Älskade Norrland…

Av , , 2 kommentarer 24

Litet hus vid skogens slut…

 

  

 

Det är vår i södra Sverige och även här börjar man få feeling. Dock känns det kanske som att det kommer dröja innan krokusarna blommar, men å andra sidan vet man aldrig.

Idag har det varit ljuvligt, det droppade faktiskt från taken, har hunnit konstatera att både en ränngavel och en rännskarv läcker vatten. Fåglarna har kvittrat och två korpar kraxat. På en av bilderna syns en fågelholk och ett par talgoxar verkar vara spekulanter på det lilla boet.

Det är helande att vara i naturen. Det är mäktigt med träd, vidder och ljus. Jag älskar onekligen snön. Det är så vackert.

Det som varit mindre vackert idag är ordvalen när jag skottade fram min lilla stuga eftersom snön valde att sitta fastklibbad på spaden.

Jag ger tummen upp åt även denna dag!

//a

Lite vardag…

Av , , 4 kommentarer 22

Denna dag känns riktigt vardaglig. En skön kontrast till gårdagens blahhh-känsla.

Har gjort MR av lever, bukspottkörtel och gallgångar. Läkaren i Umeå blev bestört när han fick reda på att ingen MR gjorts under föregående år. Ty det är något som sånna som jag skall göra årligen. Dock kunde han konstatera att jag hade väldigt fina blodvärden och att alla prover såg jättefina ut! Att ligga i MR-tuben gick riktigt bra denna gång. Låg ensam och andades in – andades ut -och höll andan. Jag gjorde det! Heja mig!

Därmed är allt det där som aldrig gjorts avklarats. Min avbitna tand är lagad och mina tänder kontrollerade. Min lever är tillbaka i NUS händer. Mitt hår är fixat. Det är så mycket som gällt mig som aldrig varit prioriterat, men nu har jag tagit en sak i taget och nu är jag där. Färdig. Genomgången. Hel.

Jag skall gräva fram potatisen imorgon. Jag bara måste.

Vet att en del vänner och bekanta läser min blogg, vill meddela att jag har nytt telefonnummer, det som börjar 552 kan ni radera! Jag vill också meddela att jag inte finns på sociala medier så som instagram eller facebook.

Sov gott imorgon ryktas det om att jag skall få ta mig an ett tak

//a

 

Like a fool…

Av , , 4 kommentarer 18

Inte ens snön har triggat mig idag, istället har jag sovit en del eftersom eftermiddagen bjöd på en obehaglig överraskning som det bara var att tackla.

Det gör mig faktiskt förbannad.

Det gör mig så innerligt trött och less att inte äga mina känslor och reaktioner. Ringer det på dörren är min spontana reaktion att kasta mig ner på golvet bakom soffan för att gömma mig -Rimligt? Nej inte ett dugg. Hålla på att flyga ur kläderna när någon råkar jogga förbi mig när jag är ute och går, betala en räkning skall vi inte tala om för då börjar jag fortfarande stamma av ångest.

Detta gör våld mot en människa! Detta är våldets konsekvenser.

Loreen sjunger ”…I’ve been crushed beaten down, And I’m frozen to the ground, Like a fool I’ve trusted you…” (My heart is refusing me, Loreen, 2011). 

Så jag skriver, jag skriver om det kaos jag bearbetar, jag lyssnar på musik och jag försöker börja känna, sedan får jag gömma mig bakom sudoku, virkning samtidigt som en pod rullar -Allt för att inte behöva tänka eller känna. Det är min paus och det säger ju sig själv att det inte är någon direkt vila för hjärnan.

Nääe, den här dagen kan vi lägga ner och låta vara en sådan där som bara är tid som skall passera. Lars Lerin sade på julafton som julvärd att ”…allt går över det tar bara tid…” och exakt så är det ju i det här livet men jag skrev ändå ner det på en papperslapp som en påminnelse till mig själv.

Idag var bra att påminna mig om just det faktumet.

