I mitt sotiga pannrum ställs tiotusenkronorsfrågan, finns bortkastade röster?

Av , , Bli först att kommentera 40

Ibland känner jag en märklig sympati med de människor som urstarka plötsligt reser sig från kronblomsoffan, beträder en vandring i solen, uppfyller vallokalen med sitt väsen för att inge en blank röst. Eller i fullständig sinnesnärvaro och höggradig måttfullhet skriver Kalle Anka på valsedeln. Det är en aktiv handling, ett politiskt aktivt val, nyttjandet av sina demokratiska rättigheter. I fulla drag.

Partier komma och gå. Man funderar. Minns. I byn Dikanäs nådde Junilistan nästan 50% vid förra EU-valet. Med grund i att Sören Wibe närmast betraktades som en bygdens son. En mycket begåvad och initierad EU-kritiker. Alltför tidigt bortgången. Han hade besökt mitt pannrum i dubbel bemärkelse, genom politikens väsen och källaren i huset jag bor i. Han fattas oss. Val stundar. Jag sneglar på junilistan som den 18 februari sköt salut för sin valplattform på DN-debatt och med rätta fick ett intressant frågetecken över sig i politilogernas blogg. https://politologerna.wordpress.com/2014/02/20/junilistan-kandiderar-till-fel-parlament/

Jag undrade själv varför aldrig junilistan ställde upp i riksdagsvalet. Förr om åren. Nu undrar man över att inga av partiets huvudfrågor är något som avgörs i EU-parlamentet utan i Riksdagen. Att säga nej till EU betraktas idag som närmast abnormt. Jag är nog abnorm. Precis som Norrmännen måste vara. Det är också en gemenskap. I tanken. Men självklart kan Junilistan (som inte säger nej till EU) återetablerade i EU-parlamentet bedriva en kritisk hållning och agendasättning. Om de kommer in. Existensberättigandet finns alltid. Så länge de som verkar tror på sin idé, på sina politiska mål. Så till bekännelsen. Jo, jag röstade på Norrländska samlingspartiet förra riksdagsvalet. Runt tusen röster. Mer än ett kafferep. Så var den sagan all.

Häromveckan (16/2) intervjuades Jonas Sjöstedt i Aftonbladet efter att Vänstern spikat sina vallistor. Frågorna gled in på Feministiskt initiativ (Fi) med förgrundspersonen Gudrun Schyman som lämnade (V) då hon ansåg ett feminismen inte fick ta tillräcklig stor plats. Men Sjöstedt uttalade sig denna gång något som förvånade en del: ”Skillnaden är att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. När jag läser riksdagskandidatens Veronica Svärds (Fi) blogginlägg så ger det en tankeställare. Att talet om bortkastade röster i ett perspektiv kan tolkas som ett förakt för demokrati och väljarna. http://veronicasvard.wordpress.com/2014/02/16/ar-en-rost-pa-feministiskt-initiativ-en-bortkastad-rost/

Man bör nog erinra sig hur socialdemokraterna tog sig in i Sveriges riksdag. Hjalmar Branting deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889. Han var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från bildandet 1894 och valdes in i riksdagen på en liberal lista 1896. Höjdpunkterna i Brantings karriär var författningskompromissen om allmän rösträtt 1918 och åttatimmars arbetsdag 1919. Vad vore historien utan framväxande partirörelser med livlig dynamik och en liberal inträdesbiljett?

Jonas Sjöstedt borde skärskåda sig själv, kanske tänka på lågvattenmärket 3% för VPK i riksdagsvalet 1968. Det är tämligen historielöst av Sjöstedt att uttala sig om (Fi) på det viset han gör. Det luktar faktiskt lite förakt för framväxande rörelser och partier som är själva drivkraften i samhällsutvecklingen. Tron på partier som statiskt givna, en i sten huggen lista, känns som en konservativ önskan.

Finns det några bortkastade röster? Många taktikröstar, inte tu tal om annat, men jag tror man ska följa sin övertygelse, vad som är och känns rätt, i hjärta och sinne. Då finns inga bortkastade röster. Utan att medborgare – som demokratiska politiska samhällsvarelser, som genom sitt bidrag, röstande eller partideltagande – bygger den värld de tror på. Och startar ett nytt parti när det känns nödvändigt. Jag tror det viktigaste är, att vi gör valet, går och röstar, oavsett vad vi än röstar. Desto mindre andel av folket som röstar, desto mindre folkstyre. Eller hur var det nu, var det 2,5% av EU-parlamentsplatserna som Sverige besitter? I Riksdagen motsvarar nivån att inte ens komma över fyraprocentspärren. Då måste väl EU-valet vara helt bortkastat? Säg aldrig aldrig.

Bli först att kommentera

Rättegången mot kultursnobberiet – ord som bojor eller befrielse

Av , , 2 kommentarer 57

(en lång lång text om ett tillmäles verkningar)

Kulturhuvudstadsinvigningen återspeglades i VK av två krönikor skrivna av Sara Meidell respektive Erik Jonsson. Intressanta och läsvärda. Den förstnämnda med Umeå i backspegel och kikaren, den sistanämnda med det stora kalaset som vånda och deckaruppdrag.

http://www.vk.se/1109350/dags-att-plocka-upp-umeas-egna-drommar-om-kultur-2

http://www.vk.se/plus/1109147/vip-middag-men-vad-ar-det-de-saljer

Krönikörerna har ett prövande förhållningssätt, anbringar helhetssyn, kanske likt ett sociologiskt perspektiv där människorna rör sig över socio-ekonomiskt-kulturella plan och mellan dess nivåer. Men både som betraktare och deltagare. Men skribenterna är inte förklädda. De är en del av det förväntade kulturetablissemanget på plats. Men ”alla” är inte där. Det är ett selektivt urval. Deltagandet tycks inte riktigt släppas in. Makteliten dominerar. Skådespelet upprätthåller orkesterdiket till publiken.

VK-bloggaren Edward Riedl ondgjorde sig över krönikörerna och föste in dem i hägnet av kultursnobberi. När jag synar Meidell och Jonsson nogsamt, efter spår av kulturelitism eller kultursnobberi, måste jag klargöra vad som menas, det är inte självklart ens i en ordlista. I den där punkten där snobben sätter sig på en hög häst, ser kristallklart över fälten, ner på de kringilande drönarna; som inte har blicken för det rätta, inte äger insikten i de sköna konsterna, inte har ett självklart tolkningsföreträde. Veta bäst, sista ordet.

Men såg jag spåren? Meidell vrider på prismat varsamt åt allsköns håll. Jonsson tar av sig hatten, bockar av etikettskäl för obegripligheten och går in och ut lika tomhänt. Säljeriet som eftersöks riktar fokus på kulturen som vara eller existens. Människan som konsument eller kulturvarelse. Befogade frågeställningar. Perspektiv utan entydiga svar. Nej, jag såg inte spår av skriva på näsan eller att ställa sig von oben, var såg du detta Edward Riedl? Berätta för konungens undersåtar.

Samtidigt, skolning i konsterna, i litteraturen, värv i dessa, odlar intellektualitet, ett välartikulerat språk, fackspecialiter, vilket somliga kan uppleva svårt att möta. Känslan av beundran likväl som underlägsenhet kan dyka upp. En läkares och nationalekonoms språkbruk respekteras närmast blint, men en kulturvetare eller författare läses med kritiskt öga. Språk och vältalighet, är möjliga maktmedel, ofta använda maktmedel. Kan vi använda vårt språk utan att utöva någon form av makt. Kan någon avgöra det. När?

