Kategori: Projekt av alla kalibrar

Alltid framåt…

Av , , 2 kommentarer 8

Jag är så glad, bubblig för det är framåt som gäller. Framåtrörelsen som vaknat. Jag förstod nog inte själv hur mycket min andra epilog betydde både för mig själv men även för andra överlevare. Jag är så tacksam att jag fick förtroendet att göra Epilogen Podcast Vinterspecial 2021 Den långa vägen hem -Annas andra epilog.

Jag kunde inte ana mottagandet som vi fått.

Min epilog är skriven som en saga, framförd i alla känslor som jag rört mig i. Den är tonsatt för att understryka viktiga avgörande stunder i min väg. Är man riktigt vaken hör man att även ljuden är en helt egen handling.

Istället för att mata och mala fakta och information i klartext så talar jag i symboler och metaforer -Varför? Därför jag tror många kan bottna i min resa, eller min rörelse framåt. Därför vill jag att man är fri att tolka in vad man vill i denna Vinterspecial.

Det finns några kodnycklar jag vill dela ut… som efterfrågats.

Leran/sörjan -Vad ÄR det leran, diket och eländet jag befinner mig i? Det är att vara som mest traumatiserad. Det är att vara som trasigast, utraderad och vilse.

Det är att leva på ingenting. Att ha räkningar som skall betalas fast man inte har en spänn. Det är alla kontakter som behöver tas för att man skall få hjälp, för att få pengar. Det är all krånglig byråkrati som triggar ångest, rädslor och panik. Det är att ständigt drabbas av känslan att ”jag ger upp” och sedan behöva bita ihop och bara ta ett steg till. Det är att känna att man har en bra dag och ge sig ut på promenad, så blir man omsprungen av en joggare som får en att hoppa ur skinnet… å så är paniken ett faktum och man är tillbaka på noll.

Det är att behöva dra sig undan för att ingen förstår hur utsatt man är och hur fruktansvärt dåligt man faktiskt mår.

Man fungerar… men man är inte DÄR.

Det är tiden då man lever i en väska, i trasiga joggingbyxor.

Den vidunderliga natthimlen, norrskenet, vintergatan -Samtidigt i leran och sörjan så vågar jag slutligen öppna ögonen och börja betrakta natthimlen. Det är en viktig detalj för mig att få prata om. För mitt i allt det där svinjobbiga så börjar dom allra flesta överlevare att ta in KUNSKAP och våld, psykisk misshandel, makt, kontroll, isolering. Man börjar ta in, man börjar få ett grepp om hur manipulerad man blivit, man börjar ana vidderna av lögnerna (från det lilla till det stora). Så samtidigt som tillvaron är fruktansvärt svår och tuff så kommer en ny framåtrörelse i insikterna, kunskapen och förståelsen.

Mia Makila formulerade det så exakt ”Kunskap är motgiftet mot psykisk misshandel” det är klockrent!

Isvaken -Jag har fått en del frågor kring isvaken. Jag kommer inte berätta vad isvaken var för mig, bara att det är det där ögonblicket då jag valde LiVET.

Trossen – Trossen är den traumatiska bindningen som uppstår mellan offer och förövare. Det är riktigt läskigt! Fruktansvärt obehagligt. För mig var det viktigt att ge den ett helt eget liv för det gör tillvaron förvirrande. Det gör att känslorna blir bisarra, man hoppar mellan rädsla, empati, kärlek, ilska och en del känslor ger en ångest och skuldkänslor att man ”ens kan tänka så”.

Mia fick fria händer att i ljud illustrera trossen och det var ett arbete hon NJÖT av. Ljudet av trossen är flera ljud lagda på lager, för att få till ett köttigt, torrt, slemmigt, levande ljud.

Det var också viktigt att illustrera hur den grävde sig inåt när tankarna blev mörka och hur den plötslig bara lossnade. För det var så jag upplevde det.

Detta är några symboler som jag arbetat med i  min berättelse och om någon är intresserad av att veta flera symboler som förekommer så får ni gärna lämna en kommentar här på bloggen eller på mitt instagram @FrkKrass

Med detta sagt… skall jag fortsätta min framåtrörelse… Kanske är det så att det blir en ny plattform för mig i framtiden!

//a

Den långa vägen hem…

Av , , Bli först att kommentera 14

 

Den långa vägen hem -Annas andra epilog, är Epilogen Podcast Vinterspecial 2021.

Det blir som inget annat.

