Hollywood möter urskogen…

Av , , Bli först att kommentera 15

Tipptapp, smyg och viskningar. Prassel med papper och påsar. Jag hör dammsugare och det springs i dörrarna. Julen står för tröskeln och jag är som ett litet barn som hoppar upp och ner. Bara för att det är vackert, magiskt och något helt underbart med just julen. Jag älskar allt som pågår i kulisserna.

Det är lite så den här hösten varit. Livet bakom kulisserna. Dom senaste veckorna har varit fantastiska, roliga, galna med det kreativa arbetet att skapa en Vinterspecial till Epilogen Podcast. Jag och Mia har haft så hejdlös roligt för vi har verkligen skapat något unikt tillsammans.

När jag sände över mitt inspelade manus tänkte jag… Nu är min konstnärliga del gjord och nu tar Mia vid och gör sin konstnärliga del. Det är svårt att förklara men alla som skapar vet att det är något intimt, för det är bitar av en själv som man faktiskt lämnar över. För mig har det varit helt lugnt i mig att lämna över till Mia. Jag litar till 100% på hennes unika öra och öga för detaljer. Hon HÖR vad som fattas, vad som kan läggas till. Hon har bett mig om mer dramatiserade omtagningar och jag har gått all in i mina känslor och grävt, Mia har regisserat och jag har fejkat drunkning och kallsupar under mitt skrivbord (vilket rent krasst är en hejdlös komik att skåda) men som hon förvaltat, förädlat och klippt ihop till just Vinterspecialen 2021 -Den långa vägen hem -Annas andra epilog. Lyssna på avsnittet på Spotify.

Ni anar inte hur många timmar Mia lagt på att hitta olika skogsljud, olika lerljud för att kunna illustrera att tiden går. Det är förmodligen få som hör hur Mia låter fotstegen bli en helt egen karaktär i detta avsnitt. Fotsteg som börjar direkt och som leder lyssnaren hela vägen till…. (ja, jag avslöjar inte men hela vägen till slutet). Vi har lyssnat och lyssnat på skogsljud och tyckt det varit perfekt… så har man, om man spetsat öronen hört… barn som gapar… eller en tupp som gal… eller en mygga som surrar för nära mikrofonen och scenen utspelar sig på vintern…. Men Mia har hört.

Mitt manus: ”När mörkret faller blir det svart” -Hur illustrerar man det i ljud? Mia lyckades.

Tillsammans har vi lyssnat på musik för att hitta rätt KÄNSLA i musiken. När jag lyssnat har jag gråtit för att Mia lagt på något som blivit så rätt att jag nästan storknar.

Det är i alla fall genom detta bollande mellan varandra, stycke för stycke i manuset, där vi växelvis arbetat med projektet, som det tillslut växte ur våra händer och blev något helt eget. Inte mitt. Inte Mias…

Utan en helt egen Cinepodd -Av oss båda!

Vi är fascinerade av hur det blev som det blev och det är intressant att lyfta upp denna kreativa process, för ska man skapa måste man vara trygg.

Vi kommer ur olika vinklar, jag kommer från urskogen, den nordiska mytologin, djur och natur. Mia kommer från Hollywood och sin surrealistiska konstvärld fylld av detaljer. Det är en konstnär och en poet, med olika uttryck för själen och det inre.

Det är den gemensamma kärnan av kreativ glöd, att uttrycka sig, leva autentiskt och i harmoni med sitt inre.

För det är lite där man slutligen hamnar. När man gått från livsdöden till överlivet. Vi har båda varit utraderad, vi har båda överlevt… Men sen då? Vad händer då??

Det är ju så, att jag vill framåt och jag tror även Mia känner samma framåt rörelse. Framtiden har blivit rolig, spännande och jag är nyfiken på att LEVA! Jag längtar till alla nya steg jag tar på min konstiga kurviga väg framåt. Det är ljus och glitter som ett gnistrande täcke av snö eller en varm sjö i solljus.

Jag känner även att jag själv i mitt skrivande börjat titta på andra alternativ, en annan plattform för mitt uttryck. För denna tillhör det som en gång var… Jag är för alltid förändrad, så varför inte skapa något nytt för framtiden?

Men när detta inlägg publiceras, släpps samtidigt ett Bonusavsnitt av Epilogen Podcast där Mia berättar i sitt forum om vårat framtida projekt som vi är så spända, taggade och peppade på.