Men Edward Riedl berättar aldrig i sina bloggar vad kultursnobberi är, vad det karaktäriseras av. Inte heller av vilka punkter berörda kulturskribenter kvalificerar sig för det nedsättande omdömet. Bara svepande formuleringar för svepande nedvärderingar. Meidell och Jonsson måste tydligen förpassas till källarhålet. Nedtryckta med svärtade etiketter som sänken. För att reflektioner eller kritik i sin tur ska göras mindre trovärdiga? Min stilla undran är, varför. Är det något eller någon, som har angripits, skapat ett hot eller ifrågasätts? Någonting som är lite högre ovan oss vanliga dödliga?

Få har hört Lena Adelsohn-Liljeroths tal vid VIP-middagen. Ministerns tal på Västerbotten på Grand härförleden, innehöll en intressant sentens ”kultur har aldrig varit ofarligt”. Sant, farligt för konstnärer som angrips på öppen gata mitt i sitt skapande. Sant, farligt för Bertolt Brecht i ännu en landsflykt, från Stockholm, när Tyskland invaderade Norge. Bokbål i skuggorna. Landsflykt åter. Californien. Svartlistning. Utskottsförhören i amerikanska kongressen. Guilt by association. http://www.youtube.com/watch?v=GkiqGxD4CZ8

Brechts pjäser återvände ständigt till godhetens och kärlekens trängda läge i en värld där allt handlar om ekonomiska transaktioner. Inte ofarligt.

Till arkivet. En bloggbild anno 2012. Edward Riedl äter middag på Kinas ambassad. Kina, den kommunistiska diktaturen (oavsett en dynamisk modern ekonomi byggt på ett politiskt system från Sovjetunionen från förra seklets mitt), som eliten i väst hoppas nå sådan tillväxt att den en vacker dag slår ut sin röda knopp i en liberal demokrati. I Kina avrättas närmare tiotusen människor årligen. Även för sina åsikter. Den sociala dumpningen och tvångsarbetet, som institutionaliserad praktik, är av de främsta orsaken till västvärldens och många andra länders ekonomiska kräftgång. Ett Kina, världens fabrik, som blivit så starkt att ingen vågar säga nej. Författningen fastslår att Kina är en socialistisk stat under folkets demokratiska diktatur. Li Wangyangs död och dennes liv är bara ett av tusentals exempel. Inte ofarligt. I en värld där allt handlar om ekonomiska transaktioner. Inte ett ord om diktaturens kreatur 2012. Men inte ska vi döma någon för samröre med kommunistregimens hantlangare. Inte guilt by association.

Inte middag med vampyrerna, mogulerna, åderlåtarna, direktörerna. Ingenting.

Invigning. Snön brinner. Under en kall sol. Kultur kan vara så oerhört mycket, då vårt språk, oavsett språk, är en kulturell spegel, samtidigt kulturbärare, kulturskapare. Kultur som odlande, omfattande all mänsklig verksamhet, ett samhälles levnadssätt eller som avgränsad konstnärlighet. Här måste vi stanna upp, när kärnan i vår samexistens blir föremål för ekonomisering. För att kunna hushålla med våra begränsade resurser krävs kulturformer och språklig abstraktionsförmåga. Fundament för existens eller ökad produktivitet. Gränsen svårutredd. Aningslösheten i tillväxtjaktens nymodigheter må vara sprungen ur trivialisering och okunskap. Anahita Ghazinezam ser vidden. Från sin synvinkel.

Demonstrationen vid invigningens VIP-middag var mot skamlösheten, mot kulturdriven tillväxt i egenskap av elitistisk och segregerande drift där kapitalstarka ges första parkett och kultur & konst står för attraktiviteten. Ni andra behåller er plats i kön. Sist. Plakaten skanderade sjukt fel, sjukt fel. Det finns en poäng. Det finns en mening. Att försöka förstå. Grisfestens innebörd.

Ingenstans hävdas att demonstrationen var mot kultureliten. Edward Riedl får till det genom att vrida fram begreppet kulturelit ur eliter. Att Ghazinezam har missat vad hon själv är: kulturelitist. Så en påstådd kulturelitist kan falla på eget grepp, ”Riedl-bekräftat” av fabricerade fakta som: välbetald skribent, inte underdog (vad nu Riedl definierar underdog som, allt är höljt i dunkel), äger mer utrymme än någon att just skriva och påverka de här frågorna.

I VK finns bevisligen redaktörer med fasta spalter och skrivomfång. Det har inte en frilansande krönikör. Frågorna som saken berör kan en frilansare inte hantera hur som helst i en tidningskrönika. Eller hur bedömer man graden att kunna påverka? I kommentarerna förvrids sedan en enkel fråga till att Ghazinezam tydligen blev retad. Fokus byts. Riedl kommenterar. Hon har rätten att reta makten. Som om det vore hennes avsikt. Att retas. Ordvalet infantiliserar. Förminskar.

Diskussionen om välbetaldhet, ska man aldrig utsätta någon människa för. Men blir oundviklig i massmedia då den är ett ”Riedl-argument” för att stärka cirkelresonemanget. Men Riedl vet inget här heller. Argument fabriceras för behovet. Ghazinezam frågade i bloggtråden om Riedl kände till hennes inkomster. Vilket bortförklarades, det var inte bärande för Riedls slutsatser. Allt liknar bara en lysten personlig aktion mot etikettiseringen av middagen, VIP-gästerna och inte minst kulturministern.

Det intressant hur ett resonemang kan byggas upp utan att på en enda punkt visa på vilket sätt Anahita Ghazinezam är en kultursnobb eller tillhör kultureliten. Inte en definition, inte ett exempel från Riedl. De nedsättande omdömen har upp bara ett syfte, att nedvärdera, förespegla en falsk människa, en hycklare, ej att tillägna trovärdighet.

Bilden fragmentiseras då bara de lösryckta epiteten om VIP-gästerna återges av Riedl. Det fanns en helhet. En bakgrund. Tidningsartiklar och SR belyste saken. För kulturen och konsten har i alla tider varit ett sätt att ifrågasätta maktstrukturerna i samhället, påpekade Anahita Ghazinezam, med ett understrykande: att nu ska de endast vara marknadsföringsverktyg för att locka kapitalstarka grupper till staden. För mig som lämnat Stockholm bakom sig, är Umeå på väg in i en utveckling som storstäderna haft under ett drygt decennium. Förstärkande segregation och utanförskap. Marknadssamhälle. Människomarknad.

En blick i backspegeln påminner också om tittarsamhällets slutliga erövring. Ingen minns snart längre en tid då televisionen inte ockuperade vardagsrummen. Människan som skapande varelse möts idag av en ny global informationsvåg som slår emot näthinnorna. Där mediafenomen snabbt kommersialiseras för budskapen som ska sälja det man inte behöver. Illusioner och drömmar avlöser. I avskildheten förmedlas enhetskultur, gemenskap i upplevelsen, i samma ögonblick som distansen ökar. Människan som varelse är under tilltagande kommersiell beskjutning. Där delaktighet och medskapande marginaliseras. Där behovet av verklighetsflykt ökar konsumtion.

En provocerande replik kan vara att introduktionen av kulturdriven tillväxt är att slå in öppna dörrar. Ännu ett modeord för att skapa synbarhet av en politik-strategisk agenda marknadsförd av en regering. Makten måste frambära nya kläder till kejsaren. Politiken måste leverera. Men allt till trots tar tillväxtbegreppet ändå tag i kulturen, det riktigt stora blå, nyper det hårt i baken och exploaterar för vinningens skull. Kultur kan nästan vara vad som helst. Men få definierar det lika omfångsrika begreppet tillväxt som blivit ett gummiord som vrids efter behov. Tillsammans blir de dynamit. Eller droppen som urholkar stenen.