Epilogen Podcast (instagram) har idag släppt en film där jag sitter med mitt galet kreativa mössHÅR och filosoferar.

Jag blev tillfrågad av Mia Makila (producent)  att göra årets Vinterspecial tidigt under hösten. Jag har faktiskt hunnit skriva sex olika manus. Sedan kastade jag alla. Å gjorde något helt annat. Jag och Mia pratade i telefon och jag sa att jag ville göra något helt annat. Gå utanför boxen -Hon gav mig full frihet. Så jag skrev och jag har spelat in mitt manus.

Mia fick överta mitt verk och hon satte sig ner och började göra sitt verk -Ljudsätta, fånga känslorna, stämningarna i resan på vägen hem till mig själv. Under min inspelning har hon gett mig regi, och tillsammans har vi hittat tonen!

Det blir en vacker synergi när två kreativa människor med olika ögon/öron/känslighet arbetar tillsammans och jag är så oerhört tacksam för detta fina förtroende, samarbete och vänskap.

Vi har verkligen gjort detta tillsammans. Två kvinnor som lyfter varandra och skapar något unikt och som vi vill ge till andra.

För mig är det väldigt starkt eftersom det nu… snart är ett år sedan jag lämnade mörkret. Det är som att få knyta ihop säcken och sluta cirkeln.

Det är att stå på den där fina gränsen till framtiden och alla möjligheter. Att skapa, att leva och att explodera i ALLA känslor!

Härom dagen skulle jag åka till affären, jag stormade ut genom porten och jag hade sånna där plastkassar i varsin hand. I den ena var det tomma pantflaskor (julmust!!). Det snöade lätt och jag hade mössan på halva huvet typ. Det LÄT om mig där jag stormade ut.

Jag hörde ett ljud som fick mig att stanna upp. Det var sidensvansar. Jag blev stående i 10 minuter och tittade på dem. Det var en stor flock som cirklade sig närmare och närmare ett rönnbärsträd. Ljudet dom har för sig, ljudet när hela flocken samtidigt flyger upp från ett träd, ljudet när flocken flyger över huvudet. Det är sådant som fångar mig, får mig att stanna upp. Det mest komiska var att långt bortom dessa sidensvansar hörde jag ett ljud som verkligen skar genom de tysta ljudet av vingar. Långt borta, som en liten prick såg jag en ensam sjöfågel av något slag flyga och dess ensamma KVAAAAK rörde mig.

Sidensvansarna flög och rörde sig åt ett håll, ankan eller vad det nu var vek av och tycktes flyga öster ut, såg vanskligt ut i det milda snöfallet.

Jag hoppas den där ensamma fågeln hittat dit den ska. Det kanske är en ensam flygning, kanske mödosam. Men jag väljer att tro att även den hittar hem.

Precis som jag gjort.

Epilogen Podcast släpper Vinterspecial 2021 nästa söndag… OM vi inte hinner komma på fler saker som vi skall lägga till… ta bort… och leva ut!

//a

Snö… YES!

Av , , Bli först att kommentera 19

Igår satte jag fart med advent…. Å jag har verkligen VÄNTAT! Och att vakna upp i dag och se de snötäckta träden… Jamen det är ju överslag i glädjeyra, julfeeling och hela paketet typ!

Igår exploderade det här hemma. Det första projektet var att få upp en adventsstjärna i vardagsrummet. Jag var lite osäker på om stjärnan… skulle passa…. eller snarare RYMMAS i fönstret. När jag testade med skapelsen i fönstret såg jag sonens ögonbryn skjuta upp i pannan. Jag såg hur han knep ihop läpparna för att slutligen säga …

-Den är stor!

Mmmmm…. den ÄR stor… vääääldigt stor… Men nu är det den stjärnan som gäller så jag fick möblera om hela fönstret för att den skulle… rymmas… placera om blommor, plocka bort grejer och ta ner annat dingel från gardinstången. Å sedan börjar detta sladddragande….Sladdar och lampor har jag men innan jag fått fast sladden snyggt och så vidare så hann jag börja googla på alternativ. Hittade en liten batteridriven ”kapsel” med LED-källa som man kan hänga in i just pappersstjärnor för att SLiPPA dra sladdar och skarvsladdar. Är seriöst nyfiken på den där uppfinningen. Får se om jag måste införskaffa en sådan. Det negativa med den är att den bara lyser 8 timmar för den har inbyggd timer. Å i denna mörkaste tiden på året tror jag 8 timmar är snålt tilltaget.

