Kategori: Känslor/Affektion/Drömmar/Relationer

Boulevard of Broken Dreams…

Av , , 2 kommentarer 23

Jag är inne i mina känslor. Dom där jag inte nådde innan utan musik, de lever nu sitt helt egna liv. Jag gråter. Saker och ting kommer över mig. Min person på Centrum mot Våld hjälpte mig att formulera att sorgen jag känner kanske handlar om mig själv? Just så är det. Att utsättas för våld, som är så oändligt mycket mer än fysiska slag, påverkar oss så djupt. En bruten arm går att gipsa men en utraderad självbild, hur fan hittar man konturerna?

Å när man hittat konturerna kommer nästa lager som skall byggas, det är ett heltids arbete att plocka ihop sig när ens inre slitits i stycken, när ens liv går upp i rök. När hjärnridån släpper, och man börjar se klart -Då är det bara bearbeta, försöka orka en dag till, försöka bringa ordning på något, om än bara ens virkade mormorsrutor, ett samtal till den myndigheten. Bäst är det att vara i skogen, söka djurspår, titta på alla fåglar som kvicknat till och kivas runt fröautomaten. Jaga runt med kikare för att se orrspelet på isen. Se snön ge med sig, se kvistar som börjar leva. Filosofera över fisket som bara är några månader bort. Kolla om det blir pipis eller inte.

Sedan måste jag tillbaka till verkligheten, ta tag i saker och det går tungt – Då jag inte fick tillbaka mitt mobilnummer som tillhört mig i en evighet var jag tvungen att acceptera att vänner som söker mig kanske hamnar helt fel. Därför tog jag beslutet att öppna mitt instagram, det blev en känslomässig bomb.

Där fanns vänner, bekanta, gamla kollegor som hade skickat oerhört fina ord till mig. De som oroat sig för mig, undrat vart jag tagit vägen. De som sökt kontakt med mig men misslyckats. Jag har fått så mycket kärlek.

Mina vänner… J & U… den okrossbara trion… Jag älskar er. Tack! Tack för att ni tänkt på mig, att jag fanns i era tankar, att ni oroat er, att ni undrat, att ni sökt och framför allt… TACK för att ni finns kvar. Det är så oerhört starkt att känna att jag finns, att jag är viktig för er. Tack för eran omtanke och så ses vi vid havet!

Kärlek är en sådan stark och vacker kraft. Den är ljus och i kärlek finns inget våld. Inget vingklippande av någons frihet eller rättigheter till integritet. Där finns inget latent våld som gör att man går på äggskal från arla till särla.  I kärleken är man lycklig, stark och oslagbar! Allt annat är mörker! Det är ett jävla örloggsmörker om något!!!!

Som sagt våld är så oändligt mycket mer än att slås sönder och samman, tyvärr är det få som vet vad våld är, hur dess mekanismer fungerar, att avancerade hjärntvättsmodeller används för att riktigt skapa ett beroende, det traumatiska bandet som skapas. Det är sådan allvarlig kunskapsbrist i dessa frågor och kunskap är det enda sättet att kunna värja sig mot detta, att kunna se varningssignaler tidigt som bara den. Å andra sidan, är man ofta utvald och därför luras man in i deras nät, deras lögner, deras kaos och dödsdansen är igång (Cred för ordet dödsdans: Mia Mäkilä, Epilogen Podcast)

Förövare vet sällan att dom har ett problem, för det är alla andra som är psyksjuka, galna, idioter, fittor… kanske är det så att problemet inte ligger hos allt och alla andra? Det verkar dock inte vara många förövare som tänker i dom banorna. Frågan är om dom i överhuvudtaget förstår hur deras beteende och handlingar påverkar en annan människa?

Tips till intresserade i ämnet är att lyssna på poddar som Epilogen Podcast, Älskade Pyskopat! Man lär sig oerhört mycket.

Jag har kärlek. Mina vänner. Min familj. Vad vore jag utan er?

Vägen är krokig men hellre det än en autobahn -Cogito ergo sum!

//a

 

 

Förlåtelsen…

Av , , 6 kommentarer 17

Jag lyssnar på Kent och deras låt ”Förlåtelsen” (Då som nu för alltid). Joakim Berg har en förmåga att skriva poesi som träffar utan att man riktigt förstår.

I alla fall… Förlåtelse

Finns förlåtelse?

