Kategori: Våld

Bok-, tv- och musiktips…

Av , , 2 kommentarer 16

På mitt instagram har jag idag erbjudit mina vänner tips på vad dom än önskar! Jag har redan gett fiffiga tips på hur man slipper makeup på handdukar och jag känner att jag plötsligt är proppfull med tips och goda råd.

Att min humor börjat komma tillbaka är jag sjukt glad för, min son är inte riktigt lika imponerad över det MEN han är glad att jag återuppväckt mina köksprojekt, som att frysa in mosad banan för att kunna göra vegansk mangoglass igen!

Det är ju lite så att återuppbyggnaden av ens liv är som ett hav. Det går i vågor. Vågorna hanterar jag men det kav stilla havet som rådde under hela sommaren höll på driva mig till frustrationens rand. Sedan kom en flodvåg och det händer massor, då tänkte jag, NÄ nu tar jag bara på mig flytväst och håller mig flytande, vilket jag gjorde. Flodvågen är över och återuppbyggandet har tagit fart. Galet.

Så jag tänkte dela med mig av lite tips även här.

Ty även om jag är diskbänksrealismens förkämpe så finns det nya saker jag brinner för! Det är kunskapsspridning och information om våld i nära relationer och i synnerhet den psykiska misshandeln, det ekonomiska våldet, försummelsen. Manipulationer, våld, hot och dess mekanismer. Varför skall jag då tjata om detta i varje inlägg?

Därför kunskapsnivån är så sinnessjukt dålig kring detta. Jag har själv mött personer i vården som inte hade en aning om vidden av vad jag upplevt, det gjorde att frågor inte ställdes utan i stället krav och bisarra tips gavs… Som att andas i fyrkant och ta ett glas vin!? Gött? Nej tack!

Det är också många som undrar om varningstecken, hur hjälper man någon som verkar fara illa eller förändras -Man börjar med kunskap! Läs, förstå, finns där! Döm inte för du har förmodligen inte en aning om helvetet och hur det är att leva i det.

Många som jag talat med har haft mycket frågor om HUR saker och ting sker, går till, och om man inte bara… ja… kan gå? Nixpix, det är en smygande process och vill man förstå så kan man ta del av dessa böcker till att börja med! Själv har jag lyssnat på Storytel eftersom jag inte haft koncentration att läsa (då kan jag inte lösa sudoku samtidigt!).

Jag börjar med två böcker som är oerhört intressanta, lätta att hänga med i, och man vill bara höra mera! (Har tagit skärmdumpar från Storytel på böckerna!) Böckerna är Varför hatar män kvinnor som älskar dem? och Relationspsykopater -Om farlig och förförisk kärlek. Ska man välja en kan man ta den första! Den andra går djupare in i psykopati utifrån diagnoskriterier och förespråkar en utvidgning av konceptet. Håller med! Boken är dock fruktansvärt bra!

.

Varför hatar män kvinnor som älskar dem Av. Eva Rusz

Relations Psykopater -Om farlig och förförisk kärlek Av. Eva Rusz

För dem som inte orkar läsa eller lyssna på böcker kan jag varmt rekommendera er att slå er ner i tv-soffan och fippla igång en dokumentär som finns på SVT Play.

PSYKOPATEN (SVTPlay)

Här får man följa en fifflare/solochvårare/trixter vid namn Harald. Den norske programledaren och expert på ekonomiskbrottslighet Kejll Ola Kleiven blir kontaktad av Harald som vill berätta om sitt trixande. Jag är ingen expert på varken det ena eller det andra men den här dokumentären känns i magen. Somliga somnar av ren och skär olust över denna persons känslolöshet -Men det är ju hela grejen! Dom saknar samvete. Denna dokumentär har fått lite blandad kritik har jag förstått. Själv tänker jag… lägg in denna person i ett charmigt yttre, social kompetens och kanske med ett bra jobb -Då har du en relationspyskopat (som Eva Rusz talar om!) Ett rovdjur!

Sedan vill jag slå ett slag för en bra sida på Instagram:

Användare: narcissism_manipulation_trauma

Här läggs dagligen upp inlägg med väldigt bra kortfattad information kring ämnena som användarnamnet antyder! Läs om Traumatisk bindning, Hoovering, Dubbelmoral och allt annat som ingår i den tysta psykiska misshandeln, gaslighting, flyingmonkies, manipulationer och hela batteriet i små kortfattade inlägg.

Det slår mig om och om igen att det är vanliga själar som verkligen lägger ner sitt hjärta för att hjälpa andra människor att FÖRSTÅ och kanske att hela en annan själ. Förundras över den ideella kraft som finns, som är god, vill gott och är ärlig och uppriktig.

