forts. från blogg 21 april

  1. Att regissera en dödlig massaker och en presidents fall och landsflykt

Någonstans under Euromaidanprotesterna (21 nov 2013 – 23 febr 2014) händer det. Det finns stora krafter som drar åt flera håll. Men det hade pågått i åratal.

USA hade under decennier stöttat Ukrainas demokratiska utveckling med uppskattningsvis 50 miljarder Skr. I sig kan inte påstås att man betalade för en revolution, med det var miljarder varje år som pumpades in i statsmaskineriet. Ingen har klarlagt pengarnas slutdestination. Inte för att det är mutor, men det är klassiskt, medlen går som regel rakt in i administration. Smörjmedel. Man köper ”goodwill”. Odlar diplomatiska relationer. Pengar gör det meningsfullt att träffas. Lojaliteter utvecklas. Så här arbetar USA över hela världen för att skapa politiska allianser, etablera och utveckla affärsrelationer i ett led att skapa makt- och intressesfärer.

Euromaidanprotesterna handlande om ett associationsavtal med EU som Ukrainas parlamentet med överväldigande majoritet röstat igenom, vilket presidenten och regeringen plötsligt vägrade skriva på för att istället teckna ett handelsavtal med Ryssland. Händelsen orsakade en djup politisk kris med omfattande protester och långvariga demonstrationer under månader i Kyiv.

USA var djupt involverat bakom kulisserna under Euromaidan men inledningsvis hade offentligheten föga kännedom. EU förhöll sig striktare diplomatiskt i den allvarsamma situationen, man vill finna en hållbar konfliktdämpande lösning. USA ville ha en mer ingripande ensidig lösning. Man måste understryka: USA förde direkta samtal med oppositionen i Ukraina. För att sedan för samtal (förhandlingar) med den sittande presidenten. Det liknar en (1) fotbollstränare för bägge lag som möts i matchen. Där USA påskiner att om bara presidenten går med på kraven så stöttar USA honom hela vägen. Det var en skenhelig lögn, ett falskspel. För att hålla sittande makt på ett sidospår med bibehållen optimism. USA ville till varje pris få bort presidenten per omgående. Inte ens ett planerat nyval räckte. Samma linje företrädde högerradikala och ultranationella krafter i Ukraina. Rörelser i vilka vissa extrema element eller grupperingar kan betraktas som neo-fascistiska eller neo-nazistiska.

Få skulle kommentera att USA i detta läge var ”främmande makt” men så är det, sett till dåvarande president och regering. Tänk om USA föra samtal med ett oppositionsparti t.ex. Moderaterna vid en djup kris i Sverige och sedan förhandla med regeringen. Det är helt otänkbart. Konflikten handlade om avtal med EU och EU borde enskilt varit den tydligaste, rentav enda, aktören (tillsammans med FN). Ändå marginaliserades EU av USA, resultatet blev det USA ville ha, inte vad EU försökte avstyra in i det sista (februari/mars 2014).

Under tidens gång, dessa tre plågsamma månader för snart tio år sedan, var det USA som ropade högst om yttrandefrihet och hur illa demonstranterna behandlas. Det fanns fredliga demonstranter och det fanns extremt våldsamma inslag från para-militära ultranationalister. Kravallpolisens insatser kritiserades och våldet var till synes grovt och oproportionerligt, det var ett konstaterat faktum. Konflikten böljade och stegrade om vartannat, men det stora antalet skadade och döda fördjupade krisen.

En del har benämnt detta som ”human-rights-imperialism” när USA driver denna sak väldigt hårt. Att en centralmakt som slår ner protester hårt med våld är ingen demokrati (med paradoxen att USA ingripit i en mängd länders inre angelägenheter, även att störta demokratiskt valda presidenter eller regeringar. Inrikes i USA dödar polisen årligen cirka 1100 personer, i samband med insatser och gripanden [år 2021]).

12.1 Det välorganiserade protestkaoset

Ockupationen av centrala Kyiv var en anmärkningsvärt väl organiserad tillställning. Barrikader, murar, styrkor uppdelare i avdelningar, vaktposter m.m. allt bildade en ren befästning som omslöt en stor del av centrum. Ingen huvudstad eller land i världen skulle förmodligen acceptera något liknande som utspelade under månader, av ordnings- och säkerhetsskäl.

Man kan förstå att man från statsledning och säkerhetspolisen tidigt ansåg situationen ohållbar. Det var en dubbel bild, fredliga demonstranter och våldsamma kravaller drivna av hårdföra nationalister och ultranationalister långt ut på högerflanken. Under tidens gång började allt fler dö under kravallerna, det var poliser som dog, men många fler demonstranter.

Den 20 februari rämnade marken. Man förstod snart att det fanns krypskyttar. Då trodde man att det bara sköts mot demonstranter, med misstanken att det var antingen Ryssland eller president Yanukovychs säkerhetspolis, men allt visade sig vara fel (vissa lade t.o.m. skulden på NATO). Krypskyttarna sköt mot både poliser och demonstranter, många var döda när de föll till marken (huvudet och bröstet var måltavlor). Det var ofta samma typ av kulor, från samma typ av vapen. Utstuderat är valet av ammunition och vapen, oftast samma som Berkuts (kravallpolisen).

Tidig morgon. Början till slutet. Skotten avlossades i flertalet fall inom det ockuperade området från höga fastigheter. Ett tiotal punkter dokumenterades senare. Inledningen av den olycksaliga 20 februari 2014 har också visat sig vara med ursprung i ”Maidangrupperingar” där man på morgonen besköt poliser (Berkut) från taket av musikkonservatoriet inom området. Den nya våldsnivån sänkte trösklarna för motreaktioner. På någon timme i gryningen skadades 21 poliser och 3 dödades. Berkut reagerade hårt tillbaka. Våldspiralen tilltog.

Man kan förstå upprördheten, från bägge sidor, det folkliga raseriet bland Kyivs invånare och demonstranter. Men det var ett yttre våld som trycktes rakt in i kravallerna där man trodde polisen inte drog sig för att döda, men de använde i stort gummikulor även skarp ammunition förekom i en begränsad omfattning. När ett tiotal dödade demonstranter slutligen blev ett hundratal, faktiskt mördade, skrek Ukraina och världen efter ett stopp, föraktet var avgrundslikt för presidenten och kravallpolisen. Massorna krävde presidentens avgång. Det var det stora antalet döda som fick vågskålen att tippa över. Våldet från bägge sidor nere på marknivå eskalerade och blev grövre, vart eftersom bägge sidor led stora skador och många dödsoffer. Människor på bägge sidor bara föll döda ner. Det sägs ha sagts, bland vissa företrädare, att detta var antalet som behövdes.

I dag kan man betrakta skeendet i When numbers are not enough. Där användningen av strategiskt våld kan ses som medel i att bryta statsmaktens toleransnivå och ge upp för protestkraven. En omvänd terrorbalans.

”…the article shows that the presence of an ideologically motivated agency skilled in violent techniques lowers the initial costs of generating violence, while the moral outrage in the face of regime backlash decreases further participation costs. If armed resistance on the part of protesters can increase the costs of a crackdown for the regime beyond its tolerance level, it will yield to protest demands”.

När man långt senare blev uppmärksam på krypskyttarnas ”signaturer” fanns det plötsligt ingen vilja att utreda omständigheterna eller förbrytelserna vidare, inte från sanningen. Ett exempel, tio (10) Maidanprotestanter mördades med exakt samma vapen och högst sannolikt samma skytt). Överåklagaren hade kopplingar till det radikala högerpartiet Svoboda (fortfarande 2013 av många betraktat som högerextremt och antisemitiskt), utredningen avfärdade all inblandning från Maidangrupperingarna. De första offentliga misstankarna kom från engagerade deltagare inne i Maidan som häpnat över skjutmönstret och bevisen. Något som framkom av ett telefonsamtal mellan den estniska utrikesministern Urmas Paet och EU:s Cathrine Ashton, att provokatörer låg bakom ”the Maidan killings”.

Varken Yanukovych eller regeringen, eller Ryssland för den delen heller, hade något som helst att tjäna på en upptrappad konflikt. Det fanns övertydliga tecken på en ”false flag” operation. För att förringa detta faktum, följde disparata konspirationsteorier där den ena var mer förvirrande än den andra. Det fanns inga tecken eller bevis, på att varken Yanukovych, kravallpolisen Berkut eller någon av Putin hantlangare (vilken kom på plats först efter den 20:e februari). Misstankarna och bevisen tystades ner. Vapentyper och ammunition omgärdades av dimridåer. Man kunde knappt koppla något fall till någon enskild polis på plats. Vem som än gjort det inom Maidanrörelsens fraktioner (eller personer med kopplingar till ultranationalister eller högerextremister), skulle inte gagna oppositionens/koalitionens sak. Förtäckt massmord som politisk opinionsbildare och plogbill för en statskupp var inget att kasta ljus på.

12.2 Bakom kulisserna

Det fanns någonstans några få i kulisserna som hade en strategi, att först elda upp massorna till uppror för att kravet om omedelbar avgång skulle vara rimligt. Ingen hade trott att det skulle ske på det här sättet. De dödade blev senare hyllade martyrer och hjältar ”the heavenly hundred”. Förmodligen visste USA inget heller om valet – av en högst dödlig metod. Men förordade med stor säkert att man skulle elda på rejält, men inte på vilket vis. Strategin var: rekommendationen att oppositionen skulle vägra förhandla och inledningsvis inte heller acceptera något annat än presidentens avgång. Det mycket stora antalet döda skapade sedan ett tillräckligt momentum för att snöbollen skulle bli en lavin. I den här situationen gjorde EU’s högste utrikespolitiske representant allt för att mildra situationen och att förhandlingslösningen (undertecknad av alla parter) skulle accepteras av alla i Maidanupproret.

I Ukraina, under Euromaidan, ansåg USA, att de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna var tillräckliga för att kräva president Victor Yanukovychs avgång. Men i botten på konflikten låg samma problem som i många andra forna Sovjetstater, maktmissbruk, korruption, oligarkers politiska inflytande och styrning, deras förmögenhetsomfördelningen (plundring), penningflykt, skatteflykt, och banden till Ryssland (med samma rövarstruktur). Allt handlade om en president och regering som vägrat godkänna ett associationsavtal med EU och istället signera ett ryskt. Trots motsatta parlamentsbeslut. Den nationella krisen blev som sagt ett faktum. Det är senare man upptäcker att USA är djupt delaktig att få vågen att tippa över åt rätt håll.

När ett avlyssnat samtal mellan USA:s ambassadör i Kyiv, Geoffrey Pyatt och biträdande utrikesminister Victoria Nuland publicerades på Youtube, slog den världen med häpnad. Nulands åsikter om Ukrainska oppositionsföreträdare kom från hjärtat i samtalet och EU:s tröttsamma saktmodighet krävde andra tag, främst med FN som bräckjärn. Man såg möjligheten att den vice generalsekreteraren Jeff Feltman, f.d. USA-diplomat, kunde moderera processen åt rätt håll. Där man i processen likväl kunde låta EU försvinna bort, enligt Nuland: ”Fuck the EU!”. Det var övertydligt att det var USA:s modell för seger och en riktig revolution man kämpande för. Att Maidanprotesterna skulle leda till den sittande presidentens omedelbara avgång och en ny västvänlig regering från oppositionen.

Dåvarande förbundskansler Merkel kritiserade Nuland skarpt för hennes ordval då det samtidigt var ett underkännande av EU:s högste utrikesrepresentant Cathrine Ashton: ”The German spokeswoman Christiane Wirtz said Merkel appreciated the work of Catherine Ashton, the EU’s foreign policy chief, who had tried to mediate between the Ukrainian president, Viktor Yanukovych, and protesters who have taken to the streets. ”The chancellor finds these remarks totally unacceptable and wants to emphasise that Mrs Ashton is doing an outstanding job,” Wirtz said.”

Victoria Nuland hade avslöjat sin frustration över EU:s tveksamhet att ställa högre krav eller hota med sanktioner mot Ukraina, vilket USA förordade i situationen. Lika intressant är USA:s självklarhet att kliva in, att implementera sin egen agenda med lämpliga regeringskandidater (och utrangerande av olämpliga) och både ifrågasätta och marginalisera EU och EU:s högsta representant i kommissionen. EU stod i vägen och USA skulle genomföra sin plan med EU åsidosatt. Processen vittnar om att USA gör det proaktivt och att man gör det utstuderat. Man inte bara diskuterar ett skeende, man är högst delaktig och ska styra processen. Med vilken rätt och legitimitet?

Utöver detta hade det således funnits en ”inducerad” yttre kraft som underblåste och hetsade, det var inte främst poliser som skadade eller dödade demonstranter. Det fanns krypskyttar, som dödade skoningslöst, med siktet på vitala kroppsdelar. Men det omvärlden och massmedia såg var diktaturen slåss mot frihetskämparna. Den 20:e februari mördas uppskattningsvis hundra protestanter av en hemlig skara utvalda från Euromaidans egna grupperingar.

I utredningen The ”Snipers Massacre” on Maidan in Ukraine konstaterar Ivan Katchanovski (PhD political science, University of Ottawa) att USA:s regeringsföreträdare backade upp Maidanoppositionen och var involverad i både valet av Maidans regeringsföreträdare och policybeslut. Där en fördjupad utredning än i dag behövs för att utreda om USA även var inblandad i den våldsamma störtandet av den ukrainska regeringen.

This academic investigation also brings new important questions that need to beaddressed. Because of various evidence of US government backing of the Maidan opposition, its involvement in the Maidan government selection and policy decisions, and its past record of supporting or organizing regime change in other countries, additional research is needed to examine if there was any involvement of the US government in the violent overthrow of the Ukrainian government”, Ivan Katchanovski (2015)

En återblick, i tidningar och bildkavalkader, en tid före den urartade kalabaliken, ser man Nuland le hjärtligt mot de tilltänkta, när hon hälsar på president Yanukovych är det en president hon och USA vill få bort, det är deras plan, och samtidigt spelar hon spelet att förhandlingar och ett verkligt EU-närmande kan göra att Yanukovych sitter kvar. Det är illa spelad teater, Nuland har inte tillräckligt pokerface. Yanukovych hoppas och tror ändå in i det sista, han är ändå president.

Det finns en tydlig och slutlig indikation på hur bortspelade EU blev i processen under Euromaidan. EU:s högste representant Cathrine Ashton var en omvittnat god förhandlare som modererat svåra konflikter med stor framgång. Händelserna i slutet av februari ledde till förhandlingar där presidenten/regeringen och oppositionen var överens om färdplanen, konkreta punkter och nödvändiga förändringar i konstitutionen såväl som nyval där oppositionen blev ”interimistisk” regering. Men det fanns en part som vägrade godkänna avtalet natten den 20:e februari. Hur många var de egentligen, fem hundra, ett tusental?

”The Right Sector, an alliance of radical nationalist and neo-Nazi organizations andfootball ultras groups, took active part in the violent attacks on the presidential administration on December 1, 2013, and on the parliament in the end of January and on February 18, 2014.Shortly after midnight on February 20, Dmytro Yarosh, the leader of the Right Sector,announced that his organization did not accept a truce agreement with Yanukovych and would undertake decisive actions against the government forces”

”The Right sector”, ”Svoboda” och ”Fatherland”(oligarkstödd organisation), var tre framträdande aktörer efter att ”fredsavtalen” slutits. Överenskommelsen var förankrad i den ukrainska oppositionen, president/regering, med EU och Ryssland (där de sistnämnda dock inte skrev på). The Right Sector reste den 21 februari flera nya krav, bl.a. krävdes presidentens omedelbara avgång, annars skulle man storma presidentadministrationen och Verkhovna Rada (parlamentet). Den 22 februari belägrade man regeringskvarterna och samma dag stormade man presidentpalatset. Det är i detta läge presidenten och regeringsföreträdare fruktar för sina liv och går i landsflykt. Det fanns ingen statlig kontroll över The Right Sector, de para-militära styrkorna agerade laglöst, utan mandat och hotade statens säkerhet och grundvalar. Ingen ingrep. Det är fullt förklarligt att Victor Yanukovych då lämnade Ukraina.

Parlamentet Verkhovna Rada var omringat av para-militära styrkor.  Som inte var där för att skydda. När parlamentet beslutar att avsätta presidenten sker det ändå inte med ¾ majoritet. Om parlamentet känt till att Maidanrörelsens mest extrema företrädare stått för hundra mord eller fler, protestanter dödade av ”egna” krypskyttar, torde resultatet varit betydligt mindre. I ett perspektiv kan man betrakta det som två statskupper, en där ett avsättande tvingas fram genom ”militärt” hot, en där man kringgår landets konstitutions krav på ¾ . Därför är det lika förklarligt att Victor Yanukovych i landsflykt hävdade att avtalen bröts omedelbart och skeendet var en statskupp. Presidenten ska också skriva på ett parlementsbeslut personligen. Det är fullt förklarligt att Yanukovych ber Ryssland ingripa militärt, i dag anser Ukrainas företrädare att detta var landsförräderi. Rent juridiskt, var och blev allt fel, det var formellt sett statskupper. Och revolution. För att krisens rörelsemängd hade blivit för stor. Närvaron av ”the Right sector” kring parlamentet den 23 februari 2014 satte press på alla ledamöter att göra det ”rätta”. Hotet att storma parlamentet hade ju kvarstått.

Styrkor i ”The Right sector” bet sig kvar i centrala delarna av Kyiv och kring parlamentet och regeringskvarteren. Den 28 mars 2014 sände EU genom Cathrine Ashton en skriftlig uppmaning som fördömde ”belägringen” från grupperingen Right Sector:

 ”I strongly condemn the pressure by activists of the Right Sector who have surrounded the building of the Verkhovna Rada of Ukraine. Such an intimidation of the parliament is against … democratic principles and [the] rule of law. I call on the Right Sector and other parties in Ukraine to refrain from the use or threat of violence. They need to hand over any unauthorised arms to the authorities immediately.”[65]

En sak är klar, det måste funnits en tydlig överenskommelse där The Right Sector skulle närvara och sätta hårt tryck på alla ledamöter i parlamentet, till dess ”rätt” beslut tagits med överväldigande majoritet. Det var närmast en gisslansituation även om det under ytan måste funnit de i den högsta ledningen med god insikt i hur processen skulle skötas. Redaktören Katya Gorchinskaya vid KyivPost var sedan inte särskilt imponerad av sammansättningen av den nya regeringen, där omdömet om Arseniy Yatseniuk var svidande, en person som var notoriskt svår att samarbeta med, kritiserad för ledarskapet i Batkivshchyna Party där många medlemmar successivt blev utestängda…

…Tydligast var ändå att Vitali Klitschko och partiet Demokratisk samling för reform (UDAR) inte fanns med i regeringsbildningen. Det framstod som om UDAR tackat nej till erbjudandet men med stor sannolikhet hängde den begynnande klyftan på att Yatseniuk följde det spåret som USA:s ambassadör och vice utrikesminister ville ha det, enligt senare avslöjade samtal. Att skapa en klyfta för att stänga ute Klitschko. Den nye premiärministern ser ut att ha gjort precis som USA ville. Samtidigt som ett antal ultranationalistiska partier fick direkt representation i regeringen. Den amerikansk-judiska organisationen uttalade sig offentligt med en djup skepsis.

När man tittar tillbaka på opinionsundersökningar pendlade stödet till förmån för Euromaidan respektive mot protesterna. I en januariundersökning stöttade 45% protesterna jämförelsevis med 48% mot[147].  När man senare gjorde opinionsundersökningar i mars månad hade stödet svängt tydligt, nu stöttade 57% av ukrainarna Euromaidan protesterna. Processen och de grova våldsamheterna hade en avgörande påverkan på opinionen. Istället för att sittande president och regering förberedde en övergång och att dessa personer och partiers företrädare fanns med i den demokratiska processen. Slagsidan påverkade sedan valet hösten 2014, en mängd partier gick då starkt tillbaka. Det våldsamma slutet av Euromaidan ledde både till politisk utrensning och likriktning.

2014 dök åter förslag upp om ett (1) nationalspråk i Ukraina, ukrainska, vilket åter var en nationalistisk monokulturell väg mot ett enhetsspråk och en enhetskultur, när ryskan varit dominant i flera oblast (län) som Dnipropetrovsk (inkl. Kryvih Rih), Kharkiv, Lugansk och Donetsk (där de sistnämnda är närmast helt rysktalade, precis som Krimhalvön. Det var bara presidentens veto som stoppade reformen som definitivt skulle strida mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Den kritiken har Ryssland haft rätt i också, i väst har massmedia ofta beskrivit kritiken som verbala attacker.

När man summerar händelserna kring och efter Euromaidan kan man konstatera att krypskyttarnas massaker och ”The Right Sector’s” belägringen av parlamentet skapade och framtvingade ett så stor politisk rörelsemängd att händelseutvecklingens följder och reaktioner blev betydligt kraftigare och långtgående än bara ett regeringsskifte och nyval skulle gjort. Ryssland visste vad som skett, gällande USA:s intervention i Ukrainsk inrikespolitik, man hade observerat händelserna. När president Yanukovych och regeringsrepresentanter tvingas i landsflykt, betraktade många det som en statskupp i termer av militärkupp. Den nya regeringen betraktades då inte som legitimt i många av de östra områdena i Ukraina. I Ukraina användes ”Snipers massacre” för att underblåsa ryskfientliga stämningar (även i termer av språk och etnicitet).

När lagförslaget om ett officiellt språk i Ukraina, ukrainska, får majoritet i parlamentet i januari 2014 (som lyckligtvis motas bort av av presidentens veto) är det ännu ett uppenbart hot (vilket alla visste hängde kvar) mot den rysktalande befolkningen och ryskspråkigt dominerade regionerna. Händelsekedjan berodde på Euromaidans extrema förlopp och för tragiska utfall. Demonstrationer och oroligheter under våren 2014 i Ukrainas östra delar hade sitt ursprung i alla ovan nämnda faktorer. Faktorer USA bidrog till att förvärra allvarligt.

USA hade mycket aktiv roll att manipulera förhandlingsprocessen genom sitt direkta deltagande och agendasättande. USA hade och har en del i ansvaret i att situationen blev så extremt konfliktfylld och polariserad. USA:s metod att marginalisera EU och dess företrädare är lika allvarligt. Sett historiskt i backspegeln visar det sig att inget hänt med USA. Ordet diplomati äger ingen innebörd, bara när det passar USA. Man för sin egen kamp med sin metod, på egna villkor, för att skapa lojala bundsförvanter och bygga eller stärka intressesfärer. Doktrinen och praktiken följer samma mönster sedan andra världskrigets slut. Med sin ekonomiska och militära övermakt slår man in kilar i både länder och världsdelar där djupgående konflikter frusit fast under decennier (t.ex. Cypern). EU förpassades till åskådare i ett sönderfallande Ukraina. Ett regeringsskifte och nyval, blev istället en revolution.

I slutet av sammanfattningen av  The ”Snipers Massacre” on Maidan in Ukraine beskriver Ivan Katchanovski det historiska förloppet:

”This study puts “Euromaidan” and the violent conflict in Ukraine into a new perspective. While the massacre of the protestors and the police was rational from a rational choice or instrumentally rational theoretical perspective, this mass killing not only ended many human lives but also undermined democracy, human rights, and the rule of law in Ukraine. The massacre of the protesters and the police was a key part of the violent overthrow of thegovernment in Ukraine and a major human rights crime. This violent overthrow constituted an undemocratic change of government. It gave start to a large-scale violent conflict that turned into a civil war in Eastern Ukraine, to a Russian military intervention in support of separatists in Crimea and Donbas, and to a de-facto break-up of Ukraine. The violent overthrow of the Ukrainian government also escalated an international conflict between the West and Russia over Ukraine.”

Sentensen är att massakern och det våldsamma maktövertagande skapade en storskalig konflikt som utgjorde motiv och tillräcklig grund för att demonstrationer och protester i öst-Ukraina övergick i stridigheter och ett regelrätt inbördeskrig. En konflikt där Ryssland ansåg ha goda skäl att stödja separatisternas kamp (direkt och indirekt) vilket fick en samtidig startraket genom annekteringen av Krim. Utan den våldsamma massakern och den statskuppliknande regeringsskiftet (och den minst sagt styvmoderliga inställningen till det ryska språket och de östliga regionerna), kunde den politiska situationen och stabiliteten i Ukraina sett helt annorlunda ut. Varför ville vissa utomstående parter som USA ha en regelrätt revolution? EU förordade och arbetade för diplomati och stabilitet.

I efterhand kan man fråga sig, varför Europeiska Unionen i efterhand inte uttalar ”Fuck the USA!”. USA ut ur Europas konflikthärdar.

12.3 Identitets- och enhetspolitik – skapande av föreställda gemenskaper

Målet att i Ukraina talar man ukrainska, var en identitetspolitik som skulle kränka stora delar av befolkningen i östra Ukraina. Skulle tiotals miljoner plötsligt börja tala ett annat språk? Den här reformivern har funnit med långt tillbaka, stundtals liknar det kulturell etnisk resning. I det hänseendet hade och har Ryssland rätt, som kritiserar Ukrainas ledning för att inte formellt skydda det ryska språket och ukrainare med ryskt språk eller rysk etnicitet. När förslagen att erkänna två officiella språk har varit upp till beslut i parlamentet, har det avslagits. Kravet är helt legitimt och borde fått stöd, sett till historia och traditioner. Det har funnits goda skäl för att regionerna Lugansk och Donetsk har önskat ett större självstyre redan 20 år tillbaka. Men det slogs ner även 2005/2006, centralstyret (Kyiv plus östra delarna) och nationalister undertryckte denna viljeinrikning med fruktan för att en mer federativ stat med större regionalt självstyre skulle kunna hindra medlemskap i EU. Det här ett av de största misstagen Ukraina gjort, att låta förväntade EU processer styra istället för att ta hand om sitt land på bästa sätt. Det har lett till splittring och polarisation, helt i onödan.

Fortfarande driver president Volodomyr Zelensky språk-och identitetspolitiken hårt, i Ukraina talar man ukrainska (trots att han är rysktalande och uppvuxen i Kryvih Rih [Krivoj Rog]). Ryska är för presidenten och regeringen bara ett minoritetsspråk bland alla andra språk i Ukraina. Zelensky har kategoriskt vägrat acceptera kravet på ryska som 2:a officiella språk. Att tala ryska är inte att vara pro-putin, men i dagens Ukraina känner många att man redan behandlas sämre på grund av sin ryskspråkighet. Toleransen har successivt minskat.

Få blickar i dag tillbaka och analyserar efterdyningarna av Euromaidan 2013-2014, under protesterna i Kyiv utlöste inte bara pro-europeiska (pro-unity) demonstrationer runtom i Ukraina, snabbt kom motsvarande pro-federativa demonstrationer. Mot bakgrund av att skeendet under Euromaidans sista dagar snart blev känt, att provokationerna och massakern var varken sprungna från regeringen eller Ryssland. Många delade synen att presidenten tvingades i landsflykt under militärkuppsliknande förhållanden. Följde gjorde demonstrationer från ett antal grupperingar, pro-federativa, pro-ryska, separatistiska och nationalister. Det förekom i alla större städer/oblast i östra och södra Ukraina. Oroligheterna förstärktes när ryska medborgare anslöt (även omnämnda i massmedia som ryska turister). Efter några veckor blev sedan det direkta stödet och inblandningen från Ryssland högst påtaglig.

De stora skillnaderna mellan västra och östra Ukraina

Man måste stanna upp här och fråga sig, fanns det tydliga skillnader i de geografiska områdena eller låg Ryssland bakom bilden? Vad gäller Euromaidans mål, stöttade [mars 2014] Öst-Ukrainas innevånare ett närmande till EU med bara 22%, en tydlig majoritet om 59% förordade handelsavtal med Ryssland. I de västra delarna ville 90% gå mot en union med EU. I östra delarna ville 14% se ett medlemskap i NATO, 67% var emot. 72% av östdelen ansåg att landet var på väg åt fel hål. Bara 36% i västra Ukraina ansåg detta. Så här rullar statistiken på. Krimhalvön visar väldigt avvikande siffror, där endast 25% var etniska ukrainare och 90%  av befolkningen har ryska som modersmål (där alla i praktiken använder ryska som språk). Det är Krim som tydligast visar att man känner en stor samhörighet med Ryssland. I Donetsk var det tydligt att man kände sig mer som rysktalande ukrainare eller Donbasbor, än ukrainare. Men 67% ville förbli i en Ukrainsk stat. Det här omvittnar komplexiteten. Att en federativ lösning varit den bästa, men att Kyiv centralt inte tog några hänsyn alls. Den underströks när Kharkivs lokala parlament krävde att ryska skulle erkännas som officiellt språk (april 2014), vilket var en tydlig signal till Ukrainas parlament som januari 2014 hade röstat om en tydligare enspråkighet. Ryssland bevakade detta nogsamt. Det fanns en stor oro för framför allt Krimhalvön. Vilken man omedelbart iscensatte ett övertagande av, när presidenten och regeringen tvingats i landsflykt från Ukraina.

Massakern i Odessa

En händelse följde 2014, vilken visade på hur djup polarisationen blivit och hur långt ukrainska nationalister var beredda att gå. FN (OHCHR) gav ut en rapport 2021, där ukrainska myndigheter kritiseras för att ha underlåtit att utreda händelserna i Odessa den 2 maj 2014. Det hade förekommit sammandrabbningar mellan ”pro-unity” (nationalister och Euromaidan-anhängare) och pro-federala protestgrupper. Den 2 maj blev konfrontationerna allvarliga men polisen förhöll sig passiv, medvetet försummande skeendet. Nationalisternas numerär var betydande, de pro-federala/pro-ryska tvingades in i en fackföreningsbyggnad (House of Trade unions). Det förekom både beskjutning med handeldvapen och kastande av s.k. molotov-cocktails. När byggnaden stacks i brand dödades ett stort antal människor (pre-federala) i direkta brännskador eller rökförgiftning. Många som lyckades ta sig ut blev svårt misshandlade av mobben utanför. Polisen har främst utrett de pro-federalas brott för deltagande i upploppen, men kan ses som främst politiskt motiverade brottsmisstankar. Under protesterna och sammandrabbningarna dödades 48 personer (40 män, 7 kvinnor och en pojke). 42 av dessa i den eldhärjade byggnaden. Än mer allvarligt, och oerhört tragiskt, var att personer från pro-unity grupperingar (högerextremister/ultranationalister) senare attackerade anhöriga och sörjande vid minnessammankomster i Odessa under 2014-2016. Dessa händelser tog Ryssland som ytterligare intäkt, för att rysktalande och pro-federala eller pro-ryska medborgare inte behandlas likvärdigt och att de som grupp var hotade i Ukraina.

Efter Euromaidan; pro-Maidan och anti-Maidan

Månaderna efter Euromaidan förekom protester och kuppförsök i flera städer, oroligheterna och striderna i Mariupol mars-maj 2014 visar hur kluvet samhället (även på myndighetsnivå) var och att flera regioner befann sig i inbördeskrig. Massakern på Euromaidan och högerextrema ”The Right sector”, vilken med sin milis belägrade områdena kring parlament och presidentpalatset i Kyiv, hade förstärkt polarisationen – i synnerhet i östra Ukraina. Polarisationen tilltog också lokalt i södra Donbas då Azov-bataljonens ultranationalistiska linje och neo-fascistiska anslag var diametralt stående mot pro-federativa och pro-ryska delar av befolkningen.

Det är ett enormt misstag att göra rysktalande människor i Ukraina för företrädare för den ryska federationens styrande maktelit. Hur kommer det sig att man i FN eller EU inte kritiserat Ukrainas politiska ledning som under så många år (tydligt redan 2014) diskriminerar rysktalande ukrainska medborgare och ryskdominerade språkregioner? Är frånvaron ett tecken på att organisationer eller andra kritiker då lägger sig i en förhandlingsprocess? Att värna rysktalande medborgare eller rysktalande områdens språk och kultur i Ukraina är INTE att vara pro-ryssland, pro-putin eller pro-kremlin. PUNKT.

Istället ser vi motsatsen, omvärlden blundar och nationalister och högerextremister får sätta agendan i Ukraina för en mer ensidig diskriminerande identitets- och språkpolitik. Tänk om svenska språket i Finland över en natt skulle tappa rättfärdighet genom en grundlagsändring där två (2) officiella språk reduceras till ett (1). Den som i Sverige påpekar att Ukraina bryter mot de mänskliga rättigheterna, sägs kratta manegen för Ryssland. På ren svenska: Hur i helsike kan kravet på fullödiga mänskliga rättigheter i Ukraina göras om som ett propagandavapen nyttjat av Kreml och Putin?

Åsiktkorridorerna i Sverige har snävats av till enfald där flertalet publicister och journalistik främst ska verka för Ukrainas kamp, eller NATO-medlemskap, istället för att objektivt belysa sakernas tillstånd från alla sidor. De som går utanför fållan sägs av mediadrevet vara putinister och säkerhetshot. Det märkliga är, att Sverige i debatten har lämnat politisk korrekthet och istället närmat sig en korrekt partiskhet, att det finns en linje, ett perspektiv, en väg och en sanning, som är den enda rätta.  Det påminner om en religiös sekt. Där kritiker och nej-sägare är samhällsfiender och nationella säkerhetsrisker. Varför får man en fadd smak av underrättelsetjänsten CIA och McCarthyism i ett land – Sverige – som man trodde praktiserade yttrandefrihet och fri opinionsbildning?

Samma marginalisering gör nu Ukrainas politiska ledning av s.k. pro-ryska partier i Ukraina., vilka man nu förbjuder och löser upp. De förlorar sina stolar i parlamentet. Inga av dessa partier har stått bakom en invasion i Ukraina och kan inte läggas till last för vad den Putinstyrda Ryska federationen gjorde den 24 februari, ett olagligt aggressionskrig som omvittnat även inom i Kreml har många kritiker. Det som sker nu i Ukraina blir utrensningar av de som ofta företräder en vänsterinriktad politik samt för ett tvåspråkigt Ukraina, där många representerar de östra delarna av Ukraina. Inte ett ljud från FN eller EU, när Ukraina städar ur parlamentet. Man kunde ställt krav, man kunde haft en diskussion, hur man går vidare. Men Ukrainas ledning väljer att eliminera de som är folkets representanter i ett demokratiskt val.

Effekten hade redan slagit till efter det första valet efter Euromaidan då kritiken var monumental i hela landet efter de sista våldsamma dagarna 18-20 februari 2014. Många partier marginaliserades kraftigt till följd av synen på händelseutvecklingen där kravallpolisen Berkut och presidenten Victor Yanukovych främst gavs skulden för massmorden där sanningen tegs ihjäl.

Det är här vi slutligen kommer till en sista kvarvarande tröskel i tiden efter Euromaidan, Rysslands annektering av Krimhalvön och de ryskstödda utbrytarrepublikerna i Donbas. Det ryska språket har varit en av stötestenarna. Det är obegripligt att det fått ske. Men det är ett historiskt misstag av det moderna Ukraina, att bygga sin nationella identitet på ett land, ett språk och en kultur, ett folk (vilket rentav kan lukta lite brunt) istället för att det är demokrati, medborgerliga rättigheter och ett fritt samhälle, som samlat mål i en f.d. sovjetstat. Ukraina av 2013 års gränser var och är ett multikulturellt och multietniskt land, där tvåspråkigheten mer än något annat varit dess kännetecken i flera generationer.

12.4 Minsk-protokollen – nyckeln till lösning och fred

Efter annekteringen av Krimhalvön och ”separatistrepublikernas” tillblivelse i Donbas sammanförde man parterna till förhandlingar som ledde till gemensamma överenskommelser genom Minsk 1 och 2 protokollen. De är undertecknade av Ryssland och Ukraina och hade främst som mål att få till stånd ett eld upphör, en fredsplan och ett långsiktigt hållbar lösning för Donbasregionen i Ukraina. Minsk 2 var följden av att Minsk 1 inte lyckades genomföras. Minsk 2 havererade för att två knutar inte löstes upp, striderna kring Debaltseve fortsatte men var i egentlig mening helt meningslösa vid vapenvila och fredsprocess, norr om Mariupol vägrade frivilligbataljonen Azov att acceptera avtalet Minsk 2, ett fall där just en frivilligarmé bortom statlig kontroll påverkade utfallet. Återigen styrde en para-militär högerextrem gruppering landets politiska process.

Under 2021 återkommer försöken att återuppta förhandlingar och implementera processen, både Emmanuel Macron och Antony Blinken, uttalade att Minsk överenskommelserna var vägen framåt och slutet på konflikten i Donbas. I maj och juni 2021 föreslog Mark Galeotti, att det är tid att se över vad som blockerar den fortsatta dialogen och föreslog att en extern part, Storbritannien, för att föra diplomatin framåt. Ryssland utrikesminister Sergej Lavrov uttalade att:”if the Americans are genuinely prepared to support the implementation of the Minsk Agreements, this issue can be settled very quicky”.

Men en dispyt uppkom över den Ryska federationens roll då överenskommelsen fanns mellan Ryssland och Ukraina, där Ryssland nu såg sig som en moderator, där Ukraina måste förhandla direkt med separatistrepublikernas företrädare. Det här såg de flesta som en självklarhet i termer av både förhandlingar samt genomförandet av Minsk-avtalens tidigare gemensamt beslutade och undertecknade punkter. Det är då president Volodomyr Zelensky väljer att vägra fortsätta arbetet med genomförandet av fredsplanen. Argumentet var att han har ”no intentions of talking with terrorists”, d.v.s. inga avsikter att tala med terrorister. Den före detta ryske presidenten Dmitri Medvedev skrev till följd av haveriet, en artikel i tidningen Kommersant,Varför det är meningslöst att försöka komma överens med det nuvarande Ukrainska ledarskapet”.

Ryssland hade tröttnat på Ukraina som i det här skedet vägrade att delta i försöket att implementera det avtal som bägge länder ömsesidigt undertecknat. Ryssland beslöt sig för att bryta mot diplomatisk sed och släppte i november 2021 konfidentiell information till förhandlingsombuden Tyskland och Frankrike. I december 2021 uttalade chefen för generalstaben för den ryska väpnade styrkor, att det är Kyiv inte fullföljer Minsk överenskommelserna. Det var en övertydlig signal då den kom från militären. Situationen ökade spänningar mellan länderna och i Donbas försämrades situationen ytterligare.

Det är egentligen anmärkningsvärt, två länder har kommit överens om en detaljerad fredsprocess där Ukraina fortsättningsvis kommer ha Lugansk och Donetsk i sitt territorium, men där ett större självbestämmande ges i en mer federativ inriktning. I egentlig mening handlade inte processen om ”om” utan ”när”. Men Zelensky vägrade förhandla eller tala med terrorister. Oleksiy Danilov, Ukrainas talesperson för det Nationella säkerhets- och försvarsrådet, uttalade att genomförandet av Minsk avtalet innebär landets förstörelse (the country’s destruction). Danilov fortsatte med en hård retorik, att avtalen var tecknade med den ryska pistolpipan mot Ukraina. En sådan formulering hade aldrig någon uttalat någonsin om Minskavtalen. Trots allt, upplevdes ömsesidiga och oomtvistade (även om Ryssland flyttade positionerna strategiskt mellan Minsk1 och Minsk 2). Danilov hävdade vidare, att för varje rationell människa är det omöjligt att implementera dessa dokument. Omöjligt!? Om man betänker att regeringsmakten, per omgående skulle angripas av högerextrema krafter, så är resonemanget möjligen förståeligt, men inte legitimt eller konstruktivt, bara odiplomatiskt och opragmatiskt. Ett svek mot folket och en fredlig lösning.

I egentlig mening borde de Ukrainska företrädare, vilka vägrade genomföra avtalet, med sina punkterande uttalade ordalydelser ansvarsutkrävas. Det handlade om krig eller fred. Frågorna skulle lyfts i parlamentet, dels om misstroendeförklaring, dels om avtalen skulle godkännas eller inte (eller omförhandlas), istället stängde ett mycket litet antal personer dörren till en absolut nödvändig fredsprocess som handlade om Ukrainas återförening och överlevnad. President Zelensky och regeringen har huvudansvaret för misslyckandet. Borde man hanterat detta analogt med hur man hanterat president Yanukovych som vägrade godkänna och implementera ett EU-avtal? Det var ultranationalister och högerextremister (med element närstående neo-fascister och neo-nazister) som fick presidenten att gå i landsflykt, det var i flera avseenden formellt en statskupp. Nu hände ingenting. Avtalsbrott och en förmodad förlorad fred betydde uppenbarligen ingenting. Som om man visste vad man skulle gå till mötes, men någonstans ändå hade en garanti om stöd. Man kan inte låta bli att fundera över om USA gav en vink, se hur långt ni kan gå, går det överstyr kommer vi till er hjälp.

President Volodomy Zelensky borde be de ukrainska folket om ursäkt, för att inte följt landets beslut och avtal, hade Minskavtalen genomförts, kunde kriget undvikits.

Vi ska dock inte glömma. När det gällde Minskavtalen, satte den högerradikala Azovska para-militära bataljonen käppar i hjulet, man hävdade även att avtalet var olagligt och stred mot konstitutionen. Man pekade på man kunde ingripa…

Alla dessa frågetecken kring Azovska bataljonen…

En FN-rapport 2016 belyste misstankar om brott mot mänskliga rättigheter (tillika även krigsförbrytelser) i fall där Azovska bataljonen har förekommit som part i militära sammanhang, men också vad myndigheter i t.ex. Mariupol ufört under konflikten och kriget mot separatistrepublikerna, där flera fall av tortyr och sexuella övergrepp uppgetts skett mot bl.a. anhållna misstänkta. Men kritiken och uppmärksamheten hade kommit långt mycket tidigare, in den tidiga processen där oroligheter och demonstration övergått i regelrätt inbördeskrig, vilket skedde i Donbas våren 2014.

Amnesty International rapporterade under hösten 2014 om hur högerextrema nationalister begick krigsförbrytelser i de rebellhållna områdena av östra Ukraina, vilket fick uppmärksamhet när bevis framkom på halshuggna offer, vilka de frivilliga högermiliserna ansågs ligga bakom. Väpnade frivilliga styrkor, vilka refererade till sig själva som Aidar bataljonen, hade varit involverade i omfattande övergrepp, som kidnappning, olaglig internering, kränkande behandling, stöld, utpressning och godtyckliga avrättningar. De avhuggna huvudena på rebeller, hade i ett av fallen sänds i en låda till offrets anhöriga.

Man kunde då konstatera att det fanns över 30 stycken frivilliga pro-nationalistiska bataljoner, liknande Aidar, såsom ”Ukraina”, ”DND Metiinvest” och ”Kiev1”, alla stödda av privata investerare. Aidarbataljonen var offentligt uppbackade av oligarken Ihor Kolomoyskyi, som också ansågs stödja och finansiera ”Azov”, ”Donbas”, Dnepr1″, Dnepr2″, vilka sades operera från order av Kyiv. När Kolomoyskyi erbjöd $10,000 för varje infångad rysk ”sabotör”. skapades incitament för handlingar som styr över mot legosoldateri och prisjägare. Det resulterade i att Ryssland utfärdade en arresteringsorder för Kolomoyskyi för att ”organisera dödande av civila”, genom hans sponsorskap till frivilliga högermiliser. Från Ukrainska regeringen hävdade man då att dessa frivilligbataljoner opererade under reguljära styrkor, något som Amnestys rapport konstaterade var helt missvisande, miliserna ansågs enligt Denis Krivosheev, agera utan någon tillsyn, styrning eller kontroll. Amnesty begärde då att Kyiv skulle klarlägga legal status och fullt integrera dem in i ett tydligt ”chain of command” och medvetandegöra soldaterna om internationell lagstiftning respektive utföra utredningar när brott mot mänskliga rättigheter misstänkts. När norska TV2 visade fotobevis på Azovbataljonens fanor med Ukrainas ny-nazistiska parti Patriot of Ukraine, blev den högerextrema kopplingen övertydlig. Precis som de förmedlade bilderna på SS-symboler och hakkors inristade på hjälmar. Krigsromantik? För rebellerna i Donbas och de successivt tillkommande ryska militärerna och styrkorna, var det mer än uppenbart, man slogs och krigade främst med högerextremister, ultranationalister och nynazistiska förband. Metoderna och våldspiralerna eskalerade nivåerna ömsesidigt, det kom att bli ett inbördeskrig fyllt och drivet av hat. Brutaliteterna och krigsförbrytelserna kan aldrig förnekas eller negligeras. Patriot of Ukraine, var kopplat till The Social-National Assembly. Där national-socialism var det bärande ideologiska elementet.

Det är dessa rötter i högerextremism, ultranationalism och nynazism som Ryssland så hårt vände sig mot och i dag använder som historiskt faktum. Dock med den totala förvridningen och desinformationen att hela Ukraina och dess ledning påstås vara nazistisk. Men man måste se detta i sitt sammanhang, våldet, värderingarna och attityderna från frivilligbataljonerna, fördjupade krisen och konflikten mer än nödvändigt. Polarisationen blev avgrundslik. Det var ett inbördeskrig mot separatister/federalister, men sågs som ett krig mot ryskstödda terrorister som skulle förintas till varje pris och mot belöning. Separatisterna å andra sidan, såg en hord av bataljoner med nynazistisk framtoning. För dem, var det ukrainska nazister man mötte. Vilket tidskriften Newsweek uppmärksammade hösten 2014, att metoderna liknade ISIS/IS/Deash ”Ukrainian Nationalist Volunteers Commiting ’ISIS-Style’ War Crimes”. Detta i kombination de högerextremas massaker av Euromaidan protestanter (sina egna allierade), belägringen av presidentpalats och parlamentet vilket framtvingade presidentflykt, är Rysslands tre bärande element för att betrakta skeendet som styrt av nynazistiska rörelser. Detta är den kontext som sedan blir bärande i den Ryska federationens offentliga narrativ om ”nazisterna” i Ukraina. Ett land som behöver befrias, med ryska presidentögon betraktat. En betraktelse som sedan blev motivationen för de ryska trupperna. Ett sammanhang som måste förstås, inte förkastas som en ren absurditet.

Ytterligare en anmärkningsvärd händelse, var attackerna på s.k. HBTQ-grupper vid en pride-manifestation The Equality March i Kyiv 2015. Inför marschen hade det högerextrema ”The Right Sector” kallat homosexuella för ”perverterade” vilka behövde bli botade, där organisationen lovade att förhindra denna sodomist samling (”prevent this sodomist gathering”). Trots 2000 polisers bevakning angreps deltagarna av ett stort antal missdådare, varav 25-30 greps. Manifestationen avbröts efter att rökgranater gjort läget ohanterligt. Det är tydligt att de finns en omfattande mängd högerextremister i Ukraina som angriper människors fri- och rättigheter. Toleransen för det ”avvikande” är minimal i dessa grupperingar. Inför 2017 års pride-manifestation  i Kyiv uttalades återigen hot men det förekom bara skärmytslingar. Kanske närvaron av 5500 poliser kan förklara varför säkerhetspådraget fungerade. Det var hundratals anti-gay-aktivister och nationalister som fick tåget att välja en annan väg och angrepp förekom med bl.a. attacker och misshandel mot poliser.

I januari 2018, organiserade Azov-veteraner patrullenheter benämnda National Druzhyna för återställa ordningen i huvudstaden. Det hade föregåtts av attacker mot Romsk befolkning och personer i HBTQ-kretsar. ”Ukraina är det enda landet i världen som har ny ny-nazistisk formationer i deras väpnade styrkor”, skrev en korrespondent i USA-baserade the Nation, 2019.

[I ett större sammanhang får man inte förbise både slaviska och internationella tendenser. I Ryssland finns högerrörelser som på samma sätt smälter samman med nationalistiska rörelser, fast de har sitt ursprung i en högerextrem miljö, där en ny maskulinitet odlas och nya värderingar tillskapas, vilket sajten Bellingcat beskrivit i sina artiklar om online-hatred-groups i Ryssland. Vilka i ett senare skede blivit propagandister och krigshetsare i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. De här digitala miljöerna har konstaterats fått ett enormt uppsving, sett till ett mycket stort antal läsare och följare: Ett exempel på ett uttalande från Male state, i augusti 2021, framvisar också tydligt tanken på slavisk enighet: “Our goal is to bring together and unite the Slavic peoples: Russians, Ukrainians and Belarusians, Poles and other Slavs,” … “Return patriarchy to white families, because only with that will families have order and prosperity. To get back to concepts of morality and decency, to get rid of the nonsense imposed by tolerant liberal trash. To suppress any manifestations of LGBT trash and other leftist infections on the minds of our children.”].

Det har debatterats i vilken utsträckning Azov-bataljonen längre kan ses som ett paramilitärt inslag (då de inlemmats i Ukrainas förenade styrkor), respektive en organisation, vilken har neo-nazistiska inslag eller soldater med sådan övertygelse. Så sent som oktober 2019, hade 40 medlemmar i den amerikanska kongressen, begärt att Azov skulle betecknad som en FTO, ”foreign terrorist organisation”. I april 2021 upprepades denna begäran av Elissa Slotkin, vilken inkluderade andra ” white supremacist groups” – till Biden administrationen. Trots allt, USA har erkänt god underrättelseverksamhet, ärendet har om och om dyker upp i den amerikanska kongressen, vilket visar att det återkommande reses stora frågetecken kring Azov.

Kopplingarna mellan Azov-bataljonen och partiledaren för ”National Corps” (och Azovs upphovsman) Andriy Biletsky har länge kvarstått. En artikel av Oleksiy Kuzmenko belyser hur Azovregementet rutinmässigt är värd för besök av Biletsky och tidigare befälhavare, med deltagande i ceremonier och är hälsad som en ledare. Biletsky ser sig rådgivare (curator) och har uttalat att han då hade direktkontakt med inrikesministern Arsen Avakov, vilket bekräftades samma år under 2019. Man beskriver offentligt regementet som en reguljär enhet inom Nationalgardet, men det framkommer att befäl uttalar att deras enhet har specialstatus och är skyddad från involvering av regeringen. Den ansvarige för Azovs militärakademi hävdar att Biletsky skyddar Azov från att bli förstört av Ukrainska ledare, att Biletsky är en person som kan finna sponsorer som verkligen investerar pengar. Kopplingen förstärks av att Azovs rekryteringscenter och militärakademi i Kyiv har delat lokaler med National Corps kontor. Det är svårt att befria Azovska bataljonen från ultranationalistiska och högerextremt inflytande. Den Azovska bataljonen kan svårligen ses som helt avpolitiserad. Facebook lyfte sin spärr för organisationen först efter att Rysslands aggressionskrig börjat den 24 februari 2022.

Den nazistiska kontexten

Vid en manifestation i Kyiv 2015 visade demonstranter öppet att den nationalistiska rörelsen framlyfte nazi-kollaboratören och antisemiten Stepan Bandera som förebild. Bandera var en av ledarna i OUN som arbetade för en etnisk rensning av judar, polacker (men även ryssar), i det område som i dag är västra Ukraina. Bandera och  Hryhorij Matsjeko dömdes till döden för mord, men straffen omvandlades till livstid 1934. Vid Nazi-Tysklands invasion av Polen frigavs Bandera och Matsjeko och samarbetade sedan organisatoriskt under tyska Abwehr.

Banderas öde och livsverk är mycket omdebatterat. Detta till trots gav Ukrainska posten ut ett frimärke med Bandera 2009 inför hundraårsjubileet. offentligt utsedd till nationalhjälte 2010. I OUN:s Banderafraktion antogs 1941 ett program, bl.a. om minoritetspolitik, där Moskali (nedsättande för ryssar), polacker och judar är fientligt inställda till oss och därför måste de utrotas i denna kamp”. I slutet av 1942 var ukrainska nationalistiska grupper inblandade i en etnisk rensning av Volynien. I 1943 deltog dessa grupper inom OUN:s militära gren UPA i en massaker på polacker i Volynien,1944 började de även operera i östra Galizien. Det hävdas att upp till 100 000 polska civila mördades av ukrainska grupper av vilka OUN:s Banderafraktion anses bära det främsta ansvaret. Under Lviv-pogromerna tömdes successivt området på hela den judiska befolkningen, uppskattat till 100000 judar. I Lviv var vid den tiden endast 16% av befolkningen ukrainare. Vid sidan av Stepan Bandera fanns Yaroslav Stetsko som i juni 1941 deklarerade formandet av ett Ukrainianska nationella regeringen vilket skulle arbeta för det Nationalsocialistiska större Tyskland, under ledarskapet av Adolf Hitler för att skapande en ny ordning i Europa och världen. Gestapo och Abwehr  skyddade Banderas följare, då de bägge organisationerna använde OUN för sina egna syften. Efter många turer och vändningen med operation Barbarossa (Tyskland anfaller Sovjet), fick Bandera och Stetsko uppdraget att leda operationer som underrättelseinhämtning och sabotage bakom de sovjetiska linjerna (inom ramen för organisationerna OUN-B och UIA).

Demonstrationen på bilden nedan, den 1 januari 2015, sker till minnet av Banderas 106-årsdag. Att vandra med en fana prydd av en folkmordsförbrytare var helt i sin ordning i Ukraina även vid denna tidpunkt. Bandera har omvandlats till en nationalistiskt samlande kraft. Kritiken från judiska organisationer har varit omfattande men Ukraina har envist behållt både Bandera och Stetsko som nationalsymboler och hjältar, trots deras extremt dubiösa bakgrund och historia. Att bibehålla hyllandet av dessa personer, har i mångas ögon, respektive Ryssland, setts som att Ukraina upprätthåller och försvarar ett nazistiskt arv där judar, polacker och ryssar har varit legitima måltavlor för utrotning och förintelse.

Vid demonstrationer återfinns deltagare som bär uniformer från de två ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall vilka organiserades under tyska Abwehr under andra världskriget. Simon Wiesenthal centrat har hävdat att Nachtigall bataljonen deltog i pogromer (tillsammans med tyska förband) i Lviv den 30 juni till 3 juli 1941, då 4000 judar fördes bort och avrättades. En händelse som dock är omdebatterad av historiker. Polen har också framvisat inblandning i en samtida aktion då 25 polska intellektuella och ledare avrättades för att minimera en motståndsrörelses framväxt. Detta var ett led i Nazi-tysklands övergripande strategi, där 20.000 blev offer i den utstuderade Operation Tannenberg, där polska intellektuella, intelligentia och tänkbara ledare massavrättades. Oavsett, bataljonerna Roland och Nachtigall involverades i allt, i egenskap av Nazi-tyska förband.

År 2007 hyllade Ukraina befälhavaren i Nachtigall, Roman Shukhevych, på hans postuma hundraårsdag genom att ge ut ett frimärke med hans porträtt. Shukhevych var s.k. hauptmann i det tyska Schutzmannschaft 201, en extern polis bataljon, och en av de som organiserade Galicia-Volhynia massakern där uppskattningsvis 100.000 polacker dog. Trots alla brott och krigsförbrytelser, lyfts Shukhevych in i samtiden som minnesvärd ukrainsk ”hjälte”. Ukraina år 2007. Det nazistiska och nationalistiska arvets trådar tvinnas ihop, i den offentliga berättelsen, ett narrativ, om Ukrainas frihetskämpar.

I dag betraktar man staden Lviv (Lvov/Lwow) som det typiska ukrainska och Ukrainas kulturcentrum, när Lviv 1931 hade en befolkning i termer av språk, med 63,5% polska, 24% jiddish och endast 11% ukrainska. Det var Curzonlinjen som drogs 1945, det var Yalta- och Teheran-konferenserna som flyttade befolkningar likt schackpjäser. 2001 kunde man räkna fram att 0,3% var judar, 1% polacker och 88% ukrainare samt 9% ryssar. Det var Nazi-Tyskland och Sovjet (tre veckor efter) som anföll Polen och slaktade landet på mitten. Inget borde varit mer rätt, än att Lwow/Lvov/Lviv skulle återbördats till Polen. Det var Stalin som drog längsta strået, Churchill och Roosevelt nickade. Vad skulle Ukraina i dag säga, om att ge tillbaka vad Polen rättmätigt förtjänar? Kan man tänka sig samma folkförflyttning?

Det var detta ”Ukraina” som Stepan Bandera utropade till det befriade Ukraina 1941. OUN:s slogan var Ukraina för ukrainare. Dit var folkmord på polacker enklaste väg till en majoritet. Det utropade Ukraina var dock inte förankrat i Nazi-tyskland och OUN blev då föremål för förföljelse. Det var det proklamerade stordådet av en ny nation som lyfter Bandera och Stetsko till sentida hjältar. Allt annat de gjorde var grova förbrytelser mot mänskligheten.

Kyiv 2015 manifestation

Åter till Azov…

Det amerikanska Representanthusets John Conyers Jr. uttalade i samband med beslutet (10 juni 2015) att blockera stöd och utbildningsinsatser till Azovbataljonen: “I am grateful that the House of Representatives unanimously passed my amendments last night to ensure that our military does not train members of the repulsive neo-Nazi Azov Battalion, along with my measures to keep the dangerous and easily trafficked MANPADs out of these unstable regions”

Paradoxalt nog, trots flertaliga exempel på analyser och bedömningar, t.ex. magasinet Foreign Policy vilket katagoriserade Azov-bataljonen som ”openly neo-Nazi” eller ”fascist”, så började Pentagon trycka på att lösa upp blockeringen. I december 2015 upplöstes beslutet från 2016 House Defense Appropriations Act (HR 2685).

Det sätter på fokus på att den nynazistiska kategorisering Ryssland gör på element i para-militära styrkor (vilka ingår i Ukrainas förenade styrkor) inte är så långt borta som många tror. Det är också skälet till att Ryssland vill förinta Azov-bataljonen i Mariupol, till vilket pris som helst, oavsett mänskligt lidande och civila mördade. Kopplingar till neo-fascism och neo-nazism har funnit historiskt med kvarvarande innehåll i värderingar, kultur och symbolik i de para-militära styrkorna i Ukraina sedan lång tid tillbaka. Och det var Azovbataljonens befälhavare som sa nej till Minsk-avtalets genomförande, det är samma företrädare som upprepat hotar med para-militär intervention, även mot den ukrainska regeringen, om man väljer fel väg och politik.

Den 4 februari 2022 uttalar sig Finlands president Niinistö, efter haft kontakt med Vladimir Putin, i takt med att de tilltagande spänningarna ökar mellan Ryssland och Ukraina:

”A possible solution and the most possible solution (to the current situation) could be the Minsk agreement to be fulfilled or that there would be significant progress in its implementation.”

In i det sista försökte världsledare och presidenter få ett stopp på eskaleringen. Ingen i Ukraina tog till sig försöken. Var fanns EU, var fanns FN? Att fredsprocessen havererade totalt är president Zelenskys och Oleksiy Danilovs förtjänst, deras uttalanden och ignorans satte spiken i kistan och slog igen dörren i ansiktet på Ryssland och de s.k. separatistrepublikerna. Vad trodde de Ryssland skulle göra, när Ukraina gjorde något så urbota korkat som att förstöra den sköra fredsprocessen vilken skulle inneburit ett återförenande av Donbas och Lugansk? Är det av trots eller fåfänga man bryter sönder processen? USA och EU stod vid sidan och tittade på. Niinistö måste begripit, att nu vilar ödet i Ukrainas händer. Niinistö visste vad som kunde hända. Varför är han förvånad i dag? För ett det blev krig eller på sättet kriget genomförs? Det sistnämnda förmodligen, men i egentlig mening påverkar det inte den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet. Allt har handlat om Ukraina, om freden och en lösning för Donbas. NATO var inte huvudfrågan. Det är då Ukraina spelar ut NATO-kortet som en sista nödfallskäm.

Volodomyr Zelensky gick till val på att för ge sitt land fred och Donbas-konflikten en lösning. Zelensky gick till val på att utrota korruption, förra årets ECA-rapport gav en annan bild. Den sakta minskande korruptionen beror i stort av ett omfattande stödarbete från EU-institutioner. Innan kriget var förtroende för Zelensky lågt, runt 30% av befolkningen tyckte hans skulle ställa upp för en andra mandatperiod, än färre, 23% skulle rösta på honom. Istället leder Zelensky landet mot en avgrundslik konflikt och kvarstående omfattande korruptionen.

Det är uppenbart, Zelensky hade inrikespolitiskt ingen möjlighet att förändra på djupet. Han var och är helt beroende av regeringskoalitionen som har en nationalistisk och högerinriktad prägel. Oligarkerna är det andra kruxet han inte gör något åt. Där en av de mest förmögna och inflytelserikaste oligarkerna i sin tur finansierar och kontrollerar privatarméer som Azovska bataljonen. Som Ryssland och separatistrepublikerna helst ville se försvinna. Azovs befälhavare hade sagt ett tydligt nej till fredsprocessens villkor (2014/2015).

När sedan hoten tornar upp sig vänder Ukraina sig åter mot NATO istället för att lösa grundproblemet. Det blir nästa steg i eskaleringen, Ukraina försätter sig i utsatt position där krig eventuell hotar och då börjar spelet med USA och NATO-medlemskap igen, även om det är ytterst avlägset, åratal bort, om ens Ukraina kunde kvalificera sig för medlemskap. USA visste att Ryssland mobiliserat en gigantisk mängd militära förband och såg vad som kunde komma. Varför ger sig NATO och USA in ett krigsspel när de visste så väl hur det kunde sluta? I dag måste man fråga sig, ville de ha en konfrontation? Eller testa Ryssland trots att man visste vad som hände 2014? Det är då konfrontation verkar mer sannolikt. Att låta Ryssland gå i fällan. Där världen skulle vända sig mot Putins ryska federation. Med Ukraina som offer i det geo-politiska spelet. Och USA som moralisk vinnare med ett länge efterlängtat globalt ledarskap slutligen återuppväckt.

Parallellt med att Minsk-avtalen diskuterats hade Ryssland under hösten 2021 krävt en ny säkerhetsstruktur för Europa. Ett stopp för NATO:s östutvidgning samt USA:s tillbakadragande av kärnvapen, anti-missilförsvar och trupper från forna öststater som i dag är NATO-medlemmar. Ukraina har både förstört Minskprocessen och i den tilltagande hotbilden riktat fokus på NATO som ny hjälpare. Det är ett kvalificerat dubbelfel gentemot Ryssland. Ett Ryssland som ansåg att Ukrainas revolution var en formell statskupp, där allt efter den borde återställas, ett Ryssland som ansåg att det ryska språket och den rysktalande befolkningen inte gavs tillräcklig respekt eller skydd. Vilket fanns fog för tillika.

Det är nu, under december-januari 2021-22 som USA och NATO uttalar att varje land ska självständigt få välja säkerhetspolitik och militära allianser. Att det inte blir något förändring i synen på de som önskar medlemskap. Som vore det ett svar på att Ukraina havererat fredsprocessen på eget bevåg och ansvar. Man hade varit uppkäftiga men vägrade ta ett steg tillbaka. Vägrade samarbeta. Hur trodde man processen skulle fortsätta när man dödat diplomatin?

När man tittar i backspegeln är det bara ett desperat försök av Ukraina att sopa igen spåren efter haveriet och att på något vis spela ett högt spel där man ändå vet att man är maktlösa för solidaritetspakten i NATO (artikel 5) gäller bara medlemsländer. Man testar ändå. Är det en lek? Det är i denna situationen (Minsk-sammanbrottet) man förstår, att det för Sverige och Finlands del inte innebär någonting säkerhetspolitiskt, i jämförelse med vad Ukraina ställt till med i relationerna gentemot Ryssland. Men Ryssland sa inget om invasion i Ukraina, inte så länge förhandlingsdörren för Minsk-avtalet och att säga nej till NATO stod öppen. Men Ukraina stängde bägge dörrar. Att tiga är också ett aktivt val.

Ryssland krävde att Ukraina uppfyller sina nationella förpliktelser enligt avtalen. Vad trodde Zelensky och Danilov var lösningen? Ett nytt avtal, ett Minsk 3, varför inbjöd man då inte till förhandlingar, varför tog man inga initiativ? Freden var inom räckhåll. Handlade det bara om att en mer federativ konstitution med delstater hotade hela landet? Förmodligen inte. Man trodde bara inte att det skulle vara möjligt att bli medlem i EU. Vem hade gett dem dessa signaler? Tyskland, som förbundsrepublik, genomförde denna process. Med en tidshorisont på fem tio år hade mycket kunna hända – i federationen Ukraina. Ett Ukraina där alla regioner samexisterade med sina olikheter och likheter.

Ett skäl till politisk oppositionell tystnad var att aldrig någonsin hade ett parti i Ukraina och parlamentet Verkhovna Rada haft en sittande majoritet från ett (1) enda parti – Servant of the People – vilket Zelensky företrädde. Lojaliteten mot presidenten, till Ukraina, det nya unga trotsiga i att säga nej till allt vad Ryssland erbjöd, samt en försvagad regering, bildade fonden.

Regeringsombildningen i mars 2020 var omdiskuterad. Zelensky var en president utan någon som helst politisk eller offentlig erfarenhet, vilket påverkade stabiliteten och ledarskapet i sig. Zelensky uttalade också att han var ”gisslan” av det misslyckande genomförandet av Minsk-protokollen. Istället för att göra det till sin uppgift och skyldighet att förverkliga till varje pris. I backspegeln är det både politisk osäkerhet och tvekan, samt en slags märklig uppstudsighet, där Zelensky uppenbart lyssnat mycket på vissa nationalisters snäva vägledning, att aldrig ge sig. Paradoxen var att Minsk-avtalen skulle återförena landet. Var det inte värt det? I vissa avseenden var diplomatin frånvarande. Ska man vara elak så är inte internationella relationer och förhandlingar någon teve-show med kvicka repliker som går hem hos publiken. Kvarstod gjorde varken historisk eller konkret förändring.

