Kategori: Känslor/Affektion/Drömmar/Relationer

Bakom kulisserna…

Av , , 4 kommentarer 18

Det här året har hittills varit väldigt annorlunda. Minst sagt!

Det är som att tiden står stilla men ändå passerar årstiderna i rasande takt. Vintern med den djupa snön, blev till vår. Våren blev till en vacker, varm sommar, som mjukt gled över till en höstkänsla. Det är som att jag befinner mig i ett tidlöst tillstånd och det har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har verkligen aldrig varit ”här” tidigare. Nu har jag plockat ner hela min målarstudio. Jag har vikt ihop vaxduken, lagt ner alla färgtuber, penslar och pannåer. Jag har tömt ut vattnet ur alla glasburkar och jag har slagit in alla mina tavlor som jag målat denna sommar. Dom har en given plats i mitt nya hem!

Jag tänker på vart detta år började, i ett tyst vrålande mörker som rev och gjorde så fruktansvärt ont. Jag tänker på min tid utan ord, utan språk, utan känslor, utan kontakt.

Jag tänker på min familj, mina vänner som bara funnits där. Jag har sett oron, förtvivlan och rädslan i deras ögon. Jag har varit rädd, arg, fräsig, vresig, ledsen, jag har gått från dom absolut mörkaste känslorna till frid. Jag har gått från att vilja sluta existera till att hitta min essens. Dagarna har känts så meningslösa, så konstiga, tidlösa, utan ramar eller struktur -och ändå har det funnits där. Jag har vaknat, jag har andats, jag har tagit en timme i taget. Jag har sett, varit närvarande i naturens gång. Jag har upplevt årstiderna med alla mina sinnen. Jag har betraktat och någon gång har jag tydligen börjat leva.

Glädjen, friheten, styrkan, kraften, skratten, rösten, orden… Det finns där i den trygghet jag befinner mig i. Rädslan, mardrömmarna hälsar fortfarande på och det är vissa saker som jag fortfarande inte hanterar -Men jag känner ett lugn för jag vet att jag går framåt.

Jag tänker på det där som sker bakom kulisserna i allas våra liv. Det där väldigt få får se, eller ta del av. Det sker så mycket i våra liv som ingen annan vet. Det är dom där instagram-bilderna som aldrig kommer upp i våra flöden. Det är dom där stunderna som vi aldrig talar högt om.

Vad jag vill lyfta fram i ljuset är ett ord som fått en ny, djup innebörd för mig -Systerskap.

När man levt i ett mörker där alla kvinnor tituleras ”fittor”, ”horor”, ”efterblivna”, ”psyksjuka” är det MÄKTIGT att se hur just kvinnor som kommer med all värme, all kärlek, all empati. Kvinnor som lyfter andra kvinnor. Lyssnar, delar berättelser. Förståelsens mjuka sken ger tröst. Ger styrka. Jag tänker på alla böcker som skrivits om det jag upplevt, jag har kontaktat några av författarna. Jag har tackat för deras berättelser, för deras mod att skriva och förklara -För oavsett omständigheter, social ställning är våldet det samma. Samma modus, samma gång. Lika destruktivt och det är intressant att ta del av hur vägen till mörkret går till. Därför har det varit viktigt för mig att tacka dessa kvinnor och jag har fått svar. Det är ett band som förenar oss.

Jag tänker på Epilogen Podcast som Mia Makila producerar. Tiden, kunskapen och engagemanget från Epilogen för varje avsnitt som produceras. Jag är så tacksam för att jag får bolla tankar och ideér med Mia ibland. Det är så oerhört givande. Det är kreativt, utmanande, insiktsfullt.