Slutligen vill jag bara avsluta i lite trevligare tema.

Lyssna på MIA! När jag hörde denna låt första gången fick jag gåshud över hela kroppen! Hennes låt All I Ever Wanted (feat. Ane Brun). Bara lyssna!

Nu skall jag fortsätta skriva på min egen uppföljning på min Epilog till Epilogen Podcast! Banne mig…. Det går nästan bra nu! 🙂

//a

 

Stealth….

Av , , 8 kommentarer 23

Jag vet inte om jag skall se mitt hem som en vuxenvariant av ”inte nudda golv” eller som en inomhusvariant av Toughest! Helt klart är att det är ett projekt att ta sig fram, att ta sig till toaletten, att hitta handskar, att komma åt byxorna, att komma in i frysen, ja kort och gott… det är ett sjukligt pussel som pågår. Jag rent känner magsyran spruta, för det stressar mig och min reaktion blir att jag bara vill sova! Moment 22. Jag får kloka råd från alla att ” vara snäll mot mig själv” och ”låta allt ta tid” -Mmmmm  jag hör! Men jag gör ryck, sedan får jag gå ut och gå i regnet för att komma bort ett tag. Eller varför inte göra akututryckningar till Ikea och testa på att gå varuhuset MOT strömmen för att enbart konstatera att avdelningen man skall åt (på övre plan) banne mig ligger i mitten! Var i alla fall en ny väg att testa. Numera KAN jag Ikea! Av någon anledning känner jag mig trygg där. Släpp in mig på stora coop och jag är fullständigt vansinnig av röran och kaoset (jo, jag vet att det byggs om men jag hittar inget!). Där inne får jag panik!

Allt går över -Det tar bara tid som Lars Lerin sade som julvärd i SVT.

Tidigt i våras var jag och morsan på en affär, det KAN ha varit Ica och jag såg en liten hare. Jag har inga tydliga minnen av årets första 5 månader men jag tror det handlade om någon form av påskpynt och därav fanns denna lilla kreation på affären. Jag föll handlöst och frågade faktiskt om jag kunde få den. Jag hade inte egna pengar då men kände så starkt för den lilla haren.

Den har jag haft med mig sedan dess. Jag har ofta suttit och tittat på den. När jag torkat mitt hår har jag tittat på den lilla lilla haren och jag har inte riktigt förstått vad jag sett men det har varit NÅGOT med den som slagit an något i mig. När jag sedan flyttade ut i skogen har jag haft förmånen att se harar live nästan varje dag. Stora och små ungar. Otaliga gånger har jag kommit och gått och sett en hare sitta som förstelnad, blixtstilla med öronen på helpejling. Jag kommer ihåg en gång när jag kom med bilen och såg en hare som satt som ett ljus och bara stirrade. Jag har känt att dom är lite korkade, dumma som bara sitter där och låssas vara osynliga.

Hararna i skogen ger glädje för det är så roligt att se dem sitta uppkäftigt i pallkragen och mumsa i sig jordgubbsblommor, penséer, lugnt och metodiskt. Dom har sprungit gjort sina krumhopp och löpt längst diken och vägar. Det är fascinerande att ta sig tid att faktiskt titta på deras beteende.

Min lilla hare är nu på plats vid min säng, tillsammans med en näverstjärna som min farmor Karin gjort.

Plötsligt en dag förstod jag vad det är den lilla haren och jag har gemensamt.

Det jag ser i den lilla haren och i harars beteende är att dom ”fryser” i en potentiell hotfull situation och det är exakt så jag fått hantera den vrede som dagligen exploderade runt mig. Människan har olika stressresponser, vi kan flight-or-fight (fly eller fäkta) vilket innebär att man DRAR, avlägsnar sig från en hotfull situation, man kan slåss för att försvara sig. Vi människor kan också freeze (frysa) i en situation. När man talar om våld i nära relationer finns det dom som även talar om fawn där den utsatte anpassar sig, är tillmötesgående för att lugna situationen. Det jag ofta talat om är att jag fått sitta still, hålla käften och lyssna jävligt noga, vilket inneburit att jag suttit rakt upp och ner på en stol och bara låtit utövaren gå loss, gå i gång, få sina synålsögon, gå in i sitt mörker, varva upp, höja rösten, vifta med fingret och bara vräka ur sig allt om mitt örloggsmörker, hur jag skulle tänka, tycka och göra för att fortsätta vara hen till lags. Försökte jag försvara mig genom ord -Höjdes rösten och vreden ökades/vreds upp (det hände att saker flög, till exempel fick jag ett par kalsonger kastade rakt i ansiktet vid ett tillfälle när han ansåg att jag använt FEL ord). Fly kunde jag inte för vart skulle jag ta vägen? Min stressreaktion blev således att frysa i traumat, lämna kroppen. Det blev också att använda Fawn av ren och skär rädsla. Att jag frös har varit svårt att förstå, då jag alltid varit handlingskraftig, handlat adekvat i ”skarpa situationer”. Jag har kunnat hantera olyckor, folk som skadats, fallit ihop, jag har varit rationell och redo med HLR.