Meidell skrev om kulturministern ”som också sa fina saker om samer, men valde att inte låtsas om sin egen regerings gruvpolitik som tecknar hot mot samebyar blott ett par tiotals mil härifrån”. Hotet mot rennäringen klargör Länsstyrelserna (regeringens förlängda arm) med knivskarp precision i sina yttranden avseende t.ex. Stekenjokk, man markerar även i fallet Rönnbäck. Läser man samebyarnas yttranden i sin tur förstår man det bistra allvaret.

Vad är det då som gör att Riedl kan uttala sig för flertalet samer i ”kultursnobberibloggarna”? Det är inte intressant vad han tillskriver samer kollektivt ”inte har emot jobb och tillväxt ens inom gruvnäringen” utan att det faktum att han gör det. Talar för samerna, som minst sagt är en stor grupp, svårdefinierad i ljuset av en statlig diskrimineringspolitik, med rasistiska förtecken, som utmönstrat samer från renägande samer sedan 1886. Och i successiva steg berövat samer både land och rättigheter. En söndrande kolonial praktik, en kulturförintelsemaskin, som nu kröns med en ny gruvstrategi. Inte mycket till startskott för en seriös diskussion kring en anslutning till ILO-169. För hur många i Lappland/Norrland idag är inte ättlingar till renägande samer, nybyggarsamer och alla övriga i en salig blandning. Vem äger lagfarten till kronoöverloppsmarkerna? Ingen. Stulet land ekar.

Om sametingets plenum i Umeå i dagarna bekräftar Riedls generaliserande synsätt blir intressant att se. Oavsett kan sametinget i egentlig mening ändå inte tala för hela den samiska befolkningen över hela Sapmi. Man gör det utifrån sin representativitet. Men hur Riedl fått sin uppfattning, tycker jag verkligen han ska redovisa offentligt.

Teatern ropar tillbaka. Bertholt Brechts Den kaukasiska kritcirkeln, skriven i landsflykt, för Broadway, utgick från världens ständiga kullkastning, där makten byter ägare, men undersåtarna består. I prövningens ögonblick slits framtiden mellan dem som gör anspråk på världen. Att det som finns, ska tillhöra dem som är goda nog för det. När framföds den liberala nollpunkten, då alla står ruta ett, har samma livschanser och levnadsförutsättningar? Är vi goda nog att avgöra detta. Godhet står på tur att granskas. Brecht är alltid lika aktuell. I de moraliska rättegångarna. Över vem som ställer sig över vem.

I betygsättandets dagar.

I den ljuva blomstertid. Skolavslutningsdebatten har handlat om gränsen för religiöst innehåll och vistelse i kyrkorummet. Som ett argument framhöll Edward Riedl att Sverige är ett kristet land. En idé om en nationell enhetsreligion. Möjligen vilar sig Riedl mot Gustav Vasas påbud och riksdagens beslut i Västerås 1527 om en evangelisk-luthersk kyrka, tillika statskyrka. Kyrkomötet i Uppsala 1593 förbjöd allt annat.

I nådens år 1991 kom en undersökning som visade att 73% av Svenska Kyrkans medlemmar kände ingen eller liten samhörighet med kyrkan. Kyrkan skiljde sig från staten vid millenieskiftet. Idag är mindre en hälften av befolkningen religiöst engagerade och utövar privat en religion. Det är vida utbrett att Sverige betraktas som en sekulär stat.

Om någon skulle hävda att Umeå är en kristen stad eller kommun, torde debatten gå hög. Personligen skulle aldrig säga något ens om min grannes trosövertygelse. Religionsfriheten stjälper inte jag överbord. Gustav Vasa är hopplöst förlegad. Att definiera ett helt land är ett tecken på elitistiskt adelsmärke. Närmast fundamentalistiskt. Att tala om vad landet är. I religiösa termer. I termer av en och endast en religion. Är det anmärkningsvärt av en riksdagsman, i ljuset av svensk grundlag och verkligheten här beskriven? Naturligvis är det läsarens sak att avgöra.

Så jag försöker avsluta.

Ingenstans hos berörda krönikörer finner jag något från ovan där, inga tolkningsföreträden, inte veta bäst – skribenterna ger perspektiv. Demonstrationen blixtbelyser och problematiserar. Det krävs ofta radikala grepp för att bryta igenom ett malande mediabrus. Frågor är befogade kring vad kultur är, är den på väg att renodlas till handelsvara där rätt förväntning ger valuta för pengarna. Där kultur och konst formar attribut i attraktivitetsjakten som ett led att dra till sig de rätta köpkraftiga människorna.

Finns överhuvudtaget ett samhälle utan en verkligt delad samfällighet? Eller är samhälle något vars mål alla tror och delar på, en föreställd gemenskap, utan rättvisa men med lika formella rättigheter. Det sistnämnda fallet liknar en förklädd amerikansk dröm. I denna tid. Krönikor och demonstrationer har sitt berättigande, de är nödvändiga, de är uttryck för det vi existerar i. Mötet mellan människor.

Man kan inte gömma sig bakom alibit att ha rätten till synpunkter, saknas underbyggda resonemang och konkreta exempel blir personomdömen förolämpningar som kan upplevas rent kränkande. Sättet att tala för samerna som kollektiv eller uttala ”Sverige är ett kristet land” är definitivt elitistiskt, med argument aldrig underbyggda. Riedl använder sin tro om sakernas tillstånd på en hög generell nivå. Inte alls ofarligt. Representerande ett län, ett regeringsledande parti, i den lagstiftande församlingen Sveriges Riksdag.

Utan att någonsin peka på kultursnobberiet eller kultureliter som begrepp eller dess signum, stigmatiserar Riedl kulturredaktörer och skribenter med nedsättande omdömen. Sättet att uttrycka och förhålla sig bär paradoxalt nog elitistens kännetecken, snobberiets kännetecken. Om det är lämpligt av riksdagsmän att faktiskt förolämpa skribenter kan verkligen diskuteras. Jag anser Riedl går över gränsen i sina kultursnobberibloggar i VK.

Grova generaliseringar och föraktfyllda personomdömen skapar varken förtroende och en uppbygglig dialog. Den polariserar och göder ett förakt, för politiska bloggare som genomskådas eller de omskrivna vars omdömen inte är underbyggda men kan förbli oemotsagda. Misskunden sprids. Förtroendefall.

Makteliter kommer alltid granskas och häcklas, det är den krassa verkligheten. Makthavarna ovan massorna kommer alltid få utstå kritik och smädelser. Men genom sociala medier har något hänt, de som tillhör den politiska makteliten och annars granskas av ”tredje statsmakten” har idag sina mediella megafoner ofta använda för att direkt kritisera kritikerna. Vad som förr stöttes och blöttes, för ett debattinlägg, tangenttrycks idag ofta iväg utan att texter hinner mogna. Som en följd kan konfliktnivåer höjas och det ”offentliga” samtalet primitiviseras.

Den partipolitiska polemiken sköljer i dag in över alla sociala medier. Politisk retorik blir norm. Härskartekniker smyger sig på. Argument ersätts av medvetna missförstånd, etikettkastning, äkta och spelad känslomässighet och kvicka åsikter. Det blir en del av snuttifieringen och trivialiseringen. Om och när journalistiken rapporterar från denna härad kommer man sällan på djupet. Där underhållningsvärdet och dreven kommer i förgrunden. Skandaler och slintande tungor säljer eller får uppmärksamhet och mediautrymme. Allt medan avstånden ökar mellan de stridande. Synliggörande skillnader istället för likheter. Dessvärre ett sätt för politiker att synliggöras. I samhällets teater. I valtider.