Istället valde Ukrainas politiska ledning en avgrundslik konflikt. Där man visste att kriget stod för dörren. Vem gav rådet att man skulle obstruera Minsk-avtalen? Det är ytterst märkligt, när både USA och Frankrike framhöll det som den enda och rätta vägen. Precis som Finland. Var det i det här fallet EU som tyckte att man skull hålla sig borta från federativa konstruktioner där delstater kunde lägga in sitt veto i suveränitetsfrågor? Nej, förmodligen kunde EU hittat vägar runt detta. Med anpassade fördjupade associationsavtal m.m. Det hade löst sig med tiden.

I mångt tycks det som om Ukraina i detta fall valde sin väg själv. Mot alla länders inrådan. Det var och blev lika självuppfyllande som ödesdigert. Men det är inte nationen Ukrainas val, det är ett ytterst fåtal personer som valde och beslutade den inslagna vägen. Inrikespolitikens återvändsgränder ledde till en och endast en väg. Långt bortom den politiska fantasins gränser. Varför välja att hoppa ner i en bottenlös brunn?

  1. Rekapitulation En tillbakablick – murens fall och hitom

Långt innan Euromaidan-revolutionen 2013-2014 hade USA funnits med i spelet, ända sedan början av 90-talet. Det är långt senare som Rysslands nya riktning ses i världen, i praktiken, 2008, det år Ryssland gick in i Georgien. Det första steget i att lämna EU och NATO bakom sig i uppbyggandet av en egen ekonomisk maktsfär med nya militära allianser och utbrytarrepubliker. Utanförskapet omformade Rysslands vägval, en ny parallell värld, med egna grundvalar. Att skapa en egen maktsfär. Det skedde i mitten av 00-talet. Det var en strategisk och medveten respons på EU:s utvidgning och NATO:s östexpansion.

Om Ukraina hör hemma i den Europeiska familjen borde Ryssland kunna göra det också. När järnridån föll, försäkrade USA:s utrikesminister James Baker och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, till Sovjetunionens Michael Gorbatjov, att någon östutvidgning aldrig skulle ske: Not an inch eastward”. Det handlade då om det forna Östtyskland, övriga östländer fanns inte i tanken. Året var 1990. Allt efter det, var brutna löften, mot Ryska Federationen.

Georg Shultz var en nestor i den amerikanska utrikespolitiken under flera decennier, han påpekade klarsynt i en intervju 2010 (då 90 år gammal) att man från NATO aldrig på allvar ville släppa in Ryssland. Min spontana reflektion (med avseende på citatet nedan) är att i ett avseende så har alla länder Veto eftersom besluten är konsensusbaserade. I det avseendet skulle det i praktiken ändå fungerat för Ryssland, att säga nej, när det passade, och ja, när man var absolut eniga. Så vad hindrade NATO från att släppa in Ryssland på allvar? Ett historiskt arv, USA:s grundmurade misstro mot Sovjetunionen, som i egentlig mening inte fanns kvar efter murens fall och Sovjets upplösning, men man hade levt med Trumandoktrinen och dominoteorier, inneslutningstanken så länge (45 år) att den var blivit mer än ett sätt att tänka, den hade blivit en doktrin och verklighetskapare. Omöjlig att skilja sig ifrån på en generation. Mentalitetsmässigt måste man påminna om Marshallplanen som USA implementerade för att återuppbygga Europa efter andra världskriget, där inkluderades att även motståndaren Tyskland. Var låg nu skillnaden i synen på Ryssland?

”NATO is a similarly complicated issue. After the cold war ended, Russia was invited to NATO meetings with the idea that the country would eventually become an integral part of European security discussions. The idea was good, but the execution failed. NATO has acted as if Russia’s role is that of an observer with no say in decisions; Russia has acted as if it should have veto power. Neither outlook is viable. But if NATO moves from consensus decisions to super-majority decisions in its governing structure, as has been considered, it would be possible to include Russia’s vote as an effective way of resolving European security issues of common interest.” Georg Shultz, New York Times, april 2010.

Östutvidgningen i slutet av 90-talet orsakade djup huvudbry i USA. Den amerikanske diplomaten George F Kennan varnade i New York Times 1997 att ett sådant beslut kommer elda på nationalistiska, anti-västliga och militaristiska stämningar och skada utvecklingen mot demokrati i Ryssland.

I Maj 1998 varnade Kennan igen, inför senatens ratificering av NATOs första expansionsomgång: ”Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

Kennan hade rätt, dessvärre fortsatte expansionen, inklusive Baltikum. NATO hade nu gränser direkt mot Ryssland. Analytiker, historiker, politiker, journalister, diplomater, hade under åratal varnat, man fortsatte varna, men förblev obeaktade. Det var i USA helt förutsägbart att NATO:s expansion skulle sluta i en tragedi. USA:s behandling av Ryssland, bara en handfull år efter murens fall, var ett gigantiskt politiskt misstag. Efter år av östlig expansion, förstärktes polarisationen. Washington gjorde slutligen Ukraina till en NATO-politisk och militär bricka i stormaktspelet. Men varken USA, EU eller NATO får nu själva betala priset, det får Ukraina. Ett oerhört högt pris. Ett land som ville gå vidare, bli en demokrati, ge folket frihet, bygga ett öppet samhälle. Offrat på maktens altare. Av västvärlden som publik.

Det handlade slutligen (dec-jan 2021-2022) om att NATO aldrig skulle ge upp sina positioner, sina militärbaser, missilsystem och kärnvapenplaceringar i forna Östeuropa (och att Ukraina var den sista ”bonden” på schackbrädet). EU var något annat. Men vars säkerhet helt ligger i händerna på NATO. EU:s kräftgång borde upphört med Lissabonfördraget. Istället, ett NATO som gömmer sig bakom varje lands rätt att välja säkerhetspolitik men samtidigt omedelbart blir en bricka i stormaktskonflikter, kapprustning och kärnvapenspel.

Doktrinen om säkerhetsgarantierna för NATO-medlemmar (artikel 5) blir i konfrontativa situationer snarast begränsad säkerhet för världen och övriga enskilda länder. NATO har blivit precis samma imperialistiska monster den försöker bekämpa. Där idealen är alibit. Fria demokratiska länder har mer rätt än andra. Med USA som befälhavare och vetoinnehavare, för utan USA – inga beslut i NATO. NATO är ingen demokratisk organisation, den är en krigsorganisation. Som måste äga legitimitet. Utan fiender är NATO meningslöst. Världen starkaste militärmakt som slutligen fann sig maktlös i den egna kärnvapenterrorbalansen man själv format.

  1. Associationsavtalet med EU

EU:s föreslagna avtal med Ukraina 2013 var ensidigt och exkluderande mot Ukrainas omgivning. Men en öppning för EU som ville ha monopol. Det brukar se ut på så vis. Man skulle ha allt. Vara den enda framtiden. Det rätta Europa. Det ukrainska parlamentet insåg förmodligen inte att associationsavtalet med EU också innehöll försvars- och säkerhetspolitiska klausuler som omvärlden också kunde tolka som ett steg mot medlemskap i både EU och NATO. Det var förmodligen också ett av skälen till att Ryssland motsatte sig ett avtal som låg långt bortom ett traditionellt frihandelsavtal.

Ukrainas avtal med Ryssland (2013), var ett tämligen enkelt handelsavtal. I botten låg en ukrainsk nationell ekonomi i kris. Det blev också ett köpslående, om vilken part som kunde ge bäst monetärt stöd (egentligen är rätt ord mutor, i fallet med Ryssland –  större vinstandel från naturgastransiteringen som gav intäkter just i paritet med vad EU lovade). Ukraina befann sig i en kris, nya avtal borde föregåtts av internationella stödpaket och långsiktiga finansiella lösningar från Världsbanken och IMF för att stabilisera Ukraina. Insatser som inte tvingade Ukraina att välja och välja med brådska. Associationsavtalet var ett andra steg mot medlemskap, där det första avtalet från 1997 med EU låg i botten.

Sett till den politiska nationella situationen, den stora diskrepansen mellan det ”delade” Ukrainas östliga och västra områden, parlamentets kvalificerade majoritet för associationsavtalet och dåvarande presidents ryskvänliga inriktning (som var väl känd och även gav honom ämbetet) skulle både en folkomröstning och öppnare multilaterala handelsavtal med fler parter varit att föredra. Det är tankvärt, för i kriser verkar länder i affekt vilja storma in i EU eller NATO utan varken djupare eftertanke, analys eller folkomröstningar. Länder som styrs av rädsla eller panik, kan bli farliga, även för sig själva.

Var förhandlingar och avtal, med både EU och Ryssland samtidigt, något helt otänkbar? Kan man inte tänka den tanken, då är man fast i en polariserad värld, men skuggan av det kalla kriget gäckade. Enskilda länder ska tydligen tvingas välja. EU har en stor skuld i detta. Att utestänga Ryssland genom sitt förslag till avtal. Att dra in ett land som befann sig i ett så komplicerat inrikespolitiskt läge (inte nödvändigtvis balkanisering, men efter separatistrepublikernas tillkomst blev ändå faktum så), närmast bankrutt, i ett vittgående associationsavtal, det var oansvarigt, när som främst behövdes var omfattande stödåtgärder och bredare frihandelsavtal med omvärlden i stort. Synnerligen mot bakgrund av den snabba öst-expansionen som skapat en geo-politisk destabilisering när NATO raskt klev in i så många länder, vilken EU också var väl medveten om men inte tog hänsyn till.

Samtidigt arbetade USA hårt på att skapa täta och goda förbindelser, oavsett vilken president som skulle leda Ukraina mot ”Europa”. Ett Europa där både Ukraina och Ryssland befinner sig. Där många länder står utanför EU och ändå är Européer. Det verkar legat prestige i saken, i att vinna den här kampen och kapplöpningen mot Ryssland. För både USA och EU. Maktsfärer att utvidga. Ett toppmöte i Lituaen, visade sura miner när president Yanukovych reste ett antal nya krav. Intressant var, att om EU kunder ge ett stöd om 24 miljarder euro, då fanns det en öppning. Att presidenten var en mutkolv, var inget att sticka under stol med. Men trots allt satte han en prislapp på sin omvändelse. Det var inte omöjligt. Även om reaktionerna från EU-mötet var minst sagt svala. Som om EU kunde köpas. Carl Bildt skrädde inte orden den gången.

  1. Euromaidan revolutionen – mot korruptionen

För Ryssland sett, var Ukraina den sista forna sovjetstaten som skulle gå förlorad i sin intressesfär till en Europeisk union med höga ekonomiska, sociala och juridiska murar och ett NATO som klev rakt in i varje ny medlemsstat (eller vice versa). Men krafterna och protesterna som utlöstes, visade hur korrumperat Ukraina var. Det var inte Victor Yanukovych rysslandsvänlighet som främst förstörde bilden, det var hans maktfullkomlighet, slutenheten, hans personliga agenda och inställning, att ändra konstitutionen och ge sig själv närmast oinskränkt makt. Med stark hand styrdes Ukrainas säkerhetspolis Berkut vilken opererade i Sovjetanda. Det var inte Ryssland, det var kvarlevor av en sovjetisk kultur i kombinationen ett utfattigt land, där en liten krets individer, ofta f.d. kommunistiska partifunktionärer, plundrade och privatiserade tidigare socialiserade tillgångar. Denna kultur fanns och finns både i Ryssland och Ukraina.

Varken Poroshenko eller Zelensky har lyckats förändra strukturerna eller kulturen nämnvärt trots en uttalad vilja (retoriken är obligatorisk för varje ukrainsk presidentkandidat) och insatser under snart 8 år. I Zelenskys eget parti finns parlamentsledamöter som förvånansvärt öppet begått mutbrott och förnekat anklagelser när t.ex. videoupptagningar funnits som bevis. Inom partiet Servant of the People (samma namn som komediserien Zelensky hade huvudrollen i), finns många parlamentsledamöter med starka band till oligarker.

Men att försöka förändra systemet i grunden visade sig också vara riskabelt. Dagen innan ett lagstiftningsärende (september 2021) avseende oligarker, besköts Zelenskys närmaste medarbetare Serhiy Shefir (också långvarig vän och kollega) i ett mordförsök. Det skedde vid genomresandet av en by (Lesnyky) på väg till Kyiv. Chauffören skadades med tre skott men betraktar man träffbilden på fordonet är nästa alla skott en bra bit under fönsterlinjen. Få kan ha känt till rutten, träffbilden ser ut var för att varna, men kunde likväl dödat bägge personer i bilen. Attentatet kunde bara härröra från kriminella och korrumperade kretsar. Även om Zelenskys eget partis företrädare direkt spekulerade i Ryssland, vilket tycks vara en politisk ryggmärgsreflexen för att alltid trampa igång konspirationsteorier. Allt visade på tre skarpa skärningslinjen för makthavare i Ukraina, dels oligarkerna, dels de högerextremistiska krafterna och slutligen alltid farhågan med rysk påverkan. Där den realpolitiska balansgången snarast leder till konservering än reell reformering och utveckling.

Petro Poroshenko var och är samtidigt en av de tio rikaste oligarkerna i Ukraina precis som Zelensky var under en annan oligarks vinge, Igor Kolomoyskyi, god för närmare 2 miljarder dollar, ansedd som sponsor och ”mastermind” bakom Zelenskys kampanj (vilket han som nämnt vann på en agenda för antikorruption). Kolomoyskyi som står anklagad i USA och andra länder för att ha plundrat sin egen bank på drygt 5 miljarder euro. The Pandora Papers avslöjade många av turerna kring detta och skalbolag med placeringar i skatteparadis. Där även Zelensky finns omnämnd. 2012 tecknade Zelenskys bolag kontrakt med Kolomoyskvis holdingbolag ”1+1”, för en mängd teveproduktioner, affärssamarbetet var intimt och kopplingen stark med oligarken Kolomoyskyi. Många av bolagen är registrerade ”offshore”. Mer än bara en kuriös detalj, är faktumet att Zelensky anställde flera av sina närmaste medarbetare/delägare i ”Servant of the people”, just runt sig själv, när han tillträtt som president. Produktionsbolaget förblev tämligen intakt. När massmedia frågat bolagsägarna om företagskopplingar och skatteparadis (offshore), ville varken delägarna eller deras advokater svara.

Turerna kring Kolomoyskyi tycks aldrig sluta, plundringen av PrivatBank ledde till en nationalisering inom ramen för National Bank. Även företrädare av National Bank, har hemsökt av förföljelse som sedan aldrig bevisats. För att den rätta viljan saknats. När väl Zelensky sitter på plats i presidentstolen vinner Kolomoyski flera tvistemål bl.a. mot NationalBank. När IMF (internationella valutafonden) krävde reformer för att utöka stödet till Ukraina, satt Zelensky i ett skruvstäd. Ett krav var att banker skulle förhindras att kräva kompensation vid nationaliseringar (som berodde på konkurser eller plundring). Ett hårt tryck påverkade vad som i folkmun kallades ”anti-kolomoyskyi lagen”, Zelensky tvingades i utformningen göra överenskommelser med inte bara en oligark utan flera, t.ex. Petro Petroshenko och Rinat Achmetov.

Zelensky sold himself as a fighter of oligarchs. He only had to take on one oligarch, but he had to align himself with others,” Tim Ash, a London-based emerging markets strategist from BlueBay Asset Management, said at an online conference on May 6.

I mars 2020 fortsatte parlamentets majoritet att vända upp och ner på politiken och regeringen. En ombildning aviserades plötsligt och regeringsföreträdare ersattes.

In early March, just before the pandemic started dominating news, Zelensky and his parliamentary majority drastically overhauled the cabinet. The nation’s youngest and most liberal government in history was replaced by more seasoned officials, some of whom had held senior jobs before, but failed to implement reforms. “The cabinet reshuffle was a disaster, there is no other way to describe it,” uttalade Tim Ash (BlueBay Asset Management).

Coronapandemin gav sedan en mängd exempel på hur urusel rekrytering skedde av inkompetenta chefstjänstemän vilka både misshushållade med offentliga medel och gav uttryck för korrupta tillvägagångsätt och ledning. I kombination med haltande reformer och förnyelse bestod mycket i Ukraina som det alltid varit sedan självständighetens början.

”Some recent moves made by Zelensky and his government might actually serve to stimulate corruption. One new rule, for example, limits state salaries for civil servants and top management of state-owned companies to just $1,700 per month for the duration of the COVID-19 pandemic. The move has generated widespread criticism for alienating well-intentioned professionals who would like to help clean up the system”(Gorchinskaya)

På hemsidan Eurasianet beskriver journalisten Katya Gorchinskaya utvecklingen i Ukraina över tid i sex avsnitt och epoker på ett mycket belysande sätt. I det sista avsnittet redovisar Gorchinskaya hur även Zelensky sparkade nykomlingar på reformscenen för att ersätta dem med tjänstemän från den gamla skolan:

Zelensky has continued sacking newcomers on the reform scene. Many of those now departing are government officials who came to the civil service from the private sector through competitive procedures and were tasked to clean up their respective institutions, including the prosecutor’s office, the tax service and customs. As replacements for these and other senior posts, Zelensky is appointing seasoned politicians with sketchy pasts, including a some who were lustrated in the aftermath of the Euromaidan Revolution in 2014. Yemets, the fleeting minister of health, is a case in point: Prior to his appointment by Zelensky, he had served in the same position in the notoriously corrupt Yanukovych administration

…”Zelensky’s reform approach, along with his personnel choices, has seemed haphazard and often driven by polls. Civil society activists contend that such methods are the opposite of what is needed to achieve success in anti-corruption efforts for a country like Ukraine, where graft is wily, endemic and perpetuated by entrenched elites.

Analytikern Tim Ash gav följande kommentar om Zelenskys reformarbete:

“His heart is in the right place, he wants to change things. But Zelensky doesn’t really understand what is required for systemic reform”

Katya Gorchinskaya summerade Zelenskys reformingång, jämsides hans personliga val, syntes varit slumpmässigt och ofta drivet av opinionsundersökning som ledde till populistiska och kortsiktiga lösningar. Civila samhällsaktivister bestred den vägen och ansåg att sådana metoder var direkt motsatta till vad som behövdes för att uppnå framgång i anti-korruptionsarbetet i ett land som Ukraina, där ympningen var listig, endemisk (lokalt och konstant förekommande, likt en sjukdom) och förevigades i förankrande eliter (oligarker).

  1. Ukrainas kräftgång och utsatthet

Rysslands annektering av Krimhalvön och kriget i Donbas har lockat in Ukraina i ett spel, som EU och NATO bara trodde var ett spel som man kunde driva hur långt som helst. Fredsprojektet EU, befriat från NATO, kanske kunde accepterats. Men de är som regel oskiljaktiga. Ukraina blev ett offer, i stormakternas kamp om landets gunst, när Ukraina istället borde samarbetat med både EU och Ryssland, inte välja ett enkelriktat partnerskap allena.  Alla dessa länder behövde och behöver varandra. EU blev ett hot för Ryssland precis som NATO gjorde sig till fiende genom en ansvarslös östexpansion och dito amerikansk militarisering. (Men det var NATO i kombination med ett fallerat MINSK-protokoll som blev krutdurken).

Alla länder i gränszonerna, hamnar i detta fokus, när EU har blivit en supermakt få kan och vågar säga nej till. Tillgången till den inre marknaden säljs mot säkerhetspolitiska förpliktelser och omfattande ekonomiskt stöd. Förr kallades sådant för mutor. Rädslan för utanförskap är monumental, att sedan bryta sig fri, som Storbritannien gjort, har kostat enormt, det skrämmer och tystar varenda frihetstanke. [EU krossar ekonomiskt de som vill bli fria. Brexitprocessen var övertydlig, som EU:s största nettobidragsgivare och grundare, borde EU betalat skadestånd till Storbritannien. Vad är det för konstigt med debet och kredit? Alla EU-länder satt och tittade surt på och ojade sig – hur ska det nu gå med EU-budgeten när pluskontot minskar?]

EU borde tidigt begripit, respekterat, att det polariserade Ukraina behövde en speciallösning, en gemensam lösning. Över alla gränser och bortom NATO:s räckvidd. Synnerligen om man ids minnas löften från västmakterna 1990, James Bakers ord ”not an inch eastward strax innan Sovjetunionens sönderfall. Varje gång, återvänder man till punkten, där USA bör lämna Europa och EU åt sitt eget öde. Där framtiden skapas här och nu, inte av att dåtiden återupprepas med imperier från andra sidan oceanen. Det kalla kriget, version 2.0, var USA:s egen skapelse.

Det är nu två stormakter som slitit sönder Ukraina. Och en stat i staten, NATO, som spelat bort EU genom att ställa ett lands val framför realpolitisk verklighet. I egentlig mening, USA använder NATO som en politisk entitet. När ska EU begripa, att det inte går att tala politisk med tre tungor? Där säkerhetspolitiken i EU kanaliseras genom USA och med denna lednings yttersta konsekvenser.

Ser man tillbaka så finns USA och EU med i spelet om Ukrainas utveckling långt tillbaka. Den orangea revolutionen 2005 var efterspelet av ett presidentval som ansågs riggat. Det ledde i egentlig mening främst till ett nyval och en uppstramning där valfusk försvårades. Redan då ville Donetsk ha ökat självstyre, det fanns uttalade planer och beslut om en delrepublik (PSUAR). Det fanns där en politisk och folklig förankring. Det var tydliga skiljelinjer mellan de utpräglat rysktalande områden (Lugansk, Donetsk) och de västliga i Ukraina. Kyiv tittade åt ett annat håll. Lyssnade aldrig in.

Ukraina var ett land som inte var samlat, som inte gick åt samma håll. Ukrainska nationalister  i västra landsdelen och Kyiv, hittande och sökte inte den minsta gemensamma nämnaren. Tvåspråkigheten var nyckeln, mono- och enhetskultur fallgropen. Kanske skulle landet delats i två delrepubliker eller två självständiga stater. En sak är säker, EU, USA och Ryssland, drog i alla tåtar, åt diametrala håll. Man slet i ett fattigt och korrupt land. Då som nu. Det intressanta är och var, den märkliga fruktan och motståndet mot de rysktalande områdenas utökade självbestämmande. Till slut luktar allt ett Stor-Ukraina där Ukrainsk kultur och språk ska formas till alla medborgares grund. Motståndet fanns redan då i parlamentet till två officiella språk. Rädslan för splittring var större än förståelsen att Ukraina var en smältdegel av mångfald och med en östlig del med ett tydligt ryskspråkigt och ryskt etniskt arv. EU har också ett ansvar i detta, USA har också ett ansvar i detta, i vägran att se och hantera den historiska och mångkulturella komplexiteten. Som om det handlade om att bara marginalisera Ryssland en gång för alla och trycka in ett stereotypiserat Ukraina rakt in i EU (eller NATO). Inget kunde varit mer fel, och allt blev mycket riktigt helt fel.

  1. A och O, begynnelsen och slutet

Återblick: 90-tal. Bill Clinton blev god vän med Rysslands president Boris Jeltsin, man skulle tillsammans bygga upp ett fredligt och stabilt Ryssland med friska miljarder från USA och EU. Långsiktigt diskuterades även ett ryskt NATO-medlemskap. År 2001 talar Vladimir Putin i den Tyska Förbundsdagen. Putin talar om Europas enhet och kultur, att Ryssland försäkrar om ett enda mål, att säkra freden och bygga en stabil demokrati. Åren kring denna tidpunkt, blir en sedan en snabb resa för inte mindre än 14 forna öststater som ansluter till NATO. Det fanns ingen fiende. EU var fredsprojektet som skulle får Europa att blomstra. Ryssland var ett vänskapligt sinnat land som skulle skapa stabil fred över kontinenten. De tyska parlamentarikerna applåderade. Putin hade en vision om ett frihandelsområde från Vladivostok till Lissabon.

  1. Arvet från Boris Jeltsin – en enväldig president och oligarkernas tillkomst

Det satt en gång tre män och drack på en datja och dessa tre män kom överens om att lösa upp Sovjetunionen. Männen var Boris Jeltsin (Ryssland), Stanislav Shuchkevich (Belarus) och Leonid Kravchuk (Ukraina). Det var i början av december 1991 som man beslutade att upplösa den statsbildning som skapats efter oktoberrevolutionen 1917. Under ett decennium följde en vildsint privatisering och plundring av ländernas tillgångar där välfungerande utbildningsystem och sjukvård lämnades vind för våg.

Händelserna hade föregåtts av ett kuppförsök i Moskva den 18 augusti 1991, som var förbundsrepublikens huvudstad. Jeltsin hade vunnit presidentvalet i Ryssland och var installerad sedan 10 juli och nytillträdd. Kuppen var iscensatt av ett antal ledare som protesterade mot Gorbatjovs perestrojka-politik. Gorbatjov var i ”husarrest” på Krimhalvön och Jeltsin ilade till Moskva och ”Rysslands vita hus” (Högsta Sovjets residens), för att hamna uppe på ett kanontorn av en stridsvagn, där han med ett minnesvärt tal fick med sig de protesterande massorna och trupperna gav upp och började avvika.

Den 21 augusti hade de flesta kuppledare försvunnit från Moskva. Gorbatjov ”räddades” och återvände till Moskva, samtidigt tom Jeltsin hyllades runt om i världen för sitt sätt att samla protesterna och förhindra ett militärt maktövertagande. Politiskt hade Gorbatjov lidit ett stort politiskt nederlag. Plötsligt lyssnade ingen till Gorbatjov och allt fokus och stöd hade hamnat på Jeltsin. Under september kunde inte Gorbatjov längre påverka händelser utanför Moskva. Jeltsin utnyttjade situationen och började ta över vad som återstod av den sovjetiska regeringen, ministerium efter ministerium, till slut även Kreml.

18.1 Kuppförsöket hade visat att det fanns en omfattande motvilja och kritik mot perestrojkan – en ny reformpolitik för att demokratisera och införa marknadsekonomiska synsätt, vilka introducerats i mitten av 1980-talet. Försöket visade att man var beredd att störta sina folkvalda. Det fanns stora grupperingar med en konservativ sovjetisk syn på hur samhället skulle organiseras och ledas. Några månader senare förbjuder Boris Jeltsin, 6 november 1991, alla aktiviteter kopplade till kommunistpartiet på rysk mark. Det är inte traditionell demokrati och fri opinionsbildning Jeltsin strävar efter.

De tre männen på datjan, beslutar den 8 december att upplösa Sovjetunion. Veckan före, hade Ukraina röstat för självständighet från Sovjetunionen. I Belavezha-protokollet deklarerar de tre presidenterna att Sovjetunionen inte längre fanns. Ett beslut som inte var förankrat eller beslutat i några nationella parlament eller regeringar. Man tillkännagav samtidigt ett frivilligt förbund CIS (Commonwealth of Independent States) i dess ställe.

Enligt Gorbatjov hölls planerna för mötet i Belovezhskaya hemligt och huvudsyften med upplösningen var att bli av med just förbundspresidenten Gorbatjov. Jeltsin anklagades också för att begå ett politisk övergrepp på folkens beslut i folkomröstningarna att behålla Sovjetunion som union. I det hänseendet var det en statskupp. Högsta Sovjet i förbundsrepubliken Sovjetunionen beslutade 12 december att ratificera Belavezha-protokollet och den 17 december var Gorbatjov nödgad att acceptera situationen och upplösningen som slutligen fullföljde den 26 december 1991. Sovjetunionen existerade inte längre.

18.2  Om kuppförsöken avsåg att bromsa reformprocessen, gjorde Jeltsin precis tvärtom. Man lovade att utvidga demokratin men främst avveckla socialismen fullständigt och implementera kapitalism och marknadsekonomi. Det var under en resa till USA, som Jeltsin blivit frälst av det amerikanska samhällsystemet. Debatten i Ryssland handlade inte om hur, utan när och i vilken hastighet marknadsekonomi skulle introduceras. USA och Ryssland deklarerade 1 januari 1992 officiellt att det kalla kriget var över. Den 2 januari beslutade han, som sin egen premiärminister, om en liberalisering av utrikeshandel, priser och valuta. Policyprogrammet om makroekonomisk stabilisering hjälpte föga, räntorna rusade, för att öka intäkter höjdes skatter kraftigt, man beskar statliga subventioner till industri och produktion och skar hårt i landets välfärdssystem. Krisen var ett faktum när priserna och räntor rusade, kreditgivning och lån beskars i sin tur och industrin krisade, allt resulterade i en utdragen nationell ekonomisk depression. Bruttonationalprodukten halverades och stora delar av ekonomin var utslagna. Hyperinflationen gjorde att många sparare förlorade sina besparingar, tiotals miljoner kastades ut i arbetslöshet och fattigdom. Krisen bedömdes vara värre än i 30-talets USA och Tyskland. Alexander Rutskoy kategoriserade Jeltsins program som ”ekonomiskt folkmord”. Miljontals människor beräknades dö i förtid.

Krisen skapade turbulens mellan Jeltsin och det ryska parlamentet men också med Högsta sovjet för Ryssland, Jeltsin försökte ta kontroll över regeringen och regeringspolitiken, ta kontroll över finanspolitik och förmögenhetsförvaltning. En ny konstitution föreslogs som skulle godkännas genom folkomröstning, där reformen hade som mål att balansera makten mellan lagstiftande församling och verkställande myndigheter. Konflikten bestod och Jeltsin skulle anta viss ”speciell makt” för att genomföra reformerna. Parlamentet beslutade sig då för att försöka avsätta presidenten genom ett riksrättsförfarande, men man lyckades inte nå 2/3-dels majoritet.

Konflikten förbyttes till en fördjupad kris när president Jeltsin utfärdade dekret som om inte Högsta Sovjet för Ryssland fanns som beslutsorgan. Samtidigt som nämnda organ drog in dekreten som om inte presidenten fanns. Den 21 september 1993 aviserade Jeltsin via massmedia att han skulle styra med dekret till dess ett nytt parlament valts parallellt med en folkomröstning om den nya konstitutionen skulle hållas, varvid den konstitutionella krisen 1993 blev ännu ett faktum. Högsta Sovjet förklarade då att Jeltsin var avsatt som president för att brutit mot konstitutionen. Rutskov blev då insvuren som president. Ryssland som nation var under totalt förfall, korruptionen utbredd, sjuk-och hälsovård började kollapsa, bristen på livsmedel och bränsle ökande, medellivslängden föll kraftigt. I detta katastrofala läge säkrar Jeltsin stödet från de militära styrkorna och inrikesministeriets interna styrkor. Jeltsin gav order om att rada upp stridsvagnar utanför parlamentet och beskjuta med granater. 187 människoliv släcktes och 500 skadades. Högsta Sovjet upplöstes och ersattes med Statsduman. Efter ett nytt val röstades Jeltsin-reformisterna bort av ett enormt anti-Jeltsin uppbåd i duman. Samtidigt hade folkomröstningen av en ny konstitution som utökade presidentens makt, med rätten att utnämna regeringsmedlemmar och rätten att avskeda premiärministern och i vissa fall upplösa duman (parlamentet). Med vetskapen om detta, marginaliserades oppositionens inflytande märkbart.

18.3  Summerat var det flera statskupper som Jeltsin genomförde, vilka varken parlament eller folket klarade av att hantera, presidenten borde avsatts och nya friska krafter trätt in. Istället stärkte konstitutionen presidentens makt avsevärt och gjorde regeringen mer till ett verktyg än en styrelse under ansvar inför duman. Detta är detta politiska arv och inskränkta semi-demokratiska struktur som Boris Jeltsin senare lämnade över till sin kronprins Vladimir Putin. Ryssland hade bidat väg för ett envälde där regering och duman närmast blev ceremoniella eller språkrör för presidentpolitik. Det är den här presidenten som USA:s presidenter umgås med under lättsamma förhållanden. Exempelvis Bill Clinton 1995. I många avseenden känns mönstret igen, USA accepterar det mesta i diktaturväg så länge socialism och kommunism är bortstädade. Hur var det med EU och FN, stod man bara och tittade på?

18.4  Privatiseringsprocesserna av statliga företag var en del av reformerna i att etablera en renodlad marknadsekonomi i motsats till tidigare planekonomi. 1992 lanserade Jeltsin ett kupongsystem där gratis kuponger till alla medborgare medgav ett andelsköp till ett nominellt värde av 10000 rubler. Väldigt snabbt visade det sig att mellanhänder köpte upp kupongerna kontant, många människor levde i fattigdom och svåra förhållanden. Väldigt snart kristalliserade sig ägarkoncentrationen till en liten krets investerare i det ryska samhället. Runt 1996 hade stora andelar av i banker och nationella medier förvärvats till mycket låga priser och ägarfördelningen handlade fortfarande om en handfull människor. Där man knöt täta kontakter med presidenten och i flera av de då privatägda massmedier kunde manövrera politiskt korrekt. Oligarkernas etablering var inte bara ägandet i kapitalistiska termer utan också kontrollen över privata massmedia. Kritik och opinionsbildning kunde nu styras och läggas till rätta. I slutet av 90-talet står Ryssland och väger, mot att bli en fri kapitalistisk marknadsekonomi med mänskliga rättigheter som norm, eller glida mot en allians mellan den högsta politikens företrädare och storkapitalet – oligarkerna, där magisteringen av opposition och politiska agendor blir en tydligare reell möjlighet. Ingenstans hördes några kritiska röster om ägandetransformationen. Oligarkernas och miljardärernas kapital fick fritt spelrum och välkomnades i de flesta länder. USA och Storbritannien tycktes aldrig ha några invändningar alls. Idag inte bara låser man privata tillgångar, USA kan till och med tänka sig att konfiskera privata ryska medborgares egendom och sälja dem till förmån för Ukrainas återuppbyggnad. (tänk tanken, om USA:s och Storbritanniens miljardärer skulle stått för en del av notan i skadeståndet efter aggressionskriget mot Irak 2003).

18.5 … I backspegeln, lite längre fram

Putins tal vid München-konferensen 2007. Vad hade EU, USA och Nato gjort för misstag? I USA ansåg Pentagon, i början av 1990-talet, att en NATO-utvidgning inte var att förespråka, det fanns politiker och diplomater som talade om ett historiskt misstag, Bill Clinton ansåg tvärtom att de bara handlade om när och hur. Då måste vi komma ihåg Clintons idé, tanken på Ryssland som framtida del av NATO. Men den retoriska frågan kvarstår: varför skulle ens NATO existera efter Warsawapaktens upplösning? Vad skulle Europa och EG/EU ha en krigsorganisation till?

I det läget var det kanske bara USA som behövde en mantel att gömma sig under eller ha som alibi. Med NATO bakom sig, fanns ingen som kunde hota USA. NATO blev USA:s försvarsorganisation samtidigt ett skydd mot ifrågasättande av USA:s utrikespolitik då alla i NATO ska vara solidariska mot alla medlemmar. En slags subtil munkavle. En realpolitisk internationell konsensus-maskin. NATO blev en geo-politisk lojalitetspakt, precis som den alltid varit. Paradoxen var arbetsuppgiften, vilken fiende skulle man skydda medlemmarna mot? Det fanns inga hot i slutet av 90-talet. Inte i Europa.

Positionerna flyttades snabbt under 90- och 00-talet. Snart var hela östblocket NATO-medlemmar, men den springande punkten var hur dessa länder hanterades, hur NATO organiseras och vilket ledarskap som fördes. Svaret var och är enkelt: Alltid med USA som befälhavare. Även för de Europeiska styrkorna. Alla medlemmar som en del i en amerikansk organisationsstruktur där USA alltid stått för största delen av budgeten.

Putins syn på det ”Europeiska huset” var att EU-länderna ska befria sig från USA:s förmynderi. Frankrike har gjort det en gång, lämnat NATO men återvände. Precis som Grekland, vilka lämnade NATO i protest mot ett USA som störtade deras demokrati genom att CIA iscensatte en militärkupp 1967. Varför upplöstes inte NATO då? Varför förlorade inte USA sin plats och veto-rätt i FN:s säkerhetsråd? Konflikten bäddade sedan för Cypernkrisen som också CIA magistrerat med inbördeskrig som följd. Där Turkiet ockuperade norra delen för att skydda turkiska cyprioter. Denna konflikt är olöst där USA intrigerat sönder ett land och dess gemensamma framtid. Spåren ser vi idag, en mur genom Lefkosia (Nicosia) och breda buffertzoner genom ett helt land som FN bevakat i snart 50 år.

Under åratal har rösterna höjts för att FN måste reformeras från förmynderiet av stormakter till ett förbund där alla länder har samma rättigheter och lika rösträtt. Där veto är i säkerhetsrådet blir omöjligt. Där börjar världen på nytt. Där kan tiden börja på nytt.

Ukraina blev droppen som fick bägaren att rinna över. Inget legitimerar Ryska Federationens aggressionskrig och invasion i Ukraina, inget legitimerar den terror och den brutalitet som pågår. Allt är ett koncentrat av Putins besvikelse och vreden mot NATO och USA, vilket projiceras mot Ukraina. Ett broderfolk som intet gjort. All smärta, är den som Putin ville åsamka USA och NATO. De är en handfallen publik, Putin visar dem deras maktlöshet, att de inte kan skydda något eller någons liv. Precis som den behandling USA historiskt så många gånger utsatt så många länder för. Det är NATO:s meningslöshet Putin trycker på. Att när två stormakter slutligen krockar, finns ingen avskräckning, utan bara det totala kriget. Med oändligt mänskligt lidande. USA och NATO kunde aldrig ta ett steg tillbaka. Ukraina vägrade godta implementering i fredsprocessen enligt Minsk protokollen. Friheten att välja, var viktigare än ett land, ett folks öde, viktigare än friheten själv. Den liberala extremismens slutliga seger. Vad gör USA egentligen i Europa?

Det är detta faktum Putin rest mot USA och NATO. Där hela världen i skriker i kör, förgör Ryssland, knäck dom. Det var krigsskadestånden som knäckte Tyskland efter första världskriget, det var ett land i upplösning som bäddade för Hitlers maktövertagande. Många varnade från första stund, vad världens ekonomiska sanktioner långsiktigt skulle innebära, att själva Ryssland existens kan upplevas som hotad, att kärnvapendoktrinen även inkluderar sådana hot.

Efter 2014 och omvärldens sanktioner, har Ryssland stärkt sig, konsoliderat ekonomin, blivit än mer oberoende. Även om det nu hänger mycket på Kina. Men bryts den länken, ger inte Ryssland upp, björnen blir förmodligen bara farligare. Varför ser omvärlden och betraktare på historien och innevarande konflikt som om den började 2014? 2014 är inte år noll.

Kina och Ryssland, ställde krav på USA och NATO i januari 2022, innebärande ett stopp för all NATO-expansion österut och stopp för ”utplacering av högdestruktiva vapen som kan hota Ryssland”. Antony Blinken svarade lakoniskt:

“There is no change, there will be no change”.

I alla de krav som Ryssland reste, efter alla de varningar man gav, svarade Blinken och Stoltenberg rakt nej. Det fanns inget att förhandla om, inget att ge vika för. Trodde de verkligen retoriken var tom, trodde att deras eget världsherravälde gick att envisa sig fram till, i ett krigsspel, utan konsekvenser? USA har aldrig riskerat något på hemmaplan. De har alltid låtit krigsskådeplatserna ligga oceaner bort.

De, USA och NATO, säger sig aldrig någonsin snuddat imperialistiska tendenser, det är bara Ryssland som har återfött en sådan strävan. De här två bägge parterna, är betydligt mer lika varandra än de någonsin vill erkänna.

USA:s fåfänga, övermod och överhet, visade sig öppna en avgrund. Blinkens svar har en stor del i vad som med ljuddämpare utlöser kriget, ett tyst ”skottet i Sarajevo”. USA står längs med gränsen till hela Ryssland – med amerikanska trupper, flygbaser, kärnvapen och robotsystem – och vill ha en sista munsbit, Ukraina. Det ska accepteras. Inga eftergifter trots alla löften och kritiska bedömningar under decennier. I västvärlden ska det intolerabla tolereras, mot öst nolltolerans. USA (och NATO) pressade in Ryssland sakta in i ett hörn under 25 år. Stängde dörren och reste militära murar 2004. Kriget i Ukraina är också USA:s och NATO:s skuld och ansvar.

  1. Europas stöttepelare, härskare och söndrare

USA:s överlägsenhet och materiella välstånd efter 2:a världskriget gjorde alla krigsskadade länder beroende, alla accepterade köpslåendet. Som britternas vändning i Palestinafrågan. Ingen ville mista lån, Marshallhjälp eller handelsutbyte. NATO har en struktur som återspeglar ett Europa i återuppbyggnad i slutet av 40-talet. En herde med sina får. En förmyndare som lade Europa tillrätta efter andra världskriget, tillät diktaturer att vara NATO-medlemmar och styrde andra länder mot konservatism, Tyskland och Italien som exempel, där de kristdemokratiska partierna var USA:s verktyg att motarbeta vänsterinriktade partiers inflytande. Mästrande och styrning av andra länders inre angelägenheter var kutym under decennier.

Skiljelinjen, än i dag, vore om medlemsländerna bistod NATO med sin egen försvarsförmåga i en övergripande organisation, men som historien utvisar, en uppsjö av NATO-baser finns överallt i Europa med företrädelsevis NATO-trupper eller renodlat amerikanska förband och vapensystem. Det sistnämnda reser frågetecken sedan 28 år tillbaka vid EU:s tillblivelse: Varför ska det dubiösa, krigsförbrytande, maktfullkomliga USA ha egna militärbaser och trupper över hela EU, inuti enskilda EU-länder? Ingenstans hör vi EU:s representativa röst kommentera. NATO är en stat i staten, USA är en stat i staten, de rör sig fritt över alla gränser. Det är en sak att vara med i försvarsallians, det är en annan att USA militärt koloniserar andra länders territorium med eskalering och geo-politisk förskjutning som följd. Det ger konsekvenser direkt även för EU.

Det andra frågetecknet reser sig, när USA etablerar anti-missil-system i trilaterala samarbeten, som i pakten med Rumänien och Bulgarien. Avtalen ligger utanför NATO:s formella räckvidd men det är tre NATO-länder som samarbetar men ändå som tre enskilda länder. Frågan har ställts tidigare, vad ska Rumänien med offensivt raketartilleri som har en räckvidd upp till 500 km? Rumänien upplåter i dag områden till amerikanska flygbaser som fylls på av amerikanska atombomber.

USA:s militär- och robotbaser – några stenkast från Rysslands gräns – är också en vital del av konfliktens kärna och ursprung, än en gång ska USA nu träda in som räddare för Ukraina, när det sista Ryssland vill se är USA eller NATO-styrkor i Ukraina (idéerna om NATO-ledda fredsbevarande styrkor i Ukraina är precis lika befängda, de måste vara anförda av FN och under neutralt ledarskap). Kapprustningen med taktiska amerikanska kärnvapen placerade i Östeuropa, måste få ett slut tillika. Det har bara lett till ökade spänningar i regionen när amerikanska bombplan med taktiska kärnvapen kan nå Rysslands territorium på minuter. Precis som raketartilleriet kan nå Sevastopol på Krim på mycket kort tid. Raketer som tekniskt sätt kan konverteras till att bära taktiska kärnstridsspetsar.

Det är detta självvådliga USA med ett gigantiskt våldskapital som det rättrådiga Sverige närmat sig genom sin avsiktsförklaring – ett ”letter of intent” – 2016 och som av många länder nu ses som USA-allierad. När JAS-plan eskorterar strategiska B52-bombare, över svenskt territorium, är det en övning för offensivt krig där alla vet målet: ”Lede Fi”. När försvarsmakten uttalar att det här, samarbetet med USA, ger säkerhet och trygghet, klingar det både falskt och illa. I varje ögonblick, NATO eller USA, opererar med trupp i Sverige, förskjuts den geo-politiska balansen. Det är med NATO och USA som Sverige blir ett hot mot Rysslands försvar, det är inte Sverige ensamt, eller som medlem i EU, eller i försvarssamarbete med Finland eller ens Joint Expiditory Forces (JEF).

B52:or var flygplanstypen som lade bombmattor och napalm över Vietnam. Julbombningarna i Hanoi 1972 (Operation Linebacker II, beordrad av Nixon) borde Biden minnas, han äntrade senaten redan1973. Att Joe Biden aldrig skådat något liknade som Ukraina, visar bara att han inte vill öppna ögonen, för hur det såg ut i Irak eller Afghanistan heller. Biden satt i senaten under resterande del av Vietnamkriget, ett krig som bara berodde på att fel ledare skulle vinna ett demokratiskt val till ett samlat och återförenat Vietnam. 192 stycken  B-52:or och 1000 taktiska stridsflygplan skulle bomba Nordvietnam till underkastelse. Vietnam krökte aldrig ryggen för monstren och slaktarna som anföll. Bara avlövningsmedlet Agent Orange och napalmen, orsakade 500000 människors död. 400000 barn kom att lida av missbildningar. I detta har Joe Biden ett ansvar i. Precis om när han satt i senaten under Irakkriget 2003 och det tjugoåriga Afghanistan som är fyllt av tusentals krigsförbrytelser. Är det inte dags för USA:s miljardärer att privat betala ett rimligt skadestånd.

Sveriges hårda kritik mot USA:s makabra julbombningar gav en oerhörd effekt. USA ställde in sina diplomatiska förbindelser, den tillträdande ambassadören åkte aldrig till USA, den avgående var inte längre välkommen i USA. Förbindelserna återställdes inte förrän i mars 1974. Tänk att ett land kan straffa ett annat, för att man talar om sanningen och vågar opponera mot krigsbrott och folkmord. Hur har Sverige kritiserat USA:s krig i Irak och USA:s statsterrorismen genom tusentals olagliga drönarattacker och tusentals mord på oskyldiga civila?

B52:or som färdades över Sverige kan bära taktiska kärnvapen. Det enda skälet till att Sverige inte undertecknar kärnvapenförbudet i FN, är att man är rädd för att stöta sig med USA. Vill Sverige vara medlem i en organisation som försvarar innehav och användning av massförstörelsevapen? Som medlem i NATO, kan Sverige användas som bas för kärnvapenbärare. Och i samma ögonblick bli en strategisk måltavla. Precis som i fallet om anti-missil-system som rubbar kärnvapenbalansen och destabiliserar Östersjöområdet. Det är detta NATO man måste folkomrösta om. Även om det sketna USA-brevet har en stark påverkan på hela Sveriges säkerhet att det borde folkomröstats om också. Även om det ligger som ett tillägg till NATO:s första rävsax med partnerskapsavtalet som drog in Sverige i den internationella sandlådan av paranoida kalla kriget nostalgiker, med USA som garant.

Ett brev – a letter of intent – som skapat sådana säkerhetsrisker att pro-aktiva militärer och NATO-vurmare sedan propsar på steget mot medlemskap. En så självuppfyllande profetia har man inte sett i svensk försvarspolitik sedan permittenttrafiken av tyska trupper. I kombination med järnmalmsexporten till Nazi-tyskland, förlängdes andra världskriget med minst ett år, alliansen stod på tröskeln att invadera Sverige. Hur många miljoner dog p.g.a Sveriges undfallenhet? Poängen i dag är, att alliansfrihet i dag (även om vi är i EU), innebär stabilisering, avspänning och skapar ett realistiska förutsättningar för förbud och nedrustning av kärnvapen. Med målsättning för ett kärnvapenfritt Norden och slutligen Europa.

När amerikanska flottans soldater grips i Stockholm i en prostitutionshärva måste det ses som normalt. När amerikanska trupper övar på Gotland, eller Marinkåren i Bohuslän, så är det inte NATO, utan Rysslands ärkefiende USA som utnyttjar Sverige för sina egna nationella syften. När USA över med raketartilleri (HIMARS) kan dessa vapensystem nå Kalingrad. Varför används offensiva vapen för träning av offensiv attackkrigföring i Sverige?

Hur kommer det sig att Sverige närmar sig USA istället för att utveckla försvarssamarbetet inom EU eller formellt NATO som sådant? Kanske för att många rikspolitiker säger att samarbete ska utvecklas med EU och inte inom. USA befinner sig en ocean bort, EU vårt nya hemland, vår union, vår federation. Vem föreslog samarbetet med USA, vem bar fram brevet, vem signerade det? Var det verkligen ett sätt att kringgå NATO och skapa mindre spänningar i Östersjöregionen. Det blev en bro rakt in istället.

Sveriges statsminister Magdalena Andersson markerade härom månaden ett än mer fördjupat samarbete med USA och Finland, handskakningar mitt under det brinnande Ukrainakriget. Det kan nog inte sägas vare mindre eskalerande. Signalvärdet var strålande. Precis som att det går att ställa om försvaret på ett dygn till en NATO-organisation. Militären är redo. Man kanske inte ens behöver ett riksdagsbeslut. NATO:s Stratcom-system är redan inlagt och uppdaterat.

När Andersson (s) och Kristersson (m) åkte till en NATO-övning i Norge så skulle det också sända signaler. När 13 NATO-skepp ankrar i Stockholms frihamn, är det bara rutin. Det är det inte om det råder krig i en kris där NATO är på väg att dras in. Då är skeppen i beredskap för militära konflikter i Östersjön. Där de till och med skyddas mot angrepp då de befinner sig på Svenskt territorium. Det är och har aldrig varit något rutin. Däremot uttalandet är ett rutinuttalande. Hur mycket NATO-trupper, vapensystem och fartyg och B 52:or det är, så är det alltid rutin. Möjligen den dagen Sverige är fullvärdig medlem i NATO. Var är det Sverige vi levde i för tio år sedan?

När ryska landstigningsfartyg är i trakten av Bornholm, då skickas trupper ut på gatorna i Visby, istället för att amfibieregemente m.fl. förband, gör det de ska, tyst och stilla, i händelse av en hotbild. Som inte fanns. Vad svenska folket upplevde, var en påpasslig övning som i tanken gjordes om till beredskapsaktion via massmedias försorg. Kvällstidningarnas rubriker fetsvarta. Paniken spred sig, helt obefogat men stenen var i rullning. Men det är delaktigheten i NATO som värdland som eskalerar och destabiliserar i närområdet. Synnerligen i krigstider.

I Östersjön i övrigt, är det egentligen NATO:s ökade närvaro som varit den mest påtagliga skillnaden. NATO använder orden rutin och övningar, när det i en oberoendes ögon är höjd beredskap och eskalerande. NATO har under åren utfört så pass realistiska anfallsövningar att Ryssland trott att det varit verklighet. Och reagerat med likartade övningar som i sin tur fått väldig uppmärksamhet. Sverige säger aldrig att NATO-övningar påverkar något som helst i närområdet, när Ryssland gjorde det under övningen ZAPAD 21, uttalade Peter Hultqvist (s) att övningen påverkar hela Sverige i en intervju i DN: ”Det är en väldig stor övning som sätter tryck på hela närområdet”. Det är då man måste tänka efter, att varje enorm storövning från en part alltid triggar fram och bemöts på samma sätt från en annan. Med eskalering och ökade spänningar som följd. Det man sett i övriga hav, kommer vi påtvingas i en större utsträckning om Sverige behåller värdskapsavtalet eller blir medlem i NATO. Ordet rutin kan man inte gömma sig bakom hur länge som helst.

När man jämför den årliga säkerhetsanalysen från MUST (militära underrättelsetjänsten) och Finlands motsvarande, är MUST alarmistisk. Svenska försvaret liknar mer och mer ett pro-aktivt politiskt parti. Aldrig någonsin har svensk militär i massmedia fått fritt fram att uttrycka sina farhågor och önskningar när det borde ligga helt på staben. Å andra sidan är hotbilden självuppfyllande, ett intimt samarbete med USA genererar risker och hotbilder. Geo-politisk förskjutning och destabilisering sker per automatik. Och så skriker de borgerliga partierna av panik (när det är NATO-samverkan som skapar hotbilden). Skräcken sprider sig med sociala mediers flodvågor och massmedia drev där politisk underliggande agenda blivit legio. Dagstidningar, kvällspressen och allsköns sajter, agerar ofta som politiska partier. Oberoende publicister och kritiskt granskande journalistik, blir krigets första offer. Uppenbart är, att Sverige är landet som inte längre finns, där EU och Lissabonfördragets artikel 42:7 har samma status som en båtklubb.

Intimt samarbete med USA/NATO kräver till slut NATO-medlemskap. Det visste USA från allra första början när ett ”letter of intent” undertecknades. Sverige har gått i fällan och Finland är på väg att snubbla rakt in i den också. När Ryssland markerar förskjutningen, ska Sverige markera sitt oberoende och självständiga val av säkerhetspolitisk väg. Inte inom EU utan med USA. USA har fått precis som man vill. En brygga till sitt eget kärnvapenförsvar och ett svenskt folk som hukar under stormakternas svingande yxor. Det är så det kalla kriget återuppväcks och fördjupas. Hur blev svensk försvarspolitik lika enfaldig som ansvarslös? Man styrs av rädsla. Det är livsfarligt. Det räckte med ett vilsekommet brev. Eller två. Riv dem. Nu!

Kanske är det de amerikanska prylarna svenska försvaret gillar mest. Eller är det krigsförbrytarnas militära kompetens? Vapenöverlägsenhet och stridserfarenhet, kommer lätt före geo-politiska säkerhetsbedömningar samtidigt som associationen med USA gör Sverige till ett strategiskt mål så fort USA:s avancerade vapensystem används på svensk mark. En NATO-bas på Gotland gör ön direkt till ett strategiskt måltavla i scenariot östersjökonflikt. Ryska Federationen kommer alltid finnas, oavsett Putin eller inte. Sverige verkar svårligen inse, att det amerikanska anti-missil-systemet Patriot (robotsystem 103) direkt påverkar kärnvapenbalansen mellan USA och Ryssland. Rysslands har under åren kompenserat sin underlägsenhet i konventionella styrkor med taktiska kärnvapen. Och USA har gjort samma sak, som motmedel. Ryssland har sedan flyttat fram positionerna, enklaven Kalingrad har nu kärnvapen. Det är här anti-missil-system rubbat balansen. Sverige blir en del av detta direkt, som medlem i NATO. Och ett direkt militärt mål.

Sveriges statsminister nämnde för några månader sedan att hon nu är tacksam att vi nu får tillgång till USA:s hela arsenal, på köpet blir Gotland direkt en måltavla som i värsta fall kan raderas av taktiska kärnvapen, en invasion är högst avlägsen, men eliminering av robotbaser och installationer, är det första som sker i händelse av en utökad väpnad konflikt. Det är inte hårklyverier, antimissil-system som kan skjuta ner medel- och långdistansrobotar blir en del av USA:s försvar. Det är därför NATO är bortkopplat och Sverige är fastlåsta i bilatera avtal med USA. Inte med NATO.

USA skulle förmodligen inte sälja patriot-systemet med senaste uppgraderade robotmodeller till Sverige utan avsiktsförklaringar och avtal. USA räknar kallt med geo-politisk instabilisering i Östersjöområdet och Sveriges snara inträde i NATO. Men då är som sagt hela processen och ledningsfunktionen klappad och klar. USA har alltid befälet över NATO, per definition. NATO som helhet, kan titta på. När USA försvarar sig själv med omskrivningen att att NATO försvarar Europa. Det är så ett amerikanskt kärnvapenparaply fungerar internationellt.

Kärnvapen- eller missilsköldar rubbar maktförhållandena och destabiliserar den geo-politiska balansen (kärnvapen-terrorbalansen). Sverige ser, eller vill inte se, vad som sker i kulisserna. När USA tecknande sitt trilaterala avtal med Rumänien och Bulgarien  innebar det att USA senare kunde flytta dussintals atombomber från Turkiet till Rumänien. Inom EU diskuterades aldrig den geo-politiska förskjutningen och eskaleringen.

För den som in absurdum försvarar den ”nya europeiska säkerhetsordningen” kan man göra ett enkelt tankeexperiment: Om Ryssland hade avtal med Mexiko och där placerade ut baser/förband, men inte minst ett anti-missil-försvar, skulle USA då bara titta på? Krisen i Grisbukten vid Kuba är exemplet på när ett strategiskt motdrag kunde slutat i kärnvapenkrig. USA får alltid göra som man vill, men ingen annan.

En del av den här rädslans ”diskurs”, bygger på att Sveriges regering, riksdag och försvar, fortfarande utgår från Sverige som en isolerad självständig nationalstat där försvarsförmågan utgår från landets och inte EU:s gemensamma militära kapacitet (som inte behöver utökas om den organiseras på ett optimalt sätt). Samma felslut och grundantagande gör Finland om och om igen. Att EU inte fungerar eller tar solidariskt ansvar för varandra.

Är vi inte medlemsstater i EU? Har inte solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget räckvidd och giltighet? Den är starkare än NATO:s, varje land ska vid militärt angrepp stödja andra länder med största förmåga.

Vilken rätt organiserad klarar alla uppdrag utan budgetpåslag. Varför tror ingen på EU, varför förolämpas och misstänkliggörs EU varje dag av NATO-förespråkare, f.d. NATO-befälhavare eller NATO själva? NATO kunde upplöst 1994 när EU bildades och ”järnridån” fallit, NATO borde upplösts 1998 när Lissabonföredraget gjorde NATO helt meningslöst (eller 2010 när det var helt implementerat). Varför förklarar inte EU-kommissionen vad EU är? Eller president Macron, som står för ordförandeskapet i nuläget (detta skrivet i april 2022)?

Vad är det som gör att EU-kommissionen inte markerar denna försvarsartikel hårdare? Varför dyker ständigt frågan upp om ett påstått hot mot Baltikum, när dessa länder både är medlemmar i NATO och EU? Senast en tidigare NATO-befälhavare som ser hur Ryssland äter upp omgivningen och är redo att ta nästa munsbit. Ett angrepp på ett NATO-land, är ett angrepp på NATO. Ett angrepp på ett EU-land, är ett angrepp på EU. Behöver svenska politiker en fiende och en lösning en utsocknes frälsare ger oss? Misstron är närmast religiös eller vidskeplig, min rekommendation är att Sverige och Finland först ska överväga utträde ur EU, innan man överväger ett medlemskap i NATO. Men inte ens då behövs NATO, det finns ju ingen hotbild. Den finns bara om man går med i NATO och ger USA sitt land som språngbräda. Hur gick Sverige rakt i fällan?

Om svensk militär, anser att ett angrepp från Ryssland inte går att utesluta, då borde det väl också det frammana både stundens allvar och nationell samling. Där man inte gör NATO till en valfråga. Ett NATO-medlemskap utreds nogsamt med säkerhetsanalyser för bägge alternativen (inte som Finland där man glömmer bort att belysa alla nackdelar med NATO-medlemskap, respektive inte belyser fördelarna med att stå utanför), debatteras och beslutas, efter valet, efter kriget, där en folkomröstning måste vara vägledande. Som det ser ut, är det lika omoget som oansvarigt, att positionera sig under ett pågående krig där en amerikansk president åter kan provocera fram ett utökat krig och omöjliggöra diplomati.

När USA uttalar att man går in i kriget om ABC-vapen används, när Storbritannien uttalar att man kan använda brittiska vapensystem mot ryska mål på ryskt territorium, då är dessa länder inne i något som liknar proxykrig (krig genom ombud) samt kan på ett ögonblick dra in andra NATO-länder i ett krig. Om USA och/eller Storbritannien skapar den situationen, leder in sig i krig med Ryssland. Är det inte helt absurt att Sverige i den situationen per omgående ska ansöka om medlemskap i NATO? Är det inte absurt att man ska efterfråga säkerhetsgarantier från ett land, som USA, som utlovat när och om, man går in i ett krig mot Ryssland. Alla dessa handlingar, leder bara mot en betydligt större och hotfull säkerhetspolitisk konfliktsituation.

Ett eventuellt NATO-medlemskap är eskalerande, det är destabiliserande. På grund av att kärnvapenbalansen kommer rubbas och så mycket mer med NATO-närvaro i Sverige. Därför måste man först och främst ha en folkomröstning på Gotland. Där kan man börja. Vill de ha ett nytt kallt krig på sin bakgård? Då är NATO perfekt att gå med i.

Efter att ha studerat världshistorien och utvecklingen i Europa efter andra världskriget, sammanvägt med alla turer och länders irrfärder fram till dagens datum, rekommenderar jag att Sverige inte ansöker om medlemskap i NATO, samt att alla bilaterala avtal med USA sägs upp per omgående. Går man inte in i NATO måste NATO-värdlandskapet också avvecklas. Vi har ett fullt fungerande försvar och försvarsavtal med Finland, även täckande en krigssituationl Vi är medlemmar i den Europeisk Unionen och har en solidaritetspakt och försvarspakt genom Lissabonfördragets artikel 42 punkt 7. Det räcker.

Som en sista passus, för mig är det moraliskt och etiskt oförsvarligt, att stödja ett medlemskap i en militärpakt som bygger på avskräckning med kärnvapen. Där kärnvapenländer och NATO i sin doktrin har klarlagda situationer då man tillåter att kärnvapen används i praktiken. Kärnvapen är inget försvar, det är en fullständig destruktion som är det närmaste man kan komma en definition av ren ondska.

Jag kan inte tro att någon människa kan kalla sig för kristen, eller ett land beteckna sig som kristet, om den eller det accepterar domedagsvapen som slår milsvitt och blint mot oskyldiga människor, naturen själv och förgiftar moder jord för evigt. För mig är kärnvapeninnehavare medlemmar i en undergångssekt. Ett kärnvapenförbud i Sverige är den enda vägen. Ett kärnvapenförbud i Europa och hela världen är enda vägen.

God natt jord!

NATO – dagsaktuella anteckningar från ett källarhål – en resumé

Av , , 1 kommentar 13

NATO – dagsaktuella anteckningar från ett källarhål – en resumé 

0 Noll – den tomma mängden – inga fiender – inget behov av försvar

0.1 Inledning

Statsvetaren Linus Hagström skrev i Dagens Nyheter en debattartikel (2015) vilken argumenterade mot ett svenskt NATO-medlemskap (en omläsning rekommenderas precis som en läsning av ett inlägg i Aftonbladet den 8 april i år).

Efter DN-inlägget (2015) skrev DN:s huvudledare att Linus Hagström helt tycktes ”ha accepterat Vladimir Putins perspektiv” och Svenska Dagbladet skrev att Hagström förmedlade ”Kremls synsätt”. Poängen är att argumentationen från debattörer inte bemöttes utan projicerades som talespersoner för Ryssland och Putin. Det blev också starten på ett nytt avstamp i Hagströms forskning vid Försvarshögskolan.

Ulf Kristersson (M), argumenterade för ett medlemskap i NATO eftersom ”Vi tillhör väst, vi tillhör den fria världen”. Övertydligt konstrueras ett vi och dom. Det är identitetspolitik. Antingen är du med oss eller mot oss. Den som är emot är pro-rysk eller pro-putin. Är du emot NATO är du emot den fria världen, där en motståndare kan reduceras till anti-demokrat. Det är att skrämmas till omvändelse och flockbeteende, ingen vill associeras med diktaturer, fienden eller ondskan själv. Många politiker och debattörer verkar ha gett upp för denna retorik den sista tiden. Det är också ledarsidorna i rikstidningarna och partiledare som sätter denna låga ribba. Det smittar av sig på ett mycket skadligt sätt för sakdebatten. De som inte rakt av accepterar upprustning och NATO-medlemskap förlöjliga och misstänkliggörs ofta som ”Putinkramare” och ”landsförrädare”.

I sin forskning har Hagströms analys av den svenska NATO-debatten visat att debattklimatet i hög grad präglas av känslomässig identitetspolitik. Där personangrepp är också vanlig förekommande, framför allt mot NATO-motståndare.
– Vilka som utsätts för flest personangrepp i en fråga kan ge en fingervisning om hur den dominerande åsiktskorridoren är konstruerad och vad som ses som den mest politiskt korrekta åsikten. Min forskning kan därmed bidra till att förklara varför antalet svenskar som är positiva till Nato ökade 2014–2018,
säger Linus Hagström.

Hagström avslutar sin artikel i Aftonbladet med följande: ”Säkerhetspolitik är fullt av inre motsättningar. Problem som kollektivt definieras som säkerhetsfrågor tenderar nämligen att hanteras som om de inte var eller borde vara en del av den normala politiken, med dess acceptans för öppna meningsskiljaktigheter. När alla tvingas att välja sida och ingen ambivalens tillåts, döljs eller undermineras politiken. Debatten krävs dock inte bara av säkerhetspolitiska skäl, utan även för att garantera att vi i vår iver att skydda demokratin inte beter oss lika odemokratiskt som fienden.” (Aftonbladet 8 april 2022)

När Washingtonbaserade CATO-institutets seniora forskare Ted Galen Carpenter skrev sin debattartikel (24/2) väckte den ont blod, för att den gav USA och NATO ett direkt ansvar för händelseutvecklingen i Ukraina. Titeln i magasinet ”1945” var talande: ”Warnings: How NATO expansion led to the current Ukrainian tragedy”…”We are now paying the price for US’s arrogance”.

Man borde fråga ledarsidorna i DN, Expressen och SvD vem T G Carpenter är: en Putinist eller vänsterflummare från Södermalm? Det borde inte finnas en rysk eller vänsterfixerad projektionsyta i debatten om NATO. Istället: att sakliga argument beaktas och bemöts. Carpenter gav 2019 ut boken ”NATO: The Dangerous Dinosaur”. Den är läsvärd. Frågan är vad vi ska kalla flera borgerliga dagstidningarnas återkommande drakoniska stämplingar, vilka alltmer liknar en ny form McCarthyism. Allt som avviker är ett hot… Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna. Året är 1948. George Orwells skrivningar ekar olycksbådande. 

