Kategori: Viktigheter

Bok-, tv- och musiktips…

Av , , 2 kommentarer 14

På mitt instagram har jag idag erbjudit mina vänner tips på vad dom än önskar! Jag har redan gett fiffiga tips på hur man slipper makeup på handdukar och jag känner att jag plötsligt är proppfull med tips och goda råd.

Att min humor börjat komma tillbaka är jag sjukt glad för, min son är inte riktigt lika imponerad över det MEN han är glad att jag återuppväckt mina köksprojekt, som att frysa in mosad banan för att kunna göra vegansk mangoglass igen!

Det är ju lite så att återuppbyggnaden av ens liv är som ett hav. Det går i vågor. Vågorna hanterar jag men det kav stilla havet som rådde under hela sommaren höll på driva mig till frustrationens rand. Sedan kom en flodvåg och det händer massor, då tänkte jag, NÄ nu tar jag bara på mig flytväst och håller mig flytande, vilket jag gjorde. Flodvågen är över och återuppbyggandet har tagit fart. Galet.

Så jag tänkte dela med mig av lite tips även här.

Ty även om jag är diskbänksrealismens förkämpe så finns det nya saker jag brinner för! Det är kunskapsspridning och information om våld i nära relationer och i synnerhet den psykiska misshandeln, det ekonomiska våldet, försummelsen. Manipulationer, våld, hot och dess mekanismer. Varför skall jag då tjata om detta i varje inlägg?

Därför kunskapsnivån är så sinnessjukt dålig kring detta. Jag har själv mött personer i vården som inte hade en aning om vidden av vad jag upplevt, det gjorde att frågor inte ställdes utan i stället krav och bisarra tips gavs… Som att andas i fyrkant och ta ett glas vin!? Gött? Nej tack!

Det är också många som undrar om varningstecken, hur hjälper man någon som verkar fara illa eller förändras -Man börjar med kunskap! Läs, förstå, finns där! Döm inte för du har förmodligen inte en aning om helvetet och hur det är att leva i det.

Många som jag talat med har haft mycket frågor om HUR saker och ting sker, går till, och om man inte bara… ja… kan gå? Nixpix, det är en smygande process och vill man förstå så kan man ta del av dessa böcker till att börja med! Själv har jag lyssnat på Storytel eftersom jag inte haft koncentration att läsa (då kan jag inte lösa sudoku samtidigt!).

Jag börjar med två böcker som är oerhört intressanta, lätta att hänga med i, och man vill bara höra mera! (Har tagit skärmdumpar från Storytel på böckerna!) Böckerna är Varför hatar män kvinnor som älskar dem? och Relationspsykopater -Om farlig och förförisk kärlek. Ska man välja en kan man ta den första! Den andra går djupare in i psykopati utifrån diagnoskriterier och förespråkar en utvidgning av konceptet. Håller med! Boken är dock fruktansvärt bra!

.

Varför hatar män kvinnor som älskar dem Av. Eva Rusz

Relations Psykopater -Om farlig och förförisk kärlek Av. Eva Rusz

För dem som inte orkar läsa eller lyssna på böcker kan jag varmt rekommendera er att slå er ner i tv-soffan och fippla igång en dokumentär som finns på SVT Play.

PSYKOPATEN (SVTPlay)

Här får man följa en fifflare/solochvårare/trixter vid namn Harald. Den norske programledaren och expert på ekonomiskbrottslighet Kejll Ola Kleiven blir kontaktad av Harald som vill berätta om sitt trixande. Jag är ingen expert på varken det ena eller det andra men den här dokumentären känns i magen. Somliga somnar av ren och skär olust över denna persons känslolöshet -Men det är ju hela grejen! Dom saknar samvete. Denna dokumentär har fått lite blandad kritik har jag förstått. Själv tänker jag… lägg in denna person i ett charmigt yttre, social kompetens och kanske med ett bra jobb -Då har du en relationspyskopat (som Eva Rusz talar om!) Ett rovdjur!