I detta blev jag svag tänkte jag. Jo, jag blev nedbruten men jag var smart. Jag avläste situationen, förstod faran och gjorde ett adekvat val hur jag skulle hantera det. Jag lever idag, jag är oskadad fysiskt. Men dom trauman jag utsatts för har satt sina spår. Jag är en ny kaliber.

Jag  läste faktiskt på om harar för att förstå deras beteende att sitta stilla -Det gjorde mig fascinerad om något. En hare som sitter eller ligger stilla utsöndrar ingen vittring. Harar har ögon som ligger rätt långt ute på skallen, vilket gör att dom även kan se bakåt. Man tror även att harar som jagas av ett drev kan ”stänga av” sin vittring när dom ”skjuter iväg” med bakbenen och dess kraftiga lårmuskler. Detta har inte gått att bevisa vetenskapligt men många jägare vittnar tydligen om just detta fenomen. En hare kan löpa i upp till 70km/h under en kortare sträcka och genom att göra dessa skutt och skjuta iväg kan dom således skaka av sig drevet. Sedan ligger dom lågt -Stealthmode DeLux!

Djur må verka besynnerliga men jag kände djup respekt när jag läste om denna förmåga att stänga av vittringen för att undkomma ett rovdjur.

Däri ligger likheten mellan mig och den lilla haren.

//a

 

Hålla käften? -Öh, nä!

Av , , Bli först att kommentera 20

Det är så väldigt mycket vi människor måste förstå. Saker som man verkligen gärna skulle ha sluppit att begripa. Sedan får man förvisso välja hur man gör -Vill man förstå eller vill man vara ignorant. Väljer man att vara ignorant skall man inte heller ge sig in i debatter man inte hanterar eller har kunskap att diskutera. Det är min filosofi.

Sommaren har blivit höst. Idag tog jag en promenad och hade för första gången på mig en knallröd vacker sjal runt halsen. Lite skönt att inte behöva frysa. För har man frusit är man tacksam när man inte behöver göra det. Jag gick och tittade på träden. Jag tittade på hur löven skiftar färg. Hur övergångarna faktiskt ser ut. Jag har blivit mer intresserad av sådant och det har nog att göra med att jag målat så kopiöst mycket denna sommar.

Jag har målat vreden, jag har målat sorgen, friden, friheten, tacksamheten. Jag har målat traumabandet, jag har målat striden, jag har målat änglar i alla former och skepnader, i klänningar, nakna, med rött hår och blått! Dom representerar kraft. En ängel har fått riktiga vingar och hänger nu i en medsysters hem! Det var självklart att just den första ängeln skulle dit eftersom kontakten med just denna kvinna helat mig på så många sätt. Bekräftat och vittnat om allt jag känt och upplevt. Våldet är gränslöst och det är även den förståelse som finns i kölvattnet av apokalypsen!

Min epilog som publicerades av @epilogenpodcast skrevs av mig. Nu har jag målat och jag har valt att sätta text till flera av mina tavlor. Det handlar om att ta tillbaka narrativet i sitt eget liv. Jag hoppas jag kommer fortsätta måla för det är så roligt att se vad som skall komma ut när jag sätter igång. Just nu målar jag ett stort träd a’la Yggdrasil som skall hänga i hallen! Där grenar och rötter möts, där himmel, jord och underjorden är djupt förenade. Helhet. Frikking balans!

Hålla käft? -Nej tack!
Av: Anna Holgersson

Det är bara ett traumatisktband!
AV: Anna Holgersson

Friheten!
AV: Anna Holgersson

Denna dag har jag förutom promenad suttit och målat, fixat, duttat, petat, grejat, fixat.

Lite så är läget just nu! Det är bra. Jag tror fan min röst börjar höras igen och det är något att glädja sig över om något. För att sitta stilla, hålla käften och lyssna jävligt noga tänker jag aldrig göra igen! Jag hörde liksom nog. Jag har liksom lärt mig tillräckligt just nu

Vad jag däremot gör med glädje och ser framemot är att få göra en uppföljning på min epilog! JAG…. jag har blivit tillfrågad att göra en möjlig julspecial, men YÄS! Självklart vill jag det. Vad ska då den handla om? Det får bli en spännande smällkaramell men tyst tänker jag aldrig bli igen!

