Historiens slut – nu bombar Turkiet Kurdistan – igen!

Historiens slut – den nordatlantiska försvarspakten NATO genom kaklet

eller

Nu bombar Turkiet Kurdistan – igen!

Francis Fukuyama skrev The End of History and the Last Man. I boken argumenteras att historien bringats framåt av konkurrerande samhällssystem och ideologier, att kampen var över i och med Sovjetunionens upplösning och det Kalla krigets slut. Att inga alternativa samhällsmodeller utmanar den marknadsekonomiska liberala demokratin. Året var 1992.

Sett i backspegeln, verkar kolonialismen och imperialismen aldrig lämnat huvudspåret, det var lika oskiljaktigt då som nu. Rentav grunden för kapitalismens överlevnad. Och slutseger. Mitt i denna globala kamp om det ekonomiska herraväldet, vissa geografiska områden alltid i linjalstreckens och krigsslutens skärningslinjer. Kurdistan är ett område med mångtusenårig historia, dess folk, ständigt i fokus för förföljelse och förintelse. Århundrade in, århundrade ut. En viss men kort respit när det ottomanska riket föll samman efter första världskriget. Det är ingen folkspillra med mer än uppskattningsvis 35 miljoner. Främst i Turkiet, i Iran, i Irak, i Syrien. Men många miljoner kurder har också tvingats på flykt och till exil.

Kampen för ett erkännande av Kurdistan, med viss eller full autonomi, men framför allt rättigheten att existera i sitt språk, sin kultur, i politisk frihet, i sin värld, har drivit flera rörelser historiskt. Kemal Atatürks sekularism och landreformer resulterade i kurdiska uppror som besvarades med förtryck och i värsta fall folkmord (som i fallet med massakern i Dersim 1938). Långt senare bildades det kurdiska arbetarpartier PKK 1978. I kampen mot ett repressivt Turkiet, tog sig också frihetskampen emellanåt terrorns uttryck. Det asymmetriska våldet som metod och vapen, vilken i flera avseenden speglade sig i palestiniernas kamp för ett land att återvända till. Här ett gemensamt land, över alla kolonialt dragna gränser, att leva i. Centralmakten i Turkiet har gungat, precis som motståndet.

Befrielserörelser skulle kallats för vad de är, men efter den 11 september 2001 har terrorstämpling blivit ett utstuderat redskap att kontrollera och legitimt attackera rörelser och nätverk. USA:s drönarkrig har gett tusentals oskyldiga och civila dödsoffer sin sanning, sin död, och framvisat statsterrorismens ansikte. När USA ska utredas för krigsförbrytelser ska den internationella brottsdomstolen ICC blockeras, tjänstemän sanktioneras, straffas. Det är som det inte längre finns några folk eller nationer kvar att befria. Bara vettvillingar som inte kan respektera stormakternas feta röda penndrag över världskartan.

I bakhuvudet kan man aldrig frigöra sig från det Armeniska folkmordet där en miljon Armenier dödades i det ottomanska riket (vid tiden för det första världskriget), en miljon deporterades där en bråkdel överlevde. Antropologer har beskrivit skeendet som Ethnocide – förintelser av kulturer. Vissa länder har förbjudit förnekelse av det armeniska folkmordet. Socialdemokraterna har drivit frågan i opposition men vägrar erkänna händelserna i regeringsställning. Margot Wallström vacklade och Ann Linde erkänner fortfarande (2021) inte folkmordet. Det finns t.o.m. ett antal dokumenterade svenska ögonvittnesskildring från den tiden, där och då. Ann Lindes omskrivning av folkmord till massövergrepp är att skönmåla en organiserad förintelse. Var Nazi-Tysklands folkmord och utrotning bara ”massövergrepp”? Den turk-armeniske journalisten Hrant Dink mördades med tre skott i nacken 2007 på öppen gata i Istanbul, han hade offentligt förolämpat Turkiet genom att skriva om folkmordet.

I Sverige lyfte ett antal socialdemokrater den kurdiska frågan år 2003 i en motion, när mänskliga rättigheter åter kom i fokus i riksdagen. Motionen var ett tillägg till utrikesutskottets betänkande 2003/2004 UU9. När man läser yttranden, motioner och reservationer, från alla svenska partier känns engagemanget och viljan, som det en gång alltid var i Sverige. Oavsett moderater eller miljöpartister. En drivenhet och en tydlig nationell inriktning av utrikespolitiken. Den kurdiska frågan och Turkiet var högst närvarande. Men inte med ett ord nämns USA, om dödstraffet, den strukturella rasismen och diskrimineringen, om avrättningar (polisvåld, kriget mot terrorismen), om kriget i Afghanistan, om folket i Afghanistan. Utskottet visar i betänkandet en ”förståelse” för fånglägret Guantanamo på Kuba, utskottet understryker aldrig Genévekonventionens räckvidd. USA ges en specialstatus som orörbar (untouchable). När nu Turkiet sätter press på Finland och Sverige, verkar samma sak upprepa sig. Inte kritisera den militära broderskapsrörelsen. När det egentligen främst handlar om USA där NATO-aspiranterna blir brickor i spelet. För kurdernas framtid och säkerhet. Eller makten och medlen att fortsätta sitt krig mot dem.

Vad har då hänt på snart 20 år? Beaktat ett land, Turkiet, med militärkupper 1960, 1971 och 1980. Med ”kuppförsöket” 2016 tog Turkiets kräftgång i demokratiutveckling och mänskliga rättigheter en ny vändning. Det är omdebatterat än i dag, om det var iscensatt som en kontrollerad kupp som bäddade för en omfattande utrensning av regeringskritiker och oppositionspartier. Där närmast allting som associeras till kritik mot Erdogan, representerar omstörtande verksamhet eller terrorism. Där kurdiska partier och rörelser jämställs med terroriststämplade PKK, för att de är kurder och inget annat.  Efter 2016 försämrades samhällsklimatet globalt för turkar och kurder i diasporan. Nu jagades även Gülenanhängare, angiveri och förföljelse förekom i många Europeiska länder och världen runt.

När Danmarks säkerhetstjänst 2017 stoppade mordförsök på tre personer, framvisades att Turkiet planerade politiskt motiverade mord på oppositionella. Det är statsterrorism på annat lands territorium. Den turkiska nationella underrättelsetjänsten MIT var inblandad. I april 2018 meddelade Turkiets vice premiärminister Bekir Bozdag till kanalen CNRHABER att: ”Hittills har MIT paketerat 80 FETÖ-medlemmar från 18 olika länder och tagit dem till Turkiet”. Det har avslöjats att liknande likvideringar planerades i Tyskland (riktat mot kurder). Kritiska kurder/turkar har utsatts för skjutningar och misshandel, där kriminella gäng är ombud. Bozdags skrädde inte orden i intervjun: ”Vår underrättelsetjänst, våra säkerhetsstyrkor, den turkiska staten och vår regering förföljer dem – var i världen de än är”. Ordalydelsen är ett nationellt löfte om global förföljelse. Vad ansåg Sveriges regering om detta? Vad Turkiet sysslar med är något som kan benämnas som statsterrorism.