VÄLKOMMEN TILL KARAVANEN PODCAST

Vi kommer under 2022 skapa förutsättningar för att leverera en helt ny podcast, en podcast som ingen annan. Vi avslöjar inte för mycket utan nöjer oss med att det inte kommer bli någon skrik-och gappodd. Det kommer inte heller bli en knastertorr faktapodd. Vår gemensamma podd ska ha en egen ton och uttryck.

Vårt samarbete skall få växa, i ett slags kreativt partnerskap. Vi märker att vi lyfter varandra och varandras idéer, kommer med förslag som tar det till en annan nivå. Det lyfter utan att hålla tillbaka. Det har ett ursprung ur välvilja, inte i konkurrens eller tävling. Det bara ÄR.

Vi går liksom hand i hand i våra egna unika kreativa uttryck men tillsammans blir det nått helt eget, något med magi, detaljer, värme, själ och hjärta -Det vill vi bygga vidare på.

Vi väljer att sätta vårt unika frö i en helt egen kruka, där det nu ska få börja växa.

Vi bjuder in alla er som vill hänga på under vår process och uppbyggnad på instagram @karavanenpodcast

Vi kommer inte lägga upp flera inlägg per dag, utan något då och då, när det är rätt.

Jag är så stolt och glad över att vara en del av detta projekt och jag kommer gå all in hela vägen i kaklet för att tillsammans med Mia Makila leverera något unikt och kvalitativt.

 

För er som gillar humor och bloopers kan jag meddela att Mia lagt in en rätt lång sekvens i Bonusavsnittet med Bloopers från min inläsning av Vinterspecialen. Det låter ju så jäkla fint och klokt och proffsigt i avsnittet… Men för all del… Välkommen till verkligheten. Vi är människor och vi gör hur mycket fel som hellst.

Hur svårt kan det till exempel vara att säga PLASTFOLIÉ???

Bevisligen hur svårt som helst!

Vi bjuder på det, häng med in i framtiden -Nu låter vi Karavanen så sakta ta form!

//a

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Knäcka nöten med Chicago…

Av , , Bli först att kommentera 9

Hej,

Jag undrar om jag har en läsare i Chicago? Det är så festligt med analysverktyget till bloggen och alla märkliga orter som hoppar fram.

Porto är också en sådan där ort som sticker ut, och Oslo!

Jajaja jag är mycket väl medveten om att mobilaroutrar, VPN etc kan göra att man hamnar lite vart som helst i världen -Men det gör mig nyfiken, det gör mig så nyfiken att jag nästan storknar. Lite som barn inför julafton. Det kan ju också vara hemvisten för spamservrar/bot:ar som med jämna mellanrum kommer med allehanda kommentarer.

Men OM det faktiskt är en följare i Chicago eller Oslo eller Porto -Maila mig gärna! Det är ju hur fascinerande som helst.

PÅ tal om julafton. Det börjar ju verkligen vara lite nära nu. Kan avlägga rapport att stadens centrum var too much för min del denna förmiddag. Det var trångt över allt, folk håller inte avstånd för folk SKA ha sina grejer. Så jag avlägsnade mig.

Det räcker med den sjukstuga som råder i mitt eget hem, där Covid-19 test är avklarade och negativa. Det räcker att höra om alla som skjuter skarpt ur alla hål för att Vinterkärkar’n härjar.

Nä jag är mer inne på te i soffan, tända ljus och se på film. Jag borde städa men jag är liksom inte där.

På instagram testar jag idag att knäcka nötter med andra verktyg än en nötknäckare, ni vet en sådan där tång eller skruvmojäng. Det blev ett litet dyrköpt experiment men det var komiskt och fick mig att garva. Så det tar jag på ”köpet”.

Men alltså… om det finns någon person i ett annat land som faktiskt läser min blogg -Hör av dig! Detta kan ju bli ett litet julprojekt 😀

Nu… soffan

//a

Alltid framåt…

Av , , 2 kommentarer 8

Jag är så glad, bubblig för det är framåt som gäller. Framåtrörelsen som vaknat. Jag förstod nog inte själv hur mycket min andra epilog betydde både för mig själv men även för andra överlevare. Jag är så tacksam att jag fick förtroendet att göra Epilogen Podcast Vinterspecial 2021 Den långa vägen hem -Annas andra epilog.

Jag kunde inte ana mottagandet som vi fått.