//a

Bakom kulisserna…

Av , , 4 kommentarer 18

Det här året har hittills varit väldigt annorlunda. Minst sagt!

Det är som att tiden står stilla men ändå passerar årstiderna i rasande takt. Vintern med den djupa snön, blev till vår. Våren blev till en vacker, varm sommar, som mjukt gled över till en höstkänsla. Det är som att jag befinner mig i ett tidlöst tillstånd och det har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har verkligen aldrig varit ”här” tidigare. Nu har jag plockat ner hela min målarstudio. Jag har vikt ihop vaxduken, lagt ner alla färgtuber, penslar och pannåer. Jag har tömt ut vattnet ur alla glasburkar och jag har slagit in alla mina tavlor som jag målat denna sommar. Dom har en given plats i mitt nya hem!

Jag tänker på vart detta år började, i ett tyst vrålande mörker som rev och gjorde så fruktansvärt ont. Jag tänker på min tid utan ord, utan språk, utan känslor, utan kontakt.

Jag tänker på min familj, mina vänner som bara funnits där. Jag har sett oron, förtvivlan och rädslan i deras ögon. Jag har varit rädd, arg, fräsig, vresig, ledsen, jag har gått från dom absolut mörkaste känslorna till frid. Jag har gått från att vilja sluta existera till att hitta min essens. Dagarna har känts så meningslösa, så konstiga, tidlösa, utan ramar eller struktur -och ändå har det funnits där. Jag har vaknat, jag har andats, jag har tagit en timme i taget. Jag har sett, varit närvarande i naturens gång. Jag har upplevt årstiderna med alla mina sinnen. Jag har betraktat och någon gång har jag tydligen börjat leva.

Glädjen, friheten, styrkan, kraften, skratten, rösten, orden… Det finns där i den trygghet jag befinner mig i. Rädslan, mardrömmarna hälsar fortfarande på och det är vissa saker som jag fortfarande inte hanterar -Men jag känner ett lugn för jag vet att jag går framåt.

Jag tänker på det där som sker bakom kulisserna i allas våra liv. Det där väldigt få får se, eller ta del av. Det sker så mycket i våra liv som ingen annan vet. Det är dom där instagram-bilderna som aldrig kommer upp i våra flöden. Det är dom där stunderna som vi aldrig talar högt om.

Vad jag vill lyfta fram i ljuset är ett ord som fått en ny, djup innebörd för mig -Systerskap.

När man levt i ett mörker där alla kvinnor tituleras ”fittor”, ”horor”, ”efterblivna”, ”psyksjuka” är det MÄKTIGT att se hur just kvinnor som kommer med all värme, all kärlek, all empati. Kvinnor som lyfter andra kvinnor. Lyssnar, delar berättelser. Förståelsens mjuka sken ger tröst. Ger styrka. Jag tänker på alla böcker som skrivits om det jag upplevt, jag har kontaktat några av författarna. Jag har tackat för deras berättelser, för deras mod att skriva och förklara -För oavsett omständigheter, social ställning är våldet det samma. Samma modus, samma gång. Lika destruktivt och det är intressant att ta del av hur vägen till mörkret går till. Därför har det varit viktigt för mig att tacka dessa kvinnor och jag har fått svar. Det är ett band som förenar oss.

Jag tänker på Epilogen Podcast som Mia Makila producerar. Tiden, kunskapen och engagemanget från Epilogen för varje avsnitt som produceras. Jag är så tacksam för att jag får bolla tankar och ideér med Mia ibland. Det är så oerhört givande. Det är kreativt, utmanande, insiktsfullt.

Jag har fått respons på min epilog och jag har blivit kontaktad av några kvinnor. Jag är så tacksam, ödmjuk och så innerligt glad att jag nådde fram, att min röst hördes, att jag fick tala till punkt. Hade jag gjort den idag, hade jag riktat mera ljus på mina svaga punkter som gjorde att mörkret fick ta över hela mig. Viktigast av allt är att jag själv hittat dem. Att jag hittat min del i den bisarra cirkusen. Det är så oerhört svårt att förklara hur man lever i detta. I en ständig kaskad av lögner, det är så mycket lögner och du har ingen aning om vidden av lögnerna. Du har bara en känsla och varje uttryck för att du är något på spåren bemöts med en gränslös vrede, oproportionerlig, irrationell, märklig, bisarr… Så man blir tyst. Vill inte väcka monstret som slutligen ändå vrålar mer eller mindre konstant och man förstår verkligen ingenting. Vad händer liksom.

