Bakom kulisserna…

Av , , 4 kommentarer 15

Det här året har hittills varit väldigt annorlunda. Minst sagt!

Det är som att tiden står stilla men ändå passerar årstiderna i rasande takt. Vintern med den djupa snön, blev till vår. Våren blev till en vacker, varm sommar, som mjukt gled över till en höstkänsla. Det är som att jag befinner mig i ett tidlöst tillstånd och det har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har verkligen aldrig varit ”här” tidigare. Nu har jag plockat ner hela min målarstudio. Jag har vikt ihop vaxduken, lagt ner alla färgtuber, penslar och pannåer. Jag har tömt ut vattnet ur alla glasburkar och jag har slagit in alla mina tavlor som jag målat denna sommar. Dom har en given plats i mitt nya hem!

Jag tänker på vart detta år började, i ett tyst vrålande mörker som rev och gjorde så fruktansvärt ont. Jag tänker på min tid utan ord, utan språk, utan känslor, utan kontakt.

Jag tänker på min familj, mina vänner som bara funnits där. Jag har sett oron, förtvivlan och rädslan i deras ögon. Jag har varit rädd, arg, fräsig, vresig, ledsen, jag har gått från dom absolut mörkaste känslorna till frid. Jag har gått från att vilja sluta existera till att hitta min essens. Dagarna har känts så meningslösa, så konstiga, tidlösa, utan ramar eller struktur -och ändå har det funnits där. Jag har vaknat, jag har andats, jag har tagit en timme i taget. Jag har sett, varit närvarande i naturens gång. Jag har upplevt årstiderna med alla mina sinnen. Jag har betraktat och någon gång har jag tydligen börjat leva.

Glädjen, friheten, styrkan, kraften, skratten, rösten, orden… Det finns där i den trygghet jag befinner mig i. Rädslan, mardrömmarna hälsar fortfarande på och det är vissa saker som jag fortfarande inte hanterar -Men jag känner ett lugn för jag vet att jag går framåt.

Jag tänker på det där som sker bakom kulisserna i allas våra liv. Det där väldigt få får se, eller ta del av. Det sker så mycket i våra liv som ingen annan vet. Det är dom där instagram-bilderna som aldrig kommer upp i våra flöden. Det är dom där stunderna som vi aldrig talar högt om.

Vad jag vill lyfta fram i ljuset är ett ord som fått en ny, djup innebörd för mig -Systerskap.

När man levt i ett mörker där alla kvinnor tituleras ”fittor”, ”horor”, ”efterblivna”, ”psyksjuka” är det MÄKTIGT att se hur just kvinnor som kommer med all värme, all kärlek, all empati. Kvinnor som lyfter andra kvinnor. Lyssnar, delar berättelser. Förståelsens mjuka sken ger tröst. Ger styrka. Jag tänker på alla böcker som skrivits om det jag upplevt, jag har kontaktat några av författarna. Jag har tackat för deras berättelser, för deras mod att skriva och förklara -För oavsett omständigheter, social ställning är våldet det samma. Samma modus, samma gång. Lika destruktivt och det är intressant att ta del av hur vägen till mörkret går till. Därför har det varit viktigt för mig att tacka dessa kvinnor och jag har fått svar. Det är ett band som förenar oss.

Jag tänker på Epilogen Podcast som Mia Makila producerar. Tiden, kunskapen och engagemanget från Epilogen för varje avsnitt som produceras. Jag är så tacksam för att jag får bolla tankar och ideér med Mia ibland. Det är så oerhört givande. Det är kreativt, utmanande, insiktsfullt.

Jag har fått respons på min epilog och jag har blivit kontaktad av några kvinnor. Jag är så tacksam, ödmjuk och så innerligt glad att jag nådde fram, att min röst hördes, att jag fick tala till punkt. Hade jag gjort den idag, hade jag riktat mera ljus på mina svaga punkter som gjorde att mörkret fick ta över hela mig. Viktigast av allt är att jag själv hittat dem. Att jag hittat min del i den bisarra cirkusen. Det är så oerhört svårt att förklara hur man lever i detta. I en ständig kaskad av lögner, det är så mycket lögner och du har ingen aning om vidden av lögnerna. Du har bara en känsla och varje uttryck för att du är något på spåren bemöts med en gränslös vrede, oproportionerlig, irrationell, märklig, bisarr… Så man blir tyst. Vill inte väcka monstret som slutligen ändå vrålar mer eller mindre konstant och man förstår verkligen ingenting. Vad händer liksom.