Nu skall jag skriva vidare…

//a

 

 

Mellan tak och mark råder sudoku…

Av , , 6 kommentarer 15

Min värld kraschade i början av december, då hade det krackelerat och rasat en hel del runt mig redan. Jag minns väldigt lite, eller rättare sagt jag minns rätt mycket och det har jag äntligen börjat kunna skriva ner och det reparerar mig, det helar mig att skriva. Jag har fått ovärderlig hjälp under denna tid. Jag har behövt hjälp att förstå och reda ut saker och ting. Jag börjar bli stark men är oerhört ödmjuk.

Jag har arbetat fysiskt tills den dagen då min värld exploderade. Expertisen har rekommenderad att jag skall röra på mig (läs: gå ut och gå) så jag har skottat snö under denna tid. Helvetet vad jag har skottat snö. Jag varit uppe på tak efter tak och jag har slagit snön. Jag har hackat och vräkt snön av tak som ett ursinne. Svetten har sprutat och jag har älskat känslan av att jobba hårt. Det har varit så djupa lager att skotta så det har tagit sin tid att få taken rena i stugan, vi har inte bara ett tak där. Har även varit uppe och balanserat på taket på mina föräldrars hus inne i stan. Jajjemen, jag har vinglat på takstegar och med en hand dragit ner berg av snö. Det har varit skönt att få göra detta i mitt eget tempo, en timme på taket därefter har jag ofta behövt sitta ner och prata ett tag. Något har kommit fram i huvet när jag jobbat, något jag behövt processa och bearbeta. Vissa dagar har jag haft planer att vara ute, men det har inte blivit mer än en kaffekopp och sedan har något triggat ett minne och sedan har den dagen varit körd. Jag har fått lov att lära mig att acceptera detta. Ödmjuk i stället för frustrerad.

Jag är i allafall inte längre rädd för dessa tak. Å livlina har min far införskaffat, jag har lagt in ett önskemål på en takbrygga till deras hus i stan. Känns gött att ha jobbat i en helt annan värld senaste året. Butikerna inne i stan känns numera främmande och västerslätts helt bekanta.

Det är märkligt hur saker och ting blir, hur ens liv och öde stundtals balanseras på en knivsegg.

En annan sak som jag hållit på med till nästan sjukliga nivåer är sudoku. Jag tror det har att göra med att jag känt mig så värdelös och dum i huvet. Därför har Jättesudoku (där fem sudokun är ihop vävda) varit livsviktigt att lösa och knäcka. Har löst sudokun tills jag tillslut inte förstått hur man gör längre. Fick dock höra att detta tydligen är ett sätt att undvika saker och ting. Kan absolut ligga något i det men då får det vara så just nu. Jag gör så gott jag kan.

Det är fascinerande hur vi bygger om, bygger upp och förändrar våra liv. Frivilligt eller ofrivilligt spelar ingen roll, det är en process.

Jag går framåt men fy fan vad det är tungt, som att vada i dessa hejdlösa snömängder som vräkte ner i januari. Ni vet, när snön drevar och det är banne mig snö hur man än vänder och vrider sig, känns typ som att man skall drunkna eller snöa inne bland dessa vita kalla massor. Å andra sidan, en spade och sedan kan man långsamt göra något åt situationen…

//a

Only imaginary…

Av , , 1 kommentar 17

Idag har jag inte orkat rota runt i mitt inre eller yttre utan dagen har fått passera. Kvällen passerar i sällskap med musik. Kan vara ett utmärkt sätt att nå samtliga nio grundläggande affektioner.

Just nu är det Alan Walker ”Faded” som får rulla och den når min sorg. Det är en låt sonen ofta spelar på piano så jag har hört den en hel del. I afton var det texten jag blev nyfiken på och förstår precis varför den berör mig.

Var rädda om er i snön som åter yr i norr!