Min epilog är skriven som en saga, framförd i alla känslor som jag rört mig i. Den är tonsatt för att understryka viktiga avgörande stunder i min väg. Är man riktigt vaken hör man att även ljuden är en helt egen handling.

Istället för att mata och mala fakta och information i klartext så talar jag i symboler och metaforer -Varför? Därför jag tror många kan bottna i min resa, eller min rörelse framåt. Därför vill jag att man är fri att tolka in vad man vill i denna Vinterspecial.

Det finns några kodnycklar jag vill dela ut… som efterfrågats.

Leran/sörjan -Vad ÄR det leran, diket och eländet jag befinner mig i? Det är att vara som mest traumatiserad. Det är att vara som trasigast, utraderad och vilse.

Det är att leva på ingenting. Att ha räkningar som skall betalas fast man inte har en spänn. Det är alla kontakter som behöver tas för att man skall få hjälp, för att få pengar. Det är all krånglig byråkrati som triggar ångest, rädslor och panik. Det är att ständigt drabbas av känslan att ”jag ger upp” och sedan behöva bita ihop och bara ta ett steg till. Det är att känna att man har en bra dag och ge sig ut på promenad, så blir man omsprungen av en joggare som får en att hoppa ur skinnet… å så är paniken ett faktum och man är tillbaka på noll.

Det är att behöva dra sig undan för att ingen förstår hur utsatt man är och hur fruktansvärt dåligt man faktiskt mår.

Man fungerar… men man är inte DÄR.

Det är tiden då man lever i en väska, i trasiga joggingbyxor.

Den vidunderliga natthimlen, norrskenet, vintergatan -Samtidigt i leran och sörjan så vågar jag slutligen öppna ögonen och börja betrakta natthimlen. Det är en viktig detalj för mig att få prata om. För mitt i allt det där svinjobbiga så börjar dom allra flesta överlevare att ta in KUNSKAP och våld, psykisk misshandel, makt, kontroll, isolering. Man börjar ta in, man börjar få ett grepp om hur manipulerad man blivit, man börjar ana vidderna av lögnerna (från det lilla till det stora). Så samtidigt som tillvaron är fruktansvärt svår och tuff så kommer en ny framåtrörelse i insikterna, kunskapen och förståelsen.

Mia Makila formulerade det så exakt ”Kunskap är motgiftet mot psykisk misshandel” det är klockrent!

Isvaken -Jag har fått en del frågor kring isvaken. Jag kommer inte berätta vad isvaken var för mig, bara att det är det där ögonblicket då jag valde LiVET.

Trossen – Trossen är den traumatiska bindningen som uppstår mellan offer och förövare. Det är riktigt läskigt! Fruktansvärt obehagligt. För mig var det viktigt att ge den ett helt eget liv för det gör tillvaron förvirrande. Det gör att känslorna blir bisarra, man hoppar mellan rädsla, empati, kärlek, ilska och en del känslor ger en ångest och skuldkänslor att man ”ens kan tänka så”.

Mia fick fria händer att i ljud illustrera trossen och det var ett arbete hon NJÖT av. Ljudet av trossen är flera ljud lagda på lager, för att få till ett köttigt, torrt, slemmigt, levande ljud.

Det var också viktigt att illustrera hur den grävde sig inåt när tankarna blev mörka och hur den plötslig bara lossnade. För det var så jag upplevde det.

Detta är några symboler som jag arbetat med i  min berättelse och om någon är intresserad av att veta flera symboler som förekommer så får ni gärna lämna en kommentar här på bloggen eller på mitt instagram @FrkKrass

Med detta sagt… skall jag fortsätta min framåtrörelse… Kanske är det så att det blir en ny plattform för mig i framtiden!

//a

Krisinformation & Glitter…

Av , , Bli först att kommentera 18

 

Igår 15 december 2021 publicerade Opulens -Sveriges dagliga kulturmagasin en artikel om Epilogen Podcast. I artikeln lyfts mitt och Mias samarbete kring Vinterspecialen 2021 fram och det helt nya formatet som vi kallar för ”Ljudfilm”.

 

Det är verkligen roligt att Opulens valde att skriva om Epilogen Podcast då det är en sådan viktig röst i pod-djungeln.

Mia Makila säger ofta att det krävs en läkare för att beskriva fysiska skador, men en poet för att beskriva psykiska skador. Det ligger något i det där, och just därför är Epilogen Podcast något som NÅR överlevare och som skapar förståelse kring något som är oerhört svårt att gestalta -Det måste liksom KÄNNAS.