Jag har fått respons på min epilog och jag har blivit kontaktad av några kvinnor. Jag är så tacksam, ödmjuk och så innerligt glad att jag nådde fram, att min röst hördes, att jag fick tala till punkt. Hade jag gjort den idag, hade jag riktat mera ljus på mina svaga punkter som gjorde att mörkret fick ta över hela mig. Viktigast av allt är att jag själv hittat dem. Att jag hittat min del i den bisarra cirkusen. Det är så oerhört svårt att förklara hur man lever i detta. I en ständig kaskad av lögner, det är så mycket lögner och du har ingen aning om vidden av lögnerna. Du har bara en känsla och varje uttryck för att du är något på spåren bemöts med en gränslös vrede, oproportionerlig, irrationell, märklig, bisarr… Så man blir tyst. Vill inte väcka monstret som slutligen ändå vrålar mer eller mindre konstant och man förstår verkligen ingenting. Vad händer liksom.

Det är bara att navigera UT!

Det vackraste är när någon säger Tack. Tackar mig…. Tackar Mig, i mitt svagaste jag, för att jag har styrkan och modet att inte hålla käften. För att jag så starkt tror på att dra ut trollen i ljuset. För att jag sätter ord på något som någon annan inte förmått. Det uppstår en vacker gemenskap. På ett sätt blir man varandras vittnen till upplevelserna och man blir varandras stöd i tiden efteråt för man VET. Det blir ett ovanligt vackert band av förståelse och en samhörighet som bottnar i mörkret. Det blir något kraftfullt och ljust. Tillsammans.

Jag vill därför tacka Eva som kontaktat mig via instagram. Tack för dina ord. Tack för att du kontaktade mig tidigt på min väg tillbaka. Hon skrev till mig i februari ( när mitt instagram fortfarande var stängt!) att hon önskade att det mörker jag då upplevde skulle bytas ut mot vackert ljus -Precis så har det blivit. Å hennes ord betydde hela mitt liv när jag slutligen läste hennes meddelande. Ord av medmänsklighet som behövdes så förtvivlat där och då. Känner ett starkt band även där. Vackert!

Det slår mig om och om igen hur glädjen och sorgen hänger ihop, hur intimt sammanflätade dessa två är.

Jag har bokat tid för att klippa av mig håret. För nu är det dags att närma sig verkligheten, sätta klockan på armen, plantera mitt liv i en ny kruka. Jag längtar ”hem”. Att vara ”hemlös” gör att man får nya perspektiv. Att ha levt i rädsla, sadism, mörker och grymhet gör att jag värdesätter hela livet på en annan nivå. Jag vet att jag ännu har en bit kvar på min väg, men jag har mål. Jag har aldrig varit säkrare på vad jag vill göra i framtiden… så mitt i en kaotisk tidlös röra kan man hitta meningen med precis allt!

Så sjukt tacksam att mitt liv är mitt!

//a

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

Terra Nullius…

Av , , 2 kommentarer 23

Terra Nullius är det latiska namnet för Ingenmansland! Ingenmansland är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över (enligt Wikipedia). Där befinner jag mig just nu. Jag lever i Ingenmansland. Fri från kontroll, fri att skapa, fri att vara i nuet. Fri att forma en framtid som jag vill ha. Ensamheten är mitt hemland och jag bor i Ingenmansland.

Detta är något jag bollar och processar, jag målar, jag leker. Jag söker rörelse i kropp, själ och hjärta. Jag stretchade lite försiktigt igår, utan krav eller måsten, bara kände -Å jag har träningsvärk idag. En konsekvens av våldet är att det sitter så in i helvetet i kroppen. Mitt nervsystem går fortfarande på högvarv, fight or flight är på high alert och detta gör att OM jag pressar mina muskler drabbas jag av mjölksyra direkt! Det bara blir stumt i musklerna. Jag kan cykla, vara ute och gå, men i det ögonblick jag exploderar av glädjen av att röra mig och börjar pressa på då stumnar jag. Väggen. Andas, andas in och andas ut. Jag vill gråta men kan inte.

