Över hundra mil i min bil..

Av , , Bli först att kommentera 17

..på en helg ungefär!

Vi tog oss till slut till Gällivare efter sisådär tio månader, så äääntligen fick jag träffa min mormor igen.

Avstånd och tid är inget som brukar hindra mig i vanliga fall, men de jääävla covid sätter ju käppar i de flesta hjul numera. Men, jag fick åtminstone med mig alla mina killar och vi har haft det så jäkla mysigt tillsammans.

Vi har spanat runt i Malmberget och kikat runt på alla rivningar av hus och allmän bebyggelse och det är rena rama zombiekänslan där. Rent av kusligt på en del ställen och nu tror jag att det kan ha varit sista gången jag var där uppe. Det gigantiska gruvhålet som slukat ett helt samhälle har nog läst ut sitt sista kapitel i min bok i alla fall så framöver så nöjer jag mig med att kolla in Gällivare (Där det händer också mycket, fast tvärtom.. där bygger de som tusan)

Sen har vi fått träffa släktens nyaste tillskott som har formen av en bedårande liten bebisflicka. Min kusin är hennes farsa så det var lite kul att få träffa dem såklart 🙂

Sen har det varit lite hemmapyssel och jag har krattat löv, rensat stuprör, staplat ved och skruvat fast saker både här och där plus en del andra grejs som jag gör när jag kommer hem till min mormor. Men det viktigaste var ju att vi fick träffas och umgås allihopa. Det gäller att ta vara på tiden man får tillsammans och nu får det INTE dröja lika länge innan det blir Gällivare för mig igen.

Höst & hustfix  😀

Egentligen så borde jag ju visa en och annan bild på förödelsen, men jag tror jag nöjer mig med en enda faktiskt. Jag behöver försöka hålla bloggen lite optimistisk känner jag.

Den demolerade Gällivareskylten som ligger nedanför Gruvmuseet i Malmberget ger mig verkligen en känsla av vemod. Bakom stängslet skymtar gruvmuseet som även kallades ”Hermelins gruvstuga”. Den byggdes 1919 och nu, 101 år senare så pågår rivningen av huset för fullt.

För 4 år sedan hölls min morfars minnesstund där inne också, så den här bilden väcker såklart lite extra känslor. Det är verkligen slutet på en era på många sätt och trots att man kan höra historiens vingslag över hela den här trakten så kan man också ana allt det nya som väntar runt hörnet, men de kapitlen är ju inte skrivna ännu och jag är inte så intresserad av att läsa dem heller.

Nåväl, det var en innehållsrik helg och som vanligt så är batterierna fulla av Good Energy efter en rolig weekend.

Låt hösten komma!

Bli först att kommentera

Man vet aldrig..

Av , , 2 kommentarer 11

.. hur mycket tid man har kvar att leva.

Varje dag krymper tiden och hur mycket vi än inbillar oss något annat så är vår tid här på jorden väldigt begränsad.

Tid är som ett slags pengar som aldrig går att spara. Det går inte heller att slösa på tiden eftersom tid är det konstanta värdet av NU.. hela tiden liksom..

Alla har vi lika mycket tid att disponera varje dag och det enda som skiljer oss åt är hur vi väljer att använda tiden.

Ibland måste man stanna upp och fundera lite över tiden. Man får inte vara vårdslös med varken tid eller pengar när man blivit en medelåldring som jag själv blivit 😀

Nu är jag närmare femtio än fyrtio och det känns rätt så ballt ändå. När jag var yngre så hade jag långa perioder då jag arbetade 60 timmar i veckan och jag tyckte att det var rätt kul. Både att jobba och när lönen kom såklart.

Numera jobbar jag ”bara” heltid och det känns alldeles lagom. Prioriteringarna ändras radikalt ju äldre man blir och det är skönt att värdesätta tid hellre än pengar.

Inte heller skulle jag palla med att jobba för mycket numera. Jag har trots allt en hel del att fylla tiden med och det går ju inte att mäta i kronor och ören

Ska man leva för att jobba eller ska man jobba för att leva?? En väsentlig skillnad faktiskt.

Nu har jag flera lediga dagar framför mig och jag ska resa bort en sväng. Jag ska hänga med mina tre killar på annan ort och vi ska inte kolla på klockan en enda gång 🙂

Det är den lyxigaste känslan just nu. Att bara få vara! Leva, skratta, umgås och njuta av här och nu!

