Boulevard of Broken Dreams…

Av , , 2 kommentarer 22

Jag är inne i mina känslor. Dom där jag inte nådde innan utan musik, de lever nu sitt helt egna liv. Jag gråter. Saker och ting kommer över mig. Min person på Centrum mot Våld hjälpte mig att formulera att sorgen jag känner kanske handlar om mig själv? Just så är det. Att utsättas för våld, som är så oändligt mycket mer än fysiska slag, påverkar oss så djupt. En bruten arm går att gipsa men en utraderad självbild, hur fan hittar man konturerna?

Å när man hittat konturerna kommer nästa lager som skall byggas, det är ett heltids arbete att plocka ihop sig när ens inre slitits i stycken, när ens liv går upp i rök. När hjärnridån släpper, och man börjar se klart -Då är det bara bearbeta, försöka orka en dag till, försöka bringa ordning på något, om än bara ens virkade mormorsrutor, ett samtal till den myndigheten. Bäst är det att vara i skogen, söka djurspår, titta på alla fåglar som kvicknat till och kivas runt fröautomaten. Jaga runt med kikare för att se orrspelet på isen. Se snön ge med sig, se kvistar som börjar leva. Filosofera över fisket som bara är några månader bort. Kolla om det blir pipis eller inte.

Sedan måste jag tillbaka till verkligheten, ta tag i saker och det går tungt – Då jag inte fick tillbaka mitt mobilnummer som tillhört mig i en evighet var jag tvungen att acceptera att vänner som söker mig kanske hamnar helt fel. Därför tog jag beslutet att öppna mitt instagram, det blev en känslomässig bomb.

Där fanns vänner, bekanta, gamla kollegor som hade skickat oerhört fina ord till mig. De som oroat sig för mig, undrat vart jag tagit vägen. De som sökt kontakt med mig men misslyckats. Jag har fått så mycket kärlek.

Mina vänner… J & U… den okrossbara trion… Jag älskar er. Tack! Tack för att ni tänkt på mig, att jag fanns i era tankar, att ni oroat er, att ni undrat, att ni sökt och framför allt… TACK för att ni finns kvar. Det är så oerhört starkt att känna att jag finns, att jag är viktig för er. Tack för eran omtanke och så ses vi vid havet!

Kärlek är en sådan stark och vacker kraft. Den är ljus och i kärlek finns inget våld. Inget vingklippande av någons frihet eller rättigheter till integritet. Där finns inget latent våld som gör att man går på äggskal från arla till särla.  I kärleken är man lycklig, stark och oslagbar! Allt annat är mörker! Det är ett jävla örloggsmörker om något!!!!

Som sagt våld är så oändligt mycket mer än att slås sönder och samman, tyvärr är det få som vet vad våld är, hur dess mekanismer fungerar, att avancerade hjärntvättsmodeller används för att riktigt skapa ett beroende, det traumatiska bandet som skapas. Det är sådan allvarlig kunskapsbrist i dessa frågor och kunskap är det enda sättet att kunna värja sig mot detta, att kunna se varningssignaler tidigt som bara den. Å andra sidan, är man ofta utvald och därför luras man in i deras nät, deras lögner, deras kaos och dödsdansen är igång (Cred för ordet dödsdans: Mia Mäkilä, Epilogen Podcast)

Förövare vet sällan att dom har ett problem, för det är alla andra som är psyksjuka, galna, idioter, fittor… kanske är det så att problemet inte ligger hos allt och alla andra? Det verkar dock inte vara många förövare som tänker i dom banorna. Frågan är om dom i överhuvudtaget förstår hur deras beteende och handlingar påverkar en annan människa?

Tips till intresserade i ämnet är att lyssna på poddar som Epilogen Podcast, Älskade Pyskopat! Man lär sig oerhört mycket.

Jag har kärlek. Mina vänner. Min familj. Vad vore jag utan er?

Vägen är krokig men hellre det än en autobahn -Cogito ergo sum!

//a

 

 

Kort status…

Av , , 2 kommentarer 18

Garnet har anlänt -Jag tror att ombudet där paketet skulle landa är gladast av alla över att försändelsen slutligen kom.

Hann faktiskt åka dit och fråga NÄR leveransen kunde tänkas komma, kunde jag vänta? Nä, jag ringde aktuell budfirma för att höra om det var på G -Varpå jag fick veta att det var ”lastat på bilen och på väg till ombudet”. Så jag åkte dit igen…Hade jag fått en avisering? Nix! Är man jobbig? Jepp!