Sedan vill jag slå ett slag för en bra sida på Instagram:

Användare: narcissism_manipulation_trauma

Här läggs dagligen upp inlägg med väldigt bra kortfattad information kring ämnena som användarnamnet antyder! Läs om Traumatisk bindning, Hoovering, Dubbelmoral och allt annat som ingår i den tysta psykiska misshandeln, gaslighting, flyingmonkies, manipulationer och hela batteriet i små kortfattade inlägg.

Det slår mig om och om igen att det är vanliga själar som verkligen lägger ner sitt hjärta för att hjälpa andra människor att FÖRSTÅ och kanske att hela en annan själ. Förundras över den ideella kraft som finns, som är god, vill gott och är ärlig och uppriktig.

Slutligen vill jag bara avsluta i lite trevligare tema.

Lyssna på MIA! När jag hörde denna låt första gången fick jag gåshud över hela kroppen! Hennes låt All I Ever Wanted (feat. Ane Brun). Bara lyssna!

Nu skall jag fortsätta skriva på min egen uppföljning på min Epilog till Epilogen Podcast! Banne mig…. Det går nästan bra nu! 🙂

//a

 

Bakom kulisserna…

Av , , 4 kommentarer 18

Det här året har hittills varit väldigt annorlunda. Minst sagt!

Det är som att tiden står stilla men ändå passerar årstiderna i rasande takt. Vintern med den djupa snön, blev till vår. Våren blev till en vacker, varm sommar, som mjukt gled över till en höstkänsla. Det är som att jag befinner mig i ett tidlöst tillstånd och det har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har verkligen aldrig varit ”här” tidigare. Nu har jag plockat ner hela min målarstudio. Jag har vikt ihop vaxduken, lagt ner alla färgtuber, penslar och pannåer. Jag har tömt ut vattnet ur alla glasburkar och jag har slagit in alla mina tavlor som jag målat denna sommar. Dom har en given plats i mitt nya hem!

Jag tänker på vart detta år började, i ett tyst vrålande mörker som rev och gjorde så fruktansvärt ont. Jag tänker på min tid utan ord, utan språk, utan känslor, utan kontakt.

Jag tänker på min familj, mina vänner som bara funnits där. Jag har sett oron, förtvivlan och rädslan i deras ögon. Jag har varit rädd, arg, fräsig, vresig, ledsen, jag har gått från dom absolut mörkaste känslorna till frid. Jag har gått från att vilja sluta existera till att hitta min essens. Dagarna har känts så meningslösa, så konstiga, tidlösa, utan ramar eller struktur -och ändå har det funnits där. Jag har vaknat, jag har andats, jag har tagit en timme i taget. Jag har sett, varit närvarande i naturens gång. Jag har upplevt årstiderna med alla mina sinnen. Jag har betraktat och någon gång har jag tydligen börjat leva.

Glädjen, friheten, styrkan, kraften, skratten, rösten, orden… Det finns där i den trygghet jag befinner mig i. Rädslan, mardrömmarna hälsar fortfarande på och det är vissa saker som jag fortfarande inte hanterar -Men jag känner ett lugn för jag vet att jag går framåt.

Jag tänker på det där som sker bakom kulisserna i allas våra liv. Det där väldigt få får se, eller ta del av. Det sker så mycket i våra liv som ingen annan vet. Det är dom där instagram-bilderna som aldrig kommer upp i våra flöden. Det är dom där stunderna som vi aldrig talar högt om.

Vad jag vill lyfta fram i ljuset är ett ord som fått en ny, djup innebörd för mig -Systerskap.

När man levt i ett mörker där alla kvinnor tituleras ”fittor”, ”horor”, ”efterblivna”, ”psyksjuka” är det MÄKTIGT att se hur just kvinnor som kommer med all värme, all kärlek, all empati. Kvinnor som lyfter andra kvinnor. Lyssnar, delar berättelser. Förståelsens mjuka sken ger tröst. Ger styrka. Jag tänker på alla böcker som skrivits om det jag upplevt, jag har kontaktat några av författarna. Jag har tackat för deras berättelser, för deras mod att skriva och förklara -För oavsett omständigheter, social ställning är våldet det samma. Samma modus, samma gång. Lika destruktivt och det är intressant att ta del av hur vägen till mörkret går till. Därför har det varit viktigt för mig att tacka dessa kvinnor och jag har fått svar. Det är ett band som förenar oss.