//a

Den vilda ängeln…

Av , , 4 kommentarer 18

För många år sedan tog mina föräldrar med mig på en konsert med Brolle i Aula Nordica! Brolle är ingen artist jag själv hade kommit på att jag skulle gå och titta på och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Då jag älskar musik, opera och vet att konserter ofta är fantastiska upplevelser oavsett vad så var jag öppen. Det var en bra kväll och jag fick skivan efter konserten. Fanns några låtar som talade till mig och därefter föll kvällen in i minnena som ett fragment av en upplevelse.

Jag vet inte när mina egna ord började försvinna, när min egen själ började skrumpna ihop, när jag började försvinna. Det hände så smygande, så långsamt att jag inte kan sätta fingret på en viss tidpunkt. Jag kan bara se det hela som ett långsamt utraderande. All glädje liksom gled ur mina händer.

Lika lite vet jag när jag slutade älska livet.

Vad jag vet är att jag en dag under hösten som just passerat bara kände att jag behövde höra en låt. En låt av Brolle. Jag började söka på Spotify. Jag hade ingen aning om vad jag sökte för låt eller titel, utan på måfå valde jag att slå på ”Alla rosor har en tagg”. Svensk text, svenska ord.

Här kommer två citat ur låten

”…ofta när det är som mörkast väntar någonting bra. Håll ut min vilda ängel snart är det du och jag…”

”…om du lämnar allt i mörker och börjar om igen. Ser du ljuset, ser du livet? Har du kvar din bästa vän?…”

Writer: Brolle Kjell Junior Wallmark, Album: Alla rosor har en tagg (2013)

Där väcktes något i mig. Håll ut min vilda ängel… Det var som en rad till min egen själ från mig själv, jag hör hur det låter, men till saken hör att jag för länge sedan skrev en dikt om en blek vinglös ängel, så jag gissar att det är orden som slår an en sträng och något händer. Det är inget dramatiskt. Det är inga tårar, det är bara som en mild värme, ett svagt ljus i ett mörker. Kanske är det ett hopp?

Det mörker jag upplevt, det mörker jag tillskrivits är inte jag. Det är bara tomhet sprunget ur vrede.

Vad jag vidare vet är att jag på riktigt undrat om jag hållit på att bli galen? Om jag var det där ”jävla örloggsmörkret” som jag dagligen fått höra att jag var. Jag har inte förstått, jag har inte kunnat förstå. Jag har känt att jag behövt information om något men inte om vad.

Det skapar en enorm oro och stress, att balansera mellan något där du inte har en aning om vad du balanserar mellan. Jag tänker att det förmodligen ligger i vår natur att ta ansvaret för att inget längre tycks fungera. Själv har jag gått på nålar från att jag vaknat tills jag slutligen fått sova. Jag har haft en fysiskt, högst närvarande ångest av rädsla. En rädsla för något jag inte kunnat sätta fingret på! Vilket är så skrämmande att det kryper i skinnet.

När allt slutligen når sin spets, då går det inte längre att tala, för orden är borta, du vet inte vad du vill, vem du är, vad du kan och själv kunde jag konstatera att jag dessutom bara stammade när jag försökte föra fram min svaga talan.

Jag var ett tomt skal men kände att någonstans därinne, där skramlade min vilda ängel, min själ och ville få leva.

Fri.

//a

När orden dör…

Av , , 14 kommentarer 22

Jag brottas varken med träning eller potatisskalare i stället söker jag efter mina ord, mitt språk att kunna uttrycka mig igen. Jag har gjort en resa som tagit mig till dom mörkaste vrår. Jag har tappat orden, min penna och papper och förmågan att formulera vad jag känner.

En skrämmande upplevelse för dom flesta, en skräck för mig som alltid kunnat vara fri genom att skriva. För mig har det varit en själsdöd och att åter hitta mina viskningar och rop har blivit en brottning mellan existens och essens. Att bara leva i ett skal utan känslor är för mig inget liv.

Så jag återvänder till min blogg, som varit min livlina genom så många turer i detta liv. Vill du läsa så får jag be om ditt tålamod ty här kommer det vara stilla reflektioner om att åter bygga upp ett liv som slagits i ruiner.

//a