Jag lät alla kunder som hade sina mobiler med aviseringar först passera, när det sedan blev folktomt passade jag på att smita in och fråga om leveransen möjligtvis hade kommit -Det hade den MEN det var inte scannat.

Tror ni jag nöjde mig? Nix, jag frågade vänligt om det fanns möjlighet att fixa fram paketet -Typ som att det innehöll vaccin till hela Västerbotten och var livsviktigt. Men det gick bra. Är så tacksam för att det finns människor som är serviceminded. Så jag gick ut med 20 nystan garn i min famn med ett leende från öra till öra.

Projektet fortsätter. Har just kommit på en helt fenomenalt snygg lösning på ihopfogandet av alla lösa bitar. Jag monterar åtta rutor i ett sjok och därefter är tanken att sjoken monteras, vill kunna ha friheten att kasta om färger och formerna lite när man lägger ut dem.

Jobbar med starka färger, nyanser, kontraster.

Jäkligt skönt att ha detta som avkoppling, om jag inte har helt fel är det bara 64 rutor kvar nu…

Men ikväll blir det ingen mera virkning för nu lyssnar jag på musik så det dånar och sjunger högt och illa till -Också lite balsam för själen, i synnerhet när ingen annan drabbas av missljudet. Tur sonen har sånna där lurar som tar bort allt ljud i bakgrunden.

Har förövrigt så många bra saker på gång att jag bara längtar till måndag! Jag hoppas kunna ge er som följer mig en mera konkret och tydlig bild om eftervåldet och hur man bearbetar saker och ting. Detta för att det är livsviktigt att det sprids information och kunskap om denna sak!

Men som sagt, ikväll ska jag bara sjunga!

//a

2 kommentarer

Vägvisaren…

Av , , 4 kommentarer 22

Det börjar kännas som tid för mig att explodera -Denna gång på ett bra sätt!

Idag skulle jag ha träffat mina vänner (som jag så innerligt behöver, saknar och längtar efter) men så kom vi ju på det här med covid-19!!! Kan det bara vara över snart? Å hur går det med vaccinationerna? Å hur ligger det till med vaccinen per ce? Får man blodproppar eller? Och hur många doser har vi här i länet? Känns som ytterst få och väldigt dumt om fler doser måste kaseras för att man glömmer att ställa in leveransen i kylskåpet! Och på tal om vaccinering, vem är egentligen näst på tur? Hur ser prioriteringsordningen ut? Det är så rörigt, försöker läsa men ger upp. Vänta på BREV har jag förstått som det enda klara budskapet. I alla fall, har investerat i ett svart munskydd som jag kan gömma engångsmunskyddet BAKOM! Jag är så less på covid-19, jag är så trött på människor som skiter i riktlinjerna, jag är så less på dubbla budskap! Fick rapport av sonen att folk de facto inte ens har munskydd i lokaltrafiken. Håll avstånd, håll ut. Nu får det vara nog! Beundrar vårdpersonalen som får slita som djur i sin skyddsutrustning, vilka hjältar som säkert skulle uppskatta om alla orkade hålla ut lite till för det verkar onekligen trångt på alla sätt och vis inom vården.

Ja, å sedan har jag beställt garn och nu är det kris (i-landsproblem i covidtider), men leveransen landar ju aldrig i Umeå!!! Jag har 64 mormorsrutor som skall produceras med svart kant så jag behöver ha hit det svarta garnet! Pronto, för dom få nystan som fanns på Coop har jag redan köpt och virkat upp! 96 rutor är redan klara och monterade. Det jag är mest nöjd över med mitt projekt är att ingen ruta är den andra lik. Har diskuterat detta med min vän som också virkar -Huruvida detta är positivt eller väldigt, väldigt rörigt. Men jag tänker att mormorsrutor skall ju göras av restgarner så då borde det ju inte hållas inom några ramar. Nu blir det svarta ”ramar” på mina rutor så någon form av enhetlighet finns ju trots allt.

Sedan har jag faktiskt anmält mig till en kurs på universitetet i höst och jag hoppas jag kommer in, skulle vara riktigt roligt! Just det, jag snickrar också på mitt CV. Börjar klara av saker utan ångestpåslag och utan att börja stamma. Kunde till exempel öppna ett brev från Skattemyndigheten utan att flippa ur -Det låter så banalt men de som sett mig under dessa månader förstår vilka framsteg jag faktiskt gör.

Har oerhört svårt med krav ännu men börjar känna mig redo för livet -Tror mycket beror på de vänner som ringt och som jag pratat med senaste veckan! Att få prata och skratta, höra deras pepp och lyckönskningar åt mina små steg framåt.

