Kategori: Våld

E4:an hemåt…

Av , , Bli först att kommentera 17

Jag bygger upp ett hem! Det är frihet och det rör mig. Idag fylldes jag av sådan där ovanlig känsla, där jag faktiskt kände den flyktiga känslan av glädje. Det var när jag köpte skurmedel på Rusta. En hel kärra fylld av disktrasor, tvättmedel, skurmedel, det där nödvändiga som finns i ens hem. Jag börjar från ruta noll. Jag äger inget, jag har inget, jag är en tabula rasa.

Det som slog mig var att det skulle få lukta gott, vara rent och det skulle få vara mina saker -Utan diskussion kring städfrågan! Utan diskussion om vart man lägger prion, utan diskussion om ett enda jävla skit faktiskt.

Jag har fått höra att OM jag skulle välja att återvända till Umeå, så skulle det innebära att jag var en feg, svag jävel. Har även fått höra att det skulle vara så jävla bekvämt. Jag håller inte med. Min resa sedan december har varit allt annat än bekväm. Den har varit allt annat än enkel. Det har i sanning varit den svåra vägen, den hårda vägen och den sanna vägen för mig att gå. Det har krävt styrka att inte ge upp, det har krävts vilja för att orka överleva. Den har varit ensam, utsatt, skrämmande. Det har varit en resa genom total själsdöd, till att i alla fall orka stå upp och försöka få rätt hjälp. Det har varit att med huvudet före bearbeta, förstå, acceptera och sedan rota bland pusselbitarna. Det har varit att försvara det jag trott på men sedan succesivt fått bevis på att allt blott var ord -Inget annat! En pusselbit kommer för alltid saknas. Så är det bara.

Så här har förövrigt mitt liv sett ut sedan december. Så litet kan livet vara när man har modet att våga gå. När man någonstans i mörkret förstått att ”jag förtjänar ett bättre öde än denna själsdöd”, när man någonstans lyckats pejla av att allt man reducerats till är en slav, en börs, en slagpåse, en kräkpåse. Jag är ledsen och jag är tacksam. Jag är så tacksam över varenda del av mig som återvänt. Så tacksam över mina vänner som finns där. Är så oändligt tacksam över att idag inhandlat skurmedel och disktrasor, när man levt med ingenting, är det minsta lilla allt!

Jag är långt ifrån färdig, men mina ord börjar nå ut och jag har disktrasor. Det är allt!

Vill varmt rekommendera r.h. sin –Böckerna är fantastiska! Har två sedan tidigare och beställde bland annat denna för någon månad sedan! Som sagt outstanding, kort och koncis. Titeln på denna bok är alltså ”she´s strong, but she´s tired!

Jag orkar inte läsa just nu, om det inte är poesi, utan lyssnar på ljudböcker. Lyssnar, slår av, slår på, byter bok, börjar om. Jag låter det vara så just nu. Musik är fortfarande bäst att lyssna på, gärna högt! Det är faktiskt det enda ljud jag fixar utan att studsa till!

Övriga saker som äntligen är på plats är mina nya glasögon är väl extremt symbolist att ha bytt glasögon och att se saker ur nya perspektiv!

Utanför skiner solen, ännu en fantastisk vårdag, snart är sköna maj här! Det känns som att tiden varit ett vacuum och tiden är väl det enda vi faktiskt inte kan forcera hur gärna man än vill.

Vad jag vill är att att mina saker får ta plats, att känna trygghet när jag lägger mig i sängen på kvällen och att aldrig mer behöva känna mig rädd i mitt eget hem någonsin igen! Aldrig någonsin ha en tallrik som flyger över köket för att det är för rörigt eller se en dörr bli nerslagen för att någon känner sig ifrågasatt. Nä fy fan för våld i alla dess vidriga former!

//a

Polisen i Umeå…

Av , , 2 kommentarer 17

En afton i december 2020 satt jag rädd i soffan tillsammans med Ugglan. Det ringde på dörren och jag flög genast upp, scannade av rummet och övervägde att gömma mig bakom soffan. Ugglan gick och öppnade och en mansröst undrade om hon var NN -Det var hon! Rösten sade då att han sökte Anna Holgersson och undrade om jag fanns där. Jag gick försiktigt fram.

Där utanför dörren stod en polis. I uniform. Och radiosladdar och grejer. Och kängor!

Han undrade väldigt vänligt om jag befann mig där frivilligt för det visade sig att det fanns en viss fundering över om jag var utsatt för människorov.