Det är bara att navigera UT!

Det vackraste är när någon säger Tack. Tackar mig…. Tackar Mig, i mitt svagaste jag, för att jag har styrkan och modet att inte hålla käften. För att jag så starkt tror på att dra ut trollen i ljuset. För att jag sätter ord på något som någon annan inte förmått. Det uppstår en vacker gemenskap. På ett sätt blir man varandras vittnen till upplevelserna och man blir varandras stöd i tiden efteråt för man VET. Det blir ett ovanligt vackert band av förståelse och en samhörighet som bottnar i mörkret. Det blir något kraftfullt och ljust. Tillsammans.

Jag vill därför tacka Eva som kontaktat mig via instagram. Tack för dina ord. Tack för att du kontaktade mig tidigt på min väg tillbaka. Hon skrev till mig i februari ( när mitt instagram fortfarande var stängt!) att hon önskade att det mörker jag då upplevde skulle bytas ut mot vackert ljus -Precis så har det blivit. Å hennes ord betydde hela mitt liv när jag slutligen läste hennes meddelande. Ord av medmänsklighet som behövdes så förtvivlat där och då. Känner ett starkt band även där. Vackert!

Det slår mig om och om igen hur glädjen och sorgen hänger ihop, hur intimt sammanflätade dessa två är.

Jag har bokat tid för att klippa av mig håret. För nu är det dags att närma sig verkligheten, sätta klockan på armen, plantera mitt liv i en ny kruka. Jag längtar ”hem”. Att vara ”hemlös” gör att man får nya perspektiv. Att ha levt i rädsla, sadism, mörker och grymhet gör att jag värdesätter hela livet på en annan nivå. Jag vet att jag ännu har en bit kvar på min väg, men jag har mål. Jag har aldrig varit säkrare på vad jag vill göra i framtiden… så mitt i en kaotisk tidlös röra kan man hitta meningen med precis allt!

Så sjukt tacksam att mitt liv är mitt!

//a

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 18

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

Terra Nullius…

Av , , 2 kommentarer 23

Terra Nullius är det latiska namnet för Ingenmansland! Ingenmansland är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över (enligt Wikipedia). Där befinner jag mig just nu. Jag lever i Ingenmansland. Fri från kontroll, fri att skapa, fri att vara i nuet. Fri att forma en framtid som jag vill ha. Ensamheten är mitt hemland och jag bor i Ingenmansland.

Detta är något jag bollar och processar, jag målar, jag leker. Jag söker rörelse i kropp, själ och hjärta. Jag stretchade lite försiktigt igår, utan krav eller måsten, bara kände -Å jag har träningsvärk idag. En konsekvens av våldet är att det sitter så in i helvetet i kroppen. Mitt nervsystem går fortfarande på högvarv, fight or flight är på high alert och detta gör att OM jag pressar mina muskler drabbas jag av mjölksyra direkt! Det bara blir stumt i musklerna. Jag kan cykla, vara ute och gå, men i det ögonblick jag exploderar av glädjen av att röra mig och börjar pressa på då stumnar jag. Väggen. Andas, andas in och andas ut. Jag vill gråta men kan inte.

Jag är därför så tacksam över hur livet fungerar, för jag har rätt människor, i rätt tid som finns vid min sida. Läkningsprocessen har jag spenderat mest i Ensamheten. Nu har jag gått vidare och nu behöver jag människor. Min älskade son, min familj, mina vänner. Jag tror att det varit viktigt för mig att vara i Ensamheten för att förstå och blir fri från det som hänt. Min Epilog blev verkligen min punkt. Skulle jag göra om den idag, skulle min epilog se annorlunda ut.

För jag går framåt. Hela tiden.

Runt mig finns mitt skyddsnät, där finns vännerna som går vid min sida, som har min rygg, som tar min hand och lockar ut mig i ljuset.

Jag är så tacksam att jag har Nordisk Hälsa! Amandas mjuka beröring som frigör och Johans samtal om kropp, om själ, om styrka. Om att vara ärlig, öppen och sårbar, att acceptera och förstå begränsningar utan att se det som något ”fel” -Det är vad det är, just nu! Å allt förändras. Ibland långsamt, ibland fort men oavsett vad så går vi framåt. Aldrig tillbaka!

Första gången jag klarade kråkan, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna -Det är progress i livet hela tiden!