Det är bara att navigera UT!

Det vackraste är när någon säger Tack. Tackar mig…. Tackar Mig, i mitt svagaste jag, för att jag har styrkan och modet att inte hålla käften. För att jag så starkt tror på att dra ut trollen i ljuset. För att jag sätter ord på något som någon annan inte förmått. Det uppstår en vacker gemenskap. På ett sätt blir man varandras vittnen till upplevelserna och man blir varandras stöd i tiden efteråt för man VET. Det blir ett ovanligt vackert band av förståelse och en samhörighet som bottnar i mörkret. Det blir något kraftfullt och ljust. Tillsammans.

Jag vill därför tacka Eva som kontaktat mig via instagram. Tack för dina ord. Tack för att du kontaktade mig tidigt på min väg tillbaka. Hon skrev till mig i februari ( när mitt instagram fortfarande var stängt!) att hon önskade att det mörker jag då upplevde skulle bytas ut mot vackert ljus -Precis så har det blivit. Å hennes ord betydde hela mitt liv när jag slutligen läste hennes meddelande. Ord av medmänsklighet som behövdes så förtvivlat där och då. Känner ett starkt band även där. Vackert!

Det slår mig om och om igen hur glädjen och sorgen hänger ihop, hur intimt sammanflätade dessa två är.

Jag har bokat tid för att klippa av mig håret. För nu är det dags att närma sig verkligheten, sätta klockan på armen, plantera mitt liv i en ny kruka. Jag längtar ”hem”. Att vara ”hemlös” gör att man får nya perspektiv. Att ha levt i rädsla, sadism, mörker och grymhet gör att jag värdesätter hela livet på en annan nivå. Jag vet att jag ännu har en bit kvar på min väg, men jag har mål. Jag har aldrig varit säkrare på vad jag vill göra i framtiden… så mitt i en kaotisk tidlös röra kan man hitta meningen med precis allt!

Så sjukt tacksam att mitt liv är mitt!

//a

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

A revolutionary act…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag är den sista som behöver påminna någon om historiens otaliga revolutioner. Där förtryckta människor vågat höja sina röster. Jag är den sista som behöver påminna om alla människorättsaktivister som dödats, fängslats, förföljts för att dom vågade säga vad dom såg. Martin Luther King, Jr. sade ”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”

Ingen som vågat tala om det som man egentligen skall hålla käften om har någonsin varit offer, det är starka människor som faktiskt går mot strömmen. Som vågar gå emot det som alla andra bara tiger om. Modiga som står upp för orättvisor. För att lyfta fram, sprida kunskap. För att hjälpa andra. För att förändra något som är så in i grunden fel och skadat. För oavsett vad det handlar om så börjar allt med röster -Röster som höjs, som vågar säga att nu är det fan nog!

Boken ”Vi bryter tystnaden” , alla kvinnor och män som ger röst åt det våld de utsatts för i nära relationer, är ett steg att lyfta fram ett faktiskt samhällsproblem i ljuset. Lagändringar är det viktigaste av allt, och från och med 1 juli stärktes skyddet för barn som brottsoffer, det är numera straffbart att låta barn bevittna våld i hemmet! Det är förändring i rätt riktning för det är en viktig indikation på att våld i nära relationer får rättsliga konsekvenser.

Å självklart följer trollen med i detta träsk. Kvinnor och män som vittnar om sitt våld skall hålla käften, vara tysta och om inte annat skämmas för att de vågar yppa något om det otänkbara. Vart är vittnena vårlar några, som att att våldsverkare vore dumma i huvet och gjorde något synligt i dagsljus! Som att någon runt dessa människor ens reagerar på det sjuka, när normaliseringsprocessen vävt in alla i en vardag som kanske är kantade av ”tjafs” men i andras ögon handlar det om våld?! En människa som mördats är fortfarande mördad även om det inte fanns något vittne till handlingen. Det är idioti att ens gå in i dessa diskussioner men det hör till. Dessa kvinnor och män ifrågasätts, misstänkliggörs, stämplas som psyksjuka (jävligt märkligt att så många psyksjuka kvinnor/män tycks flockas just en och samma man/kvinna) -Detta ingår i våldet. Det ingår i manipulationen av omgivningen. Det följer textboken och det är därför kunskap är så oerhört viktigt. I detta fall är ignorans och okunnighet så smärtsamt tydligt. Det är pinsamt, obildat och det är i sanning tragiskt. Kunskapsbristen måste åtgärdas och det måste börja tidigt.