Jag tror att få personer… rättelse, jag tror ALLA kan förstå känslan, förvirringen och det bisarra av att en polis söker dig när du som bäst sitter och ser 112-På liv och död på TV4Play.. Det snudd på komiska samtidigt som det känns så galet allvarligt när en POLiS frågar. Lagens långa arm. Jag kunde nästan inte andas. Vid den här tidpunkten kunde jag nästan inte titta en annan människa i ögonen då jag vant mig vid att ha blicken i golvet. Jag var fruktansvärt rädd, ångestladdad och förvirrar men samtidigt glasklar -Jag befann mig på adressen av fri vilja och ville inte vara någon annanstans.

Trots covid-19 panik/pandemi kom polisen in och slog sig ner i trappan, jag sjönk ner på golvet och min mor satte sig på en stol i hallen (vi höll alltså korrekta avstånd).

Jag vill tacka denna polis, jag vill även tacka alla poliser för den viktiga roll ni har för personer som mig.

Detta samtal, som var både allvarligt och humoristiskt, var mitt första möte med myndigheter. Det stöd, den information jag fick i detta samtal var oerhört viktigt för mig. Jag kände där och då en oerhörd skam men inte en enda gång behövde jag känna mig dum. Jag kände mig förskräckt men blev lugn av det lugn och tålamod som denna polis gav mig.

Så tack! Detta var den första professionella person jag mötte, då mötet med vården veckan innan varit ren och skär katastrof. Du lyssnade, dömde inte, utan gav tid och adekvat information som jag verkligen behövde. Eftersom information var det jag så desperat törstade efter. Jag fick även goda råd hur jag skulle hantera min situation.

När polisen lämnat oss satt vi tysta, jag och min mor, vi tittade på varandra och började sedan asgarva. För det hela var surrealistiskt. Vi tittade inte klart på avsnittet 112-På liv och död för vi hade haft besök av verkligheten.

Jag vet inte vem polisen var men jag hoppas att någon annan polis kanske snappar upp detta inlägg och kan ta åt sig av mitt uppriktiga tack.

//a

 

 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Något att ta på…

Av , , 2 kommentarer 16

Ältande.

Jag ber om ursäkt men detta är min blogg och jag ältar vidare surdegen! Jag kom och tänka på förändring. Hur vi växer och förändras med tiden är vi rätt medvetna om men det jag upplevt bisarr, märkligt och väldigt obehagligt är hur man hanterar att ha blivit utraderad.

När ”ballongen sprack” så var jag, som jag skrivit, bara ett fragment av den person jag en gång varit. Jag gick i den vevan till min frisör som jag hade haft tidigare, dvs innan utraderandet. Hon är fantastisk och var eld och lågor över att se min kalufs, jag hade tydligen fått bättre hårkvalitet och tjockare hår (alltid något!). Hon tog därför vid, där vi, 18 månader tidigare hade slutat -Det vill säga planen om ett asfaltsmörkt hår med djupt mörkblåa slingor. Jag bad henne klippa topparna.

Hade jag där och då färgat håret hade det varit en livs levande fraggel som hade stapplat ut i decembermörkret. Det hade varit så vansinnigt galet, och så fruktansvärt fel. Man måste vara den man är innan man börjar med accessoarer liksom.

Jag har haft tre smycken på mig undertiden jag raderats ut. Ett hjärta som min far hade sett på en flygplats och köpt till mig, en uggla som jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar samt ett armband som jag fått av min bror och hans familj. Jag har burit dessa smycken varje dag och det har varit livsviktigt för mig. De har haft en sådan stark betydelse för mig för det har varit påminnelser om vem jag ÄR och vart jag kom ifrån. Smyckena har jag diskret kunnat ta på för att få kraft då jag kunnat tänka på mina rötter och min familj.

Jag behöver inte bära något idag.

Bara en sådan sak ger all anledning att se framemot helgen.

//a

2 kommentarer

Brinnande ögonblick…

Av , , 11 kommentarer 17

Hade tänkt gå loss på tak i helgen, det blev inte jättemycket av den kalibern, för mina muskler strejkade efter MR och diverse reaktioner. Hade tänkt en hel del så jag satte mig ner och skrev. Jag bearbetar trauma genom att skriva och är uppe i 20 sidor nu. Men grejen är att när jag skriver och sedan läser eländet, då händer det ju grejer. Det blir som en besynnerlig känsla där jag funderar på HUR det varit möjligt. Det skapar många frågor och det må ju vara en sak, dom har jag rätt hyggliga svar på.