Johan talade med mig om att ”skala löken” och jag förstår exakt vad han pratar om. Vi kommer till en punkt i livet där vi vill skala löken. Bara vara den vi är, nakna, sårbara men också öppna, starka och inspirerande. Jag tror det handlar om att vara autentisk för när vi är i oss själva är vi som kraftfullast. Vad betyder märkeskläder, häftiga accessoarer, titlar om vi inte är trygga och tillfreds därinne i löken?

Johan och jag kommer starta en pod, där vi under de mest enkla omständigheter spelar in våra samtal. För vi går från att samtala om en kropp som är som en oformlig potatis, stinn av kolhydrater, till att tala om studier om att sola pungen för ökat testosteronupptag (gäller enbart män 🙂 ) till studier om kopplingen mellan greppstyrka och psykisk ohälsa, till vad hälsa egentligen är, varför säger vi träning när rörelse är något som måste vara en naturlig rutin/vana i våra stillasittande liv… Vi vill bara dela med oss, för vi kan snacka hur mycket som helst. Vi orkar knappt med oss själva, eller jo det gör vi, och vi älskar dom vi är.

Vi är två människor som kört i diket, flugit högt, hoppat, tappat greppet, fallit, rest oss. Vi behöver inte låssas att vi är något annat än vad vi är -Människor! Varken bättre eller sämre, varken starkare eller svagare, bara ärliga, sanna och rysligt fulla av erfarenheter. Det är en trygghet som kommer med ålder, ett öppet sinne att utvecklas, att lära, att möta mörker, vägra ge upp, resa sig, börja om i Ingenmansland. Utan kompass, bara hjärtat, hjärtslag, bara en vilja till det goda ur mörkret.

En gammal bild, snart kommer vi i version 2.0 😀

Det är banne mig kärlek som strålar inifrån och ut, det är trygghet och i Ingenmansland, med ett pass i Ensamheten skall även jag plantera mina rötter i en helt ny kruka i verkligheten. Jag ser framemot hösten, njuter av sommaren och livet som det är precis just nu.

Skala löken! Bara gör det!

//a

2 kommentarer

MNK -Kisstofskampen…

Av , , Bli först att kommentera 17

Som en sommarvind som fläktade runt började jag lyssna på Mammas Nya Kille (MNK), hade förmånen att ha några ohörda podavsnitt som jag kunde spam-lyssna på.

Sommarens bästa följetong måste vara Agneta Fagerwall Olsen som går E4:an mellan Luleå – Umeå för att uppmärksamma urinvägsinfektion, eller som hon döpt till ”Kisstofskampen”. ”Idioten” som inte fattar att hon behöver rabarber för att sänka pH-värdet eller hennes erbjudande om T-shirt för ändamålet, en svart t-shirt med en tofs av grönfuskpäls… En för 299 kr, två för 699 kr….

Jag skrattade gott åt Mangan som har allehanda problem, i ett avsnitt ”brinner det i röven” och Håkan som säljer gräs… på rulle och har problem med att ta alla rullar i kollektivtrafiken.

Underbar humor med älskade karaktärer. Jag har en förkärlek till Agneta Fagerwall Olsen då hon är en synnerligen osympatisk person, som är bästis med alla och som nu börjar överväga att gå resten av sträckan med bar underkroppen -Väntar med spänning på att höra hur munter hon är när hon knatar vidare, på fel sida om viltstängslet med UVi.

Lyssna! Finns där pod:ar finns!

//a

 

A revolutionary act…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag är den sista som behöver påminna någon om historiens otaliga revolutioner. Där förtryckta människor vågat höja sina röster. Jag är den sista som behöver påminna om alla människorättsaktivister som dödats, fängslats, förföljts för att dom vågade säga vad dom såg. Martin Luther King, Jr. sade ”The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”

Ingen som vågat tala om det som man egentligen skall hålla käften om har någonsin varit offer, det är starka människor som faktiskt går mot strömmen. Som vågar gå emot det som alla andra bara tiger om. Modiga som står upp för orättvisor. För att lyfta fram, sprida kunskap. För att hjälpa andra. För att förändra något som är så in i grunden fel och skadat. För oavsett vad det handlar om så börjar allt med röster -Röster som höjs, som vågar säga att nu är det fan nog!

Boken ”Vi bryter tystnaden” , alla kvinnor och män som ger röst åt det våld de utsatts för i nära relationer, är ett steg att lyfta fram ett faktiskt samhällsproblem i ljuset. Lagändringar är det viktigaste av allt, och från och med 1 juli stärktes skyddet för barn som brottsoffer, det är numera straffbart att låta barn bevittna våld i hemmet! Det är förändring i rätt riktning för det är en viktig indikation på att våld i nära relationer får rättsliga konsekvenser.