Mer internethandel -Min tisha har kommit!! Symbolen heter ”Vägvisaren” Tyckte det passade utmärkt nu när jag börjar ta ut helt nya riktningar. Önskar att garnet kunde komma med samma hastighet som butiken Viking lyckades leverera tröjorna.

Vägvisaren känns tryggt att ha eftersom jag runt jultid tvivlade skarpt på min egen inre kompass men någonstans känns det som att kompassnålen åter börjar stabiliseras och att många vägar känns möjliga, öppna. Jag är ödmjuk för jag vet att denna bearbetning går uppochner. Bra och dåliga dagar men dom bra börjar vara flera vilket gör dom dåliga lättare att förstå och hantera.

Med detta konstaterat och dessa allehanda ämnen dryftade skall jag återgå till mitt privata skrivande. Min dokumentation av det jag upplevt och bearbetningen sväller och jag får stanna upp mellan varven för att andas… det är nog därför det där garnet faktiskt behövs i min värld just nu!

//a

Polisen i Umeå…

Av , , 2 kommentarer 17

En afton i december 2020 satt jag rädd i soffan tillsammans med Ugglan. Det ringde på dörren och jag flög genast upp, scannade av rummet och övervägde att gömma mig bakom soffan. Ugglan gick och öppnade och en mansröst undrade om hon var NN -Det var hon! Rösten sade då att han sökte Anna Holgersson och undrade om jag fanns där. Jag gick försiktigt fram.

Där utanför dörren stod en polis. I uniform. Och radiosladdar och grejer. Och kängor!

Han undrade väldigt vänligt om jag befann mig där frivilligt för det visade sig att det fanns en viss fundering över om jag var utsatt för människorov.

Jag tror att få personer… rättelse, jag tror ALLA kan förstå känslan, förvirringen och det bisarra av att en polis söker dig när du som bäst sitter och ser 112-På liv och död på TV4Play.. Det snudd på komiska samtidigt som det känns så galet allvarligt när en POLiS frågar. Lagens långa arm. Jag kunde nästan inte andas. Vid den här tidpunkten kunde jag nästan inte titta en annan människa i ögonen då jag vant mig vid att ha blicken i golvet. Jag var fruktansvärt rädd, ångestladdad och förvirrar men samtidigt glasklar -Jag befann mig på adressen av fri vilja och ville inte vara någon annanstans.

Trots covid-19 panik/pandemi kom polisen in och slog sig ner i trappan, jag sjönk ner på golvet och min mor satte sig på en stol i hallen (vi höll alltså korrekta avstånd).

Jag vill tacka denna polis, jag vill även tacka alla poliser för den viktiga roll ni har för personer som mig.

Detta samtal, som var både allvarligt och humoristiskt, var mitt första möte med myndigheter. Det stöd, den information jag fick i detta samtal var oerhört viktigt för mig. Jag kände där och då en oerhörd skam men inte en enda gång behövde jag känna mig dum. Jag kände mig förskräckt men blev lugn av det lugn och tålamod som denna polis gav mig.

Så tack! Detta var den första professionella person jag mötte, då mötet med vården veckan innan varit ren och skär katastrof. Du lyssnade, dömde inte, utan gav tid och adekvat information som jag verkligen behövde. Eftersom information var det jag så desperat törstade efter. Jag fick även goda råd hur jag skulle hantera min situation.

När polisen lämnat oss satt vi tysta, jag och min mor, vi tittade på varandra och började sedan asgarva. För det hela var surrealistiskt. Vi tittade inte klart på avsnittet 112-På liv och död för vi hade haft besök av verkligheten.

Jag vet inte vem polisen var men jag hoppas att någon annan polis kanske snappar upp detta inlägg och kan ta åt sig av mitt uppriktiga tack.

//a

 

 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Porto och två datorer…

Av , , 2 kommentarer 17

Två läsare sitter i Porto med varsin dator (hej till er två!) och så en läsare i Oslo. Jag såg även i realtid när min kusin läste min blogg eftersom en läsare på den orten poppade upp!

Den vanligaste enheten som mina läsare använder är en Mobil  -Apple iPhone och Apple iPad ligger lite högre än Samsung GalaxyS10.

Inlägget som handlar om orden ”homonym-homofon-homograf” samt ordet ”sapiosexuell” har väldigt hög andel av träffar, liksom ett inlägg med en tagg som handlar om hur länge man måste spara en pappersfaktura som privatperson. Andra verkar också söka efter fakta om varför kyckling luktar fis -Tänk att hitta hit på grund av fisdoftande kyckling, vilken besvikelse!!!