MEN det triggar känslor också och dom är värre att hantera. Så jag satt uppe, ensam, mitt ute i skogen och lät tårar rinna, ilska flöda och varmt ljus omsluta mig. Elden hade slocknat och jag kunde då absolut inte sova. Runt halv fyra tror jag att jag drog mig in mot sängen. Det är således lite svårt att planera något runt mig än så länge.

Ett år säger dom att jag får vara beredd på att ha dessa besynnerliga reaktioner och ”triggers” kommer jag nog att få leva med som ärr, som bleknar, som gör sig mindre påtagliga men som finns där. So be it.

Må låta som eländes elände men så är det inte, tvärtom varje sådan här brottningsmatch gör något med mig. Å jag kommer upp och tillbaka.

Jag ser oerhörd glädje i små saker. Oerhörd tacksamhet över de mest udda saker. Har under dessa månader mött så mycket vänlighet, professionalism och bra bemötande från allehanda myndigheter. Jag har stött på oväntad hjälp och förståelse. Det är till exempel inte alla som fått hembesök av en polis!

Jag fick igår ett sms från min vackra vän som skickade en låt till mig, både låt och text var så vackert -Det lyfter mig och gör mig trygg i all oro -Jag kommer igen!

Andra saker som ger mig glädje är att konstatera att jag defacto kan virka en vacker duk, för en sjal har jag redan avklarat. Jag har köpt produkter som doftar gott när jag duschar och det rör mig banne mig till tårar. Ekonomiskt våld skadar oerhört! Jag har köpt två nya tröjor med tryck -Som representerar mig. Jag har hittat en tygkasse som passar just mig. Så jag känner, trots allt, att jag får ihop pusslet. Det där pusslet med bitar som är delar av mig. Bitar som inte fått finnas.

Vi är alla pussel med olika behov, olika viskningar och rop, olika personligheter -Vilket pussel som helst kan slås i bitar. Det är en riktigt bra metafor för hur jag kände mig i december. Som ett 5000-bitars pussel där bitarna helt försvunnit. Allt som fanns kvar var en tom kartong med ett motiv av vad som skulle kunna bildas av alla bitar. Exakt så var det. Jag var ett tomt skal, kände inte igen mig själv. För mig är bitarna viktigare än kartongen för det är just bitarna som gör oss människor hela. Som får oss att hålla ihop när det stormar.

Våld kan drabba vem som helst och våldet har tagit mycket av mig, det har bokstavligt tagit allt -Men våldet tog inte MiG!

Jag är här!

//a

Like a fool…

Av , , 4 kommentarer 18

Inte ens snön har triggat mig idag, istället har jag sovit en del eftersom eftermiddagen bjöd på en obehaglig överraskning som det bara var att tackla.

Det gör mig faktiskt förbannad.

Det gör mig så innerligt trött och less att inte äga mina känslor och reaktioner. Ringer det på dörren är min spontana reaktion att kasta mig ner på golvet bakom soffan för att gömma mig -Rimligt? Nej inte ett dugg. Hålla på att flyga ur kläderna när någon råkar jogga förbi mig när jag är ute och går, betala en räkning skall vi inte tala om för då börjar jag fortfarande stamma av ångest.

Detta gör våld mot en människa! Detta är våldets konsekvenser.

Loreen sjunger ”…I’ve been crushed beaten down, And I’m frozen to the ground, Like a fool I’ve trusted you…” (My heart is refusing me, Loreen, 2011). 

Så jag skriver, jag skriver om det kaos jag bearbetar, jag lyssnar på musik och jag försöker börja känna, sedan får jag gömma mig bakom sudoku, virkning samtidigt som en pod rullar -Allt för att inte behöva tänka eller känna. Det är min paus och det säger ju sig själv att det inte är någon direkt vila för hjärnan.

Nääe, den här dagen kan vi lägga ner och låta vara en sådan där som bara är tid som skall passera. Lars Lerin sade på julafton som julvärd att ”…allt går över det tar bara tid…” och exakt så är det ju i det här livet men jag skrev ändå ner det på en papperslapp som en påminnelse till mig själv.

Idag var bra att påminna mig om just det faktumet.

Nu skall jag skriva vidare…

//a

 

 

4 kommentarer