Kategori: Hälsa/Motion/Morötter

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

Terra Nullius…

Av , , 2 kommentarer 23

Terra Nullius är det latiska namnet för Ingenmansland! Ingenmansland är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över (enligt Wikipedia). Där befinner jag mig just nu. Jag lever i Ingenmansland. Fri från kontroll, fri att skapa, fri att vara i nuet. Fri att forma en framtid som jag vill ha. Ensamheten är mitt hemland och jag bor i Ingenmansland.

Detta är något jag bollar och processar, jag målar, jag leker. Jag söker rörelse i kropp, själ och hjärta. Jag stretchade lite försiktigt igår, utan krav eller måsten, bara kände -Å jag har träningsvärk idag. En konsekvens av våldet är att det sitter så in i helvetet i kroppen. Mitt nervsystem går fortfarande på högvarv, fight or flight är på high alert och detta gör att OM jag pressar mina muskler drabbas jag av mjölksyra direkt! Det bara blir stumt i musklerna. Jag kan cykla, vara ute och gå, men i det ögonblick jag exploderar av glädjen av att röra mig och börjar pressa på då stumnar jag. Väggen. Andas, andas in och andas ut. Jag vill gråta men kan inte.

Jag är därför så tacksam över hur livet fungerar, för jag har rätt människor, i rätt tid som finns vid min sida. Läkningsprocessen har jag spenderat mest i Ensamheten. Nu har jag gått vidare och nu behöver jag människor. Min älskade son, min familj, mina vänner. Jag tror att det varit viktigt för mig att vara i Ensamheten för att förstå och blir fri från det som hänt. Min Epilog blev verkligen min punkt. Skulle jag göra om den idag, skulle min epilog se annorlunda ut.

För jag går framåt. Hela tiden.

Runt mig finns mitt skyddsnät, där finns vännerna som går vid min sida, som har min rygg, som tar min hand och lockar ut mig i ljuset.

Jag är så tacksam att jag har Nordisk Hälsa! Amandas mjuka beröring som frigör och Johans samtal om kropp, om själ, om styrka. Om att vara ärlig, öppen och sårbar, att acceptera och förstå begränsningar utan att se det som något ”fel” -Det är vad det är, just nu! Å allt förändras. Ibland långsamt, ibland fort men oavsett vad så går vi framåt. Aldrig tillbaka!

Första gången jag klarade kråkan, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna -Det är progress i livet hela tiden!

Johan talade med mig om att ”skala löken” och jag förstår exakt vad han pratar om. Vi kommer till en punkt i livet där vi vill skala löken. Bara vara den vi är, nakna, sårbara men också öppna, starka och inspirerande. Jag tror det handlar om att vara autentisk för när vi är i oss själva är vi som kraftfullast. Vad betyder märkeskläder, häftiga accessoarer, titlar om vi inte är trygga och tillfreds därinne i löken?

Johan och jag kommer starta en pod, där vi under de mest enkla omständigheter spelar in våra samtal. För vi går från att samtala om en kropp som är som en oformlig potatis, stinn av kolhydrater, till att tala om studier om att sola pungen för ökat testosteronupptag (gäller enbart män 🙂 ) till studier om kopplingen mellan greppstyrka och psykisk ohälsa, till vad hälsa egentligen är, varför säger vi träning när rörelse är något som måste vara en naturlig rutin/vana i våra stillasittande liv… Vi vill bara dela med oss, för vi kan snacka hur mycket som helst. Vi orkar knappt med oss själva, eller jo det gör vi, och vi älskar dom vi är.

Vi är två människor som kört i diket, flugit högt, hoppat, tappat greppet, fallit, rest oss. Vi behöver inte låssas att vi är något annat än vad vi är -Människor! Varken bättre eller sämre, varken starkare eller svagare, bara ärliga, sanna och rysligt fulla av erfarenheter. Det är en trygghet som kommer med ålder, ett öppet sinne att utvecklas, att lära, att möta mörker, vägra ge upp, resa sig, börja om i Ingenmansland. Utan kompass, bara hjärtat, hjärtslag, bara en vilja till det goda ur mörkret.

En gammal bild, snart kommer vi i version 2.0 😀

Det är banne mig kärlek som strålar inifrån och ut, det är trygghet och i Ingenmansland, med ett pass i Ensamheten skall även jag plantera mina rötter i en helt ny kruka i verkligheten. Jag ser framemot hösten, njuter av sommaren och livet som det är precis just nu.

Skala löken! Bara gör det!

//a

Alltid framåt -Aldrig tillbaka!