Å självklart följer trollen med i detta träsk. Kvinnor och män som vittnar om sitt våld skall hålla käften, vara tysta och om inte annat skämmas för att de vågar yppa något om det otänkbara. Vart är vittnena vårlar några, som att att våldsverkare vore dumma i huvet och gjorde något synligt i dagsljus! Som att någon runt dessa människor ens reagerar på det sjuka, när normaliseringsprocessen vävt in alla i en vardag som kanske är kantade av ”tjafs” men i andras ögon handlar det om våld?! En människa som mördats är fortfarande mördad även om det inte fanns något vittne till handlingen. Det är idioti att ens gå in i dessa diskussioner men det hör till. Dessa kvinnor och män ifrågasätts, misstänkliggörs, stämplas som psyksjuka (jävligt märkligt att så många psyksjuka kvinnor/män tycks flockas just en och samma man/kvinna) -Detta ingår i våldet. Det ingår i manipulationen av omgivningen. Det följer textboken och det är därför kunskap är så oerhört viktigt. I detta fall är ignorans och okunnighet så smärtsamt tydligt. Det är pinsamt, obildat och det är i sanning tragiskt. Kunskapsbristen måste åtgärdas och det måste börja tidigt.

Jag har fått ett oerhört fint gensvar på min epilog, där många känner min kraft och önskan, mitt driv och min tro på framtiden. De förstår poängen, att belysa något som är så oerhört vanligt, så oerhört destruktivt men att ändå vända det hela till något gott -Att vinna hela livet. Lämna träsket, kliva upp ur källaren och faktiskt våga öppna käften.

Jag fick en kommentar på en ljudfil från Amy som talade om just dessa saker, att genom historien har några vågat stiga fram och tala om något som bara skulle tystas ner, hon beskrev min epilog med följande ord -It is a revolutionary act”.

Nu skall jag svettas vidare i denna tropicalkokosnötvärme. 32 grader i skuggan och utrotningen av lupiner fortgår.

Är så sjukt nöjd, över mitt lilla liv!

//a

Secret Hope…

Av , , 2 kommentarer 21

Söndag den 27 juni, 2021 -Midnatt!

Bild: Epilogen Podcast

Om du misstänker att någon i din närhet far illa i en relation -Lyssna på min epilog @epilogenpodcast! Den publiceras i natt. Den är lång, den är informativ. Psykiskmisshandel, manipulation, kontroll, isolering -Lyssna och LÄR! Och tala om saken, diskutera det. Fråga om något är oklart. LÄR! Kunskap är enda sättet att slippa hamna i detta nät som bara leder till mörker.

Om du talar i telefon med någon som du misstänker är inne i en osund relation -Ställ Ja & Nej frågor, utgå från att samtalet är ”överhört”.

Om någon du känner ändrar sitt sätt, ”försvinner” -Var tydlig med att du ser vad som händer och att du finns där om hen behöver hjälp

En förövare kommer aldrig presentera sig som sådan, utan i stället möter man en oerhört charmig, klok, vettig och härlig människa. När masken trillar av är kontrollen och isoleringen redan ett faktum. Jag har läst, lyssnat och pratat med andra som varit utsatta för samma sak, och det är som att det finns en manual i XXX antal steg som en förövare följer för att få en människa dit hen vill. Det är samma tillvägagångssätt, samma modus operandi, det är som att alla som upplevt detta deltagit i samma krig fast på olika fronter.

Jag hade aldrig varit i kontakt med våld, misshandel eller manipulation. Jag hade ingen kunskap. Jag fastnade och jag drogs ner till helvetet

Citat ur podden

Nej, jag har gått under noll. Jag har nått helvetet och jag är så illa bränd av helvetets lågor. Så skadad, så svedd, så svart och svärtad i mitt inre. Jag tänker på mina egna ord… -Jag är ljus!

A.Holgersson, Under hans öga -Annas Epilog, Avsnitt 18, Epilogen Podcast

Jag vill tacka Epilogen Podcast för stödet, uppmuntran och backup i min process att skriva mitt manus. Jag vill tacka för hur de förvaltat mitt material. Ljudsatt med sådan fingertoppskänsla, sådan fin intoning, en konstnärlig inramning på ett oerhört tungt ämne.