Jag är därför så tacksam över hur livet fungerar, för jag har rätt människor, i rätt tid som finns vid min sida. Läkningsprocessen har jag spenderat mest i Ensamheten. Nu har jag gått vidare och nu behöver jag människor. Min älskade son, min familj, mina vänner. Jag tror att det varit viktigt för mig att vara i Ensamheten för att förstå och blir fri från det som hänt. Min Epilog blev verkligen min punkt. Skulle jag göra om den idag, skulle min epilog se annorlunda ut.

För jag går framåt. Hela tiden.

Runt mig finns mitt skyddsnät, där finns vännerna som går vid min sida, som har min rygg, som tar min hand och lockar ut mig i ljuset.

Jag är så tacksam att jag har Nordisk Hälsa! Amandas mjuka beröring som frigör och Johans samtal om kropp, om själ, om styrka. Om att vara ärlig, öppen och sårbar, att acceptera och förstå begränsningar utan att se det som något ”fel” -Det är vad det är, just nu! Å allt förändras. Ibland långsamt, ibland fort men oavsett vad så går vi framåt. Aldrig tillbaka!

Första gången jag klarade kråkan, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna -Det är progress i livet hela tiden!

Johan talade med mig om att ”skala löken” och jag förstår exakt vad han pratar om. Vi kommer till en punkt i livet där vi vill skala löken. Bara vara den vi är, nakna, sårbara men också öppna, starka och inspirerande. Jag tror det handlar om att vara autentisk för när vi är i oss själva är vi som kraftfullast. Vad betyder märkeskläder, häftiga accessoarer, titlar om vi inte är trygga och tillfreds därinne i löken?

Johan och jag kommer starta en pod, där vi under de mest enkla omständigheter spelar in våra samtal. För vi går från att samtala om en kropp som är som en oformlig potatis, stinn av kolhydrater, till att tala om studier om att sola pungen för ökat testosteronupptag (gäller enbart män 🙂 ) till studier om kopplingen mellan greppstyrka och psykisk ohälsa, till vad hälsa egentligen är, varför säger vi träning när rörelse är något som måste vara en naturlig rutin/vana i våra stillasittande liv… Vi vill bara dela med oss, för vi kan snacka hur mycket som helst. Vi orkar knappt med oss själva, eller jo det gör vi, och vi älskar dom vi är.

Vi är två människor som kört i diket, flugit högt, hoppat, tappat greppet, fallit, rest oss. Vi behöver inte låssas att vi är något annat än vad vi är -Människor! Varken bättre eller sämre, varken starkare eller svagare, bara ärliga, sanna och rysligt fulla av erfarenheter. Det är en trygghet som kommer med ålder, ett öppet sinne att utvecklas, att lära, att möta mörker, vägra ge upp, resa sig, börja om i Ingenmansland. Utan kompass, bara hjärtat, hjärtslag, bara en vilja till det goda ur mörkret.

En gammal bild, snart kommer vi i version 2.0 😀

Det är banne mig kärlek som strålar inifrån och ut, det är trygghet och i Ingenmansland, med ett pass i Ensamheten skall även jag plantera mina rötter i en helt ny kruka i verkligheten. Jag ser framemot hösten, njuter av sommaren och livet som det är precis just nu.

Skala löken! Bara gör det!

//a

2 kommentarer

Boulevard of Broken Dreams…

Av , , 2 kommentarer 23

Jag är inne i mina känslor. Dom där jag inte nådde innan utan musik, de lever nu sitt helt egna liv. Jag gråter. Saker och ting kommer över mig. Min person på Centrum mot Våld hjälpte mig att formulera att sorgen jag känner kanske handlar om mig själv? Just så är det. Att utsättas för våld, som är så oändligt mycket mer än fysiska slag, påverkar oss så djupt. En bruten arm går att gipsa men en utraderad självbild, hur fan hittar man konturerna?