Jag tänker på Epilogen Podcast som Mia Makila producerar. Tiden, kunskapen och engagemanget från Epilogen för varje avsnitt som produceras. Jag är så tacksam för att jag får bolla tankar och ideér med Mia ibland. Det är så oerhört givande. Det är kreativt, utmanande, insiktsfullt.

Jag har fått respons på min epilog och jag har blivit kontaktad av några kvinnor. Jag är så tacksam, ödmjuk och så innerligt glad att jag nådde fram, att min röst hördes, att jag fick tala till punkt. Hade jag gjort den idag, hade jag riktat mera ljus på mina svaga punkter som gjorde att mörkret fick ta över hela mig. Viktigast av allt är att jag själv hittat dem. Att jag hittat min del i den bisarra cirkusen. Det är så oerhört svårt att förklara hur man lever i detta. I en ständig kaskad av lögner, det är så mycket lögner och du har ingen aning om vidden av lögnerna. Du har bara en känsla och varje uttryck för att du är något på spåren bemöts med en gränslös vrede, oproportionerlig, irrationell, märklig, bisarr… Så man blir tyst. Vill inte väcka monstret som slutligen ändå vrålar mer eller mindre konstant och man förstår verkligen ingenting. Vad händer liksom.

Det är bara att navigera UT!

Det vackraste är när någon säger Tack. Tackar mig…. Tackar Mig, i mitt svagaste jag, för att jag har styrkan och modet att inte hålla käften. För att jag så starkt tror på att dra ut trollen i ljuset. För att jag sätter ord på något som någon annan inte förmått. Det uppstår en vacker gemenskap. På ett sätt blir man varandras vittnen till upplevelserna och man blir varandras stöd i tiden efteråt för man VET. Det blir ett ovanligt vackert band av förståelse och en samhörighet som bottnar i mörkret. Det blir något kraftfullt och ljust. Tillsammans.

Jag vill därför tacka Eva som kontaktat mig via instagram. Tack för dina ord. Tack för att du kontaktade mig tidigt på min väg tillbaka. Hon skrev till mig i februari ( när mitt instagram fortfarande var stängt!) att hon önskade att det mörker jag då upplevde skulle bytas ut mot vackert ljus -Precis så har det blivit. Å hennes ord betydde hela mitt liv när jag slutligen läste hennes meddelande. Ord av medmänsklighet som behövdes så förtvivlat där och då. Känner ett starkt band även där. Vackert!

Det slår mig om och om igen hur glädjen och sorgen hänger ihop, hur intimt sammanflätade dessa två är.

Jag har bokat tid för att klippa av mig håret. För nu är det dags att närma sig verkligheten, sätta klockan på armen, plantera mitt liv i en ny kruka. Jag längtar ”hem”. Att vara ”hemlös” gör att man får nya perspektiv. Att ha levt i rädsla, sadism, mörker och grymhet gör att jag värdesätter hela livet på en annan nivå. Jag vet att jag ännu har en bit kvar på min väg, men jag har mål. Jag har aldrig varit säkrare på vad jag vill göra i framtiden… så mitt i en kaotisk tidlös röra kan man hitta meningen med precis allt!

Så sjukt tacksam att mitt liv är mitt!

//a

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

Terra Nullius…

Av , , 2 kommentarer 23

Terra Nullius är det latiska namnet för Ingenmansland! Ingenmansland är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över (enligt Wikipedia). Där befinner jag mig just nu. Jag lever i Ingenmansland. Fri från kontroll, fri att skapa, fri att vara i nuet. Fri att forma en framtid som jag vill ha. Ensamheten är mitt hemland och jag bor i Ingenmansland.