Familytajm=välinvesterad tid!

På tal om ledigt.. Idag började jag min långledighet med hotellfrukost på stan med en god vän. Tog en genväg genom trista Utopia och fick se detta:

Fasn vad glad jag blev av de här färgglada paraplyerna mitt i Umeås halvdöda glas & betongaktiga miljö!

Lev å må och 3vlig helg!

🙂

2 kommentarer

Välformulerat och relevant!

Av , , 14 kommentarer 26

Den här texten fick jag skickat till mig idag. Jag vet inte vem som ursprungligen skrivit den, men jag tycker att den är väldigt bra skriven och speglar mycket av det som många av oss känner, tycker och tänker om vissa saker. För det går inte att blunda för de enorma förändringar som skett över så kort tid och som blivit så påtagliga i vårt land.

 

Jag väljer att helt enkelt copy pasta in hela texten i ett blogginlägg och tänker att många kan behöva få läsa om någons välformulerade tankar, utan att det ifrågasätts på det gamla vanliga viset: “äru rasist eller? ”

 

Näejj… För det här handlar inte ens om det. Det här handlar inte om rasism som den gamla uttjatade och tröttsamma debatten. Det här handlar om KONSEKVENSER!!

Stor skillnad alltså. Men i alla fall : LÄS!

 

 

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

 

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

14 kommentarer

Jackjakt

Av , , 2 kommentarer 9

Japp, jag har varit på jakt. På jackjakt!

Knäppt kanske, men faktum är att det INTE är så lätt att hitta exakt en sån jacka som jag redan har och som jag fullkomligt ÄLSKAR. Nämligen min bruna skinnjacka från Rock n blue. Ett av de plagg jag förmodligen skulle försöka rädda om det började brinna.. haha..

Jag köpte den beggad för några år sedan av en tjej på Haga och sedan dess så har den hängt med mig och på mig under alla årstider förutom somrarna. Men nu har vi kommit till en point of no return när jag måste inse att vi skall skilja oss. Jag kan inte längre dra igen dragkedjan och jag når inte heller ner till cykelstyret eftersom den numera är en storlek för liten för mig. Jag har vägrat inse det ett tag och jag har använt den när jag INTE cyklat, eller behövt dra igen dragkedjan… fast näej.. nu går det inte längre. Det ser inte klokt ut  (Även om JAG såklart är skitsnygg jämt) 😉

Så nu ska den säljas. Förhoppningsvis till någon som också gillar gamla läderjackor i klassiskt snitt!

 

Mörkbruna favvojackan i strl 36 måste bytas ut…

It’s over between us  🙁

Och jag hittade denna:

Supersnygg, svart läderjacka i storlek Small från Elvine… MEN…

Även om den sitter som schmäcken så är den är den lite för liten över axlarna, så jag ska sälja även den innan jag hinner bli för fäst vid den.

Så.. är det någon / några som är sugen på att köpa en begagnad läderjacka för en billig peng och som är i storlek small-ish så äre ba att hojta! 😀 Jag har ju två över!

Att köpa second hand är ju det absolut bästa sättet att konsumera kläder på.. eller hur? Så kan man göra annat skoj för sina pengar.

Och joo… jag HAR faktiskt hittat en jacka som är perfekt. Men den visar jag nån annan gång!

Vi hörs!

 

2 kommentarer

Bästa dagen på veckan är Måndagen..

Av , , Bli först att kommentera 13

Alltså, hur kan man inte älska måndagar?

Måndagen är ju den bästa dagen på hela veckan. Ett oskrivet blad där de första raderna alltid ger hoppet om något nytt. Man har en härlig helg i ryggen och en fräsch vecka framför sig och med den känslan är det rätt så najs att börja varje ny vecka.

Själv har jag två nattveckor framför mig vilket innebär att jag i fjorton dagar kommer att ha mycket tid över för mig själv på dagtid. Jag ska så smått börja flytta in mig själv på innegymmet efter att ha tränat utomhus i nästan fyra månader. Det kommer nog att bli den största förändringen i höst.

Men än så länge finns det en och annan dag som bjuder in till utomhushäng med allt vad det innebär och ju mer man vistas utomhus, desto bättre klarar man också övergångarna mellan årstiderna. Speciellt de årstiderna som kan vara jobbiga för oss som lätt blir lite deppiga av mörker och kyla.