Lite festligt med statistik och verktyg

//a

2 kommentarer

Förlåtelsen…

Av , , 6 kommentarer 17

Jag lyssnar på Kent och deras låt ”Förlåtelsen” (Då som nu för alltid). Joakim Berg har en förmåga att skriva poesi som träffar utan att man riktigt förstår.

I alla fall… Förlåtelse

Finns förlåtelse?

En viking förlåter inte. Men jag förlåter. Jag är ljus, jag är stark och jag accepterar det jag upplevt. Det ursäktar inte, det handlar inte om att glömma, gömma, trycka undan… utan att stå med rak rygg -Ja, detta hände. Jag tror inte på hämd, hat och vrede utan jag tror på kärleken och friheten. Jag tror på att min sorg, min glädje, min smärta, mina ärr och mina erfarenheter kommer göra mig större. För jag tror.

Jag har inte förlorat hoppet, utan det lever som en liten trumma i mitt bröst. Jag ser glimtar av framtiden. Jag vet att det blir bra. Jag vet att mina ord kommer nå fram och bli hörda. Min erfarenhet kan hjälpa någon annan. Jag vet att jag har alla resurser i mig själv för att skapa ur mörkret. På samma sätt som jag skapade PSC Sverige kommer jag göra något av allt detta. Jag har till exempel blivit erbjuden att göra ett helt eget poddavsnitt. Jag kan inte idag, men snart, snart vet jag vad jag vill säga.

För jag är fri, jag kan inte förändra det som varit utan enbart acceptera. Jag finner ingen styrka i att stå som ett offer och jag tar inget ansvar för våldet.

Jag vill framtiden, jag vill nuet. Jag vill livet.

Jag är inte rädd för ensamheten för ensamheten är ”mitt hemland”. Jag är en annorlunda själ och jag är så tacksam att min vilda ängel vaknat! Allt det där som är JAG!

 

Till Dig,

Med all min kärlek -Jag förlåter dig

 

Med dessa rader återgår jag till mitt hysteriska virkande ( som ersatt chipskäkandet!)

//a

 

6 kommentarer
Etiketter: , ,

Det ärrade hjärtat…

Av , , 4 kommentarer 20

Helvetet vad jag har ätit chips! Chips och smågodis. Behövs inte höga IQ-värden för att räkna ut att jag dövat min ångest och sorg genom chips och godis. Nu är det bra med det. Usch denna kompakta sorg, saknad och förvirring, detta sega RX-lim som jag lever genom. Är så less att jag skriker. Därför är jag synnerligen tacksam över att ensam kunna sitta i min verkstad och skriva. Långt borta från närmsta chipsställe. Hitta mening och riktning i kölvattnet av ett liv och framtid som var en illusion. Jag skyndar långsamt nu och är oerhört glad över att viktiga pusselbitar faller på plats.

Det hysteriska godisätandet började för övrigt som en uppgift. Att välja plockgodis. Att stå ensam framför godislådor, fundera över vilka JAG tycker om. Vilka godisar JAG vill ha i min påse. Jag har väl gjort den uppgiften extremt grundligt! Så nu vet jag vilka godisar JAG vill ha. Har ätit så det sprakat. Tur att tanden är fixad säger jag!

Har börjat vända mig utåt. Söka upp mina vänner. Dom som finns där och väntar på mig! Dom som ger mig tid att processa det jag behöver gå igenom. Inget går att forcera. Bara tid, tålamod och att äta chips tydligen. Men jag har börjat kunna prata med min röst igen. Mina ord. Mina formuleringar. Är så oerhört svårt att förklara hur det känns att gå så vilse. Att vilja så mycket att ens egen själ dör.

Till något lättsammare: Min väska har landat hos mig, är sjukt nöjd.

Tycker den är klockren, Villfarelser lyckas fånga orden på ett extra träffande sätt! Jag går framåt men ingen jävel skall lura mig igen!

//a

PS: Ursäkta språket!

 

 

4 kommentarer

Något att ta på…

Av , , 2 kommentarer 16

Ältande.

Jag ber om ursäkt men detta är min blogg och jag ältar vidare surdegen! Jag kom och tänka på förändring. Hur vi växer och förändras med tiden är vi rätt medvetna om men det jag upplevt bisarr, märkligt och väldigt obehagligt är hur man hanterar att ha blivit utraderad.

