Jag hade mönstrat av min första båt och varit hemma ett per veckor under sommaren. Det gick mot höst och det var dags att dra ut till sjöss och värmen igen. En god vän till mig ville följa med och det tyckte jag var trevligt. Jag hjälpte honom med att skaffa nödvändiga handlingar, där friskintyg var en viktig del, för att få mönstara ut. Ett friskintyg för sjömän var giltigt i tre månader. Det saknades doktor i Åsele, så vi fick åkta till sjukstugan i Fredrika, för att få våra friskintyg. Min gode vän sålde sin bil, och en fredagskväll åkte vi med buss och tåg mot Göteborg.

Väl framme i Göteborg, tog vi in på ett billigt hotell vid Postgatan. Vi betalade i förskott för ett antal dagar, vårt mål var att vara ute på en båt i början på veckan. På lördagskväll bar det av på Liseberg. Söndag var också en dag full med kostsamma förlustelser. Det var ju inte varje dag man var i sådan häftig stad som Göteborg och på måndag skulle vi ju ha jobb, så varför inte slå runt ordentligt?

På måndagmorgon var vi tidiga på sjöfartförmedlingen. Det fanns gott om jobb vid den här tiden. Sjöfarten bara växte och behövde folk. Förmedlingen öppnade och vi gick in för att anmäla oss. Då kom dråpslaget. Våra friskintyg gällde inte. Det hade blivit nya regler och en annan typ av intyg som gällde för en längre tid och fick bara utfärdas på vissa sjukhus. Vi drog iväg till enda stället i Göteborg där man kunde få ett nytt intyg. När vi kom dit, möttes vi av nästa motgång, det var en veckas väntetid. Alla sjömän som var i land, saknade intyg. Min gode vän gillade inte läget.

Vi gick ut och satte oss på en gräsmatta och funderade över vår situation. Vi hade inte pengar att bo på hotell i en vecka, vi hade inte pengar till biljett hem. Min ståndpunkt var klar, har jag sagt att jag kommer hem om ett år, kan jag inte komma hem efter fem dagar.
Vi gick till hotellet, sa upp vårt rum och fick tillbaka vårt förskott. Jag lånade min gode vän tjugofem kronor, så han kunde lösa enkel biljett till Åsele. Den kostade sextio kronor. Han lovade att skicka mina pengar, så fort han kom hem och det gjorde han.

Med min kraftigt begränsade reskassa, var jag tvingad att skaffa billigt boende. Jag fick tips om Frälsningsarmens boende och dit flyttade jag in. Det kostade två kronor och femtio öre per natt. Då ingick en enkel frukost. Varje morgon klev jag upp tidigt och åkte till sjöfartsförmedlingen. Där kunde man få tillfälligt jobb på båtar som låg i hamn och utrustade eller gjorde underhållsarbeten. Jag hade tur, fick jobb på en nybyggd båt som låg och utrusta. Jag fick jobb som ”hökarhalva” resten av veckan ombord på ”Lake Erie”, som var båtens namn. En båt som skulle gå på Nordamerika. Nu hade jag både mat och lön. Jag fick erbjudande att mönstra på, men de skulle gå dagen innan jag fick mitt friskintyg.

Så kom måndagen och jag skulle få mitt friskintyg. Pengarna jag lånat bort, kom samma dag. Intyget kostade tjugofem kronor och så skulle jag ha tur om jag fick jobb samma dag. Det var på eftermiddagen jag fick mitt intyg. Jag skyndade till förmedlingen innan de skulle stänga, för att hinna skriva in mig. När jag kom dit och visade mina papper sa föreståndaren: Du tycks vara en tankbåtsseglare, så jag har ett jobb för dig. Ett resejobb till Antwerpen. Jungman på tankern Margareta. Om detta ska jag berätta senare.

Min gode vän, som också var äventyrare av stora mått, åkte hem och packade om. Sedan drog han ut i värden som FN-soldat i flera olika FN- bataljoner.  Men vi blev Åsele trogen båda två.