Niklas Orrenius granskning i DN 2017 visade hur Turkiets regim kartlägger oliktänkande i Sverige. Med exempel på hur nio svenska moskéer har imamer utsända och betalda av turkiska staten, där uppdraget inkluderade att rapportera regimkritiker. När flyktingspionage, påtryckningsinsatser och förföljelse förekommer i stor omfattningen även i Sverige, så är frågan befogad, kan turkar/kurder här känna sig skyddade? Kan man garantera att ingen utlämnas? Oron och farhågorna var och är stora, många kritiska interpellationer har ställts i riksdagen med ljumma och svävande svar. När vänsterns Nooshi Dadgostar nyligen i debatt med Ann Linde efterfrågade tydlighet för de kurder som bor i Sverige, avfärdade utrikesminister Linde farhågorna som ”desinformation”.

Desinformation betyder avsiktligt falsk eller felaktig information för att påverka en målgrupp. Det är en allvarlig anklagelse men i det här fallet avfärdande retorik från utrikesministern för att slippa frågan. Det är lika billigt som oansvarigt att leda in ämnet på arguments ”falska” ursprung snarare än att debattera sakfrågan. Och fortfarande finns ingen rättssäkerhet i säkerhetspolisens bedömningar för utvisning, de är hemligstämplade och kan inte granskas. Sett till historien efter 2016 borde det vara högst troligt, att Turkiet i dagsläget ökar sitt påverkans- och underrättelsearbete, när Turkiet nu offentligt krävt att Sverige ska utlämna 21 personer som anses vara terroristkopplade.

Hur skulle den svenska regeringen i dag hantera kravet att lyfta terrorstämpeln på PKK? Det är i mångt USA och Turkiet som utövat hårda påtryckningar för att få PKK på EU:s terrorlista. Frågan är rykande aktuell, då Turkiets utrikesminister anser (13/5 -22) att USA:s beslut att nu lätta på sanktionerna för ”YPG/PKK-hållna syriska territorier” är ett försök att legitimera terroristgrupper. Men retoriken går inte ta miste på. Bokstavsleken förvirrar, Turkiet skriver just YPG/PKK när man talar om nordöstra Syrien som är kurdiskstyrda, där man bör benämna styrkor som Syrisk-Kurdiska.

Det var USA:s Victoria ”Fuck the EU!” Nuland, som i Marrakech (11/5 -22) introducerade planen för en ekonomisk revitalisering: “The United States intends in the next few days to issue a general license to facilitate private economic investment activity in non-regime held areas liberated from ISIS in Syria,” Man ska inte vara alltför elak mot Victoria Nuland, eller USA, vad USA nu gör är en betydelsefull insats för att skapa utveckling, tillväxt och stabilitet. Som ett led i att motverka att IS/Daesh får en grogrund i de ofta fattiga och besvärliga levnadsförhållandena. Det handlade om en generell licens som befriar företag från amerikanska sanktioner och restriktioner. Det är detta Turkiet reagerade så starkt över. Som om USA stöttade PKK.

Parallellt frågar man sig varför inte EU eller världssamfundet FN reagerar på Turkiets militära operationer i kurdiskstyrda områden (Syrien och Irak), vilka tog fart i mitten av april (2022). Det började med flygangrepp på ”misstänkta” PKK-lokaler. Så låter definitionen från turkiskt håll, beträffande de attackerade är nyhetsartiklar och pressmeddelanden tydliga, det handlar HPG (Peoples Defense Forces).  Men Turkiet besköt även städer som Kobani med artilleri där bostadsområden träffades. Det är ren terrorbombning och strider mot internationell rätt och kan även betraktas som krigsförbrytelser. Man gör det när övriga världen har blickarna riktade på Ukraina. Turkiska drönare anföll den USA-stödda milisstyrkan i Kobani och dödade befäl och två kvinnliga soldater i YPJ. Den organisation som är i koalition med USA i kriget mot IS/Daesh. Dagar senare attackerade turkiska Bayraktar-drönare säkerhetsstyrkornas faciliteter. Det är inte PKK, men Turkiets politiska ledning associerar närmast allt kurdiskt med den organisation som är terrorstämplad.

”These attacks carried out by the Turkish state do not take place in the areas of contact and confrontation on the fronts, but directly target society,” including urban centers, Peoples’ Protection Units (YPG) spokesperson Nuri Mahmoud…”The attacks occur as we strive to abide by the ceasefire agreement reached in October 2019.”

Turkiet har nu brutit avtalet om vapenvilan och gör spjutspetsattacker in i både Syrien och Irak. Det är förklarligt att det blir motreaktioner. En eskalering självklart Turkiet utnyttjar, då man inrikes har ett stort missnöje med levnadsförhållandena och den politiska situationen. I takt med ökad repression mot opposition (framför allt Gülenrörelsen) och kurder, är det närmast självklart att kurdiska rörelser svarar. Politiska protester vid Turkiska ambassader ser Turkiet som terrorattentat sprungna ur PKK. När attacker sker i Turkiet, vilka de facto är terrordåd, spelar det ingen roll om det är Turkiska revolutionära kommunistpartiet (DKP) eller Marxist-Leninistiska kommunistpartiet (MKLP) som misstänks, så läggs fokus och ansvar på PKK, förespeglande att PKK en huvudorganisation som ger order till ”sina” underorganisationer. Men mönstret är tydligt, dödar Turkiet 20 personer i syriska eller irakiska Kurdistan, sker något riktat tillbaka som direkt respons på turkiets militära attacker i Kurdistan. Det är en våldspiral som sedan används av Turkiet som exempel på terror. Där Turkiet slår först och förväntar sig motreaktion. Den turkiska offensiven i irakiska/syriska Kurdistan i april var övertydlig, det handlade inte bara om dussintals attacker, utan att vinna terräng med marktrupper. Det är tydlig förändring i agendan dessutom en kränkning av internationell lag. Turkiska provokationer, militära attacker och tusentals politiska övergrepp fortsätter, år efter år. Motreaktioner följer, annat vore märkligt. Ett befrielsekrig för kurderna, i Turkiet kategoriseras allt motstånd som terrorism.

Så här håller det på. Omskrivningar, tillskrivningar och projektioner. I alla massmedier, i sociala medier, twitter och instagram, där matas ”sanningen” om PKK ut. Vilket ske ge argument och legitimitet att fortsätta kriget mot kurderna, på hemmaplan och i Irak och Syrien. Från USA och Ryssland, som är garanter för vapenstilleståndsavtalet från 2019, är det anmärkningsvärt tyst. Ryssland har fullt upp med sitt eget katastrofala aggressionskrig, men USA borde haft tid att yttra sig. Men väljer att inte göra det.

Är Turkiet verkligen ett land som Sverige vill och ska solidariskt försvara i enlighet med NATO:s artikel 5? Kollektivt försvar innebär att en attack på en allierad, är att betrakta som en attack på alla allierade. Attacker mot Turkiet från Kurdiska styrkor måste alltså Sverige bekämpa om detta begärs? Förstår verkligen svenska politiker, massmedia och medborgare de långtgående implikationerna med detta?