En viking förlåter inte. Men jag förlåter. Jag är ljus, jag är stark och jag accepterar det jag upplevt. Det ursäktar inte, det handlar inte om att glömma, gömma, trycka undan… utan att stå med rak rygg -Ja, detta hände. Jag tror inte på hämd, hat och vrede utan jag tror på kärleken och friheten. Jag tror på att min sorg, min glädje, min smärta, mina ärr och mina erfarenheter kommer göra mig större. För jag tror.

Jag har inte förlorat hoppet, utan det lever som en liten trumma i mitt bröst. Jag ser glimtar av framtiden. Jag vet att det blir bra. Jag vet att mina ord kommer nå fram och bli hörda. Min erfarenhet kan hjälpa någon annan. Jag vet att jag har alla resurser i mig själv för att skapa ur mörkret. På samma sätt som jag skapade PSC Sverige kommer jag göra något av allt detta. Jag har till exempel blivit erbjuden att göra ett helt eget poddavsnitt. Jag kan inte idag, men snart, snart vet jag vad jag vill säga.

För jag är fri, jag kan inte förändra det som varit utan enbart acceptera. Jag finner ingen styrka i att stå som ett offer och jag tar inget ansvar för våldet.

Jag vill framtiden, jag vill nuet. Jag vill livet.

Jag är inte rädd för ensamheten för ensamheten är ”mitt hemland”. Jag är en annorlunda själ och jag är så tacksam att min vilda ängel vaknat! Allt det där som är JAG!

 

Till Dig,

Med all min kärlek -Jag förlåter dig

 

Med dessa rader återgår jag till mitt hysteriska virkande ( som ersatt chipskäkandet!)

//a

 

6 kommentarer
Etiketter: , ,

Det ärrade hjärtat…

Av , , 4 kommentarer 20

Helvetet vad jag har ätit chips! Chips och smågodis. Behövs inte höga IQ-värden för att räkna ut att jag dövat min ångest och sorg genom chips och godis. Nu är det bra med det. Usch denna kompakta sorg, saknad och förvirring, detta sega RX-lim som jag lever genom. Är så less att jag skriker. Därför är jag synnerligen tacksam över att ensam kunna sitta i min verkstad och skriva. Långt borta från närmsta chipsställe. Hitta mening och riktning i kölvattnet av ett liv och framtid som var en illusion. Jag skyndar långsamt nu och är oerhört glad över att viktiga pusselbitar faller på plats.

Det hysteriska godisätandet började för övrigt som en uppgift. Att välja plockgodis. Att stå ensam framför godislådor, fundera över vilka JAG tycker om. Vilka godisar JAG vill ha i min påse. Jag har väl gjort den uppgiften extremt grundligt! Så nu vet jag vilka godisar JAG vill ha. Har ätit så det sprakat. Tur att tanden är fixad säger jag!

Har börjat vända mig utåt. Söka upp mina vänner. Dom som finns där och väntar på mig! Dom som ger mig tid att processa det jag behöver gå igenom. Inget går att forcera. Bara tid, tålamod och att äta chips tydligen. Men jag har börjat kunna prata med min röst igen. Mina ord. Mina formuleringar. Är så oerhört svårt att förklara hur det känns att gå så vilse. Att vilja så mycket att ens egen själ dör.

Till något lättsammare: Min väska har landat hos mig, är sjukt nöjd.

Tycker den är klockren, Villfarelser lyckas fånga orden på ett extra träffande sätt! Jag går framåt men ingen jävel skall lura mig igen!

//a

PS: Ursäkta språket!

 

 

4 kommentarer

Den vilda ängeln…

Av , , 4 kommentarer 18

För många år sedan tog mina föräldrar med mig på en konsert med Brolle i Aula Nordica! Brolle är ingen artist jag själv hade kommit på att jag skulle gå och titta på och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Då jag älskar musik, opera och vet att konserter ofta är fantastiska upplevelser oavsett vad så var jag öppen. Det var en bra kväll och jag fick skivan efter konserten. Fanns några låtar som talade till mig och därefter föll kvällen in i minnena som ett fragment av en upplevelse.

Jag vet inte när mina egna ord började försvinna, när min egen själ började skrumpna ihop, när jag började försvinna. Det hände så smygande, så långsamt att jag inte kan sätta fingret på en viss tidpunkt. Jag kan bara se det hela som ett långsamt utraderande. All glädje liksom gled ur mina händer.

Lika lite vet jag när jag slutade älska livet.

Vad jag vet är att jag en dag under hösten som just passerat bara kände att jag behövde höra en låt. En låt av Brolle. Jag började söka på Spotify. Jag hade ingen aning om vad jag sökte för låt eller titel, utan på måfå valde jag att slå på ”Alla rosor har en tagg”. Svensk text, svenska ord.