Jag hann fixa en gigantisk kruka med enris också, med belysning och bollar till min balkong och jag väntar med spänning på att se om den får vara ifred eller om skatorna kommer att gå bananas, små jul bollar brukar vara frestande för skator.

Jag bytte gardiner i köket och hängde upp diverse julförknippade prylar. Någon sladdstjärna blir det inte i något fler fönster i detta hem. Det får bli stjärnor på FOT.

MEEEEN det var inte adventspyssel jag tänkte skriva om utan om KREATiViTET.

För jag har hållit på med ett projekt typ hela hösten som blev ”färdigt” i förrgår. Det innebar att det var första dagen jag inte skulle älta mitt verk. Det blir en viss tomhet när punkten är satt. Nu återstår bara det där ”goa” kvar, det som är väldigt roligt och lustfyllt tills det är dags för publicering.

HÄR…. slutförde jag mitt projekt… I en fenomenalt skapad koja UNDER mitt skrivbord. Jag har filmat vissa sekvenser därinne för social medier för att demonstrera arbetsmiljön med svårt vinklat huvud där inne. Söker man bra LJUD får man skapa förutsättningarna.

Har även fått glädjen att vara ute i skogen och filosofera. Det är så oerhört skönt att känna att man hittar sin väg, ni vet, den där helt EGNA vägen. Det är en befrielse och lättnad och plötsligt blir framtiden klarare. Man får en riktning.

Mest av allt är jag glad över allt roligt jag upplever! Herregud vad jag har skrattat och att NÅ dit, till det inre skrattet är fan något att vara tacksam för. Å att nå dit på egen hand är en trygghet. Så nu fortsätter mitt kreativa arbete i flera former. Inte bara skrivandet utan på flera sätt.

Å jag har min helt egna anteckningsbok att skriva ner mina idéer.

Denna bok har min medsyster låtit trycka upp åt mig, med min målning, med min ängel på… Min ängel som påminner om att vi alltid rör oss framåt och aldrig tillbaka!

Å det här är bara början…

Nu ska jag absorbera snön, är så yster att jag skulle kunna kasta mig ut som en hund å rulla runt!

//a

 

Game on…

Av , , Bli först att kommentera 20

Nu är det dags att utvärdera vad som faktiskt fungerar! Ska tejpkrokar hålla? Blir det gamla betongkrokar eller ska slagborren verkligen behövas?

En tavla är nu upphängd med självhäftande krok! Jag hade ingen fisk- eller bagagevåg att testa tavlans vikt men jag gissar att den väger runt 500 gram. Kroken skall hålla 2 kg belastning. Fungerar det har jag en tavla som förmodligen åker upp med tejpkrok.

Det var lätt att sätta upp och till min hjälp hade jag ett litet vattenpass från Hultafors-Jag känner att det är klokt att jag håller mig med sådant eftersom somliga hunnit fråga hundra gånger hur jag kunde lyckas sätta en triangelformad krok snett… -Öhh det var jätteenkelt!

Fortsättning följer förmodligen i kölvattnet av denna krokutvärdering! Så komplicerat kan det faktiskt inte vara att få upp lite saker på väggarna!!! Jag menar vem har ens en slagborr liggandes på vänt?

Förresten… nu har jag en liten julbock av halm och några nya dingelgrejer till granen! Det är ljuvligt att se glimtar av jul! Som jag längtar! 😃

//a

Det okända…

Av , , 6 kommentarer 15

Änglarna har landat.

Härom dagen bestämde jag mig för att det var dags att bygga upp min lilla vägg med mina änglar som jag målat denna sommar. Jag har konstaterat att jag har… att jag ENBART har betongväggar så jag tänkte vara modern och använda den nya tekniken att hänga upp lätta tavlor -Tejp! Det är tydligen grejen nu. Det skall vara så smidigt att bara tejpa upp precis allt man har utan att behöva köra slagborr och jaga pluggar.

Jag hade införskaffat såväl en rulle dubbelhäftande tejp som fästkuddar.

Jag klippte remsor så att saxen klibbade ihop och jag rev fästkuddar för allt jag var värd. Tavlorna åkte upp och vattenpass behövdes bara för vissa stödlinjer, sedan kan ju inte jag rå för att själva tavlorna är skeva!