NATO, Article 5

“The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognized by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”

Beaktat kraven och innebörden i artikel 5, är i egentlig mening Turkiets krav på utlämnande av terrormisstänkta, terrorkopplade eller personer kopplade till kurdiska organisationer, helt förståeligt. Oavsett hur absurt och vansinnigt det än låter. Men det är Sveriges nya verklighet. All kurdisk militär verksamhet utgör för Turkiet ett existentiellt hot, vilket de allierade i NATO är förpliktade att bistå hjälp till (om det efterfrågas). Det handlar inte om längre om vilka krav Turkiet ställer, utan vad NATO är för en försvarsorganisation och vilka principerna är. Som det ser ut, kan Sverige tvingas lämna delar av sin fastlagda utrikespolitik. Inte bara i ansökningsprocessen, utan även som medlem i NATO, där handlingsfriheten kommer beskäras. Men Sverige kommer även få svårigheter att arbeta för internationellt stöd till de kurdiskt självstyrande områdena i Syrien och Irak. Ser inte Sveriges regering och riksdag, redan i dag, att vissa utrikespolitiska vägar är helt oförenliga med NATO:s principer??

Man bör också också passa på att fundera över hur övriga NATO-länder, till följd av Turkiets medlemskap, mildrar eller frånvarar med kritik mot Turkiet gällande den kurdiska frågan. En slags kollektiv oavsiktlig broms. Eller än värre, låsta dörrar som öppnas för husfridens skull. Turkiet belades av många länder med importförbud av vapen, p.g.a angreppen i norra Syrien 2019. Nu har Turkiet återupptagit militära attacker i kurdiska områden i Syrien, och just då, i denna kris då Turkiet kräver så mycket av Sverige och Finland, då lättar Storbritannien på exportrestriktionerna för vapen, man lättar på dem helt. Det är en eftergift för att Turkiet ska sänka ribban för Sverige. Det är så NATO fungerar. Nu överväger Canada att följa britternas exempel. På så vis kan Turkiets arsenal utökas i kampen mot ”terrorismen” utanför sina egna gränser. När Turkiet har återfallit i militära utomterritoriella operationer borde snarast embargon kvarstå eller låsas hårdare. Istället ser vi motsatsen. När och om, Sverige släpps in NATO, blir det spännande att se vilken flygplanslösning USA kommer erbjuda Turkiet som belöning. Hela utpressningsprocessen med att ”säga nej till Sverige” ser ut att ha minskat stödet för de kurdiska områdena och stärkt Turkiets ställning och möjligheter.

Nordöstra Syrien har haft ett autonomt självstyre där det kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) har styrt. Att partier och kurder har eller haft kopplingar till PKK är socialt och geografiskt förklarligt. Kopplingar som i realiteten ofta är att betrakta som sociala nätverk. Det var PYD:s milis Folkets försvarsenheter YPG som utgjorde lejonparten av de styrkor som varit USA:s allierade i kriget mot IS/Daesh. PYD och YPG betraktas som hjältar. Bara Turkiet betraktar PYD och YPG som terrorister. Allt med koppling till dem, ses som terrorister, många av dem, är personer som Turkiet vill att många länder ska utlämnas från. Sättet att behandla kurder är närmast rasistiskt. Och nu plötsligt vill Turkiet att även YPG ska terrorist-klassas. Ännu en brandfackla och förhandlingsbricka har kastats in. Men det är inte förhandlingar på något vis, mellan två jämbördiga parter, utan bara utpressning från Turkiets sida.

Turkiet hade två uttalade mål med militäroffensiven in i nordöstra Syrien (2019), dels att krossa det kurdiska självstyret (som betraktas som ett hot mot Turkiets nationella integritet), dels att etablera en säkerhetszon 3 mil in på den syriska sidan längs med den syriska gränsen. Området som i egentlig mening var kurdiskt ska reserveras för miljontals syriska flyktingar som befinner sig i Turkiet, vilka man vill ska återvända ”hem”. Offensiven var tänkt att lugna hemmaopinion och kritiker och skapa en etnisk rensad buffertzon befolkad med syrier.

Det började med flygattacker och bombningar den 6 oktober 2019, där 300000 människor flydde (Turkiet opererade tillsammans med syriska styrkor SNA). Offensiven åtta dagar, hotet från Turkiet var en invasion av nordvästra Syrien, förhandlingar följde, så skrev Turkiet, Ryssland och USA ett eldupphöravtal och hundratals kvadratmil lades under turkisk ockupation. Förenta nationerna (FN) är tusentals mil bort. Tysta. Om fredsbevarande styrkor borde vara någonstans, är det här. Men FN:s säkerhetsråd göre sig icke besvär.

Allt skapade en osannolik vändning där kurderna i nordöst tvingades till samarbete med Assadregimen, vilken kan/kunde ta tillbaka områden utan krig mot kurderna. Ryssland uppskattade det säkert också. Det var Ryssland som gick in militärt i Syrien 2015 för att rädda Assad, som var på väg att falla. USA var djupt imponerade av kurderna och man lovade att aldrig överge dem (11-12 tusen frihetskämpar fick sätta livet till i kampen mot IS). Men det räckte med ett telefonsamtal, mellan Erdogan och Trump, så var det löftet brutet. Initialt var det USA som hade inlett ett samarbete med de kurdisk-arabiska Syriska demokratiska styrkorna SDF, där större delen av soldaterna kom från den kurdiska YPG-milisen. En amerikansk presidents ord och 180 grader i kompassen. Förrådda av Trump. Ett exempel blev Rojava. Där världen vänder. Precis som när Donald Trump ville ha mandat från kongressen att själv kunna starta ett krig med Iran. Hur skulle alla NATO-länder dragits med och in då?

Vad en ny republikansk president med trumpistiska tendenser kan åstadkomma, kan man bara spekulera i. Den som minns, minns hur NATO-möten kunde vara en ren pina för medlemsländerna, vad skulle Trump göra i dag, vad skulle han blockera i morgon? Det var i juli 2018 som det stormade en del. Men inga hot att USA skulle lämna NATO, uppgav NATO-källor till Reuters. På frågan om USA kan lämna NATO utan att godkännande från kongressen svarade Donald Trump: Det kan jag nog göra, men det behövs inte. Framtiden är oviss, när innevarande mandatperiod för president Joe Biden är över.

Klockan tickar. Det är nu Turkiet sätter ultimatum på Sverige och Finland, när det egentligen handlar om USA:s stöd till de kurdiska styrkorna i Syrien. Samt att PKK:s terrorstämpel huggs i sten. NATO-medlemskapen är handelsvaror.