Min epilog är ingen näsduk, det är inte frågan om sympatier eller pittyfeelings -Det är mina tankar och känslor som jag får framföra till punkt utan att bli avbruten. Syftet med att skriva min epilog är att sprida kunskap och information om ett ämne som berör så oerhört många.

Jag hoppas att jag får möjlighet att dyka upp i Epilogen Podcast framöver i andra kreativa samarbeten.

Om DU har frågor om våld eller vill lämna feedback på min epilog kan du maila eller kontakta mig via instagram @frkkrass

Arbetar du på en arbetsplats där ni är intresserade av ett föredrag med mig -Så hör av er!

Jag är här -För att stanna!

//a

 

 

 

Gaslighting…

Av , , Bli först att kommentera 19

Idag lyssnar jag på Sweet Child O’ Mine -Det är inte originalet av Guns N’ roses utan versionen av Melonia. Den gör mig glad. Det ger mig plåster på såren efter min hastiga fiskepremiär. Verkar som att jag håller mig till veganfiske

Detta föranledde i alla fall att jag besökte fiskeaffären, dels i jakt på drag men även för att fixa min trasiga spötopp som hållit på att kapa linor till höger och vänster, vet inte hur många drag jag hunnit kasta iväg. Det är fridfullt att kunna stå vid bryggan och kasta. Tålamodet tryter dock fort för jag kan fortfarande inte vara stilla för länge utan behöver konstant distraktion.

Jag går i skogen, lyssnar och vips så möter man en miniuggla!

Sedan är det den här vaccinationen som förbryllar mig. Det är äntligen min årskull och gick per omgående in på 1177 för att boka en tid. Jag svarade JA på en av de få frågorna som ställs i hälsodeklarationen, nämligen den om man haft en svår allergisk reaktion på vaccin tidigare. Jepp, jag har haft det ett antal gånger som slutat med besökt till primärvårdsakuten för att få betapred och antihistaminer till förbannelse. För min arm har svullit upp till orimliga proportioner. OM man svarar JA på en fråga får man inte boka tid via nätet utan man måste ringa. Så ringer man till en hälsocentral och där finns ett tonval om det gäller covid-vaccination. Trycker jag där heter det att det inte finns mera tider -Återkom en annan dag! Ringer man för rådgivning heter det att det inte finns mer telefontider -Återkom en annan dag! En idé hade ju varit att haft ett centralt nummer för alla JA-sägare som kunde koordinera den där extra kvarten som man skall stanna efter att vaccinet är givet.

Sonen jobbar och jag hoppas han uppskattar livet utomhus lika mycket som jag gör! I ur och skur!

Har hört att det är midsommar men är mer fokuserad på söndag då mitt avsnitt i Epilogen Podcast sänds. Där jag får tala till punkt utan att bli avbruten eller tystad. På Epilogen podcast finns många bra avsitt, själv uppskattade jag avsnitten om Gaslighting som Mia Makila gjort(har ni sett hennes fantastiska konst?!). Där har även Martina Skowronska gjort en epilog -Jag vill varmt rekommendera den som är intresserad  av att läsa om Narcissistisk misshandel, hur ord twistas, växlingarna mellan värme och kyla och vilken enorm skada denna form av våld gör.

Jag lyssnar på Martina Skowronskas bok Genomskåda Narcissisten -Den är spot on! Det jag uppskattar så mycket med hennes bok är hur hon lyckas fånga den där obegripliga förmågan dessa människor har att vända precis allt! Här ges till exempel en klockren återgivning av hur hans dubbelliv vänds till att handla om att hon dejtat en man… som singel… å hur hon… på något skruvat vis ändå blir orsaken till att relationen gick åt helvetet. Magiskt fångat! Klockrent

Detta ämne kan alla läsa om då dessa människor finns överallt. Dom som har sin helt egna verklighetsuppfattning, där alla som tänker eller beteer sig avvikande är psykiskt sjuka eller psykiskt störda, (alternativt horor, fittor eller annat nedsättande), där alla som inte håller med skall frysas ut, straffas eller utsättas för andra former av våld. Detta finns överallt, i hem, i familjer, på arbetsplatser…

Att läsa om saken ger, om inte annat, kunskap!

//a

Snövit…

Av , , Bli först att kommentera 22

Jag tänker Snövit! Min son bara garvade när jag meddelade mitt tilltänkta namnbyte till Snövit! Äger dock ingen förtrollad spegel utan en obehagligt brutal verklighetsförankrad sak.

