För länge sedan såg jag ett avsnitt Master Chef Junior och jag blev helt trollbunden. Där och då konstaterade jag att jag inte kan laga mat. Jag kan få fram föda på bordet, men jag kan banne mig inte laga mat i jämförelse med kidzen. Jag kan laga husmanskost utan koriander och krusiduller. Jag är matskeptiker som gärna håller mig till bekanta områden när det gäller sådant som skall ätas. Jag accepterar att vi alla är olika när det kommer till våra smaklökar.
Det var dock inte dit jag var på väg.
Det var middagslagningen. Jag kan, vid min diskbänk känna stor glädje att tillreda älgkött, hacka sallad, fixa och krydda. Idag blev det dock lite annorlunda. Det skulle tillagas fisk i ugn (till sonen) och isterband (till mig, fiskallergikern). Vi skulle båda äta både lite potatis och broccoli. Jag skulle dessutom ha rödbetor. Potatisen var nära på klara, broccolin perfekt tajmad och fisken hade sina minuter kvar i ugnen. Jag hade förberett stekpannan (å jag veeeeet att den är väldigt bra och effektiv, blir riktigt het) med mitt isterband. Sedan började jag läsa en text som jag pysslar med.
Ja, då är det liksom den stickande lukten som får upp mig på fötter. Isterbandet ligger och ser ut som det skall explodera. Det ryker som bara den och jag vänder på eländet, å korvens ena sida är förvandlat till grillkol. Det går bra tänker jag, det går att peta och skära lite så där, innan jag hinner vidare inser jag att även nästa sida är på väg att förkolna, det känns plötsligt som att det är på väg att spåra ur. Jag står med stekpannan i diskhon och funderar på om jag bara skall hälla ut kolresterna men virrar tillbaka och ställer pannan på en annan, kall plats på spisen men pannan är råhet så jag måste ändå fortsätta härja runt med isterbandsresterna i stekpannan. Jag tittar ut i hallen.
Jag ser typ, ingenting. Det är bara dimma.
Jag kastar mig därför ut i hallen och börjar vifta frenetiskt, vrålar åt sonen att få upp dörren till uteplatsen. Han i sin tur undrar vad som står på medan jag sladdar vidare mot köksfönstret och sliter upp vädringsluckan. Jag slajdar mot spisen och får på fläkten på hösta kapacitet, det låter som att en helikopter hoovrar i köket. Kastrullerna kokar.
Fisken skall ut och broccolin måste räddas. Potatisarna åker av spisen och vatten slås av. Mitt isterband ligger och ryker som en kolhög.
Jag går till vardagsrummet och kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så dimmigt?! SÅ jäkla bränt har det väl ändå inte varit.
Det är när jag slutligen sätter mig ner för att äta potatis, broccoli och rödbetor jag förstår… att det är mina glasögon som drabbats av svår dimma när jag hängde över spisen.
Ibland blir jag så sjukt trött på mig själv.
Men sonens fisk blev tydligen god.
Alltid något när Lützens berömda dimma slår till.
//a
Kommentarer som inkommit