Här kommer två citat ur låten

”…ofta när det är som mörkast väntar någonting bra. Håll ut min vilda ängel snart är det du och jag…”

”…om du lämnar allt i mörker och börjar om igen. Ser du ljuset, ser du livet? Har du kvar din bästa vän?…”

Writer: Brolle Kjell Junior Wallmark, Album: Alla rosor har en tagg (2013)

Där väcktes något i mig. Håll ut min vilda ängel… Det var som en rad till min egen själ från mig själv, jag hör hur det låter, men till saken hör att jag för länge sedan skrev en dikt om en blek vinglös ängel, så jag gissar att det är orden som slår an en sträng och något händer. Det är inget dramatiskt. Det är inga tårar, det är bara som en mild värme, ett svagt ljus i ett mörker. Kanske är det ett hopp?

Det mörker jag upplevt, det mörker jag tillskrivits är inte jag. Det är bara tomhet sprunget ur vrede.

Vad jag vidare vet är att jag på riktigt undrat om jag hållit på att bli galen? Om jag var det där ”jävla örloggsmörkret” som jag dagligen fått höra att jag var. Jag har inte förstått, jag har inte kunnat förstå. Jag har känt att jag behövt information om något men inte om vad.

Det skapar en enorm oro och stress, att balansera mellan något där du inte har en aning om vad du balanserar mellan. Jag tänker att det förmodligen ligger i vår natur att ta ansvaret för att inget längre tycks fungera. Själv har jag gått på nålar från att jag vaknat tills jag slutligen fått sova. Jag har haft en fysiskt, högst närvarande ångest av rädsla. En rädsla för något jag inte kunnat sätta fingret på! Vilket är så skrämmande att det kryper i skinnet.

När allt slutligen når sin spets, då går det inte längre att tala, för orden är borta, du vet inte vad du vill, vem du är, vad du kan och själv kunde jag konstatera att jag dessutom bara stammade när jag försökte föra fram min svaga talan.

Jag var ett tomt skal men kände att någonstans därinne, där skramlade min vilda ängel, min själ och ville få leva.

Fri.

//a

4 kommentarer
Etiketter: , , , ,

När glädjen tassar på tå…

Av , , Bli först att kommentera 23

Det finns innerlig glädje som inte är så himla högljudd.

Det är dom där ögonblicken när man omfamnas av en slags rörande glädje, när håren reser sig på armen.

I fredags fick jag uppleva den där stilla glädjen som tyst tassar på tå -Jag fick hålla en nyfödd människa i min famn. Jag tillhör dom som rörs till tårar av sådana ögonblick.

Den nyfödda är min sons lillasyster och det var rörande att se de två mötas för första gången. Det var en glädje att hälsa på den nya familjen, det var en glädje att gå hem till mitt och höra sonen prata om sin lillasyster… Jag känner bara innerlig värme och tacksamhet.

I övrigt så är jag högljutt glad över vädret -Jajjemen, jag njuter av dessa krispiga, gnistrande ljusa dagar! Ser framemot sportlov, skoter och grillad korv!

//a

Bli först att kommentera

Älska mera…

Av , , 2 kommentarer 20

2BD7DE2C-B5F3-4005-97B4-B22546A3D017

Didodido -Ställ in skärpan för nu blir det viktigt!

Härom dagen publicerade jag mitt lilla alster på instagram! Jag kände att det liksom var nog med anspänningen inför dagen. Desperationen viste inga gränser igår så jag bad en av mina bästa vänner att komma och sova över hos mig, min vän erbjöd mig istället middag och samtal -Det är vänskap och kärlek!

Imorse, typ en minut i sju ringde min älskade toppluva… Hon ville bara berätta vad jag betydde för henne, jag var yrvaken (orkade inte ens låssas vara vaken när jag svarade), men hennes ord fick mig att skina som en sol där jag låg och vaknade. Jag tjöt och frågade om inte HON kunde vara min ”Valentin” idag! Kunde inte fått bättre start på dagen.

Någon timma senare ringde min soulsister i 08-land, (i vår interna kommunikation är jag ”Högkvarteret för ………” och hon är ”……. Ambulansen!” Och så fyller vi i ord som passar bäst för stunden!) vi pratade och hon kände för att supa huvudet i bitar, jag var mer inne på narkos tills imorgon.

Vi gillar inte denna laddade, falska, klibbiga dag med gråa nallar och färdiga buketter att rafsa åt sig i farten! Nej, vi gillar den inte alls.