Detta är något jag bollar och processar, jag målar, jag leker. Jag söker rörelse i kropp, själ och hjärta. Jag stretchade lite försiktigt igår, utan krav eller måsten, bara kände -Å jag har träningsvärk idag. En konsekvens av våldet är att det sitter så in i helvetet i kroppen. Mitt nervsystem går fortfarande på högvarv, fight or flight är på high alert och detta gör att OM jag pressar mina muskler drabbas jag av mjölksyra direkt! Det bara blir stumt i musklerna. Jag kan cykla, vara ute och gå, men i det ögonblick jag exploderar av glädjen av att röra mig och börjar pressa på då stumnar jag. Väggen. Andas, andas in och andas ut. Jag vill gråta men kan inte.

Jag är därför så tacksam över hur livet fungerar, för jag har rätt människor, i rätt tid som finns vid min sida. Läkningsprocessen har jag spenderat mest i Ensamheten. Nu har jag gått vidare och nu behöver jag människor. Min älskade son, min familj, mina vänner. Jag tror att det varit viktigt för mig att vara i Ensamheten för att förstå och blir fri från det som hänt. Min Epilog blev verkligen min punkt. Skulle jag göra om den idag, skulle min epilog se annorlunda ut.

För jag går framåt. Hela tiden.

Runt mig finns mitt skyddsnät, där finns vännerna som går vid min sida, som har min rygg, som tar min hand och lockar ut mig i ljuset.

Jag är så tacksam att jag har Nordisk Hälsa! Amandas mjuka beröring som frigör och Johans samtal om kropp, om själ, om styrka. Om att vara ärlig, öppen och sårbar, att acceptera och förstå begränsningar utan att se det som något ”fel” -Det är vad det är, just nu! Å allt förändras. Ibland långsamt, ibland fort men oavsett vad så går vi framåt. Aldrig tillbaka!

Första gången jag klarade kråkan, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna -Det är progress i livet hela tiden!

Johan talade med mig om att ”skala löken” och jag förstår exakt vad han pratar om. Vi kommer till en punkt i livet där vi vill skala löken. Bara vara den vi är, nakna, sårbara men också öppna, starka och inspirerande. Jag tror det handlar om att vara autentisk för när vi är i oss själva är vi som kraftfullast. Vad betyder märkeskläder, häftiga accessoarer, titlar om vi inte är trygga och tillfreds därinne i löken?

Johan och jag kommer starta en pod, där vi under de mest enkla omständigheter spelar in våra samtal. För vi går från att samtala om en kropp som är som en oformlig potatis, stinn av kolhydrater, till att tala om studier om att sola pungen för ökat testosteronupptag (gäller enbart män 🙂 ) till studier om kopplingen mellan greppstyrka och psykisk ohälsa, till vad hälsa egentligen är, varför säger vi träning när rörelse är något som måste vara en naturlig rutin/vana i våra stillasittande liv… Vi vill bara dela med oss, för vi kan snacka hur mycket som helst. Vi orkar knappt med oss själva, eller jo det gör vi, och vi älskar dom vi är.

Vi är två människor som kört i diket, flugit högt, hoppat, tappat greppet, fallit, rest oss. Vi behöver inte låssas att vi är något annat än vad vi är -Människor! Varken bättre eller sämre, varken starkare eller svagare, bara ärliga, sanna och rysligt fulla av erfarenheter. Det är en trygghet som kommer med ålder, ett öppet sinne att utvecklas, att lära, att möta mörker, vägra ge upp, resa sig, börja om i Ingenmansland. Utan kompass, bara hjärtat, hjärtslag, bara en vilja till det goda ur mörkret.

En gammal bild, snart kommer vi i version 2.0 😀

Det är banne mig kärlek som strålar inifrån och ut, det är trygghet och i Ingenmansland, med ett pass i Ensamheten skall även jag plantera mina rötter i en helt ny kruka i verkligheten. Jag ser framemot hösten, njuter av sommaren och livet som det är precis just nu.

Skala löken! Bara gör det!

//a

2 kommentarer

MNK -Kisstofskampen…

Av , , Bli först att kommentera 17

Som en sommarvind som fläktade runt började jag lyssna på Mammas Nya Kille (MNK), hade förmånen att ha några ohörda podavsnitt som jag kunde spam-lyssna på.

