Ett norskt rederi hade beställt två tankbåtar från Uddevallavarvet, den ena döptes till Margareta, den andra till Mariann. Margareta togs som säkerhet, av Svenska Handelsbanken, för Mariann. Handelsbanken hyrde ut båten till Broströms rederi, som utrustade båten och höll besättning. British Petroleum(BP) chartrade i sin tur Margareta av Broström. Margareta gick på så kallade ”ströfart” och gick aldrig på svensk hamn.  Det norska rederiet hade en plan för att lösa båtens skuld och få den tillbaka under norsk flagg.

Bara någon timme efter det jag hade fått mitt friskintyg, blev jag erbjuden jobb på Margareta som låg i Antwerpen. Utifrån det ekonomiska läget jag befann mig i, var beslutet enkelt. Jag fick adress till Broströms kontor. När jag kom till kontoret, mötte jag tre andra grabbar, som var på väg till Margareta. Vi fick biljetter och ett litet reseförskott, som var brukligt och begav oss till järnvägsstationen där vi tog nattåget till Antwerpen. Dagen efter var vi alla påmönstrade för ett år på Margareta och på väg mot Bandar-e Shahpur i Persiska viken.

På tågresan till Antwerpen kostade vi på en god middag på färjan till Tyskland.  De tre andra grabbarna kom från Schweiz, Finland och en som pratade god svenska. Ingen av oss visste från vilket land han kom ifrån. Vårt samtal fördes på engelska och vi visste att på Margareta var det en mycket blandad besättning, 17 nationer. Schweizaren tyckte, att det spelade ingen roll hur många nationer det var, bara det inte var en massa ”hornblåsare” ombord och han fick medhåll.
Under nattens resa satt jag och pratade på svenska med min nyvunne vän. Jag kunde inte spåra hans dialekt, så jag frågade från var i Sverige han kom. Då svarade han med ett leende: ” jag är en sån där förbannade hornblåsare”. Han kom från Hamburg och hade kommit till Sverige i slutet av kriget. Han växte upp i en Svensk familj och fick lära sig svenska . Han hade arbetat som sjöman i 12 år.  Vi blev verkligt goda vänner och hade många roliga äventyr tillsammans. Han var en stor språkbegåvning och kunde sju språk, som var till glädje för oss båda många gånger.
En del äldre Européer, drog inte så jämnt med Tyskar, även så här långt efter kriget.
 På Margareta var det inga motsättningar, beroende på från vilket land du kom, det var hur du var som människa som avgjorde.