När ”ballongen sprack” så var jag, som jag skrivit, bara ett fragment av den person jag en gång varit. Jag gick i den vevan till min frisör som jag hade haft tidigare, dvs innan utraderandet. Hon är fantastisk och var eld och lågor över att se min kalufs, jag hade tydligen fått bättre hårkvalitet och tjockare hår (alltid något!). Hon tog därför vid, där vi, 18 månader tidigare hade slutat -Det vill säga planen om ett asfaltsmörkt hår med djupt mörkblåa slingor. Jag bad henne klippa topparna.

Hade jag där och då färgat håret hade det varit en livs levande fraggel som hade stapplat ut i decembermörkret. Det hade varit så vansinnigt galet, och så fruktansvärt fel. Man måste vara den man är innan man börjar med accessoarer liksom.

Jag har haft tre smycken på mig undertiden jag raderats ut. Ett hjärta som min far hade sett på en flygplats och köpt till mig, en uggla som jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar samt ett armband som jag fått av min bror och hans familj. Jag har burit dessa smycken varje dag och det har varit livsviktigt för mig. De har haft en sådan stark betydelse för mig för det har varit påminnelser om vem jag ÄR och vart jag kom ifrån. Smyckena har jag diskret kunnat ta på för att få kraft då jag kunnat tänka på mina rötter och min familj.

Jag behöver inte bära något idag.

Bara en sådan sak ger all anledning att se framemot helgen.

//a

2 kommentarer

Brinnande ögonblick…

Av , , 11 kommentarer 17

Hade tänkt gå loss på tak i helgen, det blev inte jättemycket av den kalibern, för mina muskler strejkade efter MR och diverse reaktioner. Hade tänkt en hel del så jag satte mig ner och skrev. Jag bearbetar trauma genom att skriva och är uppe i 20 sidor nu. Men grejen är att när jag skriver och sedan läser eländet, då händer det ju grejer. Det blir som en besynnerlig känsla där jag funderar på HUR det varit möjligt. Det skapar många frågor och det må ju vara en sak, dom har jag rätt hyggliga svar på.

MEN det triggar känslor också och dom är värre att hantera. Så jag satt uppe, ensam, mitt ute i skogen och lät tårar rinna, ilska flöda och varmt ljus omsluta mig. Elden hade slocknat och jag kunde då absolut inte sova. Runt halv fyra tror jag att jag drog mig in mot sängen. Det är således lite svårt att planera något runt mig än så länge.

Ett år säger dom att jag får vara beredd på att ha dessa besynnerliga reaktioner och ”triggers” kommer jag nog att få leva med som ärr, som bleknar, som gör sig mindre påtagliga men som finns där. So be it.

Må låta som eländes elände men så är det inte, tvärtom varje sådan här brottningsmatch gör något med mig. Å jag kommer upp och tillbaka.

Jag ser oerhörd glädje i små saker. Oerhörd tacksamhet över de mest udda saker. Har under dessa månader mött så mycket vänlighet, professionalism och bra bemötande från allehanda myndigheter. Jag har stött på oväntad hjälp och förståelse. Det är till exempel inte alla som fått hembesök av en polis!

Jag fick igår ett sms från min vackra vän som skickade en låt till mig, både låt och text var så vackert -Det lyfter mig och gör mig trygg i all oro -Jag kommer igen!

Andra saker som ger mig glädje är att konstatera att jag defacto kan virka en vacker duk, för en sjal har jag redan avklarat. Jag har köpt produkter som doftar gott när jag duschar och det rör mig banne mig till tårar. Ekonomiskt våld skadar oerhört! Jag har köpt två nya tröjor med tryck -Som representerar mig. Jag har hittat en tygkasse som passar just mig. Så jag känner, trots allt, att jag får ihop pusslet. Det där pusslet med bitar som är delar av mig. Bitar som inte fått finnas.

Vi är alla pussel med olika behov, olika viskningar och rop, olika personligheter -Vilket pussel som helst kan slås i bitar. Det är en riktigt bra metafor för hur jag kände mig i december. Som ett 5000-bitars pussel där bitarna helt försvunnit. Allt som fanns kvar var en tom kartong med ett motiv av vad som skulle kunna bildas av alla bitar. Exakt så var det. Jag var ett tomt skal, kände inte igen mig själv. För mig är bitarna viktigare än kartongen för det är just bitarna som gör oss människor hela. Som får oss att hålla ihop när det stormar.

Våld kan drabba vem som helst och våldet har tagit mycket av mig, det har bokstavligt tagit allt -Men våldet tog inte MiG!

Jag är här!

//a