Å när man hittat konturerna kommer nästa lager som skall byggas, det är ett heltids arbete att plocka ihop sig när ens inre slitits i stycken, när ens liv går upp i rök. När hjärnridån släpper, och man börjar se klart -Då är det bara bearbeta, försöka orka en dag till, försöka bringa ordning på något, om än bara ens virkade mormorsrutor, ett samtal till den myndigheten. Bäst är det att vara i skogen, söka djurspår, titta på alla fåglar som kvicknat till och kivas runt fröautomaten. Jaga runt med kikare för att se orrspelet på isen. Se snön ge med sig, se kvistar som börjar leva. Filosofera över fisket som bara är några månader bort. Kolla om det blir pipis eller inte.

Sedan måste jag tillbaka till verkligheten, ta tag i saker och det går tungt – Då jag inte fick tillbaka mitt mobilnummer som tillhört mig i en evighet var jag tvungen att acceptera att vänner som söker mig kanske hamnar helt fel. Därför tog jag beslutet att öppna mitt instagram, det blev en känslomässig bomb.

Där fanns vänner, bekanta, gamla kollegor som hade skickat oerhört fina ord till mig. De som oroat sig för mig, undrat vart jag tagit vägen. De som sökt kontakt med mig men misslyckats. Jag har fått så mycket kärlek.

Mina vänner… J & U… den okrossbara trion… Jag älskar er. Tack! Tack för att ni tänkt på mig, att jag fanns i era tankar, att ni oroat er, att ni undrat, att ni sökt och framför allt… TACK för att ni finns kvar. Det är så oerhört starkt att känna att jag finns, att jag är viktig för er. Tack för eran omtanke och så ses vi vid havet!

Kärlek är en sådan stark och vacker kraft. Den är ljus och i kärlek finns inget våld. Inget vingklippande av någons frihet eller rättigheter till integritet. Där finns inget latent våld som gör att man går på äggskal från arla till särla.  I kärleken är man lycklig, stark och oslagbar! Allt annat är mörker! Det är ett jävla örloggsmörker om något!!!!

Som sagt våld är så oändligt mycket mer än att slås sönder och samman, tyvärr är det få som vet vad våld är, hur dess mekanismer fungerar, att avancerade hjärntvättsmodeller används för att riktigt skapa ett beroende, det traumatiska bandet som skapas. Det är sådan allvarlig kunskapsbrist i dessa frågor och kunskap är det enda sättet att kunna värja sig mot detta, att kunna se varningssignaler tidigt som bara den. Å andra sidan, är man ofta utvald och därför luras man in i deras nät, deras lögner, deras kaos och dödsdansen är igång (Cred för ordet dödsdans: Mia Mäkilä, Epilogen Podcast)

Förövare vet sällan att dom har ett problem, för det är alla andra som är psyksjuka, galna, idioter, fittor… kanske är det så att problemet inte ligger hos allt och alla andra? Det verkar dock inte vara många förövare som tänker i dom banorna. Frågan är om dom i överhuvudtaget förstår hur deras beteende och handlingar påverkar en annan människa?

Tips till intresserade i ämnet är att lyssna på poddar som Epilogen Podcast, Älskade Pyskopat! Man lär sig oerhört mycket.

Jag har kärlek. Mina vänner. Min familj. Vad vore jag utan er?

Vägen är krokig men hellre det än en autobahn -Cogito ergo sum!

//a

 

 

Förlåtelsen…

Av , , 6 kommentarer 17

Jag lyssnar på Kent och deras låt ”Förlåtelsen” (Då som nu för alltid). Joakim Berg har en förmåga att skriva poesi som träffar utan att man riktigt förstår.

I alla fall… Förlåtelse

Finns förlåtelse?

En viking förlåter inte. Men jag förlåter. Jag är ljus, jag är stark och jag accepterar det jag upplevt. Det ursäktar inte, det handlar inte om att glömma, gömma, trycka undan… utan att stå med rak rygg -Ja, detta hände. Jag tror inte på hämd, hat och vrede utan jag tror på kärleken och friheten. Jag tror på att min sorg, min glädje, min smärta, mina ärr och mina erfarenheter kommer göra mig större. För jag tror.