En djupare debatt kan bli lättare kvävd i sin linda i ett mer förhärdat klimat, även skapa en form av subtilt åsiktstryck när kommunalråd, ministrar eller rikspolitiker sätter ner foten i enskilda frågor och markerar hårt, särskilt mot enskilda medborgare och journalister, genom sociala medier. För en följande twitterstorm eller efterdebatt rör nödvändigtvis inte kärnan. I att en subtil fördömelse uttalats på ett väldigt direkt och vasst sätt mot namngivna personligheter. Av makthavare. Med nätverk av makthavare. Där våra preferenser styr uppfattningen om det kan slå tillbaka. Eller hur. Det har en effekt. Jag tror inte det går att förneka. Även om den kanske inte alltid drabbar de berörda, så ser allmänheten hur en skribent trycks ner av makthavare. Med känslan av att komma i onåd. Där rädslan av att komma i onåd ruvar i skuggorna.

Skriftställande innebär ett väldigt stort ansvar. I synnerhet för ledande politiker. I bloggosfären. För man är sin egen publicist med både pressetik och lagstiftning att hålla i bakhuvudet. Oavsett snobb eller inte snobb.

Jag vet egentligen inte varför ett utslängt ord som ”kultursnobberi” får mig att skriva så evinnerligt långt. Jag tror att jag är orolig över det offentliga samtalet. Att debatter sällan får blomma ut, utan blir förpassade till pennfäktning och bläckstänkta skyttegravar. Och att konflikterna och debatten sedan skymmer sikten för sakfrågan. I sig en möjlig strategi för den osaklige eller då brist på kunskap föreligger. Där det oblodiga fältslaget handlar om makten, att formulera verkligheten, om att formulera problem och dess härkomst. För att besitta eller erövra makten.

Jag tror långrandigheten här beror på att ett ord, ett tillmäle, har valts ut för att på ett enkelt sätt förpassa seriöst skriven omfångsrik kritik och vidsynta reflektioner till rännstenen. Liksom demonstrationen dit skulle förpassas. Genom att trycka dit en piedestal under baken på folk och sen sparka ikull den.

Det är bemötandet jag motsätter mig. Dessa tidens tecken. Inte kritisera det högsta kastet. Annars ett rapp med hårda ord över fingrarna.

Jag anser att en riksdagsman har ett mycket stort ansvar, att företräda saklighet och ett värdigt bemötande, i all offentlig debatt. Det ansvaret ser jag inte att Edward Riedl tar. I fler än ett fall.

Sångarens ode, i den Kaukasiska kritcirkeln, som beskriver domaren Azdaks rättsliga praktik, får avsluta och stämma till eftertanke: ”Som ett bröd bryter han lagen, som ett bröd fyller det magen, på det folk han för mot strand på lagens vrak”

Ridån faller. Publiken minns. Att det som finns, ska tillhöra dem som är goda nog för det.

Inte helt ofarligt att påstå. Det tillhör kulturen.

2 kommentarer

Förbud mot skoterförbud – maktdemonstration eller slagkraftig turismsatsning?

Av , , 9 kommentarer 53

När man hittar en skoterförare på sitt ekipage i trädgården då blir man trött. När en skoteråkare hoppar över en vall nerpå ens gårdsplan, där ungar lekt fem minuter före, då rinner det nästan över. Då vill man ropa skoterförbud. Men det är det redan. Särskilt i tätbebyggt område på privat tomtmark. Egentligen borde man inte behöva hänvisa till terrängkörningslagen utan till respekt för människors husfrid.

Fri färdselrätt är på gott och ont. Å ena sidan en otrolig frihetskänsla, å andra sidan risker, för både förare och omgivning, för vilt och känsliga miljöer i vår natur. Utvecklingen de sista tio åren har lett till otroligt starka och snabba skotrar, lössnöåkning har blivit populärt. Men snöskotrar förvandlas snabbt till både leksaker och dödligt instrument. Värsta avarten är skoteråkare som spårar och jagar vilt, med stress och skada som följd. Att djur stressas ihjäl är dessvärre också ett förekommande faktum.

Det finns en del områden inom kommunen som har förtätningar i viltet. Områden markägare och samfälligheter emellanåt inte vill ska störas. Man funderar ibland om kommunen inte borde ha ett samlat grepp om detta. För att se till helheten och långsiktig hållbarhet. Det diskuterades på ett kommunstyrelsesammanträde den 27 mars 2013.

Att betänka: Å ena sidan med en strävan att ha likabehandling av kommunmedlemmar inom kommunen, å andra sidan mark- och samfällighetsägares rätt att bestämma över markanvändningen på sina egna områden, på sina egna villkor, då rätten finns att så göra.

Ett antal samfälligheter och jaktlag hade gemensamt begärt om skoterförbud i ett område i Klimpfjällstrakten. Vilhelminabygdens skoterorganisation (VBS) hade inget att erinra mot förslaget till förbud. Utvecklingsenheten vid kommunförvaltningen förslog bifall till förbud inom begärt område (undantaget skoterleder), med kungörelse i lokaltidning och att sökande ansvarar för information och skyltning i området. Kommunstyrelsen beslutade däremot enligt arbetsutskottets förslag, att inte inför skoterförbud på aktuellt område.

Det man som medborgare, och säkert politiker utanför styrelsen, saknar är en motivation i protokollet i många ärenden, synnerligen när man går emot remissinstanser och kommunförvaltningen själv. Men det är renodlade beslutsprotokoll och ingen får reda på bevekelsegrunderna om man inte frågar de som närvarit. Men om jag inte missminner mig var det auran av Vilhelmina som skoterturistkommun där fri färdselrätt var ledstjärnan för beslutet.

Jag tror man biter sig i svansen, desto mer buskörning och renodlade lagbrott, desto mer slår det tillbaka på sikt. För jag tror krafterna att reglera hårdare, med strängare lagstiftning, till slut vinner mark. Dessutom, kommunmedlemmar kan uppleva ett förmynderi som sprider sina ringar på vattnet, i negativ bemärkelse.

Den omfattande frihet till skoterkörning man idag ånjuter, bör man hushålla med försiktighet. Jag tycker också att mark- och samfällighetsägare, som i enighet vill begränsa skoteråkning, ska ha sin fulla rätt till detta. Synnerligen i perspektivet av Agenda 21 (som lägger tonvikt på lokalt engagemang och förankring), med social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Vilket som följd kan skapa bättre förutsättningar för en mer hållbar älgstam tillika jaktuttag.

Ärendet om skoterförbud i Klimpfjäll har återkommit till kommunstyrelsen. Kommunen uppdrogs först ha samråd med Polisen men ställningstagandet har varit detsamma. Man undrar, varför denna benhårda linje mot de sökande? Man undrar, har de sökande fått en skriftlig motivation? När de sökande nu ännu en gång vill att kommunstyrelsen ska ompröva sina tidigare beslut, förstår man att det är ytterst angeläget.

Vad vinner kommunen med tidigare ställningstagande, det är vad jag tycker kommun-styrelsens ledamöter ska fråga sig. För om och om igen, stödjer VBS skoterförbudet, likaså utvecklingsenheten. Rätten att få råda över sin mark, där mycket goda grunder finns för skoterförbud, borde kommunstyrelsen vara mer lyhörd för. I mitt tycke. Fortsättning följer.