Jag är så stolt och glad över att jag lyfts fram som manusförfattare/röst till vinterspecialen då det är just min långa väg hem… till mig själv det handlar om.

Det är inte bara varma ord och fin feedback som händer kring vårt samarbete och det tycker jag är oerhört spännande!

Covid-19 händer parallellt. Sonen har insjuknat i feber och förkylning och didodido plötsligt måste man googla 1177, Krisinformation och Region Västerbotten för att veta vad som gäller. Ungen åkte direkt för provtagning på den stora drive-in som finns uppdukad. Själv har jag konstaterat att det är föga poäng att vi börjar gå med gummihandskar och munskydd här hemma. Har han Covid, har jag det! Så när jag själv fick feber började jag givetvis googla det här med vaccinet. När skall jag få tredje dosen!?

Igår natt runt 01-tiden kom i alla fall sonen och väckte mig och min bettskena för att förmedla den glada nyheten att vi bara är förkylda… Vi har inte Covid-19! Men tack!!

Är det verkligen bara jag som tycker det är lite rörigt kring råden, rekommendationerna och vad som faktiskt gäller?!

1 november var det fritt fram, allt var back to basic… Ja ursäkta men så kändes det, för då fick man plötsligt kliva på bussarna där framme igen! Folk klasade ihop sig på affärer, hostade ogenerat rakt ut och det var tydligen helt okej att börja tränga ihop sig tätt intill i köer. Samtidigt kom rapporterna om den nya varianten av virus… så 8 december skulle vi börja tänka igen…

För min egen del har det inte gjort någon skillnad. Jag håller konstant avstånd till människor och jag är inte ute och rullar på varken julbord, julfester eller nattklubbar.

Jag ställde till och med in min egen 1 års dag förra fredagen eftersom jag erinrade mig att det fortfarande råder en pandemi.

Har i allafall koll på att det kanske kommer nya rekommendationer nästa vecka, lagom till allas våra privata julbord. Själv är jag inne på hemgjord pizza och möjligtvis en skinkmacka till frukost! Några prinskorvar och syltor blir det inte, det är bara ett horribelt matsvinn i min värld. Julmust och julskinka… möjligtvis en julost,

På tal om det där med saker som tillhör julen. Förra veckan blev jag ombedd att göra lussekatter… Det är en ganska tråkig bulle. Men jag drog igång baket. Smöret på spisen, mjölken och mjölet måttat. Skulle blanda ner saffran… när jag insåg… att jag inte längre äger en mortel… Det blev att utmana kreativiteten för att få dom gyllene fröna mosade. När degen var satt började jag riva i skåpet efter RUSSIN… Nä… det är inte något jag spontant har hemma, hm hm hm… Frågade sonen om jag skulle göra ”vanliga bullar” fast med saffransdeg? Njaa… 50/50 kunde jag ju göra…

Så jag blandade en blandning för att göra en vaniljfyllning till halva degen. Lussekatterna blev en plåt… bullarna en MEN hade jag bullformar? Nää… så det blev sammanväxta bullar som fick rullas upp på nytt efter gräddning. Hade jag pärlsocker till garnering? Nä… inte det heller!

Nu har jag fått en mortel och jag har köpt såväl russin som bullformar. Det tar banne mig tid att få ordning på allt det där som ”bara skall finnas hemma”…

Det känns i alla fall helt okej att vi ligger lågt å trycker här inne under febern. För nu har jag fått rapporter om att Vinterkräkar’n härjar. Där går min gräns! DET vill jag verkligen inte ens veta och jag vill verkligen inte behöva se illustrativa bilder i medier på folk som hänger över toalettstolar. Nån hejd får det faktiskt vara på eländet!

Men trots allt detta så är jag så oerhört tacksam och glad. Jag bubblar för det känns så tydligt att jag är tillbaka i verkligheten. Det har tagit oerhört lång tid, det har varit så mycket att processa och bearbeta. Så många stenar att vända och vrida på, så många mönster att granska.

Jag har absolut utmaningar framför mig men jag jobbar mig långsamt framåt. Att få baka… att få förfasas över kräkar’n… att hantera plötsliga ljud… att inte få påslag av ett möte på en trottoar… att faktiskt ta plats i världen…

…att bara vara Anna är faktiskt riktigt roligt igen!

//a

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Sprid vidare vårt frö av värme….