Jag hoppas också kunna åka norrut nu i september. Jag har ju inte varit i Gällivare på tio månader och så länge har det ju aldrig nånsin gått utan att jag fått träffa min mormor, så jaa.. jag längtar ju supermycket såklart 🙂

I övrigt så går vardagen i en stilla lunk. Min tid är otroligt reglerad efter mat och sovklockan som vanligt och jag mår så bra jag kan. Att vara den bästa versionen av sig själv kräver ganska mycket jobb faktiskt och trots att dygnet bara har 24 timmar så blir det viktigaste ändå alltid gjort.

Jag är inte världsbäst på att prioritera, men som tur är så har jag en och annan i min närhet som hjälper mig att hålla fokus de gånger när jag (som vanligt) försöker göra tio saker samtidigt.. haha.. min förbannelse OCH min välsignelse kan man säga. Jag är supereffektiv de dagar när jag har osynliga deadlines och jag kan till och med flytta berg emellanåt och göra sånt som det egentligen krävs två pers för att göra, men så.. helt plötsligt så kommer det dagar när jag inte ens kan torka köksbordet fritt från smulor, eller ens ta mig iväg hemifrån eftersom jag plötsligt ”tappat bort” hälften av det jag ska ha med mig.. Typ såna saker  😀

De dagar när jag är supervimsig och har tappar fokus kommer tack och lov mer sällan, men de dyker ändå upp ibland som en påminnelse om hur upp och ner livet och vardagen kan vara.

Prioriteringsordningen är hos mig som en mental checklista som jag har i mitt huvud. Jag ser till och med framför mig hur jag bockar av punkt efter punkt på min lista med en svart blyertspenna. Den mentala listan är på många sätt en av de saker som förankrar mig i vardagen och trots att den bara existerar i min hjärna så älskar jag min checklista och jag skapar en ny varje morgon när jag vaknar.  😀

Den listan sorterar mina tankeballonger både i färg och form och den berättar också för mig vilka ballonger som skall kapas snören på för att de ska skickas iväg, segla uppåt och utom räckhåll.

Flummigt? Jaao.. förvisso, men ändå jävligt effektivt! Jag har en del skumma saker för mig, men de funkar och det är huvudsaken. Var och en blir ju salig på sin tro som det heter.

Nåväl, nu får jag se till att ta tag i min nya efterlängtade måndag med allt vad det innebär och se till att göra något. Dessutom.. precis som jag sa så blir alltid det viktigaste gjort! 😉

En härlig känsla!

”Fokusera & filtrera”

 

 

 

Bli först att kommentera

Lyckat infall..

Av , , 2 kommentarer 11

Idag har jag haft en dag med lille B när vi har varit ute tillsammans på lite ärenden. Vi hade massa viktiga saker på våran ”to do list”

Bland annat så skulle vi byta trasiga våffeljärnet, köpa nya bubbelpatroner, köpa en kudde och äta glass.

Oerhört viktiga saker som Ni säkert förstår haha.. Men ja, det innebar att vi hängde runt på Ersboda för ovanlighetens skull och då bara fick jag ett infall och tog en liten runda även på Myrorna och det ångrade jag verkligen INTE!! Wow vilka fynd jag gjorde 🙂

Jag fyndade 11 st serietidningar, 2 actiongubbar, ett par jeans och så… Det bästa!! En figursydd jeansskjorta från Miss Sixty. Jag blev så jävla glad så de va inte klokt.

Kanske låter det larvigt, men faktum är att jag hade en sådan för nåt år sen, men jag växte ur den och sålde den på Tradera.

Sedan dess har jag letat nåt liknande, men denimskjortor från Miss Sixty är inte helt lätta att få tag i.

Jag trodde att det var helt kört, men idag så hände det!

Inne på Myrorna hängde alltså denna trekvartärmade stretchskjorta av exakt rätt modell och rätt storlek och bara ropade på mig. (Eller så var det jag själv som ropade.. Det är lite oklart) 😀

Men i alla fall.. Sjukt snyggt plagg och jag är så jävla nöjd att det tillåme genererade ett helt blogginlägg. Wohoo liksom.

Tjaa.. Vi är ju som klippt å skurna för varandra så nu har jag ett nytt favvoplagg!