9 kommentarer

Personangreppens drivkrafter…

Av , , 11 kommentarer 69

Här nedan följer ett exempel från ”kommunalrådet berättar” av Åke Nilsson (s) på socialdemokraternas egen blogg (15 april 2013). Inlägget avslutas med ett par påståenden som är rena lögner. Vilka jag betraktar som falsk tillvitelse/ärekränkning. Att fara med osanning på detta vis borde vara oacceptabelt men när jag efterfrågande svar från Vilhelminas socialdemokrater blev svaret intet. Inte heller Nilsson svarade. Detta teg man gemensamt ihjäl på sin egen s-blogg

Att bära falsk vittnesbörd är allvarligt. Parantetiskt kan nämnas att Åke Nilsson var dåvarande Kyrkofullmäktiges ordförande. För att i sammanhanget lyfta kravet på ett visst mått av etik och moral, vilket kan vara på sin plats även för kommunens kommunalråd. Apropå Nilssons aktuella blogg (9 febr), är det här ett exempel på både personangrepp och partiangrepp. Som ledde till ryktespridning och rent förtal inom Vilhelmina, som vore jag en despot men även PA fick klä skott. På en privat VK-blogg (19 april) associerades jag till ett påstått ”nazigäng”. Då var botten nådd. För övrigt. Jag är inte ordförande i något parti, kommer aldrig bli det heller. Punkt.

Åke Nilsson (s) skrev igår på s-bloggen (9 febr): ”En sak har jag lärt mig i politiken. Det går inte bemöta någon som argumenterar med personangrepp. De personerna är inte intresserade av att diskutera sakfrågan. De har helt andra drivkrafter.”

Genom att det enligt Nilsson inte går att bemöta någon som argumenterar med personangrepp, så slipper Nilsson helt enkelt bemöta den som sysslar med personangrepp. Så bekvämt. Det räcker att ”döma” någon för personangrepp och förpassa dem ut i marginalen och sedan misskreditera angriparens eget parti som tolererar det intolerabla. Så har man nedvärderat och tryckt ner både angriparen och dess parti på en och samma gång. Verkligen ett politiskt ”hantverk”.

Vilka effekter det har på det politiska samtalet och kulturen tål att diskuteras. För i nedan redovisade fall, går det då (enligt Nilssons sätt att se saken) inte bemöta de två personangreppen, de två lögnerna. En sak är klar, det finns en funktion i misstänkliggörandet medelst ”personangrepp”; att kunna polarisera, distansera och skapa fiendeskap, då man inte kan nå eller argumentera med varandra. Dvs ett bränsle till konflikter och evig träta. Passande partipolitiken.Men kan även ses som en flyktväg ut ur en besvärlig sakargumentation. Verkligen ett hantverk. Anklaga någon för personangrepp så går vi vidare utan att reda ut ett vitten.

”De har helt andra drivkrafter” skriver Nilsson. Men vilka drivkrafter har då Nilsson som måste nyttja lögnen dubbelt upp, när man granskar bloggen nedan?

Som väl var har jag av en händelse sparat en mängd bloggar och kommentarstrådar från den numera nedlagda Vilhelminabloggen, vilken jag kommer återkomma till, med exempel på personangrepp, förolämpningar och falsk tillvitelse/ärekränkningar. Vilka kommer belysas med konkreta exempel.

Här är Åke Nilssons blogg från 15 april förra året:

”Politiskt alternativ- ett femte borgerligt parti i Vilhelmina???

2013-04-15. Publicerat av Åke Nilsson i kategorin Kommunalrådet berättar.

Tommy Streling har i sin blogg åter uppretat sitt mantra, återremiss. I edvanlig ordning skriver han spaltmeter efter spaltmeter utan att komma med egna förslag, förslag som är finansierade.

Det är enkelt att motsätta sig allt och begära fördjupad beredning när man inte med ett ord behöver kommentera hur det ska finansieras.

Dem ärendet som han nu relaterar till i sin blogg påstår han är dåligt beredda. Nonsens.

De har föregåtts av beredning från förvaltning med förslag från tjänstemännen. Det har hållits möten med föräldrar där de har fått komma med synpunkter.

Vi har politiker som varit med i diskussionerna.

Vad gör politiskt alternativ? Är det någon som sett att de haft ett offentligt möte där de uppmanat allmänheten att komma med synpunkter.

De har närmare 70 000 kr/år i parti- oh mandat stöd från kommunen för att stärka det politiska arbetet. Vad har vi sett av detta?

När vi hade en offentlig debatt mellan alla partier förra året uteblev Politiskt alternativ. Varför? Jo Tommy Streling kunde inte delta. Politiskt alternativ i Vilhelmina består av en person, Tommy Streling. När han är borta får ingen annan debattera.

Politiskt alternativ borde byta namn till långbänkspartiet.

Åke Nilsson

—————————————————————————————

Tommy Streling2013-05-02 22:46

Några kommentarer kring detta inlägg som inte kan stå oemotsagt. Ingenstans har någon kostnadsanalys presenterats. Inte heller fullödiga konsekvensanalyser. När man har en risk- och konsekvensbedömning, då kan man väga det mot eventuella besparingar som definitivt inte långsiktigt behöver innebära just besparingar. I en sådan situation av oklarheter och brister kan en återremiss närmast vara det mest givna. Men att göra återremissbegreppet negativt laddat är återkommande.

Att blanda in offentliga enpartimöten i denna fråga pekar precis på problematiken när (s) besöker Nästansjö. Två icke s-medlemmar dyker upp. Vilken bredd och representativitet återges här i diskussionerna?
Föräldramötet (Volgsjö) uppfattade många främst som information kring ett beslut som redan var spikat. Eleverna i 1-6 verkar inte fått ge sin syn på saken, precis lika lite som föräldrarna till barnen 1-4. En öppen hearing med alla föräldrar, lärare, politiker från alla partier hade varit lämpligt. Liksom en skolutredning av mer seriöst slag. Se hur Ragunda nu jobbat fram en exemplarisk utredning för ett långsiktigt beslut i skolfrågan i kommunen.

Så vad har partistödet med denna fråga att göra? Ska vi diskutera alla partiers insatser och hur de är värda dessa slantar som räcker till en månadslön till ett kommunalråd? Ska vi diskutera om cirka 550000 kr är vad kommunalrådet förtjänar och gör rätt för? Nej, det här är en förtroendefråga som inte bör användas för att misstänkliggöra eller misskreditera enskilda partier.

Vad beträffar den offentliga debatten är det en paradox att det var Åke Nilsson som tog initiativ till denna. Sittande majoritet vill ha debatt när partiöverläggningar pågår samtidigt som slutfilandet av budgeten. Vid ett tillfälle när man ska vända och vrida på allt, gemensamt, som för att mjölka ur varenda droppe av idéer och eventuell kritik, inför budgetfullmäktige. Helt olämpligt med debatt då, och att Alliansen gick med på detta är deras sak. PA tog beslut att inte deltaga, utan rekommenderade en debatt i början av 2013, när vi både hade kunnat se hur budget som helhet togs, och hur årsresultatet för 2012 kunde skönjas. Ingen i PA skulle delta, det var ett enigt partibeslut.

Att sedan påstå att PA består av en person är en lögn.
Att påstå att ingen i PA får debattera mer än undertecknad är en lögn.
Att påskina att undertecknad är partiet och styr detta med fast hand (ingen tillåts säga något) förminskar PA och gör mig till en despot, vilket är förtal/falsk tillvitelse.

Det förtal, den ryktesspridning, det skitsnack, som sedan förekommit efter blogginlägget ovan, på tätorten och på diverse bloggar, som tagit Åke Nilssons ord för sanning, har lett till undertecknad liknats vid en nazist eller fascist.
Lögnen som sprids är att PA inte är demokratiskt och inte har några förtroendevalda som kan eller ens får debattera.

Vill socialdemokraterna i Vilhelmina ha en offentlig debatt, kring i vilken utsträckning de är toppstyrda av despoter och diktatorer? Med Nilssons angreppssätt borde det vara självklart, när endast en eller två personer debatterat under ett helt fullmäktige. Men hur S arbetar och debatterar måste vara deras sak att avgöra.