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag och Mia är så oerhört överväldigad av den fina varma responsen som kommit till oss efter släppet av Epilogen Podcast Vinterspecial 2021 -Den långa vägen hem -Annas andra epilog!

Det är okända som hört av sig och tackat, det är vänner, nära och kära. Det gör så gott att vi når ut om detta viktiga, relativt tysta arbete.

Nämligen tiden efter man lämnat en relation präglad av våld, kontroll, isolering och psykisk missbehandel.

Så vi ber alla att sprida ordet om detta verk, för detta är något helt unikt. Skapat av två konstnärssjälar.

Det är intelligent, varmt, drabbande. Det är så mycket. Det är så många som legat i ”isvaken” tillsammans med mig och till er alla säger jag TACK!

Gladast av allt blev jag när Kaffemannen och Fröken Knapp ringde och bjöd in sig på glögg i min soffa -YÄS, säger jag, SJÄLVKLART! Deras gyllene biljetter är alltid valida.

För att förstå metaforerna och språket kan du som vill lyssna! Epilogen podcast finns på alla podplattformar!

Det är ingen snyfthistoria, inget deppigt, det finns inga förövare (men lite vättar och demoner), det finns inget våld.. Det är en saga vi serverar!

Eller… ljudfilm!

//a

En Apelsin, Ett apelsin…

Av , , Bli först att kommentera 14

En… eller ett apelsin driver mig till vansinne.

Jag kommer in i mitt kök och känner lukten. Jag känner den där söta fräna lukten. VART är källan.

Det finns inget som retar mitt luktsinne värre än EN möglig apelsin. Vad är det liksom som gör att dom luktar så fränt?? Nu åkte eländet ut, för mycket riktigt i nätpåsen med blodapelsiner låg EN riktigt murklig, grönmossig apelsin som en snudd på levande organism och osade.

Idag blev jag tvungen att börja kolla upp saken på Livsmedelsverkets hemsida. Om jag förstår saken rätt så är det en form av mytotoxin och när det gäller frukt verkar det vara något som heter patulin som drabbar frukten. Vet ej om det är detta som drabbade dagens apelsin men den fräna stickande lukten sitter fast i mina näsborrar.

Å andra sidan skall man väl i denna pandemi vara oerhört tacksam att man känner lukt!

Nu skall jag sladda ut och skriva på lite fullmakter för nu börjar det hända saker!

//a

Tipptapp….

Av , , 2 kommentarer 20

Jag är stizzig!

Dagen har bjudit på tårta och bus, på ljuva barnskratt. På varm samvaro, innerlig lycka som man verkligen måste stanna upp och ta in.

Gårdagen var djupt känslomässig för mig då det var ett år sedan jag evakuerades och började mitt krälande tillbaka till mig själv. Jag hade bjudit in till fest, men jag ställde in. Dels är det pandemi, men framför allt… Jag vill bara vara ensam. Bara vara i mitt eget sällskap. Med min gran och mina tindrande ljus.

Idag blev det således en rivstart av glädje att fixa julklappar och ramar till mina tavlor!!!!

Det innebär att jag denna kväll sätter upp mina första NYA tavlor i mitt hem! Det betyder att jag härjar med vattenpass och diverse andra prylar och samtidigt lyssnar jag igenom hela mitt avsnitt som publiceras imorgon i Epilogen podcast -Den långa vägen hem -Annas andra epilog. Epilogen Podcast Vinterspecial 2021.

Sedan kommer jag på att jag skall fixa till några detaljer på en tavla som jag målade i somras och sedan … inser jag att jag bara ska sätta mig ner.

Det är färdigsprunget nu.

Imorgon kommer mitt och Mia Makilas gemensamma verk presenteras och det är en kreativ, magisk metafor för mitt år som passerat. Det har varit så fantastiskt roligt att jobba tillsammans med Mia så nära. Jag har skrivit manus, jag har läst in det, -jag har spelat mitt manus. Mia har därefter påbörjat sitt skapande att ljudsätta, hitta stämningar, nyanser. Det har lett till att manus fått bearbetas, spelats in igen, vissa scener har Mia HÖRT att där… just där.. går det att spela det som sägs.

Det har varit många samtal per telefon, många meddelanden mellan oss fram och tillbaka….Oerhört roligt, utmanande och total kreativitet.

”-Men skulle du kunna säga Aaaaaaaaa…..?” frågar Mia

”-Menar du…. AaaaaAAAaaaa…?” undrar jag.