Det är någonting djupgående som skett i Sverige de sista tjugo åren. De sista tio åren har det förstärkts. Det är en spricka genom hela samhället, genom hela landet. En osäkerhet och otrygghet breder ut sig vart man än blickar både i samhället och medialandskapet; den ekologiska katastrofen på jorden, klimatkrisen, energikrisen, organiserad brottslighet och gängkriminaliteten, och det grova våldet, som sprider sig överallt i samhället och långt ner i åldrarna, de vidöppna gränserna – kriminella, vapen och droger flödar okontrollerat, ett internet som öppnar för alla upptänkliga brott och förföljelse, sociala medier som hetsar och odlar gränslöshet och skapar utsatthet, precis som mobiltelefoner blir sociala vapen, suicidproblematiken och allt fler yngre som gör försök eller fullföljer, flyktingfrågan, skolkrisen, vårdkrisen, kvinnofrigörelsens bakslag, sexismens framåtmarsch, sexualiseringen och objektifieringen i massmedia och samhället, den stora ökningen av sexualbrott de sista 20 åren, trafficking, våld i nära relationer, integrationsproblematiken, segregation, parallellsamhället, pandemier och en omvärld som svajat betänkligt, synnerligen sedan 11 september 2001, med Irakkrig och Afghanistankrig i kölvattnet, födelsen av rörelsen IS/Daesh i maktvakuumet efter ett olagligt aggressionskrig och en värld med betydligt större spänningar och polarisation. Parallellt ser vi hur kontrollsamhället tar sig allt fler integritetskränkande uttryck och ingriper i våra liv. Ändamålen helgar medlen för att vi måste göra vårt land säkrare och tryggare. Vart är detta land på väg?

Är NATO plötsligt en lösning, en mental livboj, en projektionsyta, som nu ska bli en hörnsten i den nya svenska tryggheten? En tydlig jätte till fiende har återupptäckts och en enorm försvarsallians tycks vara enda räddningen. Det är som om alla samhällsproblem är så svårlösta men den här har verkligen en ”quick-fix”. Bara alla är överens om den, då kanske inte fasaden rämnar lika snabbt. Men är NATO en sådan organisation som även kan leda till kapprustning och skapar lokala och globala konflikter? Är NATO ett verktyg för USA mer än för säkerhet och stabilitet i Europa och Norden?

Frågorna är många men de måste debatteras och analyseras nogsamt inför ett eventuellt NATO-medlemskap. Kanske kapitlen nedan kan räta ut några frågetecken precis som det kanske blir fler efter läsning. Ibland måste man bara sätta sig ner och plita ner alla de rader man kan, för att ge sig själv svaret, varför man har antagit ett visst perspektiv och varför man gör ett specifikt ställningstagande.

0.2 Den förhärskande nationella doktrinen

Det finns geo-politiska analytiker vilka anser att de nationella perspektiven i NATO-medlemsfrågan, dels utgår från en föråldrad doktrin om länder som suveräna nationalstater vilka behöver kunna motstå angrepp från militära stormakter, vilket i sin tur leder till astronomiska försvarskostnader (vilket länder sällan har råd eller kapacitet för). Vilket dels är sammansvetsad med faktum att enskilda länder sällan eller aldrig utgör hot, utan främst om de är i försvarsallians med dominanta länder som sysslar med kapprustning, kärnvapen-terrorbalans och upprepad krigföring i maktsfärsbyggande syfte. Då blir behovet och hotbilden självuppfyllande.

Synen på och val av hantering av det s.k. säkerhetsdilemmat är avgörande. Men den har inte en given lösning utan en mängd perspektiv, beroende på historiesyn och hur vi analyserar samtidens händelser. Stater och försvarsförbund tenderar att uppfatta varandras upprustning och vidgade allianser som aggressiva snarare än defensiva, vilket leder till successiv upptrappning. Statsminister Andersson fick kritik när hon uttalade att en ansökan eller snabbt svenskt NATO-medlemskap då detta kunde destabilisera säkerhetsläget. Men utifrån teorier och praxis kring ”säkerhetsdilemmat” var uttalandet helt logiskt. Alla konkreta handlingar i svensk politik får konsekvenser. När slutade politiker, ledarsidor och debattörer tror på det?

I Sveriges exempel är ”trappstegen” – Individuellt Partnerskap och Partnerskap för fred – med det slutliga inträdet genom värdskapsdörrar (Ds 2015:39) så pass vidöppna att omvärlden närmast betraktar Sverige som ett NATO-land redan nu. USA-samarbetet har till och med pekat mot politiska gemensamma aspirationer. Under den nyckfulle Donald Trumps mandatperiod fördjupades detta samarbete 2018 med en socialdemokratisk signatur. Fanns det inte ett enda frågetecken kring var USA och dess ledarskap var på väg? Att ingen tvekan fanns, reser stora frågetecken.

Värdlandsavtalet med NATO var i egentlig mening den dubbla vägens omöjliga vandring. Här började svensk utrikespolitik gå en allvarlig kräftgång. Sett till regeringsförklaringar och verklig praktik. Det var det socialdemokratiska edsvurna löftet om alliansfrihet som skulle kombineras med att illusionen att NATO kunde kliva rakt in Sverige utan säkerhetspolitiska implikationer. Det här måste nog ses som bland det mest enfaldiga Sverige Riksdag företagit sig på många år [ursäkta mitt ordval, men det är i backspegeln jag tittar]. Kritiken från många håll var skarp, men eftersom en offentlig debatt hölls borta och riksdagen hade majoritet (V lade ner, MP drogs med i moraset, SD var emot, men ville inte skjuta beslutet på framtiden), så trillade frågan igenom.

Det är samma sak med de följande bi- och trilaterala avtalen med USA. Där Finland också dragits in i soppan. På tur stod då (2016) också avtalet med Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation. När Sveriges försvar säger att vi kan ställa om på ett dygn, begriper de flesta hur långt samarbetet har gått. De små stegens tyranni, snart i klorna på USA som befälhavare. Eller mot den västliga slutliga ”stora friheten” med kärnvapen som garant.

Det som präglade debatten (maj 2016) var att riksdagen utgår helt från Sverige som ensam nationalstat i en värld där inte Europeisk Unionen eller Lissabonfördraget existerar. Varken försvars- eller solidaritetsklausulerna däri nämndes. Där länder inom EU solidariskt kan och ska stödja, hjälpa och försvara varandra i kris och krig. Ihjäl-tigandet är ett s.k. diskursivt förhållningssätt, en förnekelsedoktrin, där NATO-förespråkare kategoriskt marginaliserar EU. Istället låter man NATO ha monopol på ansvar och försvarsförmåga där samtidigt ett utökat NATO är faktorn som destabiliserar det säkerhetspolitiska läget genom östutvidgningen och mängden vapensystem och kärnvapen re-lokaliserade dit.

Allt detta ovan nämnt, utgör grunden, avtal på avtal, för att Sverige närmat sig NATO och USA så pass långt att man säkerhetspolitiskt hamnat i ett läge där landet inte längre kan betrakta sig som alliansfritt och där NATO-medlemskap realpolitiskt närmast tvingas på. Det har skett i socialdemokratisk regi, med många socialdemokratiska initiativ och avtal, med en socialdemokratisk försvarsminister. Nu återstår bara att snubbla över tröskeln för att komma in i den varma gemenskapen av ett nytt kallt evigt krig och en amerikansk överbefälhavare.

Sverige har under femton år matats med diverse hotbilder på ett sätt som emellanåt påminner om ryska mediers förvrängningsmani eller dubbeltänkande i Orwellsk bemärkelse taget från romanen ”1984”. Orsakerna till Rysslands u-sväng och nya doktrin, praktiserad 2008-2014, vill man helst inte analysera historiskt i ett europeiskt perspektiv med fokus på 90-talets stora misstag. Utan främst värderas i det militära agerandet och den nya säkerhetssituationen – för NATO. Sammanhangslösheten fördunklar. Men verkar också vara nödvändigt, för opinionsbildningen. Då USA:s historia är fylld av tveksamheter, interventioner, oprovocerade aggressionskrig och krigsförbrytelser.

0.3 Påverkansarbete från främmande makt, makter att skydda sig mot – dilemmat som kan slå knut på sig själv

Försvarets och militärers synsätt får ofta bilda doktrin och ges ett tolkningsföreträde ofta bottnande i amerikansk underrättelsetjänsts partiska analyser. Man gör emellanåt USA och NATO:s språkbruk och perspektiv till sitt. Till slut har man en alternativ verklighet som dock är mer finstilt och subtil jämfört med statliga ryska mediers eller myndigheters överdrifter vilka som regel kan avfärdas tämligen lätt. Men visst rör sig påverkansarbetet i en mängd sociala medier, precis som i tidningarnas kommentarsfält. Rysk påverkan är påtaglig. Men det kräver initierad kunskap och välgrundade fakta för att genomskåda vad som sker på exempelvis internet.

USA:s påverkansarbete under åratal skulle förmodligen sällan eller aldrig hamna under luppen från Myndigheten för psykologiskt beredskap. Eventuella försök till hjärntvätt eller opinionsbildning kommer nämligen då från rätt håll. Rekryteringen till ny generaldirektör – någon på utrikesdepartementet passade som handsken – var ingen utanför den innersta kretsen. Det blev en f.d. riksdagsledamot från moderaterna som varit ordförande i försvarsutskottet. En före detta rektor vid försvarshögskolan. Tillika f.d. generaldirektör vid Folke Bernadotteakademin, en tjänst som aldrig utlystes trots regeringens beslut om ny utnämningspolitik 2006, där tjänster skulle tillsättas i öppenhet och genom utlysning.

Regeringen följde då inte sina egna regler och till Dagens Eko sade biståndsminister Gunilla Carlsson att man inte agerat på samma sätt som man kritiserat socialdemokratiska regeringar för. Partikorruption och rättshaveri är betyget. När ”moderaten Henrik Landerholm från Strängnäs jobbet som chef för hela den svenska insatsen i norra Afghanistan” var Kent Härstedt i utrikesutskottet kritisk då regeringen inte annonserat jobbet offentligt, utan enbart inom regeringskansliet. Offentligt valde Carl Bildt då att inte kommentera frågan.

Regeringen bröt mot egna föreskrifter och teg ihjäl kritik. Från första början hamnade nu den nyinrättade myndighetens generaldirektör (start 1 jan 2022) i blåsväder när informations-sekretessen var under all kritik och kunnat utnyttjas av främmande makt. Både detta, bakgrund och rekrytering, reser frågetecken. Inte av misstankar utan kring olämplighet.

Kritiken mot utredningens förslag om en ny myndighet vars svidande, den sågades internt i regeringskansliet innan den överlämnades till inrikesminister Mikael Damberg, hård kritik sades komma från tjänstemän under försvarsminister Hultqvist. Ett exempel var ”att insatser för att motverka påverkansoperationer getts en alltför framträdande roll i utredningen på bekostnad av att stärka samhällets allmänna beredskap i krislägen”. I efterhand känns det (subjektivt sett) som om detta ändå i praktiken är en av de mest framträdande uppgifterna. MSB får fortsätta syssla med det breda beredskapsarbetet och samverkan mellan myndigheter.

Här är en av stötestenarna i dagens komplexa värld. Att motverka påverkansoperationer, kan handla om hantera agenter opererande via sociala medier och internet. Hur ska kritiska åsikter från ett politiskt fält inrikes, eller från personer och nätverk utomlands, sorteras bort från sammalydande påverkan från främmande makt? Å ena sidan vet man mycket väl vilka personer (ett drygt 30-tal ryska medborgare) som opererar på svensk mark och socialiserar sig (ex.vis under Almedalsveckan). Å andra sidan är misstänkliggörande och åsiktsregistrering är bara en tangenttryckning bort.

Raderingen av delar av Europols gigantiska databaser är ett exempel där man närmat sig amerikanska NSA:s arbetsmetoder med underrättelsetjänst som illegala spanare i datamaterial av personligt känslig karaktär, även bland individer som aldrig varit misstänkta för brott. Men i EU satte man ändå stopp för det som USA fortsätter med rutinmässigt av dataströmmar och digitala arkiv. Det paranoida kontrollsamhället tar ytterligare ett steg framåt. Å tredje sidan är USA:s representanter och påverkansarbete från den ”goda” eller ”rätta” sidan. Att få reda på graden av kontraspionage mot USA:s spionage är lika hemligstämplat som okänt. Det är Kina, Ryssland och Iran som återkommande namnges.

0.4 Den socialdemokratiska linjen att bryta mot Europadomstolens dom

Den 25 maj 2021 fälldes Sverige i Europadomstolen för brister i FRA-lagstiftningen (Försvarets Radioanstalt ansvarar för signalspaningen mot utrikes företeelser). Istället för att åtgärda problemen röstades en utökad FRA-lag igenom i riksdagen i november. Lagändringsförslaget innebär bl.a. att utländsk säkerhetstjänst fr.o.m. 1 januari kan få direktåtkomst till personuppgifter som Försvarsmakten och Försvarets Radioanstalt (FRA) samlar in. Kravet tas bort för att signalspaning endast får ske när det hotar Sverige eller svenska intressen. Domen i Europadomstolen slog fast att FRA-lagen strider mot Europakonventionen när det gäller flera brister i skyddet för den enskildes integritet, ändå gavs FRA än ett mer utökat mandat utan justeringar.

Erik Lakomaa skrev i krönikan ”Regeringen vänder FRA-lagen mot svenskar”:

”Att Sverige redan delar övervakningsdata är inte heller okänt. I dokument som läcktes av visselblåsaren Edwards Snowden 2013 framgår att Sverige redan då var en ”särskild samarbetspartner” (med kodnamnet ”sardine”) och att Sverige hade tillgång till NSA:s övervakningdatabas och sökmotor XKeyscore – något som i princip förutsätter datadelning. Av dokumenten framgår för övrigt att man delade avlyssningsinformation redan 2004, det vill säga långt innan FRA-lagen legaliserade insamlingen av datan. Vidare framgår av Snowdendokumenten att NSA särskilt lyft fram Sveriges svaga skydd för enskilda som en fördel vid samarbete med Sverige.” 

Försvarsminister Peter Hultqvist uttalade sig aldrig i sak kring de enskilda punkterna som kritiserat hårt och fällts i Europadomstolen eller de nya lagändringarna, utan hänvisade i allmänna ordalag förändringarna i det utrikespolitiska säkerhetsläget som skäl och nödvändighet. Legaliteten syntes komma i andra hand. Söker man på nätet, är det hart när omöjligt att finna en kommentar från justitieminister Morgan Johansson kring FRA. Faktiskt anmärkningsvärt!

Kärnan handlar om att Sverige och Finland är transitland för en stor del av internettrafiken från Ryssland. Utökningen av FRA-lagen öppnade dörren än mer för amerikansk signalspaning (genom s.k. spegling m.m.) som när den går på objektet eller individen är direkt spioneri (synnerligen när inte brottsmisstanke föreligger). Är det den världen av brustet förtroende och fördjupad gränslöshet vi ska bygga framtiden på? Att ändamålen helgar medlen och vi bara tittar bort när främmande makt, sätter klorna i en annan främmande makt, inom vår egen nationella digitala infrastruktur?

Allt leder till ett etiskt och illegalt moras där Sverige utnyttjas som en bricka i stormaktspelet. Där Ryssland angriper Sverige just på grund av det i dag mycket nära samarbetet och formella försvarsavtalen med USA och värdlandsavtalet med NATO. Ju mer samröre med USA, ju mer öppna dörrar för amerikansk signalspaning i de svenska internetflödena, desto mer ökar konflikterna och hotbilden. Ännu ett självuppfyllande faktum i att skapa stämningar för en NATO-anslutning. Så vem är det som sysslar med påverkansarbete under ytan? Många parter och aktörer, inte bara en.

0.5 Regeringsföreträdares återupprepade besök i Konstitutionsutskottet (KU)

0.5 a) I den s.k. IT-affären 2015 – kring bristerna i Transportstyrelsens otillåtna outsourcing – underlät förvarsminister Hultqvist att informera statsministern och riksdagen (försvarsutskottet) om det faktum att känslig information kunde hamnat i händerna på främmande makt. Både MUST och SÄPO ansåg att all information i haveriet är att betrakta som läckt. Försvarsutskottets ordförande Allan Widman konstaterade faktum, att Hultqvist och Ygeman har suttit på kunskapen under mer än ett års tid (där man ungefär samtidigt erhållit informationen) och ingen av dem agerat för att den brottsliga verksamheten ska avbrytas (SÄPO markerade hårt) och de hade inte heller informerat statsministern.

Hotet om misstroendeförklaring kommer verkställas, sa då Allan Widman (L). För honom framträdde bilden att man inte ville att informationen skulle komma fram. Ett enigt konstitutionsutskott beslutade i juni 2018 att kritisera regeringen för hantering av IT-skandalen. Ygeman fick kritik men inte Hultqvist. I sak gjorde han närmast samma fel, men hanterades med silkesvantar. Trots att han i förhören inte svarade eller utvecklade sina svar vid flera tillfällen. Arrogant och ansvarslöst. Skäl nog för kritik.

Hans Wallmark (m), ledamot i försvarsutskottet yttrade sig över saken så här efter första informationen:  – Vi har fått några svar, men jag tycker att det återstår många svar. Det försvarsministern har bekräftat är att han har känt till det här från mars 2016 och han har ställt kontrollfrågor till Försvarsmakten, men har i sin tur inte informerat andra ministrar eller Sveriges statsminister och det är djupt allvarligt.

I en kommentar i Sveriges radio blir läsaren varse det kanske anmärkningsvärda förhållandet, att försvarsministern var populär i breda allianskretsar och Alliansen våndades och backade när Löfven vägrade avsätta honom. Hultqvist slank igenom det finmaskiga nätet i riksdagen och misstroendeomröstning genom Löfvens politiska rävspel. Ygeman dök senare upp igen i en annan kostym. De två ministrar som gjort de största misstagen hänger kvar. Eftersom ansvaret ytterst var statsminister Löfvens, skyddade han sig själv, även genom att avfärda kritiken och anmälan till KU som oansvarigt. När han själv tidigare sagt att affären var ett haveri. Och de borgerliga partierna såg ingen annan försvarsminister från (S) som duglig nog. Svensk politik byggde åter på feghet, en obskyr maktkorruption och oförmåga att finna bättre ledarskap.

0.5 b)  I maj 2020 klarnar konturerna för underskotten i det svenska försvaret när man står inför långsiktiga försvarsbeslut. Moderaternas förhandlare Pål Jonson och Hans Wallmark skrev i ett debattinlägg: Försvarsminister Peter Hultqvist har systematiskt försökt spela bort försvarsberedningen, tillsatt en analysgrupp utan möjlighet att utföra sin uppgift och mörkat underskott för försvarsekonomin i miljardklassen”

Allan Widman (L): ”Regeringen har inte lagt två fingrar i kors för att utreda hur 55 miljarder bara kunnat försvinna genom Försvarsmaktens överplanering och dubbelinteckning”… ”Peter Hultqvist, som borde ha varit mest oroad över detta som ansvarig minister, tycktes ta det hela med ro”.

I ett inlägg tillsammans med partiledaren Nyamko Sabuni (L) är slutsatsen att ”regeringen misskött styrning och uppföljning av Försvarsmakten och medvetet mörkat de kostnader som nu benämns som oundvikliga. Ansvaret vilar tungt på statsrådet Peter Hultqvist”.

Försvarsmakten larm om att det saknades 55 miljarder – var precis det beloppet Allan Widman nämner ovan. I februari 2020 justerades det till 60 miljarder för åren 2021–30 i en sammanställning från försvarsdepartementet. Förklaringen var att Försvarsmakten använt pengarna till annat än beredningen föreställde sig. Till annat!? Under den senaste förhandlingsrundan hade Hultqvist redovisat kostnadsökningar på ytterligare 15 miljarder som inte varit kända. Hultqvist hade då för egen del inte bemött kritiken. Att det pågick en enorm pengarullning i försvarssektorn skulle alltså passerat obemärkt i regeringskansliet.

Det var i februari 2018 som regeringen gav Statskontoret uppdraget att gå igenom hur ekonomiska rutiner fungerade i och mellan Försvarsmakten och försvarsdepartementet. Initiativet kom från Hultqvist. Slutsatsen i rapporten i december 2018 blev hård kritik i båda riktningarna och en uppmaning att skärpa alla former av styrning och kontroll. 18 månader senare var facit att totalt 75 miljarder av statliga medel förbrukats utan att informationen nådde fram till riksdagens partier och folkvalda politiker. Utkrävdes något ansvar? Eller undkom Hultqvist igen för att medlen ändå gick till ”rätt” sak? Om 15 miljarder kronor försvinner, eller går över budget utan avisering, brukar den ansvarige få lämna skrivbordet.

0.5  c) & d)  Under våren 2017 var två nya fall rörande försvarsminister Peter Hultqvist i hetluften. Ett rörde undanhållande av information från Riksdagen kring miljardaffären med den nya superubåten A26. Det andra fallet rörde jävsmisstankar i samband med att Hultqvist fick ett hyreskontrakt på Östermalm i den militära stiftelsen MHS-bostäder. Ska man säga, sin vana trogen, så vägrade Hultqvist att svara på vissa frågor helt. Konstitutionsutskottet behandlas respektlöst och som en transportsträcka. Nonchalansen är högst anmärkningsvärd.

0.5 e)  När än mer vatten runnit under broarna, så kommer nu (22/1-2022) ubåtsaffären åter till konstitutionsutskottet. Allan Widman (L) anmäler försvarsminister Hultqvist, då Riksdagen inte har fått godkänna tilläggsbeställningar rörande ubåten A26, vilket strider mot praxis och tidigare tillkännagivanden. Omfattningen på tilläggsbeställningen har ett värde av 5,2 miljarder kr, vilket måste ses som ”viktigare materialbeställning” och därigenom måste kravet på inflytande från riksdagen infrias. 5,2 miljarder extra – utan budgetjustering och finansiering. Hur kommenterar f.d. finansminister Magdalena Andersson detta? Eller Damberg i dag?

0.5 f)  Medlemskap i Joint Expeditionary Force (JEF). Försvarsminister Peter Hultqvist började kring 2015 att manövrera mot ett närmande av JEF då var Storbritannien samtidigt på väg att ta över befälet för NATO:s insatsstyrka Very High Readiness Joint Task Force (VJTF), med syfte att snabbt mobilisera vid ett eventuellt krigsutbrott i Baltikum.

Det få talar om är att NATO-länderna förfogar över tämligen få ”skarpa” förband som kan sätt in med kort varsel. Inom NATO avtecknar sig rutinen att insatser och stora övningar bygger på att förbanden inom NATO roterar, vilket också gör att förr eller senare korsas JEF- och NATO-uppdrag.

I Svenska Dagbladet rapporterade man hösten 2015 om att allt tydde på att regeringen planerade för att svenskt medlemskap i JEF. Då avfärdade Hultqvist uppgifterna med att det inte pågick någon beredning i regeringskansliet. I Sveriges riksdag anklagades försvarsministern för mörkläggning och att ta Sverige närmare NATO utan att informera någon. Under tiden drev regeringen JEF-spåret vidare och 2016 skrev Hultqvist under ett avtal om fördjupat samarbete med Storbritannien. Sverige anslöt sig sedan till JEF vid en ceremoni vid Karlbergs slott 2017. Väl varande ett faktum började det om i riksdagen, Peter Hultqvist KU-anmäldes för att ha vilselett försvarsutskottet.

Moderaternas ledamot Lena Asplund ansåg att ”ett svensk deltagande i JEF skulle innebära ett substantiellt steg närmare centrala processer i Nato” – och menade att ”kommunikationen från statsrådet Peter Hultqvist varit i bästa fall motstridig”. Hultqvist försvarade sig med att han ”vid varje rådande tidpunkt” hade ”lämnat korrekt och relevant information”. Men att lämna information är något helt annat än att man tar regeringsbeslut eller ministerbeslut. Här borde anklagelser och kritik om ministerstyre varit följdriktigt.

Att JEF under 2019 ledde ett av NATO:s mest framskjutna marina insatsförband talas det tyst om. ”Med svenskt deltagande i JEF är det bara en tidsfråga innan svenska soldater underställs samma brittiska befälsstruktur som Natos snabbinsatsstyrkor. För en regering som hävdar militär alliansfrihet och avvisar Natomedlemskap kan det vara en politisk belastning” (SvD 2019-07-04).

KU:s granskningsbetänkande 2018 drog slutsatsen ”att oklarheter hade förebyggts om försvarsministern lämnat viss information i ett tidigare skede än vad som nu gjordes”. Därmed sattes punkt för JEF-ärendet som pågått i riksdagen under fyra år.

Under 2018 signerade Hultqvist ännu ett avtal om den operativa gemensamma kapaciteten för JEF:s övriga åtta medlemsländer; Finland, Danmark, Norge Estland, Lettland, Litauen, Nederländerna och värdnationen Storbritannien. Året efter genomfördes övningen Baltic Protector med två svenska Visbykorvetter, på Östersjön, allt under brittiskt JEF-befäl med totalt 3850 soldater och ett 20-tal stridsfartyg.

Befälhavare för övningen var kommendör James Parkin (UK) som under 2019 var marin befälhavare över NATO:s snabbinsatsstyrka ”Initial Follow on Forces Groups – IFFG). Parkin beskrev JEF:s inriktning på följande vis: – Troligen skulle en stridsgrupp från JEF vara först på plats vid en kris i Norra Europa eftersom vi redan är där. Vi är anpassade för att ingå i en större Natostyrka men kan också operera på egen hand.

Försvarsdepartementets hemsida gav utförlig information om JEF-övningen i Östersjön och det svenska deltagandet, men inte att JEF-befälet parallellt leder en NATO-styrka. Den svenska regeringen försökte fortfarande sopa undan NATO-delen av JFG-styrkan. När Peter Hultqvist tillfrågades av Svenska Dagbladet blev svaret att ”Storbritanniens ledning av IFFG är ett nationellt beslut som inte kommuniceras med Sverige inom ramen för JEF”.

Man ska inte heller glömma Sir David Richards tal inför Royal United Services Institute, med visioner om tillämpningar, ”JEF kommer att kunna projicera makt med global effekt och inflytande… Ingenstans är detta viktigare för oss än våra vänner i Mellanöstern och Gulfstaterna…” Det är här kristallklart att JEF även har en särskild avsikt gentemot länder som Israel och Saudi-Arabien. Länder som Sverige inte har alls samma förhållande till som USA och Storbritannien. Som nation måste Sverige se vidare, i både vad och hur JEF kan användas globalt. Där befälet inte är vårt. Vilken kan ge stora utrikes- och säkerhetspolitiska följder.

När JEF kallas in kommer det i första hand vara ett beslut från NATO eller direkt komma från Storbritannien som är värdland och befälhavare. I operativt avseende kan man inte försöka påstå att Sverige är alliansfritt. Storbritannien kan operera med JEF självständigt, ja, men förmodligen aldrig utan NATO:s insyn och godkännande. Det är en del av NATO:s portalparagrafer, att medlemsländerna förhåller sig solidariska mot övriga medlemmar.

Det är så här socialdemokratisk alliansfrihetspolitik pö om pö ansluter sig till NATO och betraktas som en NATO-allierad. Allt utfört av en socialdemokratisk försvarsminister som mörklägger och utan – eller med bristfällig information – leder in Sverige i samverkan och försvarsavtal med NATO-länder. Har Peter Hultqvist eller socialdemokraterna som parti en dold agenda?

Övningen Baltic Protector ingick i den internationella storövningen BaltOps som 2019 innebar 18 nationer med 12000 personer, 44 örlogsfartyg och 40 stridsflygplan och helikoptrar. BaltOps planerades och fördes under befäl av chefen för den amerikanska andra flottan. Är detta den alliansfrihet socialdemokraterna talar om i sin regeringsförklaring? Kan man överhuvudtaget förstå att Ryssland kunde ha invändningar när USA och stora delar av NATO utnyttjar territorialvatten i alliansfria stater? Denna typ av krigsspel är USA fullt medvetna om, att dessa både är provocerande och eskalerande när USA:s militära styrkor befinner sig i Rysslands absoluta närhet. Det är vad samarbetsavtalen ger Sverige tillbaka, de har dragit in oss i en sådan djup delaktighet och polarisation att majoriteten av Sverige nu tigger om att bli medlemmar i NATO. Så vi kan ges säkerhetsgarantier vi aldrig förut behövde. Putin har slutligen blivit en nyttig idiot för svenska NATO-anhängare, precis som Sverige tycks ha blivit en nyttig idiot för USA och NATO. Det är naturligtvis ett perspektiv bland många.

0.5 g) Kärnvapenfrågan.

Socialdemokraterna var drivande under många för att nå slutmålet med en resolution i Förenta Nationerna (FN). När utrikesministern Margot Wahlström 2019 plötsligt deklarerade att regeringen inte kommer att inte underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, bröts en svensk tradition att aktivt verka mot kärnvapen – det största hotet mot mänsklighetens och jordens överlevnad. Samma år, 2019, meddelar Wallström att Sverige aktivt ska verka för ett Centrum för Nedrustning inom FN (i dag Common Security 2022). Trovärdigheten var och är mycket låg, när Sverige nu har dragits allt djupare in i NATO-samarbete och försvarssamverkan med USA – vilka är världens största kärnvapenallians respektive kärnvapenmakt.

Ingela Mårtensson, Kvinnor för Fred, berörde problematiken ovan i en debattartikel i SvD och ställde den adekvata frågan ”På vems mandat agerar Peter Hultqvist?”. Där många klart kan se att försvarsminister Hultqvist drivit Sverige till en totalt förändrad säkerhetspolitik, vilket inte haft stöd hos det svenska folket. Sverige hade blivit ett land, en militär bananrepublik, där man bjuder ut vårt land och våra vatten för övning av krig och testning av vapen (t.ex. Vidsel) och samtidigt bidrar till ökade spänningar i närområdet.

”Som ordförande i försvarsberedningen 2014 medverkade han (Hultqvist) till att begära att Sverige skulle sluta värdlandsavtal med Nato. Beslut togs av den då borgerliga regeringen mitt i sommaren – även den gången – och två månader senare skrev ÖB under avtalet på Natos toppmöte i Wales. Principbeslutet hade tagits redan fyra år tidigare utan att riksdagen eller medborgarna var informerade. Avtalet innebär att Nato kan upprätta högkvarter på svensk mark såväl i fredstid som i krig – visserligen med godkännande av Sverige men med tanke på hur vi nu accepterar Natos krav så kan vi befara det värsta. Kärnvapen nämns inte alls”, Ingela Mårtensson, Svenska Dagbladet 23/7 2019.

Kritiken var hård från Olof Palme Internationella Center/Olof Palmes Minnesfond, där Anna Sundström och Pierre Schori, klarsynt skrev debattartikeln ”Sverige måste skriva under FN:s kärnvapenförbud” (augusti 2021).

”FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet. Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen”

Det är uppenbart att det är försvarsminister Peter Hultqvists linje i (s)-regeringen som har segrat. När USA:s försvarsminister James Mattis i brev (hemligstämplat) till svenska regeringen hotade – att om Sverige avsåg att skriva under konventionen så skulle det få konsekvenser för vårt internationella militära samarbete – underförstått NATO och USA. Då gick genast gick Hultqvist ut och sa att vi aldrig skulle riskera våra militära samarbeten. Ministerstyre. Därefter tillsattes en utredare som bekräftade samma inställning. Margot Wallström rättade tigande in sig i ledet. Eller ska vi säga att hon fick nog. Hon gick.

Man bör åminna sig ett par saker i sammanhanget. Det finns NATO-länder som i avtalen skrivit in att de varken ska ha kärnvapen på sitt territorium, oavsett freds- eller krigstid, de länderna är Island och Litauen. Hans Blix belyste logiken och argumenten i SvD för att Sverige borde skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Är Island och Litauen drabbade av konsekvenser i det militära samarbetet inom NATO? Det finns två viktiga punkter att anmärka i detta. USA:s försvarsminister James Mattis hade ett behov att säkerställa det möjliga behovet av kärnvapenplacering eller transitering för kärnvapen inom svenskt territorium. Då vet vi det. Och försvarsminister Peter Hultqvist tog inte med sig en öppen fråga till riksdagen, om Sverige skulle hävda sin rätt att inte vara en kärnvapenlokal. Det var rädslan för störda relationer till USA som skulle styra, inte hur Sverige vill ha sina konkreta avtal och krav uppfyllda gentemot NATO. Då vet vi det 2. Peter Hultqvist är en riskabel ja-sägare som varken värnar socialdemokratisk eller miljöpartistisk inriktning om ett kärnvapenfritt Sverige. Lika allvarligt är att han hoppar över den demokratiska ärendegången.

En minnesvärt uttalande från Sverige regering kom i DN-debatt 2016-02-28, underskrivet ministrarna Margot Wallström och Peter Hultqvist:

”…Därför ger regeringen nu den nyligen återupprättade Folkrätts- och nedrustningsdelegationen i uppdrag att pröva en svensk anslutning till den humanitära utfästelsen med syfte att nå ett internationellt förbud mot kärnvapen. Dagens oroliga värld behöver fler, inte färre, regeringar som vågar formulera visioner om fred, säkerhet och internationell nedrustning…”

Margot Wallström hade varit aktiv i politiken i 40 år och inträdde i riksdagen 1979 när Olof Palme var statsminister. När Wallström beträdde Utrikesdepartementet 2014 hade hon fyra huvudpunkter med sig (omtalat i en intervju i DN), de fyra F:en: Fred och säkerhet i vårt närområde, FN i fokus, Folklig förankring och Feministisk utrikespolitik. Det var en stor förlust att socialdemokraterna och svensk utrikespolitik förlorade Wallström. Allt för att en person ska få som han vill. Löfven gav sitt bifall. Som gör så att USA snart får som de vill: kontroll över Sveriges försvar genom en snart oundviklig NATO-anslutning och en skärm till i sitt skyddande kärnvapenparaply.

Socialdemokraterna har sedan dess (2014) gått alltmer vilse och trasslat in sig dussintals bilaterala kopplingar till än fler NATO-länder genom Hultqvist-doktrinen. Men Sverige och socialdemokraterna har i praktiken lämnat alliansfriheten långt bakom sig. Partiprogram och hemsidor för (s) framvisar en tom kuliss med läpparnas bekännelse. Det allvarliga är att denna process under 8 år har lett till en allvarlig säkerhetspolitisk försämring, en geo-politisk förskjutning och destabilisering. Vilken man vägrar erkänna, från alla möjliga håll. Märkligt är därför, varför behövs då NATO i närområdet alls? Ena stunden är NATO inget som påverkar alls, i nästa stund är det NATO som räddar oss i en alltmer osäker instabil omvärld NATO själv varit delaktig att skapa.

0.6 Summerar man försvarsministerns politiska vandring…

…affärerna, slarvet, den enorma pengarullningen och underskotten, oförankrade försvarsinvesteringar, utländska avtal utan förankring eller information, underlåtenheten, den totala undfallenheten inför USA:s spionage på Sverige, att sänka förslaget om kärnvapenförbud för att rädda de militära samarbetsavtalen med USA och NATO, samt det återkommande valda tigandet inför KU – då borde nog vän av rätt och ordning per omgående entlediga Hultqvist från tjänsten som försvarsminister. Han har närmast agerat som en mullvad, ett ombud för NATO-inträde genom ständigt successiva avtal, där Sverige nu måste välja att löpa linan ut eller backa ett antal steg och göra ett omtag för att bibehålla någon form av alliansfrihet (t.ex. Finland, men inte NATO).

Det verkar vara de omfattande kontakterna och goda relationerna Hultqvist byggt upp internationellt, som står över all kritik. Hultqvist får sitta kvar för att han värnar försvaret (alltid en moderat käpphäst) och tycks besitta gedigen kunskap, vilket är skälet nog för den borgerliga oppositionen i stort släppa saken i riksdagen, trots återkommande hård kritik i försvarsutskottet eller KU. Hultqvist håller hårt i sina frågor och ansvarsområden som en direktör i sitt eget företag. Men har en förmåga att undkomma formellt ansvarsutkrävande. Han har hittills varit ”rätt” person även för de borgerliga partierna. För att Hultqvists spår leder rakt till NATO. Legalitet och rättssäkerhet kommer på glid. Dessvärre riskerar regeringskansliet skapa en mer sluten och intransparent kultur. Vilket även kan återspegla sig i rekrytering och urval.

Granskar man rekryteringen av ny generaldirektör till MSB (ansvarar under justitiedepartementet) känns det som motsatsen (jämfört Myndigheten för Psykologisk Beredskap), det var en mycket kompetent tjänsteperson med gedigen internationell erfarenhet och bredd, inte från regeringskansliet slutna korridorer. Regeringens utnämningar är dock inte något lotteri. Det finns en tydlig medveten linje. Att en (s)-regering väljer en moderat ”hök”, till Myndigheten för Psykologisk Beredskap, talar sitt eget tydliga språk. Man håller frågorna i en viss krets med visst synsätt, där en särskild gemenskapen går över partigränserna.

Kvarstår gör samtidigt frågan, varför tillät man inte MSB – Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap – utvecklas och ha ett samlat ansvar för frågorna? Precis som förslaget om inrättande av samverkansforum mellan myndigheter i frågorna, vilket delvis försvann efter kritiken. Ett av svaren är att försvarsdepartementet ville hålla frågorna i en mycket snäv krets. Direkt underställda regeringen. Transparens motverkades, även mellan departementen och myndigheter. Högst ansvarig är försvarsministern Peter Hultqvist i sitt tornbygge.

Ytterligare ett av svaren är politisk kontroll. Begränsa insyn ett annat. Genom att separera myndigheters möjligheter till bästa helhetssyn, vilken faktiskt skulle kunna kritisera en regeringspolitik och dess kontaktvägar, att bibehålla integritet. Nu kan den nya myndigheten bli mer ett politiskt redskap än vad många hade tänkt sig. Eller precis som en viss regering har tänkt sig, inte riksdagen som så ofta lämnats utanför regeringskansliets alla turer.

0.6.1 När eldfängda händelser nyligen brast ut i våldsamma upplopp – krävs helhetssyn – polarisationen måste brytas

Påskkravallerna på flera håll i landet, orsakade av möten som skulle praktisera bränning av den heliga Koranen, så blir eftermälet och förklaringen att det är islamister som uppviglat. Myndigheter lägger skuld på andra länder och muslimsk fundamentalism. För den som känner muslims kultur, är man nog beredd att erkänna att även sekulära och moderata muslimer (även i Sverige) skulle känna vrede inför att en helig skrift ska brännas offentligt. Tänk bibelbränning framför Vatikanen i Rom eller Representanthuset i Washington eller Torahn vid Klagomuren. Läser man professor Mårten Schultz kommentar om Påsk-kravallerna i Svenska Dagbladet förstår man hur Svensk lagstiftning och praxis i dag tolkas. Schultz kommenterar avslutningsvis:

Det har funnits förslag att stärka skyddet för trosfriheten. I riksdagen har för inte alltför länge sedan företrädare för Kristdemokraterna motionerat för att kriminalisera angrepp på uttryck för religiös tro. Men dessa förslag har inte fått något bredare stöd. Kränkningar av religiösa uttryck och urkunder är ofta tillåtna – även om det är kränkande för de troende… Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte är något som automatiskt följer av yttrandefriheten.

I andra rättsordningar tolkas religionsfriheten på ett annat sätt och ges ett mer långtgående skydd än i det sekulära Sverige. I sådana länder kan det vara förbjudet att skända religiösa urkunder. Även en sådan reglering är fullt förenlig med ett rättighetsperspektiv på vad en stat kan, får och bör förbjuda.”

Poängen är att yttrandefrihet inte behöver begränsas i ord, men möjligen i fysisk handling mot religiösa urkunder. Det bör riksdagen faktiskt beakta. Reaktionerna runtom i världen är inte främst uttryck för fundamentalism men för den muslimska världens upprördhet – man behandlar inte muslimer och Islam på så vis att polisstyrkor ska försvara någon som skändar en helig skrift. Det är en grov förolämpning och allvarlig provokation mot muslimer. Det finns en stor risk, att uttalandena från Myndigheten för Psykologisk Beredskap (MPB) snarast rättfärdigar regeringens politik som korrekt (hur polisen agerar utifrån rättsläge och praxis), då ansvaret riskerar att projiceras på islamister. Det skapar en ”god fiende” men kan polarisera både inrikes och utrikes, genom att man inte tar de inhemska religiösa grupperna på allvar utan att externa ombud är drivande. Människor på plats, har till syvende och sist personligt ansvar för sina brottsliga handlingar i upploppen.

När nästa myndighet Nationellt Centrum för Terrorbekämpning (NCT) har uttalat, att om Sverige förknippas med händelser som kan uppfattas som kränkande mot muslimer eller Islam bedöms det exempelvis öka hotet för ett inspirationsdrivet terrorattentat. Vi har tidigare sett att upplevda kränkningar kunnat fungera pådrivande på avsikten att genomföra terrorattentat”, säger Ethel Limén chef på NCT, utan att göra kopplingar till enskilda händelser utan ser det som en del i ett större sammanhang över tid. Följer gör konspirationsteorier och digitala plattformars verkningar, inhemska som utländska, som förhöjer konfliktnivån och ökar risken för attentat, enligt NCT:s bedömningar.

Det intressanta är att myndigheterna uttalar sig om oklara omständigheter och inte om förundersökningens eventuella misstänkta (vilket i sig lyder under förundersökningssekretess). Man föregår brottsutredning, misstänkta gärningspersoner och deras eventuella kommunikation och bevekelsegrunder. När NCT nämner att fenomenen odlar konspirationsteorier och plattformars aktiviteter, så sker något i samma ögonblick detta uttalas från NCT och MPB om islamistiska tendenser, då aktiveras både konspirationsteorier och digitala plattformar i det andra lägret, ofta med högerextremistiska eller ultranationalistiska kopplingar. Därför kan både NCT:s och MPB:s kommentarer bli kontraproduktiva då de för fram misstankar om islamistiska kopplingar till offentligheten, istället för att endast göra andra myndigheter uppmärksammade på digitala tendenser i Sverige och utomlands (vilket naturligtvis inte går att verifiera officiellt). För regeln är att ingen är skyldig fram till dess dom faller.

För mig som ”granskare” uppfattar jag att det kan vara samverkan mellan myndigheter som är bristfällig, då man tydligt kommunicerar mot samhället och massmedia, i jämförelse med att vanligtvis SÄPO aldrig kommenterar enskilda fall eller händelser. Det gör man dock nu, kring påverkan från främmande makt i termer av Ryssland. Visst ska vi vara medvetna om vad som sker i det fördolda, synnerligen när Ryssland riktar hot om direkta militära konsekvenser, då går inte hotbilden att förringa, SÄPO:s arbete är f.ö. inte något att avundas i dessa tider.

0.6.2 Samtidigt, i fallet med påverkan av  ”LVU-kampanjen” (LVU – lagen om vård av unga), så hade hot mot Sverige framkommit i kommentarsfälten på utländska sajter. MPB uttalar att det är svårt att värdera konsekvenser av desinformation. MPB gör inga bedömning om risker, men kommenterar att ”…hot och hat minskar yttrandefriheten och hämmar demokratin. Det blir ett maktmedel som även riskerar att hämma myndighetsutövning”.

Det man som betraktare funderar över, är när en demonstration sker, vilken tar avstånd till hotkampanjer och våld  (Riksdagshuset februari 2022), är hur lätt det är, att omgivningen kan betrakta dem som ombud (sett till massmedias uppgifter) och förringa eller misstänkliggöra, när det faktiska budskapet ändå har substans bland demonstranterna, där man anser att fall finns där social myndigheter begår övergrepp genom felaktiga omhändertagande av barn. I Sverige är det de facto så att fler barn med utländsk härkomst omhändertas enligt LVU, än svenska. Man får inte glömma, att desinformation också kan vara andra ledet i en kampanj som bygger på ett verkligt fall. Dvs exploatering och förvrängning av enskilda personers inlägg på sociala medier.

När socialtjänsten hanterar en s.k. orosanmälan, informerar tjänstepersonerna om socialtjänstlagen, att man först gör en bedömning om barnet ska omhändertas inom 24 timmar. Rent pedagogiskt och psykologiskt, upplever många vårdnadshavare att föräldraskapet är ifrågasatt från första stund och att hjälp och stöd till själva familjen kommer i andra hand. Bara en sådan här liten språklig småsak, kan vara förödande i arbetet att bygga tillit mellan medborgare och myndigheter. Socialpsykologiskt handlar frågan mer om det praxisuttalade hotet om omhändertagande (för barnets bästa), än när omhändertagande verkligen sker. I väldigt mänga länder och kulturer är fortfarande familjen kärnan och det allra heligaste. Att bara uttala ordet omhändertagande, passerar för många en bortre gräns där de upplever sin familj hotad. Språket är inte bara nyckeln, utan interkulturell insikt och förståelse är lika viktiga. Förebyggande arbete genom hembesök tolkas lätt som kontroll av familj och hemmet i sig, där istället barnavårds- och familjecentraler är bättre lämpade och neutrala mötesplatser. Den svenska långtgående sociala ”goda viljan” kan tolkas som integritetskränkande. Med fel bemötande och onödiga missförstånd, skapas lätt polarisation.

Sverige var det första land i världen som förbjöd barnaga, vilket skrevs in i föräldrabalken 1979. Det var omdiskuterat, många vill kunna fortsätta att ge sina barn uppfostrande smisk. I många länder är barnaga fortfarande tillåtet och förekommer i barnuppfostran runtom i världen. Det ska inte stickas under stol med att gränsen är svår att dra mellan misshandel och aga, även i länder med aga tillåten. I svenska myndigheters ögon kan föräldrar vara misshandlande, när föräldrarna själva bara gör som man alltid har gjort. I Skärholmen (Stockholm) är 69,4 procent antingen födda i utlandet eller har två utrikesfödda föräldrar. Hur möts kulturer och hur förändrar man beteende och värderingar hos vuxna? Det är en process som inte alltid fungerar, genom att man tvångsomhändertar barn, men det är sådana exempel som får stor spridning i sociala media. I många år, har kritik riktats mot undermålig samhällsinformation och grundläggande juridik för nyanlända, flyktingar och invandrare. Den kommer ofta för sent, den är otillräcklig. Väl ute i samhällslivet i de utsatta områdena, möter politiker bara upp kris och kaos. Utanförskapsområden blir områden ingen lyssnar till eller talar med. Den regelbundna dialogen och politiska samtalet behöver återupprättas, i hela landet, i alla områden. Rikspolitiken har en hemläxa att göra.

Barn som blivit omhändertagna enligt LVU har i oräkneliga fall försämrats. Exemplen är många när barn tagit livet av sig på HVB-hem. Det finns fall där man kan betrakta barn som kidnappade av myndigheterna och där de mental försämras, fysiskt skadas eller begår självmord. Det är ett faktum och är det fem eller tio barn per år, så är det fem eller tio för många. Myndigheter anmäler sig själva (Lex Sarah) i ärenden där allvarliga missförhållanden för förekommit, i beslutet eller insatsen, 263 anmälningsbeslut gick till IVO (2020) vilka berör kategorin Barn och familj. Att kritiken är utbredd finns belägg för, liksom att dagens socialtjänst har en utsatt position och arbetsmiljö dito. Öronmärkta ökade resurser till kommunerna är ett måste.

Vad utsatta föräldrar upplever, är deras egna upplevelser, det kan inte tas ifrån dem. Ett faktum som inte är desinformation. Kritiken mot Statens Institutions Styrelse (SiS) har varit omfattande och när kommuner själva ger detta omdöme, då är det ett allvarligt underkännande, precis som när Justitieombudsmannen ger kritik i så många enskilda fall. En aktuell doktorsavhandling gav svidande kritik över hur behandlingshem snarare sysslar med inlåsning än vård.  Familjehemsplacering är likaså komplicerat, där uppföljning ofta är otillräcklig och att hemmen i sig varierar åtskilligt i kvalité. Forskning pekar tydligt på att barn som placeras hos vänner eller släktingar klarar sig bättre, en lösning som inte är lika vanligt förekommande. Rättssäkerheten i processen har kritiserats under lång tid. Många föräldrar med ungdomar som omhändertas, ser dem komma tillbaka i sämre skick och med ett utvidgat skadligt socialt nätverk än tidigare. Det är den erfarenheten många föräldrar i utsatta och segregerade områden har. Det finns ofta skäl att hålla distans till socialtjänsten. Man känner att de inte är ett stöd utan snarare ett hot.

Summerat är det här ett omfattande misslyckande på så många plan för Sverige och svenska myndigheter gällande tillämpningen av LVU. Övergreppen och kränkande behandling på Bärby ungdomshem var en ren bedrövelse. I vanliga fall skulle massmedia skrika skandal och kräva socialministerns avgång sett till LVU-vårdens otaliga tillkortakommanden. Rikspolitiken tiger. Det intressanta är, generellt sett borde detta väcka stor uppmärksamhet och kritik från många länder i EU eller världen i stort. Där man även från UNICEF måste fråga sig hur Sverige arbetar för uppfylla FN:s barnkonvention.

När det blir internationell kritik eller drev via sociala nätverk, då skyddar man sig. I massmedia framställs det då som att svenska myndigheter alltid gör rätt och aldrig bryter mot lagen, när kritiken kommer från ”fel” håll. Att inlägg på sociala medier blir virala är kanske inte så konstigt. Det är heller inte så konstigt, att många med släktingar i avlägsna länder upplever Sverige vara ett mycket märkligt land. I dagens internetvärld utan gränser, kan det självklart utnyttjas av tredje part. Men man kan inte gömma sig bakom att allt är ”desinformation” eller uppviglat av islamister, det riskerar snarare bli ett sätt att disciplinera massmedia och opinionsbildning, med medveten återhållsamhet, för att främmande makt kan utnyttja kritik mot svenska myndigheter. Eller med följden att stigmatisera de som protesterar och demonstrerar mot missförhållanden. Misstänkliggöranden. Polarisation. Yttrandefriheten beskärs. En negativ spiral. En svensk tiger. För barnens bästa.

Det som Sveriges myndigheter sällan analyserar eller redovisar, är hur graden av påverkanskampanjer och terrorhot hänger samman med Sveriges val av säkerhetspolitik. Sedan 2016 har vi avtal med USA och NATO, 2018 fördjupades samarbetet, desto starkare band man knyter med USA och NATO, desto mer påverkanskampanjer och hot följer. Som USA-allierad följer USA:s fiender och kritiker som ett brev på posten (där Sverige förmodas stå närmare USA:s utrikespolitik, t.ex. i pro-israelisk bemärkelse där stödet för Palestina och muslimska länder antas minska). Självklart står där även Ryssland beredda, att öka trycket med cyberangrepp, påverkanskampanjer m.m. Det finns således en baksida man måste vara medveten om, när man går djupare in i den amerikanska maktsfären. När Sverige och svenska myndigheter misslyckas med sin inrikespolitik och myndighetsutövning (t.ex. SoL/LVU), så får man akta sig (preventiva och övervakande myndigheter) noga med att offentligt projicera protester och kampanjer som verktyg för islamister. Förstärkt polarisation blir följden. Myndigheters enskilda bedömningar, i specifika fall, borde stanna kvar inom korridorerna i en större utsträckning. När Sverige har verkliga brister och problem, studsar det annars tillbaka än mer, i en alltmer globaliserad och polariserad värld.

Tillbaka till koranbränningen. När justitieminister Morgan Johansson omgående och offentlig uttalar att det finns tecken på islamistisk påverkan, så är det inte konkreta fakta eller bevis, det föregår brottsutredningar, det berör ett enskilt pågående polisiärt fall som är under sekretess. När polisens kommenderingschefen Jonas Hysing tillfrågas, vill han inte kommentera vilka länder som kopplas till uppviglingen, att ”det inte är en del av brottsutredningen just nu…” Frågan är ledande, det handlar om länder och inte enskilda eller grupper i andra länder. Fokus hamnar på ”främmande makt”. Morgan Johansson berör alltså ett enskilt rättsfall, han projicerar också ansvaret och föregår rättsprocessen. Detta kan förstärka polarisationen och förhöja risker. Myndigheterna får sedan återgå till standardrutin, inte kommentera pågående rättsfall. Myndigheterna får ännu en uppgift, att mildra affekterade ministrars utfall. Myndigheterna blir en buffert.

Det är förmodligen ett trendbrott och policyskifte för svenska myndigheter, man rör sig inte i en sluten samverkan och arbetar mot en medvetenhet inom alla myndigheter och verk, utan skickar signaler offentligt t.ex. att muslimer i Sverige har islamistiska kopplingar och att man ska vara misstänksam för rysk påverkan kring valet eller hur Ukraina ska nå fred eller förhandla fram villkor för fred. Människor ska vara på sin vakt, vara misstänksamma.

Det finns risker, för polarisation och eskalering, genom ett sådant förfarande. Sett till konflikthantering leder det ingen vart. Istället får vi reda på att terrorvarningsnivån ligger kvar på 3. Jaha 3, är det ett år nu. Hur länge sedan sist var det något hände? Hur många våldsbrott, mordförsök, dråp och mord, har skett sedan den tidpunkten? År 2020 anmäldes 81600 stycken fall av misshandel. 25000 sexualbrott anmäldes, varav 9580 rubricerades som våldtäkt (26 st per dag). Ett mord sker ungefär var tredje dag. Våld och sexuellt våld är absolut ett av de största samhällsproblemen i Sverige. Risknivåerna i samhället är enormt mycket större, både i våld kopplat till social närhet eller anonymt. Folk borde var rädda att gå ut, i jämförelse med risken att bli drabbade av terrorattentat. Med bakgrund av det, blir uttalanden om ”tecken på islamism” snarare något som odlar paranoia och förstärka ett ”vi och dom”, mer än att förhindra eller dämpa konflikter och i sin tur minska risknivåer på både kort och lång sikt.

Myndigheternas ledord är stabilitet, att förebygga inflytande från främmande makt, att förebygga brott och terrordåd. Att förebygga inflytande från främmande makt, måste också komma inifrån. Där respekten för medborgares rättigheter, för kulturer och religioner, moraliskt och etiskt, kommer före rätten att skända och kränka religiösa urkunder. Upploppen var katastrofala, närvarande människors delaktighet omfattande och våldet besinningslöst, brottsliga handlingar räknade i säkert tusental, polisens resurser på plats var undermåliga samtidigt oerhört svåra att förutse i verksamhetsplanering, taktiken får polisen själva utvärdera. Polisens rätt att säga nej till ”möten” av detta slag borde utökas, samtidigt som ett förbud mot att fysiskt skända religiösa urkunder inte är något som begränsar det fria ordet. Det finns val att göra som kan mildra och förebygga konflikter i det svenska samhället. I det här fallet var en persons kränkande handlingar som tändande gnista. Polisen kunde gjort en anmälan om hets mot folkgrupp på plats. Det var ju vad som skedde, det var så många upplevde det.

Sett till historien och Paludans parti, menar de att det inte strider mot dansk grundlag att förbjuda Islam. Vad Paludan politiskt verkar för – förbud mot Islam – står helt i strid med svensk och internationell lagstiftning och religionsfrihet. Paludans ”kamp” strider mot Sveriges grundlagar och ifrågasätter därmed människors existens, deras kulturella och religiösa yttringar: att förbjuda religionsfrihet. Samhällsomstörtande verksamhet med andra ord. Det i sig känns mer som hot mot rikets säkerhet än självklarheten att tillåta hets mot folkgrupp i förtäckt form av yttrande- och mötesfrihet där urkunder ska brännas. Är det den ”strama kursen” Sveriges rättsväsende och riksdag ska försvara? Det får mig att tänka på den tyska författaren Heinrich Heine som redan 1821 myntade ”där man bränner böcker, bränner man till slut människor”.

Kanske är brännande av böcker och bokbål något som försvunnit ur det kollektiva minnet. Att bränna böcker var Nazitysklands metod för att begränsa yttrandefriheten. 1933 brände nazisterna tusentals böcker skrivna av judar och politiska motståndare. I Berlin genomfördes offentliga bokbål, i slutet av 1934 hade mer än 5000 boktitlar förbjudits i Tyskland. Att bränna böcker, att bränna urkunder, är för många både ett likhetstecken och en symbol för att begränsa yttrandefriheten. Att bränna yttrande- och religionsfriheten. Det var Paludans avsikt. Att visa att ingenting kan någon få hålla som heligt. Att bränna uttrycken för yttrandefrihet, är det verkligen yttrandefrihet i sig?  Det finns inget större hinder i att förbjuda bränning av religiösa urkunder, bokbränning hör inte hemma i en demokrati.

Man måste gå halvvägs och mötas för att finna en medelväg bortom fördjupad konflikt. Att måla upp främmande makt som huvudorsaken kanske också skulle hållits internt inom regeringskansliet för krishanteringen. När den muslimska världen ser att man kallar muslimer som islamister har redan säkerhetsläget och de internationella relationerna försämrats. [Regeringen i sig, genom Morgan Johansson, kritiserade polisen genom att delvis reducera frågan till hur myndigheter ska prioritera sina resurser. Vilket i sig närmar sig ministerstyre, när det gäller att döma en enskild händelse].

0.6.3 Reaktionerna liknar det som USA ofta sysslar med, att spåra kontakter till muslimer som i sina nätverk (sociala medier etc.) nästan alltid kan leta upp en person som är misstänkt för islamism eller har samröre med någon i sin tur (men inte nödvändigtvis heller anklagade, åtalade eller dömda), när reaktionerna från stora delar av den muslimska världen är precis de samma som här. Det var inte Iran som först markerade hårt, det var Irak som direkt kallade till sig Sveriges diplomater.

Det är så lätt att skapa en ”god fiende”. Att lägga ansvaret på den ”andre”, på något utanför landets gränser, där islamism tillsammans med kriminella nätverk som kliver in ohejdat när tillfälle bjuds. Visst är tendenserna oroväckande. Men alla parter har sitt strå att dra till stacken. Massmedia rusar och brottsutredningar tar månader. Svaren kommer inte nu utan senare. Därför är gissningar och spekulationer bara till skada och eskalerande. Efter några dagar till (19/4), kommentar MPB saken igen, man anser att det inte pågår några otillbörliga påverkanskampanjer. Det verkar som om även myndigheter bör överväga att sitta still i båten ibland. Hur står sig Morgan Johanssons kommentarer i ljuset av detta?

Att Myndigheten för Psykologisk Beredskap existerar och verkar genom massmedias kanaler har vi nu alla begripit. Komplexiteten måste vi hantera, inte reducera till enkla lösningar och svar. USA:s 20-åriga krig mot terrorismen är det sista vi behöver återuppliva, men det är precis vid det vägskälet vi står och ser tendenser till. Det var detta jag ville peka på, när det gäller nya myndigheter, är hur rekrytering sker, vilket ledarskap som förordas, vilka inriktning som ges. Hur offentliga uttalanden kan bli en del av en regeringspolitik. Men också förstärka polarisation genom stigmatisering, som i fallen ovan, via en större öppenhet och utåtriktad kommunikation i enskilda händelser, från t.ex. MPB, NCT och SÄPO.

Man måste slutligen också kritiskt anmärka på svängningarna i bedömningarna. I ena sekunden är Rysslands påverkansförmåga helt sönderslagen enligt MPB (SvD 4 april, Aftonbladet 10 april), fyra dagar senare i Aftonbladet kommer reviderade kommentarer om att sannolikheten för ryska påverkans försök kan öka. Förmodligen var det fel signaler som MPB skickade den 4 och 10 april… den 15 april i Aftonbladet, kommer nya kommentarer från MPB som bryter mönstret påtagligt, där man varnar för ”förrädiska rykten” som ”smusslas in i debatten och får fäste i betrodda kanaler” där allmänheten ska ha särskild vaksamhet gällande ”uppgifter om NATO”. Plötsligt känns MPB mer som ett inrikespolitiskt instrument än en myndighet för samhällsskydd. Åsiktskontroll, åsiktsförtryck (anti-nato=pro-ryssland), politiskt styrning, ger en bitter bismak från det kalla kriget, den unkna doften av IB eller CIA släpper inte i första taget.

Det kan konstateras: Vissa främmande makter är mer främmande än andra. En sak ska vi här mycket noga minnas, att signalspaningen sker i enlighet med den nya FRA-lagen som har en räckvidd och omfång den inte borde ha, enligt Europadomstolen, vars dom Sverige riksdag och regering inte rättar sig efter. Den stora utmaningen för svenska myndigheter är att öka tilliten mellan människor, och öka tilliten mellan myndigheter och människor.

0.6.3 Främmande makt, kan väl heller aldrig USA bli. När USA, genom sin myndighet NSA (via Danmark) spionerade på svenska politiker, högre tjänstemän men också bedrev spionage på försvarsindustri och flygplanstillverkaren SAAB (i syfte att underminera en JAS-upphandling som amerikanska Lookheed senare vann) – så var det en av de största skandalerna i senare tid. Operation ”Dunhammer” omfattade även spionage på de tyska toppolitikerna Angela Merkel, Frank-Walter Steinmeier och Peer Steinbrück, vilka var måltavlor för USA:s riktade spionage via den danska underrättelsetjänsten. Värre var att Danmarks regering höll spionaget hemligt för Sveriges regering. Ett EU-land, ställde ett annat EU-land åt sidan, till förmån för främmande makt – USA. Det är intressant. Var lojaliteten ligger.

USA:s handlingar mot allierade, var mycket allvarliga, olagliga, oacceptabla. Men statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist mumlade mest i skägget när ansvarsutkrävande och konsekvenser kom på tal. Ingen har hittills velat talat om vilka tjänstemän och politiker det berörde. Att det rörde Hultqvist själv, Löfven eller Wallström, är kvalificerade gissningar, vilka som tidigare uttalade NATO-motståndare var de högvilt i spionagesammanhang från USA.

Ännu en gång ska de ”goda” relationerna med USA inte på något vis störas. Vad man i underrättelseforskning antar vara logiskt eller ”normalt” legitimerar inte spioneri ett skvatt. När Ryssland spionerat, då utvisas en hel hop. Varför utvisade inte Sverige fem amerikanska diplomater? Helt rimlig markering. Men allt handlade om att det var ”fel” främmande makt. Kanske tio utvisade USA-medborgare hade varit mer rättvist, eftersom det handlade om spionage från en ”allierad”. En allierad spionerar inte, det gör bara förrädare. USA som förrädare. Det låter som en främmande makt man bör hålla på minst en armlängds avstånd. Och då bör man hålla NATO, med USA som befälhavare, på lika behörigt avstånd. Värdlandsavtalet med NATO borde sagts upp per omgående.

Alla”letter of intent”, avtalen med USA, från 2016 och 2018, borde definitivt sagts upp, makulerats. Där fanns även politiska avsiktsförklaringar, utbyte, det sker genom dialog och formell diplomati, inte spionage på individnivå av ledande nationella toppolitiker eller tjänstemän. USA visade bara att deras närmast sjukliga kontrollbehov var på samma nivå som både innan och under kalla kriget. Det måste även vägas samman med spionaget på andra EU-länders politiska ledare. Förtroendet var förbrukat för USA men samarbetet med USA rullar på som vanligt. Det är Sverige i ett nötskal. Livrädda att stöta sig med dem som påstår sig vara allierade med oss. Sverige är ett skämt. De måtte asgarva åt vår räddhågsenhet. Regeringen tassar på tå så snart ett ärende rör USA.

0.7 Det maktlösa Sverige – rädslan att stå utanför

Det finns också en subtil återspegling av Sveriges marginaliserade roll i EU. I takt med att nya medlemmar har trätt in har Sverige cirka 2% av befolkningen och 3% röstetal i parlamentet. Sverige är en av de små i ett sällskap av 27 länder. Veto-rätten har försvagats kraftigt och ja-sägar-kulturen är mer än dominant. Kommissionen lägger förslag och ministerråd instämmer. Parlamentet har mest en fördröjande effekt om man lyckas sätta ner foten. För att uttrycka sig krasst, Sverige är närmast helt maktlöst i EU. Till slut är gemenskapen vad som betyder något. Att besluta tillsammans i samma rum. Ja ja och ja. Som en religiös ritual, en trosbekännelse. Man får känslan av att det är vad man eftersträvar och längtar efter, att få sitta i samma rum som NATO:s medlemmar med lika rättigheter vid bordet. Med förnekelsen att det är USA som sätter agendan och bestämmer handlingsutrymmet. Liksom att USA är befälhavare. Liksom att USA ofta agerar i strid med internationell rätt, globalt destabiliserar och tjogtals gånger blockerat FN och resolutioner genom sitt veto i säkerhetsrådet.

Den andra maktlösheten som återspeglar sig i svensk politik är Januariavtalet och Decemberöverenskommelsen, vilka gjort att Socialdemokraterna ofta fått köpslå, kompromissa eller gå en socialliberal linje, för att kunna regera och kvarhålla makten. Det är åtta år av ideologiska och sakpolitiska glidningar man tvingats till, där hotet om missförtroendeförklaringar ständigt knackat på axeln. Till slut riskerar man föra någon annans politik. Eller en politisk linje ingen trodde var möjlig. Det vi nu faktiskt ser resultatet av.

I dag handlar det inte bara om NATO eller inte, utan om Sverige måste backa ut från det amerikanska politiskt-militära samarbetet. En för Sverige central ödesfråga som aldrig debatteras på allvar. Att få skaka hand med USA:s president innebär att man har ett förbund med världens starkaste militärmakt. Men som bara hjälper dig om du är fullvärdig NATO-medlem. Värdlandsavtalet betyder slutligen ingenting, mer än att öppna dörren helt för USA. Sverige måste sälja sin själ, överge allt man trott på, för att bli kompis med de stora gossarna och få tillgång till hela arsenalen. Med ett nytt kallt krig på köpet. Där kärnvapen är stommen i avskräckningen. Men kärnvapen är inget sätt att försvara sig på, det är hot, om inkapslad massdestruktion och folkmord. Kärnvapen är och förblir ren ondska.