Min fråga till socialdemokraterna i Vilhelmina om detta sätt att ”argumentera” som Åke Nilsson gör, stärker öppenhet och demokratin i Vilhelmina?

Om man sakligt kritiserar något, då kan helt uppenbart politiker/medborgare demoniseras bortom all rimlighet.
Ska vi få människor att deltaga, närvara och engagera sig i samhällsfrågor och politik, då krävs en respektfull hållning och saklighet. Lögner och förtal hör icke till politiken.
Tyvärr måste jag säga, var detta vanligt förekommande när PA bildades och under valkampanjen. Att människors idéer, förändringsvilja och engagemang görs till hot och fiendeskap, betjänar dock ingen. En utsatt inlandskommun som Vilhelmina , måste ta vara på varenda människa, varenda politikers idéer och mål, för att klara av de omfattande utmaningar vi står för. Eniga vi stå, handlar om någonting bortom partiväsendet. Om vi ska överleva långsiktigt

/ Tommy Streling 2013-05-02

11 kommentarer

Fullmäktige – har storleken ingen betydelse?

Av , , Bli först att kommentera 49

Frågan om antalet ledamöter

Förra måndagen beslutade kommunfullmäktige i Vilhelmina att antalet ledamöter minskas från dagens 35 till 27. Oppositionen varnade för att demokratin urholkas genom en så kraftig sänkning. Under flera år har man över hela Sverige sett problem med allt fler avhopp, högre omsättning samt att nyrekrytering till politiskt arbete blivit svårare. Upprätthållande av politisk kompetens och erfarenhet blir även lidande. Ett hårdare politiskt klimat är också en del av problematiken.

Flera av dessa aspekter påverkas av ett minskat fullmäktige, men för mindre partierna ökar tröskelnivån nu till 3,9% med risk att små partier åker ur, synnerligen om fler nya partier dyker upp. T.ex. Piratpartiet och SD, om inte annat kan de ta röster, vilket kan spä på en utjämningseffekt som gagnar större partier. En valsimulering stämmer så tillvida att inga av dagens partier skulle åka ur, men mindre partier riskerar att endast få en (1) ordinarie ledamot. Själva partigruppsarbetet blir mer begränsat med få ”huvuden”, bredd & kontinuitet riskerar klä skott.

I ett förhandlingsutspel från fullmäktigeledamoten Maria Lundqvist, om 29 ledamöter (oppositionen hade först föreslagit 31), visades en kompromissvilja som många stöttade, även Vänstern ansåg att partierna borde söka enas. Det hade varit fantastiskt bra om enighet rått och (s) verkligen hade kunnat visa att man förordar samförståndslösningar, är kompromissvilliga och prestigelösa. Vilka politiska poäng (s) skulle kunnat ta, i ljuset av tidigare mörker. Men icke.

Efter viss debatt tog socialdemokraterna beslut om 27 ledamöter. Ingen vilja till förhandling, ingen vilja till kompromiss. I Vilhelmina beslutar (s) själva och ingen annan hur den ”politiska organisationen” ska se ut för nästa mandatperiod, vilken berör alla partier. Resultatet är verkligen att beklaga för Vilhelminapolitikens vidkommande.

Frågan om mandatstödet

Nivån på mandatstödet tvistades det även om. När jag läser Robert Svenssons (c) kommentar på VK-tråden (http://www.vk.se/plus/1109887/farre-politiker-i-vilhelmina-2) blir jag väldigt brydd hur resonemangen gick. Svensson upplevde att Åke Nilsson (s) varit uppe i talarstolen och nedgjort hur samtliga partier använt mandatstödet under innevarande mandatperiod och klargjort att (s) använder sitt stöd bl.a till en anställd kanslist och på så sätt skapar arbete.

Det är anmärkningsvärt, enligt mitt förmenande, att man dels ska värdera hur respektive parti använder sitt parti- och mandatstöd, som alltså blir en partipolitisk debattfråga i fullmäktige. Dels att argument som samhällsekonomiska effekter av medelanvändningen ska ställa ett parti i bättre dager (är det verkligen en värderingsgrund att överhuvudtaget beakta?)

Parti- och mandatstödet är förutsättningen, och garanten, för partiorganisationens funktion och politiska arbete, med allt vad det innebär, som jag ser saken. Att då nedgöra oppositionspartierna användning, som Åke Nilsson (s) gör, blir bara ett misskrediterande av övriga partier som inte använder medlen till ”rätt” saker. Alla ska tydligen puttas ner ett snäpp på stegen.

I en kommentar från Åke Nilsson (s) till Robert Svensson (c), på kommentarstråden, fortsätter Nilsson redovisa hur (s) använder sina medel och hur de arbetar och avslutar med:”tyvärr har jag inte sett detta engagemang från nåt annat parti”.

Hur vet Nilsson vad övriga partier gör och hur de arbetar? Ska det synas gentemot (s) och har (s) insyn i detta? Ska det synas offentligt och i vilken grad? Kan Nilsson värdera detta?

Det intressanta är att jag själv har ingen kritik eller åsikt kring hur socialdemokraterna använder sitt mandatstöd, det är en förtroendefråga så länge man håller sig inom regelverk, förordningar och lagstiftning. Det är för mig varje partis ensak och ansvar.

”tyvärr har jag inte sett detta engagemang från nåt annat parti”, ekar i vilhelminaluften.

Vi vill stärka demokratin”, fortsätter Nilsson i kommentaren och orden understryker motsatsförhållandet, att det verkar inte oppositionen vilja i samma uträckning.

Till och med mandatstödet gör Åke Nilsson (s) partipolitik av. Den påstådda användningen gör Nilsson partipolitik av. En användning han inte kan ha någon vidare uppfattning om. ”Antaganden” som helgar ändamålet. Politik säger någon. Misskrediterande för att sänka oppositionspartiernas trovärdighet, säger jag. Och det finns säkert andra namn på detta förfarande.

Oppositionen ska göras ner. Det är inte mycket oppositionen eller dess politiker gör som är rätt. Vem vill vara politiker i den här politiska kulturen, hur ska partierna kunna rekrytera, förnya sig?

Kanske enklaste svaret för alla oppositionspartier är att föreslå 21 ledamöter i fullmäktige och att anställa en kanslist omgående så arbetstillfället ger politiska poäng till valet och belönas från (s) med ett diplom med texten, oppositionens främsta socialdemokratiska stöttepelare. Hoppet om erkännande är det sista som överger en oppositionspolitiker!

Bli först att kommentera

Cloudberrylånet – äntligen kommer miljonen hem

Av , , 14 kommentarer 133

Äntligen dags för Vilhelmina att knyta ihop säcken efter snart fyra år. Alla stolleprov måste få ett slut så politiken kan börja på ny kula efter nästa val. The show must go on. Nya spektakulära tillväxtprojekt står på kö och säkert ett gäng ansvarsprövningar i kölvattnet att överklaga så domstolsväsendet slipper rulla tummarna. Allt för publiken, åhörarstolarna gapar på tok för tomma på fullmäktige, mer drag under galoscherna.

Minns man inte miljonlånet hösten 2010 till Cloudberry Village AB (numera konkursat där återbäringen från konkursboet räckte till räntan) och rivstarten med nyemissionsplaner till den uppskruvade hjortronutopin i Kittelfjäll, hänvisar jag följande dokument, del 2, sid. 6-14; http://www.politiskt-alternativ.se/dok/PA-KFM_20-juni-2011.pdf

På tisdag kommer Joe Labero till Vilhelmina. Han kommer visa kommunstyrelsen hur man både trollar bort och tillbaka en miljon. Det har nämligen varit för enkelt att sätta sprätt på miljoner utan att få ett vitten tillbaka. Reptricket handlar om att köpa en hyresfastighet, som varit pant för miljonlånet till Cloudberry, tillräckligt billigt för att uppleva att kommun vunnit en miljon på kuppen.