När jag var färdig med projektet och tejprullen var slut tog det ungefär 30 minuter innan första tavlan åkte ner med buller och bång. För mig med hypervigilans blev det en upplevelse jag gärna sluppit men jag kollade, stärkte med ytterligare två fästkuddar och smackade upp tavlan på nytt.

Baddabing -Tog inte lång tid innan samma tavla åter låg på golvet. Upp med den igen, denna gång stod jag även på en pall för att kolla att fästkuddarna trycktes mot väggen, jag stod även och tog spjärn mot sängen för att verkligen pressa fast eländet.

När den föll ner för tredje gången gick jag och plockade upp den och lade den tämligen irriterat åt sidan. Orkade inte med några mera baddabing ljud.

Karamba… Där flög tavla nummer två.

Bonkblinkblonk… och där kom nummer tre nerfarandes som en raket.

Tavlorna som åkte ner fick lägga sig på pallen i skamvrån. Det får bli ett senare projekt tänkte jag.

Angels By: Anna Holgersson

 

Jag skickade sms till sonen som satt med sina lurar på sitt rum att min PTSD testades och han hade rätt roligt när han konstaterade att jag kanske inte var helt rätt person att hantera det kopiösa rumlandet av fallande tavlor men han konstaterade också att det var bra träning för mig om inte annat -Så sant så sant!

Jag var väldigt nöjd över att jag fått upp min vägg som jag tänkte även om det nu blev hål och ”glapp” i upphängningen, så jag slog mig ner i soffan och började överväga om jag skulle ta och måla naglarna -För det är ju ett avkopplande litet nöje.

Jag satt så lugnt och skönt med ett ljus tända på bordet och bara hade det gott så händer något som blir som en slowmotion upplevelse, slowmotion med splitvision.

Ett dovt swosh-jud hörs och jag ser hur taklampan kommer hissandes rakt ner, samtidigt som det låter plijonk av något som skjuts över halva vardagsrummet och studsar in i vitrinskåpets glasdörrar, ett oroväckande ljud avslutar det hela när lampan stannar ungfär i knähöjd från golvet. Mina tankar gick till Mission Impossible där dom skickas ner i sele och inte får nudda golv.

VAD HÄNDER?

Nu skrek jag liksom rakt ut, sonen skrattar och kommer ut och undrar vad jag gapar om. Jag frågar om han ser något fel och han börjar garva hejdlöst när han ser taklampan som seglat ner och nu hänger som en jätteboll 40 cm ovanför golvet.

Vad som hände var helt enkelt att den där lilla fiffiga plastgrejen som man kan fästa när en lampsladd är femhundra meter för lång gick sönder. Den där lilla jättefiffiga grejen i hårdplast gick sönder och det var en del av den som flög iväg över rummet. Swoshet var den tunga lampan som rasade neråt och för sedan ryckas till ett stopp.

Vid det här laget hade jag lagt ner tankar på att ha det lugnt och skönt, jag klättrade upp på en stol och lyckades skruva ner hela skiten för någon dinglande lampa i golvhöjd var inte tanken med det hela.

Nu är lampan fixad. Farsan fick komma hit och tämligen lång del av sladden är numera borta! Lampan hänger åter där den ska UTAN fiffig plastgrej.

Å på tal om det här med spänd livsstil, idag har jag fått göra avgjutning för att få bettskena eftersom jag håller på bita sönder mina käkar i sömnen!

Nu skall jag skriva vidare på min kom-i-håg-lapp: Ny dubbehäftande tejp, visp, slev, skurhink, möjligtvis någon form av hjälm kanske också vore något att fundera på i det här hemmet 🙂

//a

Shades of grey…

Av , , 5 kommentarer 20

Mitt hår… Nu ska vi snacka om mitt hår! Det känns lagom faktiskt. Jag har tillslut kunnat ta mig till frisören och fixa till barren. Jag har inte förmått mig tidigare, inte vetat vad jag riktigt velat. Bara topparna blev det i december. Idag fick längderna flyga, lugg är klippt och sedan blev det foliepaket och nyanseringar till tusen. Det är en besynnerlig process och synnerligen känsligt det där med hår. För vissa i allafall, i synnerhet för mig.