Ett försvar för en nation, kollektivt eller inte, måste befrias från termonukleära stridsspetsar, från atombombens fasor. Nagasaki och Hiroshima är nog. Det är ett etiskt och moraliskt ställningstagande, ett måste, att förpassa kärnvapnen till historiens skräpkorg. Det i sig är ett fullgott skäl att aldrig någonsin bli medlem i NATO. Varje människa borde betänka frågeställningen. Göra ett val.

Kärnvapen innebär i varje enskild användning, även med ”lättare” taktiska kärnvapen, storskalig allvarlig skada eller förstörelse av ett ekosystem. Många, bl.a. Polly Higgins, har föreslagit att ekocid ska läggas till som brott i Romstadgan. Det skulle innebära att även krigshandlingar med konventionella vapen kan falla under brottsrubriceringen ekocid. Det skulle bli ett preventivt verktyg för all mänsklig miljöskadlig verksamhet. Higgins föreslog följande formulering:

Allvarlig skada på, förstörelse eller förlust av ekosystem i ett angivet område, orsakad av mänsklig handling eller andra omständigheter, i sådan omfattning att fredligt åtnjutande av invånarna i det angivna området kommer att bli eller har blivit avsevärt förminskat.[5]

Varje människa och parti måste ställa sig frågan, är kärnvapen något hen eller organisationen skulle kunna tillåta, kunna tänka sig använda vid något tillfälle någonsin? Svaret är vägledande för ett ställningstagande till medlemskap i NATO. I att bli medlem i en kärnvapenallians.

0.8 Den ökade kapprustningen med kärnvapen

NATO-expansionen österut och eventuellt i Sverige och Finland, kommer öka kapprustningen med taktiska kärnvapen, det är bortom allt rimligt tvivel. Det har redan skett i Östeuropa. Även om kärnvapen redan finns i Kalingrad, så kommer numerären öka, också mobilt, med fartyg, ubåtar eller flygplan som kärnstridsbärare. Det är den direkta konsekvensen av ett NATO-medlemskap.

Dessvärre har Finlands senaste utredningsrapport utgått från både legitimiteten och grunden i kärnvapen som avskräckning för säkerhet i ett samarbete med NATO. Men med garanterad ökad destabilisering och kapprustning som följd, vilket dock inte vidrörs eller bedöms nämnvärt. Oavsett är det ljusår bort från den doktrin Sverige haft i decennier och som varit socialdemokraternas fundament och vision – nedrustning och förbud mot kärnvapen. Kärnvapenmakternas försök att sätta hård press på FN:s medlemsländer för att stoppa förbudsresolutionen var ett lågvattenmärke sett till världssamfundets gemensamma försök att långsiktigt bidra till avspänning, fred och undvika ekologiska globala katastrofer.

Det var mycket av detta kritiken riktades mot. I de svenska avtalen med NATO och USA återfinns inga klausuler om förbud om kärnvapen på svenskt territorium. Hur många bortförklarande ord regeringen än staplat på varandra förändrade det inte avtalens utformning och undantag. Det finns inga klausuler som inrymmer förbud om kärnvapen på svenskt territorium varken under freds- eller krigstid. I kris- och krigstid kan Sverige räkna med allt acceptera det NATO anser vara strategiskt. Sätter inte Sverige avtalsvillkoret med kärnvapenfrihet, då blir vi en del av kärnvapenkapprustningen. Utan detta, räcker inte alibit att varje land kan säga nej i termer av insatser och placering, det kommer mötas av ett väldigt hårt tryck från NATO och dess amerikanska befälhavare i ett skarpt läge.

Det intressanta är händelserna att (värdlandsavtal och bilaterala avtal) skedde i ett säkerhetspolitiskt opinionsmässigt öppet fönster precis som vad nu sker med en eventuell NATO-ansökan. I kölvatten av annekteringen av Krim och separatist-republikernas tillblivelse i Donbas i Ukraina, stod Europa i en ny situation. Historiskt kände man orsakerna väl, NATO:s östexpansion och USA-baser i forna öststater med kärnvapenplacering, i kombination med EU och USA:s idoga arbete att få in Ukraina i sin intressesfär med ett än mer marginaliserat Ryssland.

I skuggan av detta allvarsamma geo-politiska spel, kunde Sverige avstått från fördjupad samverkan redan 2014. Vi visste efter 2008 att Ryssland följde en helt ny doktrin. Vladimir Putin var kristallklar 2007 vid Münchenkonferensen – östexpansionen hade nått vägs ände. USA och NATO tog inte till sig ett ord. En konfrontation handlade därför inte om utan när. Att kliva in i detta getingbo, var inget som skulle öka stabiliteten. Men i utsatt (s)-minoritetsregering visste man att ett nej (NATO-värdland) kunde leda till ifrågasättande och misstroendeförklaring, man mötte de borgerliga partierna och erhöll borgfred i sin minoritetsställning. Bakgrunden till detta banbrytande agendaskifte för (s) borde massmedia och forskare granska mer noggrant.

Förfarandet har sakta men säkert påverkat säkerhetssituationen negativt i Östersjöregionen, vilket tog ytterligare fart 2016 med ett ”letter of intent”, även den gången signerat av Peter Hultqvist (s) i Washington. Obalansernas tillväxt, har Sveriges försvar och underrättelsetjänst tydligt kunnat utläsa genom hybridkrigföring och ökade ryska aktiviteter mot och inom Sverige. Detta är konstaterade faktum, inte rysk retorik från regering eller försvarsmakt.

Varje steg mot USA och NATO, genererar geo-politiskt destabilisering i Östersjöregionen. Frågan måste handla om hur Sverige ska och vill hantera uppkomna hot och risker. Att kliva av alla samarbeten med USA, och agera självständigt med EU och medlemsländer som bas, eller att träda in i NATO fullt ut. Men det är minst två möjliga val, inte ett. Men NATO-vägen blir ett steg mot förstärkt polarisering och höjd konfliktnivå vilken kommer bestå. Tron på ökad säkerhet, tål att nagelfaras, när riskerna och kärnvapenhot ökar på köpet. Går Sverige in i NATO måste USA-avtalen släckas för gott och makuleras. De hade syftet att eliminera NATO. Men blev rutschkanan in.

Sedan 2014 har Sverige tecknat 14 bilaterala försvarsavtal med omvärlden. Den har av många kallats ”Hultqvist-doktrinen” genom ett lappverk av ”internationella” samarbeten som ska försvara Sverige utan att gå med i NATO. Det är en omfattande lista men vad som sticker ut och är giltigt är försvarsavtalet med Finland. Det gäller också under krigstid. Men avtalet har inte den starka solidaritetsklausulen som NATO:s artikel 5 har. Men för flertalet svenskar, är opinionsundersökningar tydliga, 61% kan tänka sig försvara Finland. Det är något annat än en tillfällig topp om 46% för NATO. Skulle Finland och Sverige förhålla sig alliansfritt i övrigt (att bibehålla JEF har ett stort frågetecken kring sig), inskriva en ”artikel 5”, släppa USA som allianspartner och förlita sig på EU:s försvars- och solidaritetsklausuler, då skulle NATO-frågan aldrig ens behöva resas. Har Sverige blivit en marionett i NATO:s dockteater? Ändå framställs NATO som enda alternativet.

Vissa pro-amerikanska massmedia har drivit detta spår – att definiera problemformuleringen: att bara ett val finns – att allt annat är undfallenhet och pro-ryskt. Den här stämplingen börjar likna åsiktsförtryck och propaganda. Då måste Finland utrikespolitik i efterkrigstid varit rent Sovjetisk. Det är en lögn. Finland gick en ytterst svår balansgång men kan sägas lyckades väl, sett till det kalla kriget som USA flera gånger drev så långt att ett tredje världskrig var nära. Kubakrisens fredliga upplösning var främst Sovjetunionens förtjänst, USA:s inställning och agerande var globalt livsfarlig. J F Kennedy var allt annat än en ängel i dessa turer.

Inte heller massmedia har iakttagit någon vidare borgfred i djupa kristider, d.v.s. varit försiktiga och konfliktdämpande, sett till många ledarsidors högljudda megafoner. Det handlar inte om en önskan om cencur, utan måttfullhet i värld där kriget stampar i farstun. Men tvärtom eldar många för allt vad man är värda. Som i inrikespolitiken. Polarisationen har emellanåt övergått i misstänkliggöranden av meningsmotståndare och avvikande åsikter företräder ryska ombud eller rysk retorik. Ted Galen Carpenter belyste detta fenomen träffsäkert i en Newsweek-artikel 7 mars. Som skrevs i ljuset av hans artikel den 27 februari, ”How NATO Expansion Led to Current Ukraine Tragedy”, vilken fick honom att utstå hårda personangrepp och anklagelser.

0.9 Vad hände med Finland? Är sisun borta eller är en ny sisu pånyttfödd?

Krigshysterin präglar inte bara kvällstidningarna i Sverige utan har samma upphetsade tonart i Finland. Ett Finland där man ondgjorde sig över en svensk statsministers uttalande om Sveriges situation och vägval, vilket kan vara destabiliserande. Som om en tolkning och sanning, spelar Ryssland i händerna. Vad har hänt. Med ett Finland som balanserat förträffligt mot Sovjet och senare Ryssland. Fanns det inget värde och stolthet i den prestationen? Ryssland minns vinterkriget. Finland likaså. Att ingen ger sig på Finland ostraffat. Finland skulle klara sig utomordentlig själva. Nu som då. Deras försvar är gediget och omfattande i alla avseenden. Tillsammans med Sverige motar vi Olle i grind. Utan amerikanska springschasar och mutkolvar. Vad har hänt med tron och viljan? Finns bara begreppet sisu bara kvar ordböckerna? Jag är övertygad att finsk sisu kan ge svenskar densamma, om vi hjälps åt, om vi går sida vid sida.

Kanske statsminister Sanna Marin tänkte så också, att NATO var det sista Finland behövde på jorden. Hon gick så ”långt” att man från flera partier undrade om hon inte begick grundlagsbrott. Sanna Marin (SDP) uttalade i en intervju till nyhetsbyrån Reuters (januari 2022) att det är ”mycket osannolikt” att Finland under hennes ledarskap kommer att ansluta sig till NATO, ”Unlikely under her watch”, på engelska… ”Ingen kan påverka oss, varken USA, Ryssland eller någon annan. Finland är inte på väg att ansluta sig till NATO inom en nära framtid”

I egentlig mening bröt ett uppskjutande inte saken, det betonade Marin i intervjun, att Finland har sin rätt att ansluta sig till NATO i framtiden. Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo uttalade i Helsingin Sanomat att Marin talade i strid med Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska linje: ”Den kan inte statsministern rucka på hur som helst”.

Sami Metelinen, redaktionschef för Näringslivets delegation EVA, anklagade Marin för ett allvarligt utrikespolitiskt misstag. Marins uttalande förminskar Finlands utrikespolitiska svängrum genom att säga att Finland inte håller Nato-dörren öppen, ens vid behov.

Den förre diplomaten, professor Alpo Rusi antyder att Marin till och med kan ha brutit mot Finlands grundlag: – Det är republikens president som leder utrikespolitiken i samråd med statsrådet. Marins uttalande verkar inte grundlagsenligt. Hoppas jag har fel, sa Rusi

Det känns som politiska hårklyverier, men var då hårda markeringar från flera tunga aktörer, för statsminister Sanna Marin skulle tryckas till ordentlig, sättas på plats politiskt. Rätta in sig i ledet. Tänk att en NATO-option utgör en hörnsten i försvarspolitiken, att vid en allvarlig säkerhetspolitisk förändring öppna för medlemskap. Det är då man förstår att Finland långt tidigare har lämnat sin renodlade alliansfria väg. Precis som Sverige med sina dussinet bi- och multilaterala avtal plus NATO-värdlandsavtalet och medlemskapet i Joint Expeditionary Force (JEF).

Ungefär samtidigt uttalade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, i Moskva (14 januari), i väntan på USA:s och NATO:s svar på kravet om en ny säkerhetsordning: ”Jag respekterar till fullo Finlands och Sveriges suveränitet och ländernas neutralitet. Neutralitetspolitiken är de viktigaste bidragen som de här länderna har kunnat tillföra i försöken att nå stabilitet i Europa”. Lavrov sa vidare: ”Att Ryssland respekterar Finlands och Sveriges sätt att själva bestämma om de kan gå med i NATO”. Vid en pressträff i EU:s utrikesministermöte i Frankrike kommenterade då utrikesminister Pekka Haavisto saken: ”Finland har inga planer för närvarande att gå med i Nato”.

I Rysslands krav mot USA och NATO, om en ny säkerhetsordning för Europa, fanns aldrig kravet att Finland och Sverige ej skulle tillåtas bli medlemmar i NATO. Det handlade om Ukrainas exkludering, det handlade om avrustning i forna öststater som innehade amerikanska trupper, missilbaser och amerikanska kärnvapen. När Ryssland slutligen fick ett bestämt nej från Blinken och Stoltenberg, att allt skulle vara som förr, ”there is no change”, följde Rysslands beslut att invadera Ukraina. Sett till ”säkerhetsdilemmat” och mobiliseringen, var det lika logiskt som förutsägbart.

USA och NATO kunde förhandlat, backat, om ett Ukraina som man i egentlig mening aldrig tänkt släppa in i NATO. Som inte heller EU:s företrädare i efterhand ansåg lämpligt. I det hänseende, förändrades ingenting i förhållandet mellan Ryssland och Sverige/Finland. Allt kunde stått kvar precis som förr, allt annat lika. Både Sverige och Finland insåg, att inte göra något alls, var det som stabiliserade och minimerade hot och risker. Det är här geo-politiska analyser ställs upp och ned. Om Finland inte gjorde någonting, borde löftena från Ryssland infriats enkelt. Om Finland närmar sig NATO, är det möjligt att Ryssland trots sina utfästelser ändrar sig. Inte till krig, men ett spänt långvarigt nytt kallt krig. Varför är Finland då på väg att välja det sistnämnda?

I Finland finns en president, Sauli Niinistö, som varit med längre än många rikspolitiker i Finland och Sverige. Efter Rysslands annektering av Krim uttalade Niinistö att Finland kunde fungera som en medlare mellan Ryssland och Europa. Men efter aggressionskriget mot Ukraina har en röd linje passerats. Att Ryssland, att president Putin, nu måste förstå Finlands inställning till ett NATO-medlemskap. När Niinistö tillfrågades om synen på Ryssland, efter invasionen, konstaterade presidenten ”The masks have now been taken off, showing only the  face of war”. Ryssland hade passerat en bortre gräns, något oförlåtligt och oförsonligt.

När man tittar tillbaka på toppmötet i Helsingfors mellan presidenterna Niinistö, Trump och Putin 2018, så är det tydligt, att det i dag är ett fruktansvärt svek, en besvikelse och uppgivelse bortom all rimlighet, som nu drabbat världen, Finland och Niinistö. Det går att utläsa ett par saker i detta. Niinistö har tagit detta inte bara relationellt i nationellt hänseende, han har tagit det personligt och för sitt folk. Det är den benhårda linjen vi nu ser, som vi aldrig tidigare sett Finland driva. Det är den linjen som också drar in Sverige i en malström, vilket både Finland och Sverige som nationer borde söka motstå. För det är närmast en känsla av hämnd och bottenlös markering, när man studerar den finländska radikala omsvängningen. Presidenten pekar med hela handen, tillsammans med ett antal starka NATO-förkämpar, där de finska socialdemokraterna tycks omvända sig av trycket, där man slutligen får hela folket med sig. Det är förståeligt, men förrädiskt. Att använda NATO-medlemskap som bestraffning mot Ryssland.

Det finns stora risker i detta, kort- som långsiktigt. Överallt, i denna process, starka känslor och vanmakt, som försätter oss i tillstånd där vi riskerar förblindas av vrede eller hat. Som  närmar sig krigshets. Europa var tvungna att lämna andra världskrigets grymheter och Nazityskland bakom sig, men får i dag inte heller upprepa misstagen av det kalla kriget. Inte heller upprepa Versaillesfredens villkor som skulle knäcka Tyskland för gott – med fågel Fenix och krigsgudars återkomst som resultat.

Att straffa Ryssland, att gå till dess nyuppväckta ärkefiende, som en hämnd, leder ingen vart. Bara till ett nytt kallt krig som framtida generationers finländare kommer gå till mötes. Det ödet kommer Sverige delvis undslippa. Norge ges en helt annan landgräns att leva vid, att bevaka. Där NATO:s gräns ligger direkt mot Ryssland. Med ytterligare 130 finska mil av taggtråd, posteringar, spänningar, provokationer och krigsretorik. Territorialvatten angränsande. Oavsett hur tomma orden från utrikesminister Sergej Lavrov i dag ekar kring ett närmande av NATO:

Does Northern Europe need this? How Russia will react?’ President Niinistö asked these questions with the subtext. He knows that the answer is negative: nobody needs this”; Lavrov added ”President Niinistö realizes that what happened in Ukraine is impossible in Finland.”[28]

I ett avseende är fortfarande Sergej Lavrov skyldig både Finland och Sverige ett konkret svar. Att Ryssland i alla avseenden respekterar ländernas eventuella önskan att bli medlemmar i NATO. Att inga konsekvenser ska ges, oavsett våra val. När nu bägge länderna trots detta fått hot om konsekvenser, måste länderna ändå fråga Lavrov, hur ska något land kunna lita på Rysslands löften och överenskommelser? Det svaret är Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov oss alla skyldig.

Ryska federationens största dilemma i dag är att det inte finns en tillstymmelse tilltro och inte ett endaste frö till tillit kan gro. Därför bör alla organisations- och alliansbeslut vila till dess kriget är slut. En värld får aldrig ge upp hoppet, om förändring, även om somt och visst är oförlåtligt. Det har vi lärt oss av andra världskriget. Även om någon Marshallhjälp aldrig diskuterades när ett sönderfallande Sovjetunionen var i behov av stöd för rädda chansen till verklig demokrati och folklig rättvisa. Miljardären George Soros föreslog ett starkt riktat stöd för reformering och utveckling, han blev utskrattad. Det är det arvet vi har i dag, att hantera. Om murar ska byggas eller om vi kan se bortom geografins maktkamp. Konfrontation leder ytterst till krig. Där är vi nu.

I Huvudstadsbladets intervju med den finske generalmajoren Pekka Toveri, påpekas att Rysslands militära kapacitet är klart försvagad. Många brigader i Rysslands västra del har omgrupperats till Ukraina och lidit stora förluster. ”Ryssland kunde potentiellt förorsaka en del skada med distansrobotar men kan inte skapa ett existentiellt hot för Finland i nuläget”.

Förmodligen kan man göra samma analys med Sverige, vilket dock inte har några direkta gränser mot Ryssland. Ett Sverige där MUST (den militära underrättelsetjänsten) de sista åren har varit närmast alarmistiska, jämför med sina finska kollegor. Vad är det som skiljer så pass mycket mellan två länders analyser trots samma Östersjöverklighet? Journalister ställer ofta en fråga för lite. Vad skulle generalmajor Pekka Toveri svarat på frågan: Vilka säkerhetsrisker löper Finland om ett försvarssamarbete bara kvarstår med Sverige och inom EU?

Det här är symptomatisk för många massmedier, man frågar vad som händer vid en NATO-ansökan eller ett NATO-medlemskap, men inte om allt står kvar som det är eller rentav mildras. Det enda läsare uppfattar, är att riskerna ökar – och måste hanteras. Fröet är sått. Ensidigheten blir lätt enda vy.

På andra sidan Öresund, från Danmark, ropar NATO:s f.d. generalsekreterare (intervjuad i Helsingin Sanomat) att Finland behöver säkerhetsgarantier under ansökningsprocessen. Sverige kanske skulle ha garantier att inte Danmark fortsätter tillåta spionage via utom-europeiska ombud. Sverige kanske skulle krävt att Danmark manifestar att Lissabonfördragets solidaritetsklausul gäller mellan EU-medlemmar. Danmark kanske borde ge både Sverige och Finland säkerhetsgarantier. Oavsett NATO eller inte.

Men det är som vanligt, Finland och Sverige verkar inte ingå i något slags ”EU”, det finns inga solidaritetsklausuler eller försvarssamarbeten som täcker ett enda jota. De stackars pytte länderna är helt i händerna på den arga ryska björnen. Som är så uttröttad och långt bortsprungen att man knappt ser svansen. Om Danmark inte klarar sig utan kollektivt försvar, låt så vara. Sveriges och framför allt Finlands försvarsförmåga är betydande och klarar omfattande militära angrepp. Tolkningsföreträdet och översitteriet är ett slag i ansiktet: på EU, på Sverige-Finland-samverkan, faktiskt också på JEF – oavsett hur man ser på Joint Expeditionary Force som organisation – men inte minst på Sverige och på Finland självt. Vem behöver Anders Fogh Rasmussens misstro och förolämpningar? Alla verkar vara inkapabla, i Fogh Rasmussens ögon, så länge de inte går med i NATO.

Samma diskurs håller vissa svenska experter, när de intervjuas i Svenska Dagbladet. Vissa kritiker menar att Sverige är ensamt och ingen att hålla i handen och kommer få storstryk om Finland ensamt går med i NATO. Somliga verkar utgå från verkligheten i 80-talets Sverige, minus dåvarande invasionsförsvar, där EU inte heller finns. Att Baltikums tre länder med både EU- och NATO-medlemskap skulle lida risk för invasion är obefintligt. Angrepp på NATO-land är krig mot NATO. Ett angrepp på ett EU-land är ett anfall på EU. En mobilisering kommer alltid ske och ett fullskaligt krig följer, ockuperat eller inte. Vad som är fysiskt genomförbart är det varken i teorin eller praktiken, bara för att en tankesmedja som RAND snickrat ihop ett krigsspel där länder faller på vecka. Ett anfall på de Baltiska länderna skulle nå oöverstigliga politiska och militära konsekvenser inom EU, NATO och Östersjöområdet, men även globalt.

Hur tror man världen då skulle behandla Ryssland om man som nu satt ekonomiskt strypkoppel? Med dagens underrättelsetjänst och spionsatelliter är det närmast omöjligt att i framtiden utföra ett överraskningsanfall. Att använda ett sådant här scenario för att sedan peka ut Gotland som nästa mål och att taktiska kärnvapen kan komma att användas är närmast absurt. Om Sverige förblir alliansfritt och beaktat Rysslands gängse kärnvapendoktrin är det en omöjlighet. Möjligen hypotetiskt om Gotland är en NATO-bas och att kärnvapen finns stationerade i Sverige i en storkonflikt – underförstått världskrig. Skäl att gå in i NATO? Tvärtom.

Ytterligare en expert, vid FOI:s Avdelning för försvarsanalys, pekar på det kan bli som en mur med stora logistikproblem mellan Norge och Finland om inte Sverige är NATO-medlem. Politiska kostnader är en svårbedömd parameter och visst finns det strategiska nackdelar, men det är ju för Finland och Norge, inte Sverige. Man ska inte glömma att Sverige och Finland är medlemmar i EU och Lissabonfördraget kräver länders ömsesidiga stöd och hjälp i kris och krig, det ger en vidöppen väg. Försvarsamarbetsavtalet mellan Sverige och Finland är f.ö. omfattande även under krig. Om Sverige dessutom stannar kvar i NATO värdlandskap så kvarstår än fler dörröppnare och legitima passager, vilket innebär att alla de argument som presenterats i SvD helt faller.

En tredje forskare är klok nog att svara att han måste analysera saken djupare, när det gäller hypotetiska nya positioner om Finland går in och Sverige står kvar. Det här snarare asymptomatiskt, att någon ber om tid då säkerhetsbedömningar är komplexa och inte slänger i väg en skjutjärnsreplik som så många andra tvärsäkert gör.

Det man blir varse, vid läsning av experter, forskare, debattörer, ledare och krönikörer, är att nästan alla företräder en egen tämligen personlig linje med sitt eget perspektiv och sina egna slutsatser. Det är egentligen alla dessa disparata vyer som gör att ju mer man läser, ju mer och fler uttolkningar. Om hit och om inte dit. Spelteorier och krigsspel dominerar och fascinerar. Och från ett genus-perspektiv: det är nästan bara män, män och åter män, som har svaren och de militära kunskaperna och slutsatserna. En genus- och maskulinitetsanalys skulle inte skada som komplement i debatten.

En sak man kan notera, att det ofta verkar ges ett slags tolkningsföreträde för militärer, försvarshögskolor och FOI. Att så här går krig till. Men de geo-politiska och ekonomisk-politiska och politik-teoretiska (och statsvetenskapliga) aspekterna måste alltid vävas samman. Det vi märker är att få behärskar alla områden tvärvetenskapligt sett, några holistiker sällan dyker upp. Det finns också en tydlighet, att när statsvetare kliver in (specialiserade på t.ex. internationella relationer) så blir inte svaren lika entydiga och förenklade. Historien får också, måste också, göra sitt anslag. Komplexiteten och osäkerheten ökar naturligtvis. Det kan vara ett av skälen till att många tyr sig till enkla och handfasta lösningar, även om de inte är de långsiktigt bästa. Det är när en kollektiv rädsla och flockbeteende rusar som vi måste vara på vakt. Över oss själva.

Här tycker jag Linus Hägström och Ted Galen Carpenter belyser saken från intressanta synvinklar, dels hur debatten är affekterad och identitetspolitisk, dels hur det historiska perspektivet och ansvaret inte får frånkopplas, USA och NATO:s östexpansion gick allt för långt trots alla varningar under 25 år. Statsvetarna Parsi och Strenn pekar på ett flera länder i NATO har betydande problem med en demokratisk tillbakagång, som måste vägas in i ett övervägande om eventuellt medlemskap. Det tidigare ambassadrådet i Moskva, Krister Eduards, anser att ett svenskt NATO-medlemskap riskerar att försämra säkerhetssituationen för både Sverige och Östersjöregionen. Ännu ett intressant inspel kom i en understreckare i SvD, från Mathias Mossberg (f.d. ambassadör och chef för UD:s analysgrupp) och Sune Olofsson (f.d. försvarsreporter och debattredaktör vid SvD), vilka underströk vikten att inte göra förhastade beslut om medlemskap – utan att vänta, vilket också läggs som ett argument i ögonblicket – för Ukrainas skull. Om Finland och Sverige avvaktar, bordlägger allt till efter kriget, ökar inte eskaleringen den vägen. Det är inte att möta Putin utan att stabilisera läget, trycket på Ukraina kan då också mildras. Naturligtvis ett av flera synsätt, men definitivt väl värt att beakta. Om NATO dras in i kriget, då dras Sverige in. Var det vad vi önskade?

Risker och sannolikheter får sällan eller aldrig en siffra tillskriven i analyser. Den kan var minimal eller något större än minimal. Eller som i termer av krigsrisk, det går inte att utesluta. Det vill säga den är större än noll (0). Retoriken avspeglar egentligen bara en realitet, kan vi någonsin till 100% avfärda en hypotetisk händelse? Bristen på siffror och procenttal är egentligen uttrycket för att osäkerheten i bedömningen är mycket stor. Även om osäkerheten i sig är just minimal. Men får ofta ändå representera det mest sannolika (eller riskfyllda) i brist på andra påhittade scenarier. Där ligger ofta vinklingen. Det är de hypotetiska spelsituationerna som skapar en agenda och sätter behovet av försvarskapacitet. Som framgår tydligt, man utgår nu från en NATO-anslutning och debatterar riskerna under processperioden (och hur de bäst och snabbast ska hanteras), inte riskerna om inte gör något alls utan tvärtom lägger sig på en lägre nivå, t.ex. att lämna avtal med USA och NATO bakom sig. EU som union existerar inte i diskussionerna när Nordens och Europas nya säkerhetsarkitektur förs. Var är EU:s högste representant Josep Borrell nu?

För många är det en bekräftelse på det som nu sker i Sverige och Finland är vad EU och EU-kommissionen föredrar. Trots solidaritetspaktens fulla omfång och räckvidd. Trots alla de efterkloka kommentarer som följt i kölvattnet av kriget, att Ukraina eller Georgien aldrig borde diskuterats eller givits några löften kring NATO-anslutning. Tänk om någon skulle drista sig till att hänvisa till försiktighetsprincipen, att lämna gråzonen och gå tillbaka till en renodlad alliansfrihet. Men inte ett ord hör vi från Josep Borrell eller Ursula van der Leyen. Nu är det åter varje lands fulla rätt att välja säkerhetsallians oavsett implikationer. Ukraina som exempel.

Somliga avfärdar helt en samverkan eller samarbete mellan Sverige och Finland. Somliga gör det för att NATO kommer före. Det är politiska beslut som leder till nästa.  I en finsk opinionsundersökning säger 61% av svenskarna att de skulle försvara Finland i händelse av rysk aggression. Det är en majoritet som skriver under på att Finlands sak är vår (Sveriges). Vi har varandra, vi har EU, varför skulle vi behöva NATO!?

Analysen, i händelse att Finland går med och inte Sverige, skruvas om till att Sverige löper mycket stora risker som isolerat land och Gotland invaderas inom kort. Tänk att man drar slutsatsen att Sverige skulle anfallas för att Sverige är en solitär. Då skulle bra många fler länder i Rysslands gränszoner varit invaderade för länge sedan. Det finns inga ryska minoriteter med separatism som etniskt/geografiskt mål i Sverige, varför alla områden är ointressanta för ockupation. Paranoian speglad i viljan att se en fiende överallt, får verkligen fullt spelrum i dagsläget.

Men inte ett ord att det nyuppfunna stora kalla kriget kommer utspela sig utmed 130 mil av den finsk-ryska gränsen. Att spänningen även öka mot Norge är självklart då NATO som helhet växer österut. Det blir de nya NATO-länderna och de ytterst i öst som kommer i skottgluggen. Ryssland låter länder som förblir alliansfria vara hyfsat i fred. Ungefär som det var innan 2008 med Sverige. Allt annat är skräckvisioner. Kränkningar, provokationer, cyberattacker, spionage och påverkanskampanjer, kommer däremot öka väsentligt när Sverige går med i NATO. Helt beroende av det val landet gör.

Kränkningarna av Danmarks luftrum, t.ex. när ett amerikanskt strategiskt bombflygplan modell B52 (möjlig kärnvapenbärare) lämnat Riga över Bottenhavet – en handfull mil från ryska militärbasen Kaliningrad och flyger över Bornholm med ryska plan hängande i svansen – är bara resultatet av NATO:s multinationella närvaro i Östersjön där USA ofta är den mest synliga. Utan NATO har amerikansk militär ett dyft att göra i innanhavet. För att förstå allvaret, så måste man räkna ut att en B52:a, om den tvärt ändrar kurs, bara kan behöva tre (3) minuter för att nå Kaliningrad. Det är det facto en provokation. I NATO är krigsspelen bara ”rutinmässiga” övningar som tyst ska accepteras av omgivningen. När USA tränar med robotvapen som M142 HIMARS på Gotland (hösten 2021), är det vapensystem som har räckvidd till Kalingrad. Varför ska Gotland ha (oavsett tillfälligt besök eller inte) offensivt raketartilleri som når 300-500 km? NATO koloniserar territorialvatten och luftrum genom sin allians, där USA:s närvaro alltid har varit och är det mest provocerande för Ryssland. Tänk om Ryssland eller Kina opererade via Mexiko i en försvarsallians. Tänk om de där placerade taktiska kärnvapen några mil från gränsen.

Samma sak med de gigantiska övningarna i Nordkalotten. Skulle undertecknad som nation haft nära gränser och territorialvatten, med ett tjugotal icke-arktiska länders militära närvaro och krigsspel, så hade det irriterat. Vad är som gör att enorma realistiska NATO-krigsövningar ska normaliseras?  Det har hänt att dylika offensiva övningar uppfattats så realistiska att Ryssland gått upp i beredskap för ett potentiellt anfall. Rysslands klagomål och kritik har genom åren närmast helt ignorerats av NATO. Det är även sådant som eskalerar och leder till instabilitet. Tiden efter 2014 har sedan förändrat karaktär till Rysslands nackdel.

0.9 Den svenska ombytlighetens nya fixstjärna – interndemokrati på undantag?

Statsminister Magdalena Andersson försäkrade vid regeringsförklaringen i november 2021 att Sveriges försvarspolitiska linje ligger fast:

”Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige ska inte söka medlemskap i NATO”.

Nu verkar statsministern vilja att Sverige går med i NATO i juni. En omedelbar reflektion går i banor att samma vändning kanske vi ser om fyra månader igen. Eller att partistyrelsen hoppat av och nu återfinns i moderaterna. Poängen: att färdplanen lagts om diametralt i en ödesfråga utan att en partikongress pekat ut riktningen för partiets företrädare. En ordförande för partiets talan. Inte tvärtom.

Socialdemokraternas partiprogram säger följande (hemsidan uppdaterad 15 mars 2022):

”Den säkerhetspolitiska doktrinen ligger fast, vi säger nej till Natomedlemskap. Den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet och kontinuitet i vår del av världen och ska därför fortsatt vara en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige har genom åren visat att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria.”

Vad har den socialdemokratiska partikongressen beslutat? Vad har socialdemokratiska väljare röstat på? Under decennier. Hur kan en partiledare leda ett helt parti och dess väljare bort från sina beslutade grundvalar? Hur ska väljare och partimedlemmar kunna lita på politiker och regeringsföreträdare? Det är ännu ett skäl, för (s) att vända sig inte bara till en extrakongress, utan till folket för en formell omröstning. Att medborgarna i detta land tar ansvaret för nationens framtida försvarsinriktning. Då befrias samtidigt partierna för beslutet.

Återigen: Ukraina utgjorde aldrig ett hot, det var NATO-anslutning och NATO:s (egentligen USA:s) kapprustande östaktiviteter och kärnvapen som var hotet. Om Sverige bestämmer sig och står stadigt, säger nej, då minimeras hoten. Men om Finland går in och Sverige kvarstår utanför med ett stort ”vill och kanske”, då ökar nog riskerna. För Finland. Ett nationellt beslut måste vara entydigt och brett förankrat, vare sig det är ett nej eller ja. Blir det ett ja, då kommer konsekvenserna och risknivåerna höjs. Vad säger en opinionsundersökning (sifo) med 47% för medlemskap? Att det i befolkningen inte finns en tydlig majoritet. Då talar vi om 60-70%. Där är inte Sverige alls. Men under ansökningstiden torde det bli lugnt, det är när ett medlemskap blir skarpt som det kalla kriget slår in över oss. Men ingen har ännu frågat EU om säkerhetsgarantier. Det verkar vara en förbjuden fråga. Eftersom svaret kan vara jakande. Behövs då NATO?

Apropå det. Sverige skulle till och med klara en invasion utan ett militärt försvar. Det finns inget land som kan ockupera Sverige och underkasta folket. Lite tillspetsat. Men ett par miljoner jaktvapen och hundra miljoner patroner skulle leda till undergång för alla inkräktare i krig och gerillakrig. Över tid. Har alla glömt att Ryssland aldrig hade för avsikt att ockupera Ukraina? Då hade man behövt en miljon soldater i ett anfall, men skulle förmodligen inte klara av en långsiktig ockupation ändå. Sverige är ett stökigt land redan, är det nån på allvar som tror att Sverige är ett bra byte som man kan hålla på halster i åratal? Irak och Afghanistan är bra exempel, inte ens USA med världens största krigsmakt, kunde bända verkligheten som den ville.

Dessutom. Ett krig mot ett EU-land är ett angrepp och krigsförklaring på Europeiska Unionen. När ska Ursula van der Leyen och Josip Borrell högt och tydligt säga orden som redan finns i Lissabonfördraget? Varför ger då inte EU en säkerhetsgaranti för sina egna medlemsländer? Oavsett NATO-medlemmar eller inte? Bygger EU:s säkerhetsarkitektur på NATO eller EU:s medlemsländer? Det sägs att det är bägge. Var är EU när vi mest behöver det (oss)? Det är så här EU skapar incitament för NATO-medlemskap. Är det en medveten handling från kommissionen? Att förneka sitt eget förbundsfördrag och våra solidariska förpliktelser.

Sverige har inte ens en geografisk landgräns mot Ryssland, ryssarna har Kalingrad och behöver inte Gotland. Den ön är bara ett hypotetiskt militärt mål att slå ut – om Sverige är en del av NATO och gör vårt missilförsvar till USA:s. Som på en ögonblinkning får Ryssland att omplacera fler strategiska och taktiska kärnvapen till Kalingrad och ombord på fartyg och u-båtar i Östersjön. Det är nog inget hot, utan ett krasst faktum om Sverige går med i NATO.

Jag drar en djup suck. Mentalitetsmässigt verkar Sverige gått från ett stolt och starkt land till ett krypande lilleputtland som måste åka snålskjuts på storpappas rygg. I ett Östersjöområde som kan blir en bra mycket mer hotande kokande gryta. Bara genom ynka två bokstäver. J och A.

Samtidigt, i detta nu, ett mycket ansträngt Ryssland som nu har svårigheter att mobilisera sitt försvar och lidit stora förluster (närmare 21000 döda, förmodligen en faktor 2-3 avseende skadade, bekräftat av 60000 reservister som ska kallas in), ett land som är belagt med en strypsnara av ekonomiska sanktioner som på några månader kommer försätta landet i en än djupare kris. Fabriker stannar redan i dag, då råvaror, reservdelar, komponenter, elektronik, halvledare och så mycket annat stoppats. Produktionslinjerna bryts en efter en. Att t.ex. ersätta de i kriget i dag drygt 900 förlorade stridsvagnarna (tanks) tar många år (produktionskapaciteten låg före kriget på ca 300 stycken om året). Det här gäller hela kedjan i den ryska krigs- och vapenindustrin, även för ammunitions- och missiltillverkning.

Med omfattande naturgas- och oljeembargon sjunker sakta Rysslands ekonomi mot botten. Rysslands rörelseutrymme kommer bli minimalt. Med processer för misstänkta krigsförbrytelser ser sanktionerna ut att kunna bli mycket långvariga. Den ryska björnen är både skadskjuten och har fastnat i rävsaxen. Det här gör att Ryssland inte utgör något större hot i närtid eller de närmaste året.

Ruslan Leviyev, grundaren av The Conflict Intelligence Team (CIT), en rysk organisation som övervakar ”open-source” information kring Ryska försvaret, har berättat att återvändande soldater i en betydande utsträckning vill avsluta sin tjänst, vilket kan allvarligt dämpa och försvåra Rysslands ambitioner att omgruppera eller förnya sina militära operationer i östra Ukraina.

“The phenomenon of refusal is becoming systemic,” Leviyev said. “Such soldiers are found in practically every unit that has returned from Ukraine. According to our estimates, from 20 to 40 percent of the contract servicemen that returned from Ukraine and that are being readied to be sent back are refusing to return to combat.”

Allt pekar mot att Ryssland får allt svårare att ersätta förluster från reserverna för döda och skadade soldater, men även i ansträngningarna att nyrekrytera eller att få soldater att förlänga sin tjänsteperiod. Vilket också pekar mot en utbredd avsaknad på försvarsvilja där den bristande stridsmoralen är omtalad i många ryska bataljoner.  Detta också med grund att vissa enheter har lidit stora förluster eller blivit helt utplånade. Om 80% av Rysslands militära styrkor deltagit i invasionen av Ukraina, så har i runda tal 30% av denna slagits ut. Ryssland stridsförmåga/stridsmoral i dag, sammanvägt med stort utnyttjande av sina förråd av ammunition/raketer/missiler samt materialförluster som inte går att ersätta på åratal, gör att förutsättningen för ytterligare aggressionskrig mot andra länder (NATO-länder går dock inte att helt utesluta) torde vara mycket begränsad för att inte säga obefintlig i dagsläget. Efter fyra månader av mobilisering och två månader av krig på annat lands territorium, är den ryska armén i ett utmattat läge.

Det tar åratal innan Ryssland återhämtat sig och de ekonomiska sanktionerna försvårar saken ytterligare. Inrikespolitiskt torde varje framkastad idé om nya ”militära operationer” skapa betydande turbulens. Ryssland är väl medvetna om, att de beräknade kostnader för förstörelsen i Ukraina, i dagsläget 1000 miljarder US$, kommer att återkrävas av de internationella samfundet FN och EU för återuppbyggnaden. Det ska man ta med i dagens bedömningar av risken för ytterligare väpnad och aggression, Ryssland kommer få betala varenda öre. De är uppträngda i ett hörn. Att skicka ett antal missiler mot ett EU-land är att förklara kring mot EU. Som har den fyrdubbla försvarsbudgeten mot Ryssland sammanräknat. Det är därför den ryska krigsretoriken om kärnvapen dyker upp titt som tätt. Man är underlägsna, man är hotade. Ett kärnvapenkrig ingen vinner, då världen blir ödelagd.

Kriget i Ukraina är hittills ett enormt misslyckande för Ryssland och den slutliga striden om Donbas kan bli mycket långvarig och med stora förluster. Summerat, det finns inga skäl för Sverige och Finland att framhasta beslut, det är ingen brådska, risken för angrepp är att betrakta som minimal. Men det i sig ska inte vara skälet att just utnyttja beslutsfönstret när Ryssland nu är som mest pressat, ”passa på” beslut är som regel aldrig bra beslut. De ska vara välgrundade och helst förankrade i en folkomröstning när vi talar om nödvändiga grundlagsändringar – i bägge länderna. NATO-frågan är av samma dignitet som EU-frågan.

Det krävs minst en kvalificerad majoritet (2/3) för en ändring ska godkännas  i Riksdagen utan folkomröstning. Vad den rådande majoriteten för ett JA även är väl införstådd med, är att om kriget avslutas och Ryssland lugnar sig, så kan opinionssiffrorna för ett NATO-ja minska avsevärt. Det är det andra öppna fönstret man försöker utnyttja i dagsläget. Paniken, vreden och maktlösheten är de största allierade i dagsläget. Och om Putin inte finns vid makten om sex månader, är då läget ett helt annat för förhandlingar och avspänning? Då kan ett utvidgat NATO sätta käppar i hjulet precis som förut.

I en opinionsundersökning den 7 mars stöttade 38% av socialdemokratiska väljare ett NATO-medlemskap, det är drygt var tredje (s)-väljare. Den socialdemokratiska regeringen har sannerligen hela partiet bakom sig, långt bakom sig. I det krisläge vi befinner sig, vill ändå bara 53% ansluta om även Finland gör det, för (s)-väljare. Jag skriver ”bara” för att ”53%” är strax mer än hälften. Socialdemokraterna är djupt splittrade i saken, det är ett faktum. Hur kan man med ett sådant internt opinionsläge göra tvärtom? Det är en elit som styr och en elit som måste göra sin väg till hela partiets. Varför bemöda sig en extrakongress, varför utlysa en folkomröstning? Det kan ju ryktas att Sverige är på väg att bli en demokrati. Värt att visa Ryssland, för de kan ju göra propaganda av den saken också.

0.10 Ingen vill sitta still i båten, ingen vill ta på en flytväst

Det är i det läget Sveriges större partier ser ett utomordentligt tillfälle att inte sitta stilla i båten, utan utnyttja det där fönstret bara för att fönstret finns. Det finns kloka personer som både anser att man bör vänta tills kriget är slut (Leonidas Aretakis), Björn Wiman noterar skarpsynt den rena ondskan i kärnvapendoktrinen om avskräckning och att om några år kan det vara en ny Trump eller en lynnig och trotsig Trump själv, som är överbefälhavare i NATO och indirekt över Sverige. En Donald Trump som titt som tätt berömde diktatorer och totalitära stater och från och till vill lämna eller upplösa NATO, vilket i sig kanske vore en välgärning. Men summerat pekar det på stora osäkerheter och risker i att ta förhastade oövertänkta beslut i ett inträde.

Niklas Ekdahl pekade på det är för sent nu. Ju mer man tänker efter, så finns bara goda skäl för vänta, men att även Sveriges medborgare måste få folkomrösta om saken. Med en djuplodande debatt – efter valet hösten 2022. Att lämna in en ansökan innan detta sker, är både prematurt, odemokratiskt och oansvarigt. Låt kriget ta slut först. Sitt stilla i båten. Den f.d (s)-ministern Carl Tham belyser klokt detta, att inte göra valtaktik av NATO-frågan.

Utrikesminister Ann Linde åthutade moderatledaren Ulf Kristersson då han uttalat, att han som ny statsminister efter valet lovat sända in NATO-ansökan (även med bara en rösts övervikt, den linjen ansåg Carl Bildt var förkastlig). Det var oansvarig och olyckligt, tyckte Linde. Eskalerande, enligt Magdalena Andersson. Några veckor senare kan vi konstatera att regeringen nu företräder en lika oansvarig och olycklig NATO-linje. Att göra valfrågan till sin egen och sedan radera den, blir nästan en händelse som ser ut som en tanke. I att komma runt den största politiska frågan sedan EU-inträdet. Man har till och med rundat sitt eget parti och den största stridsfrågan som borde stått på tur i en extrakongress. Det talas om demokrati. När en minister i regeringen haft en individuell agenda, när eliterna pekar ut färdriktningen och folket ska stå med mössan i hand. Det är en märklig känsla av ett loppbitet 1940-tal. Politiker talar och en svensk tiger.

Det militära hotet. Ett exempel. När man i dag vet att Ryssland i dag förlorat 180 stridsflygplan och 150 helikoptrar  kan uppskattningsvis 500 eller fler piloter/styrmän vara satta ur spel. Den kan vara 300-400 besättningsmedlemmar som är döda eller svårt skadade. Hur lång tid tar det för en krigsmakt att ersätta dessa? Säkert 5-10 år. Om tre fjärdedelar av Rysslands kapacitet har utnyttjats och varit mobiliserade  i närmare två månader för att seden ligga i fält och direkt aggressionskrig under ytterligare två månader som inkräktare, där permissioner och rotation är satta på undantag, torde de ryska styrkorna vara både fysiskt och mentalt uttröttade med av många bedömt låg stridsmoral. Mitt i detta, militära analyser vilka ofta fastnar i kapacitetbedömningar om vad som är teoretiskt möjligt men kan sällan bedöma sannolikheten praktiskt, säkerhetsmässigt och geo-politiskt (samt att förhärdad krigsretorik är ytterst svårbedömd). Metoden skapar ofta överdrivna hotbilder, där man väljer att utgå från värsta scenariot. Allt för säkerheten, men också för en skenverklighet och psykologisk beredskap. Som kan lura oss. Sänka trösklarna. Ta onödiga risker, onödiga vägval. Där står vi nu.

I dagens omedelbara internetvärld där artiklar väller över läsararen, blir följden lätt krigshysteri och vapenskrammel. Är det några medier i Sverige som frågar alla experter vad som händer om Finland och Sverige väljer att stå utan för ett samarbete med NATO och USA? Det är en ett-svars-journalistik i sin värsta form som läsare får utstå i dag. Militärer och experter, uttalar ofta i sina intervjuer att de är NATO-positiva. Det är både märkligt och olustigt, just gällande statstjänstemän ska aldrig avslöja politisk tillhörighet eller ta ställning i politiska frågor, men just nu verkar sådana etiska diskussioner och krav helt bortblåsta. Man står på rätt sida.

NATO-experten Magnus Christiansson konstaterade efter att ha granskat den finländska regeringens analys av säkerhetsläget och för- och nackdelar med ett eventuell NATO-medlemskap, att så blev det inte: ”Den säger inget om fördelarna med att stå utanför, och inget om nackdelarna med att gå med. Den här produkten (rapporten), krattar bara manegen för NATO”. Det är något alldeles särskilt med president Niinistös agenda, som bara har ett spår.

I svenska media gör man knappast en nyhet av att den ryska krigsmakten nu är kraftigt försvagad. Ekonomisk står Ryssland till randen av nationell konkurs sett till de internationella förpliktelserna, där man redan befinner sig i ett s.k. defaultläge. Sanktionerna ger effekt, sakta men säkert.

I stället framställs det i ena stunden som om hotet är samma som förr och kan riktas åt nya väderstreck när som. För att man skjuter upp en ny robot med namnet Satan 2, vilket snarare visar på desperationen att hytta med näven och vifta med kärnvapen. Krigsretorik. Samtidigt som bottenläget för Ryssland är säkerställt i så många andra avseenden. Denna skeva dubbla hotbild bildar en stark opinion för NATO och för NATO-medlemskap omedelbart. Hoten mot Sverige blir också självuppfyllande, då kriget och konflikterna i grunden handlar om NATO:s östutvidgning och USA:s militära närvaro och kärnvapenutplacering i forna öststater.

Men det som verkar vara det huvudsakliga skälet, är vad som väckt så mycket känslor, är hur Ryssland gått till väga i sitt aggressionskrig, med groteskt övervåld och brutalitet. Det är främst det man inte vill se igen. Kärnan kvarstår, det är genom avspänning och nedrustning som långsiktig stabilitet inträder, det är genom säkerhetspolitiska allianser man kortsiktigt upplever ett skydd men långsiktigt ger ökad polarisation ökade geo-politiska obalanser och instabilitet. Och kapprustning. Är det inte fler krig vi ska undvika? Krigets vidriga laglösa ansikte som nu Ryssland visar oss, återfanns på samma sätt i USA:s krig i Irak, stundtals i Pakistan eller Afghanistan, eller genom hela Vietnamkriget. Där ett land skulle bombas till underkastelse (Julbombningarna), när man visste att Ho Chi Mihn skulle vinna ett demokratiskt val i ett återförenat Vietnam.

Hur stort verkligt hot är Ryssland mot Finland och Sverige? För Ukraina, var avsikterna mot NATO-medlemskap och USA-samarbete vad som fick vågskålen att tippa över. Å andra sidan, Ukraina är landtungan in i centrala Ryssland (där ett hypotetiskt NATO-flyg och taktiska kärnvapen skulle vara minuter från gränsen), med historiskt gemensamma nämnare, regioner med ryskt språk och etnicitet, slavisk kultur”, ett ”brödrafolk”. Det är högst osannolikt att Ryssland någonsin skulle invadera ett annat land där inte ryska språket finns som första- eller andraspråk. Skriftspråket kyrilliska är också en begränsande faktor. Inget av detta återfinner man i fallet Sverige och Finland. De unika språken här är tillika barriärer som gör det komplicerat för både infiltration och kollaboration. Invasioner är helt osannolika. Attacker självklart hypotetiskt möjliga. Men blir också omedelbart ett direkt angrepp på den Europeiska Unionen.

Om dessa två länder nu inte gör någonting och lämnar USA bakom sig, då blir det kav lugnt på sjön. Är den som stöttar denna gyllene medelväg pro-rysk eller stolt svensk eller finsk? Är fred och stabilitet något man ska undvika om det finns en möjlig färdväg dit? Är det att vara partisk – att minimera konflikter mot omkringliggande länder? Vill verkligen människor ha kapprustning och fördjupade konflikter i Östersjöområdet? Det är inte att stödja Ryssland, om man säger nej till NATO, för att finna en långsiktig balans och avspänning för hela regionen. Att vara pro-svensk, pro-finsk och pro-EU tycks blivit förräderi. Landet som inte längre finns, är på väg att bli verklighet.

0.11 Norges starke män – statsministrar som frälser världen

McCarthyismen verkar ha återuppstått på vissa ledarsidor i pressen. Märkligt nog också ett direkt eko av Norges statsminister Jonas Gahr Støres. Både han och Jens Stoltenberg upplevs som talespersoner för det Nya USA. Landet som pånyttföddes och lämnade imperialismen bakom sig när Joe Biden tillträdde som president för ett land som nyss stod på randen till inbördeskrig. Innan Bidens mandatperiod, tangerade i många avseenden president Trumps politiska praktik vad kan benämnas som neo-fascistiska tendenser.

Støres underströk i DN-intervjun att Natomedlemskapet varit en helt avgörande garanti för norsk säkerhet. Säkerhet genom trans-atlantisk avskräckning. Historien har dock andra vingslag; ”Norge kommer aldrig glömma Röda arméns krigsinsats när øst-Finnmark i norr Norge befriades från Nazityskland” sade kung Harald i Kirkenes vid 75-årsjubileet av den sovjetisk-norska offensiven i andra världskriget.

Om Norge förblivit neutralt, efter andra världskriget, på vilket sätt skulle det hotat Norges säkerhet och självständighet? Sett till Finland och Sveriges neutralitet – förmodligen ingenting. 6000 sovjetiska soldater miste livet i Norges befrielse. Men det är det kalla kriget som Jonas Gahr Støres gör till nödvändighet att skyddas för. Det är den självuppfyllande profetian. Träder du in i kretsen, måste kretsen skydda dig. NATO snuddar en religion, precis som USA emellanåt beter sig som en sekt. Uppenbarligen har Norge har lämnat den nordiska stigen väsentligen. Vilket också är EU:s skuld och ansvar. Med murar som reser sig.

Gränser är något som bara finns i våra huvuden, skaldade den norske upptäcksresande Thor Heyerdal. som en gång brände vassbåten Tigris utanför Djibouti i protest mot alla krigen i området. Krig med ursprung i koloniala krig och imperialism. Reflektion: Förstår EU-medborgare i dag att Europeiska Unionen, i kombination med USA-ledda NATO, för utomstående länder och världsdelar kan ses inte bara en supermakt, utan som ett enormt imperium med oerhörd makt, en makt som både skrämmer och hotar? Ändå var och är EU så maktlöst att inte ett aggressionskrig kunde förhindras i dess absoluta närhet.

Synen på EU och NATO, uppmålandet som ofta ofelbara och ideala, dröjer sig kvar. Hur granskar massmedier EU och NATO annars? Före 24 februari 2022 var det närmast som vanligt, rapporter och refererat, men mer sällan djuplodande granskning eller allvarlig kritik. EU-forskning kring demokrati, unionen som helhet och dess funktion, verkar satt på undantag eller lever i skuggorna. EU är en byråkratisk koloss. EU är procedurernas och talarskrivarnas värld. Regeringarnas och eliternas bord. Pandemin överskuggade samtidigt många viktiga politikområden (inrikes och inom EU), vilken gjorde coronaviruset till en evig följetång. Samma sak sker inledningsvis med kriget i Ukraina, med konstant live-rapportering som tidvis påminner om ett sportreferat. Kriser i fokus, vardagsarbetet i slagskugga.

Man kan inte låta bli att undra om skadan faktiskt kvarstått, att många svenska medier idkade klappjakt på myndigheter, tjänstemän och politiker under corona-pandemin där även sociala medier skapat parallella verkligheter och sanningstempel. Det var en värld i kris, länder i kris, men borgfred syntes sällan till. Varken i politik eller massmedia. Publicisterna vill ha uppmärksamhet. Åsiktshets och populism är inte längre tidens tecken utan norm. Fria oberoende granskande objektiva balanserade medier, känns liksom avlägsna, där i dag krönikörer och ledarskribenter ofta tävlar i att väcka ryggmärgsreflexer och opinion, ofta med identitetspolitik och skrämselpropaganda som verktyg. Man vill också göra politik. Skapa flockbeteende. Påverka mer. Massmedia har blivit mer än vad som en gång benämndes som tredje statsmakten. Samtidigt, samma gamla visa, dåliga nyheter säljer, rädsla säljer, upplagor och sidvisningar ökar, reklamintäkterna trillar in. Svart på vitt.

Märkligt nog har svenska massmedier varit odugliga på att skramla fram tillräckliga miljarder till polis och rättsväsende. Två ubåtar för 8 miljarder skakas fram lättare. För tryggare vatten i Sverige. Är det någon som vill minnas att de misstänkta ”främmande makt” händelserna vid vattnet handlade om en söndrig boj och en plastbåt vid namn ”Time bandit”. Ryssland skrattade och uttalade att det var lika sannolikt att hitta en rysk ubåt som att hitta Karlsson på taket. Till och med Astrid Lindgren användes i informationskriget. Skrämselpropagandan gav i vart fall Löfven skäl att beställa ubåtar. Var det inte för säkerheten så var det för jobben. Signerat en tidigare fackföreningsordförande i Metall. Långsiktigt höjs nu försvarsbudgeten med 42 miljarder. I ett land med skjutningar, organiserad brottslighet, gängrelaterade avrättningar, narkotika som kriminell motor, en stadigt uppgående kurva av vålds- och sexualbrott, och upplopp som ny bubblare, närmast varje dag och vecka, i ”inbördeskrigets” Sverige. Här finns det stora hotet mot Sverige som demokrati och rättsstat. Brottsutvecklingen de sista tjugo åren borde få ledarsidor att slå bakut varje dag. Tillståndet förvärras snabbt. Men när det inte finns några stora politiska skiljelinjer verkar mediaverkligheten bli ett referat av maktlösheten och uppgivenheten i samhället.

0.12 Försvarsanslagen som är lika astronomiska som tillräckliga

Har någon halvintresserad räknat på att den befintliga militära förmåga inom EU som räcker långt och blir över för vilket uppdrag som helst? Ett uppdrag som inte går att uppbåda. För den sifferexercerande har USA (778 miljarder US$) 13 gånger större försvarsbudget än Ryssland. Om EU summeras är försvarsanslagen är de fyra gånger större än Rysslands. USA har 1,5 miljoner försvarsanställda, man har en militär reserv på en miljon. Ekonomiskt omfattar EU och USA 45% av världens totala GDP (gross domestic product: bruttonationalprodukt)

Alla sakkunniga vet att USA i dag ensamt slår ut Ryssland med hästlängder sett till konventionell krigföring. Ryssland vet, att man förlorar i alla avseenden, i en väpnad konflikt med EU eller NATO eller USA individuellt. Det behövs inte en krona till i försvarsanslag. Eller dollar eller euro, för den delen. Det verkar mest vara en viljeinriktning till fler industriarbeten. Eller att USA känner att stormakten Kina flåsar i nacken och vill sträcka upp sig några tum till. Och att NATO-länderna ska betala mer av den stora kakan, där USA är den största vapenexportören i världen. Är det inte så att det är NATO/USA som behöver Finland och Sverige, och inte tvärtom? Det lutar allt mer åt det hållet. Att få två länder till från EU in i fållan.

Just det, det var det här med försvarsanslag med 2% av BNP som NATO-krav. Vad Sverige behöver är synen på EU som EU, något vi är en del av, samarbetar inom, inom alla områden. Vi kan och borde lägga pengarna på det vi behöver bäst. Vård, skola, omsorg, eftersatt infrastruktur, energiomställning och miljö- och klimatarbeten, särskilda insatser i utsatta områden, en hållbar lands- och glesbygdspolitik, och sist men inte minst rättsväsende och polis. Militär rustning?!

Världen har fått nya glasögon, där omedelbara ögonblicksbilder via smartphones och internet väcker känslor eller skapar panik, där eftertanke och analys lätt kommer långt senare eller glöms bort i den digitala mediafloden. Det är den minutfärska, affekterade och fragmentiserade journalistiken som sedan ställer frågor och krav på politiken med ögonblickliga svar och lösningar. Otryggheter staplas. Politiken smittas av nämnda affektering, riskerar bli grund och kortsiktig, brandkårsutryckande. Långsiktigheten och helheten tappas här så lätt bort.

Vad är det som hänt i det land man en gång kallade Sverige under de sista 28 åren? Är vi en del av EU eller ett isolerat land i arktis som står inför invasion om vi väljer fel lag i världsmästerskapet i globalt herravälde? Dags att lämna det globala gängkriget. Varför kan ett land inte längre heller välja en tredje väg, utan att ständigt dras in på arenan eller upp i publiken? Metoden att skapa medskyldighet genom en nations val av frihet (som omskrivs till val av utanförskap), blir skadlig för civilsamhället i en kultur av misstänksamhet och nedbrytande för människan som fredssträvande varelse.

0.13 The letter of intent – djävulens kontrakt? Sverige i en politisk allians med USA

Det är något anmärkningsvärt med både Sverige och Finland, man samverkar formellt med NATO, men har en betydligt starkare avtalsmässig försvarsrelation till en allianspartner på andra sidan Atlanten, när länderna är medlemsstater i Europeiska Unionen. Valet av den notoriska krigsförbrytaren och globala konfliktskaparen USA häpnar.

Man får hoppas att den socialdemokratiska kongressen i Sverige insett vad man då gjorde. Men varför ska socialdemokrater göra NATO-frågan demokratisk i partiet? Reformisterna ropar efter extrakongress och partistyrelsen säger att partistyrelsen räcker väl. I en fråga som är lika viktig och omvälvande som EU-medlemskapet, i en fråga det borde folkomröstas om. En extra S-kongress borde också ställa sig frågan, ska Sverige ha den typen av intimt politiskt och försvarssamarbete med USA? I det första avtalet från 2016 omnämndes följande målsättning att verka för:

  • betydelsen av interoperabilitet liksom att stärka förmågor genom utbildning och övning, verksamheter som sänder distinkta politiska signaler

Vad betyder detta? Hur praktiseras ”verksamheter som sänder distinkta politiska signaler”, tillsammans med USA?

Ingen lämnas oberörd när offensiva strategiska bombflygplan av typen B52 Stratofortress (också kärnvapenbärare) dånar över riket (det ökar tryggheten, säger försvaret stolt i pressmeddelanden), USA:s marinkår i Bohuslän eller amerikanska truppövningar på strategiska Gotland. Är Sveriges politiker mer än lovligt aningslösa? Att associeras med USA som allierad, ger bra många fler fiender runt om i världen och försvårar Sveriges traditionella roll som medlare i internationella konflikter eller fredsbevarande uppdrag. Varför fördjupade man inte samarbetet inom EU? Tror man inte på EU? Det svaret är partiledarna medborgarna skyldiga!

Det tredje kruxet är att en försvarsallians är summan av delarna men kan missbrukas av enskilda tungviktare där mindre ofta fattiga stater blir ombud för dominanten med geo-politisk destabilisering som följd. USA:s flygbaser, trupper och robotsystem, i Rumänien och Polen, är belysande exempel. De står ofta utanför NATO genom direkta bilaterala eller trilaterala avtal (Task force East) med USA. När Polen köpte luftförsvarssystem från USA för 67 miljarder Skr krävdes amerikanska kongressens tillstånd och Polen som en trogen allierad. Vapensystem som sedan kan används för USA:s försvar mot ballistiska missiler i ett system som kärnvapensköld (inom NATO:s organisation). Polen betalar och USA ges indirekt försvar. Har någonsin Polen varit hotat? I dag vädjar Polen till USA om att få kärnvapen lokaliserade dit. Att skapa hotbilder, har USA varit världsmästare i sedan 1945.

USA har använt NATO som brygga under decennier. Det är inte östutvidgningen av NATO som är grundproblemet, enskilda länders försvarsförmåga är närmast sekundärt, kärnan är USA:s metod att placera amerikanska strategiska stridskrafter, eller vapensystem och kärnvapen, nära ryska gränser som är ”detonatorn” för en geo-politisk förskjutning och destabilisering. Synnerligen när det rör kärnvapenbalansen. Ryssland hade i sak rätt att avtalen (INF) borde omförhandlats med hänsyn till hela NATO:s och inte bara USA:s egna kärnvapeninnehav. Denna kollisionskurs vidhöll USA. NATO:s expansion österut och kärnvapenplacering i öst ökade spänningarna drastiskt. Avtalen rann ut i sanden.

2015 var det åter en f.d. sovjetisk bas vid Deveselu i Rumänien som blev en amerikansk missilförsvarbas. Sveriges radio rapporteradeFrån rysk sida reagerade man kraftfullt både på den ökade Natonärvaron i östra Europa och på missilförsvarssystemet som man i Moskva ser som ett direkt hot mot Ryssland… I somras sade vice sekreteraren vid Rysslands säkerhetsråd att Rumänien och Polen genom att upplåta sina baser för USA:s missilförsvar automatiskt gör sig själva till möjliga ryska mål. Under 2015 beslutade NATO också att öppna sex nya stridsledningscentraler runt om i östra Europa. Bland annat i Rumänien.

Att nedrustnings- och kontrollavtalen slutligen upplöstes 2019, hade dessförinnan lett till fler taktiska kärnvapen och militära åtgärder, däribland USA:s missilförsvarssystem, vilket i sin tur ledde till ökad kapprustning mellan USA och Ryssland. Ska överhuvudtaget några länder bli offer eller utnyttjade för det? Men det precis så USA gör, använder NATO:s länder som ombud och spelpjäser. I Bryssel talar EU om ett starkare NATO för EU:s säkerhet. Mer pengar in, fler länder in. Hur kan EU gå så fel? Rustning från ett håll leder omedelbart till rustning från ett annat, alltid, när det gäller Ryssland.

USA eftersträvar dessa geografiska plattformar likt amerikanska enklaver (kan i viss mån jämföras med Cypern för Storbritanniens egna områden). Det är att betrakta som militär kolonialism. 2020 tog Donald Trump beslut om att hemlighålla antalet kärnvapenstridsspetsar, en osäkerhetskapande manöver som också leder till ökad rustning, Biden var klok nog att plocka bort det stolleprovet. Men allt pekar åter på att USA inte är konsekvent eller förtroendeingivande, det hänger ofta på en person, på en president.

Med kapprustning och tippande terrorbalans där omgivningen dras in i och får ta kollektivt ansvar. Och alla försvarar förfarandet, med att alla länder har rätt att välja sin egen säkerhetspolitik. Alibit är suveräniteten ingen utomstående ska lägga sig i. När USA:s metod är att exploatera medlemsländers geografi inom NATO, där avancerade vapensystem och ekonomiskt/militärt stöd närmast liknar mutor. Det var precis så Rumänien fick tjogtals med amerikanska atombomber på sitt territorium. Är detta av intresse för EU:s nya säkerhetsarkitektur? Eller gör NATO som man vill? Inte ett ord går att spåra från EU-kommissionen om kapprustningen eller kärnvapenplaceringen. Är detta den nya Europeiska Säkerhetsordningen?