Den stora stötestenen är, hur ska någon veta värdet utan en verklig auktion och prissättning från marknaden? En dimmig lösning är värderingsinstitut, nya som gamla värderingar i akten, bilagt av ett kryddmått initierat folkprat. Folkprat verkar dock förbisett. Hus i Malgovik är relativt billiga. Att förespegla full uthyrning om ett decennium är våghalsigt. Snara reinvesteringar, rentav en miljon inom fem år. Samtidigt måste pantsättningen som en ”rabatt” vägas in – en miljon i avdrag på marknadsvärdet. Hur kommer kommunstyrelsen dit? Till den rätta köpeskillingen.

Ägaren till hyresfastigheten i Malgovik kontaktades av kommunen så snart Cloudberrys konkursbo var avslutat. Kommunstyrelsen var generöst tillmötesgående då den erbjöd en avbetalningsplan på miljonpanten. Av detta blev intet, tyvärr. Vilhelmina kommun ansökte hos kronofogdemyndigheten om utmätning, vilken beslutades 22 november 2013. En återblick (citat webblänken ovan, s.13):

Malgoviksfastigheten värderades av Boporten mars 2011 men är inget marknadsvärde, utan snarastövervärderat där grunden utgörs av en kassaflödesanalys. Sett till Bo Södergrans byggnadstekniska inventering finns ett tämligen akut restaureringsbehov med uppskattad kostnad om cirka ½ mkr. Fastigheten köptes för 2,9 mkr och sett i ett omvärldsperspektiv, i ett 10-årsperspektiv, för Malgoviks vidkommande, då är ett realistiskt marknadsvärde kring 2-2½ mkr. Pantbrev finns på totalt 11 mkr och banken med sitt företräde har 2 mkr i sin korg.”.

Summering: Köpeskilling 2,9 mkr, få restaureringsåtgärder vidtagna sista fem åren, ett reinvesteringsbehov om ½-1 mkr, osäkerhet om vakansgrad i framtiden. Så vad borde prislappen bli. Jag tror få skulle bedöma värdet över 2 mkr, allt däröver är ett överpris. Väver man in kravet på en pantrabatt om en miljon hamnar vi på en ytterligare lägre nivå.

När kommunstyrelsen på ett extrainsatt sammanträde nu på tisdag den 11 februari skall överväga ett förvärv av hyresfastigheten i Malgovik, utifrån en uppgörelse med fastighetsägaren och Vilhelmina kommun, så har ledamöterna en del att fundera på:

  • Marknadspris byggt på konkursauktion eller marknadsvärde baserat på värdering?

  • Rabatt på köpeskillingen på grund av innestående pantkrav om en miljon kr.

  • Om kommunstyrelsen har delegation att ta inköpsbeslut över en (1) miljon kr annars fullmäktigebeslut.

  • Om investeringsbudgeten verkligen ska belastas med nya fastighetsköp när övrigt eftersatt fastighetsunderhåll kräver omfattande reinvestering.

  • Med en så komplicerad bakgrundshistoria krävs ett fullmäktigebeslut då ärendet är av principiell art. Synnerligen då inköpet innebär att kommunen löser panten den själv ska infordra och på så sätt undandrar ett ansvarsutkrävande för eventuell förlorad miljon.

  • Beslutsförslaget att avskriva kommunens kortfristiga fordran på 938 050 kr innebär att miljonlånsfrågan i sig är avskriven, men måste bottna i att rätt köpeskilling erläggs, ju högre överpris desto lägre återbetalning av miljonlånet. I sig svårbedömt. Liksom ansvarsfrågan.

  • Ska man överhuvudtaget inlåta sig i en sådan osäker affär istället för att invänta konkurs och konkursauktion? Då vet man vad man betalar för och vad man förlorar konkret.

  • Ska Vilhelmina kommun köpa en hyresfastighet att förvalta, något som VIBO AB borde vara bäst skickad att göra. Kan VIBO köpa direkt, ska man köpa direkt?

  • Måste kommunen köpa i första ledet för att avskriva kommunens egen kortfristiga fordran, för att sedan sälja vidare till VIBO AB?

  • Beakta att kommunen förhyr förskolelokaler för hela 334 tkr/år som är ett incitament för förvärv.

Eller är bästa väg att inte köpa hyresfastigheten alls? Ingen köpeskilling ur investeringsmedel och endast förlusten av miljonen som varit förlorad sedan länge, fast ingen någonsin vill erkänna det. För det ligger något riktigt politiskt känsligt i detta. Att erkänna misstag, lära sig av dem och gå vidare. Släppa på prestigen. För miljonlånet var en dundertabbe och total missbedömning. Att behöva köpa den pantsatta hyresfastigheten för att få tillbaka panten efter nästan fyra (4) år låter som en riktig starkeman-historia.

Sammanträdeshandlingarna till kommunstyrelsen föreslår: köp hyresfastigheterna. Med risk att miljonpanten helt eller delvis sopas under mattan, beroende på hur skickligt eller oskickligt saken hanteras. Men går kommunen verkligen vidare då? Vilhelmina måste framåt och uppåt, på tå mot framtiden. MEN, säger jag med ett varnande finger, köp den för jesu namn inte till överpris!!!

Spänningen är därför olidlig, äntligen kan denna segdragna historia få ett slut. Jag är övertygad att kommunstyrelsen kommer finna den rätta vägen ut ur miljonlånsträsket. Så att vi slipper ännu ett ansvarsutkrävande där otaliga överklagningar står för dörren. Så slipper man även debattera i stundande valkampanj, om någon bär skulden för någon miljonförlust. Men då måste kommunstyrelsen se till att vara riktigt riktigt eniga, så ingen ledamot eller något parti ska kunna kritiseras i efterhand.

Joe Labero ska lämna Vilhelmina med ett leende på läpparna på tisdag kväll. När kommunstyrelsen nu lärt sig trolla på allvar.

14 kommentarer

Distriktssköterskemottagningarna Saxnäs & Dikanäs, igen…

Av , , 7 kommentarer 84

Landstingsrådet Peter Olofsson påstår i sin blogg (30 januari) att eventuella förändringar i distriktssköterskemottagningarna i Dikanäs och Saxnäs, bygger på ordningen inom primärvården med vårdval. Men vårdval har inget att göra vilka ersättningar ett landsting beslutar ge, VLL har alla möjligheter att besluta hur pengar fördelas, till t.ex. Vilhelmina eller Dorotea, vilka är aktuella exempel.

Max Fredrikssons blogg http://blogg.vk.se/Dr_Max/2014/01/30/vardval-och-mottagningar/#comments sätter fingret på saken. Han anser att Olofssons försök, att lägga skulden på vårdvalet, är fullständigt felaktigt och anmärkningsvärt. Är ersättningen för låg kan man enkelt styra om de ekonomiska förutsättningarna. Landstinget kan styra ersättningen helt efter eget huvud. Jag instämmer helt med Fredriksson

För att kompensera detta har Västerbottens läns landsting valt att ge tillägg i ersättningen utifrån avstånd, demografi och socioekonomi. Trots tillägget är det ändå svårt att kompensera fullt ut, inom ramen för hur systemet fungerar idag, och det ställer krav på verksamheten att hela tiden försöka se över hur de använder resurserna” skriver Peter Olofsson.