Av , , Bli först att kommentera 23

Jaha, jag har bara väntat på dagen då våren/sommaren kommer till den här delen av världen. Så kom den. Plötsligt ser man människor arbeta i t-shirt och man ser även folk storma runt i shorts. Shorts… måste fixa shorts, stolpade i väg och köpte mig shorts. Därefter inser ju även jag att det behövs ett ganska dramatiskt projekt för att vilja visa benen, projekt som involverar kroppsskrubb, rakhyvling med följande smörjning och jäkligt bra BUS-produkt.

Jaha… Brun-utan-sol, få se nu, just det rekommenderade ju Ugglan att köpa den absolut bästa på marknaden, får således ta och gulla med henne lite så jag kan låna lite till att börja med.

Det är bara att konstatera att innan jag ens är redo för att ta mig ut i shorts kommer den här sommaren vara över. För den kan mycket väl bara vara denna dag. Jag är absolut inte negativ bara realistiskt. Jag har sanna mina ord firat skolavslutning med snöfall på 80-talet, jag har firat midsommarafton med mössa, vantar och vinterjacka för det är ett högst oklart och svårgreppat väder. Underbart kan vara kort och so be it! Jag är med på den här skruvade kastningen i vädret, det är lite hänryckning trots allt i de ljumma vindarna.

I alla fall, jag har 4,5 kubikmeter hem, jäklar vad jag är redo, Jag har PTSD till följd av allehanda trauma (jepp det kan man drabbas av även om du aldrig blivit slagen ty våld är som sagt så mycket mer än slag!). Men jag har hittat EN helande väg för mig i väntan på traumabearbetning. För nu, mitt i sommarvärmen, händer det bra saker. Jag skriver just nu mitt pod-avsnitt till Epilogen podcast och jag hoppas kunna skicka in mitt bidrag innan denna långhelg är över. Manus kommer vara klart. Det är verkligen viktigt eftersom jag just upplevde förlusten av mina ord och mitt språk som svårast. Det blir därför ytterst symboliskt att få ihop det till ett avslut för min egen del.

Något annat jag hittat tillbaka till är RÖRELSE! Jag rör mig framåt, alltid nya vägar, nya spår, alltid längre, alltid annorlunda vägar vilket är en utmaning. I rörelsen ligger även att koppla ihop kroppen, börja känna in den igen. Jag som var så sjukt vältränad och i mitt livs bästa form innan jag ”försvann”. Denna pusselbit har betytt oerhört mycket för mig och det ligger mycket glädje och väntar framåt i just RÖRELSE och HÄLSA. Där väntar mina vänner, min helt egna fantastiska familj som livet själv fört fram på min väg. I rörelse känner jag vart jag har låsningar i kroppen, jag känner var stressen och spänningen sitter. Jag är fortfarande som en hård knut i mångt å mycket när det gäller min rygg och axlar. I rörelse känner jag hur ytligt jag andas och kroppen kräver djupare andning annars blir det obehagligt. I rörelse släpper spänningar och då kan tårarna plötsligt rinna.

Kropp och själ är så djupt förenade så en dissociation som jag upplever måste må bra av rörelse -Det är min övertygelse för det är vad jag återkommer till om och om igen och nu när jag rest mig och bara tagit första steget förstår jag att jag inte kan sluta.

Det är som min vän och tränare Johan Carlaby sa till mig: ”-Anna, alltid framåt,  aldrig tillbaka!”

//a

Innan nyår!!!

Av , , 2 kommentarer 23

Alltså ibland drabbas jag av viktiga principer.

1 december aktiverades mitt träningskort och jag tror jag hade instruktion med instruktör den 2:a. Sedan blev jag förkyld, sedan började jag på nytt jobb, sedan blev jag sekundärdrabbad av influensa och sedan fick jag i egenskap av morsa bara gilla läget att det var lite annat som var tvungen att få går före.

Som om inte det var nog så behövde jag ett par nya tights eftersom mina 5 år gamla tydligen hade gjort sitt och det var tydligen ingen bra idé att bara rafsa åt sig ett par på en affär, det krävdes två byten och tre besök på butiken för att slutligen få till det rätt.

Men principen har varit -Jag ska börja iNNAN nyår!

Jag har hållit på minska socker under några månader, och jag ville hinna köra i allafall ETT pass, där varje minut bara är för mig! -Det åstadkom jag idag!

Med lite ACDC i öronen pressade jag på dom där sista 5 minutrarna och kroppen fick en omgång. Kändes gott in i själen.

Nu överväger jag att stuva undan det lilla julpynt jag hann få fram -Ett blombud har landat i min famn. Färgerna är vitt, sliver och grönt, som en påminnelse om vilken tid vi faktiskt går tillmötes.