Det är också lite kul att exakt just nu så hör jag Pharells ”Happy” på VH-1 kanalen som plötsligt finns i mitt tv-utbud.. This is a good sign 😉

Åkäj, de va ba det jag ville säga väl. Och jo.. En grej till: Kul att så många läste mitt inlägg om mobbade bebisar. Tack för det å ha en fin kväll. Kram H

2 kommentarer

Kul att mobba en bebis?

Av , , 2 kommentarer 26

Jag vet, jag är på många sätt en kvarleva från stenåldern och jag är hopplöst omodern och lite tråkig emellanåt. Jag gillar det enkla, det lilla och det som känns logiskt i livet. Jag tycker om ganska vanliga, stillsamma och i mångas ögon helt mediokra saker.

Jag bryr mig inte ett dugg om personer som kallas influencers och det skulle aldrig falla mig in att köpa sånt som alla andra har bara för att sälla mig till den stora gråa massan.

Jag hoppas och VILL gärna tro att det beror på att jag är en så kallad ”digital invandrare” medans alla som är födda på 90-talet och framåt är ”digitala infödingar”. Det är kusligt stor skillnad på begreppen och jag, som fick lära mig internet som vuxen har med mig både en rädsla och en fascination gällande sociala medier medans de som föds in i sociala medier får med sig normaliserade, fast sjuka internetbeteenden redan innan de ens är födda.

Jag vet, för min senaste unge som redan hunnit bli tio år var ju en av de kidsen som föddes ut till en redan väntande publik. Min blogg var som störst då, när Bastian föddes och många är det som sett honom som nykläckt bebis, som sett honom ta sina första steg, som sett honom äta och skratta.. Men.. 75% av allt jag visat av honom kan jag ångra idag. Men även jag lär ju så länge jag lever och tur är väl det.

Men jaa.. jag förstår ju att detta inlägg kanske blir lite som att kasta en och annan sten i ett redan sprucket glashus. Men skit samma… jag bara måste skriva om några grejer jag sett på sociala medier och som får mig att fundera över hur en ny generation kommer att formas på grund av saker som förevigas för alltid på sociala medier.. För det gör mig faktiskt både ledsen och lite bekymrad.

Föräldrar som hånar, mobbar och trakasserar sina egna barn samtidigt som det förevigas för att sedan läggas ut på sociala medier med förhoppning om många lajks och uppmuntrande kommentarer på nätet.

Jag har sett ett ganska obehagligt klipp på någon som filmat sitt lilla barn med något slags filter som gör näsan lång och snabellik. Barnet gråter och håller sig för näsan samtidigt som h*n tittar in i mobilkameran med ångestfylld blick och tårar i ögonen. Barnet försöker förstå det där obehagliga och konstiga samtidigt som mamman filmar och skrattar. Uppenbart road av barnets ledsna och upprörda reaktion.

Egentligen ganska fruktansvärt om man försöker sätta sig in i vad barnet känner och upplever just då. Vad händer i barnet? Att filma och skratta en traumatisk upplevelse och sedan garva åt det fast ett barn egentligen kanske borde få upptäcka sig själv på ett lite mer naturligt sätt. Utan skojiga filter som skrämmer barnet, men som roar den vuxna. Helt sjukt och jag anmälde faktiskt det klippet vilket jag hoppas att många fler gjort.

En annan grej som tycks vara långt vanligare är en slags ”trend” på sociala medier där man ska hälla vatten på sin bebis och filma reaktionen under tiden. Ibland verkar barnet tycka att det är lite kul, men alltför många gånger så ser barnen ledsna ut. En del blir chockade. Några gråter och en del tittar på den vuxne som att de inte kan förstå vad det är som händer..

Ingen av reaktionerna är kul och jag kan inte heller låta bli att undra om inte såna här tilltag grundlägger egna mobbartendenser hos dessa barn om att det är helt okej att bete sig så här mot andra eftersom föräldrarna gjorde så? Typ?

En slags mobbarskola där man får börja redan som bebis. Mamma och pappa är lärarna och de lär redan sin lilla telning om att det är okej att bete sig så här mot andra människor bara för att locka fram känslor. Gärna en reaktion som sedan ska generera lajks och glada tillrop hos publiken. Oavsett vad offret tycker, tänker, känner och vill. Föräldrar som lär sina barn hur man blir en mobbare redan i unga år.. Jaa.. tanken skrämmer mig i alla fall och jag hoppas och tror att det finns en och annan som håller med mig.