Jag har inte förlorat hoppet, utan det lever som en liten trumma i mitt bröst. Jag ser glimtar av framtiden. Jag vet att det blir bra. Jag vet att mina ord kommer nå fram och bli hörda. Min erfarenhet kan hjälpa någon annan. Jag vet att jag har alla resurser i mig själv för att skapa ur mörkret. På samma sätt som jag skapade PSC Sverige kommer jag göra något av allt detta. Jag har till exempel blivit erbjuden att göra ett helt eget poddavsnitt. Jag kan inte idag, men snart, snart vet jag vad jag vill säga.

För jag är fri, jag kan inte förändra det som varit utan enbart acceptera. Jag finner ingen styrka i att stå som ett offer och jag tar inget ansvar för våldet.

Jag vill framtiden, jag vill nuet. Jag vill livet.

Jag är inte rädd för ensamheten för ensamheten är ”mitt hemland”. Jag är en annorlunda själ och jag är så tacksam att min vilda ängel vaknat! Allt det där som är JAG!

 

Till Dig,

Med all min kärlek -Jag förlåter dig

 

Med dessa rader återgår jag till mitt hysteriska virkande ( som ersatt chipskäkandet!)

//a

 

6 kommentarer
Etiketter: , ,

Det ärrade hjärtat…

Av , , 4 kommentarer 20

Helvetet vad jag har ätit chips! Chips och smågodis. Behövs inte höga IQ-värden för att räkna ut att jag dövat min ångest och sorg genom chips och godis. Nu är det bra med det. Usch denna kompakta sorg, saknad och förvirring, detta sega RX-lim som jag lever genom. Är så less att jag skriker. Därför är jag synnerligen tacksam över att ensam kunna sitta i min verkstad och skriva. Långt borta från närmsta chipsställe. Hitta mening och riktning i kölvattnet av ett liv och framtid som var en illusion. Jag skyndar långsamt nu och är oerhört glad över att viktiga pusselbitar faller på plats.

Det hysteriska godisätandet började för övrigt som en uppgift. Att välja plockgodis. Att stå ensam framför godislådor, fundera över vilka JAG tycker om. Vilka godisar JAG vill ha i min påse. Jag har väl gjort den uppgiften extremt grundligt! Så nu vet jag vilka godisar JAG vill ha. Har ätit så det sprakat. Tur att tanden är fixad säger jag!

Har börjat vända mig utåt. Söka upp mina vänner. Dom som finns där och väntar på mig! Dom som ger mig tid att processa det jag behöver gå igenom. Inget går att forcera. Bara tid, tålamod och att äta chips tydligen. Men jag har börjat kunna prata med min röst igen. Mina ord. Mina formuleringar. Är så oerhört svårt att förklara hur det känns att gå så vilse. Att vilja så mycket att ens egen själ dör.

Till något lättsammare: Min väska har landat hos mig, är sjukt nöjd.

Tycker den är klockren, Villfarelser lyckas fånga orden på ett extra träffande sätt! Jag går framåt men ingen jävel skall lura mig igen!

//a

PS: Ursäkta språket!

 

 

4 kommentarer

Den vilda ängeln…

Av , , 4 kommentarer 18

För många år sedan tog mina föräldrar med mig på en konsert med Brolle i Aula Nordica! Brolle är ingen artist jag själv hade kommit på att jag skulle gå och titta på och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Då jag älskar musik, opera och vet att konserter ofta är fantastiska upplevelser oavsett vad så var jag öppen. Det var en bra kväll och jag fick skivan efter konserten. Fanns några låtar som talade till mig och därefter föll kvällen in i minnena som ett fragment av en upplevelse.