Uppenbart är att Turkiet vill att sanktioner ska bestå mot de kurdiskt styrda områdena, att PPK fortsatt vara terrorist-kategoriserat (när de egentligen borde tas upp för diskussion om avskrivning), samt att vapenembargon lyfts, både från USA och Sverige. Turkiet vill även att man upphäver sanktionerna för innehavet av de rysktillverkade S-400 anti-missil-system. Men inte minst att Turkiet får del i stridsflygplansprogrammet F-35. Det sistnämnda har dock helt kommit på skam, inte ens F-16 verkar komma på fråga. Eller modernisering/uppgradering av befintlig flygplansflotta. För Biden-administrationens försök att ta ett beslut, vilket i viss mån kunde blidka Turkiet, godkändes plötsligt inte av den amerikanska kongressen. Turkiets inbetalade 1,4 miljarder dollar för flygplansprojektet verkar frysa inne till deras stora frustration. Erdogan är nog förbannad på riktigt nu.

När den grekiske premiärministern talade inför den amerikanska kongressen, vittnade han om de tilltagande turkiska kränkningarna av grekiskt luftrum och territorialvatten, då sjönk motivationen ytterligare i kongressen.

”Vi kommer inte att acceptera öppet aggressiva handlingar som kränker vår själv­ständighet och våra territoriella rättigheter”, deklarerade han och krävde att Turkiets flygningar över grekiska öar omedelbart måste upphöra”… ”Det sista Nato behöver i ett läge där vårt fokus ligger på att mota den ryska aggressio­nen är ytterligare en källa till instabilitet på Natos sydöstra flank.” (SvD 18/5 -22)

Ordförande för senatens utrikeskommuniké Bob Mendendez uttalade senare, att Turkiet har den hel del att förklara. Bidens möte med Greklands premiärminister, samt tecken på att istället Grekland ser ut att få F-35 flygplan i sin flotta och dessutom överta uppgiften som komponenttillverkare, torde sticka i ögonen på president Erdogan och Turkiet. Om Turkiet inte får något av sina krav tillgodosedda efter dessa utspel, ökar definitivt inte sannolikheten för ett ja till svenskt NATO-medlemskap.

Hur ser då den svenska regeringen på att Turkiet brutit mot vapenstilleståndsavtalet från 2019 och riktat attacker mot inte bara militära mål (bortom för den ”olagliga” 30 km breda ockupationsremsan) utan medvetet även beskjutit granater mot civil kurdisk befolkning i norra Syrien och Irak? Räderna riktas mot all kurdisk verksamhet, men alltid med argumentet att det är PKK. PKK är kurder, kurder är terrorister. Ett evigt mantra, en evig lögn. Hur kan Europeiska Unionen och Förenta Nationerna bara titta på? För att det är USA och Ryssland som sitter i säkerhetsrådet?

Hur ser den svenska regeringen på förföljelsen av politisk oliktänkande, pro-kurdiska tidningar och politiker återkommande terrorstämplade och terrormisstänkta. Sedan 2016 har 77000 personer arresterats för påstådd inblandning i kuppförsöket (som sagt, vilket ingen än i dag vet ursprunget till).

Ytterligare inskränkningar i mänskliga rättigheter är vid handen, förbud mot HBTQ manifestationer och aktivt fördömande mot dessa från politiska företrädare.

Förbud mot att fotografera eller filma myndighetsutövare/tjänstemän. 2-5 års fängelse för spridande av ”desinformation” i massmedia.

Covid-19 har använts som alibi att förbjuda demonstrationer och politiska manifestationer.

Man kan rada upp exempel efter exempel, på tortyr och polisbrutalitet, på mord av politiker och inkapacitering av journalister (200 har åtalats och fängslats), författare och oppositionspolitiker. Politiska fångar i mängder, med andra ord.

Tillbakagången var rent bedrövlig när Turkiet som första land (2021) lämnar Europarådets konvention om förebyggande av våld mot kvinnor och inomrelationellt våld (Istanbul-konventionen).

På punkt efter punkt, ser vi en tilltagande repression, inskränkningar i mänskliga rättigheter och en demokrati som är på fallrepet. En partigräns på 10% hindrar effektivt små eller nybildade partier att få inflytande. När partier väl når över 10%-spärren riskerar de att förbjudas och ledarna interneras utan rättegång. Sedan 2016 har det bara gått utför.

En interpellation från riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (nov 2021) till utrikesminister Ann Linde berörde situationen för partiet HDP där tusentals politiker och medlemmar satts i fängelse utan rättegång och belyste svårigheterna för många utsatta fattiga kurder när kurdiska områden beläggs med undantagstillstånd.

Hemma i konungariket Sverige står statsminister Magdalena Andersson och håller tal till nationen via television och internet:

”Sverige ser också framåt emot att samarbeta med Turkiet inom NATO och det samarbetet kan ju bli ett nytt och viktigt element i vår bilaterala relation”.

Man kan fråga sig varför Sverige ska ha mer samröre med Turkiet bilateralt. Är det en återupptagen vapenförsäljning som avses? Varför ska vi ett uns mer än nödvändigt att göra med Turkiet, än vad NATO innebär? Den dagen ett nytt ledarskap kommer i dagen, kan frågan seriöst diskuteras. Det är inte så få statsvetare, journalister, författare, politiker och analytiker som tydligt ser tecken på autokrati och fascistiska tendenser (Utrikespolitiska Institutet gör sådana slutsatsen också), detta faktum har påtalats tydligt alltsedan 2017-2018, där sedan exempel på exempel förs till listan, år efter år.

Det är verkligen politisk teater från Sveriges regering och jag är övertygad att Olof Palme i hjärtat skulle uppleva att nu har Sverige nått historiens slut. Att arbeta med avspänning och demilitarisering i en kärnvapenallians, är en ny ofantlig utmaning tillsammans med ett land som är krig med delar av sin egen förtryckta befolkning. Ett land, Turkiet, som fortsätter bomba ett folk, i ett landområde benämnt Kurdistan.

Det är när kritiken nu växer mot Turkiet som plötsligt vissa massmedier i Sverige börjar angripa kritikerna mer än Turkiet själva. Aftonbladet, med närmare 3-4 miljoner läsare på nätet, har oförhappandes blivit socialdemokraternas partiorgan och denna nya megafon levererar i parti och minut, allt för att slå ner kritik och omintetgöra den samhällsfarliga splittringen som vanligtvis kallas åsiktsfrihet och fri opinionsbildning.

Det är farlig tid, uttalar statsministern, under ansökningstiden. Dessvärre rent nonsens, det finns inget militärt hot mot Sverige och kommer inte finnas, så länge Sverige inte är fullvärdig medlem i NATO. Då först delas riskerna och hoten, med försvarsalliansens medlemmar, utifrån NATO:s militära infrastruktur. Enklare än så kan det inte bli. Men en upplevd ”reell” hotbild under ansökningstiden verkar vara livsavgörande för opinionsbildningen, utan hot inget behov av NATO. Samma sak efter ett eventuellt inträde. En hotbild måste målas upp och underhållas. Annars inget existensberättigande, annars inga skäl att höja försvarsbudgeten med årliga 40 miljarder.

CIA, NSA, MUST och SÄPO får nu ligga i för att finkamma nätet och Myndigheten för psykologiskt försvar får läcka ut en extern påverkansinsats i veckan. Men de säger sällan att det är från främmande makt. Kanske ren politisk opinionsbildning snart liknas vid påverkansarbete och desinformation. Då börjar vi närma oss Turkiet. Håll grytan och hotbilden kokande, ledarsidorna i Sverige har nu ett styvt jobb. Att skrämmas lagom och samtidigt hålla huvudet kallt.