När NATO:s talesperson Jens Stoltenberg (intervjuad av Kirill Martynov) uttalar: ”If president Putin wants less NATO on his borders, he will get more NATO at his borders” så är avskräckningspolitiken i sitt esse, men när en stormakt står på andra sidan, riskerar en sådan konfrontativ linje leda till världskrig. Orden bär andemeningen av amerikansk utrikespolitik sedan andra världskriget, vilken Stoltenberg företräder. I bakgrunden ekar orden från den amerikanske f.d. översten Lawrence Wilkerson, ”America Exist Today To Make War”. (2020). Expansion av intressesfärer är USA:s norm och vapenexport är en central basnäring. Nu har USA fått ännu en återhämtning, naturgas, olja och vapen säljer som smör i solsken.

När Stoltenberg säger att Ukraina aldrig utgjort ett hot mot Ryssland, är det helt korrekt. Det är NATO:s östutvidgning i kombination med USA:s missilförsvar, baser och kärnvapen i dessa länder som i huvudsak lett till situationen i Ukraina. Sedan kan man ha alla åsikter om hur rättsvidrigt och monstruöst Rysslands aggressionskrig var och är. Omvärlden har blivit åskådare till folkmord, bestialitet, tvångdeportationer, brott mot mänsklighet och krigsbrott. Det råder det inget tvivel om. Men grundorsaken är oomtvistlig och slutet på konflikten ligger inte i att Sverige och Finland ansluter till NATO. Tvärtom, kapprustning och konflikteskalering, liksom hybridkrigföring, kommer blir den direkta följden.

Vad hjälper det då om NATO ger de bästa säkerhetsgarantierna om Kalla Kriget version 3.0 infinner sig, skapar ett  ständigt orosmoln över land och rike, och om 5-10 år återigen briserar? Är krig att föredra, bara vi har det bästa militära understödet? Säkerhetsgarantier måste också vägas mot militär eskalering och geo-politisk destabilisering. Avskräckning och samtidig avspänning är mer än en balansövning. Att jämföra Norge med Rumänien är här dock mycket avlägset, ett kärnvapenfritt land och ett land med inhemska USA-baser med anti-missilsystem och som förvarar dussintals kärnstridsspetsar ägda av USA.

0.14 Geografins makt – imperiers eviga hunger

Varför inte ta ett steg tillbaka. Ryssland är Ryssland, oavsett om Putin sitter kvar vid makten. Geografins makt är och förblir ledstjärnan för den Ryska Federationen. Detta rike kommer inte förändras över en dag, dagen då ett nytt ledarskap träder in. Världen måste verka för en omedelbar fred men också avspänning i hela Östeuropa, men också i Finland och Sverige. Hur ser en sådan modell ut? För en framgångsrik hållbar historia.

EU samarbetar inom medlemsstaterna för säkerheten inom EU, man arbetar intimt med NATO, återkommande är nya strategier, avsiktsförklaringar och avtal. Det har varit centralt, att fördjupa samarbetet med NATO och skapa en ny säkerhetsarkitektur. Avstampet i Bratislava 2016 ledde till ett fördjupat arbete och tydliga målsättningar för, Plan on security and defence. I juli 2018 undertecknades EU-NATO-joint declaration 2018, vilket konkretiserade en gemensam vision för hur EU och NATO tillsammans ska hantera säkerhetshot. Hur ska EU inom ramen för denna kompass (visuellt integrerad i NATO:s logotyp) hantera kapprustning, eskalering, konflikter och krig som NATO-medlemmen USA skapat och skapar?

Genom NATO:s organisation har USA alltid Supreme Allied Commander Europe (SACEUR) som högste operative militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa, Allied Command Operations (ACO). USA står fortfarande alltid som överförmyndare över Europa. EU har strävat för att slutligen få till en strategisk kompass. EU för ett starkare NATO. För den som läser mellan raderna innebär det att fler EU-länder bör ingå i NATO. Läs ”alla”.

Det är i ljuset av detta, av krig och folklig oro, som EU inte alls verkar vilja manifestera solidaritetspaktens räckvidd och tyngd. Är detta en dold agenda, att tiga ihjäl en fördragsklausul? Det som EU:s freds- och säkerhetsarbete kan och ska vila på. Att ett angrepp på ett EU-land är ett angrepp på EU. EU står nu vid ett vägskäl. Gäller Lissabonfördraget eller inte?

Eftersom EU aldrig kunnat befria sig från NATO, liksom alla nya EU-länder så unisont även trätt in i NATO, så kanske allt bli så mycket enklare, med alla äggen samlade i samma kartong. Det må vara bekvämt men underminerar EU:s självständighet. Adderandet av avtal och policys är bara det korsvisa vävandet för att alltid ha NATO vid sin sida i säkerhetsarbetet. Vid en grundlig läsning, framstår det som EU och NATO går hand i hand.

I praktiken måste ändå EU uttryckligen tydliggöra att EU måste vara med i samtal kring Europas säkerhet, vilket blev tydligt när Rysslands konkreta krav kom på pränt i december 2021. Där NATO:s generalsekreterare och USA:s utrikesminister höll i rodret för förhandlingarna. EU höll på att bli lämnad utanför, varför annars ett offentligt förtydligande?

Det visar sig att Josep Borrell sedan uttalar precis samma stavelser som NATO och USA. Innan kriget. Trots decennier av markeringar från Ryssland och sakkunniga amerikanska analytiker och f.d. diplomater som varnat om och om igen för östutvidgningen. Man måste ställa sig frågan, vem sätter agendan för EU:s säkerhetspolitik. Att USA är befälhavare för NATO inger sannerligen trygghet i varje ögonblick. Observera: ironi!

Hur kommer det sig att man misslyckats kapitalt att avvärja ett krig mot Ukraina? Hur agerade EU när huvudtvisten var att NATO inte skulle expandera österut och att amerikanska baser var oönskade i yttersta öst. När NATO skapat en situation som dragit in EU i den svåraste krisen sedan andra världskriget (oräknat forna Jugoslavien). Svaret är enkelt, det fanns ingen diplomati, ingen vilja till kompromisser. NATO och USA var entydiga, alla länder väljer sin säkerhetspolitiska inriktning. ”There is no change, there will be no change…”(Antony Blinken, januari 2022). Konfrontationen blev realpolitiskt oundviklig när inte ett uns av öppning till seriösa förhandlingar gavs. Blinkens svar var därför närmast en krigsförklaring.

EU krävde att vara med på ett hörn. I tidskriften Die Welt uttalade EU:s högste representant för utrikesfrågor Josep Borrell:

“If Moscow, as announced, wants to talk about the security architecture in Europe and security guarantees from January (2022), then this is not just a matter that concerns America and Russia…The EU must be involved in these negotiations.”

“This is the first time that the Russians have put their agenda on the table in writing, in the form of a real treaty. This has never happened before. Only winners do that: To say that and these are my conditions,” he noted, adding that the demands are “completely unacceptable.”

Redan då gav Borrell samma orubbliga och hårda svar som Blinken och Stoltenberg gav. Året innan hade Borrell uttalat att ”Europe Must Learn Quickly to Speak the Language of Power” inför och under arbetet med EU:s nya säkerhetsarkitektur. Josep Borrell höll vad han lovade.

USA, NATO och EU vek inte en tum. Inte en tum västerut. Det var inga förhandlingar. Det var maktspråk. Ryssland fortsatte sina förberedelser och väntade på en vändning eller öppning som aldrig kom. Istället kom kriget till Europa.

Josep Borrell, gav senare i en intervju med TF1 följande perspektiv: ”I am ready to admit that we have made a number of mistakes and that we have lost the opportunity of Russia’s rapprochement with the West … There are moments that we could have done better, there are things that we proposed and then could not implement, such as the promise that Ukraine and Georgia would become part of NATO… I think it’s a mistake to make promises you can’t deliver,”

Om EU och NATO, inom slutna dörrar, var så rörande överens om det olämpliga och prematura, i NATO-anslutning för Ukraina och Georgien, varför gav man ingen förhandlingsöppning överhuvudtaget? Var själva maktspelet mer värt än spelet om en nations öde, Ukrainas öde?

Vidlyftiga löften mot forna östländer strödde allt mer salt i såren, ju närmare expansionen kom Rysslands gränser. Var principen om varje lands självbestämmande så pass viktig att man kunde fördjupa en kris till ett verkligt krig? Ett svar är ja. Men det är inte där skon klämmer för oss. I tur står Sverige och Finland. Inte för direkt krig, men det skapar väsentliga geo-politiska förskjutningar och risker om dessa länder träder in i NATO. Där NATO och USA står nu med öppna famnen och medlemskapet fixar man på en kafferast. Trots risker om allvarlig eskalering och destabilisering. NATO tvekar aldrig på expansion, trots det krig som nu utspelar sig framför världens ögon. Ett krig ingen ingriper i. Är det den säkerheten vi vill förvalta i Europa och inom EU?

När ska Europas makthavare och politiker gå från insikt till handling, att stoppa länder från att bli brickor i ett globalt maktspel? Självbestämmandet förespeglas som val, men nyttjas så ofta som alibi för en enskild supermakts egenintresse i expanderande av maktsfärer, t.ex. för sitt självförsvar mot kärnvapen, vilket direkt skapar en nationell och global hotbild (för inte bara värdlandet), även för Europa. Som sedan behöver försvaras…

Ännu ett exempel är Rumäniens dyrt från USA förvärvade M142 HIMARS raketartilleri-system, vilket kan nå 300-500 km. Vad ska Rumänien med ett offensivt vapensystem som når så långt bort som Sevastopol och Krim? Erövringståg på Svarta havet? Rumänien betalar och USA kan nyttja NATO:s samlade stridssystem som man önskar. Det är så utstuderat affärsmässigt och taktiskt, offensiva Rumänska vapen under NATO:s befäl och stridsledning. Det Ryssland kritiserat, är att ett system som M 142 HIMARS rent tekniskt går att konvertera för att bestyckas med kärnstridsspetsar. Därför blir raketartilleriet ytterligare en allvarligt destabiliserande faktor.

Det är inte Rumänien som behöver amerikanska flygbaser och robotförsvar, det är USA. Det var till Rumänien som USA flyttade 20 atombomber från Turkiet 2016. Nämner man att flytten från Turkiet (Incirlik) även inkluderade ett 50-tal bomber av typen B61 då blir det genast mer intressant när B61 rent konkret är en termonukleär bomb – en atombomb. Och att den moderniserade B61 mod. 12 är en precisionsstyrd variant för användning främst som taktiskt kärnvapen. Detta är den är enastående arsenalen som USA placerat allt närmare Ryssland. Det är att respektera ett lands, Rumäniens, suveränitet och självbestämmande. De kontrollerar inte kärnvapnen, de bara förvarar dem. Ordet respektera borde bytas ut mot exploatera. EU ska alltid försvara länders rätt att bli ombud i kärnvapenkapprustning och indirekt blir mål i ett s.k. kallt krig. Säkerhetstänkande?

Bara som exempel, uppskattningsvis ett hundratal atombomber av typen B61 finns lagrade i Belgien (Kleine Brogel), Italien (Aviano och Ghedi), Nederländerna (Volkel), Tyskland (Büchel). Det är USA:s kärnstridsspetsar, inte NATO:s. Men finns i NATO:s arsenal. Under amerikanskt befäl.

Det är USA som än en gång nyttjar NATO som brygga, för sina egna nationella syften. De bi- och trilatera avtalen går sedan helt vid sidan av både NATO och EU. Den är den rätten USA (genom NATO) kämpar för att behålla. I små, ofta fattiga, eller utsatta, länders namn. En rättighet man uppenbarligen är beredd att offra ett land för. USA har frihet att göra precis vad man vill. Genom NATO. På Europeiskt territorium, inom EU. USA talar sig varm för att skydda Europa, men anklagas aldrig för att kränka någon annans suveränitet eller militärt exploatera ett EU-land. I spåren av Ukraina-krisen pressar USA nu NATO-länder att bygga fler eller förstärka baser i Europa och att länderna även ska betala för dem. USA får ännu fler språngbrädor, tack vare det nya säkerhetsläget.

USA:s egna baser, blir som en stat i staten. USA ska försvara Europa – det låter det. Där ingen längre behöver USA, där inget hot från några länder i Europa eller EU på något vis hotar Ryssland. Där EU har en fyrfaldig militär förmåga jämfört med Ryssland. Här står vi, där EU tittar på, signerar dokument efter dokument om vackert samarbete för fred och säkerhet, medan USA opererar i militärt i varenda världsdel. Där interventioner otaliga gånger lett till destabilisering och långvariga infekterade konflikter under decennier, dessvärre med oräkneliga krigsbrott och humanitära katastrofer i kölvattnet. En världspolis som behöver en organisation för att legitimera sina handlingar som skyddande andras intressen, försvarande andras intressen. När skälet allt som oftast är egenintresset och kontrollbehov. Där krig efter krig, läggs till listan.

Hur kan EU efter alla dessa år av krig och väpnade interventioner, påskina att det USA-ledda NATO är det som ger EU och världen säkerhet och fred? Behovet av självförsvarsförmåga, ökar snarast så snart man inträder i en USA-allians eller NATO-sfären. Myten blir kostsam att försvara. Ett folk offras just nu.

0.15  Mutual Defence Clause, artikel 42:7 – Europeiska Unionens mest nedtystade nationella rättighet

Vad är det då som skiljer NATO:s paragraf 5, om kravet på kollektivt solidariskt självförsvar, och Lissabonfördragets artikel 42, punkt 7? Ingenting! 42:an är förmodligen starkare. Förmodligen kvarstår faktum att EU:s fördrag gjort NATO som organisation lika onödig som meningslös. Vilken otur. Bäst att inte tala om. Tig ihjäl. Trägen vinner.

Punkt 7. Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

Ett medlemskap i Europeiska Union (EU) ska ge ett fullt tillräckligt skydd för ett enskilt medlemsland. Det är nog de länder som vill lämna EU, eller inte tror på EU:s solidaritetspakt, som vill bli medlemmar i NATO. I Sveriges fall verkar man inte längre förstå Lissabonfördragets räckvidd (artikel 42:7). Räcker inte den enkla frågan, till EU-kommissionens ordförande, vad sker om ett EU-land angrips, är det då ett angrepp på EU? Försvarar EU ett angripet medlemsland? Ingen i NATO-debatten verkar vilka ställa frågan eller ha svaret. Varför är osäkerhet så eftersträvansvärt? För att rädslan är nödvändig för att bilda opinion. Få människor att ropa efter trygghet. Säga ja. Till en krigsorganisation som spelat ut sin roll för 30 år sedan. Om inte 30 så 12 år, när Lissabonfördraget trädde i kraft.

Visste man verkligen vad man röstade om i Sveriges Riksdag eller har det gått slentrian i att bifalla EU-fördrag utan folkomröstningar? Den sistnämnda frågan är jakande, knappt något land har stått så handfallet och aldrig sett till att framförhandla undantag eller sänkt EU-avgift såsom Sverige. Konungariket Sverige måste absolut tillhöra det främsta ja-sägar-garnityret inom EU. Det är en slags undfallenhet som är svårbegriplig. En uråldrig konflikträdsla måhända. Som hållit Sverige utanför krig i 200 år. Men nu verkar det som nya krafter drar i gamla tåtar. Hur kunde situationen vara så kristallklar för ett dussin år sedan?

Det är här nödvändigt att återvända till Interpellationsdebatten 2009/10:297, kring Lissabonfördragets räckvidd. Bosse Ringholm (s) ställde ett antal frågor till dåvarande utrikesminister Carl Bildt (m).

Bosse Ringholm: I fördraget om den europeiska unionen, det så kallade Lissabonfördraget, redogörs i artikel 42 för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska successivt leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.

I samma artikel framhålls också: ”Unionens politik enligt detta avsnitt ska inte påverka den särskilda karaktären (läs alliansfrihet) hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

I artikel 42 punkt 7 sägs att om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är övriga medlemsstater skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Och därefter markeras: ”Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.” Det vill säga undantag görs för alliansfria stater som Sverige, Irland och Österrike.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var mycket tydlig med att utan dessa undantag hade det inte varit möjligt för Sverige att acceptera Lissabonfördraget.

Utrikesminister Carl Bildt har i en interpellationsdebatt om Sverige och Nato förnekat dessa undantag: ”Låt mig göra ett sakligt påpekande som inte är ointressant. Det finns inget undantag i Lissabonfördraget.”… (citat Bildt)…

…Låt mig därför fråga utrikesministern:

Vad är skälet till att utrikesministern lämnar felaktig information i Sveriges riksdag om de undantag som Sverige och andra stater begärt och fått i Lissabonfördraget om alliansfria staters särskilda ställning i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU?

Carl Bildt gav följande svar i sitt första anförande:

”…Militärt är vi allianslösa – för att uttrycka sig på det sättet. Jag ser ingen förändring i det förhållandet under överskådlig tid. Men politiskt är vi allierade genom Europeiska unionen. Den så kallade solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget är det naturliga och det konkreta uttrycket för just detta. Det förändrar inte den karaktär som olika länders säkerhetspolitik har. Det handlar självfallet och framför allt, skulle jag vilja säga, om huruvida man är med i Nato eller inte. De flesta är det. Vissa är det inte. Så kommer det säkert att förbli under överskådlig tid. Men låt oss vara rätt tydliga om vad det handlar om i säkerhetspolitiken i det nya Europa. Skulle ett angrepp eller en katastrof drabba något annat EU-land eller något annat nordiskt land kommer vi aldrig att vara neutrala. Den saken uttalades med lika stor tydlighet av regeringschefen i den regering där Bosse Ringholm faktiskt var Europaminister”.

Carl Bilds svar var lika tydligt som tvetydigt. Bildt ville inte förespegla EU:s fördragsartikel som unisont kraftfull och solidarisk, som täcker ett försvar att ett medlemsland från andra medlemsländer, då NATO skulle förbli totalt meningslöst. Även om Bildt alltid må ha vetat att NATO blir meningslöst, så snart Lissabonfördraget var ratificerat och implementerat. Ingen vill väl hota herrklubbens existens och sociala samkväm där världens bästa leksaker distribueras av den amerikanska försvarsindustrin.

Tillbaka på spåret: Carl Bildt avslutar i sitt sista anförande:

Vad gäller Lissabonfördraget gäller solidaritetsklausulen alla. Den gäller oss fullt ut. Det finns ett påpekande om att det inte påverkar om man är med eller icke är med i Nato. Det är en självklarhet. För att återkomma till det: Inte ens i den socialdemokratiska partimotionen hävdar man att detta skulle vara ett undantag i formell bemärkelse från Lissabonfördraget, och det är det inte. Om Bosse Ringholm är oklar på den punkten rekommenderas till exempel ett studiebesök i Finland, ett land som har diskuterat denna sak relativt ingående, och han kan höra exakt samma beskrivning av verkligheten, som den faktiskt är, från företrädare för den finska statsledningen och för den delen, är jag övertygad om, för det finska socialdemokratiska partiet”.

”…Solidaritetsklausulen innebär en ny realitet. Det är en realitet som är positiv för Europas möjligheter till fred och frihet, som är positiv för Sveriges möjligheter att hantera situationer och som ger oss en möjlighet att spela en mer framträdande och aktiv roll i europeiska freds- och frihetsfrågor än vad som varit fallet tidigare…”

Det intressanta med interpellationsdebatten visade Sveriges riksdag och Sveriges medborgare: att inga undantag ges. Man kan inte förhålla sig neutral inom EU, men i sammanhang som rör EU-länder eller NATO-länder och deras utåt sätt internationella relationer och eventuella konflikter. Solidariteten mellan medlemsländerna, i vått och torrt, är en förbundsakt, en rättighet och skyldighet. En för alla, alla för en.

Tolv år senare verkar ingen rikspolitiker eller minister längre veta vad EU eller Lissabonfördraget artikel 42 och punkt 7 innebär. Det är anmärkningsvärt med en lag alla godkänt som alla begriper men inte vill understryka offentligt. Finland diskuterade detta även dåförtiden, men i dag verkar frågetecknen rest sig högt igen, EU-kommissionens ordförande van der Layen kunde inte förtydliga innehållet tydligt nog heller för president Sauli Niinistö på hans direkt fråga. Det är därför det finska ledarskapet genom Niinistö och Marin driver en hård linje där EU som säkerhetsgarant försvinner i dimmorna.

Varför gavs Finland aldrig en ”briefing” om en briefing? En föredragning av EU:s första exempel på hur klausulen i artikel 42:7 aktiverades. Man kan skönja en dold irritation från både Finland och Sverige, som när oklarheten dröjer sig kvar, istället tar ännu ett steg till närmare NATO. Handlingen ser ut som en tanke. Klausulen nämns, påminns om, men aldrig konkret uttalad innebörd.

Att skapa osäkerhet, att resa frågetecken, har också USA och NATO utnyttjat för att så oro och otrygghet. Att bara NATO kan ge säkerhetsgarantier, vilket är en lögn. Det kan och ska alla länder inom EU ge varandra. Men allt man kan prata om där, i EU, är nya policydokument och strategiska kompasser som riktlinjer men aldrig understryker formellt ansvar och förpliktelser. Eller rättigheter. Eller hur det praktiskt ska hanteras, samt, i vilken organisatorisk del av EU detta ska inrymmas.

Den ”särskilda karaktären” i  artikel 42:7 handlar om ett land ingår i en försvarsallians eller är självständigt. Men i det konkreta fallet finns inget undantag att inte vara skyldig att med all medel stående, när det gäller ett annat medlemsland, en fråga som aldrig i praktiken hanterats varken i teorin eller praktiken. Det har alltid handlat om utomstående länder. Tills nu.

Paradoxen har blivit allt svårare att hantera för NATO-förespråkare. Ett angripet EU-land ska av EU-länder med alla medel försvaras, även om det enligt fördraget verkar ligga på en mellanstatlig nivå. Men kriteriet existerar och är skarpt. Skarpare än NATO:s paragraf 5.

Varför är det då så långsökt att partiledare och rikspolitiker som vill ha ett entydigt förklarande svar från EU-kommissionens Ursula van der Leyen och högste företrädare för utrikesfrågor Josep Borrell? Varför förklarar man inte solidaritetsklausulen i klartext? Visar räckvidden. Förmodligen för att NATO i samma andetag blir ifrågasatt, rentav icke behövligt.

Statsminister Andersson begärde det, ett förtydligande, tillsammans med Finlands motsvarande Sanna Marin, i ett brev till Europeiska rådets ordförande, men kan ändå inte få till en seriös debatt – varken i EU eller Sverige – om själva räckvidden. I anteckningarna från det informella Europeiska rådets möte i Versailles 10-11 mars, är förtydliganden väldigt sparsmakade för att inte säga obefintliga:

”…A stronger and more capable EU in the field of security and defence will contribute positively to global and transatlantic security and is complementary to NATO, which remains the foundation of collective defence for its members. The solidarity between Member States is reflected in Article 42(7) TEU…”

Inte heller togs ärendet om klargörande upp på sammanträdet som följde i slutet av mars, eller kommenterades av ordförande Charles Michel. Den NATO-ivrande grupperna i Sverige slår också dövörat till, allt torde bli meningslöst om man erkänner verkligheten: att Sverige är medlem i EU och att en allomfattande solidaritetspakt finns. Hur kommer det sig att inga EU-företrädare refererar till Europaparlamentets resolution kring artikel 42:7 från november 2012?

Hur kommer det sig att EU-företrädare inte hänvisar till dokumentet The EU’s mutual assistance clause? Vilken framtogs 2015 just för att klausulen aktiverats av Frankrike. Hur kommer det sig att så många ledande riks- och EU-politiker säger att saken aldrig prövats? Svaren existerar och oviljan att svara, eller oviljan att ta fram svar, blir till slut bara politiska dimridåer. För att kunna övertyga NATO-motståndare lättare. Agendan verkar stå över alla fakta.

Retorisk fråga: Varför vill då inte alla NATO-förespråkare lämna EU så att de verkligen kan debattera frågan och resolutionen 2012/2223(INI) på allvar? Men kanske blir då ett oansenligt land som Sverige helt ointressant. För Sverige är ointressant. Det är bara när Sveriges försvar upplåter territorium och vapensystem åt andra makter, genom NATO och/eller USA, som Sverige blir ett potentiellt hot, då Sverige blir en destabiliserande faktor i kärnvapenbalansen i allmänhet och Gotland i synnerhet direkt blir ett strategiskt militärt mål i händelse av en konflikt. Det borde vara Gotlänningarna som först folkomröstar kring godkännande av NATO och dess närvaro innan man går ett steg vidare nationellt.

Det är inte Ryssland som vill erövra Gotland, det är USA. Den ekvationen trädde på allvar in 2016 med just detta ”letter of intent” och blir för Sveriges militär det bakvända alibit för att närma sig NATO fullvärdigt. Det sistnämnda är här min efterhandskonstruktion, men jag vill visa på komplexiteten i spelet.

I Sverige domineras 90% av tidningspressen av åtta mediajättar som är väldigt borgerliga, sätter en liberal, storstadsfixerad agenda där utrikesjournalistiken är väldigt NATO-vänlig. Efter krigsutbrottet har kritik av NATO och nejsägande blivit emellanåt blivit synonymt med pro-ryskhet eller putinism. Det liknar allt oftare propaganda men i en liberal tidningsvärld är allt bara uttryck för yttrandefrihet. Det finns ingen eftertanke i media över det här fenomenet heller. Att sitta still i båten istället för att gunga den maximalt. En gång fanns Styrelsen för psykologiskt försvar, nu har den återuppstått som ny Myndighet.

Psykologiskt försvar syftar till att så långt det är möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier. Såväl i fred som i höjd beredskap och då ytterst i krig bidrar värnandet av dessa grundläggande värden till att öka befolkningens risk- och krismedvetenhet, motståndsanda och försvarsvilja. Därmed förbättras samhällets förmåga att hålla emot och avvärja påtryckningar från en eventuell motståndare. Regeringen framhöll i den försvarspolitiska inriktningspropositionen att Sverige ska kunna identifiera och möta påverkanskampanjer samt neutralisera propagandakampanjer, och att detta var något som berörde flera myndigheters ansvar och roller. Därför måste denna förmåga, såväl i fredstid som vid höjd beredskap, utvecklas…

Allt som har med Ryssland att göra är skadligt. Allt som hör med USA att göra är gott. Något överdrivet, men det är en slags universell attityd hos dagens massmedia, generellt sätt. Kriserna i USA:s inrikespolitik och den återkommande intervensionistiska linjen globalt, blir aldrig riktiga ifrågasättanden, mer som notiser. Vad är det som gör att Sverige och EU sällan eller aldrig sätter gränser och politiskt hårt markerar mot USA som alltid blir förlåtet?  Självfallet finns inga skäl att legitimera Ryssland, men skälen att hålla USA på en dryg armlängds avstånd är väldigt många. Varför tvekar Sverige på att skriva under kärnvapenförbudet?

Den 2 mars 2016 aviserade den socialdemokratiska regeringen följande: ”Vi intensifierar nu arbetet för en värld fri från massförstörelsevapen. Därför ger regeringen nu den nyligen återupprättade Folkrätts- och nedrustningsdelegationen i uppdrag att pröva en svensk anslutning till den humanitära utfästelsen med syfte att nå ett internationellt förbud mot kärnvapen”.

Inget har hänt på sex år. Rädslan för repressalier är solid, precis som när svensk industri specialtillverkade klusterbomber för export, bara till USA, av värsta sorten, flechettebomben ADM 401, ett slakthusvapen för maximal påverkan på ”mjuka mål”. Det var en paradox vid det tillfället, då Sverige verkade för ett klusterbombsförbud.

Varför tror Sverige att man måste välja mellan pest och kolera när man kan avstå och förbli självständiga, trygga och råda över sitt eget öde och bli en modererande kraft för avspänning och nedrustning. Den notoriske krigsförbrytaren USA:s ökade militära närvaro i Sverige, med överflygningar med offensiva strategiska bombplan, truppbesök, krigsfartyg, gigantiska övningar i ryskt närområde, är för många ett mysterium. Allt har lett till en försämrad säkerhetssituation i Sverige och Östersjöområdet.

Att sätta likhetstecken mellan – fred, säkerhet och NATO – är mycket förrädiskt så länge USA leder NATO. Hur skulle en opinionsundersökning se ut om frågan inkluderas att Ukrainakriget är följden av USA:s militära expansion och kärnvapen-kapprustning i NATO-länder i Östeuropa? USA ut ur Europa, kunde vara slagordet, istället är NATO sista halmstrået för skräckslagna politiker i norden. Som verkar slutat tro på sin egen förmåga.

Svensk militär är ofta ogenerat tydliga med önskan att tillhöra NATO. Militära experter utgår regelmässigt från enbart riket Sverige och sällan EU som försvarsrättslig entitet. Det är subjektiva eller ideologiska ställningstaganden som förstärker den upplevda hotbilden. Man isolerar aldrig fenomenet att USA:s närvaro på Svenskt territorium och samarbetsavtalen med USA, vilka påverkat hotbilden negativt med eskalering tydligt sedan 2016. NATO och USA har tankesmedjor som jobbar oavbrutet på strategier. policys och målsättningar vilka blir ankare och rorkult i överläggningar och förhandlingar med länder som förvärvar avancerade vapensystem. Där militärt samarbete och alliansbyggande är villkor för själva tillståndsgivandet för amerikansk vapenexport till annan makt. Skulle Sverige fått inköpa Patriot-systemet med de sista uppgraderingarna och robotmodellerna (PAC-3) om vi inte haft våra försvarsavtal och värdlandsavtal med USA respektive NATO?

Sett i backspegeln var det dock inte avsikten. Att gå med i NATO bakvägen. Hela förfarandet grundar sig i att Sverige och Finland skapade en försvarssamverkan med USA för att undkomma de säkerhetspolitiska komplikationerna med Ryssland, en sidomanöver istället för riskerna att närma sig NATO. Steg efter steg fördjupades samarbetet, det trilaterala Statement of Intent följde 2018. Målsättningen var att säkerheten skulle öka i Östersjöregionen, men avtalet och USA:s och NATO:s ökande närvaro och delaktighet i militärövningar och försålda vapensystem har haft den rakt motsatta effekten. Anti-missil-systemet Patriot på Gotland, är där perfekt placerat för att bekämpa ballistiska missiler, även riktade mot USA. Detta är vad som sticker Ryssland mest i ögonen, reduktionen av sin avskräckande kärnvapenförmåga. Som Sverige påverkar i ett NATO-medlemskap.

Anmärkningsvärt nog verkar inte Magdalena Andersson inse vilken utomordentligt skydd Sverige i dag har med alla varianter av robot- och luftvärnssystem (t.ex. robotsystem 103). Det blir riktigt pinsamt när kvällstidningarna skriver att Sverige vill ha säkerhetsgarantier och att socialdemokrater vill att man ska luta sig mot Biden som garant. Sverige har ett utomordentligt avvärjningsförsvar, det är en skymf mot försvaret att tissla och tassla om Biden och USA som försäkringsbolag. Om svenska försvaret uttalat gör den bedömningen, att förstärkningar behövs under en ansökningsperiod, då borde detta formellt riktas till EU men inte NATO (då artikel 8 i Washingtonfördraget, förhindrar medlemmar att uttala några formella skyddsgarantier till icke-medlemmar). Men detta faktum är väl inte regeringen medveten om heller. Således, EU eller JEF som ligger operativt närmast. Och dialogen föras genom de rätta kanalerna. Det är därför anmärkningsvärt att inte EU formellt tillfrågas först, vilket vi är ett medlemsland i, istället för länder som inte bär det skyddet EU har och inkluderar (genom artikel 42:7).

Varför vänder sig Sverige till USA och Storbritannien som inte tillhör vår union? För att EU inte existerar. För att EU:s fördrag inte existerar. USA och Storbritannien som nu övergått i en ny fas, man ska till varje pris göra allt för att Ukrainas stridsförmåga leder till vinst. Ryssland är uttröttat men har resurser för åratal av krig och kriget kan nu sprida sig. Kärnvapenhotet har betraktats som ringa men ökar. Är det dessa två länder vi ska luta oss mot? När de nu är de två största krigshetsarna på Europeisk mark? I de här kommande diskussionerna (Ramstein) känns EU mycket frånvarande. Sammantaget ännu ett skäl att stå utanför allt fram till dess kriget är slut.

Sverige har under så många år varit oerhört kritiska till USA och deras försvars- och utrikespolitik, USA har startat olagliga krig och är misstänkta för krigsförbrytelser i tusental (Irak och Afghanistan), men nu beter sig den svenska regeringen som om Sverige ansökt att bli en delstat i USA.

Sverige har en beredskap utifrån bedömt säkerhetsläge och ett fullt fungerande försvar. Regeringen börjar skämma ut oss. Kommer kriget genom  en prematur NATO-ansökan så får vi väl för f-n ta det. Har man (regeringen) valt NATO så är Sverige en del av denna soppa och inte ett företag som hyr in en livvakt. Vi har ett väl utvecklat försvarssamarbete med Finlands som även gäller i krig, vad är problemet? Har Sverige och Finland tappat helt sin tro på sig själva? Och från regeringskansliet sipprar uppgifter ut att man är missnöjda med att DN och Aftonbladet lyfter frågan om bristande säkerhetsgarantier. Det vi ser är hur regeringskansliet sprider kritik för att påverka fria massmedia och opinionsbildningen. Tecken på att massmedia ska bli en magistrerad propagandaapparat. Hur nära Ryssland har vi nu inte kommit.

NATO-debatten i Finland visar hur ett land med ett drygt halvsekel av allians- och konfliktfrihet har hamnat i en komplicerad situation. Där osäkerheten kring EU:s solidaritetspakt lämnas i dimmorna, för att istället söka maximala säkerhetsgarantier för Finland genom militärpakten NATO. Det intressanta är, Finland har alltid varit relativt säkert i skuggan av det kalla kriget och aldrig haft något reellt invasionshot i efterkrigstid. Östersjön och gränsen mot Ryssland har varit närmast varit lugnare än vanligt de sista månaderna. För hundrade gången: Kriget i Ukraina handlar i grunden om NATO:s östexpansion och USA:s militärbaser och kärnvapen. Sverige och Finland blir bara ett potentiellt hot mot Ryssland om de går med i NATO eller fördjupar samarbetet med USA.

Sverige och Finland har försökt runda problemet med NATO genom en egen samverkan tillsammans med USA. Något som de bägge ländernas socialdemokratiska partier diskuterat, vilket samtidigt skapat debatt då styrande majoritet i Finland upplever att man tenderar att gå bakom ryggen på finska försvarsutskottet, regeringen och statsministern. En utomstående betraktare ser ett fördjupat samarbete mellan länderna som nu bara läggs åt sidan för en NATO-ansökan. Vilka är hoten mot Finland? Vilka blir hoten mot Finland om man ansluter till NATO och fördjupar samarbetet med USA? Är det bara kollektiv stridsförmåga man tittar på istället för konfliktminimering och avspänning? Samma synsätt gäller i en allt högre grad Sverige. Inser man att det återuppväckta kalla kriget kommer fördjupas allvarligt?

En sak är säker, den hundratrettio mil långa gränsen mot Ryssland kommer inte vara som i dag. Den blir demarkationslinjen mellan NATO och Ryska federationen. Varför skapa destabilisering och geo-politiska obalanser, istället för att förhålla sig alliansfri inom den Europeisk Unionen och bedriva ett freds- och nedrustningsarbete där? Säkerhetsgarantier från NATO låter vackert, men att leva med de framtida spänningarna och ett kallt krig bådar inte gott alls.

Minns exemplet: Om Ryssland eller Kina skulle etablera ett försvarssamarbete med Mexiko med trupper, flygbaser och robotsystem, nära USA:s gränsområden, då skulle USA gått i krig för länge sedan. Det är vad amerikaner anser. Men i Europas östra delar, där ska alltid USA få göra precis som man vill. En hel ocean bort. Vem är det egentligen EU-länderna slåss för, vems frihet är det vi slåss för? USA:s rätt att militärt träda in i varje NATO-land för sina egna behov och nycker.

Det finns en tydlig aggressiv konfrontativ kompromisslöshet från NATO och många förespråkare i dag, där symbolhandlingar väger tyngre än stabilitet och bi- eller multilaterala överenskommelser med länder inom EU. Friheten att välja vad som helst ska prövas, även om detta inte behövs. En slags nyliberal extremism där varje gräns ska töjas bortom all rimlighet. Innan Ukrainakriget skulle NATO till varje pris expandera. Under Ukrainakriget ska skrämselpropaganda få Sverige och Finland över tröskeln. När det just NATO-medlemskap och USA-marionetter krisen och kriget handlar om.

Det världen nu har sett, är att NATO- och EU-länder inte vill lyfta en resolution i FN om en verklig intervention med stöd till självförsvar. Efter snart 60 dagar av krig har inget hänt. Trots oprovocerad aggression, nukleär terrorism, krigsförbrytelser, uppenbart folkmord och misstanke om kemiska stridsmedel. (När det gällde forna Jugoslavien gick det bra för NATO utan FN-mandat).

Man vill inte skapa en ”no-fly-zon”. Man vill inte sända avancerade anti-missil-system (mellan- och lång räckvidd) och var länge tveksam till att överföra s.k. S300/S400-robotsystem. Man vill inte se till att Ukraina får stridsflyg med fler MiG-29:or. Bara reservdelar, låter som ett hån, som förvisso får fler plan i luften, en nödlösning men inte tillräckligt alls. Att inte MiG-29:or kan överföras (USA:s beslut) är så bottenlöst svagt. Kriget är inte över på långa vägar. Vapen till Ukraina är inte NATO:s deltagande. Definitivt inte så länge vapnen används inom Ukrainas territorium och luftrum. Har avhållsamheten lett till ett mer humant hanterande i Mariupol? Bara fortsatt terrorbombning och upprepat inställda humanitära korridorer med återkommande beskjutning, bara ett fåtal slipper igenom nålsögat. Man skulle kunna föra in MIM Patriot 104 som är ett defensivt vapensystem för att t.ex. skydda städer, synnerligen Kyiv. Man kan kväva Ryssland ekonomiskt och låsa valutareserven utomlands (egentligen en krigsförklaring), men inte tillhandahålla självskydd för Ukraina. Sjömålsrobotsystem var det slutligen Storbritannien som skickade som ett nationellt stöd.

Ukraina har rätt till kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan men inget land/länder träder in, ingen vill stödja Ukraina i kriget genom att lyfta en FN-resolution. Man styrs av rädsla. Man är passiv. Man styrs av Ryssland. Vad ska man med NATO till? Ukraina har om och om igen bett om det nödvändiga och är helt införstådda att vissa insatser och stöd från omvärlden direkt får en motreaktion från Ryssland. Varje pressmeddelande om stöd ger en missil tillbaka. Men Ukraina är beredd på detta, det är övertydligt från Volodomyr Zelensky, de måste ha rätt medel att verka med för att kunna avgöra kriget eller åtminstone hålla Ryssland i schack.

Det är mycket märkligt, här är Europas fruktan helt i sin ordning men om USA/NATO:s militära närvaro och samarbete med Sverige och Finland, leder till eskalering av konflikter och geo-politiska avgrunder, då är det något man bara ska pressa sig igenom. Det finns ingen logik i resonemangen. Att man måste in i NATO innan det är för sent. Att alla länder går in NATO är just precis det som leder till upptrappning och upprustning. Är det vad man vill se om Östersjön blir ett s.k. NATO-innanhav? Kaliningrad kommer ligga kvar precis där det ligger, liksom Sankt Petersburg.

Om en intervention togs i FN, genom en resolution som gav formellt stöd, sanktionerat från världssamfundet, där man rör sig inom Ukrainas territorium, vilken överprovokation är det? Är hjälp till självförsvar med konventionella vapen, ett skäl för att starta ett världskrig, där Ryssland sedan skulle förpassas till decennier av isolering och eviga skadestånd? Rysslands kärnvapendoktrin är distinkt, man använder den endast vid motattack på kärnvapen och om landets existens är hotat. Taktiska kärnvapen är osannolikt att använda så länge slaget utkämpas inom Ukrainskt territorium. Användningen av ett ynka taktiskt kärnvapen skulle låsa in Ryssland i en hermetiskt tillsluten isolation i decennier framåt. För ingen skulle använda det som motmedel, inte ens om det inte riktas mot annat land i NATO. FN skulle besluta om ett totalt fördömande. Ett kärnvapen i vedergällningsattack kan vara utlösande för ett kärnvapenkrig, ingen kommer göra det från västs sida. Man vet att man tiofalt kan slå Ryssland i konventionella krigföring. Inrikespolitisk i Ryssland, skulle en användning av ett (1) taktiskt kärnvapen i den här situationen, leda till en fullständig nationell kris. med vissheten om ett land totalt isolerat och blockerat i åratal.

Men NATO använder det yttersta argumentet (risken för kärnvapen från fienden) för att förbli mer än lovligt passiva. Ukraina offras av NATO. Vars länder inte väcker frågan i FN. NATO har varit extremt tydlig från början till slut, man går inte in i konflikten. Trots samverkan och samarbete med Ukraina sedan 1991. Återigen, varför inte lyfta artikel 51 om självförsvar och hjälp till detta i FN? För att USA vill stå för lösningen, till och med ställa EU och NATO i bakgrunden. Det är ett ideologiskt krig och USA:s slutliga försök att återupprätta sin heder och sin roll som den gode herden, där det globala ledarskapet äntligen kan bli förverkligat efter alla misslyckanden  under decennier. Man vill påskina att man skyddar Europa och att man räddar Europa.

För några år sedan övade amerikanska stridsstyrkor, även B52:or flög över Ukraina. En övning som Ryssland betraktade som en allvarlig säkerhetspolitisk förskjutning i området. NATO och USA var mycket väl medvetna om hur provocerande aktiviteterna var. Ryssland ansåg att USA gick över gränsen. Oavsett om Krim är olagligt annekterat, är amerikanska B52:or någon mil norr om Krimhalvön en otroligt stark medveten manifestation och provokation mot Ryssland. Det är USA och NATO som använt Ukraina som krigsspelplats och gjort ett land till en bricka i ett maktspel om NATO:s räckvidd som kommit för nära Ryssland. Och nu, nu sitter NATO i publiken efter sitt eget startskott. Med EU på parkett. Försvarsminister Peter Hultkvists ord kring USA-avtalet 2016 ekar: ” Det transatlantiska samarbetet är grundläggande för såväl amerikans som europeisk säkerhet”.

Volodomir Zelensky intervjuad i amerikanska CBS 11/4 2022:

…At the same time, Zelensky said that he has no legal claims against the leaders of NATO countries, however, in general, in his opinion, they are responsible.

”When you can close the sky… Yes, it is scary that the Third World War will start. It is scary, I understand it. I cannot put pressure on them every day, because everyone is afraid of war. But the world is responsible,” the president said.

USA och NATO säger att man inte vill eskalera konflikten. I samma andetag är Sverige och Finland välkomna över natten till NATO, när kriget handlar om just denna östutvidgning mot ryska närområden. Det omvärlden också visar, är att FN är maktlöst och internationell lag verkningslös. Att små länder ska sitta i knät på krigsorganisationer för att känna en obskyr trygghet. För debatten har gått hög om hur Baltikum-länderna verkligen kan räkna med stöd i ett skarpt läge.

Det är ett misslyckande. Tilltron till världssamfundet vittrar. En reformering av FN är lika angelägen som en ny säkerhetsordning i EU. Då menar jag ny. Inte byggd på NATO utan varje medlemsland i EU. En ordning som vi nu sett motsatsen till. Där NATO ska byggas in i EU bakvägen. Säkerhetsrådet i FN måste reformeras, veto-rätten måste avvecklas för alla permanenta medlemmar. Det är grunden för att förhindra framtida aggressionskrig.

Sverige gick uppenbarligen i fällan, eller för att använda ett populärt uttryck, blivit något som liknar en nyttig idiot. Enkelt uttryckt, Sverige borde säga upp alla samarbetsavtal med USA och sedan välja väg, antingen alliansfri (inom EU och t.ex. behålla samarbetet med Finland, men helst inte ”JEF”) eller fullvärdig medlem i NATO. Solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget ska ge fullvärdigt skydd till sina medlemsländer. Finland och Sverige har militär kapacitet för att bekämpa en fiende fram till dess en kollektiv EU-styrka ansluter. Detta är ett faktum och tillräcklig avskräckning i alla avseenden. Varför är misstron då så avgrundslik och tystnaden total? För att NATO inte längre behövs. Det är den frågan massmedia och rikspolitiken borde debattera. För att fastslå räckvidden. Kräva EU-kommissionens utfästelser. Då först vet vi, om vi ens behöver diskutera NATO.

USA har lockat in både Sverige och Finland på en farlig väg med betydande säkerhetspolitiska risker. En väg som torde vara väl kalkylerad av andra sidan Atlanten – associationen med USA som allianspartner blir dock närmast tvingande för att förr eller senare gå in i NATO. Det var raka motsatsen av vad socialdemokraterna i Sverige hade förutsatt sig. Kanske är likadant Finland upplever saken, när man nu främst utreder NATO-medlemskap och sekundärt tittar på samarbetslösningar (vilket redan finns, men känns överspelat i praktiken). Det är märkligt, om Finland och Sverige står kvar i alliansfrihet och samarbetar inom EU samt med europeiska länder (t.ex. Storbritannien), vad är det som skulle hota respektive länder? Varför inte välja avspänning framför ett fördjupat kallt krig med USA i spetsen? Vad är det USA och NATO kan ge, som vi inte har i dag? Vad blir offret?

Den forne statsministern Olof Palme skulle förmodligen vänt sig i graven. Eftersom USA under de två första decennierna av 2000-talet sysslat med sådant som är brott mot internationell rätt och kan kategoriseras som krigsförbrytelser. I tiotusentals fall. Understruket av att USA allvarligt motarbetat den internationella brottsdomstolen ICC i ett sanktionskrig mot namngivna företrädare för domstolen. Till och med vägra tjänstepersoner inresetillstånd till USA. Allt för att straffa ICC till lydnad. Detta skedde så sent som under åren 2020-2021.

USA:s förhärskande doktrin är avskräckning och den är en spegelbild av Rysslands förhållningssätt. Möts de utan geografiskt avstånd blir det konfrontation. Sedan andra världskrigets slut har USA dussintals gånger intervenerat i demokratiska länder, med världen och FN som åskådare. Amerikansk retorik är slående lik Rysslands, om än vackert iklädd frihetliga och liberala ideal. Som vore våld mindre otillåtet. Praktiken har historiskt varit densamma. Att kritiker till NATO och USA nu i många medier ska göras om till pro-ryskhet eller putinism, visar bara på att vissa fria media blivit lika propagandistiska som det vi förfäktar. Den som vill vara självständig, alliansfri, stå utanför kärnvapendoktriner och arbeta för nedrustning reduceras till språkrör för en fiende i öst. Där ett ja till NATO påstås vara är det enda sättet att säga nej till Ryssland. Att säja ja till NATO är också att säga ja till amerikansk förvars- och utrikespolitik, som vi obönhörligen blir en del av.

Problemet bland många svenska politiker och ledarskribenter är att man tror att det finns den rätta sidan. I en värld av stormakter. Där vi hållit balansen så bra, så länge. När varje land kan gå sin egen väg för att lämna det kalla krig version 2.0 och terrorbalanser bakom sig. Att låta sig styras av ett Finländskt beslut, visar bara hur ensidig och viljelös svensk försvarspolitik blivit. Nu styrs vi av Helsingfors, i morgon är USA befälhavare över vårt försvar. Grattis alla svenskar! Allt detta försätter Finland i en lika märklig som obekväm sits.

Det talas så mycket om suveränitet och respekt för nationell integritet men nu ska två länder göra precis likadant annars rämnar hela Skandinavien och helvetet brakar löst om Sverige står ensamt. Eller Finland.  Gotland hängs ut varenda sekund som det först offret. Ack ack. Inga fler brandskattningar av Visby. Utpressningen tar sig alla känslomässiga uttryck. Hur klarade sig Sverige genom ett helt kallt krig och ända fram till 2022, genom ren och skär tur? Nå, det var stor skicklighet, diplomati och uppoffringar. Det var en pragmatism bortom strikt neutralitet. Men här filmen är ju sämre än vanligt i svenska sammanhang. Kanske alla vettskrämda politikerna ska köpa en enkel biljett till Norge och söka politisk asyl där. Poängen här är, man kan inom ramen för EU hålla sig närmast strikt alliansfri, erhålla en god säkerhet med inhemska (Finland-Sverige) allianser och ges ett stort utrikespolitiskt utrymme bortom kampen och kapprustning mellan stormakter och försvarsallianser.

Slutligen undrar man ibland, om man vill tillspetsa det, om Sverige ens finns längre som nationalstat, utan bara blivit en marionett i sandlådekamp mellan två kriminella gäng, ursäkta, supermakter. USA under en vid mantel döpt NATO. Lösningen är dock så enkel, att stänga dörren för gott till USA och vara en solid och fullvärdig del i Europeiska Unionen som gemensamt bygger upp en säkerhetsorganisation som fundament i freds-, kris- och krigstider. Där Sverige har en specifik försvarsallians, i fred och krig, med Finland. Vad då göra när Finland plötsligt blivit frälsta av den trans-atlantiska pakten?

Lissabonfördraget gav oss förbundet, genomförandet tycks återstå, trots tolv års giltighet. Det är dags att vända blad. En strategisk kompass kan vara ett verktyg, men EU måste fungera som en solid entitet. NATO kan inte vara en stat i staten. Resultatet ser vi nu. Det är inte rysk retorik utan ett faktum och en respons på en oansvarig expansionistisk praktik från NATO som indirekt blev EU:s utrikespolitik. Där USA satte agendan i NATO, och USA i Europa kapprustade militärt i forna öststater. Där kärnvapenhotet inte är ensidigt, utan två parters ansvar. Där USA aldrig backat, i namnet av Europas försvar. Som blivit vår dom. Hur länge ska USA upprepa sitt mantra att man finns i Europa, för Europas försvar? När man paradoxalt nog skapat kapprustningen och militariseringen i öst, så att USA:s del i NATO för Europas försvar förblir lika nödvändigt som självuppfyllande.

Svensk politik verkar ha slutat att andas. Man agerar i syrebrist och panik. I kristid när ett militärt angrepp inte kan uteslutas (enligt försvaret) då måste s.k. borgfred råda. NATO-frågan ska då inte heller bli varken en debattfråga eller valfråga. Att frigöra NATO-frågan från höstens val, är i detta läge det enda rätta, det enda kloka. Men så tvärvände frågan. Finland väckelse var något närmast religiöst. Att inge lugn, var ordet och vägen, för en dryg månad sedan och nu plötsligt vill regeringen forcera fram saken till ett medlemskap i juni. I mångt syns det vara en uppgivelse, för att man inte stått emot oppositions tryck och samtidigt ville omintetgöra en oönskad valfråga. Det är två veritabla politiska förluster man försökt göra om till ett plus. Steg för steg, närmade sig ändå regeringen både USA och NATO, mitt under blossande konflikt. Istället för att sitta still i båten.

Men det är också ett utslag av ett extremt pressat inrikespolitiskt tillstånd, där man svingar vilt med NATO som slagträ år efter år. Inrikespolitiken har varit sönderslagen efter januariavtalet, med regeringskriser och misslyckade misstroendeförklaringar. Borgerligheten hittade äntligen en skiljelinje man trodde kunde bli partipolitisk startraket i valkampanjerna. Och socialdemokraternas ledning närmade sig denna linje, för att få politisk lugn. Så blev det inrikespolitik ändå, så blev det en valfråga ändå, genom att ta den ifrån borgerligheten. Att bli övertalad av ett omvänt argt Finland sammanföll och banade en ”pragmatisk” väg. Inte socialdemokratiska partiets väg. Sveket är för många totalt, men måste nu omskrivas till att ta ansvar. Nu måste man bara övertyga väljare och partimedlemmar. Socialdemokraternas kräftgång och toppstyrning betjänar inte situationen, det är inte tid för käbbel, det är tid för eftertanke, fördjupad analys och demokratisk förankring. Att lyssna på partiernas fotfolk och medborgarna.

Både Finland och Sverige har, både i parti- och medborgarhänseende, under decennier hållit sig avståndstagande till NATO, hållit USA på en armlängds avstånd, varför folkomröstningar borde vara enda rätta. Det skulle också ge legitimitet och tyngd åt både partier och regeringsföreträdare. I samma andetag finns det de som spår splittring och att en marginell eller otydlig majoritet spelar främmande makter i händerna. Statsvetaren Olof Ruin ansåg ett en folkomröstning är för riskabel. Det var innan kriget började. Är han av samma åsikt nu? Spionnätverken i Europa är närmast sönderslagna, de som finns i Sverige är punktmarkerade eller utsatta för ständig kontraspionageverksamhet (blåsningar). Desinformation och utrikes påverkan lyfts fram som argument när det bara är dimridåer. Folk är inte dumma i huvudet. Vad är det som gör, att folket ska hållas borta från frågan? För att skillnaden mellan en omröstning i Riksdagen och en Folkröstning skulle kunna bli besvärande stor, genom att en mindre känslomässig/identitetspolitisk debatt förs, genom att en sakligare och partifixerad debatt förs, mycket väl kan vända siffrorna kraftigt neråt där ”vet inte/osäkra” väljer ett ”nej”.

Det finns i dagsläget inte så mycket att oroa sig för, vi måste dessutom lita på medborgarnas egna omdömesförmåga och att ta till sig fakta och söka information. Lika intressant är att parti efter parti ansluter till hållningen att en folkomröstning är överspelat eller olämpligt. Nu är det merparten av alla politiska partierna i Sverige som ska avgöra när det lämpligt eller inte, jag trodde i min enfald att folket själva kan ta initiativet till folkomröstning. Känslan av överförmynderi vill inte lägga sig.

För undertecknad blir det dock den slutsatsen (sett till Olof Ruins rekommendationer) att folklig demokrati är för riskabel. Istället förordas att partieliterna ska sätta agendan och sedan pressa fram ett beslut i konsensus för rikets säkerhets skull. Vaccinerade mot både folkstyre och kritik. För mig är det som om man åter låter Ryssland styra vår politik och slå bort medborgarnas givna rätt till inflytande i frågor vilka handlar om att frånhända sig landets suveränitet och underordna sig en försvarsallians under USA:s befäl. Och så är det, de ledande partierna styrs av rädsla för Ryssland, inte av sin tro på länders självständighet och egna förmåga. Kanske vore det bättre med ett gemensamt EU-försvar ändå. Avveckla NATO och låta USA gå ut köksvägen.

Men dagens politik styrs de facto av rädsla  i kombination med en vald historielöshet och enögdhet mot USA:s krig och förbrytelser under decennier. Man talar om att inte eskalera situationen och fördjupar i samma andetag samarbetet med USA (mars 2022). Om USA agerade säkerhetspolitiskt korrekt, skulle man inte göra något under en kris. Det är istället då de skjuter fram sina positioner, sträcker ut handen och vettskrämda länder omfamnar och finner en falsk trygghet. För eskalering följer och skyddsbehovet ökar. Det är en ständig paradox, NATO:s östexpansion och kärnvapenrustningen i forna öststater, vilka passerade en bortre gräns och konfrontationen blev ett faktum. USA har en betydande skuld och ensamt står till synes Rysslands monstruösa svar som en gigantisk reklamskylt för den rena ondskan. Man måste ställa sig över detta stormaktspel som slutligen gick åt helvete, för att tala på ren svenska.

Svenska och finska folket förtjänar återhållsamhet, eftertanke och stabilitet. Folkomröstningar i NATO-frågan, skulle ge respit och inför vardagen och det svenska valet rikta fokus på brinnande frågor som samhällets och polis- och rättsväsendets otillräckliga förmåga, där gängkriminalitet och organiserad brottslighet utgör ett så allvarligt samhällshot som fortsätter skaka samhällets grundvalar. Vi verkar ha vant oss, vid ett tillstånd som snart liknar inbördeskrig i Sverige, men låter nu andra osannolika och retoriska hot överrösta Sveriges enorma problem och brister i så många delar av vårt samhälle och välfärdssystemet.

NATO är lika föråldrat som det kalla kriget, vilket USA genom NATO försökt återuppliva så många gånger och slutligen lyckats få liket att leva. Kriget i öst kom, alla visste det men ingen ville tro det, och existensberättigandet för atlantpakten flammade hastigt upp men visade att det totala kriget kunde stå för dörren. Var det värt det? Var offret tillräckligt, Ukraina till krigsgudarna?

EU sades vare ett fredsprojekt. Där USA under ett kvartsekel raskt klev rakt österut i varenda forna öststat, i NATO:s namn. USA:s trupper, baser och taktiska kärnvapen fyllde på. NATO blev och var ett verktyg för en annan nationell kropp, USA, med dussintals marionetter i släptåg.  NATO har överlevt sig själv, som borde bli begravd en gång för alla. Dödens ängel, borde få sin eviga vila. Kärnvapnen fungerar bara i dag som avskräckande för att någon (USA/NATO) inte ska våga intervenera i ett oprovocerat aggressionskrig. Det blev i praktiken motsatsen till avsikten. Det pågår ett folkmord och världens starkaste krigsmakt står och tittar på. Det är det den organisationen, NATO, så många omhuldar och vill vara den del av.

Rekommendationer:

Den första rekommendationen är att man skjuter upp ett eventuellt beslut om NATO-ansökan till efter ett krigsslut.

Den andra rekommendationen är att man utreder frågan grundligt med en statlig utredning, därefter låter en bred och djupgående debatt föregå beslut, där alla möjliga vägar måste utredas. Även i att uttömma Lissabonfördragets räckvidd (artikel 42:7) där man inte får förminska kraften och det solidariska ansvaret mellan medlemsländerna som man hittills gjort. EU och med ”interna” försvarsavtal (t.ex. mellan Finland och Sverige) borde i alla hänseenden räcka och garantera säkerheten. Man måste kräva att EU-kommissionen reser på sig och uttalar orden: Att Lissabonfördragets artikel 42 gäller i alla lägen för alla länder. Och att en övergripande ny försvarsorganisation i EU träder in som grund, i framtiden i NATO:s ställe (och med samverkan som i dag, för de länder önskar kvarstår i NATO).

Den tredje rekommendationen är att Sverige säger upp alla samarbetsavtal med USA, oavsett NATO-medlemskap eller inte. EU och inom-europeiska avtal samt ett eventuellt NATO-avtal ska räcka fullgott. Den återkommande konfliktskapande amerikanska utrikespolitiken (och återkommande instabiliteten inrikes i USA) och USA som ständig befälhavare, är ingen långsiktigt hållbar lösning som garant för geo-politisk stabilitet och säkerhet. USA fula ovana att regelbundet bryta mot internationell rätt och misstänkas för krigsförbrytelser, är och förblir oacceptabelt.

Den fjärde rekommendationen är att folkomröstning hålls i NATO-frågan. Den är av samma dignitet som medlemskap i Europeiska Unionen. Blir det ett tydligt folkligt beslut, kommer medborgare i en större utsträckning respektera den ingångna vägen. Annars blir det inte bara en splittring politiskt utan ett folkligt missnöje och en nationell splittring som kan komma att pågå i decennier. Bara för att omvärlden befinner sig i en svår kris, ger höga opinionssiffror som talar för ett NATO-medlemskap (47%), är det ändå inte en övertydlig majoritet (opinionsundersökningar är opinionsundersökningar). Stabiliserar sig läget kan debatten sansa sig och eftertanke i en större utsträckning få råda. Som det är nu, är NATO-beslutet överilat. En folkomröstning skull ge Sverige riksdag och dess politiska partier är tydligt mandat, en formell folklig legitimitet, oavsett omröstningens utfall.

Den femte rekommendation är att Sverige i Förenta Nationerna driver på en reformering av FN:s säkerhetsråd där man måste ifrågasätta de permanenta ledamöternas platser men i synnerhet veto-rätten. Veto-möjligheterna har skapat både alibi och ett vapen, för att kringgå världssamfundets fördömande eller hindra intervenerande åtgärder. Bildandet av allianser (med veto-länder) har gjort att nationer undgått både ansvar och insatser, när ett enskilt veto-land kan stoppa hela världen från att agera samfällt och resolut. Ska Ryssland förlora sitt veto, ska alla länder förlora det. Är inte USA intresserade av denna reformering, eller ”straffar” länder som förordar förbud mot kärnvapen, då utesluter sig USA från alla former av partnerskap och allianser, nu såväl som i framtiden. Veto-rätten måste upphöra för alla. I det här paketet ligger också, att man inte ska samarbeta med ett land (USA) som inte är medlem i, eller ej accepterar, den internationella brottsdomstolen ICC.

Den sjätte rekommendationen är att Sverige omgående ansluter sig till FN:s resolution om förbud mot kärnvapen. Detta ska ligga till grund för en hållbar avspänningspolitik i Norden, oavsett medlemskap i NATO eller inte. NATO måste acceptera att Sverige ska vara fritt från kärnvapen (placering, transitering) i freds- såväl som krigstid. Sverige får på inga villkor bli en bricka i spelet i kärnvapenterrorbalans och kapprustning. Sverige undviker på så sätt också att bli ett legitimt mål med kärnvapen vid en möjlig storkonflikt i Östersjön. Det handlar om ett kärnvapenfritt Norden som krav.

Den sjunde rekommendationen är att Sverige driver frågan att ekocid ska läggas till som brott i Romstadgan. Det skulle innebära att även krigshandlingar med konventionella vapen kan falla under brottsrubriceringen ekocid. Ett preventivt verktyg för all mänsklig miljöskadlig verksamhet.

För det åttonde rekommenderar jag att Europeiska Unionen ska ändra sitt regelverk. Medlemsländer som avser att ha militära samarbetsavtal och allianser med icke-medlemsländer, först måste få detta godkänt av ministerrådet och EU-kommissionen. Friheten ska gälla inom unionen men måste av säkerhetspolitiska skäl godkännas kollektivt av medlemsländerna.

(kap 1-6, nedan förklarar i detalj, sveket mot landet vi skulle hjälpt).

 

”Not an inch eastward” – USA:s utrikesminister James Bakers löfte 1990

  1. Slaktaren USA

Det var en gång ett olagligt krig som stred mot folkrätt och internationell rätt. Det var ett oprovocerat aggressionskrig mot Irak som USA iscensatte i mars 2003. Inga av de anfallande länderna var på något sett hotade av Irak. Det fanns inga legitima skäl. FN var starkt kritiska, före och efter. I ett olagligt krig, blir varje krigshandling en krigsförbrytelse. Kriget skördade minst en halv miljon liv, kring 100 000 civila dödades och ödelade ett land. Irakkriget destabiliserade hela regionen och inbördeskrig följde, i kölvatten föddes Islamiska staten IS med ett kalifat som slutmål.

Under ockupationens gång, internerade USA irakier i fångläger som överträffade Nazityskland i grymheter. Fångar torterades ihjäl, kvinnliga fångar våldtogs systematiskt. Abu Ghraib var helvetet på jorden. Precis som Bagram i Afghanistan eller Guantanamo Bay på Kuba. I interna PM godkände USA:s högsta ledning att Genéve-konventionen åsidosättes: ”enhanced interrogation techniques” tilläts. Tusentals misstänkta och oskyldiga torterades. Många dog, många begick självmord. Bara för ett fåtal år sedan, i detta millenium. Vissa internerade är fortfarande inte rättsligt prövade eller dömda – än i dag.

Hur kommer det sig att angriparna av Irak inte ställdes till svars? USA och Storbritannien borde förlorat både platser och vetorätt i FN:s säkerhetsråd. USA borde även förlorat sin plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Ett land med en sådan kvarvarande strukturell rasism och ett sådant historisk brottsregister av aggressionskrig och interventioner, borde kastats ut för länge sedan. I dagsläget har tanken om uteslutning av Ryssland förts på tal, när egentligen veto-rätten helt borde avskaffas då stormakter ofta utnyttjar kryphålen och undkommer straffansvar. VETO som alibi eller vapen, måste ges ett slut. Oförmågan att reformera och förbundets meningslöshet, kommer bara i blixtbelysning när president Volodomyr Zelensky kräver: gör något eller upplös er själva. FN avslöjar sig som en kuliss av vackra ord och besvärjelser. En maktlös papperstiger. Vilket ska ses i ljuset av USA:s metoder att iscensätta dussintals kupper där demokratier störtas av militärjuntor, som t.ex. i fallen med Iran, Chile eller Grekland (även då ett NATO-land), en praktik med interventioner – ofta fördolda, ofta olagliga – som har fortsatt långt in på 2000-talet.

I ”kriget mot terrorismen” bekämpade USA också fienden på distans med drönare på utländskt territorium, trots att länders parlament eller regeringar snart motsatte sig metoderna, vilket innebar att varje drönarattack från USA var statsterrorism, varje dödsoffer ett mord. New York Times granskning fann att 1300 attentat var misslyckade. År 2020 beräknades att USA genomfört 14 000 drönarattacker med 1000-2000 civila dödsoffer och närmare ett halvt tusen barn avrättade. Jag skriver avrättade, det är inga olyckshändelser, någon av pressat avtryckaren, alltid. Har länderna inte givit sitt samtycke, då är det statsterrorism.