412CAF9D-B93E-4FE6-8CFC-28D4BA59F4E2

Ljuset… En sådan här eftermiddag förtjänar ett bad, en god middag och sedan återstår bara för mig att summera året som passerat, på samma sätt som jag alltid gör!

Tacka och fundera på vad målen för 2018 skall bli. Hösten 2017 har levererat mycket glädje och ny energi.

Det är dags att spänna bågen!

//a

Ja ursäkta!

Av , , Bli först att kommentera 23


Ja tyvärr är jag helt utan sponsring från Kleenex -Bilder är bara en högst diskbänksrealistisk bild från verkligheten!

Högmod går ju före fall och i mitt fall kunde det inte vara mera sant -I torsdags kväkte jag för minst tio olika personer hur nöjd jag är över att ha klarat mig så bra från gedigna förkylningar! Lite feber å krax förra veckan var bevisligen mitt genrep inför denna helg!

Näsdukar är inte nog! Hinkar vore bättre! 

Någon bowling blev det alltså inte här och jag orkar inte ens fylla på vatten i min luftfuktare -Typ! 

Jag tänker att det är viktigt med BRA näring när det är så här men har ingen aning hur jag skall fixa kvällens middag utan ”snokdropp”-Blir spännande. Tänkte i ett desperat ögonblick att jag köper Otrivin Comp som tar rinnsnuvan också -Men kommer allt för väl ihåg hur den brände när jag testade den för några år sedan… så hardcore matlagning med en twist av krank dramatik!

-Alltid något en söndag som denna!

//a

Déjá vu…

Av , , Bli först att kommentera 17

Först av allt: Jag vet att den lilla flirpen ovanför a:et i déjá skall vara åt andra hållet… Finns dock inte som alternativ i min telefon!

Jag har haft speciella dagar, både igår och idag samt en gåshudsbraafton igår!

Jag har suttit och hängt i fikarummet med kollegor jag saknar och jag har svept en java mitt i helghandlingen med en god vän. Jag har fått samtal från en kär vän utomlands som jag inte hört av sedan jul och jag har avklarat Ikea på typ 12 minuter!

Här är det fredagsfeeling av kalibern att jag ligger i soffan under en filt och hostar och det stör mig till ryckningar i ögonbrynet -Jag har inte tid/lust att bli förkyld så jag gör allt jag kan för att mota dessa tendenser till krankhet!

Ironiskt nog inhandlade jag näsdukar med både balsam och mentoldoft igår…

Så jag tänker… kaffe! Jag gör kaffe och så kör jag på ignore! 

Katterna verkar nöjda! En ligger och sover i garderoben och en ligger uppe på bokhyllan och snarkar så det hörs -Tror jag det, som dom steppat på papperskassen i natt och gjort wall-kicks mot den gigantiska tavelkartongen så förstår jag att dom är trötta!

Jag är faktiskt trött jag också -Veckorna går ju så galet fort just nu att jag knappt hinner vara med i svängarna!

Hoppas alla får njuta av helgen -Jag tänker tänka mig frisk! Jag är optimistisk!

//a

PS: min katt har haft fredagsfeeling hela dagen, golvvärme är tydligen allt som behövs! Kanske borde testa?!

Mini-tennis!

Av , , Bli först att kommentera 20

Jepp, man kan spela mini-tennis i Umeå. Med mjuk boll men vanliga racket. Det har vi gjort idag.


Efter 10 minuter tyckte jag det kunde vara vattenpaus med så gick det tydligen inte alls till.

Nej, det skulle spelas ”set” och köras på hEla timman. Riktigt roligt var det i alla fall. 

Sedan har jag legat i bubbelbad, fixat naglar, bakat tekakor, bäddat rent i sängen och nu känner jag mig mör och trött!

Mör, trött å förhoppningsvis nöjd känner sig säkert många män och kvinnor som är mitt uppe i älgjakten! Vi fick äta en god älggryta i fredags så jag har självklart tackat JA till matlådor med olika älgköttsrätter!

Kan absolut tänka mig att kasta bort is för att få plats med kött också!

Älskar hösten!

//a

Inte så bara…

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag är inte bara noob jag är även roten till allt ont (som handlar om förlorade framsteg i komplicerade spel!).

Japp, allt är mitt fel.

Kan säga som så att två tjuriga, feberblossande oxar som dividerar ”autosave” är en tämligen poänglös och spak diskussion där ingen ger sig…

Så jag intog rollen som noob-morsan -Känns helt okej! Ty om man får frossa bestämmer i allafall jag att spelet skall av och tempen sänkas. Punkt. Även om det nu innebär förlorade framsteg. Ja, och då får man ta diskussionen som uppstår sedan.