Har inte heller Toker, Trötter, Kloker, Butter m.fl. runt mig

MEN jag har två lappugglor! Jag har en svala som hälsade på två gånger, jag har haft en ren och inatt mötte jag ett rådjur! Jag har banne mig djuren!

Snövit – Jag ska suga på karamellen

//a

Bli först att kommentera

Epilogen & Anna the Hutt…

Av , , 3 kommentarer 18
Bild: Epilogen Podcast

 

Ding dong min Epilog är klar! Jag har satt punkt på mitt manus och jag har läst in hela min Epilog. Jag har skickat in mitt alster och nu är det i Epilogen Podcast händer. Jag väntar med spänning på att få höra hur mitt bidrag förvaltas. Mitt avsnitt kommer heta ”Under hans öga – Annas epilog”

Det är flera spännande avsnitt på gång och jag har inhämtat samtycke för att få använda bilden här på bloggen.

Det är en märklig punkt jag satt. Symbolisk på många sätt.

Jag har en ny spellista på min telefon som heter ”Framtiden” och där laddar jag ner låt efter låt som bara spritter av energi. För det är så, när man sätter punkt är man fri att skriva nya rader. När man sätter punkt är man öppen för nya vägar. Lite så är det just nu, vägarna är öppna det är bara att välja.

Jag har fått frågan om jag skulle vilja föreläsa, och det vill jag absolut göra. Jag har fått frågan om ett kreativt samarbete -Det vill jag verkligen skapa rum för. Jag har tagit upp tråden med min fantastiska tränare om att framöver starta våran pod som vi var på gång med för två år sedan.

Men framför allt har jag tagit upp tråden med kropp & själ och jobbet att koppla ihop de två för min känsla att vara Jabba the Hutt känns obehaglig. Det är också skrämmande att det krävs så långa promenader för att jag i överhuvudtaget skall BÖRJA att slappna av. Så jag skall testa en annan väg att slappna av. Typ göra tvärtom!

Det händer egentligen inte mycket, ändå händer allt. För livet är tillbaka. Jag har varit och tittat på mitt hem som snart är redo för mig, mitt liv och min bas! Jag sitter lika surmulen varje morgon med håret i min stökiga tofs å dricker mitt älskade kaffe. Idag tog allt en ny vändning.

I stugan lever vi nära naturen, vi har ett par Lappugglor som skall få sina ungar vilken dag som helst och vi spanar försiktigt, på håll, visar djup respekt för djuren i sitt känsliga utsatta läge. Denna förmiddag var dörren till stugan öppen, ljuva ljud smekte mina öron, fågelkvitter och sommarljud. Solen strålade, vattnet var helt stilla på sjön. Där sitter jag med min kaffemugg och in fladdrar en svala. På riktigt!

Jag började vifta med handen i en pekande rörelse åt min far som satt å rafsade runt i sina papper, ”FÅGEL” fick jag fram. Den flaxande varelsen fladdrade nervöst inåt för att göra en gir och hitta vägen ut! Farsan gick inte ens i gång utan det var bara jag som tycker att ”ett med naturen” börjat bli aningen för närgånget. Därefter gick vi ut för att spana på altanen, å tror ni inte svalan hinner in ännu en sväng, kör in i altandörren, för att sedan dra en lov över soffan och därefter flaxa UT! Då stängde vi samtliga dörrar.

Nu fattas bara Vegar & Vera, hararna som brukar hålla låda här. Det är smått förunderligt att få uppleva dessa små möten. Däremot betackar jag mig för kalabaliken som utbröt för ett antal år sedan när en av katterna bar in sin lilla leksak. Den väldigt levande musen som aktiverade hela stugan och som slutligen krävde allehanda verktyg för att skrapa fram det lilla livet där den kilat fast sig mellan murstock och köksinredning. Kofot var liksom inte nog!

Med detta avslutar jag min lilla betraktelse. Det är dags att skriva en prolog!

//a

3 kommentarer
Etiketter:

Kort rapport…

Av , , Bli först att kommentera 20

Hade tänkt mig pingis utomhus iförd dom där blixtinköpta shortsen! Istället sitter jag och betraktar lapphandskarna som dalat precis hela dagen.

På tal om lapphandskar… mina fågelkunskaper är ju lite begränsade, slagugglan visar sig vara en Lappuggla -Rätt ska vara rätt och det är ögonen som är väldigt avgörande i denna fråga. Tydligen…

Nämen lite chips på detta så är lördagen komplett

Klart slut från skogen

//a

Bli först att kommentera