Jag vet inte när mina egna ord började försvinna, när min egen själ började skrumpna ihop, när jag började försvinna. Det hände så smygande, så långsamt att jag inte kan sätta fingret på en viss tidpunkt. Jag kan bara se det hela som ett långsamt utraderande. All glädje liksom gled ur mina händer.

Lika lite vet jag när jag slutade älska livet.

Vad jag vet är att jag en dag under hösten som just passerat bara kände att jag behövde höra en låt. En låt av Brolle. Jag började söka på Spotify. Jag hade ingen aning om vad jag sökte för låt eller titel, utan på måfå valde jag att slå på ”Alla rosor har en tagg”. Svensk text, svenska ord.

Här kommer två citat ur låten

”…ofta när det är som mörkast väntar någonting bra. Håll ut min vilda ängel snart är det du och jag…”

”…om du lämnar allt i mörker och börjar om igen. Ser du ljuset, ser du livet? Har du kvar din bästa vän?…”

Writer: Brolle Kjell Junior Wallmark, Album: Alla rosor har en tagg (2013)

Där väcktes något i mig. Håll ut min vilda ängel… Det var som en rad till min egen själ från mig själv, jag hör hur det låter, men till saken hör att jag för länge sedan skrev en dikt om en blek vinglös ängel, så jag gissar att det är orden som slår an en sträng och något händer. Det är inget dramatiskt. Det är inga tårar, det är bara som en mild värme, ett svagt ljus i ett mörker. Kanske är det ett hopp?

Det mörker jag upplevt, det mörker jag tillskrivits är inte jag. Det är bara tomhet sprunget ur vrede.

Vad jag vidare vet är att jag på riktigt undrat om jag hållit på att bli galen? Om jag var det där ”jävla örloggsmörkret” som jag dagligen fått höra att jag var. Jag har inte förstått, jag har inte kunnat förstå. Jag har känt att jag behövt information om något men inte om vad.

Det skapar en enorm oro och stress, att balansera mellan något där du inte har en aning om vad du balanserar mellan. Jag tänker att det förmodligen ligger i vår natur att ta ansvaret för att inget längre tycks fungera. Själv har jag gått på nålar från att jag vaknat tills jag slutligen fått sova. Jag har haft en fysiskt, högst närvarande ångest av rädsla. En rädsla för något jag inte kunnat sätta fingret på! Vilket är så skrämmande att det kryper i skinnet.

När allt slutligen når sin spets, då går det inte längre att tala, för orden är borta, du vet inte vad du vill, vem du är, vad du kan och själv kunde jag konstatera att jag dessutom bara stammade när jag försökte föra fram min svaga talan.

Jag var ett tomt skal men kände att någonstans därinne, där skramlade min vilda ängel, min själ och ville få leva.

Fri.

//a

4 kommentarer
Etiketter: , , , ,

När glädjen tassar på tå…

Av , , Bli först att kommentera 23

Det finns innerlig glädje som inte är så himla högljudd.

Det är dom där ögonblicken när man omfamnas av en slags rörande glädje, när håren reser sig på armen.

I fredags fick jag uppleva den där stilla glädjen som tyst tassar på tå -Jag fick hålla en nyfödd människa i min famn. Jag tillhör dom som rörs till tårar av sådana ögonblick.

Den nyfödda är min sons lillasyster och det var rörande att se de två mötas för första gången. Det var en glädje att hälsa på den nya familjen, det var en glädje att gå hem till mitt och höra sonen prata om sin lillasyster… Jag känner bara innerlig värme och tacksamhet.

I övrigt så är jag högljutt glad över vädret -Jajjemen, jag njuter av dessa krispiga, gnistrande ljusa dagar! Ser framemot sportlov, skoter och grillad korv!

//a

Bli först att kommentera

Älska mera…

Av , , 2 kommentarer 20

2BD7DE2C-B5F3-4005-97B4-B22546A3D017

Didodido -Ställ in skärpan för nu blir det viktigt!