Jag har sett kvinnor långt upp i åldern som fortsatt färga sitt hår, väldigt snyggt men också väldigt tröttsamt, att liksom aldrig nå frid med att håret faktiskt grånar med åren. Jag är rätt gammal nu, och jag har relativt många gråa strån på huvet men jag har länge färgat håret i allehanda kulörer. Jag har varit väldigt mörkhårig med väldigt röda slingor, jag har varit väldigt mörk med koppriga längder och att sedan komma på att börja ta fram den naturliga färgen innebar en avfärgningsprocess som typ är en helt egen vetenskap. Det skall alltså färgas å trixas innan man uppnår det naturliga också! Ta fram det gråa, men det KALLA gråa, ingen gammal banangul gammal synd som ligger å retas där bland stråna!

Jag tog vrålåket till frisören när det var dags att nu göra lite slag i saken. Det var en ynnest att susa fram på min fina cykel, hel, lagad och oerhört lätttrampad. Växlarna satt där dom skulle och däcken var spänstigt pumpade. Sedan fick jag susa hemåt med mitt lite kortare hår, i mera gråa/ljusa nyanser. Mer harmoni på huvet, så nu återstår att bara nå dit innanför pannbenet också.

Det är så galet mycket som upprör mig just nu och om någon säger åt mig att andas i fyrkant en gång till då tror jag faktiskt att jag exploderar på riktigt.

Därför kanske det finns något filosofiskt med att jag lyckades klippa sönder mitt nästan färdiga bokmärke som jag har pysslat med -Kan säga att det egentligen krävs ett Hubbleteleskop för mig för att kunna jobba med dessa ytterst små maskor och nålar -Har lagt dit en läkeroltablett så formatet får ett perspektiv.

De minimala mormorsrutorna är väldigt söta men jag med min ålderssynthet håller på bli bananas. Att sedan virka med svart garn som är helt hopplöst att se gör det hela till en utmaning, som jag alltså råkat klippa sönder -Heja mig! Detta påminner mig att försöka förmå mig att ringa och jaga efter mina nya glasögon som jag väntat på i flera veckor nu. En annan sak som jag starkt överväger är en pannlampa för mitt virkande! Jag är fullkomligt allvarlig.

Fast först skall jag elda, jag skall elda mina ord som jag kräkts ut på massor av papper senaste månaderna.

Det finns något helande i att sätta orden fri

//a

Kort status…

Av , , 2 kommentarer 18

Garnet har anlänt -Jag tror att ombudet där paketet skulle landa är gladast av alla över att försändelsen slutligen kom.

Hann faktiskt åka dit och fråga NÄR leveransen kunde tänkas komma, kunde jag vänta? Nä, jag ringde aktuell budfirma för att höra om det var på G -Varpå jag fick veta att det var ”lastat på bilen och på väg till ombudet”. Så jag åkte dit igen…Hade jag fått en avisering? Nix! Är man jobbig? Jepp!

Jag lät alla kunder som hade sina mobiler med aviseringar först passera, när det sedan blev folktomt passade jag på att smita in och fråga om leveransen möjligtvis hade kommit -Det hade den MEN det var inte scannat.

Tror ni jag nöjde mig? Nix, jag frågade vänligt om det fanns möjlighet att fixa fram paketet -Typ som att det innehöll vaccin till hela Västerbotten och var livsviktigt. Men det gick bra. Är så tacksam för att det finns människor som är serviceminded. Så jag gick ut med 20 nystan garn i min famn med ett leende från öra till öra.

Projektet fortsätter. Har just kommit på en helt fenomenalt snygg lösning på ihopfogandet av alla lösa bitar. Jag monterar åtta rutor i ett sjok och därefter är tanken att sjoken monteras, vill kunna ha friheten att kasta om färger och formerna lite när man lägger ut dem.

Jobbar med starka färger, nyanser, kontraster.

Jäkligt skönt att ha detta som avkoppling, om jag inte har helt fel är det bara 64 rutor kvar nu…

Men ikväll blir det ingen mera virkning för nu lyssnar jag på musik så det dånar och sjunger högt och illa till -Också lite balsam för själen, i synnerhet när ingen annan drabbas av missljudet. Tur sonen har sånna där lurar som tar bort allt ljud i bakgrunden.

Har förövrigt så många bra saker på gång att jag bara längtar till måndag! Jag hoppas kunna ge er som följer mig en mera konkret och tydlig bild om eftervåldet och hur man bearbetar saker och ting. Detta för att det är livsviktigt att det sprids information och kunskap om denna sak!

Men som sagt, ikväll ska jag bara sjunga!

//a

Jag väljer…

Av , , Bli först att kommentera 20

Jag väljer varje dag!

