Terra Nullius…

Av , , 2 kommentarer 23

Terra Nullius är det latiska namnet för Ingenmansland! Ingenmansland är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över (enligt Wikipedia). Där befinner jag mig just nu. Jag lever i Ingenmansland. Fri från kontroll, fri att skapa, fri att vara i nuet. Fri att forma en framtid som jag vill ha. Ensamheten är mitt hemland och jag bor i Ingenmansland.

Detta är något jag bollar och processar, jag målar, jag leker. Jag söker rörelse i kropp, själ och hjärta. Jag stretchade lite försiktigt igår, utan krav eller måsten, bara kände -Å jag har träningsvärk idag. En konsekvens av våldet är att det sitter så in i helvetet i kroppen. Mitt nervsystem går fortfarande på högvarv, fight or flight är på high alert och detta gör att OM jag pressar mina muskler drabbas jag av mjölksyra direkt! Det bara blir stumt i musklerna. Jag kan cykla, vara ute och gå, men i det ögonblick jag exploderar av glädjen av att röra mig och börjar pressa på då stumnar jag. Väggen. Andas, andas in och andas ut. Jag vill gråta men kan inte.

Jag är därför så tacksam över hur livet fungerar, för jag har rätt människor, i rätt tid som finns vid min sida. Läkningsprocessen har jag spenderat mest i Ensamheten. Nu har jag gått vidare och nu behöver jag människor. Min älskade son, min familj, mina vänner. Jag tror att det varit viktigt för mig att vara i Ensamheten för att förstå och blir fri från det som hänt. Min Epilog blev verkligen min punkt. Skulle jag göra om den idag, skulle min epilog se annorlunda ut.

För jag går framåt. Hela tiden.

Runt mig finns mitt skyddsnät, där finns vännerna som går vid min sida, som har min rygg, som tar min hand och lockar ut mig i ljuset.

Jag är så tacksam att jag har Nordisk Hälsa! Amandas mjuka beröring som frigör och Johans samtal om kropp, om själ, om styrka. Om att vara ärlig, öppen och sårbar, att acceptera och förstå begränsningar utan att se det som något ”fel” -Det är vad det är, just nu! Å allt förändras. Ibland långsamt, ibland fort men oavsett vad så går vi framåt. Aldrig tillbaka!

Första gången jag klarade kråkan, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna -Det är progress i livet hela tiden!

Johan talade med mig om att ”skala löken” och jag förstår exakt vad han pratar om. Vi kommer till en punkt i livet där vi vill skala löken. Bara vara den vi är, nakna, sårbara men också öppna, starka och inspirerande. Jag tror det handlar om att vara autentisk för när vi är i oss själva är vi som kraftfullast. Vad betyder märkeskläder, häftiga accessoarer, titlar om vi inte är trygga och tillfreds därinne i löken?

Johan och jag kommer starta en pod, där vi under de mest enkla omständigheter spelar in våra samtal. För vi går från att samtala om en kropp som är som en oformlig potatis, stinn av kolhydrater, till att tala om studier om att sola pungen för ökat testosteronupptag (gäller enbart män 🙂 ) till studier om kopplingen mellan greppstyrka och psykisk ohälsa, till vad hälsa egentligen är, varför säger vi träning när rörelse är något som måste vara en naturlig rutin/vana i våra stillasittande liv… Vi vill bara dela med oss, för vi kan snacka hur mycket som helst. Vi orkar knappt med oss själva, eller jo det gör vi, och vi älskar dom vi är.

Vi är två människor som kört i diket, flugit högt, hoppat, tappat greppet, fallit, rest oss. Vi behöver inte låssas att vi är något annat än vad vi är -Människor! Varken bättre eller sämre, varken starkare eller svagare, bara ärliga, sanna och rysligt fulla av erfarenheter. Det är en trygghet som kommer med ålder, ett öppet sinne att utvecklas, att lära, att möta mörker, vägra ge upp, resa sig, börja om i Ingenmansland. Utan kompass, bara hjärtat, hjärtslag, bara en vilja till det goda ur mörkret.

En gammal bild, snart kommer vi i version 2.0 😀

Det är banne mig kärlek som strålar inifrån och ut, det är trygghet och i Ingenmansland, med ett pass i Ensamheten skall även jag plantera mina rötter i en helt ny kruka i verkligheten. Jag ser framemot hösten, njuter av sommaren och livet som det är precis just nu.

Skala löken! Bara gör det!

