Jag tänker Snövit! Min son bara garvade när jag meddelade mitt tilltänkta namnbyte till Snövit! Äger dock ingen förtrollad spegel utan en obehagligt brutal verklighetsförankrad sak.
Har inte heller Toker, Trötter, Kloker, Butter m.fl. runt mig
MEN jag har två lappugglor! Jag har en svala som hälsade på två gånger, jag har haft en ren och inatt mötte jag ett rådjur! Jag har banne mig djuren!
Snövit – Jag ska suga på karamellen
//a
Bild: Epilogen Podcast
Ding dong min Epilog är klar! Jag har satt punkt på mitt manus och jag har läst in hela min Epilog. Jag har skickat in mitt alster och nu är det i Epilogen Podcast händer. Jag väntar med spänning på att få höra hur mitt bidrag förvaltas. Mitt avsnitt kommer heta ”Under hans öga – Annas epilog”
Det är flera spännande avsnitt på gång och jag har inhämtat samtycke för att få använda bilden här på bloggen.
Det är en märklig punkt jag satt. Symbolisk på många sätt.
Jag har en ny spellista på min telefon som heter ”Framtiden” och där laddar jag ner låt efter låt som bara spritter av energi. För det är så, när man sätter punkt är man fri att skriva nya rader. När man sätter punkt är man öppen för nya vägar. Lite så är det just nu, vägarna är öppna det är bara att välja.
Jag har fått frågan om jag skulle vilja föreläsa, och det vill jag absolut göra. Jag har fått frågan om ett kreativt samarbete -Det vill jag verkligen skapa rum för. Jag har tagit upp tråden med min fantastiska tränare om att framöver starta våran pod som vi var på gång med för två år sedan.
Men framför allt har jag tagit upp tråden med kropp & själ och jobbet att koppla ihop de två för min känsla att vara Jabba the Hutt känns obehaglig. Det är också skrämmande att det krävs så långa promenader för att jag i överhuvudtaget skall BÖRJA att slappna av. Så jag skall testa en annan väg att slappna av. Typ göra tvärtom!
Det händer egentligen inte mycket, ändå händer allt. För livet är tillbaka. Jag har varit och tittat på mitt hem som snart är redo för mig, mitt liv och min bas! Jag sitter lika surmulen varje morgon med håret i min stökiga tofs å dricker mitt älskade kaffe. Idag tog allt en ny vändning.
I stugan lever vi nära naturen, vi har ett par Lappugglor som skall få sina ungar vilken dag som helst och vi spanar försiktigt, på håll, visar djup respekt för djuren i sitt känsliga utsatta läge. Denna förmiddag var dörren till stugan öppen, ljuva ljud smekte mina öron, fågelkvitter och sommarljud. Solen strålade, vattnet var helt stilla på sjön. Där sitter jag med min kaffemugg och in fladdrar en svala. På riktigt!
Jag började vifta med handen i en pekande rörelse åt min far som satt å rafsade runt i sina papper, ”FÅGEL” fick jag fram. Den flaxande varelsen fladdrade nervöst inåt för att göra en gir och hitta vägen ut! Farsan gick inte ens i gång utan det var bara jag som tycker att ”ett med naturen” börjat bli aningen för närgånget. Därefter gick vi ut för att spana på altanen, å tror ni inte svalan hinner in ännu en sväng, kör in i altandörren, för att sedan dra en lov över soffan och därefter flaxa UT! Då stängde vi samtliga dörrar.
Nu fattas bara Vegar & Vera, hararna som brukar hålla låda här. Det är smått förunderligt att få uppleva dessa små möten. Däremot betackar jag mig för kalabaliken som utbröt för ett antal år sedan när en av katterna bar in sin lilla leksak. Den väldigt levande musen som aktiverade hela stugan och som slutligen krävde allehanda verktyg för att skrapa fram det lilla livet där den kilat fast sig mellan murstock och köksinredning. Kofot var liksom inte nog!
Med detta avslutar jag min lilla betraktelse. Det är dags att skriva en prolog!
//a
Hade tänkt mig pingis utomhus iförd dom där blixtinköpta shortsen! Istället sitter jag och betraktar lapphandskarna som dalat precis hela dagen.
På tal om lapphandskar… mina fågelkunskaper är ju lite begränsade, slagugglan visar sig vara en Lappuggla -Rätt ska vara rätt och det är ögonen som är väldigt avgörande i denna fråga. Tydligen…
Nämen lite chips på detta så är lördagen komplett
Klart slut från skogen
//a
Jag lyssnar på ”We are the people” (Martin Garrix feat. Bono & The Edge) Det är tydligen en fotbollslåt UEFA EURO 2020, det hade föga betydelse för min del, kombon av Bono och Martin Garrix gjorde mig nyfiken och jag blev inte besviken.