AA96B900-0F18-41DD-B81C-3F093E041134

I går valde jag att styra kosan mot Cutyard Tattoo för att göra min lilla tatuering som jag längtat efter så länge.

Jag var på G redan förra sommaren men jag fick så dålig respons och service från studion som jag besökte att jag tappade lusten -Dock inte längtan efter min gaddning.

Därför blev jag väldigt nyfiken när jag fick höra talas om denna studio, så efter lite efterforskningar kontaktade jag Tord och fick bra och snabb respons och igår var det dags.

Jag var så laddad, jag var så lycklig att äntligen få den på pränt -Ja jag var så himla taggad att jag glömde bort att andas. Jajjemen, tant tuppade av sittandes i en stol dinglandes med benen -Så cool är jag!

Men jag hann i alla fall säga till innan ljudet försvann in i vadd och sedan var det bara att ligga och andas och återvända. Jag fick vatten och kunde i alla fall skratta, är väldigt tacksam för det fina och empatiska bemötandet.

Mest lycklig är jag så klart över min nya lilla tatuering, en liten fras som jag valt med omsorg. Så den är tvättad och insmord….

Tord gjorde min fras och vi diskuterade vargar -Blir det en varg i framtiden är det Rebecka som får göra den, eftersom Black Raven också flyttat in hos Cutyard!

Efter gaddningen traskade jag vidare och jobbade till aftonen -Idag står en hel del it-relaterade uppdrag på agendan! Det är så sjukt roligt att få välja sina dagar och uppdrag 🙂

//a

PS: Jag har inte erhållit ersättning för att skriva detta innehåll, utan väljer att göra det av  fri vilja då jag uppskattar ställen med personligt, engagerat (och i mitt fall empatiskt) bemötande! Finns sanna mina ord många ställen som kunde lära sig en hel del om just det!

Orutinerad så in i kaklet…

Av , , 2 kommentarer 20

Att resa, åka bort är något mitt huvud inte klarar av. Minuterna innan avfärd är det närmsta jag kommer humanhärdsmälta.

Det är roligt att få åka bort och få nya input, besöka nya miljöer MEN jag är så orutinerad när det gäller resande att det numera är ett projekt utan motstycke.

Det är inte tårar, det är sammanbitet! Det är inget som är roligt och mista avbrott i ”slutpackningen” resulterar i att jag känner mig redo att ställa in hela cirkusen.

Sonen förstår inte vad mitt problem är och det gör inte jag heller! Annat är det när jag skall resa hem -Då går det på rutin och rullar helt smärtfritt.

Men avfärd -Det är knappt jag orkar med mig själv i dom stunderna.

Nu ska jag, familjen och vännerna fira min far (a.k.a Tarzan) i dagarna tre! (utan härdsmälta kiitos!)

//a

Tarzan & jag monterar…

Av , , Bli först att kommentera 16

I tisdags köpte jag en hylla, jag monterade den i torsdags -Så långt allt gott.

…men hyllor med dörrar skall förankras i väggen och någonstans där stöter jag på patrull.

Jag bor i en lya där varje rum tycks vara en brandcell, med solida betongväggar så långt det går att knacka.

Tarzan erbjöd sig kvista över och hjälpa mig. Så han kom med verktyg.


Ty han vet att hos mig finns: skruvmejsel, hammare, tumstock, en kniv samt en aldrig laddad skruvdragare. Plugg, skruv, spik finns inte i mina gömmor men väldigt många skarvsladdar!

Jag upplever, att hur vi än organiserar projektet, så rusar vi båda runt när allt kommer till kritan. Är det inte skruven, så är det plattan, är det inte skruvmejseln så är det absolut skruven som inte är där man behöver den. 

Vi har galoppat fram och tillbaka genom min lilla skrubb, vi har snurrat runt runt med ögon som sökljus för att hitta lilla mojängen som nyss låg på plats A men som hunnit få ben och återfanns på plats Q.

Det blir komik och det är aldrig själva monteringen av möbeln som tar tid, det är när manualen tar slut och man ”bara skall förankra den” det spårar ur. 

Och det är verkligen då man inser att en liten medföljande insexnyckel och skruvmejsel inte på långa vägar kommer räcka för att ro projektet i land!

Jag tackar ödmjukt för hjälpen och för dessa oförglömliga, yra och humoristiska momenten då man ”bara skall förankra en Ikea-hylla med en skruv”.

Låter lätt, tar en timma -Minst!

//a