Jag har fått ett oerhört fint gensvar på min epilog, där många känner min kraft och önskan, mitt driv och min tro på framtiden. De förstår poängen, att belysa något som är så oerhört vanligt, så oerhört destruktivt men att ändå vända det hela till något gott -Att vinna hela livet. Lämna träsket, kliva upp ur källaren och faktiskt våga öppna käften.

Jag fick en kommentar på en ljudfil från Amy som talade om just dessa saker, att genom historien har några vågat stiga fram och tala om något som bara skulle tystas ner, hon beskrev min epilog med följande ord -It is a revolutionary act”.

Nu skall jag svettas vidare i denna tropicalkokosnötvärme. 32 grader i skuggan och utrotningen av lupiner fortgår.

Är så sjukt nöjd, över mitt lilla liv!

//a

Secret Hope…

Av , , 2 kommentarer 21

Söndag den 27 juni, 2021 -Midnatt!

Bild: Epilogen Podcast

Om du misstänker att någon i din närhet far illa i en relation -Lyssna på min epilog @epilogenpodcast! Den publiceras i natt. Den är lång, den är informativ. Psykiskmisshandel, manipulation, kontroll, isolering -Lyssna och LÄR! Och tala om saken, diskutera det. Fråga om något är oklart. LÄR! Kunskap är enda sättet att slippa hamna i detta nät som bara leder till mörker.

Om du talar i telefon med någon som du misstänker är inne i en osund relation -Ställ Ja & Nej frågor, utgå från att samtalet är ”överhört”.

Om någon du känner ändrar sitt sätt, ”försvinner” -Var tydlig med att du ser vad som händer och att du finns där om hen behöver hjälp

En förövare kommer aldrig presentera sig som sådan, utan i stället möter man en oerhört charmig, klok, vettig och härlig människa. När masken trillar av är kontrollen och isoleringen redan ett faktum. Jag har läst, lyssnat och pratat med andra som varit utsatta för samma sak, och det är som att det finns en manual i XXX antal steg som en förövare följer för att få en människa dit hen vill. Det är samma tillvägagångssätt, samma modus operandi, det är som att alla som upplevt detta deltagit i samma krig fast på olika fronter.

Jag hade aldrig varit i kontakt med våld, misshandel eller manipulation. Jag hade ingen kunskap. Jag fastnade och jag drogs ner till helvetet

Citat ur podden

Nej, jag har gått under noll. Jag har nått helvetet och jag är så illa bränd av helvetets lågor. Så skadad, så svedd, så svart och svärtad i mitt inre. Jag tänker på mina egna ord… -Jag är ljus!

A.Holgersson, Under hans öga -Annas Epilog, Avsnitt 18, Epilogen Podcast

Jag vill tacka Epilogen Podcast för stödet, uppmuntran och backup i min process att skriva mitt manus. Jag vill tacka för hur de förvaltat mitt material. Ljudsatt med sådan fingertoppskänsla, sådan fin intoning, en konstnärlig inramning på ett oerhört tungt ämne.

Min epilog är ingen näsduk, det är inte frågan om sympatier eller pittyfeelings -Det är mina tankar och känslor som jag får framföra till punkt utan att bli avbruten. Syftet med att skriva min epilog är att sprida kunskap och information om ett ämne som berör så oerhört många.

Jag hoppas att jag får möjlighet att dyka upp i Epilogen Podcast framöver i andra kreativa samarbeten.

Om DU har frågor om våld eller vill lämna feedback på min epilog kan du maila eller kontakta mig via instagram @frkkrass

Arbetar du på en arbetsplats där ni är intresserade av ett föredrag med mig -Så hör av er!

Jag är här -För att stanna!

//a

 

 

 

Gaslighting…

Av , , Bli först att kommentera 20

Idag lyssnar jag på Sweet Child O’ Mine -Det är inte originalet av Guns N’ roses utan versionen av Melonia. Den gör mig glad. Det ger mig plåster på såren efter min hastiga fiskepremiär. Verkar som att jag håller mig till veganfiske

Detta föranledde i alla fall att jag besökte fiskeaffären, dels i jakt på drag men även för att fixa min trasiga spötopp som hållit på att kapa linor till höger och vänster, vet inte hur många drag jag hunnit kasta iväg. Det är fridfullt att kunna stå vid bryggan och kasta. Tålamodet tryter dock fort för jag kan fortfarande inte vara stilla för länge utan behöver konstant distraktion.

Jag går i skogen, lyssnar och vips så möter man en miniuggla!

