Frivilligt frånvarande fäder fattar förvånansvärt…

…lite om hur stor skada de egentligen gör.

Det vanligaste scenariot man hör talas om är mammorna och papporna som bråkar om vem som ska ha barnen hos sig. Inte speciellt snyggt egentligen, men ändå lite förståeligt då de flesta mammor OCH pappor såklart älskar sina barn och vill vara med barnen mestadelen av tiden.

Sen finns det ju mammor och pappor som gör allt för att slippa sina barn. Eller i alla fall vissa av sina barn. Oftast då sina förstfödda som kanske inte faller dem i smaken längre då det dyker upp nya avkommor med nya partners.

Sånt är alltid svårt att hantera. Både för stora och små. Men det är naturligtvis värst för den som är liten och som inte kan förstå varför mamma eller pappa försvinner och inte vill träffa dem längre.

Mammor och pappor som gör på det här sättet fattar nog inte hur stor känslomässig skada som de faktiskt gör. Kanske ser de ett gyllene tillfälle att få vara elak mot sin ”före detta” genom att trampa på en förälders ömmaste tå: Barnen!

Varje dag för ett övergivet barn blir en kamp. En kamp mot en osynlig fiende som hänger med som en ständig följeslagare. En följeslagare som gör att barnet känner sig oälskat, otillräckligt, värdelöst och olyckligt.

Kampen blir kännbar även för den närvarande föräldern som ska hjälpa barnet att slåss mot den osynliga fienden. För det är ett tungt arbete att vara mamma eller pappa. Men man gör det ändå. För att man måste och för att man VILL!!

Så jag vill bara säga följande till Er frivilligt, frånvarande föräldrar där ute:

Barnen är inte till för oss. Vi är faktiskt till för dem! I alla fall så länge de är små och behöver sina mammor och pappor.

Sen har jag svårt att förstå hur vissa kvinnor och män VÅGAR skaffa barn med någon som har övergett sitt/sina första barn. Fast det är klart.. de har ju oftast bara hört en sida av historien och det är väl i deras öron den enda sanna berättelsen. *suck*

Huvva så tragiskt.. men nästa blogg ska bli glad och positiv… DET lovar jag!