Sommarens bästa följetong måste vara Agneta Fagerwall Olsen som går E4:an mellan Luleå – Umeå för att uppmärksamma urinvägsinfektion, eller som hon döpt till ”Kisstofskampen”. ”Idioten” som inte fattar att hon behöver rabarber för att sänka pH-värdet eller hennes erbjudande om T-shirt för ändamålet, en svart t-shirt med en tofs av grönfuskpäls… En för 299 kr, två för 699 kr….

Jag skrattade gott åt Mangan som har allehanda problem, i ett avsnitt ”brinner det i röven” och Håkan som säljer gräs… på rulle och har problem med att ta alla rullar i kollektivtrafiken.

Underbar humor med älskade karaktärer. Jag har en förkärlek till Agneta Fagerwall Olsen då hon är en synnerligen osympatisk person, som är bästis med alla och som nu börjar överväga att gå resten av sträckan med bar underkroppen -Väntar med spänning på att höra hur munter hon är när hon knatar vidare, på fel sida om viltstängslet med UVi.

Lyssna! Finns där pod:ar finns!

//a

 

#mh17…

Av , , Bli först att kommentera 18

Snart släpps dom tre personligheterna ut ur buren -Dom som kört nonstop från vårt (äntligen) levande torg! Vilken stämning, vilka hjältar och vilken generositet det finns!!!

Sååå hoppas folk skramlar allt dom kan för temat ”Barn är inte till salu”

Vi ses väl därnere och ger stöd och kärlek hela vägen in i kaklet!?

//a

PS: rekommenderar underställ, lager på lager osv!

Bli först att kommentera
Etiketter:

Men OM…

Av , , Bli först att kommentera 18

Jag är helt inne i pod-djungeln och nu har jag hittat ”Mia och Klara” Roll-On som finns att lyssna på som avsnitt. Parallellt med detta skriver jag på mitt eget lilla byrålådeprojekt som handlar om att börja om.

Reboota livet, ctrl+alt+delete, inte bara tänka utan också GÖRA eller leva i helt andra banor. Jag har sett dokumenärer om vegankost, om juice, om havet och vår jord och om minimalism -Jag blir inspirerad! På riktigt.

Jag lyssnade i alla fall på Roll-On, (avsnitt 2006-12-23) när Gulletussan ringer sjukvårdsrådgivningen för att fråga vart hon skall vända sig om hon vaknar en dag och inte känner för att leva längre. Samtidigt som Gulletussan håller på att bryta ihop i telefonen brister hon ut i ett skratt och förklarar att allt är så bra i hennes liv.

Jag skrattade gott när jag hörde den där dialogen.

Jag skrattade för den är sann -Det finns en oerhört viktig botten i humorn. Hur många smackar inte på ett leende, kämpar stenhårt för att övertyga sig själv om att allt är bra och att man absolut är så himla lycklig, fast egentligen finns det så mycket under ytan som skulle behöva få komma upp och bearbetas. Fasaden är så oerhört polerad och man vill inte att ytan skall krackelera för man orkar inte ens ta tag i gojset därinne.

För många år sedan stampade jag runt i Gulletussans skor och det är verkligen inte roligt att känna att man håller på att gå sönder. Det är så viktigt att våga vara ärlig och framför allt, våga prata om hur det är på RiKTiGT!

Därför tänkte jag säga att även om jag nu dricker juice som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få i mig, (innehållande både spenat och grönkål) så är den där frukostgröten jag kämpar med inte jätterolig.

IMG_9827

På riktigt så håller jag inte på att gå sönder, däremot är jag trött på att äta ostkrokar! Jag är trött på konsumtion och jag är trött på att sitta fast, som jag upplever att jag gör!

Därför undrar jag -Är det möjligt att få göra en omstart så här mitt i livet?!

//a

 

Krisberedskap…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag har en katt, ibland två. Jag har en soffa av tyg och jag har faktiskt också en matta i mitt vardagsrum. Detta innebär att det behövs läggas en hel det tid på att dammsuga. Jag har investerat i en skitbra dammsugare och massor med deluxmunstycken (för djurägare!). Så det är en fröjd, det blir verkligen luddfritt -Så det är jag jätteglad över. Vad som är värre är att det tar rätt lång tid och efter dagens dammsugande konstaterade jag att jag har ett begynnande ryggskott. Nästa gång skall jag komma ihåg att stå på knä och inte som en ostkrok!