Sedan är det den här vaccinationen som förbryllar mig. Det är äntligen min årskull och gick per omgående in på 1177 för att boka en tid. Jag svarade JA på en av de få frågorna som ställs i hälsodeklarationen, nämligen den om man haft en svår allergisk reaktion på vaccin tidigare. Jepp, jag har haft det ett antal gånger som slutat med besökt till primärvårdsakuten för att få betapred och antihistaminer till förbannelse. För min arm har svullit upp till orimliga proportioner. OM man svarar JA på en fråga får man inte boka tid via nätet utan man måste ringa. Så ringer man till en hälsocentral och där finns ett tonval om det gäller covid-vaccination. Trycker jag där heter det att det inte finns mera tider -Återkom en annan dag! Ringer man för rådgivning heter det att det inte finns mer telefontider -Återkom en annan dag! En idé hade ju varit att haft ett centralt nummer för alla JA-sägare som kunde koordinera den där extra kvarten som man skall stanna efter att vaccinet är givet.

Sonen jobbar och jag hoppas han uppskattar livet utomhus lika mycket som jag gör! I ur och skur!

Har hört att det är midsommar men är mer fokuserad på söndag då mitt avsnitt i Epilogen Podcast sänds. Där jag får tala till punkt utan att bli avbruten eller tystad. På Epilogen podcast finns många bra avsitt, själv uppskattade jag avsnitten om Gaslighting som Mia Makila gjort(har ni sett hennes fantastiska konst?!). Där har även Martina Skowronska gjort en epilog -Jag vill varmt rekommendera den som är intresserad  av att läsa om Narcissistisk misshandel, hur ord twistas, växlingarna mellan värme och kyla och vilken enorm skada denna form av våld gör.

Jag lyssnar på Martina Skowronskas bok Genomskåda Narcissisten -Den är spot on! Det jag uppskattar så mycket med hennes bok är hur hon lyckas fånga den där obegripliga förmågan dessa människor har att vända precis allt! Här ges till exempel en klockren återgivning av hur hans dubbelliv vänds till att handla om att hon dejtat en man… som singel… å hur hon… på något skruvat vis ändå blir orsaken till att relationen gick åt helvetet. Magiskt fångat! Klockrent

Detta ämne kan alla läsa om då dessa människor finns överallt. Dom som har sin helt egna verklighetsuppfattning, där alla som tänker eller beteer sig avvikande är psykiskt sjuka eller psykiskt störda, (alternativt horor, fittor eller annat nedsättande), där alla som inte håller med skall frysas ut, straffas eller utsättas för andra former av våld. Detta finns överallt, i hem, i familjer, på arbetsplatser…

Att läsa om saken ger, om inte annat, kunskap!

//a

E4:an hemåt…

Av , , 4 kommentarer 26

Jag bygger upp ett hem! Det är frihet och det rör mig. Idag fylldes jag av sådan där ovanlig känsla, där jag faktiskt kände den flyktiga känslan av glädje. Det var när jag köpte skurmedel på Rusta. En hel kärra fylld av disktrasor, tvättmedel, skurmedel, det där nödvändiga som finns i ens hem. Jag börjar från ruta noll. Jag äger inget, jag har inget, jag är en tabula rasa.

Det som slog mig var att det skulle få lukta gott, vara rent och det skulle få vara mina saker -Utan diskussion kring städfrågan! Utan diskussion om vart man lägger prion, utan diskussion om ett enda jävla skit faktiskt.

Jag har fått höra att OM jag skulle välja att återvända till Umeå, så skulle det innebära att jag var en feg, svag jävel. Har även fått höra att det skulle vara så jävla bekvämt. Jag håller inte med. Min resa sedan december har varit allt annat än bekväm. Den har varit allt annat än enkel. Det har i sanning varit den svåra vägen, den hårda vägen och den sanna vägen för mig att gå. Det har krävt styrka att inte ge upp, det har krävts vilja för att orka överleva. Den har varit ensam, utsatt, skrämmande. Det har varit en resa genom total själsdöd, till att i alla fall orka stå upp och försöka få rätt hjälp. Det har varit att med huvudet före bearbeta, förstå, acceptera och sedan rota bland pusselbitarna. Det har varit att försvara det jag trott på men sedan succesivt fått bevis på att allt blott var ord -Inget annat! En pusselbit kommer för alltid saknas. Så är det bara.

