Idag har jag fått testa på något nytt nämligen: HETS-ANDNiNG Det är mitt helt egna och nya ord i min vokabulär! Sug på den… Hets-andning!

Jag har ju tydligen århundradets mest långsamma andning -Måste vara en bieffekt av all mindfulness träning som jag hållit med! Att äntligen bemästrat bukandning har tydligen oanade konsekvenser i magnetröntgenundersöknings situationen. MR tar nämligen bilder på själva UTANDNINGEN och normalt ligger vi på 15-20 andetag/minut i vila (vuxen). Jag har testat att mäta min andning vid något tillfälle och jag hade skrämmande låg andningsfrekvens!

Därför gick jag in med FOKUS idag… Ja, eller åkte in i den där trånga tunnan!

1) jag gav mig den på att ligga och andas i 120 knyck

2) jag hade lovat mig själv att åtminstone titta när jag åkte UT för att faktiskt SE hur det ser ut därinne.

In i rummet, ner på bristen, fantastiskt trevliga sköterskor som tog hand om mig. Humor och empati i en trygg blandning. In åkte jag i tunnan och numera skulle man tydligen ligga med händerna OVANFÖR huvudet. Lite skönt att så konkret få veta att den där tuben ÄR öppen uppe vid huvudet!

In i larmet och oljudet. Det slamrade och surrade kopiöst och Pink underhöll mig i hörselkåporna genom öronpropparna! -JA så högt är oljudet därinne!

Jag andades som en jagad, jag försökte gasa på och flåsa genom näsan, jag blev nästan yr. Jag tyckte jag var skitduktig. Att ligga blickstilla med armarna ovanför huvet började kännas efter ett tag. Jag höll ut tänkte att det SNART måste vara klart. 10 låtar Pink måste ju i allafall innebära att MiNST 30 minuter passerat!

När det började brännas frenetiskt i axlarna fick jag veta att DÅ var det dags att skjuta in kontrasten i armen… Håll ut kvinna tänkte jag till mig själv. Jag kände slangen spänna till som låg runt min högra sida, jag kände den kalla vätskan stiga upp för min högra arm och vips var det inne.

DÅ var det liksom dags att köra om allt igen fast med kontrast. Skivan glömde dom sätta på. Jag var fullt fokuserad på att försöka vara duktig patient och flåsa på så att eländet någon gång skulle ta slut. Axlarna brände och apparaten slamrade vidare i en evighet.

Tillslut började jag känna att NEJ det här går verkligen inte längre på grund av axlarna. Efter tålmodigt tjurande tryckte jag tillslut på knappen som man håller i sin hand för att kontakta omvärlden -Fick då veta att det var max en minut kvar.

När det ÄNTLIGEN var över öppnade jag ögonen och betraktade maskinen när jag åkte ut. Att ta ner armarna var snudd på smärtsamt och fingrarna kändes iskalla.

Som värsta idrottsnörden frågade jag direkt efter TiDEN. Jag ville veta hur lång tid det tagit… 1h45minuter… själva MR ca 1h30minuter… TROTS att jag bokstavligen legat och hetsandats så jag var helt yr och hyperventilerad!

WTF?!?!?!?!

För att ens fixa att hetsandats hade jag bara tagit halva dosen av det lugnande preparatet jag fått, alltså bara en halv tablett då jag tänkte att det kanske berodde på sånt att jag är som en frikkin’ VAL därinne. Bevisligen spelade det absolut ingen roll!

Därefter eskorterades jag hem till mina päron där jag stöp i säng och sov med en gosig varm katt i närmare 4 timmar. Jag har snudd på ont i halsen, lungorna känner sig smått våldtagna och levern vet inte om den skall krampa eller inte. Jag är sjukt tacksam att det är gjort för denna gång!

Nästa år lägger jag mig och sover därinne, så får dom väcka mig när det är klart! Om inte hetsandning hjälpte ett smack för att speeda på processen, då kan jag i allafall ta mig en jäkla lång och skön tupplur så att jag får någon form av valuta för tiden i tuben 😀

//a