När jag sedan gnolat på och gjort dom där typiska göromålen som man gör i ett hem började jag fundera på det här med ”krisberedskap” -Jag tror tankarna kommer från alla inlägg på Facebook om hur man gör en fungerande toalett genom att stoppa två svarta sopsäckar i den befintliga toastolen. Ja, jag förstår att det är högst relevant med tanke på alla orkaner och fruktansvärda katastrofer som just nu sker runt om vårt jordklot.

Jag läste också ett inlägg från någon anställd vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om att människor i städer ofta är sämre förberedda på kriser av olika slag. Är det så?!

Det var alltså här mina tankar började snurra -För längre strömavbrott, vattenläckor eller gud förbjude när nät-och telefonkommunikation ligger nere då ÄR vi sårbara. Jag tillhör den där lydiga lilla rädda skaran av människor som i smyg varit och köpt en kniv med tillhörande tändstål -För jag tänker minsann kunna göra en eld! Jag önskar mig ett trangiakök i julklapp -För jag tänker kunna laga mat också. Jag tänker inte stå handfallen och börja fundera om något oväntat sker.

Däremot saknar jag powerbank, kontanter, konserver och vattentank -Å det får lösa sig tänker jag! Någon walkitalki har jag inte och inte heller någon radio som inte kräver ström MEN jag har en dynamoficklampa i BiLEN (OCH bältessax!)!

Vi har liksom haft möjlighet att öva på sånna här lägen i stugan, för efter vissa åskväder har strömmen åkt. Då har vi minsann fått tända ljus och lagat mat på tjusigt gasolkök (för ingen är mera förberedd än Tarzan)! Sopsäckar i toaletter har vi inte behövt, ty där kan man hämta vattenhinkar ur sjön och ”spola” med.

Så blir det riktigt illa sätter jag sikte på stugan -Det är min PLAN!

Det har varit fascinerande ”övningar” vi fått bevittna i skogen, hur fyra ynglingar, likt katapulter skenat upp ur sängar när strömmen återvänt just när ”nästan alla somnat” (dvs bara di vuxna!) -Självklart blev det ett hollabaloo utan motstycke för då skulle alla sladdar fram och apparater, spelkonsoler etc laddas för tänk OM det skulle hända igen… Vilket det inte gjorde den gången!

Men det är väl lite så, att när omvärlden känns osäker då börjar man fundera över om man har någon vattendunk med tappkran liggandes i förrådet.

Efter alla dessa funderingar tar jag och kör en struts, huvet ner i dom triviala i-landsproblemen, som att man har så galet bra fönster att dom immar igen UTVÄNDiGT!

//a

PS: För övrigt kan jag inte bestämma mig om det är KLOKT eller NOJiGT att ha frysen full med vatten!

 

Bli först att kommentera

Svensk öppenhet…

Av , , 2 kommentarer 15

Tror vi når nya höjder av svensk öppenhet och transparans om SVTs nyheter stämmer! Det vill säga att Transportstyrelsens IT-skandal även innebär att uppgifter om försvarsmaktens fordon också råkat åka med all information till icket säkerhetsklassade personer.

Sedan har vi mastodontatomubåten som glider in och genom Östersjön.

Vissa dagar känns det onekligen som att man kanske borde köpa hem en konserv eller två MEN nu skall vi inte vara på det viset utan jag går ut och lyfter runt i förrådet istället.

//a

ps: ber om ursäkt för att jag använder humor som försvarsmekanism tycker egentligen att det är både läskigt och skrämmande läge…

2 kommentarer

Spela nu och sluta gnäll…

Av , , Bli först att kommentera 14

Det här är inget debattinlägg om barn-och ungdomsidrottsverksamhet. Detta är bara något jag måste skriva eftersom jag varit lätt upprörd ett tag nu kring en händelse… Eller incident som min goda vän rapporterat om för mig, live från sjukhus.