//a

2 kommentarer

MNK -Kisstofskampen…

Av , , Bli först att kommentera 17

Som en sommarvind som fläktade runt började jag lyssna på Mammas Nya Kille (MNK), hade förmånen att ha några ohörda podavsnitt som jag kunde spam-lyssna på.

Sommarens bästa följetong måste vara Agneta Fagerwall Olsen som går E4:an mellan Luleå – Umeå för att uppmärksamma urinvägsinfektion, eller som hon döpt till ”Kisstofskampen”. ”Idioten” som inte fattar att hon behöver rabarber för att sänka pH-värdet eller hennes erbjudande om T-shirt för ändamålet, en svart t-shirt med en tofs av grönfuskpäls… En för 299 kr, två för 699 kr….

Jag skrattade gott åt Mangan som har allehanda problem, i ett avsnitt ”brinner det i röven” och Håkan som säljer gräs… på rulle och har problem med att ta alla rullar i kollektivtrafiken.

Underbar humor med älskade karaktärer. Jag har en förkärlek till Agneta Fagerwall Olsen då hon är en synnerligen osympatisk person, som är bästis med alla och som nu börjar överväga att gå resten av sträckan med bar underkroppen -Väntar med spänning på att höra hur munter hon är när hon knatar vidare, på fel sida om viltstängslet med UVi.

Lyssna! Finns där pod:ar finns!

//a

 

A revolutionary act…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag är den sista som behöver påminna någon om historiens otaliga revolutioner. Där förtryckta människor vågat höja sina röster. Jag är den sista som behöver påminna om alla människorättsaktivister som dödats, fängslats, förföljts för att dom vågade säga vad dom såg. Martin Luther King, Jr. sade ”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”

Ingen som vågat tala om det som man egentligen skall hålla käften om har någonsin varit offer, det är starka människor som faktiskt går mot strömmen. Som vågar gå emot det som alla andra bara tiger om. Modiga som står upp för orättvisor. För att lyfta fram, sprida kunskap. För att hjälpa andra. För att förändra något som är så in i grunden fel och skadat. För oavsett vad det handlar om så börjar allt med röster -Röster som höjs, som vågar säga att nu är det fan nog!

Boken ”Vi bryter tystnaden” , alla kvinnor och män som ger röst åt det våld de utsatts för i nära relationer, är ett steg att lyfta fram ett faktiskt samhällsproblem i ljuset. Lagändringar är det viktigaste av allt, och från och med 1 juli stärktes skyddet för barn som brottsoffer, det är numera straffbart att låta barn bevittna våld i hemmet! Det är förändring i rätt riktning för det är en viktig indikation på att våld i nära relationer får rättsliga konsekvenser.

Å självklart följer trollen med i detta träsk. Kvinnor och män som vittnar om sitt våld skall hålla käften, vara tysta och om inte annat skämmas för att de vågar yppa något om det otänkbara. Vart är vittnena vårlar några, som att att våldsverkare vore dumma i huvet och gjorde något synligt i dagsljus! Som att någon runt dessa människor ens reagerar på det sjuka, när normaliseringsprocessen vävt in alla i en vardag som kanske är kantade av ”tjafs” men i andras ögon handlar det om våld?! En människa som mördats är fortfarande mördad även om det inte fanns något vittne till handlingen. Det är idioti att ens gå in i dessa diskussioner men det hör till. Dessa kvinnor och män ifrågasätts, misstänkliggörs, stämplas som psyksjuka (jävligt märkligt att så många psyksjuka kvinnor/män tycks flockas just en och samma man/kvinna) -Detta ingår i våldet. Det ingår i manipulationen av omgivningen. Det följer textboken och det är därför kunskap är så oerhört viktigt. I detta fall är ignorans och okunnighet så smärtsamt tydligt. Det är pinsamt, obildat och det är i sanning tragiskt. Kunskapsbristen måste åtgärdas och det måste börja tidigt.

Jag har fått ett oerhört fint gensvar på min epilog, där många känner min kraft och önskan, mitt driv och min tro på framtiden. De förstår poängen, att belysa något som är så oerhört vanligt, så oerhört destruktivt men att ändå vända det hela till något gott -Att vinna hela livet. Lämna träsket, kliva upp ur källaren och faktiskt våga öppna käften.

Jag fick en kommentar på en ljudfil från Amy som talade om just dessa saker, att genom historien har några vågat stiga fram och tala om något som bara skulle tystas ner, hon beskrev min epilog med följande ord -It is a revolutionary act”.

Nu skall jag svettas vidare i denna tropicalkokosnötvärme. 32 grader i skuggan och utrotningen av lupiner fortgår.

Är så sjukt nöjd, över mitt lilla liv!

//a