Såååå jag tänkte att varför inte bara ge kärlek? Ge dom vi faktiskt älskar uppskattning genom ord -Ett sms, en snap, en kram på insta? Sluta tänkt ”jamen hen vet va jag tyck!”

Express your self som den gode Madonna sjöng så det ekade.

Nu skall jag jobba -VABruari har sina fördelar för fria agenter som mig 😀

KRAMAR OCH KÄRLEK

//a

2 kommentarer

Omgiven av idioter…

Av , , 4 kommentarer 12

Jag lyssnar på boken Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Jag har länge varit nyfiken på mer ingående beskrivningar och mera kunskap om dom fyra olika personlighetstyperna.

Jag har redan räknat ut att min yttre personlighet är GUL -Kreativ, impulsiv, social, glad men jag har ju insett att jag jag har någon annan kulör eftersom jag privat är en helt annan -Yes, vi snackar Dr Jekyll & Mr Hyde!

I alla fall satt jag och lyssnade och så kom boken fram till den Blåa typen -Den tråkiga, analytiska, buttra melankolikern. Jag började fnissa för jag tyckte en del grejer stämde in på min far (var nog mest det där om ingenjör). Jag riktigt nickade och hum:ade och tänkte ”-Yep, pappsen!

Så kom exemplet om ”att montera Ikea-möbler” -Då började jag dra åt mig öronen eftersom det är JAG som räknar igenom skruvar, spikar och alltid börjar lusläsa manualen (å då ryker jag ihop med farsan eftersom han rycker och rafsar runt och tycker att alla borde begripa hur det skall snos ihop!).

Det andra exemplet handlade om bilkörning -Den blå kör 40 om det är 40 oavsett om det är en bilfri autobahn för man följer reglerna!

Näej, blå och trälig det kan icket vara min andra färg!

Skakade av mig det hela och så här på kvällskvisten, mitt i febern och snörvlet så var måttet rågat!

Jag har en tv-bänk med 4 dörrar, tanken är att mattan skall ligga centrerat mittemot dessa dörrar, sedan ska bordet stå mitt på mattan och på väggen mittemot tv:n ska en stor tavla sättas upp! Jag fick nog av att se mattan ligga fel och att det liksom kändes skevt!

När jag låg där och kröp runt golvet med tummstock, märktejt, pennor och vattenpass insåg jag att -Banne mig, det är JAG som är blå!

Vi säger väl så för nu är golvet, mattan och liten märkt vart allt skall ligga!

Anna-dagen blev faktiskt firad -Jag kan pensionera 80-tals matberedaren OCH mixern…

…jag ska bara läsa manualen först!

//a

4 kommentarer

The Matrix…

Av , , 6 kommentarer 20

Om någon mot förmodan funderat på vad jag pysslar med så kan jag berätta det helt öppet.

1) Jag virkar (lång, färgglad halsduk!)

IMG_9994

2) Jag övar mig på att rita katter (ser för taskigt ut men jag ger inte upp!)

8989F8A0-923D-4DAA-818A-807C524B4887

3) Jag funderar och funderar på om jag ska ta det blåa eller det röda pillret

Jag befinner mig i kölvattnet efter en djupdykning ner i hopplösheten. Det går så där. Det är uppochner och därför tänker jag att det enda vettiga är att vara kreativ. Låta färg och form ge mig energi. Jag har lämnat så mycket blodprover att mina armveck är blåa/gula och jag har genomgått processen som kallas koloskopi.

Tillbaka till hopplösheten -Hopplöshet är den mest skrämmande känsla jag vet. Den leder nowhere utan där finns bara ett mörker och en känsla av att a) Allt varit poänglöst och b) det är lika bra att checka ut från det så kallade ”Livet”. Lite samtal med en stafettläkare i telefon, lite dosjusteringar, lite helg i stugan med samtal, mat och vila och hopplösheten börjar släppa sina slingriga, långa, äckliga destruktiva fingrar över mina tankar och känslor.

Jag har inte gått in i en depression utan helt enkelt sett all min strävan efter en ny möjlighet, en ny framtid bli manglad med marken -Täker jag ge upp? Det är ju frestande men för mig är det inte ett alternativ. Utan jag måste få känna, reagera och måste få se över mina möjligheter att ge mig efter drömmen om en för mig, hållbar framtid.

Från hopplösheten hamnade jag i stället i ungefär samma dilemma som Neo ställs inför i filmen Matrix (den där fantastiska, filosofiska ultravålds filmen från 90-talet) och banne mig -Metaforen fungerar faktiskt väldigt bra.

Neo erbjuds att välja mellan två piller, det röda eller det blåa.