Här är låten på YouTube
Nu tänkte jag skriva ett inlägg om den märkliga tid vi alla lever i. Nu har Covid-19 flåsat oss i hasorna i över ett år och vaccineringen sladdar framåt. Att möta människor med munskydd har blivit normalt och plötsligt studsar man ett steg tillbaka om en annan människa kommer närmare. Vi kan kort och gott konstatera att i stället för att attrahera så repellerar vi andra människor.
Jag tänkte på saken när jag var på ICA och handlade, hur jag stod kvar och tryckte i smörhyllan och lät två andra människor passera innan jag pep vidare. Det slog mig, jag tog ett steg tillbaka för att en annan person närmade sig. Avstånd, håll avstånd! Plötsligt är alla som potentiella covid-bomber. Jag undrar om detta är något som kommer försvinna eller leva kvar? Jag syftar på sättet vi bemöter och ser på en annan människa?
Alla är oändligt trötta på sina bubblor, sina små mikrokosmos där hem, arbete, skola, lunchrestaurang och nöjespark skall samsas under samma tak.. Möten och lektioner i pyjamas och morgonfrisyr. Folk går varandra på nerverna i dessa små bubblor, och människor tynar bort i sin ensamhet. Vi människor är sociala djur och vi behöver sammanhang och gemenskap -I alla fall möjligheten till det om vi så önskar. Men vi har blivit repellerande magneter som stöter bort, ryggar tillbaka och trycker i smördisken.
Jag känner att jag lever med nerverna på helspänn, och jag blir snudd på förundrad över saker som retar upp mig och mitt blodtryck.
Avstånd, att hålla avstånd är väl ändå ingen människa som missat? Så hur kommer det sig att människor hEla tiden står i klasar och har konferens i in-och utgångar på affärer? Hur kommer det sig att man måste stå och dividera om trädgårdsmöbler/middag/handlingslista och blockera hela framkomligheten. Å hur kommer det sig att man inte fattar att man kanske borde skingra sig när man ser att folk börjar stå på RAD för att komma förbi? Tomma blickar som tittar upp men samtal och konferenser bara fortsätter i en evighet. Å så står man där och trampar och jagar upp sig. Man kanske borde lägga sig i? Komma med fiffiga lösningar och nya infallsvinklar på trädgårsmöblemanget eller ge tips på en ny rätt till middagen. En kanske skulle börja ge sig in i alla andras samtal för att liksom få ta del av någons sammanhang? Löpa linan ut och skylla på att livet i mikrokosmos tagit en hårt.
Jag vet, det är löjligt, men det är en notering av vad som numera är helt normalt.
Munskydden, jag kan inte släppa att jag tycker det är obehagligt att ha dem på och likvärdigt läskigt att vara utan. Jag tycker det är märkligt att stå och prata med en människa som bär munskydd för jag förlorar så mycket av personen som göms därbakom. Jag irriteras över imma på glasögonen och jag stör mig till vansinne på folk som inte kan ta på sig ett munskydd på rätt sätt. En relativt vanlig syn är att man har näsan utanför/ovanför kanten. Å tro mig, jag förstår verkligen poängen med den lösningen! Själv upplever jag munskydd lika påfrestande som sådana där blåa plasttossar som man skall dra på över skor på offentliga inrättningar -Tro mig, jag tar hellre AV mig mina skor än å har dom där tossarna på. Detta är starkt kopplat till en högst levande bild av en person som råkade ta ett skoskydd i stället för ett hårnät och gick runt en hel dag med en form av blå pirathatt… fast båten framåt!
En annan sak som förundrar mig är alla som bara skiter i allt och klasar ihop sig och partajar, å sedan är man förvånad över att smittan fortsätter som en löpeld! Man skiter i konsekvenser, man skiter i risker, man skiter fullständigt i vården som sliter med att ta reda på alla som drabbas av tanklösheten.
Snart är det väl äntligen dags för oss i kreti- och pletigruppen att få vaccin. Jag känner mig redo. We are the people som väntar på vaccin så att bubblelivet kan förpassas till minnet av pandemin.
We are the people som vill ut och leva utan att riskera andras hälsa! Blir intressant att se konsekvenserna av denna pandemi, kommer arbetsliv förändras? Kommer resande kännas lika nödvändigt? Kommer man kräva vaccinationspass av middagsgästerna? Hur kommer det bli? Den som lever får se
//a
Härom dagen var jag ute och spankulerade runt stugan, jag krattade lite, jag samlade lite pinnar, gick och kollade på gräset där det ser ut som att något djur varit och mumsat. Plötsligt hörde jag ett ho-ho:ande. Jag stannade upp och stod stilla, stirrade intensivt mot skogen. Tänkte att det kanske var den där vilsna renen som gick runt och hade udda läten för sig.