Det som är en fördel med influensaliknandeförkylning är att humöret inte påverkas. Utan humor hade tillvaron varit som en ändlös magsjuka. För när DEN biten av detta virus slog till häromnatten DÅ var det sanna mina ord inte alls roligt! Det är också en fördel att båda två behöver vila, jag är innerligt innerligt tacksam för uppfinningen som kallas ljudböcker så att det bara är att släcka och lyssna. Jag är också väldigt tacksam över alla matkassar och apotekspåsar som levererats till min dörr.

Jag är mest av allt glad att min son är den han är -Att han, trots en hosta som rungar och trots vredesutbrott över noob:en, kan skratta och ge mig tummen upp från sitt hörn av soffan. We can do this även om jag inte lyckas med att spara viktig data!

MEN….

IMG_6290

… att pyssla en pingvin kunde jag minsann göra själv! För där gick tydligen hans gräns… Så nu står den där, ensam och hoppas på sällskap! Lite klister och glitter tyckte jag nog allt att han kunde ha fixat!

Men dagen är ju inte över (tyvärr)!

//a

PS: jag är försiktigt optimistisk kring pingvinsällskap!

Det här blodtrycket…

Av , , 2 kommentarer 15

Jag ber om ursäkt på en gång… Man skall aldrig skämta om det här med högt blodtryck men jag måste i alla fall konstatera att det blivit smått komiska konsekvenser av faktum -Ty nu har jag spenderat hela denna vecka med att läsa allt om metabolasyndromet, 10.000 steg mot hypertoni, drick havtornste, sluta snusa, lägg av med kolhydrater, biverkningar av medicin, yrsel och blodtrycksmanschetter OCH nu tänker jag ta helg.

MEN detta högtryck som jag absolut känns vid har i alla fall resulterat i att ”aktivitetsarmbandet” åkt fram. Men YÄS! Jag slet fram det ur lådan i går och laddade upp den under natten. Jag tänkte, här skall det aktiveras. Jag behöver dom där lysande bokstäverna som säger ”Time to move” för jag tycker det är väldigt skönt att sitta och lägga pussel -I synnerhet denna vecka efter som jag varit både yr och illamående samt haft huvudvärk (biverkningar!). Å trött som en tokig!

foto: a.holgersson

foto: a.holgersson

Så i morse drog jag på mig armbandet och tänkte 10.000 steg -Go go go! Å så hoppade jag på bussen mot jobbet (har aldrig påstått att jag är logisk eller konsekvent). Jobbade och rörde mig som en iller över golvet, satt inte ner en sekund i onödan. Blev överförtjust när jag såg en annan som hade på sig liknande tingest och konstaterade att fler vill ha koll… Eller i mitt fall handlar det om ren och skär övervakning med GPS typ!

Efter jobbet hoppade jag av bussen tidigare för att få extra steg innan jag nådde mötet jag skulle på -Efter mötet gick jag hem! När jag närmade mig hemmet kände jag mig så knäckt, trött och sliten att jag skulle kunnat somnat UTANFÖR min egen dörr. MEN då ropade en granne åt mig att hon tyckte att jag var fin idag -Tror aldrig jag blivit så glad och tacksam, för det värmde så gott att höra en vänlig komplimang helt spontant! Det gav i alla fall energi att ta mig in!

SEDAN skulle jag börja kolla stegen för dagen… Bara för att konstatera att det där som stod på displayen i morse (Synka systemet) tydligen var absolut nödvändigt för att få hela mojängen att fungera. Det innebär att jag nu har gått NOLL steg idag… Ord kan inte beskriva känslan när jag insåg det faktumet sedan kom jag på att JAG vet att jag i alla fall gjort mer än NOLL steg, det får räcka så.  Jag är väldigt glad att jag börjat  med medicin, för detta skulle garanterat triggat trycket och med det även den horribla huvudvärken.

Igår när jag var på väg till jobbet glömde jag en sak och fick återvända för att hämta -Samma sak hände då, just det… Ingenting! Det blev inte den där forcerade känslan i kroppen där det känns som att man är en skakad kolsyraflaska påväg att explodera av trycket utan bara… Lugnt!

Jag är nöjd. Jag är sååå nöjd att det är fredag och helg. Jag är så glad att min kompis tittade in på jobbet häromdagen för vi skall hitta på något imorgon -Men först, min heliga helt egna fredagkväll! OMG vad jag längtat.

Nu är sannerligen allting stilla 🙂

//a