Är överklagandena en sjukdom eller ett symptom?

I morse laddade Lennart Holmlund ur sig en rejäl drapa mot de som överklagar planärenden i allmänhet och Föreningen Byggnadskultur i Umeå i synnerhet här på bloggen.

Jag kan delvis ge Lennart rätt, det är klart att överklaganden av planärenden försenar projekt och kan innebära merkostnader. Men är det samma sak som att ett överklagande är fel??

Är det så att överklagandena är en sjuka som skall utrotas, eller är de att betrakta som ett symptom på att vi har engagerade samhällsmedborgare som har åsikter om hur staden bör byggas och skapas?

I Umeå har vi ända sedan jag blev politiskt aktiv för dryga tiotalet år sedan hela tiden dragits med två väldigt vanliga problem:

1. Det som man vill bygga överensstämmer inte med gällande översiktsplan eller detaljplan.

2. Det som man vill bygga måste byggas NU.

Eftersom effekten av dessa två problem blir att projekt skall tryckas igenom med skohorn, och inte tål några förseningar så är jag inte alls förvånad över att det finns de som överklagar.

Lennart tar som exempel upp bygget av Kulturväven och han hävdar att Föreningen för byggnadskultur orsakat merkostnader för skattebetalarna. Ja så kan det kanske vara men Lennart missar helt det faktum att han som Kommunalråd, givetvis skulle ha kunnat stoppa beslutet att bevara stallet om han hade velat!

Men framförallt, som kommunalråd sedan många år så hade man ju kunnat tänka sig att presentera visionen om kulturväven under 2008 eller 2009 istället för som nu efter valet 2010.

Det hade ju funnits all tid i världen att projektera i lugn och ro om beslutet hade tagits i KF i november 2008 istället för 2010.