Olofsson konstruerar härmed ett parti- och blockpolitiskt utspel som dimridå och skickar samtidigt över bollen till primärvården som måste hålla budget och vända och vrida på varje sten (för det är ju alliansens fel på riksnivå). Det andra verkliga tunga partipolitiska ställningstagandet, i landstingstyrelsen i december, var att inte ge mer resurser till primärvården (vilken alliansen ändå tog ställning för). Indirekt piskar detta beslut primärvården än hårdare att just ”se över” resursanvändningen.

Det finns helt uppenbart ingen politisk vilja från S att kompensera fullt ut, tvärtom ämnar VLL spara rejält och för Doroteas del minska budget från 8 till 6 mkr över två år. När man drog in en tredje öppetdag i Saxnäs och Dikanäs gick man från totalt 6 till 4 dagar vid årskiftet. Ett par veckor senare har ingen utvärderat nedskärningen (redan utförd besparing) utan VLL utreder nu samlokalisering många mil bort, då det nu är teoretiskt genomförbart genom öppettidsreduktionen.

VLL har alltså byggt in en regleringsmekanism som inte är tillräckligt kompenserande utan skapar ett, som jag tidigare benämnt, irrationellt besparingstryck. ”Nya lösningar” innebär i det här fallet att lämna tillgänglighet och den likvärdiga hälsovård som funnits under decennier, skapande avsevärd tidspillan och resekostnad, som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är en katastrof. Som om levnadsförutsättningarna och avstånden inte redan vore nog betungande för ett hårt prövat fjällfolk. För att inte tala om riskerna för försämrad patientsäkerhet. Men vem sätter en rättvisande prislapp på den? .

Exempel. Tio besökare per dag resa till Stalon (samåkning ger än mer kötid) summerar minst 15 timmar, i i tid nästan två arbetsdagar. Vems tid är tillåten att slösa? Resekostnader för sjukresor satte jag till 2000 kr per tur. Två per dag ger avsevärda kostnader. Både landstings- och medborgarkostnader kommer öka. Men en konsekvensanalys (även för ekonomiska parametrar) måste ha varit färdigställd (och politiskt utvärderad) då Olofsson nu hävdar att Socialdemokraterna nu tagit ställning: ”Vad det gäller den aktuella frågan om distriktsköterskemottagningarna i Vilhelmina är vår politiska uppfattning inom socialdemokratin att vi måste fördjupa samverkan med kommunen för att klara att bibehålla verksamheten”.

”…för att klara att bibehålla…”

Utan fördjupad samverkan med kommunen (som uppenbarligen sätts gisslan genom kravet) är samlokalisering till Stalon således ett faktum – för den är inte ekonomiskt hållbar (ekonomism föregår uppenbarligen kraven enligt hälso- och sjukvårdslagen). Verksamheten ges inte mer medel utan berövas redan medel, sedan årskiftet. Det finns ingen politisk vilja att stötta den nuvarande, redan beskurna, vid Dikanäs och Saxnäs distriktssköterskemottagningar.

Vi kommer därför att se över möjligheterna till personalsamverkan med Vilhelmina kommun för att om möjligt behålla båda filialmottagningarna”, säger primärvårdschef Håkan Larsson i ett pressmeddelande.

”…för att om möjligt behålla…” Exakt samma andemening från både Olofsson och Larsson. Tack, då vet vi.

Peter Olofsson påpekar att vårdvalsmodellen inte har gynnat hälsocentraler/sjukstugor på mindre orter eller där befolkningsunderlaget är litet. Om missförhållanden finns, vill Olofsson detta till trots inte kompensera eller rättfärdiga befintliga distriktssköterskemottagningarna. Ännu en gång visas ingen vilja till jämlik vård eller solidarisk behandling av medborgare. De små människorna i utmarkerna är mindre värda, är inte lönsamma. Måttstocken Olofsson använder är en avhumaniserad industrialists, patron på länsbruket håller hårt i pungen.

I ytterligare en blogg meddelar Olofsson att han deltagit i en socialdemokratisk arbetsgrupp som nu levererat en rapport till partistyrelsen med fyra huvudpunkter för en bättre sjukvård:

  • Mer resurser och tid för vård – låt proffsen vara proffs
  • Jämlik och tillgänglig vård
  • Personalens kompetens avgör vården kvalitet
  • Forskning och samverkan för medicinska framsteg i vården

Trots målsättningarna här ovan, trots en skattehöjning om 50 öre och stärkning av budgeten med ungefär en kvarts miljard, finns ingen vilja från sittande majoritet med S i spetsen att stärka primärvården i fjällkommunerna, tvärtom skära ner. Ingen vilja synes att uttalat bibehålla, därmed prioritera, distriktsköterskemottagningarna i Saxnäs och Dikanäs. Med överhängande följd att en jämlik och tillgänglig vård inte tillgodoses i fjälldalarna.

Jag ställer frågan om Peter Olofsson är långsiktigt lönsam för vårt samhälle. Vårt samhälle som helhet. Från kust till riksgräns.

Samtidigt, landstingspolitiker från M och Kd gratulerar i dagarna tvååringen (Doroteaupporet) men bägge partier ville hålla nollan i skattehöjning inför 2014. När 360 mkr försvinner gradvis under fem år undrar nog många var dessa ska hämtas hem, samtidigt som primärvården lovas resursförstärkning. C och Fp förespråkade 25 öres höjning, vilket skulle gett närmare 122 mkr tillskott. Rättvis och jämlik vård är självklart, men vem ska finansiera kalaset, vilka verksamheter i VLL ska reduceras? Konkreta svar är synnerligen M och Kd oss skyldiga, annars hamnar de obönhörligen i träsket av förlorad trovärdighet.

Självklart ska kommuner och landsting samarbeta i så stor utsträckning det bara går. Men att samverkan ställs som krav, för bibehållna distriktssköterskemottagningar, är bara droppen som får bägaren att rinna över. Jag tycker att Vilhelmina kommun helt ska utgå från bibehållandet, sedan göra vad man kan för att hitta samförståndslösningar med VLL som gagnar bägge parter. Men det är dags för kommunen att sätta ner foten i frågan. Hemsjukvårdsnotan med minus i kassan räcker redan.

Olofsson skriver att vi behöver en regering som ger hälso- och sjukvården möjligheter att utvecklas. Mitt svar är vi behöver en landstingsledning som ger hälso- och sjukvården möjlighet att utvecklas i hela länet, även i glesbygd och fjällvärld. I dagsläget ämnar VLL/majoriteten endast köpslå med kommunerna för samverkan, annars successivt uttåg. Denna form av utpressning framvisar den mörkaste av sidor. Mitt förtroende, om nu något fanns kvar, är förbrukat för landstingsrådet.

Till sist. Det är alla dessa turer, skatthöjningar utan jämlik och patientsäker fördelning – från en blocksida, skattefrysningar och samtidigt rättvisa utlovad – från en annan blocksida, som får mig att tappa tron på partiväsendet och ett landsting som grund för hälso- och sjukvården. Vi människor, vi så kallade medborgare, i glesbygd, är brickor i ett spel vi inte vill delta i, med vår hälsa och våra liv som insats. Är därför ett förstatligande av hälso- och sjukvården en möjlig väg? Spörsmålet måste tas på största allvar och utredas.

Slutfrågorna lyder oavsett: Ställer sig hela landstingsgruppen i socialdemokraterna bakom landstingsrådet Olofssons utspel, att distriktsläkarmottagnings bibehållande villkoras av samverkan från kommunen? Handlar det endast om penningar och inte prioritering av distriktsköterskeverksamheten (värderat utifrån hälso- och sjukvårdslagen)?

Länets invånare och röstberättigade förtjänar ett tydligt svar på frågorna. Och detta NU, inte veckan före valdagen.

7 kommentarer