Jag stod stilla en rätt lång stund, kollade på en stam, tyckte det såg ut som att den hade en konstig knöl på sig. Strax därefter kom insikten om vad jag stod väldigt nära och betraktade. Uppe på högstammen satt banne mig slagugglan!! Reflexmässigt sökte jag min mobil i fickan och givetvis låg den inne. Jag backade och smet fort som ögat in och greppade telefonen så sladdarna flög. Jag tog mig helt stirrig fram till platsen där jag siktat ugglan och lyckades fota den. Därefter informerade jag och visade jag de övriga i stugan. Det var mäktigt att få se denna varelse på så nära håll.
Döm om vår förvåning när ugglan satt kvar dagen efter…. Då började vi skämta om att den kanske låg och ruvade där. Därefter såg vi slaguggla nummer två som kom och seglade genom skogen. Lite googling så började vi känna oss lite oroade av detta nya husdjur.
Slagugglor attackerar om de har ungar och dom går på ögon. SÅ vi har hämtat det vi behöver från den delen av tomten för att nu kunna hålla rejält med avstånd. Ugglan ligger kvar där vi siktade henne först och vi undviker att störa.
Naturen är mäktig och det är häftigt att få komma så nära, nu har vi riggat så vi kan han utkik från säker plats för att se om det kommer miniugglor!
Skönt med långhelg och skönt att vardagen återvänder.
//a
Jaha, jag har bara väntat på dagen då våren/sommaren kommer till den här delen av världen. Så kom den. Plötsligt ser man människor arbeta i t-shirt och man ser även folk storma runt i shorts. Shorts… måste fixa shorts, stolpade i väg och köpte mig shorts. Därefter inser ju även jag att det behövs ett ganska dramatiskt projekt för att vilja visa benen, projekt som involverar kroppsskrubb, rakhyvling med följande smörjning och jäkligt bra BUS-produkt.
Jaha… Brun-utan-sol, få se nu, just det rekommenderade ju Ugglan att köpa den absolut bästa på marknaden, får således ta och gulla med henne lite så jag kan låna lite till att börja med.
Det är bara att konstatera att innan jag ens är redo för att ta mig ut i shorts kommer den här sommaren vara över. För den kan mycket väl bara vara denna dag. Jag är absolut inte negativ bara realistiskt. Jag har sanna mina ord firat skolavslutning med snöfall på 80-talet, jag har firat midsommarafton med mössa, vantar och vinterjacka för det är ett högst oklart och svårgreppat väder. Underbart kan vara kort och so be it! Jag är med på den här skruvade kastningen i vädret, det är lite hänryckning trots allt i de ljumma vindarna.
I alla fall, jag har 4,5 kubikmeter hem, jäklar vad jag är redo, Jag har PTSD till följd av allehanda trauma (jepp det kan man drabbas av även om du aldrig blivit slagen ty våld är som sagt så mycket mer än slag!). Men jag har hittat EN helande väg för mig i väntan på traumabearbetning. För nu, mitt i sommarvärmen, händer det bra saker. Jag skriver just nu mitt pod-avsnitt till Epilogen podcast och jag hoppas kunna skicka in mitt bidrag innan denna långhelg är över. Manus kommer vara klart. Det är verkligen viktigt eftersom jag just upplevde förlusten av mina ord och mitt språk som svårast. Det blir därför ytterst symboliskt att få ihop det till ett avslut för min egen del.
Något annat jag hittat tillbaka till är RÖRELSE! Jag rör mig framåt, alltid nya vägar, nya spår, alltid längre, alltid annorlunda vägar vilket är en utmaning. I rörelsen ligger även att koppla ihop kroppen, börja känna in den igen. Jag som var så sjukt vältränad och i mitt livs bästa form innan jag ”försvann”. Denna pusselbit har betytt oerhört mycket för mig och det ligger mycket glädje och väntar framåt i just RÖRELSE och HÄLSA. Där väntar mina vänner, min helt egna fantastiska familj som livet själv fört fram på min väg. I rörelse känner jag vart jag har låsningar i kroppen, jag känner var stressen och spänningen sitter. Jag är fortfarande som en hård knut i mångt å mycket när det gäller min rygg och axlar. I rörelse känner jag hur ytligt jag andas och kroppen kräver djupare andning annars blir det obehagligt. I rörelse släpper spänningar och då kan tårarna plötsligt rinna.
Kropp och själ är så djupt förenade så en dissociation som jag upplever måste må bra av rörelse -Det är min övertygelse för det är vad jag återkommer till om och om igen och nu när jag rest mig och bara tagit första steget förstår jag att jag inte kan sluta.
Det är som min vän och tränare Johan Carlaby sa till mig: ”-Anna, alltid framåt, aldrig tillbaka!”
//a
Kommentarer som inkommit