Men jag kan inte låta bli att undra: Hur fan kan såna här bisarra saker numera höra till vanligheterna?

Finns det nån som ser kopplingar mellan psykisk ohälsa hos barn och unga och det infantila beteendet hos föräldrar som behandlar sina barn som rekvisita? Finns det nån som tänker på att kroppsuppfattningen börjar tidigt och är en ständigt pågående process?

Jag känner mig i alla fall ofantligt glad över att vara en digital invandrare, för det innebär att jag har både det gamla OCH det nya i min digitala ryggsäck och jag inbillar mig att det blir lättare att välja ut och sålla det jag vill ha från det jag INTE vill ha.

Det jag har lärt mig under de senaste åren är i alla fall att det är bra när kidsen är stora nog att säga vad de själva vill eller inte vill.

Ibland när jag halar fram mobilen och vill ta en bild så säger ofta lille B till mig: ”Näe mamma du får inte ta kort på mig idag” och då bara är det ju så liksom. Skulle jag då dessutom hälla vatten på honom eller skratta åt honom när han reagerar (helt sunt egentligen) på att hans ansikte skulle se förvridet ut eller liknande så kan man ju kallt räkna med att han skulle bli riktigt förbannad på mig… och med all rätt.

Ibland lånar han min telefon och sitter och skrattar med olika filter så att han ser knasig ut, men nu är han åtminstone stor nog att förstå att det inte är på riktigt! Vilken liten bebis fattar det när de sitter och gråter över att näsan blivit förvandlad till en snabel?

Ja vojnevojne.. Nu har arga tanten fått säga sitt. Nu känns det lite bättre  😀

Hoppas att alla som läser här ännu får en toppendag och att en och annan mor och far tänker efter en extra gång innan de hånar, trakasserar och mobbar sina små bebisar offentligt.

 

 

2 kommentarer

Magisk miljö..

Av , , Bli först att kommentera 14

Även om vi inte kunnat göra några länge utstickare utanför Umeå denna sommar så har vi i alla fall tagit oss till Klabböle några gånger.

Ett ställe som alltid är fullt av Good Energy så att det räcker i flera dagar.

Det jag gillar mest därborta är flottningsrännan..

Dels för att den känns så där härligt mystisk och lite magisk, men även för att man är så omsluten av grönt när man går där med vibrerande stål under fötterna. 🙂 jäkligt cool känsla.

Sen är det ju kul att kunna ta fina kort på familjen också med annorlunda inramning.

I alla fall så är sommaren nästan över nu och vardagspusslandet ska återigen börja. Men jag känner mig redo för det mesta. Hösten för mig är alltid som en stor nystart och jag känner mig glad över min vilsamma och härliga sommar tillsammans med min energiska familj.

Den var precis vad jag behövde 🙂 Tack sommaren 2020. Nu släpper vi fram hösten! I’m ready  😀

Bli först att kommentera

Sista och första…

Av , , Bli först att kommentera 18

Sista dagen på min semester idag firas med sommarens första (!!?) vinglas!

Japp! Har inte druckit vin sedan 5e juni då jag partajade med mina fina kollegor 🙂

Förutom en liiiten, liten krogsväng i sommar så har jag faktiskt ”bara” druckit en å annan folköl i gott sällskap på balkongen.

Jag har varit ovanligt restriktiv med alkohol i sommar  eftersom jag försökt odla fram den bästa formen av mig själv.. Och faktiskt.. Ta mig tusan om jag inte lyckats riktigt bra! Egentligen så skulle jag vilja posta en bild på min rutiga mage, eller mina snygga, bulliga biceps.. Men naaej.. det gör jag bara inte eftersom jag numera försöker att hålla mig lite mer nertonad på nätet och supercool IRL  😀

Jag nöjer mig med att publicera en bild när jag vilar efter ett vidrigt (men härligt) träningspass som min PT skräddarsytt efter både min fysiska, psykiska och mentala förmåga.  Och tjaaa.. Att välta ett traktordäck framför mig i några hundra meter och sen kämpa vidare i en uppförsbacke är väl ungefär story of my Life så det var ju klart att jag fixade det 😀

3 gånger i veckan i sommar tillåme..

Och faktiskt.. Jag är fortfarande förundrad över att jag är i bättre form nu än vad jag nånsin var för typ tjugo år sen. Galet alltså.