En drönarattack i Sanaa, Jemen, den 8 oktober 2016, riktades mot en begravningsceremoni där 132 människor dödades och 695 personer skadades. Amerikanska laserstyrda robotar användes, värst av allt, det var en ”double tap” attack, andra vågen kom efter några minuter och krävde massor av liv på redan skadade, på civila som tillskyndat liksom räddningspersonal. Saudi-Arabien förnekade först men beklagade senare attacken och skyllde på dålig underrättelseinformation. USA upphörde inte med vapenexporten, trots internationella påtryckningar. Vem är det som likaväl som Ryssland kan kallas slaktare? Sveriges regering borde veta.

Sverige började samarbeta med krigsförbrytaren USA 2016 och under 2021 var det ingen skillnad, USA gjorde sina krigsförbrytaravtryck i historien då också. Vad är det som gör USA och deras militärteknologi till religion och gud?

  1. USA:s krig mot internationella brottsdomstolen ICC

USA beslutade 2020, genom Donald Trump, att införa sanktioner mot chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Fatou Bensouda och medarbetare, genom inreseförbud. Både USA och Israel hotade även med personliga sanktioner mot ICCs tjänstepersoner. Det var ett direkt angrepp på domstolen ägnat att med hot undergräva dess roll i världssamfundets strävan att bekämpa krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Joe Biden upphävde sanktionerna men meddelade att USA ”med kraft” kommer att skydda nuvarande och tidigare personal från alla försök från ICC:s sida att utöva juridisk makt mot dem. Allt berodde på att ICC ämnade öppna förundersökningar mot USA och Israel för misstänkta krigsförbrytelser. Varför ska USA och Israel stå över internationell lagstiftning.

  1. Krigsförbrytaren USA:s brottsregister

Under de sista månaderna av den särskilda säkerhetsoperationen i Afghanistan (notera, det namngavs aldrig kriget mot terrorism eller talibanerna. Precis som Irakkriget främst benämndes ”militär operation”, förekom ett uppmärksammat drönardåd då två robotar avfyrades mot ett hus i ett bostadsområde i Kabul. Tio civila dödades, varav sju barn. De var alla oskyldiga, de avrättades utan gripande eller rättegång. USA ansåg att militären aldrig gjorde några fel, man ansåg inte att ansvarsutkrävande behövdes. Tio döda, tio mord, utförda 29 augusti 2021, då hade Biden suttit vid rodret sedan januari. Det massmordet kan Magdalena Andersson kommentera nästa gång hon möter Biden. Om varför det är så känsligt för USA att erkänna ICC som internationell domstol. Vem ska annars döma krigsförbrytare? Varför annars anklaga något land för krigsförbrytelser?

I Irakkriget 2003 fällde USA-koalitionen 13000 klusterbomber med 2 miljoner substridsdelar, vid många tillfällen i civila bostadsområden, vilket definieras som krigsbrott. Förgiftningen var ofta omfattande. I slaget vid Fallujah 2004 användes fosforbomber som vapen direkt mot trupp (förbjudet enligt konvention), även napalmliknade vapen användes. Civilbefolkningen drabbades på ett oförsvarligt sätt. Fosforbomber användes av USA på likartat sätt 2009 även i Afghanistan.

Ej att förglömma, Jemen. Där president efter president, Biden efter Trump, obstruerar senatens beslut att stoppa vapenexporten till Saudi-Arabien. Jemen har länge varit den enskilt största humanitära katastrofen, nära fem miljoner barn riskerar svält. 24 miljoner är i behov av humanitärt stöd. Kriget är ett proxykrig (krig genom ombud), där stormakterna bakom måste stänga av tillflöden av vapen för att en varaktig förändring ska kunna ske.

Saudi-Arabiens osinliga tillgångar och USA:s vapenarsenal har varit största hindret för vapenvila och en fredsprocess. USA var direkt ansvariga för hundratals drönarattacker under årens lopp och har haft amerikanskt ledda och finansierade privata trupper med legosoldater. Ingen skillnad på dessa och ryska Wagner-gruppen. Sverige var naturligtvis inblandade, genom att ett statligt bolag tillhandahållit satellitsignalöverföring för styrning av amerikanska militära drönare i bl.a. Jemen. Bolaget hjälpte också USA att utplacera spionsatelliten WGS-4 över Mellanöstern. Det är man också medveten om i Sveriges riksdag.

The American Service-members’ protection Act (ASPA), förbjuder federala, statliga eller lokala regeringar och ombud, från att assistera den internationella brottsdomstolen (ICC). Den förbjuder utlämning av USA-medborgare och den förbjuder överföring av klassificerad nationell säkerhetsinformation och lagupprätthållande information till ICC. Det är skurkstaten USA (som vägrar erkänna ICC), som paradoxalt nog nu anklagar Ryssland för krigsförbrytelser. Det finns åtskilliga länder som inte skulle vilja ta i USA ens med tång. Och Sverige skakar hand gladlynt i sitt alliansbyggande. Har Sverige tappat omdömet fullständigt och blivit en ”nyttig idiot”?

Under Donald Trumps epok snuddade USA en neo-fascistisk praktik, där USA visade klara tecken till demokratiskt sammanbrott. En extrem ny-konservatism och den blinda lojaliteten till Trump vittnade om ett land på randen till inbördeskrig. Biden fortsätter inte på samma enväldiga sätt, men den vårdslösa retoriken mot Putin, som slaktare/mördare – som inte kan sitta kvar (underförstått: Putin måste plockas bort) – är tongångar som ekar av USA:s egen utrikespolitiska praktik under decennier, där miljoner dödats (då krigen och interventionerna med få undantag varit olagliga, där dödade bör benämnas mördade) och dussintals statskupper och avsatta statschefer varit rutin.

Är det hundratusentals eller miljontals brott – mot internationell rätt, mot folkrätten, mot mänskligheten – som USA borde ställas till svars för? Donald Trump ville få mandat att självständigt kunna förklara krig mot Iran. I förlängningen storkrig. USA har envisats med att operera i och från Irak, trots Iraks parlamentsbeslut att sparka ut USA. USA vägrar släppa sina baser som kan övervaka och angripa Iran. USA vägrar att acceptera att Irak och Iran normaliserar förbindelser och samarbete för fred och stabilitet i regionen, det enskilt viktigaste för att hindra återväxt av IS (Islamiska staten). Där USA:s militära närvaro i sig är ett av skälen till IS fortsatta existens och rättfärdighet. Trump ville få rätten att trycka på knappen helt ensam.

  1. Krigsförbrytaren USA anklagar krigsförbrytaren Ryssland, hotbilden växer

Joe Biden odiplomatiska utspel mot Putin och Ryssland utlöser risker som faktiskt kan utlösa världskrig, i värsta fall resulterande med användning av kärnvapen. Vita huset var blixtsnabba att dementera och omskriva Bidens uttalanden. Det var bekräftelsen på att Biden gjort allvarliga snedsteg. Upptrappningen, riskerna, måste ses mot bakgrund att de omfattande sanktionsåtgärderna vilka är en ekonomisk krigsförklaring som långsiktigt kan underminera Rysslands existens. Eskaleringen genom hetsigt ordkrig är därför fullständigt oacceptabel. Joe Biden uttalade därtill, att man i väst måste stå absolut lojala. Joe Biden bad Europa hålla tyst. Samtidigt har USA eldat på i kaminen för att förespegla invasionshot mot Sverige och Finland, den amerikanska FN-ambassadörens uttalande i FN var så överdrivna att de kan kallas propaganda. Så vilken fot ska man stå på?

  1. USA:s metod att offentlig avgränsa NATO:s agenda där vitala ärenden nollas

Länder i forna Östeuropa, i dag medlemmar i NATO, har erbjudit att skicka flygplanstypen Mig-29 och luftförsvarssystem (S-300/S-400) till Ukraina (vilka Ukrainas försvar är ”typinflugna” på respektive är utbildade i), men USA:s president sade nej, Biden satte dagordningen offentligt innan NATO:s ledare ens träffats. NATO fungerar inte demokratiskt. Då, för någon månad sedan, kunde konventionella vapen vara för eskalerande (för USA), även inom Ukrainas eget territorium. Ukraina förvägrades rätten till ett adekvat självförsvar. Frågan om MiG 29:or dödades av USA och lyftes inte på NATO:s toppmöte. Därav Ukrainas upprepade vädjan till omvärlden. Vid attacker från fartyg i Svarta havet, t.ex. mot Odessa, kommer det visa sig om Ukraina fick något stöd med sjövärnsrobotar eller anti-missil-system. Rätten till självförsvar, enligt FN stadgan artikel 51, kan ingen förneka Ukraina.

Varför läggs inget förslag till resolution i FN om detta, där även kollektivt försvar kan åberopas och legitimeras enligt artikel 51? Är det Ryssland som avgör om det är världskrig (eller ett krig mot NATO), eller ett angrepp på Ryssland om ett eller flera länder bistår Ukraina direkt i sitt försvar av Ukrainas territorium? Att frågan inte rests i FN, eller något/några land/länder föreslagit en resolution (oavsett stöd, stöd till självförsvar eller intervention), markerar bara hur maktlöst FN kan vara, hur maktlöst EU ofta är och hur maktlöst NATO kan vara, i skuggan av USA:s kungsord. Alla har blivit passiva åskådare till brott mot mänskligheten och vi bevittnar folkmord. Att FN behöver reformeras organisatoriskt är ett understatement. Där t.ex. vetorätten i säkerhetsrådet en gång för alla försvinner.

USA sätter agendan, USA är befälhavare för de Europiska styrkorna (inom NATO). Strax senare (25/3), besökte USA:s president Polen och uttalar ett fördjupat försvarssamarbete från USA med Ukraina. Bortom NATO:s och EU:s räckvidd. USA som garant för säkerheten vid fred. Men det är sedan – inte nu. Ukraina välkomnar säkert inriktningen, de famlar efter halmstrån i ljuset av NATO:s kräftgång (som USA sätter agendan för), USA har den mest avancerade vapenarsenalen i världen och levererar som regel till länder i krig. EU marginaliseras, ånyo. Om USA nu ämnar överföra avancerade luftvärnssystem mot missiler, till Ukraina, är det på USA:s konto. Men det väntar. Beaktat Bidens tidigare ordval om Putin, blir det dock lätt både en provokation och eskalering. Lägger då USA locket på igen, för att president Biden eldat för hårt i polemiken mot Putin, då blir Ukraina ett offer igen, för det ovarsamma spelet mellan supermakter. I det avseendet hjälper utökade sanktioner ingenting, tvärtom, blir detta kan bli ett hinder för Ukrainas möjligheter att försvara sig och sitt territorium. Så går veckorna.

Paradoxalt ropar president Zelensky efter mer sanktioner. Man kan förstå desperationen, eftersom bistånd eller köp av avancerade vapensystem uteblivit. 60 dagar, främst fördjupade sanktioner och inget reellt skydd eller medel för att stänga himlen ” to close the sky”. USA håller sig nu fysiskt borta från kriget så till vida, men ämnar bita sig fast i samtida och framtida fredstider, hitom Ukraina. Även detta inspel (mars 2022) kunde ökat spänningarna och destabilisera. Signalvärdet att sedan vara den största nationella enskilda bidragsgivaren, betygar sedan Ukrainas ledning högt och ljudligt för hela världen. Man skryter upp varandra. Och EU (och NATO) blir publik igen. USA backar alltid ett steg vid kritik för att sedan ta två steg framåt. NATO är det känsliga att dra in, som organisation, vilket USA som nation sedan kringgår och agerar självständigt. När det inte finns ett samlat grepp för EU och NATO, och USA springer vid sidan om, då kan balansen förloras, tyngdpunkten förskjutas och Ryssland inte bara provoceras utan göra det vi kanske inte förväntade oss. Krigsretorik övergå i mörk handling. USA:s parallella agenda kan eskalera onödigtvis och den gör det.

Att för USA behålla intressesfärer är närmast maniskt, liksom att träda fram med ett inbillat globalt ledarskap, när en geo-politisk analys indikerar att USA snarare borde lämna Europas östra stater, synnerligen i termer av kärnvapnen. Det var det nyuppfunna 2:a kalla kriget vi skulle lämna bakom oss. USA meddelar sedan plötsligt (1 april) att man kommer vara ”contractor” och leverera vapensystem till Ukraina. För att stärka Ukrainas försvar, men i samma andetag eskalerande. Men det görs när kriget har gått i stå för Ryssland som fastnat runt Kyiv. EU, NATO och USA var varken samspelta eller samordnade. USA är ännu en gång på väg att etablera sin egen maktsfär och ett lands beroende, mitt under en konflikt som i grunden handlat om NATO:s östutvidgning och USA:s militära etablering i dessa länder. Det känns nästan regisserat när de åter står längst fram på barrikaderna.

Sanktionstrycket använder sedan Ryssland bara som alibi för att måla upp västmakterna som ett existentiellt hot. Naturligtvis. De statliga ryska nyhetsbyråerna är lika fenomenala som bedrövliga. Och Ukraina förblir utlämnat åt sig själva. Fler sanktioner, fler missilattacker. Hårda ord och personomdömen, från USA, än nu fler missiler mot Ukraina. Öga för öga, tand för tand. USA:s president måste använda en mer diplomatisk och resonlig ton. Trots vad som sker i kriget. Sanktionerna borde frysas, i termer av systemsanktioner, men sättas in i kärnan, av Rysslands inkomster, med en total bojkott av naturgas och olja. Då reduceras Rysslands ekonomi snabbt och djupgående. Det är förlusten av reella inkomster som är avgörande.

Västvärlden borde nog tänka mer på att inte ständigt basunera pressmeddelanden kring stöd och åtgärder, utan göra det i stillhet och större tysthet (länder har verkligen en förmåga att vilja marknadsföra sitt stöd men det provocerar naturligtvis). Ukraina kan sedan inte låta bli att basunera ut tillbaka, visa världen och Ryssland. Nästan som att retas. I krig förr, sades knappt ett ord, i dag, i internettider, med sociala medier och smartphone-dramatik, blir mediahanteringen tyvärr ofta både omogen och skrikig. De emotionella, tvära och snabba kasten, blir lätt krigshetsande och ömsesidigt provocerande.

USA kan heller aldrig låta bli att göra teater eller utspel kring varje stödinsats och nu framstå som Ukrainas främsta räddare. Följderna blir bara etter värre, om och när vapensystem levereras, detaljerat i fullt dagsljus, till Ukraina. Följer gör fler attackerna mot infrastruktur. Massmediaspelet har spårat ur tidvis, man behöver inte sätta sig på höga hästar. Istället för att låta Ryssland famla i mörkret kring information om vapensystem och kapacitet. Det är inte nödvändigt att peka på den första brittiska roboten som skjuter ner en rysk helikopter. Låt Ukraina göra det de gör. Som en stark samlad enskild nation och inget ombud för NATO-länder. Ryssland använder också detta per omgående till att NATO bedriver ett proxy-krig och att tredje världskriget väntar bakom hörnet. Synnerligen om Ukraina anklagas genom ”false-flag” manövrar i själva Ryssland där NATO-länders vapen påstås används. Det här kriget är smutsigt och kommer bara bli smutsigare och hetsigare, i termer av propaganda. Om endera USA eller Storbritannien går över gränsen, blir överprovokativa (t.ex. offentligt legitimerar attacker med NATO-vapen inne i Ryssland) och det resulterar i ett utökat krig med fler länder involverade eller en återgång till konstant missilregn över Ukrainas städer, är det NATO-länder Sverige bör samarbeta med (eller överhuvudtaget söka garantier av)?

Det finns uppenbara risker vi inte kan kalkylera i dagsläget och scenarier vi inte kan förutse, därför är en ansökan och eventuellt medlemskap någon som bör vänta till efter krigets slut. Vi ser nu, hur vissa enskilda länder vässar klorna för mer krig, istället för att lyfta en resolution i FN om Ukrainas rätt till självförsvar och rätt till kollektivt självförsvar, samt även resa frågan om en resolution om en internationell intervention. Dessvärre isoleras FN och EU alltmer. Det är en polarisation som inte gagnar världssamfundet. USA och Storbritannien börjar nu agera som inför Jugoslavienkrisen och Irakkriget 2003. Pentagon etablerar nu, enligt CNN, en samordningsorganisation EUCOM Control Center of Ukraine vid US European Command Headquarters i Stuttgart. Den sistnämnda är en renodlad amerikansk försvarsorganisation som leds av en tvåstjärnig amerikansk general. EUCOM ska göra jobbet tillsammans med IDCC, det internationella donationscentret, som leds av en enstjärnig brittisk general. Då blir det USA som ska samla hittills 15 länders militära bistånd i sin korg och lyckas åter bli befälhavare för den operationen också.  EU syns ingenstans, trots att Stuttgart befinner sig mitt i Tyskland, mitt i EU, mitt i Europa.

I mediakriget har Ukraina i viss mån blivit ett offer. USA:s och enskilda länders behov av att manifestera explicita vapenleveranser och stöd slår direkt mot Ukraina. Ryssland dammsuger alla massmedia i väst. Reportage om frivilliga, som strider på ideologiska grunder och får en spottstyver av Ukraina, karaktäriseras direkt som legosoldater av Ryssland som gör propaganda i ett grisblink och legitimerar sina Tjetjenska och Syriska/Libyska soldater, dock med helt andra substantiella köpekontrakt via Wagnergruppen. Summerat, i massmedia, reklamkampanjer av historiska mått för alla vapenleveranser, detta krig kommit utomstående betraktare väldigt nära, med en smartphone kan varje människa fotografera och filma allt. Krigsbrott dokumenteras i tusental. I takt med att bilderna sprids, häpnar man, det är som USA:s tidigare koloniala krig upprepas spöklikt, närmast utstuderat, där alla monstruösa ingredienser finns med. Det fruktansvärda: att detta kan tillåtas upprepas i Europa år 2022. Men det sker, för att det är en spegelbild av historien och motståndaren som aldrig drog sig tillbaka när tillfälle gavs.

6 USA:s metod och fula ovana att ständigt spela ut NATO och EU – Europas dilemma – för att ställa sig ensam på världsscenen

Ena sekunden företräder USA organisationen NATO, i den andra bara sina egna intressen, eller i rollen som befriare och världspolis. NATO tycks ofta bli ett alibi, en marionett eller bara en bro. När USA stänger dörren, är dörren stängd. Ursprunget i Ukraina konflikten är NATO:s (USA:s) expansion i Östeuropa men främst militariseringen, amerikansk närvaro och kärnvapen i dessa nya NATO-länder. Det som nu sker är närmast absurt, cirkeln är sluten, NATO:s värvningskampanj slutade med en katastrof i Ukraina, som riskerar att förvärras om USA nu går in som tätast allierad. Märkligt nog verkar dock Ryssland emellanåt reagera mindre på USA än om det är NATO som agerar. Ordkriget går kräftgång också. Men agendan och rodret sköter ändå USA, t.ex. när forna sovjetiska stridsvagnar flyttas från forna östländer (som är NATO-länder), då ombesörjer USA detta och så blir det USA som liksom fixar stridsvagnarna och tar äran från de som kan bistå. När det t.ex. är Tjeckien som fraktar vidare T-72:or och BMP-1 på järnvägsvagnar till Ukraina. Man frågar sig, är det amerikanska lok som drar eller var är själva mellanhanden? USA kan det här med reklam.

Ukrainas kritik mot NATO under Rysslands aggressionskrig, som passivt och fegt har varit svidande men rättvis. Det är anmärkningsvärt, att Ukraina efter närmare 60 dagars krig, inte ges adekvata resurser till självförsvar. Ändå står USA fortfarande där med dörren på glänt med halvtomma löften. Västvärlden gjorde sitt val, man trodde på drakoniska sanktioner, som blev en krigsförklaring i sig och drog därigenom rentav undan mattan för ett avancerat och tungt militärt stöd till Ukraina i rädsla för eskalering. Vem betjänar det mest? Under de månader kriget kommer pågå, är det endast Ryssland som vinner på undfallenheten. Ukrainas möjligheter offras lätt igen. För sanktioner kommer inte knäcka Ryssland inom kort, utan pressa landet på lång sikt.

Vad är det som gör EU, USA och omvärlden så fruktansvärt intelligent? När krigsförbrytelserna upptäcks, massgravarna blottläggs och synen av summariska avrättningar av civila, visar det vilket slags krig Ryssland bedrivit. USA och NATO kunde gått halvvägs, i december och januari, men vägrade. USA och NATO, kunde sedan gett Ukraina bästa möjligheterna och resurserna att självförsvara sig. Istället för vassa eskalerande ordkrig och irrationell rädsla vilket stängde förrådsdörren för det osannolika hotet om kärnvapen. Och ingen har hittills lyfte ett förslag om en resolution kring artikel 51 i säkerhetsrådet eller generalförsamlingen i FN. Ryssland har en kärnvapendoktrin som svårligen bryts, såvida de inte blir attackerade själva. NATO försvarar sina egna medlemmar, men ser på när ett folkmord sker i ett land med partnerskapsavtal och samverkan sedan 1991. Vad betyder värdlandsavtalen, vad betyder partnerskap för fred? Är det bara fångsgroplika trappsteg som skapar geo-politisk destabilisering som sedan med nödvändighet kräver fullt medlemskap? För Sverige känns det definitivt på det viset.

7 Den meningslösa östutvidgningen – utan den föga existensberättigande för NATO

Tillbaka till 1997, tillbaka till gårdagens framtid

Det var och är många analytiker, även f.d. amerikanska militärer, som anser att Ukraina inte var moget för inträde i NATO, inte heller att det var lämpligt. Det skulle öka spänningar allvarligt och Europas stabilitet. 50 experter i USA tillskrev Bill Clinton i juni 1997:

“We believe that the current U.S. led effort to expand NATO … is a policy error of historic proportions” that would “unsettle European stability.”

Rysslands marginalisering och NATOs fullständiga östexpansion, lade slutligen om det ryska rodret år 2007.  En ny politisk era sjösattes, där nya intressesfärer skulle erövras. EU har sakta byggt en mur mot omvärlden, en mur ingen inifrån vill erkänna eller se, Fortress Europe, i både migrativa och nationalekonomiska termer.

USA:s ambassadör i Moskva, William J Burns, skrev 2008 till utrikesminister Condoleezza Rice:

“Ukrainian entry into NATO is the brightest of all redlines for the Russian elite (not just Putin). In more than two and a half years of conversations with key Russian players, from knuckle-draggers in the dark recesses of the Kremlin to Putin’s sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine in NATO as anything other than a direct challenge to Russian interests.”

Parallellt gick EU:s expansion i Östeuropa oerhört snabbt, integrationen trög och skapande social och ekonomisk dumpning, med stora interna migrationsströmmar och ekonomiska flyktingar. Paradoxen är att USA:s krig och interventioner i världen efter andra världskrigets slut har geo-politiskt destabiliserat världsregioner under decennier, där flyktingströmmar till Europa sedan kan räknas i dussintals miljoner. EG/EU fick och får alltid bära följderna och oket efter USA:s otaliga koloniala krig i att försvara eller utöka sina ekonomiska och militära intressesfärer. Varför bröt inte EU med USA efter Irakkriget 2003? FN:s generalsekreterare konstaterade och uttalade att det var ett olagligt krig.

De protektionistiska tendenserna och samtidigt expansiva politiken i EU, gav Ukraina ett särskilt fokus. USA och NATO såg möjligheter för över 15 år sedan, men det var inte förankrat i geo-politiska eller säkerhetsmässiga bedömningar. Det handlar om den yttersta politiska ledningen, presidentskapet, som närmast känslomässigt leder en nation mot en ny-kolonial och destruktiv riktning, där det kalla kriget återuppstår. 2008 stödde George W Bush starkt idén att Ukraina och Georgien skulle kunna bli medlemmar i NATO. Ur The Guardian 1 april 2008.

//…George Bush said he ”strongly supported” Ukraine’s attempt to join Nato, and warned he would not allow Russia to veto its membership bid.

Speaking in Kiev after a meeting with Ukraine’s president, Viktor Yushchenko, the US president said both post-Soviet Ukraine and Georgia should be allowed to join the alliance – despite vehement objections from Russia.

In remarks likely to infuriate the Kremlin, Bush said Ukraine should be invited during this week’s Nato summit in Bucharest to join Nato’s membership action programme, a prelude to full membership.

He also said that there could be no deal with Moscow over the US administration’s contentious plans to locate elements of its controversial missile defence system in eastern Europe…//

Steven Pifer, USA:s ambassadör i Ukraina 1998-2000, under Bill Clinton, kommenterade saken: “That was a real mistake… It drove the Russians nuts. It created expectations in Ukraine and Georgia, which then were never met. And so that just made that whole issue of enlargement a complicated one.”

President Bushs linje var aggressiv till omfattning och framtoning, full öst-expansion och utplacering av kontroversiell missil-försvarssystem i Östeuropa, trots alla varningar. Det mest anmärkningsvärda är att det sker i ljuset av att EU-länderna Tyskland och Frankrikes bestämt opponerade sig mot ett sådant drag, då det skulle onödigt motarbeta Ryssland och provocera fram en ny kris mellan Ryssland och Väst. Den franska premiärministern François Fillon uttalade att Frankrike inte kommer ge grönt ljus för ett inträde av Ukraina och Georgien. Samtidigt uttalade säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley, intervjuad ombord på Air Force One, att det var viktigt att hjälpa både staterna att bli NATO-medlemmar. Presidentens ord ekade. Återigen, USA satte agendan, trots andra länders diametrala inställning inom NATO.

Det är samma president Bush som startade ett olagligt aggressionskrig i Irak 2003 och destabiliserade en region i decennier. Bush var i NATO-utvidgningsfrågan nonchalant och provocerande, han behandlade Ryssland respektlöst, likt en mindervärdig och obetydlig dussinstat. Det är här, självbilden som enväldig och värdsdominant blir farlig. Geo-politiskt farlig. En amerikansk president som inte lyssnar på analytiker och rådgivare, inte lyssnar på andra länder eller sina egna diplomater. Det går igen från Clinton till Trump. Och den vårdslöst valda vägens konsekvenser ska nu Joe Biden ta hand om. När det i stort är USA som bär ansvaret för upptrappningen.

Expansionen i Öst-Europa ledde till att kärnvapenbalansen rubbades, närheten till Ryssland blev omedelbar och den geografiska (och tidsmässiga) buffertzonen minimal – rustningen av taktiska kärnvapen kraftigt. I nästa skede amerikanska flygbaser (där både strategiska och taktiska krigsflygplan kan stationeras) och anti-missil-robotsystem (som sägs vara riktade mot Iran men uppenbarligen är skydd mot Ryssland), på lagom avstånd från ryska gränsen. Vilket Ryssland ånyo ansåg snedvrida ”terrorbalansen”. Kravet på att USA:s militära förband och robotsystem ska lämna Östeuropa är inte omotiverat eller orealistiska. Inte skulle väl USA tolerera ryska vapensystem och robotbaser ett stenkast in från Mexikanska gränsen?

8 Krisen i Grisbukten, en nödvändig blick i backspegeln

USA tolererade aldrig Kubas revolution 1958 när en sadistisk enväldig diktator avsattes. JF Kennedy gav först CIA uppdraget att invadera Kuba med militärstyrkor men försöket misslyckades. CIA och Pentagon, men även brodern Robert Kennedy, involverades i nya planer för en statskupp att störta och mörda Fidel Castro. CIA samarbetade även med maffialedaren Sam Giancana för att mörda Castro. Maffian hade förlorat stora inkomster när vinstbringande kasinon hade konfiskerats. Fidel Castro blev skakad av invasionsförsöket och planerna på att störta honom, han trodde ännu en invasion var förestående. Övertygelsen ledde till steget att tillåta Sovjetunionen att placera kärnvapenrobotar på Kuba. Händelsekedjan var helt logisk, följderna helt logiska och USA:s hantering hade skapat den skarpaste krisen i historien.

Varför ljög JF Kennedy? Under valrörelsen 1960 hade han påstått att Sovjetunionen var överlägset till sin numerär. Det var propaganda och skrämseltaktik. Tvärtom hade USA nio (9) gånger så många kärnvapen som Sovjet. Trots detta fortsatte USA en långtgående upprustning av strategiska kärnvapen med t.ex. medeldistansrobotar i Italien och Turkiet (1962). Från sovjetiskt perspektiv blev detta ett hot den egna säkerheten då missilerna kunde nå Kiev, Minsk och Moskva på några minuter. USA hade utöver detta hundratals interkontinentala robotar. Detta var tillräckliga argument för beslutet att placera kärnvapenrobotar på Kuba. USA:s blinda tro och mål på absolut global dominans kunde inte ignoreras. Det var och är begripligt.

Nikita Chrusjtjov sa själv, att han ville ge USA en dos av deras egen medicin. Räckvidden täckte nästan hela USA från Kuba. Amerikanska spionflygplan upptäckte utplaceringen av kärnvapen och krisen var ett faktum den 16 oktober 1962. En kommité – EXCOMM – bildades omgående och under vecka diskuterades alternativen, allt från att bomba missilbaserna till att invadera ön. Kennedy var emot en militär lösning då det kunde leda till kärnvapenkrig och uppskattningsvis 70 miljoner döda. Man bestämde sig för en blockad av sovjetiska skepp för att stoppa leveranser av materiel, vilket formellt betraktades som en krigshandling, varför USA kallade det för ”karantän”. Att Kuba de facto hade kärnvapen som var redo för avfyrning, hade presidenten och hans män ingen aning om.

USA gick upp i beredskapsläge. Sovjetunionens fartyg eskorterades av ubåtar som alla hade en kärnvapentorped vardera. En blockad på internationellt vatten var olagligt, det var en krigshandling. Efter ett antal dagar av blockad, hände det oundvikliga, fartygen konfronterade sovjetflottan. När inte ubåtarna gick upp (för de hade inte radiokontakt och inga förhållningsregler), då började USA fartyg att jaga med sjunkbomber. En ubåt var nära att rammas, vilket är också är en krigshandling. Den 27 oktober 1962 attackerades ubåten B-59 av jagaren USS Beale med sjunkbomber. Kaptenen Valentin Savitskij trodde tredje världskriget hade startat och Savitskij ville avfyra en kärnvapentorped mot hangarfartyget USS Randolph. Men det krävde de tre högsta officerarnas medverkan, en gav inte bifall. Vasilij Achipov förhindrade ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. Eller snarare, förhindrade ett världskrig.

Ödet avgjorde, Sovjet förhöll sig avvaktande, trots USA:s krigshandlingar. USA trodde provokationerna skrämt Sovjetflottan som stannat upp till havs, som vore man fega. Sanningen var att Nikita Chrustjev inte ville ha ett krig till. Han hade sett hur Sovjet förlorade 30 miljoner människoliv i det stora fosterländska kriget (WWII). Han ansåg en förhandlingslösning var att föredra. USA förstod aldrig att deras aggressiva hållning och vårdslöshet kunde fått så ödesdigra konsekvenser, 162 missiler kunde avfyrats. Chrustjev framförhandlade vad han fann tillräckligt, Kuba skulle fredas från USA, i utbyte mot att Sovjet tog hem kärnvapnen skulle USA inofficiellt ta bort kärnvapnen från Turkiet och Italien. De vi i efterhand fått erfara, var hur långt USA var beredda att gå, för att få bort Sovjet från sin närhet. Förutom Florida, var det ändå 600-1000 km till Amerikas fastland, men hur kommer det sig att USA ska förvänta sig Ryssland acceptera amerikanska baser på nära och perfekt avstånd från ryska närområden?

9 Missilförsvar som kärnvapensköld och omedelbar destabilisation

Under 2016 startade USA:s kontroversiella missilförsvar för Europa på när den första landbasen officiellt invigdes i Rumänien. USA säger att syftet är att försvara Europa mot anfall från främst Iran. Varför skulle något som helst land i Europa attackeras av Iran, när det bara är USA är som är Irans främst uttalade fiende? Allt handlar om en kärnvapensköld som kan fånga upp interkontinentala robotar på ett tidigt stadium. Det var presidents Bushs plan 2005, där en bas sedan upprättades i Polen 2018 och som kompletterades med fyra amerikanska örlogsfartyg med samma missilförsvar ombord. I Europas namn försvarar USA främst sig själv.

USA påståenden att det både av geografiska och tekniska skäl är principiellt omöjligt att använda mot ryska kärnvapenstyrkor är bara vilseledande ordlekar. Enskilda system kan inte heller isoleras från den samlade förmågan, där USA har strategiska och taktiska stridsflygplan samt en mängd robotsystem med olika räckvidd, placerade i Östeuropeiska länder. I Moskva hävdar man att det verkliga skälet är att kunna stoppas ryska kärnvapenmissiler, vilket är det mest rimliga.

I kölvattnet av Ukraina-kriget ställer nu sig slutligen Polen på tå och vice premiärminister Jaroslaw Kaczynski uttalar att Polen nu är redo att mobilisera USA:s kärnvapen till polsk mark för att avhålla Ryssland från aggression. I tron att det skulle stärka inneslutningen (containment) av Moskva. Man undrar om världen blivit galen, i det här läget borde ingen använda ordet kärnvapen offentligt i syfte att påverka Ryssland. NATO kan inte skicka 70 stridsflygplan till Ukraina, då USA sagt nej, men kan tänka sig flytta fram kärnvapenpositionerna. Hotbilden ökar ömsesidigt, eskalering tilltar. Bara av ord. Det är i detta ögonblick man inser, att ingen människa eller armé borde få inneha kärnvapen.

EU:s högste representant för utrikesfrågor Josep Borrell sa i en intetvju med den franska teve-kanalen Al-Isayyah den 12 mars 2022, att Västmakterna (the West) hade gjort ett misstag med ge Ukraina löftet om ett medlemskap i NATO. Borrell förtydligade:

”There are moments when we could have reacted better. For example, we offered things that we could not guarantee, especially Ukraine’s membership in NATO. This never happened. I think it was a mistake to make promises that we could not keep”.

Borrell medgav också att Väst hade gjort misstag i etablerandet med relationer till Ryssland, ”…så vi missade möjligheten att föra Ryssland närmare Väst, för att stoppa det”.

I eftertankens kranka blekhet, kan omvärlden och Borrell konstatera faktum, att Rysslands aggressionskrig och invasion av Ukraina har skett helt i onödan. Att det faktiskt kunde undvikits med klarspråk, förhandlingsvilja och diplomati. Men USA och NATO gav aldrig vika en tum. EU marginaliserades i processen. Vilket visar hur och var säkerhetsbedömningar och beslut tas. Där konsekvenserna får bäras av EU och världen, aldrig NATO.

Den tidigare amerikanske försvarsministern Robert Gates hävdade att planerna på att inkludera Ukraina och Georgien i NATO ”underminerade syftet med alliansen och ignorerar hänsynslöst det ryssarna ser som avgörande nationella intressen”. Sedan rann vatten under broarna. I sina memoarer 2014, uttalade Gates: ”trying to bring Georgia and Ukraine into NATO was truly overreaching.

Det är i ljuset av detta man måste fråga sig, varför backade inte Blinken och Stoltenberg en tum i januari? Två veckor ytterligare, fortsatte samtal mellan Ryssland och Västs företrädare. Läser man Borells syn på saken, känns det ändå som det är NATO:s nej kvarstår som orubbligt. Spelet med högsta insatserna tilläts, spelet med Ukraina som offer, tilläts. EU och NATO kunde kommit överens, om att klarlägga fakta, för världen, men gjorde aldrig under den månad som löpte mellan formella uttalanden och krigsutbrottet. Så utlöste NATO den slutgiltiga konfrontation och yttersta konsekvensen av sitt eget handlande.

Även Borells stelbenta inställning, som var NATO:s inställning rakt av, återspeglades i december 2021 (intervju i DieWelt): “European security is our security,” he said. “It’s about us. This is not simply the case for two states, i.e. America and Russia, or NATO and Russia — even if Moscow imagines it.”…“This is the first time that the Russians have put their agenda on the table in writing, in the form of a real treaty. This has never happened before. Only winners do that: To say that and these are my conditions,” he noted, adding that the demands are “completely unacceptable.”

Var börjar förhandlingar och diplomatin om kraven sägs vara fullständigt oacceptabla?

Inget tilläts att diskutera, förhandla, i termer av nedrustning och avspänning. USA och NATO gav skenet att den långa marschen mot Öst aldrig skulle ta slut. Man får känslan, att man ville att Ryssland skulle ta steget fullt ut. Där krigsspelet övergick i verklighet. Alla visste att man trängt upp Ryssland hårt upp i hörnet.

10 Barbarossa och Krisen i Grisbukten –  två angrepp – två olika trauman – som utgångspunkt för det sista ryska vägskälet

USA och NATO verkar sedan sällan förstå, att det finns ett ”psykologiskt” trauma som hänger kvar. Tysklands svek och förräderi under andra världskriget mot Sovjet, genom Operation Barbarossa 1941, som bröt icke-angreppspakten (Molotov-Ribbentrop 1939) med ett anfallskrig av Sovjetunionen. Ingen ska smyga sig på, ingen ska skapa förutsättningar för att smyga sig på. Kuba blev en påminnelse om intoleransen till relativ geografisk närhet. Vilken man trodde ömsesidigt skulle respekteras. Ukraina är landbryggan rakt in i Ryssland. Ukraina var den sista bufferten efter att Lettland, Litauen, Estland, Rumänien, Bulgarien, Slovenien, Slovakien blev medlemmar i NATO år 2004. Det är då pendeln svänger. Den geo-politiska förskjutningen blir enorm. Det är då Ryssland börjar arbeta på en helt ny strategi. NATO:s omfattande destabiliserande och provokativa östexpansion är grundorsaken.

Kubakrisen, av historiker benämnt som ”det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia”, markerade tydligt vilken närhet från ett annat block som nära nog utlöste ett kärnvapenkrig. Varför gäller inte samma motsvarande sak för USA och NATO? I bakgrunden ligger också, att USA:s missilförsvar inte bara kan användas defensivt, utan modifieras och utrustas med offensiva taktiska kärnvapen eller konventionella stridsspetsar. Inte just Patriot-104-systemet men system i övrigt, t.ex. HIMARS H142 vilka kan stationeras på amerikanska baser och mobiliseras till i östra delen av EU. Eller redan utnyttja de befintliga av Rumänien inköpta systemen.

Det är ytterligare en aspekt som eldar på konflikten. När Ukraina utmålades som framtida NATO-medlem, var det droppen som fick bägaren att rinna över. Det här visste USA, det här visste NATO. Ett framtida EU-medlemskap var inte nog i deras ögon. Trots att så många ansåg att Ukraina varken var moget eller lämpligt, för NATO-medlemskap, så har USA och NATO förespeglat detta. Det har varit ett schackspel som gått överstyr, som om den slutliga segern med total östutvidgning gick att envisa och stånga sig fram till. Där ett nytt kallt krig nu nått sitt crescendo – krig på riktigt. I efterhand vill man verkligen ha ett explicit svar från NATO och USA – varför lät man det gå så långt? Varför ställer inte Sverige den frågan till NATO inför ett eventuell medlemskap. Att NATO och USA i framtiden aldrig riskerar att provocera fram fler krig. Kruxet: Iran var ett land som Trump ville förklara krig mot. Så vad är USA:s ord värt i dag, när det kan vara motsatsen för en ny republikansk president?

Det var inte Rumäniens militära försvar problemet låg i, som medlem i NATO, utan USA militära kolonialism, där USA använder Rumänien (och Polen) precis som eget territorium och där benämner ”enklaverna” för NATO-baser. USA har lämnat NATO bakom sig i fallet Bulgarien och Rumänien där man har sitt eget försvarsavtal i trilateral form. Precis som man haft för avsikt att snärja in Sverige och Finland i, bortom NATO:s formella hägn. Och likt Rumänien, vill USA göra samma sak med Gotland, för att skapa en kärnvapensköld, till skydd för anfall mot USA (men alltid i NATO:s namn). Men man måste få med Sverige i NATO för att kunna använda sin egen försålda vapenarsenalen (Patriot 104, luftvärnssystem 103 i svensk terminologi) i NATO:s tjänst och stridsledning, underförstått under amerikanskt befäl och kontroll.

I ljuset av detta, behovet av avspänning och nedrustning, ingen mer östutvidgning. Men vad sker: ingen hörsamhet, ingen hänsyn, förfarandet upprepades i stort under ett kvartsekel av amerikanska presidenter. Där slutligen ombuden Stoltenberg och Blinken vägrade vika en tum i Januari 2022. Man lyssnade inte nu heller, man vägrade kompromissa och nå en ömsesidig lösning. Ville man ha krig? Ville man bara testa hur långt det gick att gå? I bakhuvudet ringer den f.d. USA-översten Lawrence Wilkersson ord ”America Exists Today To Make War”.

Om NATO och USA nu fått det slutgiltiga svaret vad en ny säkerhetsstruktur innebär, från Ryssland, är då lösningen verkligen att ytterligare länder österut ska in i klubben? Sannolikt inte. Kommer NATO själva nu våga sätta ner foten och säga: Nej, varken Ukraina, Sverige eller Finland kan eller ska bli medlemmar. I stället vakuum. Tystnad. Väntan. Mitt i den här sörjan, i mars månad, öppnar USA för nya bilaterala allianser och avsiktsförklaringar. Det är främst USA som ensam aktör som öppnar dörren. Vem säger nej till en amerikansk president? Så går några veckor. USA och NATO öppnar dörren. Kriget avgörs inte till Rysslands fördel direkt. Ukraina försvarar sig.  Rysslands sätt att kriga avgör, krigsbrotten avgör, inte att de startat ett aggressionskrig mot Ukraina. Det är samma Ryssland som startade kriget, med tusentals missiler att krossa luftförsvarssystemet liksom slumpvisa civila områden i städer, som i dag fortsätter sina bestialiteter.

Snarare visar tecknen att USA verkat sikta in sig på ett militärt herravälde (för den liberala demokratin), eviga krig (proxykrig, dvs. krig genom ombud) med fördjupade konflikter och ytterligare geo-politisk instabilisering oavsett risker och kostnader. I Väst och NATO-sfären kallas det sedan för trygghet och säkerhetsbyggande. På andra sidan EU-muren känner andra utanförskap och isolering. Känslan av det Romerska rikets expansion och Pax Romana, imperiets inre fred, är historiska myggbett som inte slutar klia. Där freden gav inrikes blomstring och gränskrigen hårdnade. Här stod NATO fastgjuten vid vägskälet och rörde sig inte ur fläcken. I egentlig mening är det helt oansvarigt att släppa in Finland och Sverige i det här läget. Ändå framställs det som det enda alternativet med vidöppen famn. Hur blev världen så enögd? Ser Sverige och Finland vad som håller på att hända, risken är inte obetydlig att vi dras in i ett krig.

Det paradoxala är en spegelbild av det man förespeglade Sovjetunionen att vara, sökande herravälde. Vilket i sig en gång startade genom den anonyma insändaren ”article X” som ledde till den s.k. uppdämningspolitiken. Allt byggde på George F. Kennans ”långa telegram”, sänt från Moskva till Washington i februari 1946. Vilka lade grund för både Trumandoktrinen och dominoteorin. För det som gav USA rätten att göra samma sak, då man företrädde den rätta sidan. Den rätta ideologin. Nog för att störta demokratier. Nog skäl att starta ett Vietnamkrig för. Att påtvinga underkastelse. Rysslands krig kopierar mycket av USA:s forna strategier, närmast som en ”copycat”. Som att kasta ut en spegel – ”känner ni igen er?”.

Finland och framför allt Sverige har drabbats av massmedial panikscenarioflod där rikspolitikerna hukar från skräckslagna ledarsidor och debattpöbelns högljudda rop om NATO som enda räddare. När det bara är samarbetet med USA och NATO som gör Sverige – och framför allt Gotland – till ny strategisk militär måltavla (i fred såväl som i konflikt). I det här fallet, måste man verkligen tillstå att även Ryssland blivit en nyttig idiot.

Folket då? Vid statsbesöket av president Bush i Ukraina 2008 hamnade hundratals protestanter i blickljuset vid en demonstration där man också skanderade anti-NATO ramsor. Vid Maidan, självständighetstorget i Kiev, samlade sig tusentals människor och protesterade mot NATO. Vid den här tidpunkter, var inte NATO en prioritet alls för Ukrainare, kring 30% stödde en sådan tanke då. Men folket fanns det inte tanke på, inte förrän man skrämt upp dem så paniken politiskt stöttar ett medlemskap. Fröna ska planteras i tid, smyga sig på. Hoten stå på tillväxt och konfliktsituationen normaliseras så att försvararen beter sig som en angripare. USA har lyckats och skördar nu frukterna som den gode herden, när man under snart 80 år varit ”satans hantlangare”.

  1. En tillbakablick – murens fall och hitom

Långt innan Maidan-revolutionen 2013 har USA funnits med i spelet, ända sedan början av 90-talet. Det är långt senare som Rysslands nya riktning ses i världen, i praktiken, 2008, det år Ryssland gick in i Georgien. Det första steget i att lämna EU och NATO bakom sig i uppbyggandet av en egen ekonomisk och maktsfär med nya militära allianser och utbrytarrepubliker. Utanförskapet omformade Rysslands vägval, en parallell värld, med egna grundvalar. Att skapa en egen maktsfär. Det skedde i mitten av 00-talet. Det var en strategisk och medveten respons på EU:s utvidgning och NATO:s expansiva expanion.

Om Ukraina hör hemma i den Europeiska familjen borde Ryssland kunna göra det också. När järnridån föll, försäkrade USA:s utrikesminister James Baker och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, till Sovjetunionens Micheal Gorbatjov, att någon östutvidgning aldrig skulle ske: Not an inch eastward”. Det handlade då om det forna Östtyskland, övriga östländer fanns inte i tanken. Året var 1990. Allt efter det, var brutna löften, mot Ryska Federationen.

Östutvidgningen orsakade djup huvudbry i USA. Diplomaten George F Kennan varnade i New York Times 1997 att ett sådant beslut kommer elda på nationalistiska, anti-västliga och militaristiska stämningar och skada utvecklingen mot demokrati i Ryssland.

I Maj 1998 varnade Kennan igen, inför senatens ratificiering av NATOs första expansionsomgång: ”Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

Kennan hade rätt, dessvärre fortsatte expansionen, inklusive Baltikum. NATO hade nu gränser direkt mot Ryssland. Analytiker, historiker, politiker, journalister, diplomater, hade under åratal varnat, man fortsatte, men förblivit obeaktade. Det var i USA helt förutsägbart att NATO:s expansion skulle sluta i en tragedi. USA:s behandling av Ryssland, bara en handfull år efter murens fall, var ett gigantiskt politiskt misstag. Efter år av östlig expansion, förstärktes polarisationen. Washington gjorde slutligen Ukraina till en NATO-politisk och militär bricka i stormaktspelet. Men varken USA, EU eller NATO får nu själva betala priset, det får Ukraina. Ett oerhört högt pris. Ett land som ville gå vidare, bli en demokrati, ge folket frihet, bygga ett öppet samhälle. Offrat på maktens altare. Av västvärlden som publik.

Tiden kring 2013 – Maidan-revolutionen…

FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA BLOGGINLÄGG…

Boken som är utlovad ”NATO – Dödens ängel”, tar en liten paus… kapitel kommer…

”NATO – en välsnidad marionett i USA:s händer” kapitel 6, del 1 [ur ”NATO – dödens ängel”]

Av , , 1 kommentar 17

Kapitel 6  ”NATO – en välsnidad marionett i USA:s händer”

 

6.1 ”Coup 53”

Det kom säkert som en chock att underrättelsetjänsten i USA erkände att man 1953 iscensatt en kupp och störtat en demokratiskt vald regering. Fast egentligen handlade det om att US national security archive vid George Washington University 2013 publicerade ett antal avklassificerade dokument.

Det var CIA som låg bakom militärkuppen mot premiärministern Mohammad Mosaddeq i Iran 1953, där det visade sig att Storbritannien initierat ”revolutionen”. Fabrikationen av falska argument för oss rakt in världen av ”fake news”. Mosaddeq var anti-kolonialist, demokrat och värnade mänskliga rättigheter, han var populär och respekterad, men beskrevs av brittisk underrättelsetjänst med endast invektiv och psykologiseringar. Trots att USA ansåg att Mossaddeq skulle vara en försvarsmur (bulwark) mot kommunism, så omskrev MI6 detta till att Iran ändå skulle falla undan om Sovjetunionen tryckte till. Britterna filade och lade alla argument tillrätta. Man betalade 1,5 miljoner pund till en mängd aktörer, allt för att köpa och iscensätta en statskupp.

Varför skulle länder som ärevördigt signerat The UN Charter respektera ett demokratiskt lands självständighet och suveränitet? USA och Storbritannien var båda kärnmedlemmar i NATO, men här gällde det inte ett medlemsland, bara ett land med stora oljefyndigheter som avsåg att nationalisera sina egna tillgångar. I egentlig mening absurt att revolutionera mot, då koncessionsavtalen för oljeimperialisterna ändå skulle löpa ut kring1960. Kanske var det där skon klämde också.

Förhistorian var lika tragisk då Iran försökte sig manövrera sig genom andra världskrigets alla vändningar, i förhandlingar erbjöd sig Iran kasta ut alla tyskar, men det Anglo-Sovjetiska invasionskriget kunde inte stoppas, det var och förblev ett aggressionskrig i skuggan av ett världskrig, för att säkra oljekällorna i norr för Sovjetunionens räkning, och i sydväst, i Storbritanniens besittning. Man ska ha i åtanke, att ett världskrig pågick och att alliansen ville säkra tillgångar och anläggningar. Den dåvarande Shahen hade kritiserat britternas taskspeleri att dels inte acceptera högre kvoter i termer av vinstdelar till Iran, dels genom att man kringgått avtalen genom bulvaner och manipulation. I britternas ögon omskrevs den diplomatiska krisen till att Iran var fientligt inställda till brittiska oljebolag, när det handlade om rättvisa och återbäring. Oljan och inkomsterna skulle säkras till varje pris för Storbritannien. Kriget mot Iran hade ingen grund, det fanns inget hot. Erövringskriget var enkom för att styra Iran och kontrollera dess oljetillgångar.

Ett dussin år senare var skäl nog igen för britterna att genomdriva ”Operation Boot” som underrättelsetjänsten MI6 kallade militärkuppen. Mosaddeq var ett allvarligt hot mot britternas ekonomiska och strategiska intressen, enligt utrikesministern Sir Anthony Eden. Vilande i Winston Churchills övertygelse, en demokrati kunde offras för brittiska intressen. Dwight D. Eisenhower auktoriserade CIA och administrationen anses varit lättövertalad (från brittisk synvinkel). Dokumenten framvisade att aktionen var sanktionerad på högsta nivå i USA och Storbritannien. CIA:s rubrik ”The Battle for Iran” borde benämnts ”The Battle for Others Oil”. Alla frisläppta dokument var fyllda av falsarier och vantolkningar, för legitimitetens skull, då som nu. Irans olja, handlade om Storbritanniens överlevnad som imperium i Mellanöstern, precis som för sin överlevnad som konkursfärdigt land efter andra världskriget. De koloniala krigen hade aldrig något slut. Folk och länder skulle offras.

Handlingarna beskriver också hur den brittiska regeringen försökte blockera avklassificeringen som avslöjade deras inblandning. Under 70-talet försökte tjänstemän stoppa ”Washington” från att släppa dokument som skulle blivit ”väldigt pinsamma” för Storbritannien. När sekretessen lättade och publiceringen skedde, kunde det brittiska utrikesdepartementet varken konfirmera eller dementera. Trots att tidningen The Observer redan 1985 avslöjade komplotten.

Att störta en demokrati och regering, kommer alltid ikapp, precis som orättvisorna mot de fattigaste och rika, där klyftorna bara ökade trots landets rikedom, den monarkiska diktaturen Iran höll stången i 26 år. Att en revolution slutligen kom, var frukten av tillkortakommandet att inte tillgodose ett folks behov och rättigheter i kombination med att underkuva religiösa strömningar.

6.2 Levanten, Irak, Iran… alltid någons anspråk

När man ser tillbaka på historien, efter andra världskriget, ser man ett antal tydliga huvudlinjer. Staten Israels tillblivelse där det palestinska folkets flykt och förskingring skapat ett evigt dilemma och otaliga konflikter. Liksom Israels aggressiva expansionspolitik. USA borgade för beslutet i FN. Frankrikes och Storbritanniens ovilja att släppa Palestina, Syrien och Irak, till självständighet och frihet, blev en kort nykolonial historia med krig, inbördeskrig och stora konflikter i kölvattnet, med nya instabila statsbildningar med marionettregeringar, där nya krafter snart tog över och senare även lierade sig med tvenne sidor i det nyuppfunna kalla kriget. Konflikthärdar och nationalism tilltog, geo-politisk destabilisering följde och bestod.

Alla dessa tillrättaläggande och olagliga interventioner i länders inre angelägenheter har spridit sina ringar på vattnet och kan återfinnas i allt vad vi i dag granskar närmare i mellanöstern och arabvärlden. Klanen Saudi trädde fram i maktvakuumet, efter att Palestina-Syrien-Irak-mandaten upphörde, vilket splittrade arabvärlden genom Saudi Arabiens nära relation till USA. Att säkra goda relationer för USA med Saudi Arabien och Kuwait, har handlat om ekonomiska intressen och olja. Parallellt har vapenexporten dit, i en polariserad värld, blivit en alltmer betydande exportinkomstkälla för USA.

Revolutionen i Iran 1979 blev för USA en oacceptabel förlust av en allierad diktator och råvarukontroll. Ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran och gisslandramat där, gjorde händelsen till ett nationellt trauma. Vilket Donald Trump fortfarande hade tankar att hämnas för (han hade ett utpekat militärt mål för varje person i gisslan). För USA fanns något mer än heligt: Diplomatisk personal ska erhålla immunitet enligt Wienfördraget. Detta upprörde USA starkt, ambassaddramat varade 444 dagar, men att iscensätta en militärkupp och kullkasta en demokrati i Iran, fanns aldrig någon ruelse över. En demokrati är inte helig. Det misslyckade försöket – operation eagle claw – att frita gisslan skapade bara svarta rubriker när en helikopter kraschade och åtta soldater dog, vilket gav Jimmy Carter stämpeln som misslyckad president. När Iran-Irak-kriget började, satt fortfarande 54 personer gisslan i den amerikanska ambassaden i Teheran. Minuter efter att Carters mandatperiod var till ända, den 20 januari 1981, meddelade Iran att gisslan skulle frisläppas. När beskedet kom, hade Ronald Reagan precis svurits in som president.

USA såg snart möjligheten att använda Irak och Saddam Hussein för både återerövring och hämnd mot Iran. Man var väl medveten om både diktaturens väsen och den terror Saddam utsatte olika områden och etniska grupper för. Men fiendens fiende, betraktades som en vän. USA började samarbetade intimt med Irak när man såg att Iran började få ett militärt övertag i kriget. Det kunde på sikt möjligen hota Saudi Arabien och Gulfstaterna, indirekt USA:s huvudintresse: olja. Men tidigt rapporterades om användning av kemiska stridsmedel (förbjudna enligt Genevé-konventionen 1925), uppgifterna nådde CIA redan 1983, men de vidtog inga åtgärder för att stävja Iraks brott mot internationell lag, USA anmälde inte heller saken till FN. [”CW”= chemical weapons]

”…Thus, on Nov. 1, 1983, a senior State Department official, Jonathan T. Howe, told Secretary of State George P. Shultz that intelligence reports showed that Iraqi troops were resorting to ”almost daily use of CW” against the Iranians…”

Trots denna kunskap, skickades Reagans sändebud Donald Rumsfeld till möte med Saddam Hussein i december 1983 och mars 1984. Vid den här tiden använde Irak närmast dagligen kemiska stridsmedel i strider mot fienden. November 1984 återupprättades de diplomatiska förbindelserna. USA sålde sedan direkt eller via tredje land en mängd av militär utrustning till Irak. Howard Teicher, NSA, uttryckte sig så här i domstol:

”The United States actively supported the Iraqi war effort by supplying the Iraqis with billions of dollars of credits, by providing U.S. military intelligence and advice to the Iraqis, and by closely monitoring third country arms sales to Iraq to make sure that Iraq had the military weaponry required. The United States also provided strategic operational advice to the Iraqis to better use their assets in combat … The CIA, including both CIA Director Casey and Deputy Director Gates, knew of, approved of, and assisted in the sale of non-U.S. origin military weapons, ammunition and vehicles to Iraq…”

Som en del av öppningen mot Bagdad, raderade Reagan-administrationen Irak från USA:s terrorlista i Februari 1982, trots högljudda protester från kongressen. Utan ett sådant ingrepp, hade det enligt Teicher varit omöjligt att ens ta de mest blygsamma steg till att kanalisera stöd till Bagdad. Irak, var tillsammans med Syrien, Libyen och Södra Yemen, de fyra ursprungliga länderna som sattes upp på terrorlistan 1979.

USA agerade som en allierad till Irak och Saddam Hussein. Nedskjutningen av Iran Air flight 655, ett civilt flygplan (Airbus A300) med 290 passagerare (varav 66 barn), inom iransk luftrum, ovan iranskt territorialvatten – under den vanliga inflygningsrutten till Teheran – rankas som det sjunde dödligaste flygplansangreppet någonsin. Fartyget USS Vincennes luftvärnsrobotar orsakade alla passagerares död. Det var inget misstag, man visste vad man siktade på. Vid granskning framkommer att fartygets loggsystem, aldrig indikerade annat än att det var ett civilt flygplan (IFF-mode III), an unhostile aircraft. Kommandot bar hela ansvaret. Det var ett flagrant krigsbrott som stred mot internationell rätt. Men fallet belyser den amerikanska paranoian efter att Irakiskt flyg (egen allians) 1987 beskjutit fartyget USS Stark med Exocet-robotar. USA gav inledningsvis skulden på Iran för det inträffade. Kompletterande fråga: Hade någonsin USA formellt förklarat krig mot Iran?

Senare har sanning lagts till sanning hur USA stöttade, finansierade och möjliggjorde det långa kriget, men även deltog aktivt i kriget. USA exporterade också, direkt eller via mellanhänder, toxiska kemikalier och dödliga biologiska bakterier som olika varianter av mjältbrand och böldpest. Amerikanska myndigheter hyste stora misstankar att insekticider användes för tillverkning av kemiska vapen. Under den senare delen av 1987 började Irakiska flygvapnet använde kemiska stridsmedel i norra Irak mot kurdisk motståndsrörelse. ”scorched earth”-strategin upprörde Capitol Hill och nya krav på sanktioner krävdes mot Irak. Vita Huset var också upprörda, men inte så upprörda att man tvingades företa sig något som skulle kunna skada relationerna med Bagdad allvarligt.

[Det var CIA, vilka fanns på plats i Iran långt före kuppen 1953, som sedan byggde upp den iranska säkerhetstjänsten SAVAK med medverkan av israeliska säkerhetstjänsten MOSSAD. CIA samarbetade intimt med SAVAK under många år men slitningar uppstod och Irans samarbete med Israel och säkerhetstjänsten MOSSAD blev ännu ett spår i att effektivt kontrollera politiska motståndare och opposition, ofta genom infiltration och ett brett spektrum av repressiva metoder; internering, tortyr, summariska rättegångar och avrättningar fram till 1979. Mossad opererar fortfarande på främmande makts territorier, exempelvis då man direkt misstänktes i Iran 2020 för mordet på den iranske kärnkraftforskaren Mohsen Fakhrizadeh.]

Under många tillfällen (1983-1988) uppdagades också anmärkningsvärda spionoperationer som t.ex. ”Eager Glacier” med mål att övervaka Irans territorium.Eller Iran-Contras-affären där en förtäckt vapenaffär mellan USA och Islamiska republiken Iran, skulle finansiera hemliga vapenleveranser till högerorienterade contras-rebeller i Nicaragua i striden mot sandinisterna (som störtat Somoza-regimen). Ronald Reagan lyckades skaka av sig den sistnämnda affären utan riksrätt. Det var väl känt att Reagan inte tålde terrorism, men Contras var beryktade för terror och brott mot mänskliga rättigheter (t.ex. kidnappningar, tortyr, våldtäkter, mord på civila, kvinnor och barn, attacker mot sjukhus och mord på medicinsk personal, nedbrännande av byar mm.), men ändamålen helgade medlen. Inga vänsterregeringar skulle tolereras om USA fick bestämma. Inte ens valet i Nicaragua 1984, vilket godkändes av utländska observatörer, ansågs tillräckligt demokratiskt av Reagan-administrationen. Det var precis som fallet med militärkuppen i Iran 1953 när demokratin störtades.

6.3. Summerar man USA:s stöd och insatser i Irak 1982-1988…

…kan man konstatera att USA politiskt, tog bort Irak från terrorlistan. USA och deras allierade, stödde ”no decision” i FN 1984 i frågan om Iraks användande av kemiska stridsmedel. President Bush signerade NSD 26 för att tillförsäkra Iraks säkerhet i oktober1989.

”Access to Persian Gulf oil and the security of key friendly states in the area are vital to U.S. national security.” With respect to Iraq, the directive stated, ”Normal relations between the United States and Iraq would serve our longer term interests and promote stability in both the Persian Gulf and the Middle East.”

Det militära stödet bestod i $1,5 miljarder i export av patogener, toxiner och biologiskt forskningsmaterial 1985-89. USA levererade vapen för $200 miljoner 1983-90. CIA överförde i hemlighet militärutrustning och högteknologiska komponenter till Irak 1985-90. CIA kanaliserade vapenexport via vapensmuggling och privat militärindustri 1985-1990. USA-baserade företaget Alcolac International exporterade senapsgas till Irak 1987-88. Närmare 150 utländska företag var involverade i Saddam Husseins WMD-program (weapons of mass destruction) som pågick mellan 1962-1991. 60 amerikanska tjänstemän vid Defense Intelligence Agency försörjde Irak med underrättelseinformation 1987-88. USA:s flotta eskorterade Iraks oljetankers medan Irak angrep Iranska tankers 1987-1988. Saddams elittrupper tränades i USA under 80-talet. Irakiska helikopterpiloter tränades i USA. USA stöttade Irak genom ett militärt stödprogram känt som ”Bear spares” under 1980-talet. USA:s militära styrkor attackerade direkt Iranska oljeplattformar 1987. USA attackerade och stred direkt mot Iranska flottan.

USA gav inledningsvis Iran skulden för Iraks gasattack i kurdiska Halabja då 5000 människor dödades (tre fjärdedelar var kvinnor och barn) och 9000 skadades. USA gav Iran skulden för Iraks attack på fartyget USS Stark. USA försåg Irak med underrättelseinformation genom spionaget Eager Glacier som företogs mot Iran 1987-88. I monetära termer fördes 5 miljarder US$ från de amerikanska skattebetalarna till Irak.

Det är omtvistat hur Irak och Saddam Hussein uppfattade den amerikanska ambassadören April Glaspies uttalande, ”we have no opinion on the Arab-Arab conflicts like your border dispute with Kuwait”, men en vanlig tolkning är att man i diplomatiska termer inte har för avsikt att kritisera eller ingripa i gränsdispyten. Uppenbart var att Irak uppfattade ett USA inte skulle ingripa. Så följde invasionen från Irak mot Kuwait i augusti 1990. En USA-ledd allians inledde Operation Desert Storm vilken befriade Kuwait från ockupation 1991. Men den process som USA startat genom att ge Irak ett förbehållslöst stöd 1983 hade fått ett sådant momentum att Irak blivit ohejdbart i att åter bli en risk för hela regionen runtom landets gränser. Men Irak hade aldrig utsatt något annan land för militärt angrepp.

6.4. Eftermälet, Iraks återuppståndelse, stormakters beslut om militär invasion av Irak

Kriget i Irak 2003, var olagligt av flera skäl – i termer av internationell rätt: man kunde inte åsidosätta suveränitetsprincipen, man hade inte FN:s säkerhetsråds mandat genom en resolution, man kunde inte åberopa nödvändighetsrekvisitet för självförsvar. Den geopolitiska instabiliseringen som uppkom under och efter kriget, samt humanitära katastroferna (minst en halv miljon människor miste livet) – ej att förglömma, tusentals övergrepp och misstänkta krigsbrott mot krigsfångar av främst USA – borde renderat allvarliga påföljder. Två länder, två medlemmar i FN:s säkerhetsråd, hade på eget bevåg startat ett olagligt krig 2003 och invaderat och ockuperat ett självständigt suveränt land.

Det finns egentligen ingen annan lämplig påföljd än att utesluta USA och Storbritannien ur säkerhetsrådet. Vilket direkt sätter ett brännande fokus på den illegitima konstruktionen, av de självutnämnda ständiga rådsmedlemmarna, vilken stormakterna ritade upp efter andra världskriget. FN bildades inte på demokratiska grundvalar. Beaktat t.ex. Kina och Ryssland och deras förehavanden i freds- och krigstid, borde i egentlig mening säkerhetsrådet upplösts vid detta tillfälle då rådet tjänat ut sitt syfte. Men den mest plausibla reformeringen är att säkerhetsrådets permanenta medlemmar blir vanliga medlemmar och förlorar vetorätten. Då kan ingen stormakt längre undkomma konsekvenser för sina handlingar. Ett land, en röst. Nio av 15 röster i säkerhetsrådet ska räcka, oavsett vem som beslutar.

De ständiga medlemmarnas veto har sedan säkerhetsrådets begynnelse ofta använts för att gagna sina egna intressen eller hindra interventioner där man har särintressen eller allianser. Säkerhetsrådet har blivit lika meningslöst som livsfarligt, då folkrätten och internationell rätt inte kan upprätthållas eller beivras jämställt i världen, små länder utan allianser har ofta varit maktlösa och utsatta. Den här mekanismen har också drivit fram alliansmentalitet och polarisation istället för världsenighet, där ett världssamfund alltid borde ge skydd till de svaga eller minsta. Den starkes rätt, är en kolonial och imperialistisk kvarleva och praktik, som borde höra hemma på historiens sophög. Istället utnyttjas gråzonerna och kryphålen systematiskt.

