Vi hade hållit på och åkt is-SM och alla andra tävlingar, som vi hade möjlighet att åka till. Ove var vid den här tidpunkten en av Sveriges vassaste Volvoåkare. Det var Volvo PV som gällde. Klassen vi tävlade i var under ständig förändring. Tidigare hade Volvo dominerat klassen, men nu stod kampen mot Ford Mustang, Cortina Lotus och Jaguar E-typ. Stora motorer och rena racerbilar. De flesta bilarna i klassen var fortfarande Volvo. Den var lätt att trimma, billiga delar och slitstark vilket innebar att det var många, som hade råd att tävla.
Jag har den uppfattningen att både Ove och jag var ganska ”petiga” med att allt skulle vara så bra som möjligt. Genom åren hade vi skaffat oss rutiner för vad vi skulle ha med oss och vem som gjorde vad. Tänk er en PV lastad med fyra tunga is-däck,( det var långnabb vi åkte på 23mm)domkraft,pallbockar, reservdäck, verktygslåda i form av en mindre verkstad och reservdelar av olika slag. Det kunde vara stötdämpare, fjädrar, olja och bensin. Till detta ska läggas personlig utrustning både för supé och tävling + mat.

Nu till en tävling. Vi åkte till Hedemora på SM, när vi kom dit på kvällen, var det 40 grader kallt. Som vanligt hade vi varit förutseende och bokat motorvärmare, när vi bokade hotell. Det var många som blev utan motorvärmare den natten. Klockan sex när vi klev upp, var det lika kallt. Vår bil startade, men det var många bilar, som behövde bogsering. Vi hjälpte till och bogserade igång ett antal bilar, innan vi åkte ut till tävlingsplatsen. Vi försökte alltid att vara bland de fösta ute på banan. Då fick vi bilen besiktad tidigt och kunde anmäla oss till axprovet medan isen var bra. Axprovet avgjorde vilken startposition du fick. Det var viktigt, för hela loppet. När vi gick banan tillsammans med Svante Vorrsjö, sa han” i dag vinner du Ove, det är bara Volvo som går i den här kylan”. Han hade vunnit SM med en Volvo PV och körde nu en av Fords fabriksbilar, en Cortina Lotus. Ove hade som vanligt en bra axtid och fick en bra startposition.
Det var en lång väntan i depån, på att starten i stora klassen skulle gå. För att hålla bilen varm, hade vi pallat upp den på pallbockar och bilen fick gå på hög tomgång med en växel ilagd. Detta för att motor, växellåda och kardan skulle vara” mjuka” inför tävlingen.

Finalen gick i 10 varv. När starten gick, flög mellanaxeln av på Bosse Ljungfelts Ford Mustang. Första bilen som knäcktes av kylan.  Efter några varv låg Ove trea med två Lotusar före sig. Det var Svante Vorrsjö och Erik Berger, två fabriksförare. Ove hängde väl med och det såg ut att bli ett bra resultat, när jag såg hur bilen bara suckade in, när han kom in i kurvorna efter raksträckan. Övriga som jagade, åkte förbi Ove, i nästa kurva kom bilen igen och Ove återtog sin position. Detta pågick de tre sista varven och Ove ramlade tillbaka i resultatet. När han kom in i depån, började vi undersöka vad som hänt. Det var ett enkelt fel, vi hade missat att fylla på bensin. Dagens hårda varmkörning hade gjort att bilen dragit mer bensin än vanligt och trots vår noggrannhet med allt, hade vi glömt att kolla det.
Detta misstag, blev en hemlighet Ove och jag behöll för oss själva i en lång tid. Vi ville inte röja vårt stora misstag.