Hur var det utrikesminister Ann Linde uttryckte sig, vad Ryssland skulle kunna vara kapabla till, jo, att använda gift. Förgiftning var vad Sverige kan förvänta sig under den farliga tiden. Vem eller vilka har gett en sådan högkvalitativ information? Desinformation. Gift använder Ryssland mot ryska dissidenter, förrädare och utvald opposition. Boris Nemtsov sköts däremot ihjäl ett stenkast från Kreml 2015. Han var en av de få verkligt stora utmanarna till Putin. Det mordet gjorde mig heligt förbannad. Alla mord gör mig förbannad. Men giftattacker mot svenska medborgare eller politiker!? Inte höll Linde huvudet kallt i det uttalandet. Men det gäller ju att hålla huvudet kallt i rätt fråga. Att injicera rädsla i ett folk. Osäkerhet och otrygghet är här och nu regeringens bäste vän.

När USA levererar underrättelseinformation som leder till avrättande av ryska generaler, då är de emellertid en allierad till Ukraina. Underskrivet av löftet de gav, när USA ska ge sig in i kriget, beroende på eventuell rysk användning av ABC-vapen. Bidens uttalande om att Putin borde tas bort från ämbetet, passerade samma gräns. Beaktat det militära stödet och utbildningsinsatser på Ukrainsk mark, är USA att betrakta som delaktigt i ett s.k. proxykrig. Storbritannien var tydliga, deras vapen kan användas mot ryska mål på ryskt territorium, underförstått offensiv krigföring bortom Ukrainas gränser. Bortom självförsvar och FN:s artikel 51. Retoriken och uttalanden har varit hårda och provokativa. Man måste inse, att som allierad till USA och Storbritannien, kan man dras in i världskonflikter och krig – ”solidariskt”…

…Samtidigt, diplomatin får aldrig överges… Storbritanniens Cathrine Ashton, en gång EU:s högste representant, visade att det gick att göra stordåd, i förhandlingarna med Iran kring dess kärnkraftsprogram, precis som i förhandlingarna mellan Serbien och Kosovo. Samtidigt, om fler jokrar är med i leken, som USA i kulisserna under Euromaidan 2013-2014, då kan förhandlingar, diplomati och stabilitet raseras. Där ett lands öde formas av yttre krafter. Där till och med EU blir åskådare. Till och med Cathrine Ashton sidsteppades. När krisen i grunden handlade om associationsavtalet med EU…

Vad är det vissa NATO-länder gör, som kan betecknas vara, att hålla huvudet kallt? Om USA och Storbritannien drar in NATO i krig, då kommer Sverige följa med i kölvattnet. Då är det ypperligt med säkerhetsgarantier och artikel 5 att luta sig mot, från just dessa två militärmakter. Krig är något man gör tillsammans. Samma sak för Finland, man har sin solidaritetspakt och kommer vakna upp i ett helt nytt självuppfunnet Kalla kriget version 3.0. Det är inte Finlands gräns längre, det är NATO:s gräns mot Ryssland man ska bevaka och försvara. Finland uttalar precis som Sverige, att man gör inte detta (ansöker om medlemskap) på grund av Ryssland. Men varför göra det överhuvudtaget då?

Man får verkligen hoppas att säkerhetsgarantierna uppväger de ökade spänningarna och kapprustning. Finland och Ryssland har inte haft några större problem i relationerna efter Sovjetunionens sammanbrott. Ärligt talat, 70-talet och mitten av 80-talet var inte superkul. Det fanns och finns goda skäl att ansöka om eventuellt medlemskap efter detta krig är slut. För Finland och Sverige skulle aldrig angripas om de är alliansfria. Den paranoian som odlats de sista månaderna, har inte varit hälsosam för någon.

Kärnan i argumenten ligger i att man har gjort Rysslands aggressionskrig till vilket krig som helst och att nästa land står på tur. Den propagandan har blivit en sanning i dag. Eller ska vi säga desinformation. Rysslands olagliga och monstruösa krig, och dess orsaker, går att förstå (men varken respektera eller legitimera), om man studerar historien i detalj och inte inbillar sig att demokratin föddes i Ukraina den 20 februari 2014. Hade Sverige aldrig stått på tröskeln till NATO hade synen på kriget och NATO:s öst-utvidgning sett annorlunda ut. Det pågår ett informations- och propagandakrig från bägge håll. I väst betydligt mer subtilt. Även om Expressens ledarsidas värsta uttalanden emellanåt borde bältesläggas. Människor är inte landsförrädare eller pro-putin, bara för att man säger nej eller är tveksam till NATO.

I Aftonbladet skrev Peter Gustavsson med rubriken ”Sluta sprida Erdogans propaganda, vänstern”, där Gustavsson menade att Vänsterpartiet ”återupprepat Erdogans talepunkter, som om hans krav redan hade genomförts”. Det finns definitivt poänger med att upprepa och analysera Erdogans krav, för det avspeglar den groteska realpolitiska värld vi kliver in i när och om Sverige går in i NATO. Där det ställs krav på både USA och Sverige, för att medlemskap ska tillåtas, men det är bara början.

Här måste vi fråga oss, vad blir nästa resa, att acceptera ännu ett amerikanskt/brittiskt aggressionskrig som mot Irak 2003? Vilka NATO-länder lyfte denna skandal och detta brott i FN:s säkerhetsråd? Frankrike? Alla teg inte, men alla var lojala inom NATO. FN:s generalsekreterare Kofi Annan, var tydlig, det var ett olagligt krig. En halv miljon mördades. Det är rätt ordval. Varenda död människa var ett krigsbrott. Håll huvudet kallt, inte ett knyst om att USA:s miljardärer ska betala skadestånd och återuppbyggnad av ett sargat och traumatiserat land.

Vissa massmedia återkommer med mantrat ”hålla huvudet kallt” vilket innebär att medborgare och politiker ska hålla käften under NATO-ansökningsprocessens gång. Det är för helvete inte jag som dragit in Sverige i en NATO-ansökan mitt under ett brinnande krig.

Peter Gustavsson skrev i en första upplaga i Aftonbladet att Turkiet var en hjälpligt fungerande demokrati. Kanske ”sluta sprida Erdogans propaganda” var riktat till honom själv främst. Skärmdumpar är farliga, kanske de borde förbjudas. Skrivelsen ändrades med noten att det var en arbetskopia som publicerats. I och med detta, vet jag och övriga, att det som skrivs är ur propagandasynvinkel. För att slå ner kritik och tillintetgöra den. Och samtidigt tjäna Erdogan. Tänk vad Aftonbladet kan! Lena Mellin kan vara stolt över sitt svenska Pravda.