Iraks krig mot Kuwait 1990 blev en vattendelare, bara två år hade passerat sedan Iran-Irak-kriget gick i stå, men under många år hade USA bistått Irak med råvaror, utrustning, utbildning, underrättelsetjänster och vapen och ett enormt ekonomiskt stöd som skapade ett Irak, som dels inte förlorade kriget mot Iran, dels var väl rustat för försvar eller krig mot omgivande länder. USA hade återigen skapat ett enögt monster i sin kamp att skydda sina ekonomiska intressen till varje pris.

Poängen är att USA:s ständiga interveneringar i krig, inbördeskrig och konflikter nästa alltid gett helt oförutsedda kedjereaktioner som gett stora geopolitiska implikationer, upprepat om och om igen. Iran skulle kunnat vara en sekulär demokrati där en islamisk revolution aldrig skulle skett. Hade britter och Frankrike tillåtit områden och länder bli självständiga, då är frågan hur många krig som egentligen skulle utlösts i Mellanöstern och arabvärlden. Oavsett, utan USA:s hjälp skulle Iran vunnit kriget mot Irak. Irak skulle varit i spillror och Saddam Hussein högst sannolikt borta. Kuwaitkriget skulle aldrig hänt och inget destabiliserande krig i Irak 2003 heller. Både ett ofantligt mänskligt lidande och tiotals miljoner av flyktingströmmar skulle kunnat undvikas.

USA försöker än i dag så split mellan Irak och Iran, som nu har goda förutsättningar att skapa stabilitet och fred i regionen. Men USA tolererar det svårligen, USA tycks önska krig (där skiljelinjen bestäms av vilken president som sitter vid makten, Donald Trump ville ensam få mandatet att förklara krig mot Iran), man tycks behöva konflikt och en självkonstruerad ärkefiende i Iran, istället för att ta hem trupper för gott och koncentrera sig på lösa sina inhemska problem… Det här är inte bara s.k. kontrafaktiska spekulationer som nämns här ovan, utan att Europa och USA måste inse att de måste gå skilda vägar och återvända till sin del av världen och sluta manipulera regeringar och länder, att en gång för all upphöra konfliktskapandet mellan länder och/eller allianser…

Den inte bara retoriska frågan är, hur kan några NATO-länder överhuvudtaget acceptera ett land som USA, vilket in absurdum upprepar att begå brott mot internationell rätt, upprepar att begå oräkneliga krigsförbrytelser och som vägrar erkänna en krigsförbrytartribunal som ICC? Hur kan något land, vilja solidariskt försvara ett annat land som kränker internationell lagstiftning, som underminerar och destabiliserar länder, demokratier och hela regioner, än i dag?

Hade Israel-Palestina-frågan fått en bred och hållbar lösning 1948 hade världen varit en annan. Allt detta, har sin grund i att ett fåtal stormakter ritat världskartan och lagt beslag på länder och folk som vore de ting. USA, Storbritannien och Frankrike har ett enormt ansvar och gigantisk skuld, i hur denna del av världen har blivit skådeplats och schackbräde i kampen om råvaror och olja, om ekonomisk kontroll. Olja till varje pris. Makt till varje pris, där miljoner och åter miljoner fått sätta sina liv till. Det kalla kriget, blev dock ytterligare en dimension i maktkampen, vilken skapade en polarisation som satt sin prägel på världen än i dag. Men mentaliteten att ingripa eller lägga länder tillrätta, finns i alla dessa stormakters arsenaler och praktik.

Fallet Afghanistan visade tidigt hur omöjligt ett invasionskrig var och hur konsekvenserna rullade likt en snöboll till en lavin som spred sig i en hel region för att sedan ge globala implikationer. Den asymmetriska kampen, med terror som medel, blev tidigt den svagares sista utväg. Ingen kunde sätta emot kolonialmakternas allianser, krigsherrar och maktmedel, därför är 11 september 2001 i egentlig mening inte någon markör, snarare en självklarhet som händelse. Inte om och var, utan när. Den iranska revolutionen 1979 satte igång så mycket mer, en islamisk väckelse över hela Mellanöstern, vilken förenade de åsidosatta och underkuvade. Rörelser som Mujahedin och Talibaner, var imperialismens och manipulationernas egen självsådd.

Kriget mot terrorismen, var kriget mot den tillrättalagda imperialistiska värld USA och en mängd kolonialmakter själva skapat, en värld som när den frigjorde sig, använde våldet precis som våldet tidigare alltid varit den starkes rätt. Blotta tanken att USA:s våldsmonopol hotades, öppnade en avgrund. Kriget mot terrorismen, framvisade fascismens ansikte, sett till USA:s praktik. Men återspeglades likafullt i det rättsvidriga olagliga Irakkriget 2003.

Frågor dröjer sig kvar:

Varför har aldrig FN, EG (EEC), EU eller NATO ställt USA till svars för sina rättsvidriga handlingar?

Varför har aldrig USA givits några konsekvenser?

Varför tillåts NATO-länder angripa andra NATO-länder, utan att ges konsekvenser?

–  frågeställningarna kommer avhandlas i nästa delkapitel av denna bok (manus).

Nästa avsnitt:

Kapitel 6.5  NATO-länder som angriper NATO-länder, hur ska NATO hantera förräderier, folkrättsbrott och krigsbrott inom den egna organisationen?

6.6  NATO:s tillblivelse och skapandet av det kalla kriget

6.7 Djävulens kontrakt

Russia is not Putin, Putin is a nuclear meltdown – for all of us

Av , , 2 kommentarer 10

Chernobyl, Чернобыль, Чорнобиль

This is a part of Ukraine, it was and will always be. Everything else is a lie.

I once stood there, in Ukraine and no other land, at the memorial monument in Chernobyl town.

Chernobyl is a like a sacred place, today a sanctuary, for protecting the failure of a nuclear reactor.

Chernobyl should be protected and be unharmed – now and forever. It should and must be seen as untouchable.

Still, the Chernobyl area was used as a safe corridor for Russian military troups for reckless passage. Putting us all at risk. This is unacceptable.

This is not only a crime and violation, to Ukraine, to international law, but also a crime towards humanity, to earth, our lonely fragile planet. The losses and sacrifices have already been too vast.

The Russian Federation has crossed a line. They crossed many. Thousands. Also, threatening Sweden and Finland, with military consequenses, if these countries would become members of the defence alliance NATO.

I am not pro-USA (in terms of their imperialistic practice and foreign intervensions, [moreover, I have never ever had any grudge with americans]), I am not pro-NATO, though I believe in a European Union that must have solidarity in every moment co-existing together. A UNION that should have our own defence organization, but not NATO. That is however, another story, which the EU must work very hard with.

But one thing that Russia never can take away from us, is our way of making democratic decisions. No one dictates what Sweden and Finland should do or not do. NATO or not, is our and only our decision. Hopefully and preferably clarified with national referendums.

I don’t need an army or military, I know that five million frying pans and five million brooms (Swedish ”piasava” are excellent) would shovel out any aggressor. Even a tennis racket or a golf club can be handy. Sweden or Finland would never give up our freedom of choice. We will never bend.

If Russia want a war with the whole world, because we want to protect our democracy and keep our people safe, so be it. I once stated that I am an anti-militarist, but all this has gone too far, I would protect this land, I would fight for Finland (our sibling). I would fight for Ukraine (our cousin), If I only were there.

The Ukrainan people are strong, proud, they finally found freedom, fighting for a democracy for so long. And this country, Ukraine, did and do deserve their freedom and sovereignity for all days to come. On their own conditions.

I wish them the best, I wish them to survive everything through this inhumane and monstrous ordeal. Never give in for an oppressor, never.

Nevertheless, I don’t know if I recommend them to join EU, they could do as Norway or Great Britain prefer (the EEC was good enough). I don’t recommend them, to join NATO. They can have good partnerships with whom ever they want. But no matter what, those are their own choices. I also hope, they would choose within national referendums. Let the people choose. And respect the vote of the people.

If Russian troups damages the nuclear plant in Zaporizjzja (among the largest powerplants in Europe), this is a crime towards humanity and the whole world around us. Then a collective intervention, would be more than necessary, to stop this continuous madness. Such vile aggression must have an end. But this very night, a nuclear waste depot in Kyiv was attacked with missiles. This is the final line Russia crossed. The world community, must respond.

When it comes to words directed to Russia: Back out promtly, disarm and respect every country and the UN charter! And pay the price, pay back, pay it handsomely. The debt will be calculated and revised, over and over again, until justice has been done. The SWIFT button, reducing international bank transactions – now pushed – the Russian leaders called all by themselves. The make their own fate from now on. Cause and action.

This is about the Russian leadership, that no longer is a leadership, only a handful mens wicked ways of autocracy, where the power of force has become an obsession.  I cannot believe this is a war of the Russian people. I refuse to believe so. Russia – give up! Give mother nature, all countries around you, life and the children on our earth, a fair future.

Internet is now failing, the backbone in the Kyiv network, is slowing down rapidly. Silence, will not be a sign of defeat. Support Ukraine, by all means!

NATO en neo-fascistisk gubbklubb?

Av , , 2 kommentarer 15

[observera, detta är ett utdrag, kapitel 1-5,  från en kommande bok med titeln NATO – dödens ängel]

Del 1: ”This is not America”

1. Inledning

Spionromanförfattaren John Le Carré skrev till slutet. Kanske var det hans egna alter egon, i en större utsträckning som förde ordet i sista romanen ”Den fria agenten”. Le Carré var vid vägens slut och skrev som världen var. Bitvis. I normlöshetens land. Utan mening, värderingar och ideologi. Där makt ofta är ett egensyfte eller allt. Där ändamålen helgar medlen. Där det kalla kriget återuppstår och framstår som oåterkalleligt.

Man får sig en tankeställare, när en person i romanen beskriver Donald Trump som Putins skithusstädare. Vad handlade hela Muellerutredningen om?

Utredningen fann att det förekom två större ryska försök att påverka valet till fördel för Trump med bland annat dataintrång hos myndigheter och producenter av rösträkningsmaskiner och storskalig spridning av desinformation till medborgare via olika medier. Bevis om över 100 kontakter mellan Trump-kampanjen och Ryssland hittades. Under utredningen väcktes 34 åtal, bland annat mot flera företrädare för Trump-kampanjen och 14 nya brottsutredningar startades därtill utifrån vad utredningen fann.  Bevisningen i rapporten, ledde till en kritisk artikel, där hela 1027 stycken f.d. statliga åklagare (oavsett partitillhörighet) med bestämdhet uttryckte, att Trump med säkerhet, om han inte suttit på presidentposten, skulle ha åtalats för övergrepp i rättssak för sina aktiviteter att förhindra utredningen från att få fram sanningen.

Det mest intressanta var Trumps avsikter att dels manipulera valet till egen fördel, med främmande makt, dels vara den som skulle ta upp stafettpinnen i en väl förberedd avspänningspolitik, vilket helt kom på skam. Inget parti ville befatta sig med Rysslandskontakterna och slutresultatet var än mer infrusna relationer länderna emellan.

Frågan som kvarstår, hur långt var amerikanska politiker beredda att gå? Först, liera sig ”privat” med Ryssland, sedan göra allt för uppsåtligt hindra och skada den inhemska rättsprocessen. Sedan, vad är sedan republikaner och administration redo att göra, för att dölja både den vanvettiga iscensättningen och vad som närmast är att betrakta som landsförräderi? Eller sveket i senaten (28 maj 2021), att inte tillsätta en kommission kring stormningen av Capitolium i Washington (6 jan 2021). Ett ultra-nationellt angrepp som ville kullkasta parlamentarisk demokrati och tillsättande av Biden som vald president. Att lägga locket på, är att acceptera en vandring i mörker. Lojaliteten mot Trump skrämmer mer än Trump själv.

En annan karaktär i Le Carrés roman uttrycker sig så här: ”Det är nämligen min uppriktiga övertygelse att för Storbritannien och Europa, och för den liberala demokratin i hela världen, så är det en jävla uppfuckad katastrof att Storbritannien har beslutat sig för att lämna EU med Donald Trump i Vita huset, och att Storbritannien konsekvent och okritiskt stöder USA i en tid när USA har slagit in på en spikrak väg mot institutionaliserad rasism och nyfascism.”

Nyfascism, eller neo-fascism, vad är den egentliga kärnan i detta?  Har USA beträtt vägen? Ett antal punkter måste betraktas…

2. USA:s aggressionskrig, brott mot internationell rätt och suveränitetskränkningar

Hur ska man kortfattat sammanfatta USA utrikes- och säkerhetspolitik efter andra världskriget? Korea? Vietnam? Chile? Grenada? Det sistnämnda öriket invaderades 1983 utan legitima skäl, inte för självförsvar på något vis, därtill utan godkännande från FN:s säkerhetsråd. Margret Thatcher informerades några timmar före invasionen, vilken hon var personligen emot. En resolution som fördömde invasionen, stoppades av USA:s veto i säkerhetsrådet. Omröstningen i generalförsamlingen (108 mot 9), konstaterade invasionen som ett flagrant brott mot internationell lag. President Ronald Reagan uttalade att beslutet i FN inte störde hans frukost nämnvärt.

Nicaragua? Att läsa i historieböckerna: att USA fälldes 1986 av Internationella domstolen i Haag för sitt agerande i Nicaragua och dömdes till skadestånd. USA struntade i domen.

Iran? Få minns hur USA en gång köpte en militärkupp i Iran och avsatte en demokratiskt vald regering, vilket slutligen bidade väg till den islamiska revolutionen 1979 när man fått nog av Shahen och den amerikanskt finansierade administrationen.

Irak? Samma självuppfyllande väg bar det olagliga kriget mot Irak (vilket stred mot FN-stadgan, inspektörerna Scott Ritter och Hans Blix insatser ska aldrig glömmas, inte heller Tony Blair eller Bush-administrationens propaganda), vilket förorsakade minst en halv miljon människors död (varav cirka 200000 civila dödsoffer).. Att jämföra med anfallande alliansens, kring 4500 personer (4 promille). 200000 civila dödade. Amerikanska befäl uttalade: vi räknar inte döda. [Baksidan av kriget, är lika talande. 2009 uppskattade Pentagon att 360000 veteraner från Afghanistan och Irak hade erhållit fysiska hjärnskador. 2008 uppgav man att närmare 30% led av psykisk ohälsa, posttraumatiskt stressyndrom och depression var mest förekommande. 2007 tog 121 amerikanska soldater sitt liv och 2100 gjorde självmordsförsök eller självskadade sig.]

Det irakiska samhället och landets infrastruktur var fullständigt sönderbrutet efter Irakkriget. Där maktvakuumet senare bidade väg för IS, den Islamiska Staten. Ännu ett självskapat blodigt kölvatten. Irak invaderade inget annat land. Irak var inget hot mot varken USA eller Storbritannien eller något annat land. Det fanns inget mandat från FN:s säkerhetsråd. Kriget var ett aggressionskrig som helt stred mot FN:s resolution 3314. Anstiftan till aggressionskrig, var och förblir, en av de grövsta krigsförbrytelserna. I värsta fall en miljon döda, i ett olagligt krig. Irakutredningen The Chilcot enquiry, kritiserade skarpt kriget. Det var ett onödigt och olagligt krig.

Slutfrågan: Hur många miljoner irakier, led och lider av sina skador och förluster? Till vilket pris? Återbyggnaden, efter krigen, beräknades 2019 uppgå till 88 miljarder US$. Vem betalar och när? FN underströk allvaret och bristen på medel, när endast få av dessa 88 miljarder dollar utbetalats. Vem bär ansvaret för ett olagligt krig? Vad avser USA och Storbritannien att återbetala? Vad anser Sverige, som nation, om detta?

De tendenser som man sett och ser, är en auktoritarianism av unikt slag. USA stampar på internationell lagstiftning, på folkrätten, man struntar i länders suveränitet, man begår brott och krigsförbrytelser på främmande länders territorium utan medgivande.

2. USA:s upprepade vägran att acceptera den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC

Alla krigsbrott som USA begått, har regelrätt förvägrats krigstribunaler, under och efter flera krig. USA beslutade 2020, genom Donald Trump, att införa sanktioner mot chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Fatou Bensouda och en av hennes medarbetare, genom inreseförbud. Den amerikanska åtgärden var ett direkt angrepp på domstolen ägnat att med hot undergräva dess roll i världssamfundets strävan att bekämpa krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Den internationella kritiken runtom i världen tyngde, varefter USA senare hävde sanktionerna.

Joe Biden, lät meddela att sanktionerna varken varit effektiva eller lämpliga men att USA ”med kraft” kommer att skydda nuvarande och tidigare personal från alla försök från ICC:s sida att utöva juridisk makt mot dem. Det är ingen större skillnad från när USA år 2002 lagstiftade om The American Service-Members’ Protection Act (ASPA).

ASPA authorizes the President of the USA to use ”all means necessary and appropriate to bring about the release of any U.S. or allied personnel being detained or imprisoned by, on behalf of, or at the request of the International Criminal Court”.

ASPA förbjuder federala, statliga eller lokalar regeringen och ombud, från att assistera den internationella brottsdomstolen (ICC). Den förbjuder utlämning av USA-medborgare och den förbjuder överföring av klassifierad nationell säkerhetsinformation och lagupprätthållande information till ICC. Akten ASPA förbjuder också militärt stöd till länder som har godkänt Romfördraget och är en part till ICC, men ASPA gör undantag till NATO-länder och NATO-allierande. Så länge lagen är giltig, fokuserar debatten i USA på olagligheten att befatta sig med ICC. Hela lagkonstruktionen av ASPA är en ”vaccination” mot både sina egna medborgare och allierade, vilka ska vara straffimmuna mot den Internationella brottsmålsdomstolen och anklagelser om krigsförbrytelser. Det omfattande dödandet av civila, p.g.a. påstådda misstag och missförstånd, eller bristande eller felaktig underrättelse-information, har satt ett brännande fokus på USA agerande, under både Irak och Afghanistankriget samt i andra konflikthärdar där USA opererat självvådligt.

Den skarpa kritiken mot fånglägren i Gauntánamobasen, Abu Ghraib och Bagram, framvisar i första fallet det dubiösa fallet med att kategorisera personer som olagliga krigare (unlawful combatants), vilka enligt USA inte faller under några internationella avtal eller lagar. Där man ansåg och anser att misstänkta inte faller under någon rättighetslagstiftning alls.

Guantánamobasen i sig är en paradox, en kvarleva från The Platt Amendment 1902, då kriget USA-Spanien avslutats och Kuba utropats som självständig nation, villkorat ett antal rättigheter för USA. Avtalet upphävdes 1934 och Kuba anser i dag att USA olagligen ockuperar markområdet i Guantánamo Bay. USA erkänner varken Kubas styre eller lagar, varför områdets inte anses ha några egentliga lagar, mer än att lyda under amerikanska militärlagar. Ännu en paradox följde, då USA:s Högsta domstol beslutade att det var olagligt att ställa fångarna inför militärdomstol, då det stred mot folkrätten. Därför nödgades en speciallag stiftas 2006, för att ställa Gaunatánamo-fångarna inför speciella militärtribunaler (Military commissions), en lag som tillät att bevisning under tortyr (enhanced interrogation) kunde användas, liksom att hemlig bevisning kunde användas utan att den tilltalade kunde ta del av den. Inte heller kunde den tilltalade åberopa Genévekonventionen i domstol.

En väsentlig del av de internerade fick aldrig formella anklagelser eller prövades formellt. Enligt Wikileaks (2011) handlade det endast om ett tiotal faktiska fall av terrormisstänkta av de över åren 780 internerade. Dokumenten visar att flertalet var antingen oskyldiga män och pojkar som greps av misstag, eller var fotsoldater till talibaner som inte hade någon som helst terroristkoppling. Många var sålda till USA:s armé som ställt ut miljontals dollar i belöningar (bounty) för gripna Al-Quaida-misstänkta, i Pakistans fall överlämnades 369 misstänkta till USA. Donald Rumsfeld, Dick Cheney och president Bush var väl medvetna om sakernas tillstånd i interneringslägret men lät allt bero och oskyldigt misstänkta kvarstod i fångenskap.

De fanns ett ytterst få fall av ”high-value detainees”, ett exempel var Abu Zubaydah som hölls 4½ år i CIAs hemliga fängelser (black sites), vilka fanns i t.ex. Thailand, Polen, Rumänien och Jordanien. Zubaydah utsattes för s.k. waterboarding, en slags kontrollerad drunkning, 83 gånger i CIA:s förvar. Senare överfördes Zubaydah till Guantánamo för fortsatt förvaring med en ytterst liten skara verkliga terrormisstänkta. Hur många tusentals, eller tiotusentals fall, av tortyr som förekom, kan man bara spekulera i. Förhörsteknik reglerades i reglementen som ”overseas” tillät ”enhanced interrogation techniques”, d.v.s en uppsjö av tortyrmetoder helt i strid med Genévekonventionen. Hur tre internerade misstänkta brittiska medborgare torterades kan man läsa om i The Tipton Three. Fysisk tortyr genom statisk dygntals fastkedjning, psykisk tortyr med ljus eller ljud dygntals, detta var standard. Utöver detta, hade den sadistiska fantasin inga gränser, i ett otal individuella fall.

I Europa och inom EU har CIA också haft s.k. Black Sites, d.v.s. internerings- och förhörsläger i CIA:s regi. The Guardian rapporterade i januari 2009 om sådana Black sites vid Szymany Airport i Polen, Camp Eagle i Bosnien och Camp Bondstell i Kosovo. 2012 initierade Polens chefsåklagare en utredning mot den f.d. polska underrättelsechefen Siemiatkowski, som stod anklagad för att tillhandahållit faciliteter för CIA:s operation i Polen. Där utländska misstänkta kan ha blivit torterade i samband med ”The War on Terror”. Efter många års förnekande erkände Polen 2014 att CIA opererat på polsk mark. USA har därefter vägrat samarbete med Polska utredare vilka ska granska händelserna. Ett exempel, i Szymany, var Khalid Sheikh Mohammed som förhördes och utsattes för över hundra skendränkningar (waterboarding) under två veckor. Till sist, ej att förglömma, Sverige stod också som transitland för CIA:s s.k. ”unlawful interstate transfers”.

Abu Ghraib (Irak) och Bagram (Afghanistan), var fångläger eller fängelser, under ett pågående krig, där man svårligen kunde se interner som annat än krigsfångar enligt Genévekonventionens statuter. Vid granskningar har det framkommit att Pentagon givit direktiv om utökade förhörsmetoder genom t.ex. ”the Torture memos” och inget som uppkommit som lokala avvikelser eller på individnivå. Tortyren var stadfäst av promemorier från högsta ort. Donald Rumsfeld hade mer än god kännedom om detta.

2.1. Kriget ingen kunde vinna, landet ingen kan styra

Kriget i Afghanistan, var ännu ett helt onödigt krig När man granskar utgångspunkten, händer skeenden i ett rasande tempo efter den 11september 2001. USA handlar närmast i blint raseri. Det är helt uppenbart att Talibanregimen inte var särdeles intresserad av att skydda Usama bin Laden. Redan 1996 hade man (Mulla Omar) övervägt att utlämna bin Laden. Händelseförloppen i världen hade kunnat se annorlunda ut. Talibanerna visade sin goda vilja med att man skulle kunna ställa bin Laden inför rätta i Afghanistan efter attackerna mot World Trade Center. Dessa öppningar var inte nog. USA skulle inleda ett krig i Afghanistan.

Kriget i Afghanistan, var USA:s snabbinsatta slutkrig mot terrorismen, USA fick med sig en bred allians av länder, som stred för USA:s sak (bl.a. Sverige). Ett roterande ledarskap skulle leda operationen ISAF (som var ett säkerhetsuppdrag, inte något fredsbevarande uppdrag) men som vanligt, en märklig turbulens, varvid NATO tog över rodret, implicit USA. Operationer i västra delarna, behöll USA för sig själv. Ingen annan skulle ges insyn av exkursionerna in i Pakistan.

Kriget, uppskattas ha dödat 212000 enligt Uppsala Conflict Data Program. Flertalet inblandade länder visste tidigt, att kriget inte gick att vinna. Att man åtminstone skulle lämnat Afghanistan när Usama bin Laden dödats. Att kring 2008 fanns en öppning, som man inte utnyttjade. Istället, västmakters elitskikt frodandes i städer och regeringsmilis på jakt i landsbygden med amerikanskt bombunderstöd. Sedan 2009 skadades eller dödades minst 110000 civila, fram till uttåget. Dag in och dag ut, år in, år ut. 20000 miljarder kronor kostade kriget för USA. Går siffran begripa?

Ett sista exempel är den drönarattack som utfördes i augusti 2021 i Kabul, då 10 civila personer dödades, varav 7 barn. CNN visade bilder från attacken och gav bakgrunden till tragedin (notera hur drönarpiloten efter två projektiler lägger om siktet mot infarten för eventuella flyende). Personer med ett helt fläckfritt förflutet blir misstänkta eller kopplas till terrorism (bomberna på Kabuls flygplats), men blir aldrig gripna, förhörda eller åtalade, utan avrättas godtyckligt utan bevisning. Rättssäkerheten är noll. Det är inte dråp, det är mord. När Pentagons talesperson John Kirby uttalar sig till media, framgår det övertydligt, ingen kan eller kommer hållas personligt ansvarig för drönarattacken. Inga disciplinära åtgärder kommer vidtas. 10 civila avrättade, varav 7 barn. This is America. FN var skarpt kritiska till beslutet vilket man ansåg kränka rättvisan och internationell lag. Hemma i USA, avser Joe Biden att helt upphöra med verkställande av federalt utdömda dödsstraff. En helt annan typ av nåd. Bara för sina egna.

Det eviga kriget skulle avslutas, USA:s trupper tas hem, en gång för alla. Den USA-ledda Nato-alliansen hade förlorats sitt första krig. För att göra slutet säkert, förhandlade USA direkt med talibanerna, ensamma, utan andra länders medverkan, också utan den Afghanska regeringens medverkan, allt för att USA skulle lämnas skadelösa, ges fri lejd ut och inte angripas i övrigt, på plats, eller i världen. Kontraktet blev det sista trumfkortet, för att det s.k. Al-Qaida’s ursprungliga plan skulle begravas (att angripa USA, amerikanska intressen och medborgare). En förhandlingslösning utan dess like. En fullvärdig statsegoistisk lösning, bara för USA:s egen vinning skull. Resten, var åskådare.

Minns någon Storbritanniens utrikesminister Robin Cook som avgick i protest mot Tony Blairs Irak-krig? Den 8 juli 2005 skrev Cook följande i Guardian.””…bin Ladin var resultatet av en enorm felbedömning från de västerländska säkerhetstjänsternas sida. Under hela 80-talet beväpnades han av CIA och finansierades av saudierna för att bedriva jihad mot den ryska ockupationen av Afghanistan. Al-Qaida, som bokstavligen betyder ’databasen’, var från början en datafil över de tusentals mujahediner som rekryterades och tränades av CIA för att besegra ryssarna. Oförklarligt nog, och med katastrofala följder, verkar det aldrig ha fallit Washington in att bin Ladins organisation skulle börja intressera sig för Väst så fort Ryssland var ur vägen.

I februari 1998 gav bin Ladin och Ayman al-Zawahiri ut ett meddelande undertecknat Den islamiska fronten för jihad mot judar och korsriddare. I meddelandet skrevs att det var varje muslims plikt att ”döda amerikaner och deras allierade — civila och militära – i alla länder där detta är möjligt, i syfte att befria al-Aqsamoskén och den heliga moskén ur deras grepp, och i syfte att få deras arméer att lämna islams länder, besegrade och ur kraft att hota någon muslim”

Grunden för Usama bin Ladens drivenhet, i att skapa en rörelse för den heliga kriget – jihad, låg mycket i besvikelsen att kampen i Mujaheddin inte uppskattades nog i hemlandet Saudi-Arabien. Han och de afghanska befrielsekämparna var inte välkomna dit, istället lät Saudi-arabien upplåta sitt heliga land åt amerikanska trupper (Irak-Kuwait-kriget) och bin Laden betraktade både sitt hemland och USA som förrädare. När Afghanistan bröt ut i ett inbördeskrig, efter att den Sovjettrogna regeringen föll 1992, väckte detta bin Ladens avsky. Han flydde då landet för Sudan, men återvände 1996 när talibanerna tagit makten. bin Laden måste varit väl förtrogen med den palestinska historien genom sin vänskap med Abdullah Azzaz, vilken i sin ungdom följde ett palestinskt exodus till Jordanien, efter det israeliska aggressionskriget 1967 (sexdagarskriget).

Det var Abdullah AzzamWa’el Hamza JulaidanOsama bin Laden och Ayman al-Zawahiri som grundade Maktab Khadamāt al-Mujāhidīn al-’Arab (MAK), också känt som The Afghan Services Bureau, vilket senare kom att erhålla omfattande militärt och finansiellt stöd från USA. Underrättelsetjänsten CIA fanns med längs hela vägen.. Ett stöd som kom att avgöra kriget, till Sovjetunions nackdel och förlust. Kriget mot kolonialmakten Sovjet samlade frihetskämpar från hela den muslimska världen och skapade inte en organisation, utan en rörelse. Inte förrän 2001 kallades delar av detta nätverk, rörelsen för al-Qaida. Inte av dem själva, utan av amerikansk underrättelsetjänst, det var listan av namn kring bin Laden. al-Qaida var västvärldens egen uppfinning, organisationen som aldrig funnits. Ett spöke ingen kunde erkänna man tillhört. Hur mycket tortyr man utsatte fångar för. Som ännu en paradox, började rörelsen just använda begreppet al-Qaida. Men grunden bottnade i kampen mot kolonialherrarnas överhet och med blodfärgade kartstreck dragna genom land och folk. Aldrig att förglömma, Sovjetunionens brutala invasion som skapade avgrunder och utlöste ett heligt krig.

2.2 Europas globala herrefolk, USA som överstepräst och världskrigens tribut – Palestina som offergåva

Efter första världskriget ritade segrarna om kartan i och med ottomanska rikets fall, där araberna och Storbritannien, drivit ut turkarna ur Levanten. Nationernas Förbund (League of Nations) gav 1920 Storbritannien uppdraget att förvalta området, inklusive Transjordanien genom Palestinamandatet. Parallellt gavs Frankrike uppdraget att förvalta Libanon och Syrien. Allt i kölvattnet av kolonialmakternas cyniska uppdelning genom Sykes-Picot Agreement 1916, ett hemligt avtal, av ett framtida sönderfall av det ottomanska riket. Hashemiterna var fast beslutsamma att bilda ett självständigt syriskt kungarike vilket inte tolererades av Frankrike varvid det Franco-syriska kriget var ett faktum. Kung Faisal förlorade kampen och Frankrike behöll kontrollen genom tillsättandet av en pro-fransk regering.

Upprepningen med lydregeringar och nationell destabilisering följer, precis som då Storbritannien sätter den flyende Faisal till kung i Irak, där den brittiska övermakten inte tar någon hänsyn till mängden etniska och religiösa grupper. Splittringen och inbördes krig och uppror, pågår sedan i decennier, vilket leder slutligen till militärkupp och bildandet av en republik. Där Saddam Hussein dyker upp, manövrer sig fram till befälet, slutligen som diktator. Långt före dess, utropas jihad i Irak, heligt krig, mot Storbritannien, redan 1922 (efter Irakrevolten 1920 som slogs ner). Men händelsekedjan hänger ihop. Precis som oljan, bolagen och koncessionerna manövrerades bort från Irak. Sykes-Picot överenskommelsen adderade Long-Berenger Agreement och omfördelade ägandet i tidigare turkiska oljebolag. Irakiska förhandlare krävde 20% men fick inte ett dyft 1923. Iraq Petroleum Company (IPC) kom att ha ett närmast fullständigt monopol på prospektering och produktion i Irak mellan 1925 och 1961 (ursprungligen gav avtalet 75 år), helt ägda av utländska intressen med huvudkontor i London.

Närmast alla arabiska länder som innefattats i det ottomanska riket, försöker kolonialmakterna fortsätta kontrollera såsom ”sina” intressesfärer, med kontroll över handel, investeringar och markområden, där även råolja och koncessioner blir ett alltmer centralt tema i hela arabvärlden, alltid med nationell instabilitet och sönderfall som följd. USA tålde inte hotet om nationalisering av oljekällorna i Persien och dödade den nymornade demokratin till förmån för en ren diktatur. Demokrati, behövs bara på hemmaplan. Bröt man mot någon FN-stadga?

Första världskriget håller upp dörren. Befrielsen från det Osmanska riket, i Mellanöstern, byggde på de brittiska förhandlingarna (McMahon-Husein-avtalet) med emiren av Mecka, Hussein ibn Ali, vars målsättning blev att börja ett arabiskt uppror, då han i utbyte mot samarbete, i kampen mot osmanerna, lovades arabisk självständighet i området. 1916 startade Hussein och hans söner revolten som kulminerade 1918. Avtalet har tolkats som ett brittiskt löfte om ett oberoende arabiskt Palestina. Redan 1918 krävde Hussein svar, att förklara innehållet i Balfourdeklarationen (1917) och Sykes-Picot Agreement (vilket sågs som ett förräderi från arabisk sida) vilka gavs svar i The Hogarth Message and Bassett Letter. Sakta gled alla löften bort.

Under 1919 vägrade Kung Hussein att ratificiera Versaillesfördraget. År 1920, vid undertecknandet av Treaty of Sèvres (vilket blev startskottet för det Turkiska befrielsekriget), avböjde Hussein åter, han ansåg att han inte kunde förväntas sätta sin underskrift på ett dokument som bortskriver Palestina till Sionisterna och Syrien till främlingar. Ej att förglömma, alla dessa påskrivna avtal skulle gett mycket omfattande penningutbetalningar, vilka i dag närmast skulle betraktas som mutor. Hussein lät sig inte köpas.

McMahon hade accepterat och försäkrat, att Hussein skulle bli belönad med att Arabiskt rike som spände mellan Egypten och Persien undantaget Brittiska intressen och innehav. Men snart hade Storbritannien redan förhandlat bort delar till Frankrike, utlovat en judisk stat i Palestina, de gav heller ingen arabisk självständighet. Det franco-syriska kriget kom som ett brev på posten, efter alla svek. Alla löften var brutna och symboliskt utropade sig Hussein till kalif, där konflikten med det Saudiska huset då blev förestående. Detta var ännu en oönskad vattendelare som kolonialmakterna skapade. Britterna hade erkänt Hussein, som Kung av Hejaz, men nu de såg bara på. Och drog kartstrecken genom den arabiska världen tillsammans med segrarmakterna och fortsatte sin överhet och koloniala praktik. Hussein hade den muslimska världen med sig (1916), kunde enat den, faktiskt bringat fred efter decennier av ottomansk eller kolonial överhet. Ett sådant rike, hade blivit alldeles för starkt, för att falla kolonialherrarna i smaken. Kontrollen över handel och råvaror, släpptes inte i första taget.

Det brittiska palestinamandatet gavs av Nationernas förbund 1920, från första början präglades området av stor invandring av judar från världens alla hörn, som känt hopp i och med beslutet att långsiktigt ge den judiska nationen en plats, en fristad, en stat. Snabbt tilltog både den sionistiska och arabiska nationalismen, konflikter, attentat, massakrer följde. Parallellt, ett omfattande judisk immigration. Den arabiska revolten, 1936-1939, följdes av en sionistisk paramilitär kampanj, The Palestine emergency, som tog sig allt mer extrema uttryck. 1944 startade en revolt, med organisationerna Irgun och Lehi (där många i Sternligan kunde återfinnas), som attackerade polis och brittiska myndigheter. Sprängningen av det brittiska högkvarteret i Hotel Kung David i Jerusalem, som tog 91 människors liv, blev en vändpunkt för Storbritannien.

1945 ägde judar endast 6% av marken det dåvarande Palestina, judarna var då i minoritet med 33% (1922 beräknades judarna till en andel om 11%, 78% muslimer, där man inte ska glömma att en stor andel kristna palestinier också fanns). Blickar man tillbaka, finns ett antal vägskäl och löften, McMahon-Husain-avtalet 1915, tolkades av emiren av Mecka (blivande kungen av Hijaz), som bindande löften om arabisk självständighet i utbyte mot att araberna stödde britterna i kriget mot det Osmanska riket. 1939 drog Storbritanniens regering slutsatsen att fred i Palestina var nödvändig för den brittiska militärens säkerhet. Man tog avstånd från tanken på en judisk stat i Palestina och publicerade den 17 maj 1939 en vitbok som radikalt omtolkade britternas plikter som mandatstat. Vitboken tycktes garantera ett självständigt Palestina med en arabisk majoritet. Samtidigt gav Storbritannien löftet, om en judisk fristad i Palestina. Dubbla löften, en svår ekvation. Så kom det stora kriget. Och tiden efter kriget.

De israeliska massakrerna, bl.a. av Sternligan [vilka mördade FN-sändebudet Folke Bernadotte, Sternligan mördade Storbritanniens högst ansvarige i Fjärran östern i Kairo, Lord Moyne. Ligan var delaktiga i 7 mordförsök av den brittiske guvernören i Jerusalem, de var delaktiga i Deir Yassin-massakern]. Massakrerna på landsbygden, drev närmare en miljon palestinier på flykt. Där man i diasporan i dag kan tala om 4,5-5 miljoner palestinier. USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, att i närmast varje detalj, alltid blint stödja staten Israel, har för många palestinier och muslimer varit oförlåtligt. De palestinska befrielserörelsernas framväxt under 60-talet, var resultatet av kolonialherrarnas svek, liksom Förenta Nationerna, som år 1948, i resolution 181, beslutade om en tvåstatslösning, vilka alla de arabiska länderna i mellanöstern och palestinska företrädare avfärdat och avslog. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin, kommenterade UN:s delningsplan: ”The majority proposal is so manifestly unjust to the Arabs that it is difficult to see how we could reconcile it with our conscience”.

1945 var Storbritannien närmast bankrutt som ett resultat av kriget och fortfarande upprätthöll man att enormt flygvapen och armé för att vidmakthålla sin globala makt. Bevin spelade en huvudroll i att säkra lågräntelånen om närmare 4 miljarder dollar, som enda alternativ till nationell bankrutt. Tillkommande fonderingar, följde från Marshallplanen 1948-1950.Skälen till att Bevin gav vika, Storbritannien gav vika, i fallet Palestina, var att hålla sig väl med USA. President Harry Truman hade blivit en vän av sionismen och en judisk statsbildning. Inför omröstningen i FN, lade USA hårt tryck på länder för att rösta rätt. Många länder var oroliga för att stöd och lån annars skulle frysa inne. Ett exempel, genom bolaget Firestone lät man utsätta Liberia för påtryckningar. USA köpte, hotade och framtvingade tillräckligt med röster i FN för att resolutionen skulle få stöd av en kvalificerad majoritet.

Israel utropade sin självständiga stat, det israelisk-arabiska kriget följde omedelbart, då arabvärlden vägrade acceptera FN:s beslut. Israels seger, trots sin militära numerära underlägsenhet förvånande många, men polarisationen var ett faktum där ingen längre kunde försvara palestinierna eller deras rätt till sitt land att leva i.

Vad som följde, var den långdragna Israel-Palestina konflikten, där mycket hade sitt ursprung i Nakba (Den stora katastrofen) 1948, där judiska terrorister utförde massakrer mot Palestinska byar, vilket utlöste en flyktingvåg redan före FN:s godkännande av en tvåstatslösning. FN:s resolution 1948, om en delad stat, var ett svek till sin konstruktion, extremt diskriminerande och fullständigt oacceptabelt för arabförbundet. Kriget som följde, omedelbart efter Israels utropande som självständig stat, kunde undvikits. Skälen är flera. Hade omröstningen i FN slutat i ett nej, kunde en bättre lösning sökts, vilken satt betydligt större press på Israels förespråkare, istället följde en utökad ockupation, årtionden av expansion och våld mot palestinier. Där krig efter krig avlöste varandra, där judar i hundratusental återvände till sitt nya land. The Law of return, av den 5 juli 1950, tillerkände varje jude att invandra till Israel.

2.3 Länken som aldrig brutits, i kampen för befrielse och rättvisa, våldet som kedja

Men det blivande Al-Qaidas väg, bin Ladens rörelse, med blind terror som vapen, skymde sikten för både kampen och en långsiktig lösning för Palestinier, i och utanför Israel-Palestina. Al-Qaida blev den goda fienden som inte USA haft sedan järnridån föll. Inga konventionella krig följde, inga slag om förlorat land, bara terror mot oskyldiga vilket alltid väckte starka känslor och avsky. Och behovet av vedergällning.

Terror har alltid varit kontraproduktiv, om den inte vinner vittgående militära segrar eller får merparten av ett folk att fly. I det avseende segrade sionistiska terrorgrupperingar (Irgun, Lehi, Sternligan), vilka också kom att ha en avgörande roll mot arabförbundets löst och illa samverkande trupper i kriget 1948.

Arvet och försyndelserna, kolonialmakternas geografiska tårtdelande i kombination med många länders antisemitism och dåliga samvete, gav fri lejd för en israelisk statsbildning efter andra världskriget. De som levt i exil och paria, i årtusenden, tvingade bort ett folk från sitt eget land. Historien blev upprepningens spegel. Där de fåtaliga finner vägar att angripa flertalet, genom deras rädsla, genom skräck. Ödets nyckfulla kittling, vem ska dö i dag, vem ska dö i morgon. Det är ingen banal fråga, då den bygger på hur en nation definierar en annan. Eller förvägrar ett folk sitt existensberättigande. Det som så många Europeiska länder gjort med judarna under århundraden. Pogromer förekom oräkneligt, med så många offer, med så mycket lidande.

Utgångspunkten faller ändå i ett brännande fokus, på skapandet av legitimitet och gudomlig utvaldhet. Den israeliska premiärministern Golda Meir (född i Ukraina, utvandrad som barn till USA, immigrerande till Israel 1921), uttalade 1969 i Sunday Times: ”There were no such thing as Palestinians”. Det utsades två år efter sexdagarskriget (vilket för ovanlighetens skull fördömdes av ett enigt säkerhetsråd i FN), när både omgivande länder och palestinsk befrielserörelse slog an hårda toner, men Israel slog tillbaka lika hårt. Israels anspråk hade gått för långt. Från början till slut. Men Golda Meirs ord var ett tidens tecken, då. Vik inte en tum.

Meir anlände själv en gång till Palestina, där levde palestinier (som de facto också är en geografisk term för befolkningen), ett folk hon själv omnämnt, när hon gång i slutet av 40-talet liknat ett Palestinskt exodus med vad judarna fått utstå i Nazi-Tyskland. Det fanns och har alltid funnits palestinier, oavsett om det funnits en palestinsk nation eller inte (även i Meirs sinnevärld).

”Det finns inte något sådant som palestinier” luktade historierevisionism. En grundpelare i sionismen var och är att skapa ett hemland för judarna. Meirs väg, styrde mot att landet Israel endast tillhör judar. Att ett folk (av allsköns religioner och etnicititer) bott i Palestina i årtusenden, var inget att ta hänsyn till, inte längre. Tvärtom, historien och ett folk, skulle förnekas, i tanken, såväl som i handling. Det pånyttfödda Israel skulle skyddas till varje pris. Förintelsens spegelbild hade tonat fram redan från första början.

Golda Meir reste till USA 1948, för att insamla medel till den nyblivna staten Israels militär, startkapitalet blev omfattande, 50 miljoner dollar, då motsvarade cirka 200 miljoner kr (att jämföra med Sveriges försvarsbudget 1948 om 417 milj kr), att införskaffa vapen för. Väldigt tidigt fick Israel ett starkt försvar (som skulle skydda ett land stort som Västernorrlands län).

2.4. Vapenmaktens kostnader, vapenindustrins intäkter

Inga länder i arabvärlden eller Mellanöstern/Levanten, ingen, önskade en tvåstatslösning, Palestina tillhörde dem som levde där. Utan USA:s hot mot medlemsländer, skulle FN aldrig fått stöd för beslutet som krävdes med kvalificerad majoritet. Det var kolonialmakternas pennor som än en gång styrde och lade världspusslet efter eget behag, bortom folk och deras rättigheter (FN-stadgans grunder). Staten Israel var därför USA:s skapelse. Kriget som följde omedelbart, var lika självklart som väntat. Att Israel lyckades vinna, var oväntat, men stödet av medel och vapen, från USA, har följt som en röd tråd, från dag ett till nu.

2019 gav USA ett militärt stöd om cirka 35 miljarder kr till Israel, att jämföra med Sveriges försvarsbudget samma år med 55 miljarder kr. Omfattningen, har lagt grunden till att Israel har byggt upp en militärmakt som få kan överträffa i området (även innehav av kärnvapen, Israel har cirka 200-300 kärnstridsspetsar och vägrar för övrigt att underteckna icke-spridningsavtalet NPT). Men utan ett snart 75-årigt stöd av enormt ekonomiskt och militärt stöd, hade aldrig Israel aldrig kunnat förbli intakt eller fortsätta sin olagliga expansion.

Världssamfundet FN har effektivt blockerats ett otal gånger, när man försökt stoppa övergrepp och olagligheter. USA har sedan 1970 lagt in sitt VETO i säkerhetsrådet 84 gånger, 46 av dessa har använts för att stötta Israel genom att blockera förslag som kritiserar Israel. Resolutionen att klassa israeliska bosättningar som olagliga på palestinsk mark, var ett sådant tillkortakommande. Precis som att fredsplanen Road Map sågs till att blockeras genom USA:s veto. Ytterligare 44 stycken veto kan radas upp. FN är lika tandlöst som maktlöst. Konstruktionen av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet garanterar detta.

Våld är blint, det frågar inte, det ställer inte till svars, det finner ingen skyldig, den gör bara ont. Våldet, är den odugliges sista utväg, skrev någon i en roman om en fjärran framtid, nedplitat efter andra världskriget. Så varför kan statligt våld, statlig terrorism, så lätt accepteras, än i dag? När vi i det civila samhället har nolltolerans, åtminstone juridiskt sett. Mellan 2015-2020 var USA:s export till Saudi Arabien i snitt årliga 100 miljarder kr (10,8 billion $). Vad har kungariket gjort för stordåd med dessa vapen? Hur kan USA acceptera vapenexport till ett land med absolut monarki, betraktad som en av de mest totalitära diktaturerna i världen, vilka också tillämpar Sharia, islamsk lag? Men framför allt, förbjuder politiska partier eller nationella val. I kölvattnet av de massiva vapenflödena, är allt man ser destabilisering och ökad konfliktnivå. Och evigt krig.

En av dem som sa sin sanning, var Jamal Khashoggi, som lurades till Saudi Arabiens konsulat i Istanbul där han mördades i oktober 2018 (i samband med att dokument förespeglades utfärdas, inför hans förestående bröllop). Khashoggi var journalist och kolumnist för Washington Post, han mördades av saudiska agenter, i Turkiet, för sin frispråkighet och kritik mot Saudi Arabiens krig och mot kronprinsen i sig. CIA drog slutsatsen, utifrån flera källor, att det var den saudiske kronprinsen som gett ordern. Men detta var bara toppen på ett isberg, massarresterandet av korruptionsmisstänkta och lönnmördandet av regimkritiker, var enormt liksom välplanerat i The Saudi Arabian Purge. Morden arrangerades ofta som bil- eller flygolyckor eller olycksfall. Flera fall förekom av förgiftningar eller dödliga virusinfektioner, vilka injicerades vid sjukhusbesök.

Det är här USA definitivt borde stängt dörren till Saudi Arabien för fortsatt vapenexport. Snart fyra år senare, Biden lika tyst, trots löften. Vapenindustrin går före både principer och senaten. Allt ter sig som omvända mutor – gör den yttersta makten inget alls, ges presidenten kapitalägandets tysta gillande. This is not America. Där presidenten går emot folkets representanter och demokratiska beslut. Vilket faktiskt kan ses om en av de neo-fascistiska tendenserna i USA. John Le Carres litterära karaktärer, var hans sista språkrör, i att förmedla den brutala sanningen otvättad.

3. Det godtyckliga och olagliga avrättandet som metod och norm

Hundratals drönarattacker genomfördes även i Pakistan under 00- och 10-talet. Premiärminister Nawar Sharif upprepade och krävde mångfalt att attackerna skulle upphöra. Peshawars Högsta domstol beslutade att attackerna var illegala, inhumana och bröt mot den Universella Deklarationen om Mänskliga rättigheter och var att betrakta som krigsbrott. Barack Obamas administration, höll inte med, attackerna sades inte bryta mot internationella lagar och var effektiva. USA fortsatte sina attacker, totalt 4000-5000 dödsoffer, där 10% uppskattas vara civila offer. Men uppföljande attacker utfördes ofta även mot dem som försökte ge hjälp efter drönarattacker, det förekom även sådana attacker mot begravningar och sörjande. FN och Amnesty International gav hård kritik mot attackerna. Daniel L. Byman vid Brooking Institutet, hävdade 2009, att för varje militär som dödades av drönare, dog ungefär 10 civila. Mörkertalen är inget som någon i USA eller NATO som vill vidkännas. Attackerna i Pakistan var långt långt bortom ISAF:s uppdrag.

När ett bröllopssällskap attackerades i Yemen 2013, av en amerikansk drönare, dödades 12 personer och 15 skadades, inkluderat bruden. Parlamentet röstade för ett förbud mot drönare dagarna efter, men amerikanska drönarattacker fortsatte. Ett land lägger förbud och senare attackernas dödsoffer är då att betrakta som godtyckligt avrättande, mördade. Summerat 276 stycken attacker fram till i dag och uppskattningsvis kring 90 civila döda, ett tal som anses mycket lågt räknat.

Den enda gången USA verkligen tog två månaders avbrott från drönarkriget var i november 2011 när NATO-styrkor dödade 24 pakistanska soldater (dvs. allierade) vid Salala incident.

New York Times granskade 2021, 1300 rapporter där drönarattacker gått åt pipan, i Syrien, Afghanistan, Yemen och Irak. Är inte 1300 misslyckade attacker 1300 för många? Vid 2020 beräknades USA hade genomfört kring totala 14000 drönarattacker, med närmare 1000-2000 civila dödsoffer, där man beräknat att 283-454 barn kunde räknas in. Hur många tusentals barn har skadats och lemlästats? Är de bara svarta siffror på pappret? När någon ung människa dör i svallvågorna av gängkrigen i Sverige, upprörs en hel nation. När militären från USA bjuder upp till dans, går Sveriges försvar till mötes med krigsförbrytarna. Är det uniformerna som förenar, har våldsmonopolets hantlangare en särskild gemenskap?

Barack Obamas ord ekar, våra drönare är precisa. Märkligt nog, kritiken från f.d. presidenten Jimmy Carter, var just att detta skulle varit otänkbart, förr i tiden. Varför gick det nu? Tekniken skapade distans, ansiktslöshet, osynlighet, känslobefrielse, vilket gjorde uppdragen till ett dataspel. ”Look, that is a beautiful target!”, ”Don’t they move tactically?”.

När Barack Obama följde operationen att eliminera Usama bin Laden, gjordes det i realtid. Bin Laden var obeväpnad, men avrättades på plats. Fler dog än bara han. Utan rättegång. EU och NATO välkomnade händelsen. Mord på andra länders territorium. Vad Pakistans högsta ledning visste eller inte visste, kan ingen säkert utröna. Militärförläggningen nästgårds sov som en stock. Vad är det som skiljer USA från de länder vi tycker vara allra värst?

Russeltribunalen väckte stor uppståndelse i världen på 60-talet. Tage Erlander ville inte få den till Sverige, för den kunde störa svensk-amerikanska relationer. USA förde ett krig i Vietnam, vilket var oförlåtligt. Fragmentbomber (CUB-6) och napalm slog blint bland civila. Massakrer och övergrepp, om och om igen. Man kan läsa Christopher Hitchens bok Rättegången mot Henry Kissinger där krigsförbrytelserna staplas, framför allt i Vietnam, Cypern, Kambodja och Chile. Men USA har gjort och gör alltid som man vill. Så länge länder håller dörren öppen.

I Irakkriget 2003 tycktes nya gränser spräckas. Ett olagligt krig, en olaglig ockupation, på ett annat folks hemmamarker, här spärrade USA in detta lands egen befolkning i interneringsläger och fängelser, man torterade och mördade fångar. Amerikanska soldater/militärpoliser våldtog kvinnliga fångar, som när de blev gravida, blev bland det mest skamfyllda en muslim kan uppleva. Allt, som företogs i fängelserna, var minutiöst utstuderat för att maximalt kränka och förolämpa muslimers värderingar och heder. Samma sak skedde under decennier vid Guantánamobasen på Kuba.

https://en.wikipedia.org/wiki/Bagram_torture_and_prisoner_abuse

https://en.wikipedia.org/wiki/Abu_Ghraib_torture_and_prisoner_abuse

3.1 Krig som affärsidé och tillväxtmotor

USA har även haft vanan att använda privata militärföretag för säkerhetsarrangemang utomlands. Nisour Square massakern skedde i Bagdad den 16 september 2007, då företaget Blackwater (i dag kallat Academi) eskorterade en ambassadkonvoj. I händelsen, som är omtvistad, sköts 17 civila irakier ihjäl och 20 skadades. Blackwater förbjöds då omedelbart att operera på Irakisk mark. I USA ställdes fyra anställda i Blackwater inför federal domstol 2014, en åtalad för mord och tre för dråp och vapenbrott. I december 2020 benådade Donald Trump alla fyra dömda personer. Även i de mest grova fallen, visar USA sin förlåtande sida. FN kritiserade USA skarpt för att kränka rättvisan och undergräva internationell lag. ”The UN experts upheld that pardons, amnesties, or any other forms of exculpation for war crimes “open doors to future abuses” when States contract private military and security companies for inherent State functions”. Frågan är om detta uttalande ens störde Donald Trumps frukost den dagen.

I backspegeln ser man en privatarmé med miljardkontrakt som utbildar militär, ger support närmast som militärförband, utför säkerhetsarrangemang och bevakning [Legosoldater (t.ex. från Sudan) i Yemen under amerikanskt befäl är ett exempel]. Order 17 var det avtal som gav alla kontrakterade företag till CPA (koalitionen) immunitet mot Irakisk lag. Praktiken: Krig och säkerhet – som affär, produktion och industri – spred och har spridit sig till en mängd länder och konfliktzoner, där lokal, regional och nationell status-quo eller t.o.m. konflikt-eskalering innebär fortsatt goda affärer. Dessvärre med påtaglig risk för ökade geopolitiska risker och obalanser.

Vapenindustrin gnuggar händerna och USA är fortfarande den största exportören i världen med 37% globalt sett, med export till 96 länder. USA:s export 2020 omsatte 1750 miljarder Skr (nästan dubbla Sveriges statsbudget). Trump gjorde slag i saken 2018 med kampanjen ”Buy American” där man siktade på att öka vapenexporten betydligt, där också restriktioner samtidigt minskades, för fler köpande länderna i gråzonen. USA behöver ständigt återföra balansen, inget land har haft så stora försvarsutgifter någonsin, sett till bruttonationalprodukt. Fred, handel, nedrustning och avspänning, är inte USA:s doktrin. Den utgår ifrån terrorbalans och massiv avskräckning, där en allierad blir ombud och landets förlängda arm. Där en motpart och fiende måste identifieras eller skapas. Oftast genom religion eller ideologi. En rabiat kommunistskräck, var president Trumans doktrin, USA:s ledstjärna under ett halvsekel.

USA tog dock ett allvarligt övervägande 2020, kring att upphöra med stöd och militärleveranser till Saudi Arabien, i det så hårt kritiserade kriget i Yemen där folket lidit stora umbäranden. Senaten beslutade om ett moratorium. Är det då förvånande att Trump stoppade senatsbeslutet med sitt VETO? Amerikansk demokrati, majoritetsbeslut av ett representativt parlament, kan upplösas eller upphävas av en (1) person. För bevarandet av goda förbindelser med Saudi Arabien och enorma vapenaffärer. Om USA stoppade sitt stöd skulle kriget få ett snabbare slut.

När man tittar i backspegeln och granskar Bidens löften, visar det sig att han gör precis samma sak som Trump. Han håller inte löften och verkställer inte beslut. Ger inga exekutiva orders. Bidens löfte, att kriget i Yemen måste få ett slut, infrias inte. Tvärtom, mot senatens beslut att stoppa vapenleveranser till Saudiarabien och dess allierade, händer inget. Man fördömer Houthis attacker men säger inte ett ord om Saudiska terrorbombningar som skördar mängder av civila. Vapenexporten rullar på, industrins hjul snurrar. Biden ser åt ett annat håll, än vad folkrepresentationen beslutat. Bidens förfarande blir en underskrift av Trumps VETO-beslut. En artikel av Parsi/Shenell, i The New Republic, beskriver problematiken:

”The pattern is clear. Despite Biden’s promise to end the war in Yemen and his pledge to make the Saudis “pay the price, and make them in fact the pariah that they are,” he has fallen back into America’s hegemonic role in the Middle East: taking sides, making America a party to conflicts, and selling more weapons—U.S. interest, peace, stability, and human rights be damned

Rather than pursuing American interests in the Middle East—by not getting embroiled in the rivalries of our partners, reducing our military footprint, and ending our endless wars there—Biden is once again following the preferences of regional states like Saudi and the UAE.”

Yemen kriget är ännu ett av dem, där parterna stöds av allianser och koalitioner som ger konflikter ett evigt momentum, pengar pumpas in, vapen pumpas in. Ofta kallas detta för proxykrig, krig genom ombud. Krig som aldrig skulle skett eller kunnat upprätthållas, om inte stormakter levererar osinligt. USA en obskyr aktör, men ändå deltar man i kriget genom sitt förarlösa drönarkrig, genom att firmor som Blackwater (i dag Academi) köper legosoldater från världen runt, men främst Afrika i fallet Yemen, vilka strider under amerikanskt befäl. Är detta USA:s krig? Allt strider mot både folkrätt och internationella lagar. På andra sidan, Iran ger sitt stöd och ryska vapen levererar. Allt är en spegelbild, av hur små stater, folk eller etniska grupper, regelmässigt blir spelpjäser i ett globalt maktspel, där ekonomiska intressesfärer och vapenindustrin skapar grunden för eviga krig.

Gore Vidal var författaren som var djupt kritiskt till USA:s imperialistiska väg. I essäsamlingarna Perpetual War for Perpetual Peace or How We Came To Be So Hated (2002) samt Dreaming War: Blood for Oil and the Cheney-Bush Junta (2002), framvisas det förfallande Amerikanska imperiets lögner som utrikespolitiken under decennier vilat på, som tog utgångspunkten i andra världskrigets erfarenheter och Truman-doktrinen, där oljan och befrielsen av världen var målet och vägen, genom evigt krig för evig fred.

Den asymmetriska kampen, för befrielse från imperierna, kunde sällan något land, folk eller rörelse nå eller vinna. Därför tjänade terrordåden mot amerikanska ambassader i Afrika och World Trade Center bara som bensin på öppen eld. Den doktrin som främst rörde sig i stormakternas korridorer, fick fullt folkligt stöd efter 11 september 2001. Det är terrorns paradox, den var och är lika meningslös, förståelig såväl som beklaglig, då effekten av grymheter fick den rakt motsatta verkan, i USA såväl som hela världen. Varje gång utsatta länder och grupper, hänger sig åt terror mot civila, kan den amerikanska världspolisen kalla in sig själv för storstädning. Men under decennier, har metoderna och tillvägagångsättet snarast liknat alla de skurkstater vilka USA själva så idogt fördömt och bekämpat.

I boken ”Skurkstater” granskar och beskriver Noam Chomskys effekterna av militär dominans och ekonomisk imperialism. The rule of force styr världsordningen. Chomsky pekade på USA:s allt öppnare förakt för FN-resolutioner, Deklaration om mänskliga rättigheter och internationella prejudikat. Där legalitet och rättsordning sätts på undantag där USA slutligen själv kan göra anspråk på titeln ”Rogue state”. Så har tio år gått sedan boken kom. Tio år där upprepningen endast understryker upprepningen. USA har fortsatt på den inslagna väg fram till i dag. Chomsky ansåg, att det enda krig som var rättfärdigat för USA, under hans egen livstid, var det andra världskriget. Eller det stora fosterländska kriget, som Ryssland kallar det. Det är här skillnaden också ligger.

USA har aldrig någonsin utkämpat något krig på ”egen” mark. Ingen har någonsin angripit USA:s amerikanska kontinentala territorium. Ingen har någonsin utgjort ett påtagligt hot. Bara mot de ekonomiska intressena globalt. Förstatligandet av oljekällorna i Persien, var skäl nog för USA att störta en demokrati. En religiös väckelse och revolution i Iran, handlade aldrig om utan när. Det var USA:s egna skapelse. Vilken USA än i dag vill bekämpa. Precis som palestiniernas kamp för sitt land. Där USA i snart 80 år visat: att land går att konfiskera, land går att dela, hela folk går att skingra. Det märkliga är att det är en spegelbild av USA:s egen brutala koloniala historia. Ett stulet land. Tänk om någon, låt säga FN, skulle ställa kravet på att dekolonisera USA, att upplösa USA som federation och sända hem alla emigranter dit de en gång kom ifrån. Urfolkens hemkomst. Varför är denna tanke så omöjlig? Med Israel gick det ju så enkelt, efter hela två tusen år.

Tillbaka till samtiden. Det fanns och finns kritiska röster. Inte nåt vänsterflum. I USA råkar dock mycket som är kritiskt till utrikes- och säkerhetspolitik förpackas i kommunistskräckens röda ask. Inget kan vara mer fel. Det fanns en utbredd kritik efter Irakkriget. Lawrence Wilkerson var överste och stabschef under Powells (state secretary) och Irakkriget.

[Powell var för övrigt en av dem, som ”vit-tvättade” My Lai-massakern i vietnamkriget genom en totalt intetsägande internutredning, förnekande mord (504 dödades) på civila, barn, kvinnor, äldre därtill våldtäkter mot kvinnor. Men officiellt hade inget hade hänt, USA:s militära styrkor hade ett gott förhållande till den vietnamesiska befolkningen. Militära lögner. Fotografier talade sitt tydliga språk ”Most were children and babies. It looked like they tried to get away”. Krigsfotografen Ron Haeberle återvände 2012 till Vietnam för att återbesöka platsen för massakern, där han mötte en av överlevarna Duc Tran Van (som på ett av Haeberles fotografier, skyddar sin drygt ettårige bror med sin kropp)]

Wilkerson (även han veteran från Vietnam) är inte nådig i sitt eftermäle kring Irak. Amerikansk underrättelseinformation var en bluff, kriget var för olja och Israel, kriget var för att dessa två länder skulle kunna dominera området. I kongressförhören uttalade Wilkerson att den israeliske premiärministern Ariel Sharon ”has our president wrapped around his little finger” och att Bush has been ”mesmerized” by Sharon. I en intervju 2006, uttalade sig Wilkerson som följande:

the speech Powell made before the United Nations on February 5, 2003—which laid out a case for war with Iraq—included falsehoods of which Powell had never been made aware. He said, ”My participation in that presentation at the UN constitutes the lowest point in my professional life. I participated in a hoax on the American people, the international community and the United Nations Security Council.” Wilkerson said in 2011 that his preparing of the presentation was ”probably the biggest mistake of my life”, he regrets it, and that he regrets not resigning over it.[12]

Wilkerson var också kritiskt till att president Bush och vicepresident Cheney vägrade möta förslaget som kom från amerikanska State Department, vilka såg positivt på att möta det iranska erbjudandet att stabilisera Irak, att klippa banden med Hizbollah och ge större transparens i Irans kärnenergiprogram, i gengäld skulle sanktioner lättas och Iran neutralisera Mujahedeen-e-Khalq som strävade efter störta den iranska regeringen. Summerat skulle regionen stabiliseras och en mängd positiva effekter uppnås. Det var inte intressant för Cheney och Bush, man skulle förlora en ”god” fiende. Man skulle gå emot Israels syn, att Iran var en fiende som måste desarmeras. I CNN 2015 intervjuades Wilkerson:

”I would say very, very candidly that Iran is probably the most democratic country in the Persian gulf region right now. My Republican colleagues will boil their eyes at that, but it is the most democratic country. It’s a theocracy, no question about it. But it is possessed of the democratic tendencies that far outweigh those of, say, Bahrain or Saudi Arabia or even Egypt”.

Det fanns ett vägval. Men vägen mot evigt krig valdes. USA är den part, som upprepat visat sitt motstånd mot en avspänningspolitik gällande Iran. Eller ska vi säga president Trump? Barack Obama hade signerat det internationella avtalet kring tillsynen av Irans kärnenergiprogram. Trump rev upp USA:s medverkan omedelbart. Trump ville också ha en oinskränkt rätt att förklara krig mot Iran. Allt är en paradox. Igen, handlade allt om hypotetiska eller potentiella hot mot Israel. Att förhindra att Irak och Irans band blir starka.

Irans medverkan spelade en avgörande roll i kriget mot ISIS/IS, den islamiska staten. Den iranske generalen Qasam Soleimani var betydelsefull i kampen mot ISIS i Irak (t.ex. i försvaret av Amarli). Soleimani och Abu Mahdi al-Muhandis mördades in en amerikansk drönarattack i Bagdad 2020. Trump tog på sig ansvaret. Hur kunde USA ge order på en attack som mördade al-Muhandins som vid tiden för attentatet var en irakisk politiker och befälhavare vid irakiska PMF?