Härom dagen publicerade jag mitt lilla alster på instagram! Jag kände att det liksom var nog med anspänningen inför dagen. Desperationen viste inga gränser igår så jag bad en av mina bästa vänner att komma och sova över hos mig, min vän erbjöd mig istället middag och samtal -Det är vänskap och kärlek!

Imorse, typ en minut i sju ringde min älskade toppluva… Hon ville bara berätta vad jag betydde för henne, jag var yrvaken (orkade inte ens låssas vara vaken när jag svarade), men hennes ord fick mig att skina som en sol där jag låg och vaknade. Jag tjöt och frågade om inte HON kunde vara min ”Valentin” idag! Kunde inte fått bättre start på dagen.

Någon timma senare ringde min soulsister i 08-land, (i vår interna kommunikation är jag ”Högkvarteret för ………” och hon är ”……. Ambulansen!” Och så fyller vi i ord som passar bäst för stunden!) vi pratade och hon kände för att supa huvudet i bitar, jag var mer inne på narkos tills imorgon.

Vi gillar inte denna laddade, falska, klibbiga dag med gråa nallar och färdiga buketter att rafsa åt sig i farten! Nej, vi gillar den inte alls.

Såååå jag tänkte att varför inte bara ge kärlek? Ge dom vi faktiskt älskar uppskattning genom ord -Ett sms, en snap, en kram på insta? Sluta tänkt ”jamen hen vet va jag tyck!”

Express your self som den gode Madonna sjöng så det ekade.

Nu skall jag jobba -VABruari har sina fördelar för fria agenter som mig 😀

KRAMAR OCH KÄRLEK

//a

2 kommentarer

Omgiven av idioter…

Av , , 4 kommentarer 12

Jag lyssnar på boken Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Jag har länge varit nyfiken på mer ingående beskrivningar och mera kunskap om dom fyra olika personlighetstyperna.

Jag har redan räknat ut att min yttre personlighet är GUL -Kreativ, impulsiv, social, glad men jag har ju insett att jag jag har någon annan kulör eftersom jag privat är en helt annan -Yes, vi snackar Dr Jekyll & Mr Hyde!

I alla fall satt jag och lyssnade och så kom boken fram till den Blåa typen -Den tråkiga, analytiska, buttra melankolikern. Jag började fnissa för jag tyckte en del grejer stämde in på min far (var nog mest det där om ingenjör). Jag riktigt nickade och hum:ade och tänkte ”-Yep, pappsen!

Så kom exemplet om ”att montera Ikea-möbler” -Då började jag dra åt mig öronen eftersom det är JAG som räknar igenom skruvar, spikar och alltid börjar lusläsa manualen (å då ryker jag ihop med farsan eftersom han rycker och rafsar runt och tycker att alla borde begripa hur det skall snos ihop!).

Det andra exemplet handlade om bilkörning -Den blå kör 40 om det är 40 oavsett om det är en bilfri autobahn för man följer reglerna!

Näej, blå och trälig det kan icket vara min andra färg!

Skakade av mig det hela och så här på kvällskvisten, mitt i febern och snörvlet så var måttet rågat!

Jag har en tv-bänk med 4 dörrar, tanken är att mattan skall ligga centrerat mittemot dessa dörrar, sedan ska bordet stå mitt på mattan och på väggen mittemot tv:n ska en stor tavla sättas upp! Jag fick nog av att se mattan ligga fel och att det liksom kändes skevt!

När jag låg där och kröp runt golvet med tummstock, märktejt, pennor och vattenpass insåg jag att -Banne mig, det är JAG som är blå!

Vi säger väl så för nu är golvet, mattan och liten märkt vart allt skall ligga!

Anna-dagen blev faktiskt firad -Jag kan pensionera 80-tals matberedaren OCH mixern…

…jag ska bara läsa manualen först!

//a

4 kommentarer