Den handlar inte om att ge och ta, utan att ge avkall på grundläggande principer, på mänskliga rättigheter och geo-politiska ställningstaganden. I egentlig mening borde inte ett endaste av de krav Turkiet kräver (av någotdera land) uppfyllas på några villkor. Det är ett de-militariserat Turkiet som borde vara första kravet sammanvävt med att helt dra sig ur aggressionskriget mot kurdiska områden i Syrien och Irak. De borde också av-ockupera den 30 km breda landremsan. Och att acceptera att PKK avregistreras som terrororganisation. Och frige alla politiska fångar och utlysa nyval. Och ge både turkar och kurder livsluft. Och frihet. Allt annat är ett förräderi mot de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna. Likheterna mellan Ryssland och Turkiet är tyvärr slående.

För den som följer riksdagens arbete och ledamöternas motioner, äger Robert Hannahs (L) motion för en samlad svensk politisk manifestation med konkreta punkter mot Turkiets brott mot mänskliga rättigheter, minst samma giltighet och aktualitet i dag, om inte betydligt mer än då. När man träder in i NATO innebär det också en allians där solidariteten mellan länderna innebär ett obrottsligt stöd, i kris såväl som krig. Det är vad Turkiet som medlem och Turkiet som kravställare vittnar om. Axel vid axel. Det är en av konsekvenserna man måste beakta och räkna med. Medan Turkiet bombar kurderna i deras eget Kurdistan. I NATO gäller konsensusbeslut. En röst, ett land, räcker för att blockera. Det föder konformitet och flockbeteende. Och risk för tystnad.

Jag tänker tillbaka en vecka eller två. Medlemskap i denna kärnvapenbaserade undergångssekt var något som ett större parti i Sverige plötsligt övervägde. Häromveckan, S-kvinnor sa nej, S-studenter sa nej, SSU sa nej. Men socialdemokraternas framtid och fredsrörelse göre sig icke besvär. Efter kampanjer och massmediala drev och Aftonbladets U-sväng och omvändelse, hade man nått upp till ett halvtomt glas i socialdemokratin (som i stort är beror på kriget i Ukraina, kring 32% sa ja före kriget). Man brukar säga: Ta aldrig ett beslut med grund i rädsla. Istället blev det i sig en strategi. Då argumenten tröt.

Opinionsundersökningarna berättade att slutligen, äntligen, så var hälften av S-väljarna för. Trots att alla stora dags-, kvälls- och rikstidningar har en liberal och nato-propagerande inställning, har opinionsundersökningar visat tämligen konstanta värden, stabilt under någon månad med 46% för NATO-medlemskap och så 48% den sista veckan före beslut (nationellt). Opinionen gick uppenbarligen inte att magistrera hur som helst. Skillnaden är anmärkningsvärd.

I riksdagen sitter en majoritet med 86% och förordar NATO-inträde. Det är den politiska eliten och massmediala ledardreven som förordar NATO-medlemskap medan Sverige befolkning fortfarande inte har en klar och tydlig majoritet (i paritet med eller över 55-60%). Men nivån ökar då Finland drar in Sverige i sitt ställningstagande. Där har ytterligare en hävstång skapats. Det borde egentligen inte avspeglat någon skillnad.

Men man använder skräckscenariot storkonflikt i Östersjön som argument. Då är det närmast ett världskrig vi talar om. Med det obskyra antagandet att icke medlemmar då anfalls av Ryssland. Militärstrategiskt ett ad-hoc antagande. I ett hypotetiskt krig mellan Ryssland och NATO antas närmast alltid scenariot att Ryssland invaderar alla strategiska områden som inte tillhör NATO-länder. I sig byggande på ett scenario där Baltikum först invaderas och ockuperas (realpolitisk och praktiskt omöjligt med både NATO- och EU-medlemskap), där Gotland sedan står på tur. Det kommer aldrig hända. Men som mardröm skrämmer den både svenskar och gotlandsbor. Ingen vill beakta eller lyfta att Europeiska Unionen har artikel 42:7 för kollektivt försvar och att FN:s artikel 51 för kollektivt självförsvar är tillämpliga. Ett angrepp på ett EU-land borde både teoretiskt och praktiskt vara omöjligt. Istället utgår militärstrategiska analyser från en isolerad nationalstat (Sverige) av årgång 1987. Interpellationsdebatten mellan Carl Bildt och Bosse Ringholm 2010 var övertydlig, Lissabonfördragets artikel 42:7 ger inga undantag på solidaritetsplikten mellan EU-länder. NATO blir meningslöst.

Gotlandsparadoxen är en fiktion: Utan NATO, då invaderas Gotland. Som medlem i NATO angrips Gotland i en militär konflikt men har ett bättre påstått skydd. Hur vet man att Gotland kommer invaderas? När det gäller det sista aggressionskriget som Ryssland företagit sig, fanns det ingen som kunde förutspå nästa steg, under många många veckor. Analyser i dag bygger på tidigare erfarenhet och praxis. När vapenstillestånd och fred är klart, i kriget Ukraina-Ryssland, kommer Ryssland agera på ett sätt vi förmodligen inte känner igen alls. Det motstånd de mött från Ukraina och den sjätte vågen av sanktioner från EU och USA vill Ryssland aldrig någonsin mötas av igen. Relationerna till omvärlden måste byggas upp. Avtal, löften, måste hållas. Annars har Ryssland inte chans att återuppbygga och utveckla sin federation. Vissa analytiker i väst börjar nu åter snegla på taktiska kärnvapen när Ryssland börjar bli trängt, men i dagsläget är det ren retorik från Ryssland. Ett enda atombomb och Ryssland är borta från allt vad som gäller utbyte, utfrysta för decennier. Oändliga skadestånd och förlusten av Kina som ”allierad” är vad som då väntar. Det vet hela Rysslands befolkning, när man i statliga massmedia uttalar verkligheten, att hela världen nu är emot deras land. Militärstrategiska diskussioner i västliga massmedia väger allt mer sällan in vad som är realpolitiskt och geopolitiskt möjligt. För att enklare upprätthålla hotbilden.

I ett hypotetiskt krig är det bästa att Sverige är helt alliansfritt och inte upplåter Gotland för NATO-försvar. Inlemmat i ett NATO-försvar skulle Gotland vara det första strategiska militära målet att slå ut (luftvärn, antimissilförsvar), men inte att ockupera. Realpolitiskt borde Gotland som invasionsmål vara omöjligt i ett alliansfritt Sverige med medlemskap i EU. Men USA:s och NATO:s tankesmedjor arbetar för att tänka i värsta tänkbara scenario. Liksom svenska försvaret. Man ska skrämma in opinionen i fållorna. Även om sannolikheten är noll. Det är detta som påverkar synen på det så kallade säkerhetsdilemmat. När inga konventionella vapen bedöms räcka till (med grund i överdrivna hotbilder och undergångsscenarier), då är kärnvapenavskräckning slutstationen. Man måste ha tusentals kärnstridsspetsar så man kan spränga världen flera gånger om. För att ”försvara” sig. Men om inte NATO:s avskräckning räckte, för att storkonflikten i Östersjön ändå uppkom, så kan det väl bara varit kärnvapenkriget som befriade oss. Alla är döda. Då är vi tillbaka vid historiens slut. Den sista människan. Sitter och fiskar på kajen i Slite. Inte ett fartyg i sikte.