Så här har förövrigt mitt liv sett ut sedan december. Så litet kan livet vara när man har modet att våga gå. När man någonstans i mörkret förstått att ”jag förtjänar ett bättre öde än denna själsdöd”, när man någonstans lyckats pejla av att allt man reducerats till är en slav, en börs, en slagpåse, en kräkpåse. Jag är ledsen och jag är tacksam. Jag är så tacksam över varenda del av mig som återvänt. Så tacksam över mina vänner som finns där. Är så oändligt tacksam över att idag inhandlat skurmedel och disktrasor, när man levt med ingenting, är det minsta lilla allt!

Jag är långt ifrån färdig, men mina ord börjar nå ut och jag har disktrasor. Det är allt!

Vill varmt rekommendera r.h. sin –Böckerna är fantastiska! Har två sedan tidigare och beställde bland annat denna för någon månad sedan! Som sagt outstanding, kort och koncis. Titeln på denna bok är alltså ”she´s strong, but she´s tired!

Jag orkar inte läsa just nu, om det inte är poesi, utan lyssnar på ljudböcker. Lyssnar, slår av, slår på, byter bok, börjar om. Jag låter det vara så just nu. Musik är fortfarande bäst att lyssna på, gärna högt! Det är faktiskt det enda ljud jag fixar utan att studsa till!

Övriga saker som äntligen är på plats är mina nya glasögon är väl extremt symbolist att ha bytt glasögon och att se saker ur nya perspektiv!

Utanför skiner solen, ännu en fantastisk vårdag, snart är sköna maj här! Det känns som att tiden varit ett vacuum och tiden är väl det enda vi faktiskt inte kan forcera hur gärna man än vill.

Vad jag vill är att att mina saker får ta plats, att känna trygghet när jag lägger mig i sängen på kvällen och att aldrig mer behöva känna mig rädd i mitt eget hem någonsin igen! Aldrig någonsin ha en tallrik som flyger över köket för att det är för rörigt eller se en dörr bli nerslagen för att någon känner sig ifrågasatt. Nä fy fan för våld i alla dess vidriga former!

//a

Polisen i Umeå…

Av , , 2 kommentarer 17

En afton i december 2020 satt jag rädd i soffan tillsammans med Ugglan. Det ringde på dörren och jag flög genast upp, scannade av rummet och övervägde att gömma mig bakom soffan. Ugglan gick och öppnade och en mansröst undrade om hon var NN -Det var hon! Rösten sade då att han sökte Anna Holgersson och undrade om jag fanns där. Jag gick försiktigt fram.

Där utanför dörren stod en polis. I uniform. Och radiosladdar och grejer. Och kängor!

Han undrade väldigt vänligt om jag befann mig där frivilligt för det visade sig att det fanns en viss fundering över om jag var utsatt för människorov.

Jag tror att få personer… rättelse, jag tror ALLA kan förstå känslan, förvirringen och det bisarra av att en polis söker dig när du som bäst sitter och ser 112-På liv och död på TV4Play.. Det snudd på komiska samtidigt som det känns så galet allvarligt när en POLiS frågar. Lagens långa arm. Jag kunde nästan inte andas. Vid den här tidpunkten kunde jag nästan inte titta en annan människa i ögonen då jag vant mig vid att ha blicken i golvet. Jag var fruktansvärt rädd, ångestladdad och förvirrar men samtidigt glasklar -Jag befann mig på adressen av fri vilja och ville inte vara någon annanstans.

Trots covid-19 panik/pandemi kom polisen in och slog sig ner i trappan, jag sjönk ner på golvet och min mor satte sig på en stol i hallen (vi höll alltså korrekta avstånd).

Jag vill tacka denna polis, jag vill även tacka alla poliser för den viktiga roll ni har för personer som mig.

Detta samtal, som var både allvarligt och humoristiskt, var mitt första möte med myndigheter. Det stöd, den information jag fick i detta samtal var oerhört viktigt för mig. Jag kände där och då en oerhörd skam men inte en enda gång behövde jag känna mig dum. Jag kände mig förskräckt men blev lugn av det lugn och tålamod som denna polis gav mig.

Så tack! Detta var den första professionella person jag mötte, då mötet med vården veckan innan varit ren och skär katastrof. Du lyssnade, dömde inte, utan gav tid och adekvat information som jag verkligen behövde. Eftersom information var det jag så desperat törstade efter. Jag fick även goda råd hur jag skulle hantera min situation.

När polisen lämnat oss satt vi tysta, jag och min mor, vi tittade på varandra och började sedan asgarva. För det hela var surrealistiskt. Vi tittade inte klart på avsnittet 112-På liv och död för vi hade haft besök av verkligheten.

Jag vet inte vem polisen var men jag hoppas att någon annan polis kanske snappar upp detta inlägg och kan ta åt sig av mitt uppriktiga tack.

//a