Miljoner människor sörjde Soleimani på Irans gator och torg. Förstämningen i Irak var djup. Förstår USA som nation vilka ringar på vattnet som sprids? I ett avseende, verkar det så. Kongressen har försökt stoppa en president, som ville kunna starta ett krig på egen inrådan, men presidenten har lagt in sitt veto och den republikanska sidan var obrottsligt lojal oavsett vad Trump hittade på. Senaten lyckades inte få den kvalificerade majoritet som krävdes för att kongressen själv skulle kunna avgöra en krigsförklaring eller inte. Ett krig kunde ligga i händerna på en person. På Donald Trump. This is America.

Som en lakonisk slutkläm. Lawrence Wilkerson gjorde följande uttalande i New democracy, in en intervju 2020: ”America Exists Today to Make War”. Denna sorgliga summering, tycks följa oss var man än vrider huvudet.

3.2 Irak 2020-2022

Vad gör då USA:s militär i Irak, i dag, egentligen. Efter att USA-alliansen startat ett olagligt krig med miljoner liv på sitt samvete, som ledde till en sådan destabilisering att slutligen ISIS/IS kunde uppstå. Den irakiske premiärministern ansåg att de kvarvarande amerikanska trupperna dels utgör ett säkerhetsproblem, dels utgör en allt oftare förekommande måltavla för irakisk milis (Iranstödd), som direkt följd efter USA:s drönarmord på Soleimani och al-Muhandis. Förstod USA vad som händer i Irak när man mördar en irakisk befälhavare i sitt hemland? År 2020. Naturligtvis, en eventuell hämnd går sedan att använda som fortsatt alibi. Det är cynisk och morbid taktik. Rentav psykopatisk.

I Irak råder den utbredda uppfattningen att USA bara finns kvar för att hålla Iran stången. Där provokationerna till slut riskerar att utlösa ett krig. Irak hävdar bestämt, att man i dag kan ta hand om kvarvarande eller uppblossande eventuell IS-aktivitet. Efter mordet på Soleimani beslutade det Irakiska parlamentet i januari 2020 om en resolution där regeringen ska säkerställa att de utländska styrkorna inte längre får utnyttja Iraks mark, luft och vatten. Hur kommer det sig att USA inte kan respektera detta parlamentsbeslut? Med vilken rätt, kräver USA att Irak måste förhandla sig fram till uttåget? Varför kan omvärlden inte acceptera analysen, att med USA helt borta från Irak, finns föga grund eller skäl, för en extremistisk kamp mot Iraks styre. Det är västvärldens mantra, att IS är en risk som måste hanteras med västerländsk insyn och kontroll. Allt är bara svepskäl. USA, Nato, har lärt sig läxan efter Afghanistan. USA vill ha kvar militärbaser i Irak för att kunna attackera mål i Iran. För sin egen eller Israels räkning. En reell stabilisering i Irak, förutsätter USA omedelbara uttåg. Punkt.

När Iran hotade med vedergällning för mordet på Suleimani, framförde Donald Trump 52 stycken strategiska mål i Iran som skulle attackeras. Det skulle  betraktas som en krigshandling, en krigsförklaring. Och nu, nu är det Biden som fortfarande tvekar kring uttåget. Om USA försvinner ut ur bilden, försvinner också USA:s ”ärkefiende” utom räckhåll. Önskar USA skapa konflikter och starta krig? Går man bara Israels ärenden? Egentligen borde amerikanska trupper – krigsförbrytarna – vara de sista som ska befinna sig på irakisk mark.

Iran kallade i ett brev till FN drönarattacken för statsterrorism och en otillåten kriminell handling. Agnes Callamard, expert från FN, uttalade i juli 2020 att dödandet av Soleimani var otillåtet och att USA inte försett FN med några bevis om att attacken var ett svar på ett överhängande hot. Soleimani stod sida vid sida med en irakisk befälhavare –  i Irak. Iran utfärdade en arresteringsorder och begärde Interpol att hjälpa till att arrestera Trump. Det har framkommit att Israel var inblandade, vilket bekräftats av en israelisk säkerhetschef. Vid Soleimanis begravning närvarade Hamas ledare Ismail Haniyeh, som svor en ed att konfrontera det Sionistiska projektet och det amerikanska inflytandet. När miljoner visar sin vrede, när miljoner ropar Död åt USA, förstår USA inte vad instrumentell statsterrorism föder? Trump visste vad han gjorde. Att hälla bensin på elden är en del i det eviga kriget. Att skapa eviga fiender.

Varför kräver ingen att USA en gång för alla lämnar Irak? Varför kräver ingen att Trump utlämnas till Irak för att ställas till ansvar för krigsförbrytelser och mord? Varför är den tanken så mentalt omöjlig?

4. USA:s fång- och interneringsläger, värre än Nazi-Tyskland?

Barack Obama lovade stänga Gauntánamo-lägret där hundratals människor var internerade, alla utan formella anklagelser eller rättegång, där även tortyr förekom systematiskt och unisont. Bush-administrationen, ansåg allt var som det skulle, fångarna hade allt de kunde begära. Enligt amerikanska tidningar, gjordes bedömningen redan 2004 att av trehundra interner så handlade det om dussinet fångar som verkligen kunde anses ha en reell koppling. 6 fångar begick självmord, 41 självmordsförsök begicks av 25 interner. Juridiska företrädare talar om grovt underskattade siffror gällande självmordsförsök. Fortfarande finns fångar internerade. Detta övergrepp och stridande mot Genévekonventionen pågår till dags datum. Biden har lovat avsluta innan mandatperioden är över. Varje demokratisk president verkar ge löftet som en läpparnas bekännelse, verkställigheten uteblir. Praktiken sover, så republikanerna inte vaknar, i onödan. Ett av president Trumps sista löften var att Gauntánamo-lägret skulle vara kvar i all överskådlig framtid. Är någon förvånad?

Drönarattacker skulle minska, det har flera presidenter lovat, men USA opererar över en mängd länder, gör fortfarande instrumentella mord där många är civila offer, kvinnor och barn. De kunde räknas i flera tusental, men är bara ”collateral damage”. Den civila befolkningen i Afghanistan drabbades hårt, var det inte av talibaner eller regeringstrupper, så var det av USA vars räder och attacker ofta slog blint. 2013 sade president Karzai ifrån, inga fler drönarattacker. Men det fortsatte på samma sätt som i Jemen, då parlamentet uttalat ett nej. Att inte respektera ett lands beslut, blir olagliga drönarattacker. Är då inte här varje dödsoffer, ett godtyckligt avrättande, ett mord?

Vad säger de barnen som överlevt USA:s mördande drönare, missiler och attacker? Har de skäl att vara ursinniga på mördaren? Det var ett av skälen till att kriget mot terrorismen gav helt motsatt effekt. Time-square bombningen i New York var ett sådant exempel, någon som drabbats av det ansiktslösa drönarattackerna i Pakistan satte en gräns. Instrumentell statsterrorism har trots detta varit USA:s signum under decennier. Det genererar motstånd och vrede med automatik.

4.1 På hemmaplan i USA, en kvardröjande institutionaliserad rasism, ett segregerat samhälle, våldbrottsnivåer som är skrämmande, även med svenska mått mätt, drygt 2 miljoner människor sitter i fängelser (1% av befolkningen) vilket betyder att 25% av världens interner återfinns i USA. Häromåret: 20570 mord och dråp, närmare sju gånger mer än Sverige, per 100000 invånare. Våldsnivåerna och orättvisorna är ett signum, i ett land som säger sig ha avvecklat sin apartheid på 60-talet. Rättssystemet internerar i dag mångfalt fler människor än förr, dominansen av afroamerikaner är fortfarande massivt övertalig, fängelseverksamhet i USA har blivit en privat industri där arbetsläger garanterar billig arbetskraft. Vad är det som får mig att tänka på GULAG-arkipelagen?

Amerikansk utrikespolitik har haft en praktik av att skydda sina intressen i andra länder, samt att skapa allianser där handel och vapenförsäljning är lika viktiga komponenter. Den polariserade världen som upplöstes genom Sovjetunionens sammanbrott, skapade ett vakuum och behov av nya fiender. Även om Palestinafrågan har infekterat Mellanöstern långt före massakern i Deir Yessin och den stora katastrofen som följde, Nakba (400-600 palestinska byar/samhällen tömdes och förstördes). Redan 1921 skapade Jaffa-upploppen en polarisation och fördjupad konflikt mellan judar och palestinier (sorgligt nog utlöst i missförstånd om vem som angripit vem). Uttåget 1948 blev exodus för ett folk som aldrig fick återvända hem utan levde statslösa i eviga flyktingläger som också där utsattes för terror, t.ex. Shatila och Sabra i Beirut 1982, där libanesisk milis massakrerade 700-800 civila palestinier medan israelisk militär slöt en säkrande ring runt lägren. Libanons president hade mördats, högst troligt av en syrisk agent, men palestinierna gavs skulden.

Den statliga israeliska Kahankommissionen kom fram till att den israeliska försvarsministern Ariel Sharon hade ett ”personligt ansvar” för massakern. Tiden för inbördeskriget i Libanon, försvinner alltmer i skuggorna men grunden låg i de stora konflikter som uppträdde då så många folkgrupper tagit sin tillflykt till Libanon och med flyktingsituationen låst i över 30 år. Grunden låg i Nakba, den stora katastrofen, flykten av hundratusentals palestinier, vilka senare kom att organiserade sig i ett otal motståndsrörelser där Israel blev måltavlan, där operationerna ofta utgick från Libanon.

Från 1975, när inbördeskriget bröt ut, hade Israel hade två gånger invaderat Libanon, 1978 och 1982, men milisangreppen (palestinska) mot Israel gick inte att stoppa. I kriget avspeglar sig ett kaotiskt virrvarr av inhemska grupper och koalitioner som ständigt förråddes och upplöstes, de tydligaste externa aktörer var Syrien, Irak, Iran, Israel och USA. Femton års inbördeskrig, hade sin grund i kolonialmakternas godtyckliga uppdelning och förvägran av självständighet i Mellanöstern, det hade sin grund i skapandet av en Israelisk stat, med en ofantlig palestinsk flyktingvåg till omgivande länder.

USA styrde självständigt händelseförloppet efter andra världskriget, där utfattiga segrarnationer som Storbritannien och Frankrike, mötte USA:s krav och samtidigt fortsatte sin koloniala praktik för ekonomisk återhämtning. Destabiliseringen och maktförskjutningarna har aldrig upphört, utan återfinns och kan spåras, i närmast varenda konflikthärd och krig. Den olösta Israel-Palestina-frågan och den USA-köpta kuppen i Iran, spökar i varenda vrå, i Mellanöstern, då som nu. Allt för att gång på gång säkra politiska och ekonomiska intressen och att aldrig förglömma – oljan. Resultatet: en värld i ständigt krig, en värld med ofantliga flyktingströmmar som aldrig var någon frivillig folkvandring.

I kapitel 6, nästa blogginlägg, kommer jag att beskriva och analysera NATO:s bildande och utveckling.

4.2. I rubriken till denna bokdel, ställdes frågan om NATO är en ny-fascistisk gubbklubb? Det finns flera sätt att se på saken. Ett där det finns en uttalad ideologi, en uppsättning föreställningar, idéer och synsätt, som i neo-fascism inkluderar bl.a. rasistisk överhöghet, populism, auktoritarianism, xenofobi, antikommunism och ett ifrågasättande av liberal demokrati och parlamentarism. Den andra sättet att se på saken är, där fenomenen kan radas till varandra, oaktat en uttalad ideologi eller verklighetssyn, men ändå framvisa ett neo-fascistiskt ansikte i den politiska praktiken.

Det intressanta är, att många av dessa markörer inte är uttalade eller givna, i det amerikanska politiska systemet eller samhällslivet. Men tendenserna återfinns ofta i sin praktik, synnerligen i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Därtill, så fort man lämnar amerikanskt territorium, verkar världen kring dem lätt bli ett monster som ska bekämpas som vilda djur. Allt sedan Vietnam, har sättet att se på fienden, sättet att behandla krigsfångar, ofta reducerats till att vissa människor inte är människor, inte har något människovärde, utan behandlas som ting eller lägre stående djur – förbrukningsbara. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka i termer av slavar. Omvärlden som undersåtar. Lyfter man blicken finns tydliga tecken i USA, av en utbredd xenofobi och övermänniskobeteende. Likheterna mellan Nazi-Tysklands behandling av judar i koncentrationsläger och USA:s fång- och tortyrläger, är sorgligt nog mycket slående.

Sättet som USA bortdefinierade människor som olagliga stridande, i kriget mot terrorismen, att inte följa internationell rätt och överenskommelser, såsom Genéve-konventionen, vittnar också om ett dehumaniserande synsätt och ett totalt ointresse av att följa internationella lagar. Det instrumentella drönarvåldet skördade tusentals civila liv och hundratals attacker misslyckades fullständigt då bara civila dödades. När detta skett, utan ett lands formella medgivande, eller trots förbud, kan vi tala om statsterrorism och mord (Afghanistan, Irak, Yemen, Pakistan osv.). När det skett i tusental, är det serie- eller massmord.

När anklagelser reses i massmedia och internationella fora, påstår USA:s egna intern-undersökningar att inga krigsförbrytelser eller brott har begåtts. Barack Obama gjorde ingen skillnad. Ursäkten förblir dåliga underrättelseuppgifter. Det är ingen ursäkt. Det väcker inte tusentals döda barn till liv igen. Därtill vägrar USA erkänna en internationell krigsförbrytartribunal och vägrar utlämna några misstänkta. Ingen får anklaga eller döma någon amerikan för krigsförbrytelser, oavsett graden av grova brott. Tvärtom, formellt legitimerade USA våld och tortyr, där fångar dog av tortyr. I Irakiska fängelser våldtogs barn/pojkar och kvinnliga fångar. I flera fall blev de våldtagna kvinnorna gravida. Deras liv eller livsslut är inte lämpliga att omskrivas här.

USA är ett segregerat land där rasism är närmast institutionaliserat i samhällsstrukturen. Den som besökt USA, kan aldrig sluta förvånas, över den ömsesidiga rasism och de föreställningar om ”den andre” som råder. Historien önskade att allt upphörde 1964/1965 då det amerikanska apartheidsystemet avskaffades, genom att delstatlig och privat rassegregering förbjöds. Det första presidentvalet med allmän rösträtt ägde rum 1968. Men rasdiskrimineringen består. Black Lives Matter rörelsen framvisade för omvärlden – att protester, händelser och brutalt polisvåld – dessvärre avfärdades och omskrevs även av presidenten själv, Donald Trump. Under sina valmötet, hetsade Trump mot denna organisation. I stället för att mana till lugn, hotade Trump med att sätta in militär för att stävja oroligheter. Många analytiker ser, även i USA, vad som benämnts Trumpism, som populistisk och ny-nationalistisk, långt ut på högerflanken. En del ser en light-version av en ny form av neo-fascism, en del ser tendenser till ”authoritarianism”.

Auktoritarianism, är i egentlig mening ett styrelsesätt som karaktäriseras av motstånd till politisk mångfald, användandet av en stark centralmakt för att konservera politiskt status quo. Ackompanjerat av reduktion i lagars tillämpning och demokratiskt röstförfarande. Hittills i USA:s historia har presidenter inte använt sitt veto eller exekutiva order på ett så utstuderat sätt som Trump gjorde. Skillnaden mellan presidenters rättigheter, tex. att styra med dekret, är stora mellan olika länder. Det intressanta med USA är att ett tvåpartisystem, där majoriteten är hårfin, inte kan mobilisera för lagändringar eller undanröjande av lagda veton. Filibuster-lagen och regler kring lagändringar, gör att antingen 60% eller en kvalificerad majoritet (2/3) kan krävs för en förändring i lag eller beslut. Lojaliteten från republikanerna visade sig solid nog i flera fall. Ett lagförslag som inte har 60% stöd, kommer sällan fram på bordet (hotet om Filibuster verkställs närmast aldrig men fungerar som politisk hävstång). Rådande lagstiftning och praktik skapar här ett status quo, inget förändras eller reformeras. Bara en medelväg accepteras och en yttre betraktare kan plötsligt uppleva att man befinner sig i en enpartistat där bara presidenten kan göra större förändringar respektive ta beslut utan ett egentligt majoritetsstöd i kongressen. På så vis åsidosätts parlamentarismen.

Trump visade senare att han gjorde allt för att ogiltigförklara ”olagliga” röster i presidentvalet, utnyttjande den statistiska kunskapen att fler demokrater poströstar. Donald Trumps styrelsesätt var under hans mandatperiod i flera avseenden autokratisk, vilket i sig möjliggjordes av en anmärkningsvärd stor del lojala republikanska senatorer och representanthusledamöter. Trump tänjde på alla regler och lagar. Presidentens immunitet är vittgående, till dess riksrätt verkligen kan åberopas. Trumps politiska praktik visade att han kunde åsidosätta både konstitutionens och parlamentarismens grunder.

4.3 En första summering

USA:s vackra konstitution och lagstiftning, kan i fel händer stundtals förvandlas till autokrati med neo-fascistiska tendenser (sett till praktiken). USA:s krig i Irak, USA:s krig mot terrorismen, USA:s krig i Afghanistan, USA:s blinda stöd till Israel, har skapat ”goda” fiender och hot, som räcker decennier framöver. Angreppet på Manhattan den 11 september 2001, blir den ständiga resonansbotten, alibit, i att USA var och är hotat och en vacker dag kommer angripas igen. Detta är både republikanernas och demokraternas kvarnsten om halsen. Där USA:s våld föder våld, men ofta maskeras i att någon angrep först. Där även den amerikanska termen, förebyggande krig, finns som legitimt skäl (även inkorporerad som doktrin i NATO).

Det fanns ingen rättslig grund eller hotbild för att invadera Irak. Endast Israels och USA:s behov att neutralisera Saddam Hussein och USA:s behov att säkra oljan. Sanningen som gummiband, ”fake news”, desinformation eller ren propaganda, har spelat en allt större roll för legitimiteten till instrumentella krig och insatser utomland, under många decennier (precis som under Vietnam-kriget). Även USA sysslar med s.k. hybridkrigföring, inte bara Ryssland.

Behovet av evigt krig, för evig fred, genomsyrar fortfarande USA:s utrikespolitik. Där demokraterna och Joe Biden nära nog följer Trumps inslagna väg, främst i rädsla för att bli ifrågasatta på hemmaplan än att verkligen skapa förutsättningar för nedrustning, geo-politisk stabilisering och en framgångsrik världsfred. Där freden i Mellanöstern är nyckeln, men stödet till Israel tycks i stort vara överordnat allt. Där också USA, och dess krigsindustri, väljer att närmast stödja vem som helst, bara de kan betala, i utbyte mot lojalitet och blomstrande handel. Krig och lagom stora konflikter skapar tillväxt.

Inflytelserika intressegrupper och kapitalet, är presidentkampanjernas bästa vän. Mitt i denna saliga röra, vägrade Trump erkänna sitt nederlag, spred rykten om valfusk och hävdade sin rätt till fortsatt presidentskap, som vore den ”olagliga” röstningen ett kuppförsök. Vilket eggade lojalister och ultra- eller neo-nationaliser och resulterade i Trumpisternas stormning av Capitolium. Detta är Trumps Amerika. Men också USA självt. Där eftermälet just visar på bristen på självrannsakan och vägran att erkänna misstag, bland både republikanska politiker och deras väljare. Det här är en kursändring som kan bli bestående och återupprepas. En stelopererad demokrati med neo-fascistiskt ansikte.

5. NATO – en neo-fascistisk gubbklubb?

Ett land blir inte neo-fascistiskt bara för att man idkar handel och utbyte med ett land med sådana tendenser. Men grunden i NATO vilar i att medlemsstaterna är solidariska och förbinder sig att kollektivt försvara övriga medlemmar. Kanske man häpnar då det innebar att demokratiska länder ömsesidigt skulle skydda fascistiska diktaturer i händelse av en extern angripare. Det var många runtom i världen som lyfte ögonbrynen när USA erkände Franco och diktaturen Spanien. Madridpakten1953 innebar att Spanien, mot ekonomiskt och militärt stöd, upplät flyg- och flottbaser till amerikansk militär samt gav tillstånd att upprätta sändare för Radio Free Europe (finansierad av CIA fram till 1972). Det sistnämnda måste varit efterkrigstidens största paradox, när Spanien var en av de mest totalitära staterna i Europa. Men stödet och avtalen fanns där, mellan demokratier och diktaturer.

Det finns ett fotografi taget 1957 från ett NATO-sammanträde. Runt bordet sitter ett antal delegater från dåvarande medlemsländer. Grekland och Turkiet var arvfiender men samlades ändå vid samma bord. När USA understödde en militärkupp i Grekland 1967, styrde sedan en junta diktaturen, här måste man fråga sig: Vilket medlemsland försvarade organisationen NATO då? Vem försvarade demokratin Grekland mot manipulatören USA?

Vid den här tiden var Frankrike nära sammanbrott efter ett utdraget krig i Indokina (1946-1954) där vietnameserna kämpade för sin befrielse. I Algeriet pågick ett krig sedan 1954, vilket kostade 1-1,5 miljoner algerier livet. Militärrevolten i Algeriet 1958 ledde sedan till den franska regeringens fall. President René Cotys uppmanade Charles de Gaulle att bilda regering för att förhindra ett inbördeskrig i Frankrike. Spanien styrdes av diktatorn Franco och Portugal av diktatorn Salazar, bägge av fascistisk modell. Detta är Europa i slutet av 1950-talet. Demokrati och frihet är långt borta. Här sitter en fascistisk gubbklubb. Varken ny eller gammal, bara fascistisk. Detta är Europa. Där den grekiska militärjuntan även försökte sig på en kupp på Cypern. Den bräckliga fred och stabilitet som byggts upp mellan Grekland och Turkiet raserades i ett ögonblick. I backspegeln det turkiska folkmordet på en miljon grekiska kristna. I andra backspegeln, Cypern var en brittisk koloni fram till 1960 där gerillakriget mellan 1956-59 gav Cypern sin självständighet.

Den USA-stödda grekiska militärjuntan ville införliva Cypern med Grekland, i ett läge där majoriteten av grek-cyprioterna ville ha självständighet (presidentvalet 1968 gav tydliga bevis på detta). Juntan återupplivade den högerextrema gerillan (EOKA) och EOKA-B bildades. Metoderna urartade till ren terrorism och var finansierat och infiltrerat av USA och CIA. President Makarios störtades genom en kupp orkestrerad av EOKA-B i samarbete med CIA och militärjuntan i Aten. Detta är Europa 1974. This is America. Efter militärkuppen bröt ett inbördeskrig ut där tusentals människor dödades. Detta är NATO:s medlemmar på schackbrädet. Hur försvarade man varandra? USA störtade två demokratier i Europa. Parallellt samarbetade USA nära med Portugal och Spanien under deras fascistiska diktatorskap.

5.1 Att tolerera det intolerabla, USA bortom all ära och redlighet

Under decennier har USA startat krig, bedrivit krig och iscensatt eller stöttat militärkupper runtom i världen, där internationell lag och folkrätten satts ur spel, där USA än i dag vägrar sälla sig till dem som rättfärdigar den internationella brottsdomstolen ICC. USA har fortsatt sin praktik (the rule of the force), man har fortsatt mörda instrumentellt med drönare, i områden man inte har jurisdiktion eller utan länders medgivande. USA bedriver statsterrorism och uppsåtligt mördande där tusentals civila blivit offer, i närtid och under 2021, USA har begått tusentals krigsförbrytelser under de första två decennierna av 2000-talet.

Helt annorlunda agerar Storbritannien, de är medlem i ICC och har av domstolen granskats för de misstänkta krigsförbrytelser de anklagats för under Irakkriget, britterna har hedern i behåll, i termer av att låta sig granskas, prövas och bedömas. Det fanns misstanke om cirka 1000 fall av tortyr och 52 mord av fångar i fängelseförvar (under Irakkriget 2003-2008).

USA och Israel, gick så långt år 2020, att dessa två stater hotade ICC:s personal med sanktioner om de skulle fortsätta utreda krigsförbrytelser i Afghanistan respektive Israel/Palestina, ett hot som allvarlig undergrävde både arbetet och legitimiteten hos brottsdomstolen. Den 17 mars 2020 hotade USA:s utrikesminister Michael R. Pompeo offentligt, två namngivna seniora ICC-medarbetare, andra ICC-stabsarbetare och deras familjer, med bestraffande sanktioner (visa-indragning, frysta tillgångar etc.). Israels Benjamin Netanyahu påkallade i januari samma år sanktioner mot den internationella domstolen, mot alla tjänstemän och åklagare – mot alla. FN-medlemmarna i ICC gjorde ett upprop till försvar för sin verksamhet och sitt uppdrag enligt Romfördraget, där man skarpt kritiserade USA och Israel för att sätta sina egna politiska intressen och straffrihet före internationell lag.

En självklar reflektion borde vara, hur kan NATO:s medlemsländer acceptera en alliansmedlem –  USA – som bedriver statsterrorism med tusentals civila döda som följd? Ett land som begått tusentals krigsförbrytelser och vägrar acceptera ICC, som till och med hotar dess personal med familjer? En skurkstat som mördar en Irakisk befälhavare, Abu Mahdi al-Muhandis, på Iraks eget territorium i Bagdad. Oavsett vad man tycker om den iranske generalen Qasam Suleimani, var detta också ett mord. Det vore självklart att arrestera Donald Trump och föra honom till Irak och ställa honom till svars för morden, synnerligen för al-Muhandis. Varför är denna självklarhet så svår att göra till handling? Rädsla för att skada ”relationerna” till USA tycks styra. Att hålla sig väl med mördarna verkar gå före.

USA opererar fortfarande med baser i Irak, med exempel som ovan, avrättande en Irakisk företrädare utan någon som helst brottsmisstanke eller rättegång. Ljusår bortom internationella lagar, utan ett uns av respekt eller heder. Vilket land, vill vara i allians med, eller försvara, ett land som USA som begår ohyggliga brott, som skapar fiender, hotbilder och internationella konflikter bortom all rimlighet? USA har sedan andra världskriget skapat och förskjutit geopolitiska maktbalanser så att NATO har blivit ett hot mot både sig själva och världen som sådan. Det sistnämnda påståendet kräver en förklaring. Den kommer!

Vem kan uppriktigt acceptera USA:s doktriner och militära globala praktik? Skulle något annat land i världen, syssla med vad USA sysslar med, skulle detta land isoleras och ges så hårda politiska och ekonomiska sanktioner att det skulle lida kvävningsdöden. Är det bara empatilösa gubbar med neo-fascistisk hållning eller acceptans, som känner sig hemma i mördarklubben? Är det inte absurt att Sverige vill ställa sig i kö och rentav kan upplåta Gotland som NATO-bas (vilket i praktiken blir en amerikansk bas)? Gotland som redan i dag är övningsplats för amerikansk militär – krigsförbrytarna i högsta divisionen – vilka alltid tycks vara lika välkomna till rättsstaten Sverige. Inrikes är politisk korrekthet ett svenskt signum, utrikes accepteras statsterrorism och USA som mördarmaskin. När USA:s militära styrkor istället borde förbjudas att beträda svenskt territorium. Stolthet, heder, rättfärdighet, medmänsklighet, verkar upphöra vid riksgränsen.

5.2 NATO – USA:s vänstra hand?

NATO leds per definition av USA. The Supreme Allied Commander (SACEUR) är den högste operative militäre befälhavaren i de allierade styrkorna i Europa (ACO). Befattningen SECEUR infördes 1951 och innehas alltid av en officer från USA:s väpnade styrkor. Innehavaren av posten SACEUR är samtidigt i en separat roll befälhavare för United States European Command. En person – USA på två stolar.

I förutvarande kapitel har USA:s praktik som kuppmakare, konfliktskapare, krigsförbrytare och statsterrorist beskrivits i ett otal exempel. Från andra världskriget slut till i dag. Är det någon som tycker det är märkligt att USA har yttersta befälet för Europas allierade styrkor? Inom en Europeisk Union där egentligen länderna själva borde klara av sitt uppdrag. Allt upplevs som en stat i staten. Likaså som ett överförmynderi från ett land som för länge länge sedan borde lämnat Europa bakom sig. Synnerligen efter Sovjetunionens och Warzawapaktens upplösning.

Det är därför frågan reser sig igen, är NATO fortfarande en neo-fascistisk gubbklubb styrd av USA:s intressen, precis som den var 1957?

Frågorna kommer diskuteras vidare i nästa kapitel nr 6 av boken ”NATO – dödens ängel”.

Arbetsnamnet på nästa kapitel var ”NATO – en psykopat i blöjor?” men kommer benämnas ”NATO – en välsnidad marionett i USA:s händer”

Krönikören Bergners irrfärder över gymnasieoceanen i Lappland, där rättegången mot de förtappade inlandskommunerna stundar

Av , , 2 kommentarer 17

I Västerbottenskuriren har Petter Bergner följt gymnasieskoleproblematiken under flera år, i länet allmänhet och Södra Lappland i synnerhet. Ledarsidan på VK har upprepat rest krav på mer långtgående samarbete mellan befintliga gymnasieskolor som det enda hållbara om man vill inlandet väl.

Bergner avslutar en krönika (VK 31/5), att var och en måste bidra till en hållbar lösning, att det ”har inte gjorts tillräckligt och för detta bör det utkrävas ansvar”. Bergner borde vara övertydlig, vilka är det som ska utkrävas ansvar och på vilka formella grunder? Vem har inte gjort tillräckligt?

Om gymnasier vore tillräckligt finansierade, kan programutbud, kompetens och kvalité alltid upprätthållas. Men vid en viss nivå på elevantal, långsamt minskande, blir det självfallet väldigt kostsamt.

Om det kommunala utjämningssystemet slutade att underkompensera glesbygden skulle Södra Lapplands kommuner erhålla ytterligare 200 miljoner kronor årligen (Riksrevisionen, RiR 2019:29). Varför lyfter inte Bergner (som belyste utjämningssystemet i VK 27/5) detta problem i just skoldiskussionen, där vidgad statlig kompensation (inte utökad kommunal Robin-Hood omfördelning) borde vara ett krav? Hur kan det vara möjligt att Regering och Riksdag vägrar tillföra 3-4 statliga miljarder kr till ett så bristfälligt system?  När LAS-reformen nu skarpt dyker upp i riksdagen, är det inga problem att hitta 11 miljarder som dörröppnare.

Om skolan hade statligt huvudmannaskap, som i detalj följer kommunallag, skollag och barnkonventionen, då kunde skolverkligheten sett annorlunda ut. Varför diskuterar inte Bergner finansiering och övergripande samhällsansvar, utan bara pekar finger mot utarmade kommunerna som odugliga till samarbete? Fattiga avfolkningskommuner försöker överleva och handlar emellanåt kortsiktigt och i utomståendes ögon egoistiskt (där tendenser till ”municipal darwinism” kan skönjas), men huvuduppdraget är att se till kommuninvånarnas bästa. Alltid en svår avvägning. Den som har suttit i en kommunstyrelse eller nämnd, är väl bekant med dilemmat.

Skollagen, 1 kap, §8, säger att: Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag”. I egentlig mening, borde detta innebära att elever inte ska behöva söka sig till annan ort, så långväga att de måste flytta och inackorderas. Dvs. att utbudet av nationella program borde vara bredare än det i dag är, på flera gymnasieskolor i inlandet. Även om många väljer att studera på annan ort, än hemkommunen (vilket är självklart för de kommuner utan gymnasium). Men det är också avhängigt fungerande kollektivtrafik, där gymnasielever inte inkluderas i kravet på skolskjuts. Linjenät och turtäthet måste följa, det har varit problem för t.ex Storuman-Vilhelmina och Sorsele-Arvidsjaur (där länsöverskridande linjer är knivigare att hantera, kommuner får då ofta ”köpa” trafik). För ex.vis byn Dikanäs, vore kompletteringstrafik till Slussfors, för anslutning till Storuman, en lösning. Viktigt även för veckopendlarna (dock indragen sedan flera år, när Vilhelmina och Storuman inte var överens om kostnadsfördelningen, då för övrigt Länstrafiken inte stod för ett öre).

I sammanhanget, väljer många i Norrlands inland ett program och en gymnasieskola, som ett led i en utbildningskarriär, för att också senare studera i en universitetsstad. Flytt- och rörelsemönster, påminner om hur gymnasieungdomar vanligtvis gör senare i universitetslivet, samtidigt som flyttlederna ofta följer älvdalarna, från fjäll till kust, där sociala band också har stor betydelse. Ibland ser jag själv Södra Lappland, som den naturliga kommunen (trots stora avstånd), ibland är regionen/länet som en enda kommun, en samfällighet, med städerna Skellefteå och Umeå som nav. Friheten, rörligheten, är som flyttfågeln. Vi kommer alltid hem, när vi rest.

De här flytt- och livsmönstren följer många invånare sedan decennier tillbaka. Men återigen, kostnaderna för få elever gör att program blir för dyra (egentligen bara kostsamma) och vem söker sedan ett program som inte finns? När program skalas bort, sparas bort, återuppstår de sällan eller aldrig. I det här sammanhanget, menar jag att både Vilhelmina och Storuman borde ha fler program, sett till lagstiftningen och mål. Sett till att elevantalet krymper, program rentav med för få sökande, måste snart samordning ske, där slutligen en ort behåller programmet. Det här kan bara ett gymnasieförbund hantera. Att komma ihåg, att resa från Tärna till Lycksele, är 24 mil (att jämföra: samma avstånd som Kalmar till Halmstad). För Vilhelminabor 12 mil (från fjällorterna minst 22 mil). Det går ofta inte dagpendla sig ur problematiken.

Men pandemin och bredbandsutbyggnaden har visat att distansundervisning är på väg in, på riktigt. Den utmaningen kommer från alla håll, vilket man i dag inte räknat in. Skellefteå kan här dra det längsta strået, inledningsvis (2022). Där både Lycksele och Storuman/Vilhelmina förmodligen måste vara mer följsamma och öppna. Annars kan elevtappet öka etter värre. Fjärrundervisning kan även ske i ett mer socialt sammanhang, i kommunernas Lärcentrum. Den här ”länken” och möjligheten, kräver också ett öppnare förhållningsätt och tänk utanför boxen. Samverkan och samarbete, med fler kommuner och gymnasier än idag, är ett måste. Öppenhet nyckelordet.

Kommunernas ansvar omsluter deras geografiska område, gymnasieskolan hamnar i en gråzon, också då inget här liknar södra Sverige, där många kommuner skulle häpna om ungdomar tvingades åka 6-15 mil för att finna ett gymnasium. Eller 24 mil eller mer, för att nå alla nationella program. Liksom att underlaget i ett område stort som flera län, år 2004 var 2609 elever, för att jämföra med 1377 år 2019 (inom Region 10). Om programutbud ska kvarstå och antalet sökande minskar, hur mycket mer kan då kostnaderna skäras ner? Bergner kräver att kostnaderna ska minska för kommunerna (där många redan osthyvlat år efter år), hur vore det om han verkade för ökad kostnadstäckning?

Så varför inte rikta kravet på ett förstatligande av skolan? Där också små fjällbyar som Risbäck, Saxnäs, Dikanäs och Ammarnäs, fick ett särskilt stöd där s.k. B-skoleform kan hanteras bättre än i dag, då förskoleklass ofta integreras i årsk. 1-3, eller t.o.m 1-4, där fler och behöriga  ämneslärare lättare kan rekryteras med goda lönevillkor. Där ett alpint gymnasium i Tärnaby (TAG) självklart inte ska vara en kommunal kostnad, utan regional eller statlig, när inga lokala elever studerar där. Frågan borde inte vara om TAG ska läggas ner, utan vem som finansierar. Hur omöjligt är det f.ö. att Region Västerbotten går in med ”diffen” på driften om cirka 2 miljoner? Eller varför inte driva TAG själva, då Regioner kan bedriva nationell gymnasieutbildning?

Svaret är förmodligen enkelt, kan Region Västerbotten, som drar över budget med en halv miljard kr (2020), göra annat än driva rationaliseringsarbete? Ska utvecklingsarbetet (grundat i den Regionala Utvecklings Strategin, ”RUS:en”) bestå av luddiga och omätbara måldokument som samlar damm på hyllor eller bedriva verklig verkstad?

Att utvecklingsansvaret för länet övergått till Region Västerbotten, osynliggör dessvärre alltmer, av vad regeringens högra hand, Länsstyrelserna, tidigare hade dialog och kännedom om, med kommunerna. Men naturligtvis har Region Västerbotten konsulterats när Vilhelmina och Storuman siktat mot stjärnorna i ett gymnasieförbund. Och stirrat sig blinda på hur en förbundsordning ska stänga dörrar och hålla kvar eleverna på hemmaplan istället för att samarbete lyfter program och kvalité, som öppnar dörrar och låta ungdomar välja vad de önskar, för att förverkliga sina mål och drömmar. Där gymnasierna vinner elever genom egna meriter, inte genom fållor med uppdragen vindbrygga.

I Bergners krönikor beskrivs kommuner skapa snedvridande konkurrens, bedrivande prisdumpning, som vore utbildningen i länet en marknad med aktörer där kommuner ska köpa sig bästa platser till bästa pris. I viss mån stämmer det. När samverkansavtal ska tecknas mellan kommuner, så kan dyra program väljas bort, där ligger både Lycksele och Vilhelmina illa till. Gymnasielösa kommuner direktförhandlar då med andra kommuner eller förbund, för bättre priser. Marknadstendenserna är illavarslande precis som kostnadsutvecklingen. Där attraktivitetsskapande kostar på, då kommuner inte har råd att förlora sökande till sina egna gymnasium.

Det är dock eleverna som väljer program och ort, men de själva ser aldrig prislappen. Det är ingen verkligt renodlad marknadssituation, det är i mycket följden av utarmning och avfolkning. Bergner missar också helt att gränskommuner (eller kommuner utan gymnasium) har andra bevekelsegrunder. Borde inte Dorotea vara medlem i Jämtlands gymnasieförbund när majoriteten av ungdomar nu söker sig till Strömsund? Avstånden till alternativa gymnasier är ofta likartade (Sorsele till Arvidsjaur eller Åsele till Lycksele), så varför skulle överhuvudtaget kommuner välja att låsa in sig i en struktur (styrd av ensidiga förbundsstadgar eller regler) som bara gagnar ett enskilt förbund? För Doroteaborna är det bara 17 mil till Östersund. Där en regionstad, universitet och en bred arbetsmarknad finns.

Exemplen Dorotea och Sorsele, låter ungdomar välja det som är bäst och önskvärt för dem. Man låter sig inte främst styras av prislappen, men varför skulle man aktivt påverka (eller styra) elever att välja en utbildning som kostar 30-40 tkr mer på annan ort än den eleverna själva väljer? Det intressanta är, ju fler kommuner som anammar ”prislappssystemet” som budgetmodell, ju mer kostnadsmedvetna blir de, ska verkligen dyra gymnasieplatser bekostas av nedskärningar i grundskolan eller barnomsorg?

Bergner tjatar om att kostnaderna måste minska, varför? Paradoxen: Med bibehållna program och färre sökande, ökar som regel kostnaderna per program och elev. Demografiskt går inte situation att förändra nämnvärt, befolkningsminskningen (generellt) är än mer påtaglig efter att flyktingvågen ebbat ut. Då fler elever nu söker sig utan för länsgränserna, måste man finna en högre finansieringsgrad, inte skruva åt tumskruvarna ytterligare. Skolverksamhet är ingen industri som rationaliseras med robotar och storskalighet och centralisering. Men interkommunal/interregional samverkan/samarbete och erfarenhetsutbyte är oavsett nödvändigt, för att stärka och utveckla gymnasieskolorna. Det ena utesluter inte det andra.

Alla tittar djupt i sin kommunala plånbok, men Skolverket och Utbildningsdepartementet, Länsstyrelsen och Regeringen, omnämns aldrig och frånvarar i debatten precis som de gör i praktiken, i gles- och landsbygd. Där, i statens hägn, borde Bergner utkräva både svar och ansvar. Det är i grunden en strukturell finansiell fråga, där utarmningen slår på rekrytering, lönevillkor och arbetsmiljö. Nyckelpersoner, specialkompetenser och chefer/rektorer, blir allt svårare att behålla respektive nyrekrytera. När glesbygdskommunen inte har utrymme att omprioritera (till gymnasium som inte är en lagpliktig verksamhet, men som ska tillhandahållas) då kärnverksamheterna i sig är svåra att bemästra. Här finns faktiskt ingen lyx eller lyxfällor, tvärtom.

Den kollektiva lösningen för gymnasieframgång stavas: En realistisk inkluderande utformning av förbundsordning och regelverk. För största möjliga medverkan. Region 10 måste göra ett omtag, finna minsta gemensamma nämnare, för att skapa ett förbund av möjligheter och öppenhet. Förslaget från Storumans/Vilhelminas utredning kopierar i mångt Lapplands gymnasieförbund (där ekonomin bygger på antalet elever i gymnasieålder i respektive kommun) men utredarna föreslår också inskränkningar för förstahandsval utom förbundet (i program som förbundet erbjuder), liksom att inackorderings-tillägg då försvinner (om någon trots detta söker i annan kommun). Detta gymnasieförbund blir protektionistiskt där få andra kommuner torde ansluta sig, det riskerar också att skapa en polarisation mot Lycksele och R10 i stort. Det pressar också andra kommuner, till nya lösningar, med andra kommuner. Kommunerna i R10 riskerar nu glida isär än mer.

Jag gissar att färdvägen bottnar i att detta är överlevnadslösningen (från kommunalt perspektiv), men också i utredarnas ensidighet och snäva stadgeval (preferenser). En tillrättalagd lösning med bara ett förslag i utredningen, var anmärkningsvärt, när vägvalen för ett gymnasieförbunds struktur är betydligt fler. R10 bjöd bara in Lapplands Gymnasium för en presentation av sitt perspektiv och sina erfarenheter. Det är anmärkningsvärt att varken R10, eller Vilhelmina och Storuman, inte bjudit in Jämtlands gymnasieförbund (JGF) för en presentation av sin modell och finansiering. Vilket bygger på antalet elever på respektive program, i respektive gymnasieskola, inom förbundet. Där man betalar för varje elev och programplats. Med denna hörnsten, elimineras all den osäkerhet som många kommuner i R10 i dag säkert upplever. Förstahandsval utanför förbundet blir enklare att hantera, där oklarheter med kostnadsfördelning (årlig avräkning) kan läggas åt sidan från första början.

En geografisk analys, av Lapplands gymnasiekommuner, avslöjar att upptagningsområdet avgränsas av Riksgränskommuner som en plym mot gränsen. Avståndet är stort från Arvidsjaur (ca 15 mil) till Jokkmokk, där kommunerna naturligt avgränsar området, frånsett de som ligger närmare kusten. I praktiken finns i förbundet inga sådana ”konkurrenssituationer”/intressekonflikter som t.ex. Sorsele, Åsele, Dorotea kan hamna i, där kommunerna vill kunna sända sina elever dit de önskar.

En fråga är här central: Hur många av kommuner i Region 10 har gjort enkätundersökningar vad ungdomar värderar i sitt val till gymnasium? Kanske har man underskattat de sociala aspekterna, att många vill gå i en riktig klass med 20-25 elever, finna umgänge, vänskaper och nätverk, även om man nödgas inkvarteras på annan ort, än att gå i miniatyrklasser med en handfull elever. I vissa kommuner, väljer många ungdomar hellre att inackorderas än att bo kvar på orten och pendla. Det är den värld vi lever i. Urbana förhållningsätt långt ut i glesbygden. Men som i grunden bygger på sociala behov. Internets genombrott, sociala medier, kabelteve via bredband, räckvidd ut i hela världen, har förändrat samhället i grundvalarna under två decennier –  den globala byn, är i dag en del av verkligheten. Man kan inte blunda för detta och önska sig tillbaka till 1900-talet.

Dörrarna är i Jämtlands Gymnasieförbund öppna till både andra gymnasieförbund och kommuner (även om vissa kommuner inte tillåter helt fritt frisök). Ett omfattande nätverk som tar sikte på samverkansfördelarna, att erbjuda stor bredd och kvalité, inte stänga in elever i hemkommuner eller rationalisera bort program på vissa orter för ”vinster”. JGF möter tanken och rätten bättre, till elevers fria gymnasieval och att ge varje människa sina unika utvecklingsmöjligheter och livchanser. Jämtlands gymnasieförbund, känns mer som 2020-tal, i vår egen tid. Ragunda, Bräcke och Bispgården, skulle haft det mycket svårt, utan ett starkt gymnasieförbund i ryggen.

Det är anmärkningsvärt hur Region 10 fungerat i frågan, där Södra Lapplands gymnasium, bidde en tumme och där denna regionsamverkan slutar i en pardans för blott två (Vilhelmina & Storuman). Det sistnämnda kan bara ses som ett misslyckande. För Vilhelminapolitiker har en paradox följt, långt in under våren 2021 har målet Södra Lapplands gymnasium och R10-beslut omnämnts, samtidigt har ”man” sedan hösten arbetat vidare med endast Storuman och Region Västerbotten. Men detta förbund kommer inte kunna värva kranskommunerna (man har f.ö. föreslagit endast fem medlemmar i stadgar, vilket övertydligt visar en exkludering av övriga i R10), omgivningen kommer fortsätta teckna samverkansavtal (för verklig kostnad, ev. länsavtal eller efter riksprislistan). Man kommer dock kunna hindra viss flykt, till andra gymnasier, från sina egna kommuner.

Hela den här räddningsaktionen, bygger på rädslan att inte överleva, att tappa mer. Man vill stärka och konsolidera sig. Det gör man nog möjligen tillfälligt, men de elever som verkligen vill söka sig till andra gymnasier, kommer säkert hitta vägar dit, över muren. Öststatskänslan hänger sig kvar, likt en blöt filt över lösningen, som varken är en långsiktig för Region 10 eller länet med omnejd i sin helhet. Man måste förstå, att blotta risken, att medlemskommuner tvingar elever dit de inte vill, är helt avgörande. Och det är finansieringsmodellens utformning som är kruxet.

Gymnasieutbildningen ska tillgodose regional och nationell kompetensförsörjning (skollagens avsikt), den ska verka för individens bästa i termer av utveckling och självförverkligande. Men små kommuner i periferin tittar allt oftare på lokal försörjning, i ett led att säkra jobb och utveckling. Där högskoleförberedande och teoretiska program riskerar att försummas, till förmån för attraktiva och dyra yrkesutbildningar. Obalanser kan bestå, könsstereotypa yrkesval riskerar förstärkas, och bristen av framtida akademiker och universitetsutbildade kan mycket väl öka. Inlandskommunerna behöver lärare, förskolelärare, ekonomer, sjuksköterskor, läkare, poliser, fritidspedagoger, ingenjörer, tandläkare, psykologer och kuratorer osv.

Överlevnad och självbevarelsedrift, dit har den svenska utbildningspolitiken intvingat fattiga eller utarmade glesbygdskommuner, till en riskfylld kortsiktighet. Den fällan måste man ta sig ur. Men det kräver också en samling kring behovet av ökande strukturella resurser, där alla kommuner måste kraftsamla sig politiskt, gemensamt, oavsett färgspektrum på majoritet, med kravet riktat mot regering och riksdag. Sker ingen förändring, bör staten per omgående ta över huvudmannaskapet för skolan. Det är inte kommunerna själva som ska avveckla glesbygden, det ska ingen.

Sverige, borde vara dess alla kommuner och regioner. Men ibland begränsar sig Sverige till en stockrik holme i en mälarström. Den timmerbröten måste alla hjälpas åt att lossa. Återkommande gnäll och klagolåt, från ledarsidor och krönikörer i VK, för att disciplinera trängda kommuner till inordning och lydnad, där ansvars utkrävs, hjälper detta landområde föga, det påminner mig snarast om en kolonial praktik. Med hövdingar och träbaroner och undersåtar.

Rikta kritiken dit den hör hemma, där människor har makt, inte mot de maktlösa. Utkräv ansvar från dem, som har riket i sina händer. Ett gymnasieförbund, kan även kräva detta mot huvudstaden, med sin samlade styrka från alla kommuner i Region 10 (Södra Lappland plus Arjeplog och Arvidsjaur), om man från början finner en förbundsordning, stadgar och styrdokument, vilka alla kan ena sig om. Förmodligen är en modell enligt Jämtlands gymnasium, det bästa framgångsreceptet. Det bör R10 seriöst överväga (och Storuman & Vilhelmina som står i startgroparna till ett eget gymnasieförbund).

Till sist, det finns inga interkommunala beslutsorgan som utkrävas ansvar för Bergners ständiga skuldbeläggande på den påstådda bristen på samarbete. Region 10 är ett samverkansforum, varken ett kommunalförbund eller kommunförbund. Men kanske det borde vara så – ur demokratisk synvinkel. Risken för kommunalrådsklubbar borde elimineras, förankringen och delaktigheten ute i kommunerna måste öka. Varför inte en årlig stor konferens? Där vi äger framtiden tillsammans! Men till syvende och sist, är det också samarbetet mellan kommuner och staten som behöver utvecklas. Det arbetet kan landshövdingen initiera per omgående.

Till sist 2: Staten måste gå in med riktade stödåtgärder till gymnasieskolor i extrem glesbygd där avstånden är betydande, med låg och vikande befolkningstäthet, där kommunerna att betrakta som ”solitärer” – för att säkra kompetens, programutbud och kvalité, för att upprätthålla skollagens (och gymnasieförordningen) intentioner och kompetensförsörjning. Målsättningen likvärdig skola, måste inrymma tydlighet kring närhetsprincipen. Att ungdomar ska kunna studera på hemorten (eller dagpendla), i så stor utsträckning det går. Det blir samtidigt en central del, i en nationell politik som är jämlik, jämställd och geografiskt rättvis. För en långsiktig social och ekonomisk hållbar utveckling. På riktigt.

Kanske även gymnasieskolan ska inordnas som lagpliktig kommunal verksamhet, så att inte Regering och Riksdag inte kan hänskjuta gymnasieskolan som en frivillig verksamhet som ska tillgodoses, vilken ingen kan utkrävas tydligt ansvar för. Men först och främst, att skolor och gymnasier i glesbygd bör få ökade resurser för att klara dagens och de framtida utmaningarna och nationella kraven (som skolverket ofta påpekat, har undermålig måluppfyllelse). Vad säger utbildningsminister Anna Ekström om allt detta? Någon frivillig som kan fråga? Länets egne politiske kommissarie, herr Bergner, måhända känner sig här kallad, att utreda saken nogsamt?

Fågelholkar i kommunstyrelsen

Av , , 2 kommentarer 34

Härom tisdagen tyckte en socialdemokratisk ledamot att tre tjänstgörande oppositionspolitiker såg ut som fågelholkar. Allt handlade om besluten kring den s.k. förtroendemannaberedningen, vilken ska utföras inför nästa mandatperiod och rekommendera hur den politiska organisationen ska se ut och vilka regler som ska gälla.

Vice ordförande (en post som under decennier tillhört en oppositionsföreträdare) Magnus Johansson (s) skrev en blogg (9/10) om ärendet i ”Den framtida politiska spelplanen” . Moderaterna skrev på VK-bloggen, att de inte lämnat in förslag till direktiv för att processen inte gått rätt till. Johansson (s) i sin tur, tyckte att M och Kd inte verkar bry sig, då de inte ids lämna in förslag till direktiv. Ska vi backa bandet och granska processen?

Decennier tillbaka har Förtroendemannaberedningen (FB) initierats och beslutats av kommunfullmäktige. Det må vara hänt, att initiativet nu kom från kommunstyrelsens arbetsutskott (Ks-au), men det verkar trasslat till sig rejält. För att förstå sammanhangen, nödgas jag dessvärre återberätta detalj för detalj.

1. Arbetsutskottets eget beslut om utredning, samt förekomsten av fågelholkar i Ks

Om Ks-au väcker ett ärende, då ska det beredas och sändas vidare till kommunstyrelsen för beslut. Men det skedde aldrig inledningsvis. Ärendet gick inte vidare, utan utredningen kring direktiv startade med en remissomgång där gruppledarna i fullmäktige skulle inkomma med synpunkter och förslag till direktiv som skulle skickas till kommunstyrelsens ordförande (KSO).
Fyra saker avvek radikalt, Ks-au inledde utredningen utan Ks-beslut. Ingen ny remissutgåva utarbetades eller skickades med (utan den tidigare ”gamla” från 2016), inte heller bifogades slutrapporten från 2018 (FB). Förfarandet (partiremiss) gick inte genom kommunkansliet och partierna ombads skicka sina förslag till KSO och inte kansliet. Många har reagerat kritiskt på tågordningen och hanteringen.

Att processa denna viktiga fråga för partierna, synnerligen i coronatider, är inget hastverk [tiden var satt till 18 dagar och flera ledamöter, bl.a undertecknad, kom inte in det nya mejlsystemet, det blev därför 11 dagars frist för Politiskt Alternativ (PA yttrande PDF).

Eftersom ärendet inte passerade kommunstyrelsen för godkännande, blev inte processtarten tydlig eller formellt riktig, därtill utan vettiga underlag. Ks-au är ett beredningsorgan och har inte mandat att besluta om en fullmäktigeberedning, men kan initiera den. Ändå passerade den inte kommunstyrelsen först, vilket jag är kritisk till. Yttranden togs in av Ks-au som också skulle också vidarebereda ärendet. Endast fyra partier sände in (PA, SD, C, S). Beredning verkar inte skett, på ett fördjupat plan, då Ks-au lämnade ärendet utan eget yttrande/förslag.

När Ks-au satt ett stoppdatum, förmodar man att partierna följer den tidsgränsen och att en sammanställning sker antingen i beredningsorganet Ks-au eller att allt material skickas vidare till kommunfullmäktiges presidium för beredning (genom kommunstyrelsen).

När undertecknad läste igenom underlagen inför kommunstyrelsen sammanträde (6/10) på söndagskvällen (4/10) fanns fortfarande bara fyra partiyttranden och naturligtvis frånvarade ett samlat förslag från Ks-au. Ingen meddelade senare att några nya yttranden tillkommit eller skulle stå som grund för beslut.

Själv förmodade jag att stopptiden gällde och att vi skulle diskutera FB och formellt besluta om uppstarten, då ärendet aldrig varit i kommunstyrelsen. Ingen aviserade att nya bilagor tillkommit, inte heller KSO när föredragningslistan fastställdes tisdag morgon. På grund av sekretess, fick vi ett omfattande ärende som sedan upptog all tid av våra grupptimmar, innan kommunstyrelsen startade.

När ärendet om förtroendemannaberedningen slutligen dök upp, blev jag överraskad. Jag förvånades, ett nytt förslag fanns nu i de digitala rullorna. Korthugget föredrogs att Socialdemokraterna och Centern nu formulerat ett eget nytt gemensamt förslag. Det hade tydligen lämnats in till kommunkansliet, sent måndag eftermiddag. Alltså dagen innan kommunstyrelsens sammanträde. I en så viktig fråga, borde alla ledamöter meddelats och varför inte alla gruppledare informerats? Hur skull överhuvudtaget något parti kunna göra ett samlat och interndemokratiskt ställningstagande i en så viktig fråga? Omöjligt, är svaret.

För att en förtroendemannaberedning ska kunna arbeta med verklig vidd och djup, kräver det ett särskilt hänsynstagande till oppositionspartierna med inriktningen att direktiven skall vara något som alla partier kan ställa sig bakom (konsensus måste vara målsättningen). Tidsmarginalerna var för snäva, många hade problem med uppstarten av det nya mejlplattformen Office365 och processen blev forcerad. S+C lade fram sitt förslag utan en detaljerad genomgång och yrkandena slog i bordet innan en djuplodande diskussion hållits.

Jag påtalade bristerna kring underlaget, att det är fullmäktiges presidium som borde initierat beredningen. F!:s ledamot var också väldigt tydlig med detta. Jag påpekade till kommunstyrelsen, att alla partier borde ges chansen att inkomma med yttranden och att ett sammanvägt förslag borde beredas, med målsättningen att alla partier sedan kan ställa sig bakom direktiven. Jag uttalade att ärendet borde återremitteras. Det var första gången ärendet var uppe i kommunstyrelsen, men, det skulle bara manglas igenom.

Ärendet och beslutsförloppet skedde så hastigt att jag faktiskt undrade, vad är det som hänt? Det fanns en betydande mängd förslag till direktiv, som inte nämndes eller föreslogs. Jag tror många kände sig överkörda. Processen var forcerad och polariserad och att inte att alla partier fullt ut fått chansen till delaktighet och medverkan. Att förpassas till åskådare, i ett så viktigt ärende, blev fel.

Jag borde begärt en ajournering. Men magkänslan sa att det var meningslöst. Kanske såg vi ut som fågelholkar. Dock, av mycket förklarliga skäl. Men ingen hade behövt uttala ”omdömet” efter att klubban slagits och ärendet var avslutat. Förhoppningsvis kan medborgaren, få ett hum, genom min redogörelse, om hur saker och ting (och politiker), hanteras i politiken.

Till sist. Ingen ska heller behöva bemötas av svordomar i kommunstyrelsen, bara för att man talar aningen lågt. Den s.k. uppförandekoden, borde även inrymmas i förtroendemannaberedningen.

2. Att sparka ut oppositionen, när det passar

I PA:s eget yttrande. kring förslag till direktiv, reste vi ett stort frågetecken, varför ska vi ens genomföra en förtroendemannaberedning, när nuvarande majoritet S+C helt sonika struntat i vad som beslutats i tidigare förtroendemannaberedning, vilken fastslogs i både fullmäktige och valfullmäktige? Äger inte alla eniga beslut giltighet? Förutsägbarhet och förtroende, är nyckelord i allt politiskt beslutsfattande.

S+C har stulit alla vice ordförandeposter, inte ens gett oppositionen 2:e vice ordförandeposter, och därtill stulit alla arvoden som var och är vigda och dimensionerade för oppositionen. Insynen (och medverkan) i arbetsutskottens arbete i Utbildningsnämnden och Socialnämnden är numera noll. Vice ordförandeposterna kostar årligen i runda tal 350-400 tkr och borde antingen tas bort eller överflyttas till stöd för oppositionens arbete (en motion är inlämnad i ärendet). Med ett uns självrannsakan borde man åtminstone tilldela oppositionen 2:e vice ordförandeposterna. Men icke!

Det är på sin plats att backa bandet exakt två år, när debatten gick högt kring ett delat ledarskap, där både ordförande och vice i Ks, tänktes tillfalla Centerpartiet. Magnus Johansson (s) skrev en blogg 13 okt 2018. Så här lät det:…
”Vi sossar flög i taket under högljudda protester. Det ses som en ren och skär krigsförklaring och ett tillbakasteg till en politisk tid som jag tror ingen i Vilhelmina vill tillbaka till… I Vilhelminapolitiken har det rådigt en princip sedan decennier att oppositionen och ledande oppositionsledare har tilldelats vice kommunstyrelseordförandeposten, v.kso. Annika A (C) har innehaft denna post de senaste åtta åren och arvoderats för den… Det är mycket att jobba med även i opposition. God insyn och goda arbetsmöjligheter är A och O och för att man ska ha en rimlig chans att hinna med detta jobb så har posten arvoderats med 11 000 kr/månaden för att göra det möjligt att kunna ta tjänstledigt från sitt jobb för att kunna jobba politiskt. Man kan kort och gott säga att man inte ska bestraffas ekonomiskt för att man väljer att jobba politiskt och som ledande oppositionspolitiker… Att säga att jag är besviken på hur man beter sig från den ”nya majoriteten” är att uttrycka det milt och jag ser det som ett övergrepp på demokratin att komma med ett sådant här förslag tre dagar i förväg och driva igenom det, och vilka motiven som ligger bakom kan jag bara spekulera i.” 

Att även beslagta 2:a vice ordförandeposterna och alla vice ordförandearvoden (som nu gjorts) borde därmed ses som en dubbel krigsförklaring (analogt med Johanssons synsätt). Övergrepp på demokratin (Johanssons benämning), har satts i system av S+C med förslag som kommer vid ”sittande bord”, dagsfärska och överrumplande. Man kan nog inte bara tala om maktfullkomlighet utan maktmissbruk, när man vid sittande bord i kommunstyrelsen, för snart ett år sedan, presenterade ”lösningen” där oppositionen sparkades ut från alla presidier och fråntogs alla arvoderingar som var grunden för att kunna utföra ett ansvarsfullt oppositionsarbete. Vice ordf. Magnus Johansson (s), är inte konsekvent, inte heller förtroendeskapande, i sin politiska praktik, som uppenbarligen går helt emot hans egen etiska kompass.

Ingen i S eller C har kunnat förklara brottet, att bryta alla överenskommelser och beslut i tidigare Förtroendemannaberedningen och valfullmäktige. En kriskommission, i kristider, består av alla partier, inte två. Nu står vi där, med förslag till direktiv, som bara kommer från S+C. Är det ödmjukt, konsensusinriktat, i god samförståndsanda och demokratiskt? Näppeligen! Förtroendet ökar inte för ”nya majoriteten”.

Ärligt talat, jag tror flera partier blivit djupt besvikna och uppgivna, så pass att många i dagens situation tiger still. P.g.a av hur den nya majoriteten behandlat minoriteten, i kombination med hur S+C svikit nodbyarna där tillväxt funnits, genom skolnedläggningarna. Istället för att kommunen enigt ställer regering och riksdag mot väggen och kräva rättvisa i det kommunala utjämningssystemet. Landsbygd har ställts mot tätorten och hela kommunen är nu förlorare. Tystnaden kan vara ett tecken, men inte på lathet eller ointresse, utan på att majoriteten gör precis som man vill. Utan insyn och medverkan i presidiearbetet, därtill vettiga förutsättningar, marginaliseras oppositionspartierna på ett för demokratin skadligt sätt.

3. Den sista utposten och möjligheten till oppositionellt arbete nu raderad?

Det har funnits en insyns- och arbetsfunktion genom s.k. ordförandegenomgångar. Där ordförande eller vice ordförande i kommunstyrelsen, kan sammankalla till genomgångar 8 gånger om året. Detta regleras i kommunens arvodesreglemente och de partier som inte har en ordförande (eller vice) har rätt att deltaga i genomgångarna med en namngiven ledamot. Men ska då oppositionspartierna ha genomgång med vice ordförandena (som kommer från majoriteten; S eller C) eller är det då likväl bättre att sitta med ordförande (också från majoriteten) istället som har bäst kunskap i ärendehanteringen?

Genomgångarna har aldrig haft för avsikt att vara en blandning av majoritet och opposition, för arbetsdagar gemensamt. Å ena sidan, ska ju vice ordförande i kommunstyrelsen försvarligt informera oppositionen (arvodet är dimensionerat efter det uppdraget). Kanske ska Johansson (s) ha arbetsdagar med oppositionen. Å andra sidan, är det istället kommunalrådet, som har störst kunskap om kommunpolitikens inriktning, som ska göra det? Vill majoriteten det? Vad vill oppositionspartierna? Det borde definitivt diskuteras och reglementet revideras om så krävs.

När majoriteten (S+C) tog alla vice ordförandeposter, ger det ringar på vattnet överallt i det politiska arbetet och anpassningar i reglementen borde man gjort per omgående, om man velat mildra konsekvenserna. När ett sådant ärende kom på bordet i kommunstyrelsen (6/10), där arvodesreglementet föreslogs ändras, så att oppositionen kan sammankalla till egna genomgångar, då tog det tvärstopp. Trots att nuvarande reglemente inte tillåter oppositionsföreträdare att själva sammankalla till genomgångar eller uppbära ersättning (arvode) för detta. Ärendet ”anmälan av gruppledare” spårade ur totalt.

Det fanns två egentliga val, att välja synen att gruppledarträffar är tillåtligt trots reglementet, eller att oppositionen ges formella möjligheter till egna oppositionsträffar (revidering av reglemente). Trots detta, drev socialdemokraterna plötsligt en helt ny improviserad tredje linje, att nu skulle allt detta regleras i kommande förtroendemannaberedning. När väl oppositionen ville ändra arvodesreglementet, för en anpassning p.g.a. av majoritetens maktövertagande, då stängde socialdemokraterna möjligheten helt. Det fanns fler än de i S, som stöttade det inkastade tredje förslaget.

Jag hade återtagit mina yrkanden (yttrande arvoden PA) och jag godtog en återremiss, men PA hade uppenbarligen gått för långt i kritik och krav på anpassningar. Som jag ser det, var det en bestraffning oppositionen utsattes för. Våga kritisera och kräva anpassning, så stängs ytterligare en dörr för det oppositionella arbetet. Det kändes som spiken i kistan. Kanske såg jag ut som en fågelholk en andra gång. Men det fanns åter skäl, då maktfullkomligheten, var och är bedrövligt övertydlig i Vilhelminapolitiken.

Min rekommendation och uppmaning, till alla oppositionspartier i Vilhelmina, är att de så snart de bara kan, till kommunfullmäktige insänder förslag till direktiv för Förtroendemannaberedningen. Det är av största vikt, att alla partier ger sin mening och lämnar förslag som bäddar för att brett och djuplodande inriktningsdokument för beredningen.

Likaså, för de oppositionspartier som inte gjort så, att anmäla en namngiven ledamot (meddelas till kommunstyrelsen) till ordförandeträffar, många i oppositionen ser säkert fram emot att bli grundligt informerade från ordförandena eller viceordförandena med arbetsdagar 8 gånger om året.