Vad vi i Sverige omvittnat och omvittnar, är att både politikers och massmedias hets och drev gått så långt att samtalsklimatet börjar begränsa både yttrandefrihet och opinionsbildning. Kombinerat med skrämselpropaganda och skräckscenarier som ingen får ifrågasätta utanför försvarets eller FOI:s väggar. Det har skett genom att åsiktskorridoren har smalnat av och att åsiktsförtryck skapas genom ett hårt skuld- och skambeläggande av NATO-kritiker eller NATO-motståndare. Trötta, bråkiga, farliga, skadliga, landsförrädare, putin-kramare, nationella säkerhetsrisker, desinformanter…

Emotionaliseringen av debatten har varit primitiv och skadlig för det politiska samtalet. De fullständiga konsekvenserna av ett NATO-medlemskap har inte utretts i tillräcklig grad. Agendan har varit klar, att bekräfta en ny doktrin. Men även ett eventuellt framtida medlemskap kan ytterligare destabilisera säkerhetsläget. Säkerhetsgarantier måste vägas mot en eskalering och nyskapat kallt krig samt riskerna för ett verkligt krig. Stater tenderar att uppfatta varandras upprustning och allianser som aggressiva snarare än defensiva, vilket leder till successiv upptrappning. I Östersjöområdet finns i dag knappt  en tillstymmelse till förändring av ryska aktiviteter. Men hela Östersjön och närområdet kokar av NATO-aktiviteter. Mobiliseringen i NATO-länderna borde i egentlig mening räcka fullt ut (för de som tror säkerhetsgarantier behövs). Vilket inte behövs. Det finns inget militärt hot mot Sverige, det finns inget land med fientliga militära avsikter i omgivningen.

Säkerhetsgarantier måste därför symboliskt förevisas med ett gigantiskt plåtschabrak från USA. Det var svaret på försvarsminister Hultqvists begäran om örlogsfartyg med stor eldkraft. Det är ett amfibiskt attackskepp av wasp-klass. Begäran om flygningar med tungt strategiskt bombflyg var än mer anmärkningsvärt, det är inget avvärjningsförsvar utan tydligt offensiv stridskraft. Sådan mobilisering är snarast destabiliserande i Östersjöregionen. Nog sänder det en signal, att NATO har kapacitet att anfalla och bomba Ryssland och att Sveriges och Finlands försvarssamarbete varken räcker eller duger, det sistnämnda är en förolämpning mot de bägge länderna. Enligt flygvapenchefen har Sverige ett av de mest avancerade luftförsvarssystemen i Europa. Vilket USA vill få del av genom Sveriges NATO-medlemskap. En sköld mot kryssningsmissiler och ballistiska kärnvapen. Ett färdigpaketerat idealiskt flyg- och antimissilförsvar. Till värn för USA. Ändå måste vi sätta oss i knät på Amerika. Känns det säkrare? Situationen med dussintals slagfärdiga NATO-stridsfartyg i Östersjön påminner om krisen i Grisbukten på Kuba. Att ett krig riskerar att utlösas av misstag eller av storslagna krigsövningars (t.ex. ”Hedgehog 2022” eller kommande ”Baltops”) strategiska provokationer, just i krigstider. Men om NATO är i krig, då blir Sverige en del av det kriget, i inträdesögonblicket. Den scenariot diskuteras inte alls. När Joe Biden uttalar att USA går till Taiwans försvar, i händelse av militär konflikt med Kina, är det snarast ett löfte om ett världskrig.

När försvarsminister Peter Hultqvist ropar in bombplan, tunga vapen och stridsfartyg från USA, då är det verkligen offensiva vapenslag som ska in på arenan. Vända i riktning mot östfronten. Ingen i Sverige noterar att detta skulle kunna vara provokativt och eskalerande. Men kanske är den självuppfyllande faktorn som eftersöks. Som självbekräftelse för behovet av utökat försvar och NATO-medlemskap. Så har USA har äntligen fått ytterligare en skyddsling att försvara. EU finns inte. Lissabonfördragets artikel 42:7 är starkare än NATO:s artikel 5. De som förnekar Lissabonfördragets räckvidd, förnekar EU:s existens. Till förmån för medlemskap i en kärnvapensekt. EU var och är ett fredsprojekt. Trodde man. EU-kommissionens tystnad vittnar om att agendan är förankrad även där. Jag väntar fortfarande på ett svar från Josep Borrell. Att också han ställer sig bakom Lissabonfördraget. Det vore klädsamt, för den högste representanten i EU-kommissionens nav.

Det talas om och om igen, om vissa stormakters narrativ, om en framställd berättelse, en önskad verklighet och bakgrund, från Ryssland, från USA. Men det är mer än uppenbart, kriget och konflikten har handlat om Minskavtalets misslyckande att implementeras, men fokuserat främst på NATO:s expansion och östutvidgning, med en kontinuerlig förskjutning mot alla länders rätt att välja, välja försvarsallianser. I väst har narrativet riktats in på att de som önskar träda in i NATO löper samma risk som Ukraina för att invaderas. I viss mån en projektion, då NATO verkligen gick för långt i österled, att NATO och EU i egentlig mening aldrig såg Ukraina som realistiskt inom NATO:s sfär. Där sedan friheten att välja, till vilket pris som helst, står över alla konsekvenser, vilket även det blivit en liberal projektionsyta. Där nej till Minsk, där ja till NATO, ledde till den slutliga konfrontationens utlösande. När ”ja till NATO” var livbåten då Ukraina vägrat genomföra ett fredsavtal och förstod att detta kontraktsbrott inte skulle accepteras. Där fokus i väst vreds om helt till ”ja till NATO” som grundorsak till kriget. I denna berättelse, har ”väst” utelämnat USA:s militära kolonisering och upptrappning av forna östländer, Rumänien fyllt av amerikanska kärnvapen, flygbaser, antimissilförsvar och trupper. Det var det militariserade exemplet Ryssland ville slippa se återupprepas i Ukraina. Antony Blinkens ord ekar ”…There will be no change” om NATO:s expansion.

I detta narrativ, har Sverige dragits in, då den tjänar vissa politiska grupperingars och länders (främst USA) önskningar att Sverige ska inträda i NATO. Krigets bestialiteter blev sedan en ”game-changer”. Samma spektrum av grymheter som USA företog sig i Irakkriget 2003 och åren som följde. I ett narrativ där Saddam Hussein måste elimineras då han hotade världen med sina påstådda massförstörelsevapen. Kriget förevisades, genom CNN, som en direktsänd följetång. Det var ett olagligt aggressionskrig, en halv miljon människor dödades, de lemlästade kropparna och förödelsen visades sällan, bara USA rusiga segermarsch. På vilket sätt skiljde sig USA:s regisserade version, sitt narrativ, från dagens i Ryssland? Tron och viljan att tro, bestämde verkligheten vi valde. Att vi tydligt kunde se ondskans ansikte och våra handlingar som varandes goda. Även som blott betraktare.