Någonstans i Sverige har det spelats fotbollscup och från en annan ort har ett fotbollslag rest till cupen för att delta. Ganska många mil hemifrån. Som jag förstått saken så är ”cuper” da shit när man lirar fotboll! Det är roligt och det är liksom där alla som lirar boll vill vara… På cup!

En förälder hade i allafall skickat iväg sitt barn med sitt fotbollslag för att lira i flera dagar. Barnet ringde hem och påtalade att hen hade skadat sin arm och hade ont. Tränarna hade inte tagit barnet till sjukvårdarna som fanns på plats utan hade lindat handen man tog inte heller barnet till sjukvården efter spelen för kontroll utan ungen fick lira vidare… i fem dagar!

Föräldern blev ändå oroad eftersom barnet ringde och påtalade smärta och barnet (som aldrig klagar) var uppenbart oroad att det var något fel, så föräldern valde att rodda om i jobb för att sätta sig i bilen och åka iväg till orten där cupen hölls. Vid ankomst bad föräldern (som arbetar inom vården och är tämligen högutbildad och kompetent) att barnet skulle ta bort lindan runt handen. Handen som pekade fel… Som var svullen. Som tränarna bett barnet ”lägga ner” att noja över -Eftersom barnet vid flera tillfällen påtalat att hen hade ont i men som ändå lirat matcherna för laget.

Föräldern nappade in sitt barn i sin bil och drog iväg till närmsta akutmottagning där personalen var fullkomligt upprörda över hur VUXNA människor kunnat undlåta att barnets arm/hand undersökts. Det var absolut fraktur. Det hade börjat läka fel. Så det krävdes operation med narkos för att få benen på plats. För att sedan inte kunna garantera att allt blivit rätt eftersom det dröjt innan barnet fick adekvat vård. Uppföljningar på hemsjukhus, försäkringsärende -Hela baletten!

Föräldern till barnet är en god vän till mig -Så detta är ingen hörsägen a´la råttan i pizzan utan högst verklighet mitt i sommaren 2017!

Jag vet inte om detta är exceptionellt ovanligt, jag tycker i alla fall det är ett exceptionellt exempel på skitdåligt ledarskap. På okunnighet, ignorans, tidsbrist och dövhet för barnets röst. Att bli tillsagd vid flera tillfällen att sluta upp att tjata om handen (vet inte exakta ordval från tränaren då jag inte varit på plats själv!) i stället för att bli tagen på allvar och få en kontroll av utbildad personal. Man up! Bit ihop!

Det stör mig och jag kan liksom inte greppa att man inte ens orkat be sjukvårdarna på plats kolla upp det hela! Galet!

Kanske rör det mig då det finns någon fördom, någon förlegad idiotisk bild att barn som bryter armar och ben måste gråta och vara hysteriska -Och att om barn iNTE gråter och är hysterisk är det ingen fara. Vad är det för skitdålig logik?

Det är samma absurda logik som min egen gympalärare hade när jag gick i mellanstadiet och bröt handleden (rakt av, båda benen) under en lektion. Han frågade inte mig ett ord utan jag klev upp. Bytte om. Gick hem. La mig i soffan. Sa inte ett ord. Det fick min morsa att direkt fatta att det var något riktigt allvarligt fel! När hon ringde gympaläraren för att meddela att jag helt plötsligt var hemma konstaterade han att det omöjligt kunde vara någon fraktur eller någon som helst fara med min arm eftersom jag inte ens hade grinat. Då lackade Ugglan ur, på precis samma sätt som jag, föräldern och alla andra som fått höra det där vidriga argumentet!

Nä, jag har sett flera barn som faktiskt inte gråter utan som blir tysta och sammanbitna precis som jag blir, än i dag när jag har smärta. Kanske behövs lyftas fram?!

Via läkarkretsar har jag hört talas om att så länge patienter gapar och skriker i väntrum är det ingen större fara, dom som är mer kritiska att fokusera på är dom som är tysta -Där smärtorna faktiskt är så pass allvarliga/stora att personen inte har kraft eller ork att gorma och rya runt?!

Nu känner jag att jag är lite upprörd, så nu passar det fint att riva ut diskbänkskåpet och konfrontera vad som än må gömma sig där!

//a