”-Njaaa…. mera AaaaaaaaaAAAA…” förklarar hon.

Lite så har det låtit när vi talat… OCH även när vi skrivit till varandra!

Det är så roligt att skapa något tillsammans med en person som också är kreativ. Vi är väldigt lika men samtidigt väldigt olika. Vi har olika uttryck och det gör att vi tillsammans skapar något helt… otippat!

Vi är båda stolta och förvånade över VAD resultatet blev. Det blev något helt NYTT och unikt.

Imorgon bitti lämpligt till morgonkaffet (ja, inte för early-birds) kommer Epilogen Podcast publicera avsnittet. Du är givetvis välkommen att lyssna på min resa.

Framöver kommer jag bit för bit berätta vad mina metaforer är i min epilog. Jag kommer dela ut ”kodnyckeln” för den som är intresserad.

Kan bara konstatera att jag är så redo för morgondagen. Så stolt att stå sida vid sida med Mia runt detta avsnitt. Jag tänker tillochmed bryta mot jantelagen och säga att jag är stolt över mig själv. Över hur långt jag kommit.

För nu är det ett år sedan jag påbörjade min resa -Hem till mig själv!

Å vet ni vad… jag ÄR hemma!

//a

 

2 kommentarer

Den långa vägen hem…

Av , , Bli först att kommentera 14

 

Den långa vägen hem -Annas andra epilog, är Epilogen Podcast Vinterspecial 2021.

Det blir som inget annat.

Epilogen Podcast (instagram) har idag släppt en film där jag sitter med mitt galet kreativa mössHÅR och filosoferar.

Jag blev tillfrågad av Mia Makila (producent)  att göra årets Vinterspecial tidigt under hösten. Jag har faktiskt hunnit skriva sex olika manus. Sedan kastade jag alla. Å gjorde något helt annat. Jag och Mia pratade i telefon och jag sa att jag ville göra något helt annat. Gå utanför boxen -Hon gav mig full frihet. Så jag skrev och jag har spelat in mitt manus.

Mia fick överta mitt verk och hon satte sig ner och började göra sitt verk -Ljudsätta, fånga känslorna, stämningarna i resan på vägen hem till mig själv. Under min inspelning har hon gett mig regi, och tillsammans har vi hittat tonen!

Det blir en vacker synergi när två kreativa människor med olika ögon/öron/känslighet arbetar tillsammans och jag är så oerhört tacksam för detta fina förtroende, samarbete och vänskap.

Vi har verkligen gjort detta tillsammans. Två kvinnor som lyfter varandra och skapar något unikt och som vi vill ge till andra.

För mig är det väldigt starkt eftersom det nu… snart är ett år sedan jag lämnade mörkret. Det är som att få knyta ihop säcken och sluta cirkeln.

Det är att stå på den där fina gränsen till framtiden och alla möjligheter. Att skapa, att leva och att explodera i ALLA känslor!

Härom dagen skulle jag åka till affären, jag stormade ut genom porten och jag hade sånna där plastkassar i varsin hand. I den ena var det tomma pantflaskor (julmust!!). Det snöade lätt och jag hade mössan på halva huvet typ. Det LÄT om mig där jag stormade ut.

Jag hörde ett ljud som fick mig att stanna upp. Det var sidensvansar. Jag blev stående i 10 minuter och tittade på dem. Det var en stor flock som cirklade sig närmare och närmare ett rönnbärsträd. Ljudet dom har för sig, ljudet när hela flocken samtidigt flyger upp från ett träd, ljudet när flocken flyger över huvudet. Det är sådant som fångar mig, får mig att stanna upp. Det mest komiska var att långt bortom dessa sidensvansar hörde jag ett ljud som verkligen skar genom de tysta ljudet av vingar. Långt borta, som en liten prick såg jag en ensam sjöfågel av något slag flyga och dess ensamma KVAAAAK rörde mig.

Sidensvansarna flög och rörde sig åt ett håll, ankan eller vad det nu var vek av och tycktes flyga öster ut, såg vanskligt ut i det milda snöfallet.

Jag hoppas den där ensamma fågeln hittat dit den ska. Det kanske är en ensam flygning, kanske mödosam. Men jag väljer att tro att även den hittar hem.

Precis som jag gjort.

Epilogen Podcast släpper Vinterspecial 2021 nästa söndag… OM vi inte hinner komma på fler saker som vi skall lägga till… ta bort… och leva ut!

//a