I svenska medier har narrativet i dag fokuserats på vidmakthålla hotbilden mot Sverige med ett angrepp som inte kan uteslutas (oavsett minimal sannolikhet), trots säkerhetsanalysen att Ryssland inte kommer att anfalla vid ett NATO-inträde, där massmedia med tydlig ”bias” lägger fokus på vad som bekräftar och ignorera vad som pekar på motsatsen. Objektivitet och kritiskt tänkande, som publicistisk strävan, har i flera avseenden gått förlorad. När sedan både NATO och USA ser Sverige och Finland som en förstärkning och vinning, för NATO:s sak, då har fler narrativ spunnit samman till en ny tråd. Säkerhetsgarantiernas tillbedjan, NATO:s slutliga seger, expansion ända intill Ryssland gräns. Där solidaritetspakten och kärnvapenavskräckningen ska leda till evig fred. Där en transatlantisk militärallians nått vägs ände, historiens slut. Med ett nytt långvarigt kallt krig att vänta. Evig fred, evigt krig. Med min farhåga, att en enskild stark röst för de svagas och utsattas sak i denna värld, har tystnat. Då det är rädslan som styrt och rädslan som kommer styra, narrativet i Sverige. Och finns inga direkta hot eller rädsla, då måste den tillskapas och piskas upp. Dubbeltänkande, i Orwellsk bemärkelse.

När man tittar tillbaka på regeringens utrikespolitik, på interpellationer och motioner, slås man av en sak. De mjäkiga och uddlösa svaren, är inget nytt som tillkommit det sist året. Det har skett en tydlig omsvängning med NATO-värdlandskapet, de två tillkommande bilaterala avtalen med USA, 2016 och 2018, har närmat sig Sverige även i politiskt hänseende. Kritiken mot USA och NATO-landet Turkiet, har blivit ljummen. Den svenska så tydliga och klara rösten i världspolitiken har inte tystnat men försvagades redan för flera år sedan. Man kan befara, att det inte blir bättre genom ett fullvärdigt medlemskap i NATO. Det oroar mig. Liksom att man inrikespolitiskt och i massmedia vädjar till återhållsamhet, i debatt och opinionsbildning. Det nya Sverige. Vi ska inte komma i onåd.

När Sverige väl trillat in i NATO, vet man att kritik måste hållas nere mot andra medlemmar, internt och nationellt, för att inte diskrimineras när Sverige själva har önskningar och åsikter. Att som ny medlem försöka förändra eller påverka försvarspakten, kommer kräva stor följsamhet. Att ifrågasätta stater som USA och Turkiet, kommer inte leda någon vart, snarast tvärtom. Sveriges utrikespolitiska röst kommer falna än mer och resten av världen ser nu Sverige som en tätt allierad till USA. Det är ett politiskt och internationellt högt pris man tvingas betala. Estlands premiärminister Kaja Kallas uttalar att Turkiet är inte något problem inom NATO och Kaja Kallas har lovordat Turkiets stöd i Ukrainakriget. Men det är precis detta som blir praktiken i en militärallians eller försvarspakt, medlemsländernas egna interna eller internationella konflikter läggs ofta åt sidan. Ingen förråder eller ifrågasätter ett medlemsland i onödan. Det här är det största tillkortakommandet och följden inom NATO. USA och Storbritannien har startat aggressionskrig och begått krigsförbrytelser i tusental. NATO blir ett försäkringsbolag mot internationell kritik och ger länder alltför stor rörelsefrihet. I kombination med att veto-rätten inte tas bort i FN:s säkerhetsråd, blir krig och krigshandlingar en ”intern” uppgörelse som ökar geopolitisk destabilisering. NATO är världens maktfullaste militärallians, ledd av USA. Det finns ingen motkraft. Den ses som det rätta och enda. En religion. Övermod följer. USA ges för stort spelrum. Precis som Turkiet, som är att betrakta som en diktatur. Det har Kaja Kallas inget problem med. När likheterna mellan Putin och Erdogan är slående.

Kaja Kallas själv, uttalade att…it would be “much more dangerous giving in to Putin than provoking him”. Hur betraktar Kaja Kallas president Zelenskys vägran att genomföra Minsk 2 avtalet för en långsiktig fredslösning? Som ett sätt att provocera? Är ett internationellt bilateralt avtal, något som är en aningslös eftergift eller en diplomatisk väg till fred och stabilitet? Förordar Kaja Kallas krig, är hon en ”hök”?

Kaja Kallas glömmer, att EU och NATO stängde dörren till Ryssland och Putin, att forna östländer sedan koloniserades och militariserades av USA . Att det var den rysktalande befolkningen och de rysktalande områdena i Ukraina, som ingen lyssnade på eller tog hänsyn till. Nu står vi där igen. Ingen lyssnar till kurderna, ingen tar hänsyn till kurderna. Kurdernas sak, kurdernas kamp, är som bortblåst. När Turkiet, USA och Ryssland tittar bort och övriga instämmer med tystnad. Det är mer farligt att ge efter för Erdogan än att provocera honom. Varför uttalar inte Kaja Kallas de orden? Kommer Sveriges regering agera likadant, att det är mer farligt att ge efter än att provocera? Att ge efter, öppnar NATO-dörren, att provocera kan öppna upp världen för att gemensamt sätta ner foten i frågan om en verklig demokrati i Turkiet och ett Kurdistan utan förtryck. Det är farlig tid, uttalade Magdalena Andersson. För Kurderna är detta en verklig sanning. När Sverige förhandlar bort sin självständighet och utrikespolitik, i utbyte mot en diktaturs godkännande. Detta är NATO. När världen borde diskutera hur frågan om Kurdistan långsiktigt kan och bör lösas, när vi borde diskutera om inte PKK borde befrias från stämpeln som terrororganisation.

Ser man i perspektiv, av konsistens i termer av tid, är det 2 månader, under en hel efterkrigstid, som ett unikt opinionsläge har uppstått i Sverige och NATO-frågan. Man kan konstatera, att Sverige har varken långvarigt eller stort majoritetsstöd från befolkningen. Inom socialdemokratin talas det nu om en förankringskampanj. Naturligtvis uppifrån och ner. Igen. Det luktar mer som omprogrammering av de avvikande eller osäkra. Kritiken mot S egen process, har gjort det till den valfråga de själva ville undkomma. Inom sitt eget parti.

Nu är det inte andra partiers syn, utan de egna partimedlemmarna eller väljarna, det handlar om. Om de ska välja en annan väg. Eller förankras i den nya värdegrunden. Den gamla värdegrunden har S lämnat utan kongressbeslut. Det är historiens slut, som jag ser det. Socialdemokraterna har nu ont om tid, att återuppstå, likt fågel Fenix. Valet kommer ge ett förebud om förnyelsen. Där vi i framtidens backspegel kommer att se, hur väl det bilaterala samarbetet med Turkiet föll ut. Men framför allt, hur Sverige och socialdemokraterna ska hantera en utrikespolitik som inte går i takt med NATO:s solidaritetsprinciper. Lojalitet mot den nordatlantiska militärpakten i vilken Sverige önskar inordna sig i, ersätter lojalitet i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Undrar vad jag ska rösta på i år, krona eller klave?

Ärligt talat behöver man nog inte singla slant längre.

Medan bomberna faller…