Det blåa låter honom somna, vakna upp i sin säng och glömma allt han just varit med om, han får förbli lyckligt ovetandes om ”Matrix”. Det innebär att vara slav under maskinerna (systemet?).

Det röda pillret låter Neo kopplas ur ”Matrix” och se verkligheten som den faktiskt är och förstå/se illusionen som Matrix ÄR. Det vill säga ger Neo en möjlighet att agera och få kontroll över sitt liv.

Kort och gott kan man väl säga att väljer man det blåa pillret så stoppar man huvet i sanden och fogar sig efter maskinerna och fortsätter vara systemstyrd. Väljer man det röda är det hardcore realitet men man har frihet och ansvar att agera.

Så jag virkar vidare ikväll, kanske ritar jag ännu en katt som ser ut som att den har ett mycket märkligt objekt i pannan, platt som en pannkaka och med öron som en kanin.

Jag vet vilket piller jag vill välja -Vilket väljer du?

//a

PS: Jag kan gärna slippa konstkritikerna, jag har redan en som häcklar mina stackars kattalster 🙂

6 kommentarer
Etiketter:

Att rida sina vilda hästar…

Av , , 2 kommentarer 22

Nu är måttet rågat!

Sista dagarna har varit sisådär -illamående har den effekten på mig! Avskyr att må illa.

Så idag kände jag att nu får det vara nog, när inte ens piratos hjälper mot illamående då får man ge sig på HÅRET. Så jag har färgat om kalufsen. Nu är det nog med ljusa slingor som inte är jag, det hör inte till min naturliga färgskala. Så jag blev mörk igen… Å röd… Känns långt mer ”jag” än blond! Märkligt att just rött  kan kännas mera naturligt. Ännu mera konstigt att många redan hunnit konstatera att jag ”ser ut som mig själv” igen…

Sedan har jag snudd på kastat undan alla sommarkläder i en kartong och stuvat undan, blev ju inget av detta år! Har tagit fram MiN färgskala. Har liksom insett att jag inte är någon färgsprakande pralin utan just en rund svart piratos! Mina vita snygga byxor vågade jag ha på mig EN gång denna sommar -EN! Varför? För jag är livrädd för att få fläckar -För jag kan liksom inte vara elegant, jag är mera rulla i gräs och göra snöänglar på vintern! No more vita byxor för min del alltså.

Insikterna haglar tydligen.

Å det slår mig, hur märkligt det är att man liksom konstant måste komma ihåg att ”knyta ihop sig själv”. Kanske är det dom ”gröna perioderna” som gör att jag känner? Ni vet, i värld där man skall tänka och ständigt vara så fruktansvärt rationell, är det viktigare än någonsin att känna. Hinna känna inåt.

När jag känner mig dålig/sjuk kommer lätt paniken, alla rädslor krypande, alla känslor av misslyckande och alla dom där mörka baksidorna som är en naturlig del av livet men som vi så ofta… eller i alla fall JAG bara sopar undan och tänker… ”Jag får ta det en annan gång”. När man än en gång inser att en bra attityd och positivt tänkande inte hjälper utan man blir ta mig tusan grön ändå!!! Ja då kommer en expressdykning ner i mörkret! In i känslorna, in i kaklet, da core.

Men nu har jag gråtit. Jag har snutit mig och svingat mig upp i sadeln igen.

Det är ingen vild galopp, utan mer en loj väldigt fridfull skritt i det känslomässiga landskapet, upp mot ljus och värme.

Håret, det tycks alltid hänga på håret. Det trollade inte bort illamåendet men det fick mig att känna lugnet, för ibland måste man få knyta ihop in-och utsidan annars faller vi banne mig isär!

//a

2 kommentarer

Försvinnande kort…

Av , , Bli först att kommentera 20

Efter jobbet mötte jag Ugglan på stan, vi gjorde ärenden och hade himla trevligt. Ugglan gjorde ett ärende inne i en butik och jag satte mig utanför för att invänta henne.

Jag noterade två äldre damer som satt en bit ifrån. De såg varma och oerhört trötta i solen.

Samtidigt som Ugglan kom ut ur butiken passerade tre unga kvinnor mig och sedan damerna. När de passerat damerna sade den ena ”-Ja det är då försvinnande kort tid man är ung och vacker”

Jag gillar dom där ögonblicken, då man hör en fras som liksom etsar sig fram. För det är så sant som den äldre damen konstaterade. Det ÄR kort tid man är ung och vacker. Hela livet är försvinnande kort om man tänker på saken…

Nu är det tid att sova, har redan hunnit med cirka fem timmar…

//a

Bli först att kommentera