Vissa saker var alltså INTE bättre förr haha..

Nåväl, nu börjar jag jobba om exakt fjorton timmar och jag konstaterar att finalen på semestern var helt över förväntan.

Jag är frisk, stark och kompetent.

Hoppas att Du också är det 🙂

Vi hörs!

Bli först att kommentera

Orka va frisk i en sjuk värld?

Av , , Bli först att kommentera 15

Inte det lättaste kanske. Speciellt inte i tider som dessa.

Tyvärr så blev ju 2020 året som för alltid kommer att bli ihågkommet som det sjukaste året i modern tid.

Männschor i allmänhet har blivit experter på att tvätta händer, en och annan egoist har förråden överfyllda med toapapper (!!?) och handsprit som kommer att räcka ända fram till nästa pandemi. Några stackare har inte blivit kramade på flera månader och vi svenskar är fortfarande allmänt utskällda och har väl inte det bästa ryktet i världen just nu.

Nåväl, det kan man ju leva med. Idioter finns ju i alla möjliga nationaliteter, färger, former och skepnader så det finns ju inte så mycket att säga om den saken egentligen. Vad som är rätt och fel vet ju ingen säkert ändå.

Men något som också är väldigt intressant och som märks ovanligt mycket är det ökade intresset för vegetarisk och vegansk mat. Vissa kvällar när jag smyger iväg och ska handla så gapar vegohyllorna ofta tomma och det märks direkt att en del produkter blivit nya favoriter även hos ”icke-vegisar”  (eller köttisar kan man ju också säga)

Själv åt jag min sista köttbit på jobbet på nyårsafton 2019 och sedan dess har jag inte ätit kött alls. Så här i backspegeln så kan jag önska att jag hade blivit vegetarian för många fler år sedan, men bättre sent än aldrig.

Mjölk och smör existerar inte heller längre i min kost överhuvudtaget och jag mår oförskämt bra. Dock så slinker ägg och fisk ner emellanåt, så helt vegansk har jag inte riktigt blivit. Än. Men jag jobbar på det. Tack och lov så hänger hela min familj på även om vissa av dem fuskar med kött ibland. Men aldrig hemma som tur är.

Jag lär mig fortfarande massor med nya saker vad gäller mat och jag har dessutom återfått min inspiration till att både laga och äta mat. Det var inte helt självklart förut.

Att många har börjat se över sin animaliska kost så här i pandemitider är ju i alla fall himla bra och jag ser det som ett tecken på att folk i allmänhet är mer upplysta över hälsofrågor än någonsin (hoppas jag i alla fall)

Pandemier och köttätande tycks ju gå hand i hand och verkar vara en lyckad kombo för sjukdomar och lidande. Både för djur och människor.

Men i alla fall, att hålla sig frisk i en sjuk värld kan ju såklart ha jättemånga betydelser, men allt som vi stoppar in i kakhålet kan vara värt lite extra eftertanke. Och varför inte? Höjden av självrespekt är ju faktiskt att ta hand om sig själv så att man pallar med sitt liv. För ibland är ju livet för jävligt och då bara måste man ju orka ändå och ibland är livet super-jävla-härligt-och-fantastiskt och då går ju det mesta per automatik och man kanske kan fuska med både det ena och det andra.

Men faktum kvarstår: Ju äldre man blir, desto mer får man anstränga sig för att hålla sin hälsa på topp och inget får man ju Gratis vad gäller den saken. Tyvärr.

Om man ska hålla sig frisk så behöver man göra massor med val. Det kan handla om precis vad som helst: Byta jobb? Ändra på maten? Skilja sig? Sluta röka? Eller kröka? Flytta? Börja träna? Byta ut sitt umgänge? Se över även de till synes ”små prioriteringarna”?

För självklart så kan det ju absolut vara ”någon annans” FEL att just Du mår dåligt, men det är ändå helt eget ansvar att hålla sig så frisk man bara kan. Det kan ju liksom ingen annan göra åt Dig. Det går alltid att välja bort sådant eller sådana man mår dåligt av.

Vi ska alltid vara ödmjuka nog att inse att vi människor ingår i ett kretslopp vare sig vi vill eller ej och vi kan inte fortsätta bete oss som högmodiga rovdjur. Det har naturen desperat påmint oss om ett bra tag nu..

Dags att lyssna kanske?

 

 

Bli först att kommentera